Vem skriver jag för och andra tankar om att skriva och läsa

Bild från en morgonpromenad. Kanske lite långsökt, men rötter till vårt skapande söker vi väl alltid.

Jag har just läst/lyssnat på Samlade verk av Lydia Sandgren och är en smula omskakad. Boken fångar på många sätt kärnan i villkoren för skapande genom de tre huvudpersonerna Martin, Gustav och Cecilia.

Martin är den som vill skapa men inte riktigt når fram, kanske delvis för att hans drömmar om konstnärsmyten står i vägen för själva skapandet, han har helt enkelt ingen aning om vad han vill berätta, men senare också för att familjelivets försörjningsplikter tar över.

Gustav är naturbegåvningen som skapar på bekostnad av sin egen hälsa; han lever samtidigt ett självförbrännande liv enligt konstnärsmytens manual A. Det är också han av de tre som blir den stora konstnären.

Och Cecilia, som bara vill koncentrera sig på sitt arbete och därför väljer att lämna sin familj (det vill säga Martin och de två barnen).

Jag är imponerad av hur snyggt Lydia Sandgren, genom dessa tre karaktärer, har fångat sådant som jag och många andra brottas med.

Och skrivkrampen:

Jag skrattade med hjärtat i halsgropen åt Martins våndor. Jag har som sagt länge försökt skriva för barn och unga, trots att jag inte längre är ung, främst för att jag påverkades så starkt av de böcker jag läste i 11-årsåldern.

Men det går inte att bortse från att det var länge sedan jag var barn och i mina mörkaste stunder av tvivel undrar jag om jag överhuvudtaget har något att säga dagens barn och unga.

Mina egna barn är fruktansvärt kräsna. Särskilt dottern (9 år), som jag fortfarande läser godnattsagor för, har en tendens att dissa minst hälften av de böcker jag påbörjar för henne. De är för tråkiga, för konstiga, fula teckningar, handlar bara om pojkar … ja, de enda säkra korten är Harry Potter (som hennes pappa läser för henne, jag läste dem för sonen men är ändå lite avundsjuk), Roald Dahls böcker (men vi har nog läst alla nu) och knasiga serieböcker i stil med Kapten Kalsong. Hon blev också väldigt förtjust i Nikkis dagböcker av Rachel Renée Russel, där berättaren är en 14-åring tjej som kämpar med kompisar och identitet. Jag inser motvilligt att mitt yngsta barn är inne i det som brukar kallas adolescensen.

Kommer mina favoriter fungera snart (Maria Gripe, Inger Edelfeldt)? Kanske vill hon läsa dem själv?

För något år sedan försökte jag läsa Lilla sparvel av Barbro Lindgren för henne men hon tyckte den var för deppig.

Well, well, hon är bara ett barn av många. Kanske finns det någon därute som är mer lik mig som barn, någon som kan vara min tänkta läsare?

Ljudboksparentes:

En kort passus om att jag delvis lyssnat på Samlade verk: Jag har tidigare haft svårt att koncentrera mig på ljudböcker, men fick prova ett gratisabonnemang på en av ljudbokstjänsterna och kom på att det var praktiskt att till exempel kunna tvätta fönster samtidigt som jag läste med öronen. Eftersom jag också promenerar mycket passade det även att lyssna medan jag gick. Två flugor på smällen liksom; motion/rena fönster/matlagning och romanläsning i ett!

Ibland funkar det inte alls med ljudbok, till exempel om jag reser kollektivt eller ligger på soffan. Då tappar jag koncentrationen eller somnar och vill hellre läsa med ögonen. Därför varvade jag lyssning och läsning av Samlade verk.

Jag skulle också önska är att ljudbokstjänsterna utvecklades så att textversionen och ljudversionen var synkade, så att man inte behöver bläddra fram till där man är om man läser och lyssnar parallellt.

Share

Lycka är att nörda ner sig i bilderböcker

Som barn och tonåring ritade jag jämt. I lågstadiet stod mina klasskamrater i en cirkel runt mig och bad mig att rita likadana teckningar till dem. De blev lite skeva till slut, för det var rätt trist att massproducera.

Bild var det enda ämne där jag på ett ganska enkelt sätt kunde få högsta betyg. Men mitt självförtroende har tyvärr alltid varit sårbart. I gymnasiet blev jag kompis med Pauline, som också alltid varit bäst i klassen på att rita, och som dessutom var mer slipad och hade ett bättre fotografiskt minne än jag. 

Jag jämförde mig med henne, med följden att mitt tecknande fastnade på en 16-årings nivå.

Skiss av hur jag tänker mig Valter, huvudpersonen i Syskonklockorna.

Nu har drygt 30 år gått sedan jag var 16 och jag har efter flera års processande försökt landa i tanken att min kreativitet inte gynnas av prestationsångest. 

På den här bloggen har jag vänt ut och in på kreativitetens väsen, och jag har tagit mig igenom alla kurserna i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Förra veckan gick jag en sommarkurs på Biskops Arnö – Berätta för barn i ord och bild. Den var precis så fantastisk som jag hade hoppats. Jag älskade att nörda ner mig i ämnet bilderböcker tillsammans med likasinnade.

Övningarna på kursen inbegrep både text och bild, och jag bestämde mig för att jag framöver ska rita mer, bara för min egen skull. Även om jag inte är tillräckligt skolad för att kalla mig illustratör kan jag ha nytta av att rita upp de världar jag skriver om. Om jag sedan en dag blir utgiven kan jag visa tydligare hur jag tänker mig bilderna för en illustratör.

Hej då, prestationsångest! Detta gör jag för min egen skull.

Share