Etikettarkiv: Skrivande

När alla känslorna kommer på en och samma gång

Fruset hjärtformat löv på frostig asfalt.
Fruset hjärtformat löv på frostig asfalt.

Det händer fortfarande att jag kommer hem från mingel, konferenser eller möten med en känsla av att en bomb har slagit ner i min huvud. Jag är överstimulerad och har svår att varva ner samtidigt som jag bara vill lägga mg ner och sova.

Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget, vid min ålder? Det var ändå tio år sedan jag läste Susan Cains bok Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs som innehåller rader som jag har upprepat flera gånger i olika inlägg: Introverta har vidöppna informationskanaler, vilket betyder att de blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler vilket gör dem mer benägna att bli underaktiverade, rent av rastlösa. Det är därför de är mer benägna att mingla och delta i gruppaktiviteter. Läs mer om Cains bok i mitt blogginlägg från 2015.

Det finns så många dimensioner på att vara introvert och dessutom högkänslig. I varje möte med en ny människa måste jag förhålla mig till min personlighet. Jag kan fortfarande krympa ihop och dra mig undan när jag är i samma rum som personer som har ett mer självklart förhållande till att ta ton och synas och höras. Vi introverta kan nog verka lite svåra innan man lär känna oss, medan extroverta är lättare att ta till sig vid en första anblick.

Jag inser att det kan vara självdestruktivt att förminska sig själv, men jag känner av energier så starkt att min hjärna lätt blir överaktiverad.

Stor inre värld

Jag har en väldigt stor inre värld och livlig fantasi, det är väl därför jag blev en skrivande person.  Nu har jag förstått att jag är rätt bra på att dölja mina inre tankar för människor i min omgivning. En del som jag inte känner upplever mig som lite hemlig, kanske stängd. Det beror nog på att jag är van vid att folk inte är så bra på att lyssna. Jag väntar mig väldigt lite intresse av folk generellt och blir förvånad om jag möter någon som faktiskt hör vad jag säger eller känner av min energi på samma sätt som jag alltid känner andra människors energier.

Högkänslighet, att vara en hsp-person (hsp står för high sensitive personality) är inte en diagnos utan ett personlighetsdrag. Många säger att känsligheten är en tillgång i mitt skapande, och det är förstås uppmuntrade att höra om konstnärer som är högkänsliga. Nyligen lyssnade jag till exempel på podden ”Under körsbärsträdet” som görs av min vän Frippe Nilsson. Han intervjuade skådespelaren och konstnären Amanda Ooms som berättar att hon är en sådan som tar in allt hon ser och att det kan vara tröttande. Det gjorde mig glad att höra, eftersom jag har stor respekt för henne. 

Tänk om jag hade autism

Ibland vill jag bli att bli lite mer som Wednesday Addams och skita fullständigt i hur andra upplever mig. Jag kan avundas min son, som ofta säger ”jag bryr mig inte” när vi frågar om sociala relationer på nya skolan. Han har högfungerande autism, det som tidigare hette Aspergers syndrom. Han har svårt att förstå grejen med socialt spel i skolan, men har kvar sina gamla vänner och är nöjd med det. Greta Thunberg, som har samma diagnos som min son, sa i Skavlan 2019: ”Om jag inte hade haft asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i”.

Det är väl då typiskt att man ska behöva kämpa med sin identitet så mycket. Jag inser att jag framöver måste ha mer fri skrivtid och ensamtid så att jag kan bearbeta mitt senaste år som har varit lite väl utmattande och känslosamt.

Share

Från introvert till att läsa på scenen

Blond kvinna på mörk scen.
Bild från Chimos vänkväll på Tellus i Midsommarkransen, den 2 december 2022. Foto: Joakim Hall

Ett fem år gammalt blogginlägg om att vara introvert och söka jobb dök upp i flödet. Någon hade hittat det och gillade det på Facebook.

Jag inser vilken utvecklingsresa jag har gjort under de snart åtta år som har gått sedan jag startade den här bloggen.

I början skrev jag mycket om att jag var introvert och blyg, att jag hade svårt att ta plats och att jag kände mig missförstådd i ett extrovert samhälle. 

