Kategoriarkiv: Litteratur

Äntligen fick jag fira min debutbok

Klocka i kedja mot blå bakgrund
Den perfekta releasepresenten kom så klart från Johanna Strömqvist som läst boken i manusform och hjälpt mig att förbättra den! Den kan jag ta med mig om jag får göra skolbesök.

Ja, kära vänner, då är min bokbebis utsläppt i världen! Här går den att beställa (den finns också på Adlibris och Bokus).

I tisdags hade jag släppfest med ett begränsat antal vänner och släktingar (på grund av liten lokal). Det var väldigt mysigt och kaotiskt.

Redan innan boken släpptes, den 2–3 december, genomförde jag min första ”miniturné”, bestående av ett framträdande på bästa kulturevemenanget Chimos vänkvällTellus Bio i Midsommarkransen, följt av ett författarsamtal i Uppsala. På lördagen stod jag även några timmar på en julmarknad utanför Litteraturens hus i Uppsala, där författarsamtalet ägde rum. Det var en spännande erfarenhet att möta potentiella läsare och att prata med andra, mer rutinerade författare. Kvinnan vid bordet bredvid sålde lokalt ankrade deckare som gick åt som smör. Själv blev jag glad över att min okända bok köptes av två barn. Det ena barnet övertalade sin mamma att köpa boken för att den verkade så spännande, det gjorde min dag!

Den som vill ha mer frekventa uppdateringar om vad som händer bör följa mitt öppna instagramkonto @ordinsamling (se skärmbild nedan).

Share

Boken är färdig för tryck

Nu är boken klar! 

Det vill säga: Jag har läst igenom texten en sista gång och de sista små detaljerna är fixade.

Nu är det bara att vänta! Vänta och hoppas att inte tryckeriet drabbas av akut pappersbrist eller något annat. Väldigt roligt!

Här ovan är en bild på omslaget.

Jag vill tacka redaktören Erika Bengtsson på Beta Pedagog som har varit väldigt duktig och smidig att arbeta med. Här presenteras boken på förlagets hemsida.

Jag försöker fira denna milstolpe i mitt liv genom att njuta av den vackra årstiden (se bild). Det är skönt att solen skiner när mycket som händer i omvärlden känns mer än lovligt oroande.

Tips på kultur som inspirerar mig just nu:

Pistol: På Disney+ visas ”Trainspotting”-regissören Danny Boyles dramatisering av punkbandet Sex Pistols. Den gör mig på gott humör, är klart den råaste och mest trovärdiga jag sett i den senaste trenden av rocknostalgiska tv-serier och filmer på strömningstjänsterna. (För den som inte vet så är jag rocker i grunden. Läs här och under taggen Akasha om fanzinet som jag och mina tjejkompisar drev på 1990-talet).

Moonage daydream: Apropå rock måste jag också tipsa om den drömska filmen om David Bowie som jag och min sambo såg på Zita i Stockholm för några veckor sedan. I skrivande stund visas den fortfarande där, och kanske även på andra Folkets Bio-biografer i landet. Att se den var som att befinna sig i en esoterisk bubbla. Jag hoppas den kommer på någon strömningstjänst senare.

Omständigheter: En stark filmatisering av Nobelpristagaren Annie Ernaux roman om en illegal abort finns på SVT Play till och med den 13 november.  Missa inte den, länk här.

Den sista migrationen: Den bok jag blivit mest inspirerad av på sistone är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy (Lavender Lit, översatt av Carina Jansson). Någon kallade den ”ekofiktion”. Den utspelar sig i en nära framtid då nästan alla vilda djur är utrotade, vilket kanske låter dystert. Men jag blev inspirerad av hur den var berättad (och jag fick lite hopp i slutet). Den gav mig också idéer till mitt eget pågående skrivprojekt.

Papporna sönerna våldet: Jag vill också rekommendera Papporna sönerna våldet, skriven av min frilanskollega Beata Hansson och Vesna Prekopic. Det är en reportagebok om papporna till de unga pojkar som dras in i gängvåld. Manlighetsnormen och papparollen är något som det borde pratas mer om tycker jag (Verbal förlag).

Share

Vem skriver jag för och andra tankar om att skriva och läsa

Bild från en morgonpromenad. Kanske lite långsökt, men rötter till vårt skapande söker vi väl alltid.

Jag har just läst/lyssnat på Samlade verk av Lydia Sandgren och är en smula omskakad. Boken fångar på många sätt kärnan i villkoren för skapande genom de tre huvudpersonerna Martin, Gustav och Cecilia.

Martin är den som vill skapa men inte riktigt når fram, kanske delvis för att hans drömmar om konstnärsmyten står i vägen för själva skapandet, han har helt enkelt ingen aning om vad han vill berätta, men senare också för att familjelivets försörjningsplikter tar över.

Gustav är naturbegåvningen som skapar på bekostnad av sin egen hälsa; han lever samtidigt ett självförbrännande liv enligt konstnärsmytens manual A. Det är också han av de tre som blir den stora konstnären.

Och Cecilia, som bara vill koncentrera sig på sitt arbete och därför väljer att lämna sin familj (det vill säga Martin och de två barnen).

Jag är imponerad av hur snyggt Lydia Sandgren, genom dessa tre karaktärer, har fångat sådant som jag och många andra brottas med.

Och skrivkrampen:

Jag skrattade med hjärtat i halsgropen åt Martins våndor. Jag har som sagt länge försökt skriva för barn och unga, trots att jag inte längre är ung, främst för att jag påverkades så starkt av de böcker jag läste i 11-årsåldern.

Men det går inte att bortse från att det var länge sedan jag var barn och i mina mörkaste stunder av tvivel undrar jag om jag överhuvudtaget har något att säga dagens barn och unga.

Mina egna barn är fruktansvärt kräsna. Särskilt dottern (9 år), som jag fortfarande läser godnattsagor för, har en tendens att dissa minst hälften av de böcker jag påbörjar för henne. De är för tråkiga, för konstiga, fula teckningar, handlar bara om pojkar … ja, de enda säkra korten är Harry Potter (som hennes pappa läser för henne, jag läste dem för sonen men är ändå lite avundsjuk), Roald Dahls böcker (men vi har nog läst alla nu) och knasiga serieböcker i stil med Kapten Kalsong. Hon blev också väldigt förtjust i Nikkis dagböcker av Rachel Renée Russel, där berättaren är en 14-åring tjej som kämpar med kompisar och identitet. Jag inser motvilligt att mitt yngsta barn är inne i det som brukar kallas adolescensen.

Kommer mina favoriter fungera snart (Maria Gripe, Inger Edelfeldt)? Kanske vill hon läsa dem själv?

För något år sedan försökte jag läsa Lilla sparvel av Barbro Lindgren för henne men hon tyckte den var för deppig.

Well, well, hon är bara ett barn av många. Kanske finns det någon därute som är mer lik mig som barn, någon som kan vara min tänkta läsare?

Ljudboksparentes:

En kort passus om att jag delvis lyssnat på Samlade verk: Jag har tidigare haft svårt att koncentrera mig på ljudböcker, men fick prova ett gratisabonnemang på en av ljudbokstjänsterna och kom på att det var praktiskt att till exempel kunna tvätta fönster samtidigt som jag läste med öronen. Eftersom jag också promenerar mycket passade det även att lyssna medan jag gick. Två flugor på smällen liksom; motion/rena fönster/matlagning och romanläsning i ett!

Ibland funkar det inte alls med ljudbok, till exempel om jag reser kollektivt eller ligger på soffan. Då tappar jag koncentrationen eller somnar och vill hellre läsa med ögonen. Därför varvade jag lyssning och läsning av Samlade verk.

Jag skulle också önska är att ljudbokstjänsterna utvecklades så att textversionen och ljudversionen var synkade, så att man inte behöver bläddra fram till där man är om man läser och lyssnar parallellt.

