Mina akademiska år och människor jag förlorat

I augusti 2002 påbörjade jag en kurs i litteraturvetenskap med dramatikinriktning på Södertörns högskola. Jag var 29 år och hade jobbat på olika tidningar sedan jag var 19, senast som redigerare på Dagens Nyheter. En redigerare är ungefär detsamma som layoutare, med lite mer redaktionellt ansvar. Man sätter rubriker ansvarar för textens paketering. Jag var rastlös och uttråkad och ville inte sitta dagarna i ända vid datorn och redigera, jag ville skriva och resa runt och ställa frågor till människor. Men jag vågade inte ta plats så som jag såg andra göra, främst unga män som verkade se det som självklart att de skulle få spaltutrymme. 

I hopp om mer frihet bestämde jag mig för att ta en paus från tidningsvikariaten och studera på heltid. 

Den akademiska världen var inte heller självklar för mig. Jag har alltid läst mycket skönlitteratur, men är lite för otålig för att bli riktigt bra på att plugga. Dessutom hade jag svårt för det akademiska språket. De satt inte rätt på min tunga, kanske för att jag var skolad i att skriva journalistiskt och begripligt. 

Däremot är jag i efterhand glad att jag tack vare utbildningen har läst en stor del av den tongivande dramatiken från antiken och framåt. 

Men det viktigaste jag har med mig från Södertörn är alla vänner jag fick. Faktum är att jag har de åren att tacka för en stor del av min bekantskapskrets.

Under andra året på Södertörn hamnade jag i samma studiegrupp som Erika, Maria och Kajsa, som kallade sig Ekis. Vi hade många spännande diskussioner om feminism och litteratur. Medan Erika och Ekis var utåtriktade och argumenterande var jag och Maria lite mer lågmälda.

Så här efteråt är jag inte det minsta förvånad att Ekis så småningom blev en känd debattör och författare, hon hade redan då en imponerande skärpa och fick mig alltid att tänka ett extra varv.

Guido i september 2020. Han bad mig köpa parmaskinka.

I mitt försök att lämna redigerarfacket kom jag i kontakt med Guido Zeccola, då kulturredaktör på Stockholms Fria Tidning, som Ekis också skrev för. 

Guido var en märklig man. Han var född i i Italien och var drygt tjugo år äldre än jag. Det tog lång tid innan jag förstod mig på honom, men sedan blev vi vänner.

Nu är Guido död, och det är svårt att beskriva honom. Som Ekis skriver i en träffsäker krönika i Dagens ETC: ”Han var antimoralist men när det blev inne blev han moralist istället, anarkist, religiöst intresserad, konservativ, men på det där radikala sättet som levnadsglada människor ofta blir när de blir äldre.”

Han var ganska melodramatisk av sig och beklagade sig ofta över sin sviktande hälsa. En dag var det inte längre små krämpor: Han hade obotlig cancer. Han sa att han inte var rädd för döden, men jag upplevde att han var besviken över att livet skulle ta slut.

Det här är jobbigt att skriva: Ibland orkade jag inte med honom, även när han var döende. Jag tyckte att han krävde för mycket av mig. Jag hade ju jobb och familj som tog energi av mig. En gång skällde han på mig för att jag inte gillade hans Facebookinlägg tillräckligt ofta. 

Ekis skriver också att han uttryckte sig klumpigt mot henne, att han hade en ”enfant terrible-sida”. Det var delvis därför jag höll honom på avstånd. Han ville egentligen väl, men hade inte alltid den rätta tonträffen.

Under sjukdomstiden sågs vi några gånger på hans gård, han insisterade att jag skulle ha munskyddet på. Sista gången, i början av sommaren, åt vi lunch på pizzerian utanför hans lägenhet i Stureby. 

Efter sommaren skrev jag bara ett tråkigt, korthugget mejl till honom. Jag glömde att gratulera honom på 70-årsdagen i augusti. Och kanske hade han sagt så många gånger att han skulle dö att det blev som i sagan om Peter och vargen, jag trodde det nästan inte. 

Men jag förstod det direkt när hans dagliga Facebookinlägg upphörde efter den 30 september. Han hade sagt att han skulle lägga ut något så länge han levde.

Guido är inte den enda från åren på Södertörn jag förlorat. Maria i vår studiegrupp dog av en hjärntumör för ett år sedan, i september 2020. Hon blev bara 41 år. Maria var en väldigt omtänksam person, glad och känslig. Det är fortfarande overkligt att jag inte kommer att höra hennes gotländska röst igen.

Share

Värdet av läskompisar

Avd. långsökta bilder: Jag är väldigt stolt över att ha odlat mina första morötter. Morötter symboliserar också den motivation som jag får av mina läskompisar.