Bloggen startades under yh-utbildningen Marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin, och var en del av en kurs i att ”bygga sitt eget varumärke”. Men jag hade också funderat länge på att starta en blogg för att skriva av mig mina tankar.

Ordet varumärke väckte uppenbarligen mycket olika associationer hos oss som läste på utbildningen. Vi som var över 35 var betydligt mer obekväma med att framhäva oss själva som varumärken, medan vissa av de yngre inte verkade ha några problem med det. 

Jag ser flera anledningar. Dels har de som föddes på 90-talet och senare fått lära sig att marknadsföra sig själva sedan de började skolan. Vi som är äldre växte upp i ett annat samhälle. Det kan också väga in att många är mer tvärsäkra när de är yngre. 

Personlighetsfråga

Förmodligen hade det också med personlighet att göra. Jag har som sagt identifierat mig som introvert därför att jag som yngre var väldigt blyg och hade svårt att sortera bland intrycken och blev trött av för mycket socialt umgänge. 

Jag älskade därför Susan Cains bok ”Tyst – de introvertas revolution” som satte ord på det jag känt länge. 

Jag är inte alls asocial, tvärtom skulle jag aldrig klara mig utan att umgås med vänner. Jag har ett stort nätverk. Men ibland behöver jag dra mig tillbaka och vara ensam.

Inte över en natt

Nu när flera år har gått märker jag att jag har genomgått en utveckling. Jag känner inte längre panisk skräck inför att stå på scenen. Jag stod till och med på biografen Tellus scen den 2 december i fjol och läste ur min bok! Och jag var inte alls nervös. Jag tyckte till och med att det var roligt, för jag fick ju möjlighet att tala om min bok, som jag brann för. 

Blond kvinna på scen
Foto: Joakim Hall

Men utan en lång process hade jag inte vågat ställa mig där. Och det hände inte över en natt. 

Det har hjälpt mycket att jag har hamnat i sammanhang där jag har känt mig respekterad och lyssnad på, och att jag väljer att tala om ämnen som jag kan och känner engagemang för.

Och förresten: I vissa, mer känslomässiga situationer är jag fortfarande förbaskat blyg. En del personlighetsdrag är det bara att leva med.

Läs även mina tips för att bota scenskräck.

Share

Nu finns jag på Instagram!

Ordinsamlings instagramkonto, tre bilder, på en klocka, en kraftstation och två fötter på ett kontor.
Såhär ser mitt officiella Instagramkonto @ordinsamling ut.

Manusredigering pågår! Jag skickade just in en ny version av Klockan som ägde tiden till redaktören. Massor av detaljer och ändringar gjordes för att förhoppningsvis reda ut alla logiska luckor.

Jag har kommit fram till att jag är mest förtjust i att skapa stämningar när jag skriver. Att få historien att hänga ihop är den stora utmaningen för mig. Troligen är det därför jag inte har blivit klar med något förrän nu.

En annan del av författarrollen är marknadsföringen. Visst har den här bloggen och Facebooksidan funnits ett tag, men i övrigt har jag hittills varit relativt hemlig i sociala medier (trots att jag är utbildad marknadskommunikatör i sociala medier). Det beror på att jag är en ganska introvert person som hellre låter andra stå i centrum. Men nu, kände jag att okej, nu vill jag marknadsföra min bok, så nu får jag lov att kliva fram.

Den 30 augusti skapade jag ett offentligt författarkonto på Instagram. Det fick såklart heta @ordinsamling som den här bloggen.

Jag märkte snart att författarcommunityt på Instagram är vänligt och enormt. Jag började följa några författarkonton lite på måfå och insåg att det verkar finnas hur många som helst. De flesta följer tillbaka när man har ett öppet konto. Jag gör samma sak, följer de konton som är öppna tillbaka. Jag tror inte på det där med att man ”måste” ha fler följare än dem man följer och sådant tramsigt statustänk. Jag tror snarare på vänlighet. Det behövs i dessa dagar då mycket i omvärlden känns ganska nattsvart (läs: valresultatet).

