Jag är en late bloomer. 49 år gammal var jag när jag äntligen debuterade som författare. När jag blev intervjuad i lokaltidningen Mitt i sa journalisten att jag var en ”mogen debutant”. Och det är ju sant även om jag inte tycker om ordet ”mogen”. Okej, jag är en mjuk och saftig frukt…
Det är ingen idé att gräma sig över saker som inte blev som man tänkt sig. Jag längtar inte tillbaka till någon tid utan vill alltid se framåt. Även om oron är en följeslagare är jag också en obotlig optimist. Eller rättare sagt: Jag säger som Lars von Trier i slutscenen av mästerverket ”Riget”: Var beredd på att ta det goda med det onda (ett av mina mantran här i livet som jag senast delade här på bloggen 2017).
Det faktum att jag upprepar mig på det här viset får mig att känna mig tämligen gammal. Jag börjar bli den där morsan som berättar samma historia om och om igen medan de (halv)vuxna barnen himlar med ögonen…
Frilanslivets baksida
Mognad alltså. Jag har ett halvtidsjobb nu, och den andra halvtiden försöker jag fördela mellan frilansande och fritt skrivande. Det knepiga med frilansandet är att det kommer i skov. I januari hade jag två stora intervjuer (den ena finns publicerad på Tidningen Socialpolitiks sida) – plus stora jobb för tidningen där jag är anställd. Nu har jag inga nya frilansjobb på gång och måste bege mig ut och jaga sådana igen. Det är lite motigt, får jag erkänna. Inte att göra jobben, men att försöka sälja in dem.
Helst vill jag ägna hela min frilanshalvtid åt mitt författarskap. Jag sökte faktiskt stipendium från Författarnas kopieringsfond idag, men min verkförteckning såg så eländig ut att jag inte har något större hopp om att bli utvald.
Skrivkompisar = ❤️
Men, kära vänner, jag ger ju inte upp, och det måste ändå vara den viktigaste delen för att överhuvudtaget komma vidare.
Den 1 mars ska jag träffa Herman och Emma som jag läste skrivande med hos Jorun Modén förra våren. Vi har bytt längre texter med varandra och pratar om dem över lite mat.
Det är väldigt betydelsefullt att ha testläsare, det jag verkligen rekommendera, var du än befinner dig i din författarbana.
Jag brukar även träffa Angelica Öhrn och äta lunch med textsamtal samt gå på museum, enligt Julia Camerons modell ”konstnärsträff”.
Läs mer om min relation till Julia Cameron under taggen ”Cameronkurs”.
Jag kommer förmodligen att upprepa mig fler gånger i livet, be aware!
Till sist: Ett boktips!
Till sist vill jag rekommendera Agneta Pleijels ”Sniglar och snö” som jag precis lyssnade klart på.
Jag trodde aldrig jag skulle bli en som som lyssnade på böcker, men det funkar väldigt bra när man promenerar eller trängs på en fullsatt tunnelbanevagn. Skådespelaren Gunnel Freds mörka, erfarna röst passade perfekt till texten och jag kände mig omhändertagen, tryggt vägledd av kvinnor som har gått före mig i livet. Pleijel, med Gunnel Freds röst, berättar så ärligt och sårbart om sitt liv och tankarna är ofta väldigt intressanta. Dessutom får man en inblick i livet på en kulturredaktion på 1970-talet, och det är roligt för mig som är journalist.
Det är den 30 december 2025. Mitt 2025 var relativt lugnt och skulle kunna sammanfattas som bitterljuvt.
Här kommer en sammanfattning – månad för månad!
Genom sajten Topnine kan man se vilka instagraminlägg som fått mest gillamarkeringar. Det är uppenbart att ansikten gynnar algoritmerna. Bild nummer ett lades upp på min sons 18-årsdag och visar alltså en bild från när han var nyfödd. Bild två är från mitt bröllop 2024, bild 3 visar mig som 12-åring. Bild 4 en helt vanlig selfie, bild 5 visar mig och Fredrik Skölfman (marknadsansvarig på Dyslexiförbundet) fotograferade av Jonas Borg i Stockholms slott för Prinsparets stiftelse (i samband med lanseringen av en forskningsrapport om dyslexi). Bild 6 tog min son på Världsbokdagen, bild 7 visar min svärmor Gunilla med min son Eyvind. Bild 8 är tagen i vår fjällstuga och bild 9 är en selfie från Berlin.
