Ett superproffs i en känslig kropp

Det krävs en närstående för att du ska få höra sanningen.
Mannen i mitt liv läste min blogg och frågade om personer jag söker jobb hos ska läsa den. ”Du framstår inte som en vinnare direkt”, sa han. ”Varför ska de anlita dig? För att ge allmosor?”
Aooch. Den sved. Jag förklarade att en av mina ambitioner har varit att bidra med en mer mänsklig syn på arbetslivet och inte väja för känslor. Att vara mer människa.
Kanske har jag inte lyckats fullt ut. Jag är en sådan person som läser av människor och lätt tänker och analyserar mycket.
Jag har svårt för maktstrider på arbetsplatser och föredrar chefer som ger mig stort eget ansvar.

Jag känner mig själv

En fördel med att jag har nära kontakt med mina känslor är att jag har jobbat mycket med mig själv och tror att jag har en viss beredskap mot att bli utbränd.

Men jag är tyvärr också lite för bra på att undervärdera mig själv. Samtidigt vet jag ju hur irriterad jag kan bli på människor som är självömkande och utstrålar osäkerhet. Vem vill anlita en sådan försiktig mes? Då blir ju inget gjort.

Det är konstigt. Jag är ju proffs. Jag skriver jättebra, lyssnar superbra och är betydligt mer strukturerad än folk tror. Jag är utbildad i strategiskt tänkande.

Tro’t eller ej – jag är en ”doer”

Min skenbara försiktighet har dolt att jag ofta är den som tar initiativet till att saker blir gjorda. Jag är definitivt en ”doer” med stort patos och stor ansvarskänsla.
Jag är extremt lojal mot dem jag litar på.
Däremot är jag kanske inte så strategisk rent karriärmässigt, eftersom jag har så svårt för människor som inte är snälla.
Men det är så jag vill ha det. Jag vill omge mig med snälla människor.
När du är snäll tycks du ha  en större tröskel att kliva över. Du framstår inte som lika bestämd och självsäker som mer hårdhudade marknadsförare.

Jag vet att jag borde ”fake it ‘til you make it” mer.
Men trots allt har jag genomgått en stor utveckling de senaste åren. Jag är betydligt mer självsäker nu. Jag har inte längre någon förlamande scenskräck.
Jag är ett superproffs i en känslig kropp.

Share

Jag är ju företagare för sjutton!

(bild från Giphy)

I går var jag på en bra kurs om att sälja journalistiska tjänster med frilansen Maja-Stina Skarstedt. Hon var så himla strukturerad och uppmanade oss att göra ekonomiska kalkyler (gärna i Excel) över hur mycket vi måste sälja varje månad för att få ut den månadslön vi vill ha. Jag kom fram till att jag, utöver mina löpande uppdrag, borde sälja för åtminstone 30-40 000 per månad. Jag är inte där än.

Maja-Stina var så duktig på att peppa oss att hitta nya sätt att tänka. Jag borde ha vetat det men ändå har jag mer utgått från vad jag vill skriva om istället för att sätta mig in i den potentiella kundens situation och behov.

Jag – en företagare

Och kanske har jag omedvetet dragit mig för att kalla mig företagare. Jag måste bestämma mig för att jag är en företagare. Jag drivs visserligen inte av att vilja tjäna mycket pengar, men pengar är ändå något du måste ha i det här samhället. Och jag måste tänka lite smartare. Jag märkte hos kollegorna som var på kursen att jag är långtifrån ensam om att ha svårt att tro på mig själv. Det är inte så lätt när du jobbar ensam.

Därför ser jag verkligen fram emot att flytta till mitt nya kontor den 1 juli, de som sitter där verkar faktiskt fungera som en riktig frilansgrupp som bollar idéer och hjälper varandra! 

