Min text blev en prickig korv-macka

Olle Adolphson-parken på Södermalm i Stockholm. En bild jag tog efter att ha suttit ute och läst klart min projekttext.

Det är sommar, men ännu inte sommarlov. Våren har varit intensiv, mest på grund av fackliga förtroendeuppdrag. Jag skrev några ord om det tidigare i våras. Därefter kom en granskning av oss frilansfackliga i Tidningen Journalisten, något som ledde till stor tumult och sömnlösa nätter. Och därefter kongressvalet. Ointressant för de flesta, omtumlande för mig som fick oväntat många röster, faktiskt flest av alla (även om ovanligt få röstade)!

Turbulensen till trots har jag även lämnat in ett slutarbete till Kreativt skrivande V. Efter oppositionen såg min text ut som en prickig korv-macka, för att citera Olof Wretling (rättelse: Han sa inget om mackor, det la jag till själv). Jag har en del att lära när det gäller litterär gestaltning, har ofta för bråttom, stannar för kort tid i känslor och detaljer. Antagligen står min vana att vara journalistiskt objektiv i vägen. Hur som helst, jag arbetade mig metodiskt igenom de 50 sidorna, som blev 55 sidor när jag var klar, och jag lämnade in det hela.

Nu, när det förhoppningsvis blir lugnare med jobb ett par månader, ska jag försöka hitta fokus för att fortsätta med manuset (och kanske försöka ha lite mindre bråttom). Jag ska även redigera Syskonklockorna än en gång (det tar emot). Och förresten: Jag har fått en plats på sommarkursen Berätta för barn med ord och bild på Biskops-Arnö! Ska bli så roligt!

Detta inlägg avslutas med några ord från Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet som jag tidigare skrivit om på bloggen:

Det enda som behövs är trots allt detta: ensamhet, stor inre ensamhet. Att befinna sig i sin egen värld i timmar utan att möta någon – det måste man förr eller senare klara av. Att vara ensam, såsom man var ensam som barn, när de vuxna gick omkring och ägnade sig åt saker som tycktes viktiga och stora, bara för att de såg upptagna ut och man inte förstod vad de gjorde.

Och när man en dag inser att deras sysselsättningar är futtiga, deras yrken förstenade och inte längre i kontakt med livet, varför då inte fortsätta att betrakta detta som barnet som betraktar det främmande, och göra det ur djupet av sin egen värld, ur vidden av sin egen ensamhet; som i sig själv är arbete och prestation? Varför skulle man vilja byta ut ett barns kloka icke-föreståelse mot motstånd och förakt, när icke-förståelse är ensamhet, men motstånd och förakt däremot är delaktighet i just det som med dessa medel vill skilja sig från?

(Rilke: Brev till en ung poet, i översättning av Leo Hallerstam, s. 37–38)
Share

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.