Januari
Jag fick plötsligt en massa extra tid eftersom arvsfondsprojektet Vox Vigor tog slut och jag således bara hade min halvtidstjänst på Dyslexiförbundet (plus ett och annat frilansuppdrag). Jag hade jobbat över 100 procent under en längre tid och bestämde mig för att ge den fria skrivdrömmen mer utrymme. Jag tog tag i skrivprojektet ”Sirensister” som jag bara småpetat på under en tid och fick till min glädje en plats i Jorun Modéns manusgrupp. Där kom jag vidare och gjorde stora förändringar i manuset.
Den skakiga samtiden påverkade mig och jag fann tröst i Gunnar Ekelöfs dikt Coda. Jag har aldrig varit någon stor poesiläsare, men riktigt bra dikter kan ge mig en närmast religiös upplevelse, och jag är inte troende i traditionell mening.
I slutet av månaden åkte jag till släktens stuga på Vemdalsskalet med min dotter och en kompis med familj. Underbart!
Mars
Jag skrev mycket, gav ut ett nummer av Läs & Skriv, och konsumerade kultur. Jag besökte Total Metal-utställningen i Kulturhuset i Stockholm och påmindes om mina år i hårdrocksvängen på 90-talet. Och jag åkte till Jönköping med min pappa och bonusmamma för att se föreställningen Skogen, med manus av min lillebror Jerker Beckman.
April
Jag var ersättare på Frilans Riks årsmöte och deltog vid en manifestation för att släppa Joakim Medin fri (tack och lov friades han en månad senare).
Hela våren präglades av ett svajigt världsläge, inser jag när jag tittar tillbaka i flödet.
Och jag skrev, jobbade och var på Sett-mässa för Dyslexiförbundets räkning.
Maj
Jag gick på punkkonsert i Haninge med min nyblivna 13-åring. Nu har jag två tonåringar och det är både underbart och läskigt. Underbart för att vi kan umgås på ett annat sätt än tidigare och göra saker som baseras på gemensamma intressen istället för rena barnsaker. Läskigt för att jag minns hur jobbigt det var att vara tonåring och indirekt tvingas återuppleva de åren genom min dotter (det var inte alls på samma sätt när min son var tretton, med honom var det helt andra utmaningar som gällde bristande utmaningar i lågstadiet och annat som hade med Aspergerdiagnosen att göra).
Och så dog lilla Cleo, dotterns hamster. Det blev slutet på hennes smådjursperiod.
Juni
Mitt första inlägg på Instagram i juni handlar om boken All fours av Miranda July. Den träffade mig mitt i prick. Jag skrev några ord om detta i ett inlägg i juli.
Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag har ett flexibelt arbete och tillbringade några dagar på ett air’b’n’b-boende i Bålsta för att dottern skulle slippa pendla till popkollot som ägde rum där. Jag hann även åka till Göteborg med mina bästa tjejkompisar.
Och min son fyllde 18. Tänk att jag officiellt har ett vuxet barn!
Juli
Semestermånaden fick en bitterljuv underton eftersom min svärmor Gunilla mådde allt sämre. Hennes cancer hade kommit tillbaka och hon hade åkt in och ut från sjukhuset hela våren.
Den 23 juli satt vi på tunnelbanan på väg till en dygnskryssning i Tallinn, när Gunilla ringde och berättade att hon inte skulle överleva.
Vi tillbringade ändå dygnet i Tallinn, det var som alltid mysigt att besöka en stad med våra tonåringar.
Augusti
Början av månaden var känslorna stora och svallande eftersom dottern var nervös inför både kommande kollo och ny skola. Den 7 augusti åkte hon iväg på kollot. Natten till den 8 augusti dog Gunilla, tidigare än vi hade väntat oss.
När skolorna börjat gick dottern och jag och såg Smashing Pumpkins på Gröna Lund. De var ett av banden jag lyssnade mycket på under det ljuva nittiotalet.
September
Gunilla begravdes.
Andra helgen i september blev jag medbjuden på en skrivhelg hos Aurora Carlström, som jag läste kreativt skrivande med på Linnéuniversitetet. En frisk och härlig helg med kalla bad, djupa samtal och en känsla av att man levde!
Jag höll en workshop om journalistiskt skrivande för deltagare på Stockholms fontänhus. Denna workshop baseras på handboken som vi gjorde under Vox Vigor-tiden, och den går att läsa online på Vox Vigors hemsida. Om du jobbar för en förening med personer som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa kan jag komma och hålla workshop! Kontaktuppgifter hittar du på min hemsida.
Workshop med Fontänhuset och Radio Totalnormal i september.
