15 minuters skrivande om dagen – det fungerar!

I slutet av april ska jag på återträff med några av mina kurskamrater från Att skriva barnlitteratur som jag läste på Linnéuniversitetet hösten 2011 och våren 2012. Jag ser verkligen fram emot att ge mig själv denna egentid och få prata skrivande med andra som är lika besatta av barn- och ungdomslitteratur som jag.

Att skriva artiklar och beställningstexter är en sak, men vilken skrivande person drömmer inte om att få ur sig något längre, mer bestående? Jag gör det i alla fall. Just nu har jag fått en coach i form av min kontorskollega och vän Frippe som då och då skickar meddelanden: ”Skriver du?” Hans uppmaning för några veckor sedan var att jag ska sätta upp målet på 15 minuters fritt skrivande om dagen. Det har gått ganska bra ändå! Jag har inte skrivit 15 minuter varje dag, men jag sätter mig ändå och bearbetar ett ofärdigt manus några kvällar i veckan, och då ofta längre än 15 minuter. Att sätta en så kort tid som mål gör det mer otvunget.

Mina råd till dig som behöver inspiration och en spark i baken för att skriva är alltså:

• Omge dig med uppmuntrande vänner, och

• Sätt små, små delmål.

Det fungerar! Arbetet går framåt och hoppets låga brinner försiktigt.

Share

Min tid som cool rocktjej

Akasha magazine, Lemmy Kilmister, Peter Steele
Några nummer av Akasha. Längst fram syns nyligen bortgångne Lemmy Kilmister på omslaget. Akasha gjorde två intervjuer med honom – den andra gången tog jag fotona. Han bjöd på Jack Daniel’s och stal pussar av oss.

Igår läste jag ett fanzine och blev nostalgisk. Ni som är födda efter 1985 ser förmodligen ut som stora frågetecken nu, så jag ska förklara. Fanzine är förkortning av fan magazine och är i grunden något som privatpersoner har skapat av hängivenhet, som hyllning till något de älskar. På 70-talet och framåt gjordes många punkfanzines som kännetecknades av klipp- och klistraesteteik och en anarkistisk inställning till vad man kan publicera. Gränsen mellan genialitet och trams var ibland hårfin. Fanzinen gjordes ideellt och hade inga ambitioner att gå med ekonomisk vinst, men för en del ledde fanzinemakande i ungdomen en karriär som musikjournalist (journalisterna Jan Gradvall och Martin Gelin började som fanzinemakare, och även Karolina Ramqvist gjorde en egen tidning i tonåren, även om den var lite lyxigare än de traditionella fanzinen).

Den fanzineliknande skrift som väckte min nostalgi är egentligen en kulturtidskrift som produceras med stöd av Statens Kulturråd. Men den har sina rötter i fanzinemyllan och har en tydlig fanzineestetik. Tidskriften heter Det grymma svärdet och har getts ut i flera år av förlaget Lystring. I Det grymma svärdet publiceras serier och noveller och jag tror att den fungerar som plantskola för många talanger.

Jag träffade gänget bakom Lystring på 1990-talet när vi alla hängde på Lava i Kulturhuset i Stockholm, där några av mina vänner till och med var anställda för att stödja fanzinetillverkning. Själv var jag en av medredaktörerna bakom det feministiska hårdrocksfanzinet Akasha som under en kort tid existerade i gränslandet mellan rampljus och undergroundkultur. Medier som Arbetaren, Expressen och Z-TV intervjuade oss eftersom vi var unga tjejer som skrev om tung musik.

Mitt feministiska uppvaknande kom under Akashatiden. Akasha började som en rolig grej som jag och mina bästa kompisar Annika ”Anki” och Pauline började göra när vi var 19 år och arbetslösa. Vi skrev om hårdrock för att vi tyckte om det. Vi kallade den först ”Muddle” (strul) och tryckte upp den i något tiotal exemplar. Vi intervjuade kompisar som spelade i band och skrev vad som föll oss in. Ett tag innehöll den en bilaga med skvaller om våra kompisar på en krog vi gick på, och i en liten krets blev den en snackis. Vi var hemskt elaka ibland.

