Plötsligt händer det jag alltid drömt om

Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3
Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3

Jag har något att berätta. Något jag drömt om att skriva länge länge, men som jag nästan hade slutat hoppas på.

För snart två decennier sedan fick jag mitt första snälla refuseringsbrev, ett brev där förlaget Tiden bland annat skrev att de trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt, riktigt bra. Det brevet, tillsammans med annan uppmuntran från viktiga personer, har gjort att hoppet om att en gång bli utgiven författare har hängt kvar på en skör tråd. Parallellt med mitt arbete som frilansande journalist och kommunikatör, studier och barnalstrande har jag hoppet levt om att en dag ge ut böcker. Jag har gått otaliga skrivarkurser, bytt texter med vänner. Lyssnat på skrivarpoddar. Putsat, slipat, strukit och suckat. Lågan har emellanåt varit mycket svag.

På sistone hade jag börjat undra om det var någon idé att fortsätta. I november nästa år fyller jag femtio år. Börjar det inte bli patetiskt att släpa runt på denna konstnärsdröm, som en annan tonåring?

Men jag hade inte gett upp helt. Det föll sig så att bokförlaget Beta Pedagog utlyste en barnbokstävling, och jag hade ju ett nästan färdigt manus som jag dessutom betalat en lektör för att bearbeta.

Jag bad min kompis, författaren och förlagsredaktören Johanna Strömqvist, läsa det ytterligare en gång med sin erfarna redaktörsögon. Hon gav mig några bra tips som jag köpte rakt av. När jag fixat till texten ännu en gång skickade jag in den.

Jag tänkte att det blir väl som vanligt, som det blev med den där Bonnier Carlsen-tävlingen (dit jag skickade en tidigare version av manuset) – det vill säga att jag inte hör ett knyst och att priset går till någon annan.

Jag hann till och med efterlysa nya testläsare, barn denna gång, för att se om det fanns något som kunde förbättras ytterligare. Jag skickade det även till en annan förläggare, som dock tackade nej efter ett dygn.

Men så hände det. Ett mejl från Beta Pedagog: 

Hej Marja!

Jag är glad att kunna meddela att du är en av finalisterna i Beta Pedagogs manustävling 2021! Vi tyckte mycket om ditt manus ”Klockan som ägde tiden”.

Innan vi utser en vinnare vill vi försäkra oss om att våra finalister fortfarande är intresserade av tävlingen och inte har fått manuset antaget av ett annat förlag.

Därför får du gärna svara på det här mejlet så snart som möjligt, och berätta om vi fortfarande kan räkna ditt manus som ett bidrag.  

Jag blev så glad att jag nästan ville gråta. Bara det att de hade läst mitt manus och tyckte om det!

En vecka senare fick jag ett nytt mejl. Jag hade inte vunnit (något observanta läsare kanske redan noterat). Men det gjorde inget, för:

Med detta sagt har vi haft en diskussion här på redaktionen, och vi är alla överens om att ditt manus är för bra för att vi ska vilja släppa taget om det. Därför vill vi ändå erbjuda dig utgivning hos oss. Din berättelse är välskriven och spännande. Du ger en gripande och realistisk inblick i vardag, tankar och känslor hos ett barn med NPF, och som läsare känner man verkligen med Valter när han ställs inför valet och kvalet som klockan innebär. Även de filosofiska och övernaturliga inslagen lyckas du skildra på ett intressant, enkelt och trovärdigt sätt. Vi på Beta Pedagog vore alltså väldigt glad om vi fick göra en bok av det här manuset.

Ja, så stod det alltså. Min Valter ska bli en riktig bokkaraktär! 

Vidskeplig som jag är har jag inte velat ”komma ut” offentligt med detta förrän avtalet var påskrivet, även om jag hade velat skrika ut till hela världen hur glad jag är! 

Jag är tacksam till Författarförbundet som erbjuder juridisk rådgivning till debutanter trots att vi (ännu) inte är medlemmar. Tack vare dem skrev förlaget bland annat in en konkursklausul så att jag får tillbaka min upphovsrätt om det skulle hända något så olyckligt som en konkurs (peppar, peppar). I kontraktet står också att boken kommer att ges ut inom 18 månader. Planen är att den ska komma ut i höst.

Så här såg mitt följebrev ut:

Valter är inte sams med tiden. Hans föräldrar skäller på honom för att han så ofta kommer för sent till skolan. Hans lärare Samira tycker att han borde gå i lilla gruppen, men det vill han inte. Där går nämligen Parisa som slog honom i förskolan. Valter vill gå kvar i sin klass, för där går hans bästa kompis Oscar.

Oscar bor granne med Valter och skulle kanske inte ha funnits om inte hans syster hade dött.

Hemma hos mormor hittar Valter en silverklocka. Den har pyttesmå spröda visare och kugghjul som syns bakom urtavlan. Tillsammans med sin kompis Oscar testar han klockan och märker att den kan sakta in tiden. Bara sju minuter åt gången, men det räcker för att Valters tid ska passa in mer i världen.

Men vem är det som har skrivit de mystiska lapparna som de hittar i Hemliga rummet i källaren? Vad är ett maskhål? Är stenarna på skolgården egentligen drömvarelser? Och varför är den gamle grannen Blomberg så intresserad av Valters klocka?

Klockan som ägde tiden är en filosofisk spänningsberättelse för barn i åldrarna 9-12 år. Den handlar om ett barn med en annorlunda syn på världen. Jag vill att den ska bidra till att fler får förståelse för barn med exempelvis högfungerande autism/Asperger. För den som är intresserad av att lära sig fakta finns också inslag av fysik, biologi och filosofi i texten.

Share

4 reaktioner på ”Plötsligt händer det jag alltid drömt om”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.