Oktober
Mycket arbete för Dyslexiförbundet. I oktober äger Dyslexiveckan rum och Dyslexipriset delas ut. Dessutom höll förbundet kongress i Sollentuna utanför Stockholm och en ny förbundsstyrelse valdes.
På höstlovsveckan, vecka 44, förverkligade jag en dröm och tog Snälltåget till Berlin med familjen. Även om det var höstväder med mycket regn var resan rolig. Mina tonåringar är samhällsintresserade, så vi besökte bland annat DDR-museet och Förintelsemonumentet och tittade på resterna av muren.
En fin gård i Berlin.
November
Min födelsedagsmånad är den gråaste månaden. Jag brukar trösta mig med att Skorpionen är ett av de intressantaste stjärntecknen.
Förutom födelsedag var jag på en mysig minikonferens med Dyslexiförbundets kansli till Trosa. Hotellet, Bomans hotell, var något alldeles extra! Jag höll också en workshop för RSMH Stockholm med samma tema som workshopen för Radio Totalnormal i september.
En annan positiv sak var att jag och Angelica Öhrn tog upp våra skrivträffar igen. Dessa träffar består av lunch med textsamtal och museibesök. Vi har hunnit med två under 2025 och jag hoppas på många fler under 2026.
Manuset sväller åt alla håll och kanter, men jag jobbar mycket med det, så någon gång blir jag klar!
December
Månadens viktigaste vana är att äta frukost med min dotter och lyssna på radions julkalender. Det har annars varit en ovanligt lugn månad, vilket är ovanligt i mitt liv.
I början av månaden publicerades en intervju som jag gjorde med prästen, psykologen och samtalsterapeuten Elisabeth Arborelius för tidskriften Socialpolitik. Det var ett starkt samtal som handlade om åldrandet och döden, ett inte helt lätt ämne att förhålla sig till eftersom det ger en känsla av maktlöshet. Men just därför måste vi kanske prata mer om det.
Årets sista dag tar jag med familjen för att se Farnaz Arbabis version av Så tuktas en argbigga på Dramaten. Den ska vara både provocerande och stark har jag hört och jag har ganska stora förväntningar. Det återstår att se vad mina tonåringar tycker!
Min farmor, talpedagogen som jobbat i många år inom teatern, tog alltid med oss barnbarn på teater och jag vill gärna föra den traditionen vidare.
Under 2025 har jag också läst 27 böcker (om jag inte missat någon). Men de får bli ett eget inlägg.
Det här är ett inlägg om övergångsriter i livet, både mina egna och mina släktingars. Jag befinner mig mitt i alltihop, har mycket bakom mig och tänker på mitt förflutna, och förluster och hormoncocktails gör mig extra känslig.
Döden
I somras dog min svärmor Gunilla i cancer. Det är fortfarande svårt att fatta, hon blev svag så fort, men vi fortsatte att hoppas på bättring ända tills dödsdomen kom tre veckor innan hon somnade in.
Även min farbror Jens dog i början av hösten. Honom har jag inte haft så mycket kontakt med på senare år, men han var mina kusiners pappa och min pappas bror. Jag minns honom från barndomen, en lång, solbränd och kraftfull man, min farmors äldsta son. Farmor umgicks jag mycket med när hon levde. När jag hade fått barn pratade farmor ofta om sin tid som småbarnsförälder, så ibland kan jag tänka på Jens och min pappa som små pojkar.
En Instagram Story om min farmor från 3 oktober 2025.
Vuxenblivandets övergångsrit
Min dotter är tretton, har precis börjat sjuan i en ny skola. Det har skickat mig tillbaka till min egen högstadietid. Jag avskydde sjuan och åttan! Blygheten, hierarkierna, känslan av att vara fel och inte ha ett liv. De tuffa tjejerna som pissade revir. Och killarna som kunde vara så jävla taskiga. Ändå var man jättekär i dem i hemlighet.
När jag tänker på sjuan och åttan tänker jag mörker. Som jag minns det var det som titeln på Paul Thomas Andersons briljanta film: ”One battle after another”. I nian släppte det, jag fick nya kompisar och brydde mig mindre om dem som inte var snälla.
I gymnasiet bytte jag både kommun och skola och det blev ännu bättre.
När min dotter är låg blir jag också låg, jag blir oerhört påverkad. Det beror nog på att jag själv befinner mig i en annan övergångsrit, klimakteriet. Känslorna är på utsidan.
Sen går det ett dygn och plötsligt är dotterns humör bra igen. Hon kvittrar i telefon med sin kompis. Jag försöker lära mig att det är så hon funkar, och inte bli så påverkad av när hon deppar.