På författarkontot vill jag försöka vara någorlunda underhållande och personlig men inte privat, som det heter. Det privata, bilder på mina barn och sådant, har jag på mitt stängda konto.

Jag medger att jag har varit lite orolig över att jag skulle orka underhålla ett offentligt konto, men just nu känns det mest roligt, med tanke på att boken är på väg (jag kan inte riktigt tro det förrän jag har den i min hand).

Och det är onekligen lite lättare att få till ett Instagraminlägg än att skriva en bloggpost.

Om du har ett öppet Instagramkonto, följ mig gärna så följer jag tillbaka!

Share

Nu finns ett omslag till boken!

I brist på omslagsbild får ni en bild från skogen runt Eringsboda där jag var i juli (se förra inlägget). Vart leder trappan?

Min bok blir allt verkligare. Härom dagen fick jag se omslaget! Det var jättefint, men jag var först tvungen att smälta det eftersom det var en så stor och ovan känsla att se sin egen text-baby tolkad i bild. Det var inte som jag hade föreställt mig att det skulle bli. 

Jag kan faktiskt bara likna känslan med när jag var på ultraljud för att första gången se mitt första barn. Jag föreställde mig en flicka, men sköterskan sa att det var en pojke. 

Då behövde jag liksom ställa om hjärnan och skapa mig en ny bild av mitt framtida barn. Likadant kändes det nu. Jaha, ja, så kan man ju tolka texten, det var ju coolt! Jag kan avslöja att omslaget har en viss ”steampunk-känsla”.

När det gäller pojken jag väntade den där gången för snart sexton år sedan, visade det sig vara en egensinnig och smart person. Han är förebilden för Valter, min första (publicerade) romankaraktär.

Det jag egentligen vill säga är att känslorna inför utgivningen av min första bok är i klass med känslorna när jag fick barn. Inte fullt så starka, men nästan!

Det ska bli roligt att få visa omslaget när Beta Pedagogs höstkatalog kommer ut! Utgivningsdatum  för boken blir troligen i november eller möjligtvis i början av december.

Jag har också just skickat in en bearbetad version av manuset till redaktören. Min sambo Daniel har hjälpt till mycket. Han kan det här med fysik bättre än jag och har varit ganska sträng när det gäller de vetenskapliga bitarna i boken (puh!).

När boken kommer ut ska jag ha releasefest, för det har jag lovat mina vänner som har hjälpt mig på vägen. Jag vet ännu inte var, men tar gärna emot tips på mysiga lokaler i Stockholm (helst södra) som inte kostar multum!

Share

En vanlig dag på jobbet?

Jag har semester, delvis betald till och med (lyx för en långvarig frilans), och då gör jag som många andra skapande människor och passar på att ägna mer tid åt mitt skrivande. 

I fjol gav jag mig själv ett löfte om att varje sommar åka på någon form av skrivrelaterad resa. I år blev det en retreathelg anordnad av ”Blekinges Astrid Lindgren”, Kim Kimselius. Vi var en grupp på sju skrivande kvinnor som skrev och bodde på Färgargården, ett 1700-talshus vid en liten sjö. Dagarna förflöt snabbt. Vi skrev mest, men diskuterade också varandras texter. Det var personligt och mysigt. Jag hade kört fast lite i mitt pågående manus, och jag lyckades komma vidare i texten.

Nu är jag hemma igen och ägnar mig mest åt familjemys, men jag har också äntligen fått tillbaka det första korrekturet på mitt antagna manus Klockan som ägde tiden. Som jag har väntat på att detta manusarbete ska kännas mer verkligt! 

Det är mycket småpet och en del större förändringar som jag behöver göra. Eftersom jag har semester och inte vill anstränga mig alltför mycket har jag bestämt att jag ska jobba med redigering cirka en timme om dagen de dagar jag inte har något annat inbokat.

Eftersom jag har gått en typ en miljon skrivarkurser och även jobbat som skrivande journalist i ett kvartssekel är redaktörskommentarerna inte särskilt svåra att hantera. Det känns som en vanlig dag på jobbet – bara lite roligare och pirrigare eftersom jag jobbar med något som jag drömt om så länge jag kan minnas.