Denna höst är händelserik, med mycket jobb och mycket fackligt arbete. Tiden som blir över går till familjen och att byta manus med mina ovärderliga läskompisar.

Jag går också en kurs i medicin för journalister på Karolinska institutet (nej, det handlar inte om ett läkemedel riktat till journalister specifikt utan är helt enkelt en grundkurs i  medicinkunskap med journalister som målgrupp). Läkarnas vokabulär är emellanåt lite svår, men i det stora är kursen väldigt intressant. När jag gick i grundskolan och gymnasiet tyckte jag att naturkunskap var fruktansvärt tråkigt, men ämnet blir desto intressantare nu när jag själv blivit äldre och känner av att jag har en kropp, på gott och ont.

Jag går kursen för att jag vill skriva mer vetenskapsjournalistik och göra fler intervjuer med forskare. Det var arbetet med denna artikel till Autism- och Aspergerförbundets tidning Autism som ledde till att jag fick upp ögonen för kursen i fråga. Måhända vill jag också använda medicinkunskaperna i mitt skönlitterära skrivande.

Den tid som finns över har gått till att skriva, läsa och umgås med familjen. Det har inte funnits utrymme och lust att skriva på bloggen, därav torkan här.

En kort uppdatering om mitt fria skrivande:

Jag har redigerat mitt ”klockmanus” ytterligare en gång (efter fin respons från Johanna) och vill än en gång lyfta värdet i att skaffa sig läskompisar, eller testläsare. Jag har några kompisar som jag då och då byter texter med. Det är värt så mycket! Visst kan det ta lite tid att noggrant läsa en kompis manus på över hundra sidor, men det är också roligt och lärorikt att formulera vad jag tycker saknas i deras manus. Jag lär mig något om mitt eget skrivande på köpet.

När redigeringen av klockmanuset är färdig ska jag söka lyckan på förlag igen, men med tanke på oddsen funderar jag också på andra vägar till bokutgivning. Jag läser om allt fler som startar egna förlag och ger ut böcker själva. 

Jag tänker att jag måste vara väldigt, väldigt nöjd med manuset innan något sådant kan ske, och det är jag kanske – snart.

PS. Jag beställde just Clara Törnvalls nyutkomna bok Autisterna – om kvinnor på spektrat. Det var länge sen jag köpte en alldeles ny, inbunden bok, men jag blev så himla nyfiken på den när jag läste om den i DN. Jag passade även på att köpa Autistens överlevnadsguide till skolan av Jiang Millington och Alexander Skytte till min son, om han nu kommer att öppna den.

Andra boktips: Bomullsängeln av Susanna Alakoski (roligt att läsa om kvinnor i Finland, landet där jag har rötter på min mors sida) och Lisa Taddeos Tre kvinnor (otroligt berörande).

Share

Vem skriver jag för och andra tankar om att skriva och läsa

Bild från en morgonpromenad. Kanske lite långsökt, men rötter till vårt skapande söker vi väl alltid.

Jag har just läst/lyssnat på Samlade verk av Lydia Sandgren och är en smula omskakad. Boken fångar på många sätt kärnan i villkoren för skapande genom de tre huvudpersonerna Martin, Gustav och Cecilia.

Martin är den som vill skapa men inte riktigt når fram, kanske delvis för att hans drömmar om konstnärsmyten står i vägen för själva skapandet, han har helt enkelt ingen aning om vad han vill berätta, men senare också för att familjelivets försörjningsplikter tar över.

Gustav är naturbegåvningen som skapar på bekostnad av sin egen hälsa; han lever samtidigt ett självförbrännande liv enligt konstnärsmytens manual A. Det är också han av de tre som blir den stora konstnären.

Och Cecilia, som bara vill koncentrera sig på sitt arbete och därför väljer att lämna sin familj (det vill säga Martin och de två barnen).

Jag är imponerad av hur snyggt Lydia Sandgren, genom dessa tre karaktärer, har fångat sådant som jag och många andra brottas med.

Och skrivkrampen:

Jag skrattade med hjärtat i halsgropen åt Martins våndor. Jag har som sagt länge försökt skriva för barn och unga, trots att jag inte längre är ung, främst för att jag påverkades så starkt av de böcker jag läste i 11-årsåldern.

Men det går inte att bortse från att det var länge sedan jag var barn och i mina mörkaste stunder av tvivel undrar jag om jag överhuvudtaget har något att säga dagens barn och unga.

