Etikettarkiv: Linnéuniversitetet

Berörande brev till en ung poet

ett seminarium för en tid sedan blev jag rekommenderad att läsa Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet. Efter seminariet pratade jag även med min bror Jerker om konstnärsskap. Jag skriver på en essä om konstnärsskap, identitet och ekonomi (bland annat) som en del av min kurs i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det visade sig att Jerker var så lyrisk över denna lilla skrift att han brukar bära den på sig överallt.

Boken är liten och nätt, 64 sidor, och består av brev från poeten Rilke till den aspirerande författaren Franz Kappus i början av 1900-talet.

Jag köpte den i Leo Hallerstams översättning från 2015 och håller med: Boken är en riktig pärla! Jag kommer att läsa om den hur många gånger som helst för att fånga upp de små guldkornen till citat. Vissa av dem måste jag läsa igen snart för att verkligen ta in dem.

Här är ett:

Om din vardag känns fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar; för det existerar ingen fattigdom för den som skapar, ingen plats är otillräcklig eller likgiltig.

Lite längre ner i samma stycke svarar Rilke på Kappus fråga om hans dikter är bra nog:

Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte. Därför, käre herrn, kan jag inte ge dig något annat råd än detta: gå in i dig själv och utforska de djup som ditt liv flödar från: vid källan kommer du att hitta svaret på om du måste skapa. Acceptera svaret, precis som du får det, utan att försöka tolka det. Kanske visar det sig att du är menad att vara konstnär. Ta då ditt öde och bär det, dess börda och storhet, utan att någonsin söka efter belöning utifrån. För den som skapar måste vara en värld i sig själv och måste finna allting inom sig och i naturen, som hen förenat sig med.

I slutet skriver Rilke om ensamhet på ett sätt som jag också måste läsa om innan jag riktigt kan ta det till mig. Det är något med hans högtidliga och vänliga röst som verkligen berör. En så fin bok!

Share

12 veckors kreativ fördjupning har börjat

Silhuett av en staty av Lena Cronqvist från Waldemarsudde.

Veckans insikt: 

Kreativa tillstånd är färskvaror. Det är väldigt, väldigt lätt att trilla ur den kreativa bubblan och hänge sig åt måsten. Måsten är ofta lättare att genomföra än att ta sin innersta längtan på allvar. Måsten ger oftast tydliga resultat, medan det är ytterst osäkert var dina kreativa uttryck kommer att landa.

För två år sedan försökte jag följa Julia Camerons bok om kreativitet, The artist’s way. I början använde jag min sambos gamla upplaga som då hette Hitta din kreativitet på svenska. När jag upptäckte att förlaget MiMa hade kommit ut med en ny upplaga, nu under titeln Lev kreativt, tipsade jag dem om min bloggserie, varpå de skickade ett exemplar av den nya boken till mig. Alla de inläggen finns under taggen #Cameronkurs.

Under de två år som gått sedan dess har jag fortsatt att försöka ge kreativiteten mer utrymme i mitt liv. Jag har fortsatt med kurserna på Linnéuniversitetet. Nu är jag inne på femte och sista året och längtar efter känslan av att ”levla upp”.

Ett sätt har varit att skicka mitt manus Syskonklockan till en lektör. Det finns många lektörer som verkar bra, men jag valde till slut Ylva Carlsdotter Wallin på rekommendation av Ingrid Jönsson, före detta kurskamrat på Att skriva barnlitteratur. Ylva Carlsdotter Wallin har genuin erfarenhet av att skriva, undervisa och ge respons på manus för barn. Jag fick en hel del bra tips. Det mest utmärkande var att jag borde byta perspektiv från ”jag” till ”han”. Det föreslog hon för att min huvudperson kan framstå som något osympatisk, på grund av sin diagnos Aspergers syndrom (jag har väl berättat att min son är förebilden?). 

Min sambo Daniel (och far till sonen i fråga) läste manuset samtidigt och håller absolut inte med om perspektivbytet, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

I början av november ska jag ha ett uppföljande samtal med Ylva, samtalet ingår i lektörsutlåtandet. Efter det kanske jag vet mer.

Jag tycker att det var bra att göra denna satsning, inte minst för att den visade mig själv att jag tar mitt skrivande på allvar.

För att skärpa till mig ytterligare har jag även hoppat på en digital kurs i kreativitet, skapad av Frida Spikdotter Nilsson som är en kontakt på Linkedin. Kursen har många likheter med Julia Cameron-kursen, jag ska bland annat skriva morgonsidor och ha kreativa möten med mig själv. Men den är befriad från ordet ”Gud” och annat som stör (Julia Camerons kurs bygger på 12-stegsprogrammet för alkoholister, vilka av någon anledning är fixerad vid ordet Gud, även om ordet ska vara öppet för tolkning. Jag tolkar det som något typiskt amerikanskt). 