Share

Att skriva för sig själv eller för andra

En snygg vägg i Göteborg får illustrera detta inlägg om kreativitet.

Det har varit svårt att toppa förra blogginlägget, då jag äntligen kunde avslöja att jag efter många års kämpande har skrivit på ett förlagskontrakt. 

Det har inte hänt så mycket nytt sedan dess. Jag väntar fortfarande på kommentarer från Beta Pedagogs redaktör, som för flera veckor sedan skrev att hon skulle börja jobba med mitt manus. Under tiden ägnar jag mig åt brödjobb. Jag har fått en deltidsanställning som kommunikatör på RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa. Jag har även kvar mina uppdrag för NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande.

Det som är bra med dessa stadiga jobb är, förutom att de känns meningsfulla, att jag inte behöver jaga uppdrag för min försörjning. Jag kan gott säga att jag är i en situation som jag länge eftersträvat!

Men det betyder inte att det är så himla lätt att skriva skönlitterärt.

Jag har äntligen fått en bekräftelse på att jag kan skriva en bok som någon vill ge ut. Det är en välsignelse efter alla dessa år. Det låter kanske banalt, men det där bokkontraktet är viktigt! Det finns säkert människor som har en orubbad tro på sin egen förmåga, men jag är inte en av dem. Inte förrän nu, mitt i livet.

Jag jobbar nu för att få ihop det manus som jag påbörjade under fjärde och femte året på Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet, ett något spretigt manus riktat till unga vuxna. Denna målgrupp är svårflirtad och jag har hört att förutsättningarna för att få ett så kallat ya-manus utgivet inte är så bra, men texten måste likväl komma ut. 

Jag skrev det första utkastet till det som sedan blev min antagna bok, Klockan som ägde tiden, under mitt tredje år på Linnéuniversitetet. Det manuset var väl förberett, jag hade utarbetat karaktärerna och skrivit synopsis. Till slut blev det ju därför något som gick att publicera. 

När jag var färdig med det strukturerade arbetet med ”Klockan…” kände jag att jag bara ville improvisera och gå på känsla istället för att arbeta enligt en mall, och det gjorde jag. Det nya manuset var verkligen inte särskilt bra i sina första versioner. Men jag behövde likväl skriva det. Nu är det lite bättre än det var i början, men jag vet fortfarande inte vad jag tycker om det. Bara att jag vill få det ur mig. 

Just nu är jag tacksam över att jag inte går någon skrivarkurs med inlämningstider. Jag är lika tacksam för det som jag var när jag gick skrivarkurs och såg inlämningstiderna som ett sätt att få deadlines. 

Jag tror att det är en bra väg i min utveckling – att jag numera kan skriva för mig själv och mer eller mindre strunta i vem som ska läsa. Att hela tiden se en sträng läsare framför sig kan ibland vara hämmande för kreativiteten.

Share

Plötsligt händer det jag alltid drömt om

Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3
Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3

Jag har något att berätta. Något jag drömt om att skriva länge länge, men som jag nästan hade slutat hoppas på.

För snart två decennier sedan fick jag mitt första snälla refuseringsbrev, ett brev där förlaget Tiden bland annat skrev att de trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt, riktigt bra. Det brevet, tillsammans med annan uppmuntran från viktiga personer, har gjort att hoppet om att en gång bli utgiven författare har hängt kvar på en skör tråd. Parallellt med mitt arbete som frilansande journalist och kommunikatör, studier och barnalstrande har jag hoppet levt om att en dag ge ut böcker. Jag har gått otaliga skrivarkurser, bytt texter med vänner. Lyssnat på skrivarpoddar. Putsat, slipat, strukit och suckat. Lågan har emellanåt varit mycket svag.

På sistone hade jag börjat undra om det var någon idé att fortsätta. I november nästa år fyller jag femtio år. Börjar det inte bli patetiskt att släpa runt på denna konstnärsdröm, som en annan tonåring?

Men jag hade inte gett upp helt. Det föll sig så att bokförlaget Beta Pedagog utlyste en barnbokstävling, och jag hade ju ett nästan färdigt manus som jag dessutom betalat en lektör för att bearbeta.