Kanske blir jag påverkad av att jag jobbar med frågor som rör psykisk hälsa. Det får mig att ha känselspröten ute, hela tiden.
Den här bilden tog jag under en skrivarhelg hos en f d kurskamrat på en ö i Västmanland i september. Underbart och friskt!
Skrivandet – en tunn tråd av hopp
Skrivandet är min tunna tråd av hopp, mitt sätt att försöka hålla fast vid en mening. Jag tycker att Jonas Hassen Khemiri skrev fint i DN häromdagen, om förluster och försöket att skydda sig själv genom att tänka att man alltid kan skriva om det. Inte för att jag skriver om just förluster, men jag försöker hänga kvar vid hoppet att mitt skrivande ska betyda något.
Just nu grubblar jag över att min försteläsare (min man Daniel) tycker att jag ska skriva en fortsättning på mitt nästan-färdiga manus som har arbetsnamnet ”Sirensyster”. Han tycker att jag ska hämta inspiration från idéer som jag hade i tidigare outgivna manus. Ja, jag skulle vilja fånga upp det som var bra men i dessa manus, men som jag inte lyckades fullända.
Men den starka känslan av mening och inspiration som behövs för att få igång skrivandet vill inte riktigt infinna sig.
Kanske ska jag ändå knyta ihop säcken på denna berättelse, putsa den tills den skiner.
Och sedan ge mig själv tid att forma en ny idé som eventuellt blir sedd ur en helt annan vinkel, men från samma universum. Vi får se.
Jag, 12 på det trettonde, året då jag lade till namnet Andrea.
Den 10 juli hade Andrea namnsdag. Jag heter Andrea i andranamn, ett namn jag själv lade till när jag var 13 år. Min mamma hjälpte mig. Troligen hade jag tjatat sönder hennes öron om att ”alla andra” hade både andra- och tredjenamn och att ingen annan hade det konstiga namnet Marja. Namnet gick så lätt att göra parodi på, med grov finsk accent. När namnet uttalas på finska tänker jag på en kraftig och barsk finsk kvinna som har något handfast jobb, som att skura golv eller jobba i storkök.
På den tiden ville jag heta Ulrika, Helena eller Rebecka och vara extrovert och kunna hjula.
Men jag var introvert och kass på gymnastik.
Det ska tilläggas att jag idag är nöjd med mitt namn och stolt över mitt finska arv.
Men när man är 13 år och famlar efter sin identitet vill man helst av allt passa in. Detta faktum blev extra tydligt när jag, i samband med namnsdagen, skrev om mitt namn på Instagram och frågade vad andra tänkte om sina namn. Responsen och engagemanget var stort! Majoriteten hade liksom jag drömt om att heta något annat när de var barn eller i tidiga tonåren, men trivdes numera med sina namn. Någon hade bytt namn, just i den åldern.
Maria Gripes Skuggan över stenbänken, upplaga från 1982.
Som Berta i Skuggan över stenbänken
Våra namn verkar prägla oss och den vi blir, både i våra egna och i andras ögon. Jag tänker direkt på Maria Gripes ungdomsbok Skuggan över stenbänken, där huvudpersonen reflekterar över sitt avskydda namn, bland annat i jämförelse med familjens nya husa Carolin:
”Saga Carolin – den som fått det namnet måste känna att hon en gång har varit mycket älskad. Vad som än hände i livet, skulle hon så förlora allt, så skulle hon ändå alltid ha sitt vackra namn kvar som ett kärleksbevis som ingen kunde ta ifrån henne” (sid 26).
Såhär skriver hon om sitt eget namn:
”Jag heter BERTA.
Mamma försvarade det med att Berta betyder den ’lysande’, den ’strålande’. Det gjorde inte saken bättre. Jag var ingen ljusgestalt. Varken mitt namn eller jag själv kunde få det att lysa och stråla om oss.
Tvärtom kände jag hur jag långsamt blev mer och mer lik detta namn. Hur det fick håret mitt att bli ännu mer råttfärgat. Ögonen ännu gråare. Till och med rösten påverkades och blev klanglös, ihålig och död.” (Sid 27)
Det finns ingen författare som inspirerat mitt eget skrivande lika mycket som Maria Gripe.
Och jag inser att jag också skriver mycket om identitet. Manuset som jag just nu försöker slutföra handlar om en ung person som försöker lära sig att förstå och acceptera sig själv, som jämför sig med andra, framför allt sin till synes perfekta syster.