Mina egna barn är fruktansvärt kräsna. Särskilt dottern (9 år), som jag fortfarande läser godnattsagor för, har en tendens att dissa minst hälften av de böcker jag påbörjar för henne. De är för tråkiga, för konstiga, fula teckningar, handlar bara om pojkar … ja, de enda säkra korten är Harry Potter (som hennes pappa läser för henne, jag läste dem för sonen men är ändå lite avundsjuk), Roald Dahls böcker (men vi har nog läst alla nu) och knasiga serieböcker i stil med Kapten Kalsong. Hon blev också väldigt förtjust i Nikkis dagböcker av Rachel Renée Russel, där berättaren är en 14-åring tjej som kämpar med kompisar och identitet. Jag inser motvilligt att mitt yngsta barn är inne i det som brukar kallas adolescensen.

Kommer mina favoriter fungera snart (Maria Gripe, Inger Edelfeldt)? Kanske vill hon läsa dem själv?

För något år sedan försökte jag läsa Lilla sparvel av Barbro Lindgren för henne men hon tyckte den var för deppig.

Well, well, hon är bara ett barn av många. Kanske finns det någon därute som är mer lik mig som barn, någon som kan vara min tänkta läsare?

Ljudboksparentes:

En kort passus om att jag delvis lyssnat på Samlade verk: Jag har tidigare haft svårt att koncentrera mig på ljudböcker, men fick prova ett gratisabonnemang på en av ljudbokstjänsterna och kom på att det var praktiskt att till exempel kunna tvätta fönster samtidigt som jag läste med öronen. Eftersom jag också promenerar mycket passade det även att lyssna medan jag gick. Två flugor på smällen liksom; motion/rena fönster/matlagning och romanläsning i ett!

Ibland funkar det inte alls med ljudbok, till exempel om jag reser kollektivt eller ligger på soffan. Då tappar jag koncentrationen eller somnar och vill hellre läsa med ögonen. Därför varvade jag lyssning och läsning av Samlade verk.

Jag skulle också önska är att ljudbokstjänsterna utvecklades så att textversionen och ljudversionen var synkade, så att man inte behöver bläddra fram till där man är om man läser och lyssnar parallellt.

Share

Lycka är att nörda ner sig i bilderböcker

Som barn och tonåring ritade jag jämt. I lågstadiet stod mina klasskamrater i en cirkel runt mig och bad mig att rita likadana teckningar till dem. De blev lite skeva till slut, för det var rätt trist att massproducera.

Bild var det enda ämne där jag på ett ganska enkelt sätt kunde få högsta betyg. Men mitt självförtroende har tyvärr alltid varit sårbart. I gymnasiet blev jag kompis med Pauline, som också alltid varit bäst i klassen på att rita, och som dessutom var mer slipad och hade ett bättre fotografiskt minne än jag. 

Jag jämförde mig med henne, med följden att mitt tecknande fastnade på en 16-årings nivå.

Skiss av hur jag tänker mig Valter, huvudpersonen i Syskonklockorna.

Nu har drygt 30 år gått sedan jag var 16 och jag har efter flera års processande försökt landa i tanken att min kreativitet inte gynnas av prestationsångest. 

På den här bloggen har jag vänt ut och in på kreativitetens väsen, och jag har tagit mig igenom alla kurserna i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Förra veckan gick jag en sommarkurs på Biskops Arnö – Berätta för barn i ord och bild. Den var precis så fantastisk som jag hade hoppats. Jag älskade att nörda ner mig i ämnet bilderböcker tillsammans med likasinnade.

Övningarna på kursen inbegrep både text och bild, och jag bestämde mig för att jag framöver ska rita mer, bara för min egen skull. Även om jag inte är tillräckligt skolad för att kalla mig illustratör kan jag ha nytta av att rita upp de världar jag skriver om. Om jag sedan en dag blir utgiven kan jag visa tydligare hur jag tänker mig bilderna för en illustratör.

Hej då, prestationsångest! Detta gör jag för min egen skull.

Share

Min text blev en prickig korv-macka

Olle Adolphson-parken på Södermalm i Stockholm. En bild jag tog efter att ha suttit ute och läst klart min projekttext.

Det är sommar, men ännu inte sommarlov. Våren har varit intensiv, mest på grund av fackliga förtroendeuppdrag. Jag skrev några ord om det tidigare i våras. Därefter kom en granskning av oss frilansfackliga i Tidningen Journalisten, något som ledde till stor tumult och sömnlösa nätter. Och därefter kongressvalet. Ointressant för de flesta, omtumlande för mig som fick oväntat många röster, faktiskt flest av alla (även om ovanligt få röstade)!