Sedan höjde vi ambitionerna och blev seriösare. Vi fick veta av andra att det vi gjorde var ett fanzine. Alla sa: ”vad coolt att ni är tjejer”. Vi hade inte tänkt på att vårt perspektiv var annorlunda och att vi klampade in i en grabbvärld. När vi bytte namn valde vi Akasha efter den starka kvinnliga vampyren i Anne Rices bokserie. Vi bestämde oss för att enbart ha kvinnliga medarbetare, eftersom vi insåg att vi annars skulle förlora vårt unika perspektiv, eller vår ”usp” som en marknadsförare skulle kalla det (unique selling point). En del killar blev sura för att de inte vi fick vara med, men vi fick också många beundrarbrev (jag minns att jag blev lite smickrad när någon skrev: ”du är så yeah yeah wow wow” efter landsplågan som hördes överallt då).

Tidskriftens upplaga utökades (vi tryckte den som mest i 1000 exemplar och gick runt och sålde den på kommission till de olika skivhandlare som fanns i stan på den tiden). Vi kontaktades av skivbolag och fick mängder med gratisskivor (kan inte vara lika roligt att skriva om musik idag: Varsågod, här får du en länk helt gratis) och vi fick gå på fester och träffa rockstjärnor. Vi hann inte skriva om allt själva, så vi tog in nya medarbetare. Vi blev ett kvinnokollektiv och det var på många sätt en helt fantastisk tid. Men efter ett tag var vi så många kockar att jag tyckte att den första naiviteten och energin hade gått förlorad. Samtidigt var produktionen av tidningen oerhört slitsam och kostsam. Gratis cd-skivor och ackrediteringar till Hultsfredsfestivalen betalar ingen hyra. Min vän Annika drog det största lasset och jag är verkligen ledsen över att jag inte hjälpte henne mer.

När vi la ner Akasha 1999 kände jag mest lättnad. Några år senare blev vi intervjuade i Lystrings bok Fanzinerad som fortfarande går att få tag i.

Här kan ni läsa inte helt uppdaterad information om Det grymma svärdet.

Jag tror att jag kommer att återkomma till Akashatiden här på bloggen. Jag vill gärna hitta tillbaka till den där känslan av total kreativitet och naivitet.

Share

10 tips för dig som vill leva på ditt skrivande

Dator, skrivblock, glasögon
http://www.romandrits.com

Jag har försörjt mig på skrivande och journalistiskt arbete i över tjugo år. Jag är varken särskilt rik eller berömd, men jag har klarat mig. Jag har mest arbetat journalistiskt men har också gjort många mer informatörsinriktade uppdrag. Om du känner att skrivande är din grej, och om du är beredd på att testa olika genrer, har jag här listat några insikter som jag har fått:

  1. Stava rätt och håll deadline. En kollega som just nu har uppdrag som redaktör berättade att hen får förvånansvärt många texter som är illa skrivna och inte ens har gått igenom stavningskontrollen i Word. Många slarvar också med deadline. ”Det beror kanske delvis på att vi betalar så dåligt”, funderade kollegan, men vi var överens om att det är förvånande att så många kommer undan med slarv, med tanke på den hårda konkurrensen bland frilansande skribenter och journalister. (Jag vet att många berömda författare är dyslektiker och har ett fantastiskt språk som vi språkpoliser aldrig kommer i närheten av, men det finns likväl ett stavningsprogram i de flesta datorer).
  2. Hitta tonläget och se läsaren framför dig. Detta är ofta svårare än du tror och det kan ta månader eller år att hitta tonläget för just den tidskrift eller organisation du skriver för. Jag har mest arbetat med journalistiska metoder, även om uppdragsgivaren inte har varit någon tidskrift utan exempelvis en myndighet som vill ha innehåll på sin hemsida. Att skriva som kommunikatör är ofta annorlunda. Ibland krävs att du skriver mer säljinriktade texter. Jag har insett att jag måste vara engagerad för att mina texter ska beröra. Det kan vara bra att fundera över vilken sorts texter du är bäst på.
  3. Skaffa dig en nisch. Många skrivaruppdrag som jag har trillat över kräver stor ämneskunskap. Ett av de bästa sätten att överleva som skrivande yrkesmänniska är att bli väldigt kunnig inom en nisch, och det tar tid – ofta många år.
  4. Hur är personkemin? Även om du gillar mediet, kanske du inte alls kommer överens med redaktören eller uppdragsgivaren. Kan ni kommunicera? Känner du att personen har förtroende för dig? Jag väljer hellre god personkemi än att stånga mig blodig mot någon prestigefull redaktör som tydligt visar att jag är hopplös.
  5. Alla uppdragsgivare är inte publicister. Då är det du som är experten, och du kanske måste ta mer ansvar för texten. Det kan vara befriande, men också utmanande eftersom uppdragsgivaren inte kan ge dig så mycket stöd i ditt skrivande. Risken finns att texten kanske inte blir lika bra utan en redaktör, men du får också chansen att briljera med dina kunskaper.
  6. Lär dig hantera besservissrar. Ända sedan jag som 19-åring började arbeta som reporter har jag fått hantera intervjupersoner som vill rätta och peta i mina texter när de ska kolla sina citat. Ofta har jag fått utgå ifrån situationen. En gång åkte jag ut på en extra intervju för att blidka en äldre dam på Lidingö som kände sig missförstådd av min text. Det var jobbigt, men damen behövde det, och efteråt var hon nöjd. Jag har också fått tillbaka texter med ändringar som har gjort texten dubbelt så lång, och som har innehållit oändliga mängder superlativ om intervjupersonen. I de fallen gäller det att bara fokusera på fakta och stryka klyschorna. Jag är oftast snäll, men om du arbetar med granskande text rekommenderar jag att du är tuff men respektfull, samt visar tydligt att det är du som är experten inom ditt område.
  7. Se skillnad på journalistiska texter och uppdragstexter. Om det är en journalistisk text har du förhoppningsvis rätt att skriva det du enligt din publicistiska heder anser är rätt. Men om det är en ren uppdragstext måste du ibland släppa prestigen och tåla kritik och ändringar från din uppdragsgivare och andra inblandade. Nu får jag kanske hela Journalistförbundet på mig, men så ser verkligheten ut. Jag ser ofta uppdragstexter som brödjobb. Det händer att jag inte vill ha min byline under dem.
  8. Försök att skilja mellan dig som privatperson och yrkesperson. Detta är svårt. Om din text refuseras eller kritiseras finns risken för att du ser det som en skymf mot din personlighet. Det kan du inte göra som professionell skrivare – då går du under. De flesta som skriver texter som andra människor läser kommer förr eller senare refuseras och kritiseras. Och de flesta blir bättre skribenter av detta, om kritiken är relevant och konstruktiv. Dessutom har människor för vana att bara kommentera texter som de av någon anledning ogillar, så utgå från att de är nöjda om du inte får kritik.
  9. Läs, läs! Många vill skriva, men är för lata för att läsa. Min bestämda åsikt är dock att bokläsande det bästa sättet att bli en bättre skribent – även om du inte skriver skönlitterärt. Studera gärna språket och undersök hur författaren gör för att berätta sin historia. 
  10. Inse att konkurrensen är hård. Även om du försöker följa alla ovanstående råd är konkurrensen om skrivjobb hård. Några gånger har jag blivit brädad på ”mållinjen” när jag sökt jobb eller uppdrag som jag har tyckt att jag skulle passa alldeles utmärkt för. Oftast har de som fått jobben varit mer meriterade än jag, och då har det ändå känts okej. Det är värre när någon mindre meriterad får jobbet. Orättvisa är också något du måste lära dig att hantera – och som sagt, inte ta personligt.
Share