Min tolkning av några av Maja-Stinas tips:

  • Räkna ut vad du behöver sälja varje månad för att få ut den lön du vill ha. En f-skattare kan ju ta ut ungefär hälften av vad vi fakturerar. Sedan måste du dra av för kostnader och hur mycket semester du vill ha. (Den som vill ha hela hennes kalkyl ska gå hennes ekonomikurs, men hon gav mig i alla fall verktyg för hur jag ska tänka). 
  • Även om du drivs av det du brinner för och verkligen vill skriva om, måste du också tänka på kundens perspektiv.
  • Ha som mål att göra en säljaktivitet per dag. Lägg minst en halvtimme på det. Det kan vara allt från att skriva en genomarbetad pitch till att bara höra av sig till någon som du vill jobba för. Det råder delade meningar huruvida man ska skriva ”hej, jag vill bara berätta att jag finns” eller inte, men ibland kan det vara bra att bara så ett frö. Maja-Stina fick till exempel ett uppdrag när hon såg på Facebook att en webbredaktör för en tidning skulle sluta för att skriva en bok. Det stod inget om att tidningen behövde en ny webbredaktör, och det gjorde de inte heller, men när hon skickat frågan fick hon en kontakt som så småningom ledde till jobb. (Mitt eget exempel på att skapa jobb utifrån behov var när jag föreslog för min uppdragsgivare DialogWeb att de skulle finnas på Twitter. Sedan dess har jag varit deras sociala medie-redaktör).

PS. Du som är frilansjournalist är förresten välkommen till Mälardalens frilansklubbs informella träff på Hjärtat på torget den 28 maj! Syftet är att vi ska känna oss mindre ensamma och diskutera sådant som är specifikt för vår bransch.

PS 2. Jag springer för tillfället på en del möten om olika halvtidsuppdrag. Hoppas något av dem blir av. Då kanske jag kan sova bättre på nätterna.

Share

Jag ska bli cirkelledare!

via GIPHY

Idag har jag förberett en studiecirkel i Facebook för seniorer på ABF. Den börjar på tisdag och jag har ingen aning om vilka mina fem deltagare är och vilka förkunskaper de har, men det får jag ju veta snart! Jag gick en cirkelledarutbildning för ett par veckor sedan, det var jätteroligt – vilken bredd av expertiser och studiecirklar det finns! De andra kursdeltagarna skulle undervisa i bland annat språk, klimat och att spela trummor.

Jag kanske är lite tokig som hela tiden går utanför min bekvämlighetszon, men jag vill få erfarenhet av att lära ut till människor eftersom jag skriver mycket om utbildning och lärande. Jag gillar idén om folkbildning och hoppas förstås också att jag kan göra deltagarna mer säkra på sig själva i den digitala världen.

Anledningen till att jag inte sökt undervisningsjobb tidigare är att jag hela mitt liv har lidit av scenskräck. Min introverta sida har jag redan skrivit om här otaliga gånger. Tjejen som stammade och rodnade när det var redovisningar i skolan finns ju fortfarande inom mig. Jag tror dock att mitt största problem nu är att jag har en tendens att prata för fort (något som naturligtvis grundar sig i scenskräck, viljan att få det överstökat). Jag måste verkligen tänka på att tala långsamt och tydligt, inte minst när jag nu ska få äldre deltagare att lyssna.

I slutet av förra sommaren höll jag en föreläsning om sociala medier för företagare i Upplands-Bro, och den överlevde jag ju! Den här gången ska jag lära ut till en liten grupp på bara fem personer. Det är riktigt lyxigt. Förhoppningsvis får jag chansen att ge var och en tillräckligt med tid.

På den här bloggen har jag våndats mycket över svårigheterna att försörja sig som frilans. Men jag får inte glömma att jag nästan aldrig har tråkigt på jobbet.. Detta nya uppdrag är resultatet av att jag hela tiden tvingas tänka i nya banor och vara kreativ för att hitta nya försörjningsvägar. 

Jag tror också att det gamla uttrycket ”man lär så länge man har elever” stämmer.

Share