Mittlivskrisen från helvetet
Mina egna identitetsfunderingar blev extra påtagliga för snart tre år sedan. Det var i samband med att min debutbok ”Klockan som ägde tiden” gavs ut. Den hösten, 2022, fyllde jag 49 år. Att närma sig 50 år var skrämmande. Jag kände mig inte redo att bli gammal och osynlig, som jag hört att man blir efter 50. Istället blev jag olidligt fåfäng, ville inget hellre än att känna mig ung.
Att jag just I den vevan äntligen fick en del bekräftelse genom den antagna boken gjorde mitt ego ännu mer förvirrat och fåfängt.
Jag har ägnat de efterföljande åren åt att försöka hitta en väg framåt efter krisen. I våras hörde jag talas om Miranda Julys bok ”All fours” (som nu finns översatt till svenska och heter ”Alla fyra” i översättning av Magdalena Sørensen, det var för övrigt hon som tipsade mig om boken).
I denna på kultursidorna mycket omtalade bok skriver Miranda July öppet och ärligt om en kvinna mitt i förklimakteriet. Även om hon gör betydligt knäppare saker än jag, kände jag verkligen igen mig i tankegångarna, rädslorna och känslorna.
Mina rädslor har handlat om att bli tråkig, osynlig, irrelevant och – framför allt – bitter. Vi lever ju i ett ungdomsfixerat samhälle. Att jag blev så rädd för att bli osynlig kan ha att göra med att jag sällan har vågat ta plats, att jag varit en person som backat när andra varit högljudda och tagit över rummet. Nu har jag äntligen vågat visa vem jag är, bland annat genom min bok.
Befrielsen
Härom dagen slogs jag av en tanke: Tänk om livet efter 50 skulle innebära att man blir befriad från all osäkerhet, all fåfäng strävan efter att jämföra sig med andra?
Jag bryr mig mindre om ytligheter numera och ser ingen anledning att lägga tid på människor som inte vill mig väl.
Jag har börjat förstå vad jag mår bra av. Att jag inte behöver anpassa mig och och vara till lags.
Det är förmodligen detta som gör att många äldre kvinnor (och män) uppfattas som besvärliga. De har helt enkelt fått nog av att vara följsamma och anpassa sig till andra.
Kanske har jag missuppfattat en del av dessa individer som bittra, när de i själva verket bara struntar i att göra det som omgivningen tycker och förväntar sig av dem?
Det är onekligen väldigt obehagligt att vår tid är utmätt, men det går knappast att stoppa tiden.
De senaste åren har frekvensen på skrivna inlägg dock minskat. Det beror främst på att jag har haft mycket mer jobb än jag hade när jag påbörjade bloggen. Men också på att det är lättare att lägga upp en bild och en kort text på Instagram i stället. Jag vet, jag vet: Jag äger inte mitt instagramkonto (som också heter @ordinsamling), men det är likväl lättare att publicera där.
Ett blogginlägg är prestationskrävande. Det blir ju nästan som en liten artikel eller en krönika. Man måste ha något relevant att komma med, något som håller kvar läsaren. Det är inte varje dag jag känner mig så snärtig.
Särskilt inte när jag har skrivit en massa andra texter hela dagen.
Nåväl, det är lyxproblem.
Kavalkad över gamla blogginlägg
Idag satt jag hur som helst och skrollade runt på min gamla blogg. En del var läsvärt.
Från introvert till att läsa på scenen: Jag återkommer ofta till att jag är en introvert och i grunden blyg person. Numera vågar jag ta plats när jag har något att säga, även om rampljuset aldrig kommer att bli min favoritplats.
Eftersom jag jobbar halvtid har jag försökt se till att frigöra fredagarna till mitt fria skrivande.
Jag skriver skönlitterärt i ett högt tempo just nu, och jag längtar varje dag efter att skriva på mitt manus.
Detta underbara tillstånd har jag delvis nått tack vare att jag har ett råmanus att utgå från. Jag vet alltså ungefär vad jag ska skriva innan jag sätter mig ner.
Jag har också lärt känna mina rollfigurer. Deras relationer och personligheter modifieras allteftersom jag får respons av Jorun Modén och mina kursare i manusgruppen. Att möta andra med skrivdrömmar och prata skrivande är ibland läskigt (särskilt när man får höra hårda sanningar om sin text som innebär stor omarbetning), men i längden är det otroligt givande. Framför allt är detta ett sätt att inför mig själv ta mitt skrivande på allvar.
