Etikettarkiv: Personlighet

När alla känslorna kommer på en och samma gång

Fruset hjärtformat löv på frostig asfalt.
Fruset hjärtformat löv på frostig asfalt.

Det händer fortfarande att jag kommer hem från mingel, konferenser eller möten med en känsla av att en bomb har slagit ner i min huvud. Jag är överstimulerad och har svår att varva ner samtidigt som jag bara vill lägga mg ner och sova.

Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget, vid min ålder? Det var ändå tio år sedan jag läste Susan Cains bok Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs som innehåller rader som jag har upprepat flera gånger i olika inlägg: Introverta har vidöppna informationskanaler, vilket betyder att de blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler vilket gör dem mer benägna att bli underaktiverade, rent av rastlösa. Det är därför de är mer benägna att mingla och delta i gruppaktiviteter. Läs mer om Cains bok i mitt blogginlägg från 2015.

Det finns så många dimensioner på att vara introvert och dessutom högkänslig. I varje möte med en ny människa måste jag förhålla mig till min personlighet. Jag kan fortfarande krympa ihop och dra mig undan när jag är i samma rum som personer som har ett mer självklart förhållande till att ta ton och synas och höras. Vi introverta kan nog verka lite svåra innan man lär känna oss, medan extroverta är lättare att ta till sig vid en första anblick.

Jag inser att det kan vara självdestruktivt att förminska sig själv, men jag känner av energier så starkt att min hjärna lätt blir överaktiverad.

Stor inre värld

Jag har en väldigt stor inre värld och livlig fantasi, det är väl därför jag blev en skrivande person.  Nu har jag förstått att jag är rätt bra på att dölja mina inre tankar för människor i min omgivning. En del som jag inte känner upplever mig som lite hemlig, kanske stängd. Det beror nog på att jag är van vid att folk inte är så bra på att lyssna. Jag väntar mig väldigt lite intresse av folk generellt och blir förvånad om jag möter någon som faktiskt hör vad jag säger eller känner av min energi på samma sätt som jag alltid känner andra människors energier.

Högkänslighet, att vara en hsp-person (hsp står för high sensitive personality) är inte en diagnos utan ett personlighetsdrag. Många säger att känsligheten är en tillgång i mitt skapande, och det är förstås uppmuntrade att höra om konstnärer som är högkänsliga. Nyligen lyssnade jag till exempel på podden ”Under körsbärsträdet” som görs av min vän Frippe Nilsson. Han intervjuade skådespelaren och konstnären Amanda Ooms som berättar att hon är en sådan som tar in allt hon ser och att det kan vara tröttande. Det gjorde mig glad att höra, eftersom jag har stor respekt för henne. 

Tänk om jag hade autism

Ibland vill jag bli att bli lite mer som Wednesday Addams och skita fullständigt i hur andra upplever mig. Jag kan avundas min son, som ofta säger ”jag bryr mig inte” när vi frågar om sociala relationer på nya skolan. Han har högfungerande autism, det som tidigare hette Aspergers syndrom. Han har svårt att förstå grejen med socialt spel i skolan, men har kvar sina gamla vänner och är nöjd med det. Greta Thunberg, som har samma diagnos som min son, sa i Skavlan 2019: ”Om jag inte hade haft asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i”.

Det är väl då typiskt att man ska behöva kämpa med sin identitet så mycket. Jag inser att jag framöver måste ha mer fri skrivtid och ensamtid så att jag kan bearbeta mitt senaste år som har varit lite väl utmattande och känslosamt.

Share

Från introvert till att läsa på scenen

Blond kvinna på mörk scen.
Bild från Chimos vänkväll på Tellus i Midsommarkransen, den 2 december 2022. Foto: Joakim Hall

Ett fem år gammalt blogginlägg om att vara introvert och söka jobb dök upp i flödet. Någon hade hittat det och gillade det på Facebook.

Jag inser vilken utvecklingsresa jag har gjort under de snart åtta år som har gått sedan jag startade den här bloggen.

I början skrev jag mycket om att jag var introvert och blyg, att jag hade svårt att ta plats och att jag kände mig missförstådd i ett extrovert samhälle. 