Turbulensen till trots har jag även lämnat in ett slutarbete till Kreativt skrivande V. Efter oppositionen såg min text ut som en prickig korv-macka, för att citera Olof Wretling (rättelse: Han sa inget om mackor, det la jag till själv). Jag har en del att lära när det gäller litterär gestaltning, har ofta för bråttom, stannar för kort tid i känslor och detaljer. Antagligen står min vana att vara journalistiskt objektiv i vägen. Hur som helst, jag arbetade mig metodiskt igenom de 50 sidorna, som blev 55 sidor när jag var klar, och jag lämnade in det hela.

Nu, när det förhoppningsvis blir lugnare med jobb ett par månader, ska jag försöka hitta fokus för att fortsätta med manuset (och kanske försöka ha lite mindre bråttom). Jag ska även redigera Syskonklockorna än en gång (det tar emot). Och förresten: Jag har fått en plats på sommarkursen Berätta för barn med ord och bild på Biskops-Arnö! Ska bli så roligt!

Detta inlägg avslutas med några ord från Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet som jag tidigare skrivit om på bloggen:

Det enda som behövs är trots allt detta: ensamhet, stor inre ensamhet. Att befinna sig i sin egen värld i timmar utan att möta någon – det måste man förr eller senare klara av. Att vara ensam, såsom man var ensam som barn, när de vuxna gick omkring och ägnade sig åt saker som tycktes viktiga och stora, bara för att de såg upptagna ut och man inte förstod vad de gjorde.

Och när man en dag inser att deras sysselsättningar är futtiga, deras yrken förstenade och inte längre i kontakt med livet, varför då inte fortsätta att betrakta detta som barnet som betraktar det främmande, och göra det ur djupet av sin egen värld, ur vidden av sin egen ensamhet; som i sig själv är arbete och prestation? Varför skulle man vilja byta ut ett barns kloka icke-föreståelse mot motstånd och förakt, när icke-förståelse är ensamhet, men motstånd och förakt däremot är delaktighet i just det som med dessa medel vill skilja sig från?

(Rilke: Brev till en ung poet, i översättning av Leo Hallerstam, s. 37–38)
Share

Går det att investera i konstnärlighet?

Skuggan över stenbänkenav Maria Gripe, bokomslag
Inspirationskälla: Skuggan över
stenbänken av Maria Gripe.

I måndags lämnade jag in min sista essä till min (kanske) sista Kreativt skrivande-kurs på Linnéuniversitetet. Kommande måndag (3 maj) ska jag lämna in det skönlitterära slutprojektet i preliminär version. Det går visst att putsa hur mycket som helst på texten … Men sedan är jag klar! (Vad jag får för sorts examen vet jag faktiskt inte, jag skrev en master förut men tror jag saknar några avancerade kurser för detta).

Det ska – faktiskt – bli skönt att inte gå någon skrivarkurs i höst. Just nu känns det som att jag kommer att klara att fortsätta skriva utan deadlines.

Essän handlar om mitt kreativa sökande de senaste åren, det som delvis har dokumenterats här på bloggen. Här är de första 4 sidorna (essän är sammanlagt på 21 A4-sidor).

Mätbarheten

Två starka röster i min hjärna är i konflikt med varandra. Den ena rösten drömmer om ett mer konstnärligt liv. I detta liv har jag balans mellan fokuserat skapande och inspirerande resor och möten. Det finns tid och luft omkring mig. 

Den andra rösten frågar varför vad det är för nytta med mitt skapande och vem som vill läsa mina påhittade historier. Vilken ROI jag får ut om jag investerar i min dyrbara tid i för att skriva texter som ingen har frågat efter?

ROI betyder Return of Investment och är ett begrepp som vanligtvis används inom marknadskommunikation och reklam. Det innebär att alla investeringar ska motiveras med vad de ger tillbaka, oftast i form av rena pengar, men ett företag kan också investera i att exempelvis förknippas med vissa värderingar, ”bygga sitt varumärke”.

Många använder begreppet investera utan att tänka särskilt mycket på att det är ett ekonomiskt begrepp. Det är vanligt att man pratar om att till exempel investera i sig själv genom att gå upp en timme tidigare för att hinna träna, eller att se en kvällskurs som en investering i sin karriär. 

Allt som kräver någon form av uppoffring ska i slutändan leda till man vinner något, i ovanstående fall kanske en hälsosammare kropp eller en högre lön på grund av ökad kompetens. Det vill säga: att bli en mer konkurrenskraftig individ på en marknad.

Nutidens vurm för mätbarhet kan härledas till det kapitalistiska samhället i allmänhet, där vi alla har krav på oss att vara lönsamma medborgare. Att inte kunna bidra till samhället är förknippat med skam. 