Share

Mina bästa böcker 2020

Marjas favoritböcker 2020
Fyra böcker som gjorde intryck 2020 (jag tycks omedvetet vara ett fan av Natur & Kulturs utgivning…).

Mitt läsande är mycket känslostyrt. Jag köper inte så många nya böcker eftersom jag inte har plats, utan väntar ofta tills böckerna finns tillgängliga på biblioteket eller möjligen finns som pocket. Därför är 2020 års läslista brokig. Många bokval görs utifrån den aktuella dagens sinnesstämning och vad som råkar finnas i närheten. Eftersom jag har läst kreativt skrivande har flera av böckerna varit en del av min research. Jag har också läst en sommarkurs, Dystopier i vår tid, som innefattade en del obligatorisk läsning.

Vilka av böckerna har då lämnat starkast intryck?

Jag började 2020 med Den skarpa eggen av Philip Pullman, andra delen i hans trilogi Den mörka materian. Wow, vad jag älskar hans värld! Jag har ännu inte sett tv-serien på HBO, men det ser jag fram emot att göra.

Sedan kom det där viruset och vände världen upp och ner. Jag satt hemma och funderade hur jag skulle modifiera mina planerade inlägg till Epale-bloggen så att de kunde skrivas utan att utsätta mig eller andra för smitta. I den vevan läste jag den oerhört omskakande Allt jag har fått lära mig (Educated) av Tara Westover, och kom på att den handlade om varför utbildning behövs. En text om boken blev ett inlägg på Epale-bloggen.

Jag skrev ovan att jag sällan köper nya böcker, men jag gjorde ett undantag och beställde The testaments av Margaret Atwood från Hedengrens bokhandel i Stockholm. Både för att jag ville läsa och äga boken i det engelska originalet och för att jag ville stötta de självständiga bokhandlarna som krisade stort i pandemins spår. Jag rekommenderar er att göra detsamma, stötta era lokala bokhandlare! Jag rekommenderar också boken, som är en snyggt genomförd fortsättning på fantastiska The handmaid’s tale.

Andra böcker som lämnat bestående intryck är De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuro, Lucy och Min mors självbiografi av Jamaica Kincaid och Never let me go av Kazuo Ishuguro.

Jag är också intresserad av banbrytande vetenskap (bland annat för research till mitt egna skrivande) och gillade därför även Torill Kornfeldts Människan i provröret.

Det finns fler bra böcker på listan, men dessa gjorde starkast intryck.

Gott nytt år!

Share

Farväl Mister Solros

Solros i vas i fönster.
Detta är inte Mister Solros utan ersättaren från blomsteraffären.

När vi kom hem efter en vecka i sommarstugan hade min 8-åriga dotters solros dött. Jag hade gjort en vattningsanordning med ett snöre i ett plaströr som ledde ner i en kruka med vatten, men jag hade missat att lägga ett lock över vattenkrukan. Vattnet hade tagit slut, kanske dunstat eller druckits upp av ekorren som brukar springa upp på vår balkong. 

Dottern grät så hjärtskärande över ”Mister Solros” som hon sått i skolan och som inte ens fick blomma. Mitt och sambons hjärtan gick nästan sönder. Hon vill inte sätta ett nytt frö, inte utsätta sig för smärtan en gång till. Sambon köpte en solros i blomsteraffären som tröst. Den står i alla fall ett par dagar. 
Kanske är det bra för ett barn att träna på tankar kring liv och död på detta sätt.

För en tid sedan försökte jag läsa Jättehemligt av Barbro Lindgren för dottern. Hon gillade början jättemycket, men efter några kapitel blev det för mycket sorg och död. Vi bytte till Madicken och Junibackens Pims av Astrid Lindgren. Den funkar bättre, även om den också innehåller väldigt mörka historier om fattiga människor och en farbror vars fru har dränkt sig och deras barn. Jag älskade Madicken som barn och förstår varför nu. Jag känner igen mig i Madickens stora medkänsla med alla som lider. Samtidigt är Madicken själv inbäddad i trygghet bland spetsgardiner och köttbullar, och det är skönt. Då blir inte smärtan för stor. 

Och angående Mister Solros: Vi kanske begraver honom på gården, det kan bli en fin ritual.

Share

Dystopisk sommar

Margaret Atwoods Oryx & Crake.

Jag läser två kurser denna sommar, Mytologins värld. En religionshistorisk introduktion på Linnéuniversitetet och Dystopier för vår tid på Lunds universitet.

Egentligen hade jag bara tänkt att jag skulle läsa en kurs, och det borde vara en kurs som inte var litteraturvetenskap eftersom jag har några få poäng kvar till en fil kand och måste läsa ett annat ämne än litteraturvetenskap som är mitt huvudämne. Därför hade jag valt mytologin i första hand.

Men så blev jag antagen på dystopikursen (som är litteraturvetenskap) och kunde inte motstå den. Jag tänker också att den är bra research till mitt eget skrivande eftersom jag dras till genren.

Det är typiskt mig att ta på mig lite mer än jag borde. Jag tycker så mycket är intressant, men kan bli splittrad när jag har för mycket att göra. 

Men jag tror jag fixar det. Jag behöver bara försöka sänka ambitionerna och intala mig själv att det är ok bara jag får godkänt på kurserna (har tyvärr blivit en VG-knarkare).

Never let me go av Kazuo Ishuguro.

Några ord om dystopikursen: vi ska läsa början på sju moderna dystopiromaner och två av dem i sin helhet. De två vi läser ut ska vi skriva ett så kallat paper om. Detta är romanerna:

  • Never let me go av Kazuo Ishiguro
  • Tomma hjärtan av Juli Zeh
  • Hungerspelen av Suzanne Colllns
  • I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin
  • Konspirationen mot Amerika av Philip Roth
  • Underkastelse av Michel Houllebecq
  • Oryx och Crake av Margaret Atwood

Jag är tämligen säker på att jag kommer att skriva mitt paper om Never let me go och Oryx och Crake. Jag vill nämligen utforska ämnen som kloning och konstgjord befruktning på olika sätt. 

Att läsa inledningar på romaner med syftet att undersöka hur deras världar presenteras är väldigt lärorikt för skrivandet. Jag hoppas jag kan ha nytta av det. 

Share

Djuren i mitt liv

Jag har tyvärr inte så många bilder av katterna i digital form. Det här är Kajsas unge Kompis som vuxen.

Till kursen jag går, Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet, har jag nyligen lämnat in en essä om gränslandet mellan djur och människa. Och för er som undrar: Coronaviruset finns med i essän, men inte i detta kapitel som handlar om den enda gången då jag har haft husdjur.

När jag var tolv år skaffade vår familj husdjur för första och enda gången. De två kattungarna hade blivit övergivna och behövde akut ett hem. Vi döpte dem till Smulan och Kajsa. Smulan var smäcker och vild, medan Kajsa var lite kraftigare och hade ett lugnare temperament. 

Smulan dog innan hon fyllde ett år. Hon hittades död i ett garage, utan skador på kroppen. Kanske hade hon fått i sig råttgift, kanske hade hon inre blödningar eller en dold sjukdom. Vi fick aldrig veta. Det var hur som helst en stor sorg och chock för oss.

Kort efter traumat började systern Kajsa löpa. Vi väcktes på nätterna av ylande katthannar som kände doften hon utsöndrade på långa avstånd. Det var svårt att värja sig mot deras intensiva kärleksyttringar, eller vad man nu ska kalla det. Brunst, hormoner? En hanne blev den utvalde, en stor och röd katt som hette Harry (jag minns inte hur vi visste det). Om det var honom Kajsa gillade bäst vet vi inte, kanske var han helt enkelt den som vunnit slagsmålet om att lägra den löpande honan. Alfahannen. Nu var det parning som gällde för de två katterna. De gjorde det överallt, till och med inne hos grannen till vår stora genans.