Läs mer om kreativitetskursen här.

Mitt mål med de 12 veckorna är att gräva djupt, att hitta till ett kreativt tillstånd och få förmågan att behålla tron på att mitt skapande är värt något även om det bara är jag som tycker det. Jag ska också använda mina insikter i essän som jag ska skriva inom ramen för kursen på Linnéuniversitetet.

I tisdags genomförde jag mitt första kreativa möte med mig själv. Jag åkte till Waldemarsudde och avnjöt konsten och de vackra miljöerna. Det var väldigt inspirerande. Jag kände mig lite helare när jag tog spårvagnen därifrån.

Share

Tips på hur du slutar tvivla på ditt skrivande

Graffiti med arga figurer och texten DIsobey.
Jag har en faibless för snygg streetart, kanske för att det är ”oskolad” konst. Detta verk satt ganska länge på en vägg i närheten av mitt frilanskontor i Stockholm.

I onsdags deltog jag på det första seminariet på Kreativt skrivande 5. I år äger seminarierna rum på Zoom, så jag behövde inte stiga upp i ottan för att ta tåget till Växjö.

Det hade varit roligt att resa förstås, eftersom jag blir inspirerad av att komma ut och röra på mig. Zoom var dock ett bra substitut. Efter seminariet fick jag ändå ny energi.

Min grupp och min handledare Helga Krook är nya för mig, och jag för dem. Jag lämnade inte in någon text till seminariet utan ville bara diskutera en fråga som kanske låter fånig, men som många nog ändå känner igen sig i: Jag undrar hur ni gör för att mota bort tvivel och negativa tankar på att det ni skriver inte är intressant för någon?

De flesta som skriver pendlar mellan storhetsvansinne och tvivel. Jag tycker att det vore skönt att vara en sådan person som Björn Ranelid verkar vara: övertygad om sin egen förträfflighet.

Jag tvivlar ofta. Jo, jag vet att jag kan skriva, men kan jag skriva en text som har konstnärlig verkshöjd? Och framför allt: Även om jag skriver något som är ganska bra, är chansen ändå mikroskopisk att jag ska lyckas ta mig igenom nålsögat hos ett förlag.

Kanhända är det en medelålderskris som har gjort mig mer svartsynt. En känsla av att inte komma vidare, att stå och stampa. Kanske tänker jag bara för mycket. 

Tipsen från kurskamraterna

Mina kurskamrater och vår handledare hade flera bra förslag på hur jag ska ta mig bort från tvivlet. Här har jag listat några av förslagen:

• Ha en daglig rutin för skrivandet. Du kan hitta en styrka i rutinerna och hantverket. 

• Om du tycker det är intressant tycker förmodligen någon annan också att det är intressant. Det är lätt att fastna i ”duktig flicka”-fällan. 

Detta är kanske det svåraste, tycker jag! Att behålla tron på att det jag är intresserad av även ska intressera andra, även om det bara rör sig om fem eller hundra personer.

• Som journalist är jag skolad i att leverera, att komma med snabba resultat. Att få utdelning. När det gäller det skönlitterära, fria skrivandet behöver jag tänka annorlunda.

• För skrivdagbok. Ha en daglig dagboksskrivarrutin där du skriver hur det känns för dagen, där motsträviga känslor och tvivel får komma ut. Det blir en loggbok som du sedan kan gå tillbaka till och se att en utveckling har ägt rum trots att känslan har varit att inte komma någon vart.

• Helga citerade också Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet, som lyder ungefär: ”Gå in i ditt hjärtas kammare och fråga dig själv: Måste jag skriva?”. Och ja, jag måste det, men jag misströstar. ”Du måste själv komma fram till det, och då ge dig själv arbetsro.” Se skrivandet som din frizon. En plats där pengar, publicering och prestation inte existerar, där du är fri.

• I marginalen på anteckningarna från seminariet har jag skrivit: ”Ta det på allvar” och ”min rätt att vara i rummet”.

Outsiderkonst

Jag vet inte om det var algoritmer eller synkronisitet, men samma kväll bestämde jag mig för att lyssna på Sveriges Radio-appen som jag ofta gör medan jag lagar mat. Som förslag fick jag ett av de senaste avsnitten av Stil i P1. Det handlar om Outsider art: människor utan konstnärlig utbildning som skapar fantastiska verk, till exempel märkliga byggnader eller skulpturer i sina trädgårdar. Ofta upptäcks inte verken förrän personen i fråga dör. Jag fann det mycket befriande och inspirerande att höra om dessa människor som verkligen skapar för skapandets skull, inte för att få bekräftelse.

Länk till Stil i P1 om Outsider art finns här.

Share