Bloggen startades under yh-utbildningen Marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin, och var en del av en kurs i att ”bygga sitt eget varumärke”. Men jag hade också funderat länge på att starta en blogg för att skriva av mig mina tankar.

Ordet varumärke väckte uppenbarligen mycket olika associationer hos oss som läste på utbildningen. Vi som var över 35 var betydligt mer obekväma med att framhäva oss själva som varumärken, medan vissa av de yngre inte verkade ha några problem med det. 

Jag ser flera anledningar. Dels har de som föddes på 90-talet och senare fått lära sig att marknadsföra sig själva sedan de började skolan. Vi som är äldre växte upp i ett annat samhälle. Det kan också väga in att många är mer tvärsäkra när de är yngre. 

Personlighetsfråga

Förmodligen hade det också med personlighet att göra. Jag har som sagt identifierat mig som introvert därför att jag som yngre var väldigt blyg och hade svårt att sortera bland intrycken och blev trött av för mycket socialt umgänge. 

Jag älskade därför Susan Cains bok ”Tyst – de introvertas revolution” som satte ord på det jag känt länge. 

Jag är inte alls asocial, tvärtom skulle jag aldrig klara mig utan att umgås med vänner. Jag har ett stort nätverk. Men ibland behöver jag dra mig tillbaka och vara ensam.

Inte över en natt

Nu när flera år har gått märker jag att jag har genomgått en utveckling. Jag känner inte längre panisk skräck inför att stå på scenen. Jag stod till och med på biografen Tellus scen den 2 december i fjol och läste ur min bok! Och jag var inte alls nervös. Jag tyckte till och med att det var roligt, för jag fick ju möjlighet att tala om min bok, som jag brann för. 

Blond kvinna på scen
Foto: Joakim Hall

Men utan en lång process hade jag inte vågat ställa mig där. Och det hände inte över en natt. 

Det har hjälpt mycket att jag har hamnat i sammanhang där jag har känt mig respekterad och lyssnad på, och att jag väljer att tala om ämnen som jag kan och känner engagemang för.

Och förresten: I vissa, mer känslomässiga situationer är jag fortfarande förbaskat blyg. En del personlighetsdrag är det bara att leva med.

Läs även mina tips för att bota scenskräck.

Share

Några ord om att vara Aspergerförälder

Jag åker skidor i en annan tid. Längtar till fjällen.

Min son, som har Aspergers syndrom, är fantastisk med sin snabba hjärna och sin absoluta intuition. Greta Thunbergs berömda citat är talande: ”Om jag inte hade haft Asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i”

Min son bryr sig inte om vad andra tycker. När han vet vad han känner finns det ingen som kan övertyga honom om motsatsen.

Som förälder är det ändå svårt att veta om jag gör tillräckligt för att till exempel få honom att prova nya maträtter. ”Mina barn har minsann fått äta vad som serveras” säger folk titt som tätt. Jag tänker att de inte förstår, att de inte har mött ett barn som mitt. 

Min grundtanke är att det viktigaste är att han äter. Om han då vill varva samma två-tre rätter dag ut och dag in så får han väl göra det. Man måste välja sina strider.

Det tråkigaste – för mig – är att ju äldre han blir, desto mindre road blir han av av att resa. Han vill helst inte lämna stadsdelen där vi bor. 

I julas vägrade han att följa med till den intressanta robotutställningen på Tekniska museet med motiveringen att han inte orkade åka genom stan och vara bland många människor. En gång i tiden älskade han Tekniska museet och han är intresserad av robotar, så jag blev lite besviken över att han inte följde med.

Samtidigt är det väl inte helt ovanligt att en tolv och ett halvt-åring inte vill följa med sin familj på utflykt när möjligheten finns att spela online med kompisar.

Men jag har ändå funderat på det han säger om att han tycker att det är jobbigt med mycket folk. Jag förstår det väldigt väl på vardagsmorgnarna när det känns som om alla intryck blixtrar emot en: Stressade tunnelbaneresenärer, skrikande vagnshjul, gatumusikanter, tiggare, reklambudskap… Det kan vara svårt att sortera, särskilt om morgonen hemma har varit stressig. Då vill jag bara sätta på skygglapparna och stänga av alltsammans. Och det sägs ju att autistiska hjärnor har svårt att sortera intrycken. För dem är omvärlden kanske alltid som min när jag är som mest stressad.