I romanen Kvinnan och apan av Peter Høeg (översatt till svenska av Ann-Mari Seeberg) finns ett samtal mellan huvudpersonen Madelene och hennes maktfullkomliga svägerska Andrea Burden. Andrea säger:

(…) Jaguaren lever ju ensam. En dag stöter den på ett doftspår som den följer, driften av ett inre, kemiskt  tvång som den inte förstår. Den följer det, och står plötsligt inför ett annat rovdjur. Den känner inte igen det som sin spegelbild, för den har inget medvetande om sig själv. Den känner igen det som ett dödligt hot. Den vill springa – båda djuren vill springa – men de kan inte. En genetisk stupstock håller dem kvar. Hon vänder ryggen åt honom, trycker sig mot marken, han hoppar upp på henne och biter sig fast i hennes nacke. Och vet du varför? Skulle det vara ett uttryck för passion? Av kärlek? Jag ska tala om för dig varför. Det är av en anledning så självklar att inte ens zoologerna har kunnat undgå att se den. Det är därför att om han inte höll fast henne, skulle hon i sitt sinnessvaga tillstånd vända sig om och döda honom. Därefter parar han sig med henne. Och i samma ögonblick som han har dragit sig ur henne och släpper taget, då gör alla januarhonor, alla gepardhonor, alla tigerhonor, alla honkatter samma instinktiva rörelse över hela jorden. Och vet du vad det är? Vet hur de tackar för samlaget? De sträcker halsen bakåt och vrider på huvudet. Och sedan ser de efter om de kan slita av hans halspulsådror med hörntänderna.

Madelene har invändningar och menar att jaguaren kanske har det bra även om det ser ut som om den lider. Andrea svarar:

Alla kattdjurs penis är försedd med hullingar. I det ögonblick den dras ut, trasar hullingarna sönder katthonan. Denna smärta framkallar ägglossningen. Så – genom smärta – försäkrar sig naturen om största möjliga sannolikhet för befruktning och artens fortbestånd. 

Betyder det att alla gulliga kattungar blir till genom våldtäkter?

När Kajsa inte längre löpte försvann Harry och så småningom märkte vi att hon var dräktig.

Naturligtvis kunde vi ha hindrat detta genom att sterilisera henne, men vi hade inte hjärta att göra det så kort efter Smulans död. Vi tänkte nog att hon behövde följa sina naturliga instinkter. Vi tänkte också att vi kunde behålla en av kattungarna så att hon fick nytt sällskap.

Ungarna föddes, fyra stycken. Vi behöll en och kallade henne Kompis. De andra fick nya familjer i grannskapet.

Vi var naiva som trodde att Kajsa skulle bli glad över sitt nya sällskap. Under resten av sitt liv betraktade Kajsa Kompis som den hopplösa ungen som aldrig flyttat hemifrån. Hon fräste ofta åt Kompis som var rädd och ängslig av sig.

Kanske skulle vi ha läst på mer om katter innan vi lät Kompis bo hos oss. Innan Kompis blev könsmogen steriliserade vi dem båda eftersom vi varken ville ha fler brunstiga hannar eller söta kattungar i hemmet. Det blev ytterligare en sorg för Kompis som började visa tecken på att hon ville para sig, men jag förmodar att hon inte kunde utsöndra den doft som lockar till sig hannar. Steriliserade katter behåller sin könsdrift.

Jag led med henne, den ofrivilliga och hunsade hemmadottern som dessutom var dömd att vara oskuld för resten av livet. Fast tänker en katt ens på livet i termerna av lyckligt och olyckligt? Jag vet förstås inte.

Kan djur älska?

Psykiatrikern Nils Uddenberg berättar i boken Gubbe och katt – En kärlekshistoria (2012) om hur en liten katt började söka skydd i deras trädgårdsförråd. Motvilligt greps författaren och hans hustru av medlidande med det lilla djuret och började ge det mat. Det slutade med att hon blev deras huskatt. Katten blir en oväntad förälskelse för både honom och hustrun. De är båda lite över sjuttio år gamla och hade inte tänkt ha några husdjur.

Nils Uddenberg reflekterar också en del över hur mycket vi förmänskligar våra husdjur. Är de ens kapabla att känna kärlek på samma sätt som vi människor? 

Uddenberg citerar Jane Goodall som under många år levde bland schimpanser. Hon säger i ett radioprogram att hon älskar schimpanser, men de älskar inte henne tillbaka, inte ens de individer som hon har kommit närmast. De kan som mest lita på henne, och om de gör det är hon glad och nöjd och känner att hon har fått ett stort förtroende. Uddenberg menar att det är likadant med Kissen. Hon litar på dem men de litar inte fullt ut på henne.

Lite senare i boken skriver Uddenberg om 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne som bland annat har uttalat sig om att människan, med sin begränsade ”förståndskraft” inte kan veta vad som rör sig i huvudet på ett djur. Jag är inne på samma spår. Vi människor är så fixerade vid att vårt sätt att se på världen är det högsta, att vi är intelligentast på jorden, men det beror på hur man mäter.

Apropå kärlek så känns det ju alltid mysigt när katter kommer nära och gnider sig mot en. Men det har också en biologisk förklaring. Katter har doftkörtlar under hakan och i pannan och när de gnider sig mot oss markerar de helt enkelt revir inför andra katter.

Å andra sidan gör ju vi människor också det. Markerar revir alltså, fast inte genom dofter, åtminstone inte medvetet.

Uddenberg reflekterar, psykiatriker som han är, också över katters trauman och huruvida de kan ha påverkats av att till exempel ha tagits ifrån sin mamma som ungar. ”Även om en kattunges liv är betydligt mindre komplicerat än ett barns, är både kattungar och människoungar däggdjursungar, och alla däggdjursungar har behov av en viss grad av omvårdnad i början.”

Vi var övertygade om att katten Kajsas tvära humör hade sin grund i hennes traumatiska barndom: först blev hon och Smulan fråntagna sin mor och lämnade att dö. Sedan dog Smulan ifrån henne.

Share

Den blå hästen på floden – en novell

Jag skriver journalistiska texter hela tiden, men drömmen om att publicera något skönlitterärt finns också. Denna novell fanns med i antologin Shortzines som gavs ut av Tegar förlag 2018–2019. Eftersom förlagets avtal om ensamrätt gick ut vid årsskiftet bestämde jag mig för att släppa den blå hästen fri på min blogg. Varsågoda!

Rainbow dash, gosedjur
Min dotters gosedjur föreställande Rainbow dash (som sjöjungfru) inspirerade mig delvis till novellen.

Den blå hästen på floden

Folket i fina kläder väntar vid kajen. Kvinnorna har långa klänningar och hattar med stora fjäderplymer, en del skyddar sig mot den starka solen med små parasoller. Männen bär rockar och höga hattar. Jag tror att de kommer från Europa och är kolonisatörer.  Den varma luften är fuktig och laddad av förväntan.

När en ångbåt uppenbarar sig jublar folkmassan och höjer sina händer i glada vinkningar. En dam vid min sida viftar ivrigt med sin vita fjäderprydda hatt. 

Båten tuffar trivsamt framåt och lägger till vid hamnen. En brygga läggs ut och de upptäcktsresande männen går i land. Männen vinkar stolt och folk applåderar. Vi har blivit lovade något alldeles särskilt. Enligt ryktet handlar det om en upptäckt som männen gjort djupt inne i de allra otillgängligaste delarna av djungeln. Männen är kända för sina spektakulära upptäckter. En gång om året har de med sig gulliga apor eller färgsprakande fåglar som de sedan säljer dyrt till cirkusar eller djurparker i hemlandet. 

Männen baxar fram en bur på ungefär en gånger en meter och täckt av ett skynke. När de har kommit i land och står på en liten upphöjd scen vid kajen, drar de undan skynket med ett ryck. Ett sus går genom folkmassan. 