Sedan 1990-talet har också välfärdens lönsamhet mätts i siffror. 1991 myntades begreppet New Public Management inom den offentliga sektorn. Det innebär i korthet att även vård, omsorg och skola ska mätas i lönsamhetstermer. NPM har blivit en starkt ideologisk fråga.

Samtidigt pågår ett paradigmskifte inom industrin. Många yrken försvinner eftersom det är effektivare att robotar och maskiner utför dem. Det känns ibland som om vi människor försöker härma robotarna och tävla med dem genom att vara lika effektiva. Något som naturligtvis är dömt att misslyckas. 

Det är säkert ingen originell tanke, men borde inte vi människor sluta härma robotarna och lägga mer fokus på det som är genuint mänskligt, det som skiljer oss från robotarna? Visserligen är robotar numera bra på att härma både konstverk och hitlåtar, men jag måste tro på att vi människor har ett känsloregister som inte går att programmera in. Äkta kreativitet borde därför vara något genuint mänskligt. Tror jag.

I essäboken Det som muser viskat – Sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet från 2002 undersöker Nina Burton kreativitetens väsen. Hon citerar till exempel Arthur Koestler som menar att även djur har en nyfikenhet och törst efter spänning och erfarenhet, men det finns saker som skiljer oss från djuren. 

Vi har en gränsöverskridande längtan. Vår hjärna kan plocka sönder minnen och sätta ihop dem på nya sätt som skapar möjliga framtider. Och de kan hållas kvar, och delas genom ord.

Även om vi inte kan skapa ur intet som gudar kan vi alltså kombinera idéer och material till något nytt.

(Burton, s. 11)

I skrivande stund har coronaåret 2020 precis passerat. Min och många andras förhoppning är att pandemin ska leda till att fler får upp ögonen för att livet har andra dimensioner än dem som går att mäta. Nu när många av oss (inte vårdpersonalen) har fått mer tid att förfoga över har många börjat reflektera över vad som är viktigt i livet. Dödens närvaro har i bästa fall samma effekt, att människor försöker ägna sin begränsade tid åt sådant som verkligen betyder något. 

Filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans (2019) frågar varför allt i samhället måste vara evidensbaserat. Hennes tes är att det finns värden som inte kan mätas, värden som har med mänskliga relationer att göra. Ändå har NPM försökt göra siffror av allt. I början av sin bok citerar Bornemark ett par olika välfärdsarbetare, bland annat en chef inom äldreomsorgen som har varit på en konferens: 

Redovisningen avslutas med att föreläsaren ger råd till deltagarna om hur de ska lyckas med att skapa goda resultat i de öppna jämförelserna. Att verkligen ta sig tid att rapportera in i systemen är viktigast: ’Vad ni än gör, vårda era kvalitetsregister!’ står det på den sista powerpoint-bilden. Och jag som trodde det var de äldre vi skulle vårda.

(Bornemark, s. 28)

Tiden vi lever i kallas ofta senmodern. Om moderniteten kännetecknades av att politiken skulle lösa samhällets problem och därmed skapa en solidaritetskänsla mellan människor, så har vi i senmodernitetens tid blivit mer inriktade på individens personliga ansvar. 

Jonna Bornemark refererar till några filosofer för att presentera sin tes om det omätbaras renässans. En av dessa är Giordano Bruno (1548–1600). 

I hans tänkande återfinns en magi som inte ska förstås som förmågan att bryta mot naturlagar, vilket magi allt för ofta förstås som idag. Istället är det en magi som presenterar världen som levande snarare än som mekanisk, men som inte desto mindre är nära förbunden med den gryende vetenskapen. Brunos tänkande är därför spännande att sätta i dialog med samtida (natur)vetenskap och dess förståelse för kalkylerbarhet, liv och materia.

(Bornemark, s. 11)

Bornemark citerar även sociologen och ekonomen Max Weber (1864–1920), som talade om att modernismen har medfört en avförtrollning av världen. När allt går att mäta, ta reda på och beräkna har vi förlorat något, en hemlighetsfull och okänd dimension och syn på världen. 

Hösten 2020 hade Lisa Langseths tv-serie Kärlek & anarki premiär på Netflix. Seriens huvudperson är den framgångsrika förändringskonsulten Sofie som är utbildad på Handelshögskolan. Sofie kommer till ett bokförlag med uppdraget att effektivisera och digitalisera deras verksamhet. På förlaget råder ett kreativt kaos som skiljer sig tvärt från de miljöer Sofie är van vid. Hon har bara arbetat på företag där allt ska mätas och räknas. På förlaget går man på känsla. Inga läsarundersökningar görs inför bokutgivningar. Kontoret där Sofie ska arbeta är överbelamrat med böcker. 