Jag bad min kompis, författaren och förlagsredaktören Johanna Strömqvist, läsa det ytterligare en gång med sin erfarna redaktörsögon. Hon gav mig några bra tips som jag köpte rakt av. När jag fixat till texten ännu en gång skickade jag in den.

Jag tänkte att det blir väl som vanligt, som det blev med den där Bonnier Carlsen-tävlingen (dit jag skickade en tidigare version av manuset) – det vill säga att jag inte hör ett knyst och att priset går till någon annan.

Jag hann till och med efterlysa nya testläsare, barn denna gång, för att se om det fanns något som kunde förbättras ytterligare. Jag skickade det även till en annan förläggare, som dock tackade nej efter ett dygn.

Men så hände det. Ett mejl från Beta Pedagog: 

Hej Marja!

Jag är glad att kunna meddela att du är en av finalisterna i Beta Pedagogs manustävling 2021! Vi tyckte mycket om ditt manus ”Klockan som ägde tiden”.

Innan vi utser en vinnare vill vi försäkra oss om att våra finalister fortfarande är intresserade av tävlingen och inte har fått manuset antaget av ett annat förlag.

Därför får du gärna svara på det här mejlet så snart som möjligt, och berätta om vi fortfarande kan räkna ditt manus som ett bidrag.  

Jag blev så glad att jag nästan ville gråta. Bara det att de hade läst mitt manus och tyckte om det!

En vecka senare fick jag ett nytt mejl. Jag hade inte vunnit (något observanta läsare kanske redan noterat). Men det gjorde inget, för:

Med detta sagt har vi haft en diskussion här på redaktionen, och vi är alla överens om att ditt manus är för bra för att vi ska vilja släppa taget om det. Därför vill vi ändå erbjuda dig utgivning hos oss. Din berättelse är välskriven och spännande. Du ger en gripande och realistisk inblick i vardag, tankar och känslor hos ett barn med NPF, och som läsare känner man verkligen med Valter när han ställs inför valet och kvalet som klockan innebär. Även de filosofiska och övernaturliga inslagen lyckas du skildra på ett intressant, enkelt och trovärdigt sätt. Vi på Beta Pedagog vore alltså väldigt glad om vi fick göra en bok av det här manuset.

Ja, så stod det alltså. Min Valter ska bli en riktig bokkaraktär! 

Vidskeplig som jag är har jag inte velat ”komma ut” offentligt med detta förrän avtalet var påskrivet, även om jag hade velat skrika ut till hela världen hur glad jag är! 

Jag är tacksam till Författarförbundet som erbjuder juridisk rådgivning till debutanter trots att vi (ännu) inte är medlemmar. Tack vare dem skrev förlaget bland annat in en konkursklausul så att jag får tillbaka min upphovsrätt om det skulle hända något så olyckligt som en konkurs (peppar, peppar). I kontraktet står också att boken kommer att ges ut inom 18 månader. Planen är att den ska komma ut i höst.

Så här såg mitt följebrev ut:

Valter är inte sams med tiden. Hans föräldrar skäller på honom för att han så ofta kommer för sent till skolan. Hans lärare Samira tycker att han borde gå i lilla gruppen, men det vill han inte. Där går nämligen Parisa som slog honom i förskolan. Valter vill gå kvar i sin klass, för där går hans bästa kompis Oscar.

Oscar bor granne med Valter och skulle kanske inte ha funnits om inte hans syster hade dött.

Hemma hos mormor hittar Valter en silverklocka. Den har pyttesmå spröda visare och kugghjul som syns bakom urtavlan. Tillsammans med sin kompis Oscar testar han klockan och märker att den kan sakta in tiden. Bara sju minuter åt gången, men det räcker för att Valters tid ska passa in mer i världen.

Men vem är det som har skrivit de mystiska lapparna som de hittar i Hemliga rummet i källaren? Vad är ett maskhål? Är stenarna på skolgården egentligen drömvarelser? Och varför är den gamle grannen Blomberg så intresserad av Valters klocka?