Inne i buren står en liten blå häst! Hon är ungefär i samma storlek som en hund och hennes päls är som en molnfri himmel en sen eftermiddag. 

”Åh, vad söt!”
     ”Är den verklig?”
     Folk mumlar upphetsat i munnen på varandra, en flicka i sjuårsåldern vrålar att hon vill ta med den hem.

Stämningen är upprymd och vakter springer fram för att hålla folkmassan på avstånd. Det tycks bara vara jag som ser hur rädd hästen är, att hon inte förstår varför hon inte kan komma ur det trånga utrymmet. Ingen annan i den exalterade folkmassan verkar bry sig om vad hon känner.

Jag följer henne med blicken och hon ser tillbaka på mig, hennes panik överförs in i mig, in i hela min kropp. Det är så starkt att jag faller omkull och folk runtom måste backa undan.

”Hur gick det?” frågar någon och en behandskad hand sträcks emot mig, samtidigt som folk trycker på bakifrån så att jag har svårt att komma på benen. 

”Hon kommer att dö! Ni måste släppa henne fri, hon kan inte kontrolleras!” ropar jag, men ingen tycks höra mig.

Jag tränger mig fram bland frasande klänningar och galanta rockar. Vakterna är upptagna med att hålla undan några bråkiga män och märker inte att jag kastar mig fram mot buren som välter. En kvinna skriker gällt. Vakterna kan inte längre hålla tillbaka alla människor. Jag kryper fram till buren där hästen ligger på sidan och jag försöker pilla med låsets hake på utsidan.

”Vad gör du?” ropar någon och jag får en hård knuff så att jag faller åt sidan. Medan jag i panik kippar efter andan ser jag som i en dröm hur luckan öppnas och hästen liksom glider ut. Hon reser sig blixtsnabbt och galopperar mot kajen. En man springer efter henne. I samma sekund som jag får luft landar hästen i floden med ett plask. Vattnet är strömt och hon åker snabbt iväg, det vackra blå huvudet guppar ovanför ytan.

Mannen gör en ansats att hoppa i men blir stoppad av två andra män. Jag reser mig mödosamt och går fram till kajkanten. Folkhopen följer mig, vi ser den blå hästen försvinna i vattenmassorna, huvudet fortfarande guppande upp och ner ovanför ytan.

”Ingen överlever i det vattnet!” ropar en man. 

Jag tänker på drömmen om den blå hästen på floden när jag ligger i gynstolen. Barnmorskan gör ultraljud med en dildo som hon har trätt en kondom på. Där ligger jag och skrevar medan jag får höra det som jag redan vet. Det jag nyss bar på är nu bara blodiga klumpar i toaletten. 

   När jag lämnar kliniken slår jag på telefonen. I Mattias senaste sms finns ett foto från botten av hans kaffemugg. I sumpen har ett förvridet ansikte trätt fram.
    ”Kolla vilken läskig gubbe. Hur ska jag tolka detta?” skrev han. 

Nu vet jag. Ett missfoster.

När jag ringer låter Mattias allvarlig men inte direkt ledsen. Jo, han tycker synd om mig, men innerst inne är han nog lättad. Det är jag som har drivit på frågan om barn, han bara hänger på.

Jag tar hissen ner tillsammans med en mörkhårig kvinna som är huvudet kortare än jag. Hennes kappa går inte att knäppa runt gravidmagen.

”Det här är kanske det närmaste vi kommer en skyskrapa i Stockholm”, säger hon. Jag nickar och vet att jag borde säga något lika käckt till svar men orkar inte. Färden tar en evighet.

”Gud vad lätt jag blir åksjuk nu för tiden”, stönar kvinnan och tar sig belåtet på magen.

”Hoppas du spyr”, säger jag. Inte.

Snön är borta i innerstan och gatorna täcks av brunt grus. Vinden blåser snålt och jag sluter jackan om mig.

Mobilen plingar till.
   ”Hur gick det?” frågar Carro, följt av ett hjärta. Jag kan se henne framför mig med bebisen på armen och treåringen snurrande runt fötterna. Carro, min bundsförvant genom alla år, till henne kan jag säga vad som helst. Hon blev gravid samma månad som hon slutade med p-piller. Båda gångerna.

”Åt helvete. Jag skriver sen”, svarar jag och sätter telefonen i flygplansläge. 

På vägen till tunnelbanan ältar jag tankarna som har fastnat på repeat i min hjärna: Jag väntade för länge med att försöka få barn och nu får jag betala för min naivitet. Som ung hade jag bara drömt om ett speciellt och fritt liv. Det var väl klart att jag skulle få barn en dag när jag var vuxen. Först när jag fyllt trettiofem insåg jag att jag redan hade varit vuxen ett bra tag och att jag kanske skulle dö ensam om jag inte hade någon egen familj.

Nu känns det som om någon har lurat mig. Eller att jag gjort helt fel val hela livet. Men jag ville ju inte göra som Elin, min andra bästis i gymnasiet, och få barn vid 22 och skilja mig vid 32.

När Elin låg på BB sprang jag och Carro på krogen som allra mest. Vi skrattade åt Elin och hennes lilla, inskränkta värld. Medan vi tillbringade nätterna på konserter och krogar begränsade sig hennes musikaliska referenser till ”Imse vimse spindel” och ”Ketchup kan prutta.” 

Vi hälsade på henne i förortslägenheten som hon fått av kommunen, det var på den tiden då det fortfarande gick att få förtur i kön för att man hade barn. Vi satt i en soffa som hon och José, pappan, köpt på avbetalning och Elin bar en grå t-shirt som fått fläckar av bröstmjölk. Bebisen Robin låg i hennes knä och José serverade kaffe. Hela rummet var lugnt och harmoniskt och all energi vändes mot bebisen med rufsig mörk kalufs och sprattlande armar. Elin påminde om ett trött djur. En del av mig var avundsjuk för att hon verkade ha funnit en mening och ett lugn som jag inte hade. Mitt inre djur vaknade inte förrän jag själv förvandlades till en löpande hona. Nu vill jag ju inget hellre än att sitta i en ring och sjunga ”Ketchup kan prutta”.

”Du måste börja se alla motgångar som välsignelser. De är en chans för dig att utvecklas”, säger en hes kvinnoröst.

Jag hajar till och sneglar på tjejen som sitter på andra sidan gången i den halvtomma tunnelbanevagnen. Hon pratar i telefon med någon. Hon har trassligt blont hår, ring i näsan och är lite för solbränd för någon som befinner sig i Sverige i februari. Hon ser ut att ha tillbringat flera månader på en strand i Indien eller på Ibiza. Förmodligen har hon tatuerat ”Carpe diem” eller nåt annat latinskt citat i svanken. 

Jag har träffat sådana som hon förr. De utstrålar något oroligt och mörkt som gör mig nervös, de verkar ta sig själva på väldigt stort allvar och jag blir rädd att de ska bli rasande om jag säger fel saker till dem. 

Nu hör jag att hon avbryts mitt i meningen och tystnar en lång stund. Hon försöker bryta in i den andra personens monolog men det verkar lönlöst. Hon säger ”hm”, ”nej, menar jag inte” och blir hela tiden avbruten. Sedan reser hon sig och går av. Förmodligen landade det där med välsignelser inte så bra.

Jag kliver av några stationer senare. På trottoaren utanför kommer en pappa med barnvagn emot mig. Ungen skriker och försöker komma loss och pappan är hålögd och blek. Jag tar ett steg åt sidan för att barnvagnen ska kunna passera och ser inte lyktstolpen vid trottoarkanten. Jag krockar med en smäll, överraskad av smärtan. Barnet tystnar genast och stirrar häpet på mig. 

”Hur gick det?” frågar pappan.

”Det är okej”, frustar jag och håller för pannan med ena handen. Jag skrattar och gråter på samma gång, tårarna rinner. 