Man förstår snart att något saknas i Sofies perfekta liv. När hon blir påkommen i en pinsam situation av en ung IT-tekniker på förlaget, påbörjar de en lek där de utmanar varandra att bryta mot konventionerna.

Under seriens gång får vi veta att Sofie en gång drömde om att bli författare och skrev ett bokmanus med titeln Kärlek & anarki. Hon har vuxit upp med en psykiskt instabil pappa som kritiserar det kapitalistiska samhället. Kanske för att bryta mot sin bakgrund började Sofie studera på Handels och blev istället expert på att mäta och effektivisera. Leken på förlaget leder till att hon hittar tillbaka till den hon egentligen är, även om det innebär mer kaos och mindre framgång.

Jag är långt ifrån lika framgångsrik som Sofie, men liksom hon har jag länge försökt anpassa mig till det mätbara samhället, bland annat genom att läsa en så kallad yrkeshögskoleutbildning i marknadskommunikation. Det var en bra utbildning, men jag inser att jag inte enbart kan arbeta med att mäta och jämföra. Min längtan efter ett mer kreativt liv har aldrig försvunnit. Med kreativt liv menar jag ett liv som ger utrymme för det oväntade och fantastiska. Jag glömmer aldrig känslan jag fick när jag som elvaåring läste Michael Endes Momo eller kampen om tiden och Den oändliga historien och Maria Gripes mystiska böcker, till exempel Agnes Cecilia, Tordyveln flyger i skymningen och Skuggserien. Dessa böcker formade mig så starkt att jag aldrig kunnat släppa drömmen om att själv skapa något som ger någon samma känsla. Jag har påbörjat flera försök, men aldrig orkat hela vägen, bland annat för att skrivande kräver mer fokus och tid än jag kunnat föreställa mig.

Share

Duktiga fru ordförande

Tygkonstverk i min lokala parklek (syntolkning: Tygskylt där det står ”Du är snäll”).

Härom kvällen önskade jag hett att jag kunde resa bort, bo på hotell, bada bubbelpool. Eller åtminstone gå på ett konstmuseum. Men det går ju inte nu. 

Istället för att åka på semester bakade jag bröd, och påmindes om att brödbakning alltid har varit ett sätt för mig att varva ner. Att göra en deg och lägga den på jäsning är en handling som kräver tid.

En annan aktivitet med liknande effekt är odling. Snart ska jag också försöka hitta såjord så att jag kan sätta de första fröna inför sommaren. Och eftersom arbetslivet har snurrat på lite väl fort den senaste tiden, något som påverkat min läskoncentration, har jag de senaste kvällarna läst böcker om odling istället för skönlitteratur. 

Bakning är terapi för mig. (Syntolkning: Bröddeg med träslev i).

2017 tackade jag ja till att bli ledamot i Journalistförbundets sektion Mälardalens frilansklubb. Att vara förtroendevald har lärt mig mycket om att arbeta med olika sorters människor, att organisera, att leda olika former av projekt. Jag har nytta av yh-utbildningen på Nackademin (”Marknadskommunikatör inom sociala medier”, numera heter utbildningen Social media manager), främst för att mycket handlade om att vara disruptiv, vara beredd på omstörtande förändringar.

Denna coronakris har definitivt varit omstörtande. Det har blivit tydligt att många behöver sin fackförening, vilket har gjort att arbetet som förtroendevald har känts meningsfullt. Jag har särskilt uppskattat arbetet i ”moderorganisationen” Frilans Riks, där jag blev ledamot 2019. Där har vi kunnat påverka beslutsfattare, bland annat genom att påpeka hur fel coronastöden har blivit för egenföretagare.

För några veckor sedan valdes jag till ordförande för Mälardalens frilansklubb. Omständigheterna kunde ha varit roligare och jag har känt mig en smula traumatiserad mitt i allt som ska ordnas och fixas.

Jag har aldrig haft någon ambition att axla ansvaret som ordförande, men att bli föreslagen för den rollen är tydligen sådant som händer när man dras in i föreningslivet. Jag som inte ens gillar formalia. Det har jag bland annat skrivit om på Epales blogg.

Blev det såhär för att jag är en duktig flicka, en prestationsprinsessa? Kanske, lite grann. Jag är snäll, ställer ofta upp. För snäll, enligt somliga.