Jag är kanske inte typen som kan ha ett färdigt synopsis i huvudet och sedan bara fylla ”skelettet” med kött och blod. Nej, mina manus växer delvis fram medan jag skriver. idéerna kommer organiskt fram medan jag är inne i processen.
Mitt sätt att skriva är inte det mest effektiva – jag höll faktiskt på med en version av detta manus redan 2020 och 2021 då jag läste kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Därefter kastades jag in i två års heltidsarbete.
Jag försöker tänka att allt har sin tid. Nu jobbar jag halvtid igen (ibland mer, om frilansuppdrag dyker upp) och det är därför jag har tid att grotta ner mig i skrivandet.
För att återkomma till detta med att ta skrivandet på allvar: Jante finns alltid på min axel och påminner om att jag skriver på spekulation, att allt detta arbete kan vara förgäves eftersom jag just nu inte kan skicka någon faktura för det.
MEN – lyckligtvis är driften att skriva starkare än Jante! Jag påminns om att jag faktiskt har en drömtillvaro – jag har en halvtidsanställning på ett roligt jobb (redaktör på Dyslexiförbundet) som betalar mina räkningar och utöver detta har jag möjlighet att hinna skriva.
Responsen jag har fått i manusgruppen har som sagt lett till att jag tvingats ändra ganska mycket i texten. Men jag är så nöjd med att jag äntligen kan se att manuset har en struktur och riktning.
Det kommer att bli en urban fantasyroman för unga vuxna. Det är klart jag funderar på hur stor målgrupp jag har i Sverige, men om jag tänker för mycket på det stoppar det upp min kreativitet.
Därför fortsätter jag att följa mitt hjärta. Den skrivglädje jag känner just nu är guld värd!
Våren 2025 har jag som mål att skriva klart en ny bok. Jag har ganska mycket text, men ingen struktur på materialet.
Nu i vår fick jag till min glädje en plats i Jorun Modéns manusgrupp, en skrivarkurs som bedrivs varannan måndag i den mysiga och färggranna lilla butiken La Petite Mort vid Karlaplan i Stockholm.
Jag lockades av den glamourösa känslan – som att befinna sig i en litterär salong som förr i tiden – och möjligheten att få hjälp med min svagaste gren när det gäller skrivandet, nämligen struktur. Det känns också bra att få deadlines och någon/några som väntar på min text.
Jag är en känslomänniska som tycker om att följa min intuition, och visst kan jag få till en fin ton och känsla ibland, men mitt skrivande kan troligen emellanåt uppfattas som en smula otydligt.
Jag har en massa text skriven, men ingen riktig tydlig riktning i historien. Målet är att under våren 2025 få ihop ett vettigt manuskript. Det innebär att jag måste skriva om allt som jag skrivit, mer eller mindre.
Till denna veckas inlämning har jag skrivit ett detaljerat synopsis. Det känns bra, äntligen en riktning. Jag kommer att få hjälp och feedback för att orka kämpa vidare.
Den trygga miljön hindrar mig dock inte för att våndas över vissa detaljer i texten. Hur ska jag våga visa sexscener för min grupp? Och hur mycket vågar jag blotta mig själv?
Det blir lätt för personligt.
Författaren Sara Bergmark Elfgren sa i Denise Rudbergs podd ”Jag vet vad du skrev” att många vuxna läser så kallade Young Adult (YA)-böcker för att de vill läsa om känslor. Vuxenböcker är ofta återhållna och svala när det handlar om känslor, menade hon.
Jag har inte analyserat frågan närmare, men kanske har hon rätt? Jag vill definitivt skriva om känslor eftersom de har så stor kontroll över mig.
Jag känner mig också lite ”genrevill,” om det ordet nu finns. När jag presenterade min idé för en person på Jorun Modéns öppna hus associerade denna person till Kafkas Förvandlingen. Det gjorde mig upprymd. Jag tror att min bok är mer YA än Kafka, men kanske kan jag ligga lite och svaja mellan genrerna ändå?
Den här fina klockan fick jag av min vän Johanna Strömqvist när min bok kom ut. Det finns en sådan klocka i min bok Klockan som ägde tiden.
Ingen av oss vet hur mycket tid vi har till vårt förfogande. För mig har det varit viktigt att använda tiden på ett meningsfullt sätt. Jag har ofta varit frustrerad över att jag har haft för lite tid. Men paradoxalt nog kan också upptäckten att man plötsligt HAR tid skapa viss ångest. För vad ska man göra av den?
I många år var jag frilans mer eller mindre på heltid och oroade mig ofta över ekonomin, samtidigt som jag lärde mig att hushålla med pengar.