Nyligen lyssnade jag på ett utmärkt avsnitt av Kropp & själ i P1 som handlade om huruvida Asperger/högfungerande autism är en superkraft eller en funktionsnedsättning. 

Paula Tilly sa bland annat i programmet att hon inte har något behov av att vara social. 

När det gäller det sociala är jag nog ganska neurotypisk trots att jag är introvert. Jag blir rastlös när inget händer. Då bara måste jag ut bland folk. Däremot vill jag umgås med människor som jag litar på, människor som ger mig energi. Ytliga sociala tillställningar, eller tillställningar där jag inte vet om jag kommer att hitta någon att prata med, kan jag hitta ursäkter för att undvika.

Jag är också väldigt förtjust i att resa. När barnen var yngre reste vi en del, men det tycks bli svårare nu när sonen är äldre. Frågan blir om det är värt att tvinga med honom, eller om vi ska låta honom vara hemma med sin mormor som inte heller är så förtjust i att förflytta sig?

Det lär väl bli ännu en sommar då vi gör aktiviteter som är anpassade till hans intressen, typ något ställe där det finns ett nöjesfält (för där orkar han visst med alla intryck!).

Just nu, när det är sportlov, avundas jag alla som är i fjällen och åker skidor, men eftersom jag är den enda i familjen som längtar till fjällen har jag i princip gett upp mina försök att komma dit. Vi var där när sonen var yngre och han blev arg för att han inte kunde åka skidor direkt. Han har svårt att finna motivation när han upplever att något är svårt. Troligen har han också lite svårt med motoriken.

Det är enklare att vara hemma, ta lillasyster till museer och låta sonen sköta sitt. Få ut honom på någon promenad, kanske på bio. 

Mina egna behov får jag tänka på senare.

Share

Svårt att hinna skapa medan maten värms i mikron

Idag tittade jag på min 7-åriga dotter som hade världens skaparflow och tänkte att jag måste inspireras av henne nu när jag laddar för att skriva färdigt mitt manus (jag vet att jag tjatar om detta, men när distraktionerna haglar är det djävulskt svårt).

För att knyta an till tid och kreativitet publicerar jag här ett nyskrivet utdrag ur den essä som är en av mina examensuppgifter på Kreativt skrivande 3:

Mina insikter av att skriva om tid

Jag gav mig in på ämnet tid med några olika intentioner: Att berätta om ett barn som tänker annorlunda, att ifrågasätta vår stressade samtid där allt ska vara mätbart så att utrymmet för kreativitet minskar, samt att själv lära mig mer om fysik. De fysiska teorierna är fortfarande svåra att greppa för mig, men de är också fascinerande. Om fysikerna har räknat ut att tiden är relativ måste det väl vara sant? Jag har drömt om platser och människor som dykt upp i mitt liv först flera år senare. Det år jag träffade mannen i mitt liv bodde han på en folkhögskola. När jag hälsade på honom kände jag igen platsen trots att jag aldrig hade varit där, och jag visste att jag hade sett den i en dröm. Jag drömde också om en baby med dunmjukt huvud innan jag visste att jag var gravid. Dessa föraningar har gjort mig till något av en agnostiker; jag utesluter inte att det finns dimensioner som inte ryms i våra ”tankenormer”. 

Jag strävar efter vardagsmagi i mitt skrivande. Jag gillar vardagliga miljöer som får en magisk skruv. I skrivande stund försöker jag avsluta min berättelse om Valter och ”maktklockan” och har ett dilemma: Om min huvudperson Valter verkligen rubbar tiden bör det ju påverka hela världen. Vad skulle hända om någon uppfann en sådan klocka som den Valter hittade hos sin mormor och morfar? Det mest sannolika, tror jag, är att personen i fråga skulle tystas av militären eller någon dold makthavare. Men vill jag skriva om världskonspirationer? Njae. Jag vill bara skriva om vardagsmagi som förhöjer livet och som, i detta manus fall, hyllar ett barn som är som min son. 

 I skrivande stund är det läggdags. Som vanligt tar det lång tid att slita sonen från mobilen, och som vanligt måste han fantisera en lång stund innan han kan börja genomföra alla kvällsritualer som också ska följa ett mönster som han har bestämt.