”Är du säker? Jag tror du ska lägga is på bulan”, säger pappan.

Jag skyndar hem, Mattias kommer inte än på ett par timmar. Pannan är öm och jag hämtar is i frysen och virar in den i en handduk, samtidigt som jag gråter högt. Det är skönt att tycka synd om sig själv. Kommer jag att bli en starkare människa nu? Får jag ett nytt lager av erfarenhet? 

”En välsignelse”, fnyser jag rakt ut i lägenheten. 

På kvällen öppnar jag vinflaskan som jag fick i 38-årspresent. Den, som jag sa att jag inte skulle få öppna på minst nio månader. Men vinet är strävt mot tungan. Jag dricker ändå, tills jag känner mig grumlig och sömnig.

Några dagar senare slår jag i en uppslagsbok om symboler. Det står att hästen symboliserar ”djurisk vitalitet, hastighet och skönhet.” I konsten, från grottmålningar till målningar från romantiken, har hästarna ”flutit över ytan som inkarnationer av själva livet”. De förknippades med naturens krafter – vind, storm, eld, vågor och rinnande vatten. I en av mina barndomsböcker finns en målning av guden Neptunus vars vagn dras av hästar som liknar böljande vågor vid en havsstrand.

Romarna offrade en häst till Mars, guden för krig och jordbruk, och behöll svansen över vintern som en symbol för fertilitet. Enligt forntida tro kände hästarna till den undre världens mysterier, jorden och alla dess cykler. Senare förknippades hästar i stället med solen och himlens gudar, även om hästar fortsatte att finnas även vid begravningsriter och som guider till den andliga världen.
   Men varför var den blå? Jag läser att färgen i forntida kulturer har förknippats med bland annat oändlighet, evighet, sanning, hängivenhet, tro, renhet, kyskhet, fred och ett andligt och intellektuellt liv. Färgen förknippas också med olika gudar, till exempel hinduiska Vishnu med sin blå hud. 

Och så floden: ”en kraftfull naturlig symbol för tiden och livet”. För civilisationer som var beroende av floderna för bevattning och växtlighet betydde floden rening. Det känns inte så långsökt att förknippa floden med tidens gång.

En kväll vaknar jag efter att ha slumrat till i soffan. På teven har en långfilm börjat. Till tonerna av klassisk musik simmar en sorgsen Juliette Binoche i en blå simhall. Jag sätter mig upp, som förhäxad av de vackra filmbilderna. Juliette Binoche har förlorat sin man och dotter i en bilolycka. Det enda hon har sparat efter dottern är en lampkrona med blå glaskristaller. Hon är ledsen, men förlusten har gjort henne fri från ansvar. Jag prövar tanken på att vara som hon, fri och ensam, utan familj. Går det att leva så också?

Jag knackar försiktigt för att inte väcka Adrian, Carros sex månaders bebis. Jag skäms lite över att jag inte orkat åka dit på över tre veckor. Det dröjer ett tag, sedan hör jag svaga hasande ljud inifrån lägenheten. Hon öppnar dörren, hålögd och iklädd en säckig tröja och mysbyxor. Hon har gått upp mycket i vikt av de två graviditeterna.

”Ursäkta att det är så stökigt, jag hinner inte nånting”, säger hon.

”Hur är det?” frågar jag.

”Om man bortser från att jag väger tio kilo för mycket och har sovit tre timmar i natt och Erik är på sin tredje jobbresa sedan i januari… Men vi är ju inte döende eller så.”

Jag skrattar nervöst.

”Du skulle bara veta vad barn gör för jämställdheten. Tillbaka till stenåldern direkt! Och det blir sjukt mycket jobbigare med andra barnet.”

Medan vi hackar grönsaker berättar Carro att hon precis träffade någon som frågade om hon väntade sitt tredje barn.

”Jag ba, nej, jag är bara TJOCK!”

Hon gör en plågad grimas och stoppar en bit gurka i munnen. 

”Äsch, nu överdriver du”, säger jag. Carro skakar på huvudet, tuggar och sväljer gurkan.

”I min mammagrupp finns en tjej med helt platt mage, jag är avundsjuk. Jag går på mammaträning tre gånger i veckan, det är det enda jag gör förutom att lämna och hämta på förskolan och stå i parken och gunga. Men ingenting händer med magen. INGENTING! Om man ändå hade en kropp som gjorde som man ville!”

”Den har gett dig två barn”, säger jag.

Hon ser förvånad ut, men hinner inte säga något, för precis då hörs gråt inifrån sovrummet. Det är som om Carros ansikte faller ihop och hon börjar gråta hysteriskt.

”Fan också! Jag orkar inte! Han sover ALDRIG mer än en kvart!”

Hennes röst har en desperat ton som jag inte känner igen. Hon faller ihop på golvet, kryper ihop i fosterställning och hulkar. Något snörps åt kring mitt hjärta. Vad händer?

”Vad är det?” frågar jag och hukar mig framför henne.

”Jag orkar inte! Jag orkar inte med den där ungen! Jag är så trött. Jag har ont i ryggen. Jag tror Erik är kär i en tjej han jobbar med. Allt är bara skit.”

”Okej”, säger jag medan gråten från sovrummet blir högre. Carro gråter också, fast tystare, och hon rör sig inte från golvet.

”Carro?” säger jag, men får inget svar. 

Till slut går jag till sovrummet, som är dunkelt och fyllt av en mättad doft av bebis. Adrian har satt sig upp och tystnar genast när han får syn på mig. Han stirrar nyfiket på mig med sina svullet rödgråtna ögon. Kinderna är våta och det fjuniga bruna håret på ända, ett leende sprids i det lilla ansiktet. Med ett gurglande sträcker han sig efter ett av sina gosedjur och räcker det till mig. Det är en ljusblå häst. Inte babyblå utan mer som himlen en sen eftermiddag. Jag skrattar överraskat, för den här häpnadsväckande lik hästen i drömmen.

Jag ger tillbaka hästen till Adrian, han skakar häftig på huvudet och pekar på mig.

Jag leker lite med den, låtsas att den galopperar på räcket till spjälsängen. Adrian skrattar förtjust. Jag tittar på hästen som har en regnbågsfärgad man och stora ögon med långa ögonfransar.

”Ska vi gå och äta lunch?” frågar jag Adrian som sträcker upp sina armar mot mig. I köket ligger Carro fortfarande hopkrupen och gråter så att hon skakar.

”Mamma är lite ledsen, så vi får fixa i ordning lunchen du och jag”. Han tittar på mig och verkar förstå. Jag sätter honom i hans barnstol och hittar en halvfull barnmatsburk i kylskåpet. Spagetti med köttfärssås. Jag ställer den i mikron. Sedan gör jag klart salladen och dukar. Carro hulkar fortfarande när hon sätter sig vid bordet.

”Jag kan gå ut med honom och hämta Alva på förskolan sedan, så får du sova. Jag har ju varit där och Alva känner mig”, säger jag och Carro nickar tacksamt och äter glupskt samtidigt som hon stirrar apatiskt framför sig.

Luften är nästan vårlik när jag efter viss möda har baxat ut barnvagnen ur förrådet och går på de grusiga gatorna. En blek vintersol tittar fram mellan molnen.

Alva blir uppspelt när hon ser att det är jag som hämtar. Hon gillar när det händer nya, oväntade saker. Att leta kläder och klä på henne tar en evighet och hela vägen hem pratar hon oavbrutet. Vi stannar i en park och gungar, det är mysigt men lite småtråkigt. De andra föräldrarna i parken ler mot oss och det roar mig att de tror att jag är barnens mamma. Samtidigt känner jag mig lite skyldig och tänker på historier jag hört om galna barnlösa kvinnor som stulit bebisar i köpcentrum. Tänk om jag bara skulle gå hem och ta barnen med mig?