Det viktigaste skälet till att jag ville vara frilans var att jag ville ha makt över min tid. De flesta arbetsplatser då förväntade sig att man arbetade på heltid på kontoret (det var före pandemin). Jag visste att jag då skulle bli olycklig över att inte ha någon tid över att fantisera och tänka och skapa något djupare, mer personligt, något som definierade vem jag var.
Jag gnetade på med mina författardrömmar, gick tusen olika skrivarkurser parallellt med att jag försökte försörja mig på diverse skrivjobb.
I samma veva fick jag också stabilare ekonomi genom att jag började jobba inom civilsamhället som ofta behöver personal på deltid. Det var perfekt för mig som behöver en blandning mellan frihet och trygghet.
I ungefär tre år har jag nu jobbat nästan heltid med olika deltidsuppdrag och projekt. Jag har bara tagit frilansuppdrag när jag blivit tillfrågad och jag har ibland behövt skriva texterna på helgerna eftersom jag inte har haft någon tid i veckorna.
Det har paradoxalt nog funnits ganska lite tid till att tänka på det där djupa och personliga, även om jag då och då ägnat det några timmar på helgerna.
Nu börjar 2025 och det är dags att ställa om igen. Pengarna är tillfälligt slut till arvsfondsprojektet Vox Vigor, en nättidning där personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa får skriva. Vi har jobbat på övertid för att göra klart en handbok baserad på lärdomarna från projektet, den är hos tryckeriet nu.
Sedan den 1 januari jobbar jag bara 50 procent som redaktör och kommunikatör på Dyslexiförbundet. Jag ska nu göra ett seriöst försök att vara ledig från det jobbet på fredagar och försöka skriva klart mitt spretiga magiska realism-manus som är svårt att beskriva.
Idag skrev jag och redigerade text i cirka tre timmar, men sedan tog orken slut.
Nu sitter jag på ett kafé och skriver detta. Kanske får bloggen mer kärlek nu när jag har tid?
Bilden ovan togs av Elin Heinö i juni, när jag var med skrivarvänner på skrivretreat utanför Växjö.
Nu skriver vi december 2024 och den här bloggen har fått alldeles för lite uppmärksamhet under 2024.
Denna blogg startades i september 2015 när jag precis hade börjat på en yrkeshögskoleutbildning på Nackademin. Då hette utbildningen Marknadskommunikatör inom sociala medier (jag tror att motsvarigheten numera är ”Social media manager”).
Vår första kurs handlade om att bygga vårt eget varumärke och jag minns att vi som var födda på 70-talet vred besvärat på oss medan 90-talisterna verkade tycka att det var en självklarhet att marknadsföra sig själv som ett varumärke. Här kan ni läsa det allra första inlägget på denna blogg.
Utbildningen lönade sig; sedan dess försörjer jag mig delvis på att jobba med sociala medier.
Jag har också nått mitt livsmål att ge ut en bok, vilket jag är mycket stolt över.
Mina jobb 2024
Hur var 2024? Privat kom jag till ro efter några år av ålderskris och allmän förvirring. I juli gifte jag mig med Daniel, mina barns far som jag levt ihop med sedan 1999. Det var fint.
Jobbet har varit roligt, men det har varit väldigt mycket att göra, mer än jag önskar för att känna balans i livet. Av olika skäl behövde jag rycka in och jobba lite mer än jag hade tänkt.
Jag jobbar för närvarande halvtid på Dyslexiförbundet och gör deras tidning Läs & Skriv samt digital kommunikation. Det är ett väldigt roligt och engagerande jobb.
Min andra halvtid har jag tillbringat på arvsfondsprojektet Vox Vigor, en nättidning för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Vi håller på att lägga sista handen vid en handbok i att göra nättidning.
Vox Vigor Riks har finansierats av Allmänna Arvsfonden i två och ett halvt år och det har varit lärorika och mycket speciella år. Vad som händer med Vox Vigor när året är slut vet jag faktiskt inte, och det är lite vemodigt.
Böcker jag läst
Ända sedan den här bloggen startade har jag dokumenterat (nästan) alla böcker jag läst och lyssnat på. Listan för 2024 (såhär långt) ser ni här. Jag läser sällan ut böcker som inte är bra om jag inte måste, så alla böcker på listan är hyfsat bra.
Men här är de på listan som gjorde starkast intryck:
Gruppen av MaryMcCarthy (översättning av Amanda Svensson): Boken handlar om några välutbildade kvinnor på 1960-talet, och jag älskade den! Berättelserna var otroligt lätta att identifiera sig med, som om de skrivits idag. Boken är ärligt och ocensurerat skriven.