Klockan som ägde tiden är en filosofisk spänningsberättelse för barn i åldrarna 9-12 år. Den handlar om ett barn med en annorlunda syn på världen. Jag vill att den ska bidra till att fler får förståelse för barn med exempelvis högfungerande autism/Asperger. För den som är intresserad av att lära sig fakta finns också inslag av fysik, biologi och filosofi i texten.

Share

Berörande brev till en ung poet

ett seminarium för en tid sedan blev jag rekommenderad att läsa Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet. Efter seminariet pratade jag även med min bror Jerker om konstnärsskap. Jag skriver på en essä om konstnärsskap, identitet och ekonomi (bland annat) som en del av min kurs i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det visade sig att Jerker var så lyrisk över denna lilla skrift att han brukar bära den på sig överallt.

Boken är liten och nätt, 64 sidor, och består av brev från poeten Rilke till den aspirerande författaren Franz Kappus i början av 1900-talet.

Jag köpte den i Leo Hallerstams översättning från 2015 och håller med: Boken är en riktig pärla! Jag kommer att läsa om den hur många gånger som helst för att fånga upp de små guldkornen till citat. Vissa av dem måste jag läsa igen snart för att verkligen ta in dem.

Här är ett:

Om din vardag känns fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar; för det existerar ingen fattigdom för den som skapar, ingen plats är otillräcklig eller likgiltig.

Lite längre ner i samma stycke svarar Rilke på Kappus fråga om hans dikter är bra nog:

Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte. Därför, käre herrn, kan jag inte ge dig något annat råd än detta: gå in i dig själv och utforska de djup som ditt liv flödar från: vid källan kommer du att hitta svaret på om du måste skapa. Acceptera svaret, precis som du får det, utan att försöka tolka det. Kanske visar det sig att du är menad att vara konstnär. Ta då ditt öde och bär det, dess börda och storhet, utan att någonsin söka efter belöning utifrån. För den som skapar måste vara en värld i sig själv och måste finna allting inom sig och i naturen, som hen förenat sig med.

I slutet skriver Rilke om ensamhet på ett sätt som jag också måste läsa om innan jag riktigt kan ta det till mig. Det är något med hans högtidliga och vänliga röst som verkligen berör. En så fin bok!

Share

Tips på hur du slutar tvivla på ditt skrivande

Graffiti med arga figurer och texten DIsobey.
Jag har en faibless för snygg streetart, kanske för att det är ”oskolad” konst. Detta verk satt ganska länge på en vägg i närheten av mitt frilanskontor i Stockholm.

I onsdags deltog jag på det första seminariet på Kreativt skrivande 5. I år äger seminarierna rum på Zoom, så jag behövde inte stiga upp i ottan för att ta tåget till Växjö.

Det hade varit roligt att resa förstås, eftersom jag blir inspirerad av att komma ut och röra på mig. Zoom var dock ett bra substitut. Efter seminariet fick jag ändå ny energi.

Min grupp och min handledare Helga Krook är nya för mig, och jag för dem. Jag lämnade inte in någon text till seminariet utan ville bara diskutera en fråga som kanske låter fånig, men som många nog ändå känner igen sig i: Jag undrar hur ni gör för att mota bort tvivel och negativa tankar på att det ni skriver inte är intressant för någon?

De flesta som skriver pendlar mellan storhetsvansinne och tvivel. Jag tycker att det vore skönt att vara en sådan person som Björn Ranelid verkar vara: övertygad om sin egen förträfflighet.

Jag tvivlar ofta. Jo, jag vet att jag kan skriva, men kan jag skriva en text som har konstnärlig verkshöjd? Och framför allt: Även om jag skriver något som är ganska bra, är chansen ändå mikroskopisk att jag ska lyckas ta mig igenom nålsögat hos ett förlag.

Kanhända är det en medelålderskris som har gjort mig mer svartsynt. En känsla av att inte komma vidare, att stå och stampa. Kanske tänker jag bara för mycket. 

Tipsen från kurskamraterna

Mina kurskamrater och vår handledare hade flera bra förslag på hur jag ska ta mig bort från tvivlet. Här har jag listat några av förslagen:

• Ha en daglig rutin för skrivandet. Du kan hitta en styrka i rutinerna och hantverket. 