Det är dunkelt och tyst i lägenheten. Jag hyssjar på Alva för att hennes mamma ska få sova. Hon springer till vardagsrummet och hämtar Ipaden. Jag sätter ner Adrian på golvet bland hans bebisleksaker och går själv och gör kaffe. 

”Gör du lite till mig?” säger Carro som omärkbart har kommit in i köket, så tyst att jag hoppar till. Hon har kuddstreck på de rödrosiga kinderna och rösten är hes efter sömnen.

”Minns du vad vi sa om Elin? Att barn kan vem som helst skaffa, men att vi ville ha ut mer av livet?”

”Jo, det minns jag, det är vad jag tänker på dagarna i ända. Känner mig typ lurad”, säger jag.

”Jag vet. Men du får alltid komma hit. Ungarna älskar dig. Du kan vara vice mamma eller vad vi ska kalla det.”

”Så kan du gå och träna magen”, säger jag och vi skrattar.

”Eller så låter vi Erik ta dem så går vi ut och lyssnar på nåt annat än barnsånger”, säger jag.

”Jag höll på att skratta på mig när jag var på öppna förskolan första gången. De sjöng precis samma sånger som Elin trallade hela dagarna. Exakt!” säger Carro och vi brister ut i ett skratt som bara hon och jag fattar. Carro får tårar i ögonen, fräser ut snoret och säger:

”Det här kärnfamiljelivet… Vem passar det egentligen? Minns du att vi drömde om att vi alla skulle bo grannar och hjälpa varandra med barnen?”

”Ja, det drömmer jag fortfarande om. Synd bara att Stockholm är så dyrt…”

”Tänk om jag hade dig som granne istället för en sur klimakterietant som skriver på Facebook att vi är dåliga föräldrar.”

”Va? Har hon gjort det?”

”Ja, jag hörde det av en annan granne som är Facebookvän med henne. Det var en hemsk dag då Alva var jättetrotsig och jag skrek på henne. Jag skämdes jättemycket redan som det var.”

”Som om hon själv är så jävla perfekt”, säger jag.

”Tänk om hon anmäler oss till socialen”, säger Carro och torkar bort en tår.

”Äsch, släpp det nu, du är en toppenmamma, utan känslor vore du ju inte mänsklig”, säger jag och kramar henne.

”Mamma, mamma, batteriet tog slut!” ropar Alva från vardagsrummet.

Vi går dit. Carro sätter in sladden i Ipaden och Alva kryper genast upp i hennes famn och kramar henne. Carro blundar och gnuggar in ansiktet i Alvas hår. Jag sätter mig bredvid dem.

”Du vet det där man fick höra om att vi aldrig fick klappa ensamma djurungar om vi hittade dem i skogen, för om föräldrarna kom tillbaka skulle de känna lukten av människa och överge dem?” säger Carro.

”Det var så hemskt. Jag tänkte ofta på ungar som fick svälta ihjäl för att något barn klappat dem”, säger jag.

”Luktsinnet styr oss nog mycket mer än vi tror, undermedvetet. Det är jättetydligt när Leon, Alva och Adrians kusin, är här. Självklart bryr jag mig om honom och känner att han tillhör min familj, men det är väldigt tydligt att han inte är min. Han har någon annans lukt på sig.”

”Tur att du inte är ett vilt djur”, säger jag. 

”Det handlar väl om att ses varje dag också. Kanske skulle han bli som min om han bodde här jämt.”

Carro tystnar och smuttar på kaffet. 

Ipaden kommer igång och rummet fylls av de tecknade figurernas gälla röster.

Då känner jag en liten varm hand på mitt knä. Adrian har rest sig mot soffkanten och tagit stöd på mitt knä. I den fria handen håller han den blå hästen som han räcker till mig.

”Da”, säger han.

”Det är Rainbow Dash. Han vill att du ska ha den”, säger Alva med sin lillgamla röst.

”Rainbow vaddå?” säger jag.

”Rainbow Dash. Den är från My little pony. Han brukar aldrig lämna ifrån sig den till någon.”

Carro ler och nickar bekräftande.

”Rainbow Dash är hans favorit.”

”Tack”, säger jag och får en klump i halsen. Jag klappar den regnbågsfärgade manen och ler mot Adrian. På gatan utanför har det börjat skymma.

Share

En essä om tid, del 3 av 3

Tick tick…

Del 3 av 3 i min essä om tid handlar bland annat om fysik, om kapitelböcker om tid, och så återvänder jag till Momo och jag kanske lämnar ämnet lite där i slutet. Det berodde mest på att jag behövde skriva femton sidor… 

Del 1 finns om du klickar här och del 2 finns här.

Tid ur fysikens perspektiv

Sedan jag började utforska ämnet tid kommer jag om och om igen in på fysik, ett ämne jag känner mig extremt osäker på, särskilt som så mycket är teorier, omöjliga att bevisa med dagens teknologi. I SVT-programmet Vetenskapens världs avsnitt Att bygga en tidsmaskin presenteras följande sammanfattning av Einsteins relativitetsteori: Ju fortare man rör sig, desto mindre åldras man, och desto långsammare går tiden och om man närmar sig ljusets hastighet börjar klockorna gå långsammare. Men allt är teoretiskt eftersom materia inte kan färdas fortare än ljusets hastighet. 

Flera filmmakare har fantiserat kring maskhål, tunnlar som skapar genvägar genom rum och tid. I Christopher Nolans film Interstellar (2014) spelar Matthew McConaughey rollen som Joseph Cooper, en pappa som reser ut i rymden för att rädda mänskligheten från undergången. Joseph Cooper var tidigare testpilot inom NASA, men nu är han bonde. Jorden är döende, ett tjockt dammlager ligger över allt. Skördar dör och det blir missväxt, snart är majs det enda som går att odla. Något händer i dotterns Murphys bokhylla, de kallar det Spöket. Så blir Joseph utvald att ge sig ut i rymden för att hitta platser där människorna kan bygga kolonier. Murphy säger att hon har hittat ett meddelande från Spöket som säger ”STANNA”, men Joseph lyssnar inte utan ger sig iväg. 

Uppdraget är att undersöka tre planeter som kan tänkas bli beboeliga för mänskligheten. På en planet är gravitationen så stark att en timme där motsvarar sju år på jorden. Joseph Cooper ser tiden med barnen rinna bort. 

Nu får den som inte vill veta hur filmen slutar hoppa över ett stycke. Det som händer är att Joseph Cooper beger sig in i det svarta hålet och finner sig själv i en dimension utanför rumstiden där han tycks sväva bakom Murphys bokhylla. Det är han som är Spöket som har skickat meddelandena till Murphy. 23 år har gått och den vuxna Murphy, som är framstående fysiker, lyckas koda av hans meddelanden och hitta ett sätt att evakuera jorden och rädda mänskligheten. Ytterligare många år senare vaknar Joseph på en rymdstation och hinner träffa sin dotter innan hon dör av ålder, medan han själv ser likadan ut som han gjorde när han for ut i rymden. 

I Vetenskapens värld sägs bland annat att ingen har sett ett maskhål. De kan tas för svarta hål. Det är osäkert om maskhål verkligen finns och det finns ingen garanti för var skulle man hamna om man reste genom ett. Skulle man vara hos dinosaurierna, under andra världskriget eller på medeltiden? Eller hamnar man i en tom rymd där jorden inte finns? Dessutom kan maskhålen kollapsa och då omintetgörs det som är i dem.  

Om man ökar intensiteten kan man vrida tiden, enligt programmet: ”ungefär som när man rör om i en kaffekopp”. Istället för att tiden är en linje – det förflutna, nuet och framtiden – kan den bli en cirkel, om intensiteten är kraftfull nog. Det som behövs är enorma mängder energi.