Rebel Girl av Kathleen Hanna. I sin självbiografi förde sångerskan i Bikini Kill och Le Tigre mig tillbaka till 1990-talet. Jag försökte också försökte vara en sorts riot grrl på den tiden, men var inte lika tuff som hon.
Gästen av Emma Cline (översättning av Erik MacQueen): Jag är svag för genren: desillusionerade, dekadenta människor i rika miljöer. Huvudpersonen i denna bok är allt annat än sympatisk, men hennes desperation och ambition att till varje pris ta sig in i de rikas värld, med hjälp av sin ungdom och skönhet, gör henne intressant.
Skärvorna av Bret Easton Ellis (översättning av Johan Nilsson): Jag tycker inte den var så bra som en del påstod, men Ellis böcker är oftast ganska fascinerande ändå.
Anna Karenina av Leo Tolstoj (översättning av Ulla Roseen) var för lång, men jag blev berörd. Jag var också och såg pjäsen ”Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina” på Orionteatern som hade väldigt starka inslag. Passion är ett ämne som fascinerar mig och som jag kommer att skriva om när jag får mer tid, förhoppningsvis från och med januari 2025.
Förra inlägget handlade om att komma igång med en journalistisk text. Journalistiska idéer bygger oftast på research, kanske intervjuer, medan skönlitterära texter kan komma direkt ur ens inre. Processen är en annan, men de två olika ”skrivskolorna” kan hämta inspiration från varandra.
Skriva på morgonen?
Den amerikanska författaren Julia Cameron förespråkar morgonsidor i sin bok “Lev kreativt: hur du utvecklar ditt skapande i tolv steg” (Mima).
Enligt Camerons modell ska du sätta dig och skriva tre handskrivna sidor varje morgon innan du gör något annat. “Enkelt uttryckt handlar det om tre handskrivna sidor som ska vara strikt tankestyrda: ‘Åh, gode tid, behöver tvättas. Hämtade jag tvätten igår? Bla, bla, bla”. Med ett mindre tjusigt uttryck kan de också kallas tankeslask, för det är en av deras viktigaste funktioner”. (sidan 29 ur boken)
De ska inte ha någon konstnärlig kvalitet. Syftet är att skriva utan att kritisera sig själv, att släppa sin inre konstnär fri.
“Genom att ta dig upp ur sängen och skriva morgonsidorna varje dag, lär du dig att undvika Kritikern. Eftersom det inte finns några felaktiga sätt att skriva morgonsidorna, så spelar det ingen roll vad Kritikern har för åsikter om saken.” (sid 31).
Jag har tidigare skrivit massor av inlägg om Camerons bok, kolla under taggen #cameronkurs.
“Jag brukar tänka att varje dag vaknar vi upp med en liten kula av kreativ energi. Och vi kan antingen använda den eller slösa bort den. Om du börjar med att skriva mejl eller ringa samtal så försvinner kulan. Så min inställning är att skriva först. Alltid. Oavsett vad annat som skriker. Skriv först, allt annat efteråt.”
Salman Rushdie
… Eller kvällen?
Andra skriver hellre på natten när allt är tyst. Sedan finns det de som tycker om att sitta på kaféer där det finns ett sorl i bakgrunden (jag är en av dem).
Författaren Denise Rudberg har sagt i podden “Jag vet vad du skrev” att hon skriver bäst när hon sitter i köket och hennes man lagar mat.
För mig har det fungerat att komma igång med skrivande på tågresor eller medan jag suttit och väntat på något och ändå inte haft något annat att göra.
Skriva för hand eller på dator?
Att skriva ett första utkast för hand är också en metod som fungerar för somliga. Olika delar av hjärnan aktiveras när man skriver för hand jämfört med när man skriver på datorn. Vi minns bättre när vi skriver för hand, enligt många forskare.
Personligen tycker jag att det är bra att skriva första utkastet för hand, när jag inte riktigt vet vad jag vill säga med texten. Det blir spretigt och ofta dåligt, men ger ofta en tydligare bild av vad det jag vill skriva.
Salman Rushdie i DN-intervjun med Jonas Hassen Khemiri:
Skriver du på dator eller för hand?– För hand, på block. Bara små fragment av idéer. Jag försöker se vad som dyker upp. Jag menar, på något sätt har jag skrivit dessa 22 böcker. Fortsätt bara, gräva, gräva, gräva.