Å ena sidan vill sonen ha rutinerna likadana varje kväll. Å andra sidan ska tiden vara på hans villkor och han kan stretcha ut den hur långt som helst om han behöver tänka klart en av sina tankar. ”Vänta”, ”en sekund”, ”jag ska bara” är fraser vi hör flera gånger dagligen. Att sitta och vänta på honom är påfrestande och ibland känner jag att jag måste använda detta väntans limbo mer effektivt, så som jag gör just nu, genom att skriva på essän medan jag väntar. Multitasking har länge ansetts vara en dygd och jag kan till exempel känna mig oerhört effektiv när jag handlar mat via en app på mobilen medan jag sitter på tunnelbanan eller ställer in matlådan i mikron och går på toa medan maten värms.

Det är så de flesta av oss lever, särskilt när vi har yngre barn och försöker få alla delar i livet att fungera. På sätt och vis är det skönt att kunna utnyttja luckorna som uppstår i vardagen. 

Men jag vet också ju att det är nyttigt och vilsamt för hjärnan att ibland ”göra ingenting”. Att barn som har lite tråkigt blir mer kreativa. Fraser av den sorten används flitigt av diverse förståsigpåare. 

Kreativitetens väsen är i sig tidskrävande. Den kräver ofta utrymme i form av tid och kan inte klämmas in medan maten värms i mikron. Idéer kommer sällan direkt, utan man får göra en beställning till sitt undermedvetna och sedan vänta. För mig dyker idéer ofta upp när jag duschar på morgonen eller när jag promenerar. Många vittnar om att de blir mer kreativa på semestern när hjärnan har vilat och ställt om.

Det är vanligt att författare avsätter tid för att skriva, även när de inte är inspirerade. Stephen King går upp klockan fyra varje morgon och sätter sig och skriver ett par timmar. De flesta av oss måste försörja oss på annat än det skönlitterära skrivandet, och när det är mycket annat att tänka trillar jag lätt ur skrivarbubblan. När jag försöker återvända går det enormt trögt, varje mening är en plåga. Det är först när jag har en någorlunda stor rymd av fri tid och en känsla av att jag inte kommer att bli störd som jag kommer igång på riktigt.

En del har skrivardagar då de är lediga från sina vanliga jobb och då skrivandet är heligt. Jag läste till exempel nyligen ett inlägg på Debutantbloggen av Ina Lagerwall, min före detta kurskamrat på Linnéuniversitetet, där hon berättar att hon skriver varje onsdag mellan 8 och 12. Då är hon ledig från sitt jobb som bibliotekarie. Kanske måste jag också bli bättre på att vakta min egen skrivtid. Kanske behöver jag avsätta en förmiddag i veckan åt enbart skrivandet, och under de timmarna stänga av alla distraktioner. 

Jag tänker att en person som min son där har en fördel: När han är riktigt fokuserad på något betyder störningar ingenting. Jag måste härma honom mer.

Share

Min son är som Skalman

Bild på sengångare och sköldpadda
Bilden är lånad från Instagramkontot @closetoclassy.

Två ämnen snurrar i mitt huvud den här veckan: Min sons skolgång och klimatet. 

Min son har Aspergers syndrom (ASD), och går i femman i en kommunal skola i Stockholm. I veckan skulle hade vi utvecklingssamtal med hans nya lärare. Jag var lite orolig att hon skulle säga att han måste anstränga sig mer för att komma i tid, för i veckan har han kommit fem minuter för sent varje dag eftersom han är superkänslig på morgnarna och ”låser” sig vid minsta motgång. Han kan fastna i olika ”tankeloopar” eller lägga sig raklång och säga att han måste ”ladda om systemet”. Då går det inte att tjata på honom, för honom står tiden still. Man skulle kunna likna honom vid Skalman som tycker att ”skynda” är ett fult ord. 

I perioder går det ganska bra att komma i tid till skolan, men nu är han i stort behov av höstlov.

Jag har konstant dåligt samvete för att han kommer för sent så ofta. Jag är rädd att andra tycker att jag är en slapp förälder som inte uppfostrat honom ordentligt. Därför svider det extra mycket när någon publicerar debattartiklar som den här: ”Uppfostra ditt eget barn – skyll inte på lärarna”. Jag är glad att Mia Östlunds svarade på ovan nämnda artikel: ”När ska ni fatta att min son inte är ouppfostrad?”. I hennes text kände jag igen mig så mycket att jag nästan började gråta.