En kompis definierade begreppet ”duktig flicka” som någon som får saker gjorda. Och sådan är jag, men i förrgår kände jag att jag inte orkade vara den pålitliga som alltid fixade allt. Den som alla räknar med hela tiden. Så jag loggade ut från den mejladress som jag har skapat för det fackliga arbetet, både från datorn och mobilen, och tänker inte läsa den mejlen förrän på måndag. Om jag överhuvudtaget ska orka hålla ut och tycka att förtroendeuppdraget är kul, och hinna göra mina andra jobb, måste jag emellanåt stänga ner helt, sortera bort distraktioner. Det är också mitt tips till andra som befinner sig i liknande situationer, särskilt nu när jobb och fritid flyter ihop i en enda soppa.

Det är också något konstigt med universum: När jag har mycket att göra trillar fler jobbuppdrag in, som vore jag en magnet. När jag har ont om jobb kan det tvärtom kännas som om jag stöter bort jobben.

Och hur ska jag mitt i kaoset få plats för skrivandet och det kreativa? Jag vet inte, men jag räknar med att tempot lugnar sig om några veckor och att jag då slutar ångra att jag tog på mig för mycket.

Share

Berörande brev till en ung poet

ett seminarium för en tid sedan blev jag rekommenderad att läsa Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet. Efter seminariet pratade jag även med min bror Jerker om konstnärsskap. Jag skriver på en essä om konstnärsskap, identitet och ekonomi (bland annat) som en del av min kurs i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det visade sig att Jerker var så lyrisk över denna lilla skrift att han brukar bära den på sig överallt.

Boken är liten och nätt, 64 sidor, och består av brev från poeten Rilke till den aspirerande författaren Franz Kappus i början av 1900-talet.

Jag köpte den i Leo Hallerstams översättning från 2015 och håller med: Boken är en riktig pärla! Jag kommer att läsa om den hur många gånger som helst för att fånga upp de små guldkornen till citat. Vissa av dem måste jag läsa igen snart för att verkligen ta in dem.

Här är ett:

Om din vardag känns fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar; för det existerar ingen fattigdom för den som skapar, ingen plats är otillräcklig eller likgiltig.

Lite längre ner i samma stycke svarar Rilke på Kappus fråga om hans dikter är bra nog:

Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte. Därför, käre herrn, kan jag inte ge dig något annat råd än detta: gå in i dig själv och utforska de djup som ditt liv flödar från: vid källan kommer du att hitta svaret på om du måste skapa. Acceptera svaret, precis som du får det, utan att försöka tolka det. Kanske visar det sig att du är menad att vara konstnär. Ta då ditt öde och bär det, dess börda och storhet, utan att någonsin söka efter belöning utifrån. För den som skapar måste vara en värld i sig själv och måste finna allting inom sig och i naturen, som hen förenat sig med.

I slutet skriver Rilke om ensamhet på ett sätt som jag också måste läsa om innan jag riktigt kan ta det till mig. Det är något med hans högtidliga och vänliga röst som verkligen berör. En så fin bok!

Share

Mina bästa böcker 2020

Marjas favoritböcker 2020
Fyra böcker som gjorde intryck 2020 (jag tycks omedvetet vara ett fan av Natur & Kulturs utgivning…).

Mitt läsande är mycket känslostyrt. Jag köper inte så många nya böcker eftersom jag inte har plats, utan väntar ofta tills böckerna finns tillgängliga på biblioteket eller möjligen finns som pocket. Därför är 2020 års läslista brokig. Många bokval görs utifrån den aktuella dagens sinnesstämning och vad som råkar finnas i närheten. Eftersom jag har läst kreativt skrivande har flera av böckerna varit en del av min research. Jag har också läst en sommarkurs, Dystopier i vår tid, som innefattade en del obligatorisk läsning.

Vilka av böckerna har då lämnat starkast intryck?

Jag började 2020 med Den skarpa eggen av Philip Pullman, andra delen i hans trilogi Den mörka materian. Wow, vad jag älskar hans värld! Jag har ännu inte sett tv-serien på HBO, men det ser jag fram emot att göra.

Sedan kom det där viruset och vände världen upp och ner. Jag satt hemma och funderade hur jag skulle modifiera mina planerade inlägg till Epale-bloggen så att de kunde skrivas utan att utsätta mig eller andra för smitta. I den vevan läste jag den oerhört omskakande Allt jag har fått lära mig (Educated) av Tara Westover, och kom på att den handlade om varför utbildning behövs. En text om boken blev ett inlägg på Epale-bloggen.

Jag skrev ovan att jag sällan köper nya böcker, men jag gjorde ett undantag och beställde The testaments av Margaret Atwood från Hedengrens bokhandel i Stockholm. Både för att jag ville läsa och äga boken i det engelska originalet och för att jag ville stötta de självständiga bokhandlarna som krisade stort i pandemins spår. Jag rekommenderar er att göra detsamma, stötta era lokala bokhandlare! Jag rekommenderar också boken, som är en snyggt genomförd fortsättning på fantastiska The handmaid’s tale.