Kvantteori grundar sig på sannolikheter och forskarna har kommit fram till att sambandet mellan orsak och verkan inte är så möjlig att beräkna som man tidigare trott. En österrikisk forskare talar om fotoner som fortsätter att vara sammanflätade även när de befinner sig långt ifrån varandra. Mellan dem finns en ögonblicklig kommunikation, snabbare än ljusets hastighet. Det kallas spöklik avståndsverkan, ett uttryck som låter både poetiskt och fantasieggande. 

Fysik är svårt för mig som aldrig har varit bra på naturvetenskap och jag är osäker på om jag uppfattar saker och ting rätt. Förmodligen gör jag det inte. Men uttryck som spöklik avståndsverkan, kosmisk port och ”vi lever i ett flöde av ögonblick” låter väldigt poetiska och triggar igång min fantasi.

Tidväktare och mystiska speglar

Jag har också läst några böcker som vänder sig till äldre barn och tonåringar och där man lekt med fysikteori.

Jeanette Wintersons Tidväktaren (Tanglewreck) handlar om 11-åriga Silver, vars familj har försvunnit sedan tiden har rubbats. De har troligen försvunnit i en Tidstornado, tillsammans med en röd Londonbuss lastad med en skolklass. För att hitta sin familj måste Silver hitta Tidväktaren, ett ur som ger kontroll över tiden. Hon är inte den enda som letar efter Tidväktaren. Även en elak man vid namn Abel Darkwater är ute efter den. Så småningom hamnar Silver i ett parallellt universum där hon möter personer i olika tidsepoker.

Wintersons bok har en målgrupp i åldrarna 12–15 år och blir på sina håll komplicerad i sin skildring av fysik och tid. Det finns en fristående uppföljare till Tidväktaren, Solstriden, som enligt förlagets hemsida är ”mer bearbetad redaktionellt” (vilket låter lovande, jag hade lite svårt att hänga med i Tidväktaren).

En besläktad boktrilogi är Erika Vallins Speglarnas hemlighet, som också var förlaga till 2017 års julkalender, även om julkalendern har förenklat historien avsevärt. Böckerna handlar om 12-åriga Asrin som bor hos sin farmor sedan föräldrarna har försvunnit och förmodas vara döda. Det visar sig att de har stigit in i en av de magiska speglar som fungerar som portaler till en parallell, tidlös värld, Eunomia. I Eunomia finns ett eget universum med tunnelbana, skog och hus, en variant på Narnia skulle man kanske kunna säga. Dessvärre styrs folket i Eunomia av en elak drottning som tömmer dem på minnen och gör dem till känslolösa undersåtar. Några blir utsatta för experiment på ett sjukhus. 

En annan bok där huvudpersonerna svävar runt i en parallell tid, ett tidlöst vakuum, är Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle, från 1962, nyutgiven på svenska 2016. Där är det en far som har försvunnit bort i ett annat universum för att han är vetenskapsman och behöver göra något viktigt.

Dessa tre böcker har flera gemensamma beröringspunkter: Det finns föräldrar som har försvunnit till parallella världar där tidens och fysikens lagar inte gäller. Wintersons och Vallins böcker gick att läsa främst som äventyrsböcker. L’Engles bok tyckte jag blev lite för teoretisk för att riktigt engagera. Med alla färgglada, fantasifulla miljöer tänkte jag att den skulle göra sig bra som film, och 2018 gjorde Disney en storfilm med skådespelare som Oprah Winfrey och Reese Witherspoon. Den föll dock inte kritikerna i smaken. Fredrik Sahlin skrev till exempel på SVT Nyheter att han ser ”ettfärggrant new age-artat spektakel, tryfferat med logiska luckor av svarta hål-storlek och fulfilosofiska sentenser av carpe diem-karaktär”.

Mina egna insikter om tid

Jag gav mig in på ämnet tid med några olika intentioner: Att berätta om ett barn som tänker annorlunda, att ifrågasätta vår stressade samtid där allt ska vara mätbart så att utrymmet för kreativitet minskar, samt att själv lära mig mer om fysik. De fysiska teorierna är fortfarande svåra att greppa för mig, men de är också fascinerande. Om fysikerna har räknat ut att tiden är relativ måste det väl vara sant? Jag har drömt om platser och människor som dykt upp i mitt liv först flera år senare. Det år jag träffade mannen i mitt liv bodde han på en folkhögskola. När jag hälsade på honom kände jag igen platsen trots att jag aldrig hade varit där, och jag visste att jag hade sett den i en dröm. Jag drömde också om en baby med dunmjukt huvud innan jag visste att jag var gravid. Dessa föraningar har gjort mig till något av en agnostiker; jag utesluter inte att det finns dimensioner som inte ryms i våra ”tankenormer”. 

Jag strävar efter vardagsmagi i mitt skrivande. Jag gillar vardagliga miljöer som får en magisk skruv. I skrivande stund försöker jag avsluta min berättelse om Valter och ”maktklockan” och har ett dilemma: Om min huvudperson Valter verkligen rubbar tiden bör det ju påverka hela världen. Vad skulle hända om någon uppfann en sådan klocka som den Valter hittade hos sin mormor och morfar? Det mest sannolika, tror jag, är att personen i fråga skulle tystas av militären eller någon dold makthavare. Men vill jag skriva om världskonspirationer? Njae. Jag vill bara skriva om vardagsmagi som förhöjer livet och som, i detta manus fall, hyllar ett barn som är som min son. 

 I skrivande stund är det läggdags. Som vanligt tar det lång tid att slita sonen från mobilen, och som vanligt måste han fantisera en lång stund innan han kan börja genomföra alla kvällsritualer som också ska följa ett mönster som han har bestämt.

Å ena sidan vill sonen ha rutinerna likadana varje kväll. Å andra sidan ska tiden vara på hans villkor och han kan stretcha ut den hur långt som helst om han behöver tänka klart en av sina tankar. ”Vänta”, ”en sekund”, ”jag ska bara” är fraser vi hör flera gånger dagligen. Att sitta och vänta på honom är påfrestande och ibland känner jag att jag måste använda detta väntans limbo mer effektivt, så som jag gör just nu, genom att skriva på essän medan jag väntar. Multitasking har länge ansetts vara en dygd och jag kan till exempel känna mig oerhört effektiv när jag handlar mat via en app på mobilen medan jag sitter på tunnelbanan eller ställer in matlådan i mikron och går på toa medan maten värms.

Det är så de flesta av oss lever, särskilt när vi har yngre barn och försöker få alla delar i livet att fungera. På sätt och vis är det skönt att kunna utnyttja luckorna som uppstår i vardagen. 

Men jag vet också ju att det är nyttigt och vilsamt för hjärnan att ibland ”göra ingenting”. Att barn som har lite tråkigt blir mer kreativa. Fraser av den sorten används flitigt av diverse förståsigpåare. 

Kreativitetens väsen är i sig tidskrävande. Den kräver ofta utrymme i form av tid och kan inte klämmas in medan maten värms i mikron. Idéer kommer sällan direkt, utan man får göra en beställning till sitt undermedvetna och sedan vänta. För mig dyker idéer ofta upp när jag duschar på morgonen eller när jag promenerar. Många vittnar om att de blir mer kreativa på semestern när hjärnan har vilat och ställt om.

Det är vanligt att författare avsätter tid för att skriva, även när de inte är inspirerade. Stephen King går upp klockan fyra varje morgon och sätter sig och skriver ett par timmar. De flesta av oss måste försörja oss på annat än det skönlitterära skrivandet, och när det är mycket annat att tänka trillar jag lätt ur skrivarbubblan. När jag försöker återvända går det enormt trögt, varje mening är en plåga. Det är först när jag har en någorlunda stor rymd av fri tid och en känsla av att jag inte kommer att bli störd som jag kommer igång på riktigt.

