31 böcker läste jag 2018

Samtidigt som är min och dotterns favorit just nu. Bild från Natur & Kultur.

31 böcker har jag läst under 2018, enligt min dokumentation (Listan innehåller 33 böcker, men två avslutade jag aldrig).

Sedan 2016 dokumenterar jag vad jag läser för att minnas bättre. Jag dokumenterar vuxenböcker och de flesta kapitelböcker för barn, men är inte helt konsekvent. Jag har dock valt att inte dokumentera alla bilderböcker, det blir så många att jag inte orkar hålla reda på alla.

Men när jag ändå är inne på bilderböcker måste jag rekommendera Samtidigt som av Emma Adbåge, en rimmad bok för yngre barn (cirka 3-6 år). Den är så himla fin, både jag och min dotter älskar den! Jag lånade den på biblioteket för att jag ska skriva en essä om barn- och ungdomsböcker som handlar om tiden. Så här har jag hittills skrivit i essäutkastet:

”Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt: ”samtidigt som Adjan tappar en tand / står en pappa och tröstar sin dotter / samtidigt som Pia matar en and / läser Hanuko ut Harry Potter”. Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär (bilden på den förälskade Alle Boman är helt oslagbar!) och någon matar sin hund. Det är en helt underbar bok faktiskt.

30 böcker på ett år är kanske mycket för vissa vanliga bokläsare, och det är mer än mina tidigare dokumenterade år då antalet lästa böcker har legat runt 20–25. Men jämfört med professionella bokbloggare och liknande är det förstås ingenting. Inte för att jag tävlar. Jag vill bara minnas.

Jag har skrivit om min läsning tidigare under året i inläggen ”Jag är i alla fall bra på att läsa böcker” och ”Skruvat matriarkat stack ut i sommarläsningen” . Favoritläsningen i slutet av året var Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Det slog mig hur viktig tonen i en bok är för mig. Gaiman har en ton som tilltalar mig väldigt mycket. Jag gillar Bergmark Elfgrens universum också. Mina bokcirkelvänner var inte lika förtjusta och påpekade att den kunde ha redigerats och varit lite kortare. Kanske hade de rätt, men det var inget jag tänkte på medan jag läste.

Jag håller som sagt på med tiden som tema just nu, det ingår i mitt kursarbete på Kreativt skrivande III, och det syns i min läslista. Troligen kommer det att synas även i kommande blogginlägg.


Share

Ett liv i stympad frihet

Vattenfall
Jag drömmer om en känsla av ett flödande vattenfall, men just nu känns det mer som trögflytande olja.

Januari är här och jag har en känsla av att jag rör mig i trögflytande olja efter flera lediga dagar med mycket mat och dryck. Vid den här tiden på året önskar jag (lite grann) att jag hade en chef som sa åt mig vad jag ska göra. 

Men eftersom det är jag som är chefen ska jag istället använda mig av pomodoro-metoden. Den innebär 25 minuters koncentrerat arbete då du inte får kolla sociala medier eller mejl, inte hämta kaffe eller gå på toaletten. När de 25 minuterna är slut får du ta en paus och göra allt detta. Jag använde tidigare Kanbanflow för att klocka hur mycket tid jag lägger på olika jobb, men kom av mig. Jag ska försöka komma igång med det igen. Det kan bli ett sätt att jobba mer effektivt. Tack Svenska nomader för artikeln som påminde mig om detta!

Tips från coachen

För ett par år sedan träffade jag en coach som sa att jag blev mer avslappnad på rösten när jag pratade om mitt skönlitterära skrivande (jämfört med det journalistiska). Hon rådde mig också att använda en meditationsapp för att bli mer fokuserad.

Jag laddade ner en app som heter Mindfulness och har olika guidande meditationer, från 1 minut upp till 30 minuter långa. Periodvis har jag använt 3-minutersmeditationen på morgnarna innan jag har börjat arbeta, men tyvärr glömmer jag lätt att använda den.

Jag försöker också febrilt att följa coachens andra råd och fokusera på det skönlitterära, men det stressar mig att inte veta hur det ska gå med ekonomin, så jag lever i en stympad frihet. 

Munk i plast från Kinarestaurang
Den lilla munken har tappat sin hand men ser glad ut ändå.

Detta leder osökt tankarna till en liten plastmunk (eller vad det är) som jag fick på en Kinarestaurang för flera år sedan (se bild). Kyparen sa att han symboliserade frihet, men hans ena hand var avhuggen. Jag tänker ofta på att mitt liv har blivit just så: Stympad frihet.

Nu siktar jag på att bli klar med ett barnboksmanus under våren. Manuset är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Trots min beslutsamhet att bli klar drabbas jag med jämna mellanrum av svåra existensiella tankar kring min egen betydelselöshet i den hårda konkurrensen. Det är så väldigt, väldigt trångt i bokvärlden. Jag får jante-tankar av typen ”vad kan lilla jag tillföra? Varför ska någon lyssna på mig?”.

Är vi skadedjur?

De existensiella frågorna har också med klimatkrisen att göra. Den senaste tiden har tankar på att vi människor är skadedjur på jorden jagat mig. 

Jag gjorde ett test på www.klimatkontot.se som visade att mitt klimatavtryck ligger på 1,8 ton koldioxid per år. I jämförelse med andra i västvärlden är det lågt: Vi har ingen bil, vi flyger sällan och jag äter nästan bara vegetariskt. Jag sopsorterar så mycket jag kan. ÄNDÅ ligger jag en bit över det som enligt Klimatkontot kännetecknar hållbar utveckling. Känslan av att det är OMÖJLIGT att göra rätt kan lätt övermanna en och det värsta är paradoxen i att det enligt många är dåligt för miljön att skaffa barn. 

Men de flesta som har barn vet att de ger livet en mening, även när de är skitjobbiga. Innan jag fick min son för elva och ett halvt år sedan grubblade jag mycket över varför jag ville ha barn. Jag har skrivit om mina tankar och känslor i den fiktiva novellen ”Den blå hästen på floden” som finns i magasinet Shortzines, utgiven av Tegar förlag (se mitt förra blogginägg).

Jag får inte ihop det: Varför är vi programmerade att vilja fortplanta oss om vi bara förstör jorden när vi gör det?

För den som känner igen sig kan jag också rekommendera Hanna Hellquists Vinterprogram. Hon avslutar med en strimma hopp: Att sätta ett frö i jorden kan vara ett sätt att ge tillbaka av det du tagit av jorden. 

Mina nyårslöften blir därför att sätta några fler frön i jorden, att meditera mer och att jobba mer metodiskt, till exempel med ovan nämnda pomodoro-metod.

Share