Andra böcker som lämnat bestående intryck är De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuro, Lucy och Min mors självbiografi av Jamaica Kincaid och Never let me go av Kazuo Ishuguro.

Jag är också intresserad av banbrytande vetenskap (bland annat för research till mitt egna skrivande) och gillade därför även Torill Kornfeldts Människan i provröret.

Det finns fler bra böcker på listan, men dessa gjorde starkast intryck.

Gott nytt år!

Share

Mitt 2020 – både kris och kreativitet

Teckning från min dotter till gammelfarmor Margot
Teckning från min dotter till gammelfarmor Margot som dog den 3 december. (Hennes man hette Eyvind. Min son, dotterns storebror, är döpt efter honom).

2020 är snart slut. Ett märkligt år. Jag kommer att tänka på kursen i kriskommunikation som var en del av min utbildning i marknadskommunikation på Nackademin (den kursen leddes av suveräna Maria Niemi). Jag minns hur vi övade oss i att föreställa oss ”worst case scenario”. Jag tror inte vi ens tänkte på pandemier när vi funderade ut krisscenarion för olika företag och organisationer.

Jag tror att jag har hjälp av att jag är en sådan som ofta föreställer mig hur livet skulle vara om vi levde i en zombieapokalyps (tänk The walking dead). Jag fokuserar på lösningar.

Mitt liv har blivit mindre stressigt sedan Coronan kom eftersom min sambo är mer harmonisk och hemma mer. Han jobbar på Dansens hus som inte kan ha några föreställningar. I april skrev jag en krönika över fördelarna med pandemin. I min drömvärld kan denna påtvingade omställning också rädda klimatet, även om jag vet att det är önsketänkande.

Det första halvåret på 2020 vikarierade jag som redaktör på Dyslexiförbundet. Sedan hade de tyvärr inte råd att ha kvar mig. Det var ett trevligt jobb. Två minnesvärda jobb var porträttintervjuerna med skådespelaren Olof Wretling och barnboksförfattaren och illustratören Linnéa Krylén.

Jag har kvar mina redaktörsuppdrag för NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande. De flesta intervjuer fick göras via telefon eller videosamtal, men i augusti, när restriktionerna tillfälligt var mindre stränga, tog jag nattåget till Åre och gjorde ett reportage om deras arbete med integration. Det var väldigt givande. Och så underbart det var att komma upp i fjällen!

I samma veva reste jag till Sundsvall och intervjuade kvinnojouren för Kvinnotryck.

Jag har även jobbat mycket fackligt som förtroendevald för Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, och den lokala sektionen Mälardalens frilansklubb. Det har känts ovanligt angeläget detta år. Många av mina frilansande kollegor har förlorat nästan hela sin inkomst under året. Jag har varit lyckligt lottad som inte förlorat så mycket (men heller inte fått några nya jobb).

Parallellt med arbetet som journalist har jag studerat kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Jag är nu inne på sista året. I sommar har jag en konstnärlig masterexamen om allt går som det ska.

2020 var också året då jag insåg att jag redan hade en fil kand i litteraturvetenskap. Eftersom jag under lång tid har läst många små kurser hade jag inte förstått det. Nu tror jag inte att det är så många som bryr sig om examenstitlar, men det är likväl en milstolpe i mitt liv.

2020 var också året då jag anlitade en lektör för att komma vidare med mitt skrivande (efter att ha tröskat runt i bitterhetens och självtvivlets grumliga vatten). Det var väldigt bra och jag har fått ny energi att redigera om mitt barnboksmanus nu när jag är nästan ledig från andra jobb. Problemet är att jag har långa startsträckor och svårt att prioritera skrivandet när betalda jobb pockar på. Några dagar före jul gick jag till ett kafé i kvarteret och började redigeringsarbetet, och äntligen släppte det.

Jag kan konstatera att Virginia Woolf hade rätt. Min kreativitet behöver ett eget rum, både fysiskt och psykiskt.

Jag hoppas därför att 2021 blir ett kreativt år för mig personligen, med gott om plats för mitt egna rum. Ur ett världsperspektiv hoppas jag att mänskligheten vinner över viruset och att klimatfrågan får högsta prioritet i debatten och politiken.

PS. Detta inlägg tillägnas min fina vän Maria Chaitas som dog i cancer i september i år, bara 41 år gammal, och till min älskade farmor Margot, som fick leva tills hon var 99 år. Den 3 december lämnade hon oss, vår familjs matriark. (Detta skrev jag till farmor för fyra år sedan).

Share

Krönikor om att arbeta med skrivande.