• Om du tycker det är intressant tycker förmodligen någon annan också att det är intressant. Det är lätt att fastna i ”duktig flicka”-fällan. 

Detta är kanske det svåraste, tycker jag! Att behålla tron på att det jag är intresserad av även ska intressera andra, även om det bara rör sig om fem eller hundra personer.

• Som journalist är jag skolad i att leverera, att komma med snabba resultat. Att få utdelning. När det gäller det skönlitterära, fria skrivandet behöver jag tänka annorlunda.

• För skrivdagbok. Ha en daglig dagboksskrivarrutin där du skriver hur det känns för dagen, där motsträviga känslor och tvivel får komma ut. Det blir en loggbok som du sedan kan gå tillbaka till och se att en utveckling har ägt rum trots att känslan har varit att inte komma någon vart.

• Helga citerade också Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet, som lyder ungefär: ”Gå in i ditt hjärtas kammare och fråga dig själv: Måste jag skriva?”. Och ja, jag måste det, men jag misströstar. ”Du måste själv komma fram till det, och då ge dig själv arbetsro.” Se skrivandet som din frizon. En plats där pengar, publicering och prestation inte existerar, där du är fri.

• I marginalen på anteckningarna från seminariet har jag skrivit: ”Ta det på allvar” och ”min rätt att vara i rummet”.

Outsiderkonst

Jag vet inte om det var algoritmer eller synkronisitet, men samma kväll bestämde jag mig för att lyssna på Sveriges Radio-appen som jag ofta gör medan jag lagar mat. Som förslag fick jag ett av de senaste avsnitten av Stil i P1. Det handlar om Outsider art: människor utan konstnärlig utbildning som skapar fantastiska verk, till exempel märkliga byggnader eller skulpturer i sina trädgårdar. Ofta upptäcks inte verken förrän personen i fråga dör. Jag fann det mycket befriande och inspirerande att höra om dessa människor som verkligen skapar för skapandets skull, inte för att få bekräftelse.

Länk till Stil i P1 om Outsider art finns här.

Share

Fördelen med sociala medier kan också vara överväldigande

Foto: sergeitokmakov/Pixabay

Sociala medier får mycket kritik, av förståeliga skäl. MEN – i snälla sammanhang är sociala medier verkligen en fantastisk källa till kunskap! Jag är med i ett par så kallade ”gäris”-grupper på Facebook, där jag upplever att samtalsklimatet alltid är vänligt och inkluderande. Gäris är slang för brud, tjej, kvinna och alla gärisgrupperna är undergrupper till Streetgäris som på sin Wikipedia-sida beskrivs som ”StreetGäris är en intersektionell rörelse för kvinnor och icke-binära som stöttar, lär ut och inspirerar varandra genom empowerment (egenmakt), solidaritet och gemenskap”. 

En av mina absoluta favoritgrupper är Litteraturgäris där det går att skriva om vilken bok som helst, från högt till lågt. Inget snobberi, bara kärlek till böcker. Jag har inte närstuderat alla inlägg, det förekommer säkert konflikter, men jag har hur som helst stor glädje av gruppen. När jag frågar om boktips inom ett ämne kommer alltid en flodvåg av intressanta tips, ofta så många att jag blir alldeles överväldigad.

Härom dagen frågade jag om tips på böcker om sjöjungfrur, eftersom det på bibliotekets sida mest dyker upp olika varianter på Disneys Den lilla sjöjungfrun. Tipsen bara flödade in! Det stora problemet blir att välja vilka jag ska läsa. 

En bok som jag upptäckte genom en DN-intervju med Kayo Mpoyi, och som genast väckte min nyfikenhet, är The Deep av Rivers Solomon. Den handlar om ättlingar till slavkvinnor som har kastats överbord och lärt sig att andas under vatten. Jag påbörjade den igår, så det är för tidigt att ge något omdöme. Här är förresten min 2020-läslista så här långt.

Varför undersöker jag ämnet sjöjungfrur, undrar ni. Jag kan avslöja så mycket som att det har med mitt projekt på Kreativt skrivande 5 att göra. Än så länge är allt för nytt, så jag vill inte skriva mer än så. Just nu.

Share