En del har skrivardagar då de är lediga från sina vanliga jobb och då skrivandet är heligt. Jag läste till exempel nyligen ett inlägg på Debutantbloggen av min före detta kurskamrat på Linnéuniversitetet, Ina Lagerwall, där hon berättar att hon skriver varje onsdag mellan 8 och 12, då hon är ledig från sitt jobb som bibliotekarie. Kanske måste jag också bli bättre på att vakta min egen skrivtid. Kanske behöver jag avsätta en förmiddag i veckan åt enbart skrivandet, och under de timmarna stänga av alla distraktioner. 

Jag tänker att en person som min son där har en fördel: När han är riktigt fokuserad på något betyder störningar ingenting. Jag kanske borde härma honom mer.

Tillbaka till Momo

De perioder i livet när jag har arbetat på heltid på en plats där jag egentligen inte har velat vara har jag lidit och grubblat över livets mening. När jag har alltför lite kontroll över min tid uppstår känslan av att tiden rinner bort på något meningslöst. Det är ofta insikten om vår begränsade tillgång till tid som leder till livskriser. 

När frisören Fusi i Momo får besök av den grå herren står han och ser ut på regnet som plaskar mot gatan:

… dagen var grå, och det rådde gråväder också i herr Fusis själ.
”Så där flyter hela mitt liv bort”, tänkte han, ”i ett evigt klippande och struntpratande och tvållöddrande. Vad får jag egentligen ut av tillvaron? Och när jag en gång är död, kommer det att vara som om jag aldrig hade levat.”
Det var ingalunda så att herr Fusi hade något emot en liten pratstund under arbetet. Tvärtom var han mycket förtjust i att lägga fram sina åsikter för kunderna och höra vad de tyckte och tänkte om saker och ting. Och han tyckte inte illa om klippningar och tvållödder heller. Tvärtom beredde arbetet honom normalt enbart glädje och förnöjelse, och han visste att han var en bra barberare. 

(…)

”Hela mitt [liv] är förfelat”, tänkte herr Fusi. ”Vem är jag egentligen? En enkel liten frisör, det är vad det blev av mig. Men om jag bara hade fått chansen att utvecklas och leva ett riktigt liv, då kunde det ha blivit en helt annan människa av mig!”
Men hur det där riktiga livet skulle ha varit beskaffat, det hade herr Fusi ingen aning om. Han föreställde sig bra något rent allmänt stort och betydande, något lyxbetonat, sådant som man ser i kändistidskrifterna. (s. 70–71)

De sista meningarna om kändistidskrifterna sätter fingret på något som har förstärkts under de 46 år som har gått sedan Momo kom ut. Den kommersiella världen bygger på att vi inte ska vara nöjda med det vi har, att vi ständigt ska önska oss mer. 

Herr Fusi är egentligen en bifigur i berättelsen. Två andra personer har viktigare roller, nämligen Momos bästa vänner – Beppo Gatsopare och Gigi Guiden. Beppo Gatsopare är en eftertänksam åldring som arbetar som gatsopare. 

Det var många som menade att Beppo Gatsopare inte var riktigt riktig i skallen. Det berodde på att han aldrig svarade på frågor, utan bara log vänligt mot den frågande. Under tiden funderade han.

Och om han kom fram till att det inte behövdes något svar, då teg han hellre. Men om han tyckte att det behövdes ett, funderade han sedan på hur detta svar skulle lyda. Det kunde ofta dröja ett par timmar, ibland rentav en hel dag, innan han till slut svarade något. Och under tiden hade den frågande naturligtvis glömt bort vad han hade frågat. och tyckte att Beppo talade i nattmössan. (s. 44)

Beppo Gatsopare kan symbolisera de människor som inte får plats i vårt effektiva samhälle. Michael Ende beskriver också hans långsamma och metodiska sopande av gatorna, då han följer sina andetag och hinner tänka klart tankar. Efter de grå herrarnas intåg ställs nya krav på sopandet. Det ska gå snabbt och effektivt. Någon tid att följa andningen och tänka långsamma tankar finns inte längre.

Gigi Guiden är en karismatisk ung man som beskrivs som ”i alla avseenden raka motsatsen till Beppo Gatsopare”. Han är en snygg pojke med drömmande ögon men nästan otroligt munväder. Han jobbar som guide och underhåller turisterna med de mest fantastiska historier som sällan överensstämmer med sanningen. När han är Momos vän är han fattig och drömmer om framgång och berömmelse. De grå herrarna ser till att han får både framgång och rikedom, men det gör honom så upptagen att han totalt tappar bort det som var källan till hans livliga fantasi och kreativitet. 

Anledningen till att jag gillar Momo så mycket är att den i grunden har en så positiv och hoppfull syn på livet. I sin jakt på den stulna tiden möter Momo en herre som förvaltar människornas tid. Han heter Mäster Hora. Hora betyder timme på spanska och råkar bara bli en olycklig översättning till svenskan.

(…) För precis som människan har ögon för att kunna se ljuset, och öron för att kunna höra tonerna, har hon också ett hjärta för att kunna förnimma och ta till vara tiden. Och all sådan tid som inte tas till vara med hjärtat, den är lika hopplöst förlorad som regnbågens färger för en blind och en fågels sång för en döv. Men tyvärr finns det också blinda och döva hjärtan som inte tar någonting alls till vara, fast de klappar och slår.  (s 187)

Lite senare i samma kapitel frågar Momo vad som händer när hennes tid upphör, när hon dör.

Om människorna visste vad döden är för något, skulle de aldrig mer vara rädda för den. Och om de inte längre var rädda för döden, skulle ingen längre kunna stjäla deras liv från dem.”
”Men då behöver man ju bara tala om det för dem”, föreslog Momo.
”Tror du verkligen det?” undrade mäster Hora. ”Själv försöker jag säga det med varenda timme jag ger dem. Men tyvärr tycks de inte vilja lyssna. De tror hellre på sådana dom gör dem rädda. Det är en gåta det också. (s. 188)

Det är en fin illustration av att vi måste använda den tid vi har. 

Jag har sett Momo sättas upp på teaterscenen minst tre gånger. En av gångerna insåg jag, mitt under föreställningen, att jag var gravid med min son. Inte konstigt att Momo har blivit min följeslagare genom livet.

Nu vill jag se en reviderad och moderniserad version av den som tv-serie. Få historier är så starkt visuella samtidigt som de har ett så angeläget budskap.

Share

Välkomna på mingel för att fira Shortzines!

Shortzines, antologier. omslagen.

Äntingen kan jag bjuda in till releasepartyt för Shortzines, den lilla antologin där jag medverkar med en novell.

Här är inbjudan:

Kom och fira Shortzines med oss! Mingla och lyssna på textuppläsningar av författare som medverkar i den lilla läckra textantologin.
Tegar Förlag startade i slutet av 2017 och har flera bokutgivningar på gång till hösten 2019. I september kom det första numret av Shortzines ut, nr två i december. Antologin kom till för att det fanns behov av ett forum där fler texter fick chans att bli publicerade och synas. I Shortzines kan du läsa flera olika noveller, såväl realistiska som rejält skruvade. Nu vill vi fira utgivningen med er!
Passa på att köpa Shortzines nr 1 och 2 (swish eller kontant) på plats. Det går också fint att förhandsbeställa nr 3 (utkommer april) samt anmäla intresse till att medverka i Shortzines.
Tid: Onsdag, 27 februari, 18.00-20.00
Plats: Galleri Hera, Hornsgatan 36, Stockholm. 
Vi bjuder på ett glas vin eller alkoholfri dryck.
FRITT INTRÄDE MEN ANMÄLAN SENAST DEN 25:E FEBRUARI TILL: 
shortzines@tegarforlag.se
Välkomna!

Läs mer om Tegar Förlag här: 
https://www.facebook.com/tegarforlag/

Tegar Förlag vill passa att tacka samarbetspartners som på något sätt hjälpt till med detta evenemang: 

Marja Beckman, journalist och skribent
Chris Odebrand, musiker
Galleri Hera

Ni kan också anmäla intresse och hålla er uppdaterade genom Facebookevenemanget.

Share