Överraskningen

Så vi satt alltså på utvecklingssamtalet och jag väntade mig att läraren skulle säga, vänligt men bestämt, att min son måste anstränga sig mer för att komma i tid. Men istället sa hon att hon tycker att det går bra på morgnarna. Även om han är fem minuter sen smyger han in, tyst och försiktigt. 

Hon berättade också om matteuppgifter som han inte gjort, men när hon frågade visade det sig att han snabbt visste hur han skulle lösa dem. Hon såg helt enkelt att han kunde, men han visar det inte alltid så tydligt.

Jag har full förståelse för de lärare som inte känner att de räcker till för alla barns behov, men min sons lärare visar att det går, tack vare kunskap om hur barn med diagnoser fungerar. (Medan vi pratade låg ett annat barn på en soffa utanför och var ledset över något).

Jag skulle inte ha förstått mig på diagnosbarn lika bra om jag bara hade haft min dotter, som är betydligt mer neurotypisk. Därför blir jag trött och ledsen när folk tror att vi npf-föräldrar gnäller och försöker stjäla uppmärksamhet från de ”normala” duktiga barnen eller, som sagt, bara har varit dåliga på att uppfostra våra npf-barn.

***

Om jordens undergång

Min andra tanke den här veckan handlar om klimatångest. Jag hörde intervjun med Mats Strandberg i Lundströms bokradio. Han pratade om sin nya bok ”Slutet” som handlar om tiden innan en fiktiv komet förintar jorden. Jag är mycket förtjust i Mats Strandbergs böcker, men den kommer jag förmodligen inte att läsa eftersom tankar på jordens undergång framkallar en enorm ångest hos mig. Jag vill ju att mina barn ska få en bra framtid. Men jag tror att jag hade gillat boken när jag var ung och barnlös och inte var lika medveten om min egen dödlighet.

Enda vägen framåt för denna blödiga mamma är att försöka hitta postiva initiativ. Jag blev peppad av den nystartade @klimatklubben, som finns på Instagram och i en Facebookgrupp. Den visar att jag är långtifrån ensam. Jag gillar fokuseringen på lösningar i stället för att drunkna i deppiga fakta.

Share

Mina tips för att bota scenskräck

Fatima Bremmer och Marja Beckman
Så här glad brev jag av att moderera ett samtal med Fatima Bremmer! Foto: Susanna Kumlien

Jag hörde sägas att en del människor är mer rädda för att tala inför folk än för att dö. Därför vill jag berätta hur jag har botat mig själv från den värsta scenskräcken. 

Härom dagen var jag moderator/intervjuare vid ett författarsamtal med Fatima Bremmer på JMK, Stockholms universitet. Jag var där i egenskap av styrelseledamot i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet, och det var jag som hade drivit igång författarsamtalet med Fatima eftersom jag tyckte mycket om hennes bok ”Ett jävla solsken” och hade träffat henne när jag jobbade på Svenska Dagbladet för tio år sedan.

Det är nog svårt för dem som inte lider av scenskräck att förstå vilken utveckling jag har gått igenom. I många år var jag en person som noga undvek att tala inför folk eftersom framträdanden var så traumatiska när jag gick i skolan. På EPALE-bloggen beskrev jag känslan så här: ”Allas blickar riktas mot mig. Hjärtat skenar och strupen snörs åt. Som i ett töcken hör jag mig själv svamla fram något som bara vagt påminner om det jag hade planerat att säga. Det enda jag vill göra är att lämna scenen så fort som möjligt.”

Biologisk förklaring

Det här har jag skrivit förr, men alla kanske inte har läst: När jag läste Susan Cains bok ”Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” (2013) fick jag en aha-upplevelse och kände stor lättnad: Det fanns en biologisk förklaring till att det var så svårt för mig att tala inför folk! Enligt Cains efterforskningar har introverta personer vidöppna informationskanaler som lätt blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler och tar inte in allt i rummet på samma sätt. 

Att vara introvert och blyg är inte samma sak, men när jag var liten var jag båda. Jag mötte ofta vuxna som inte kunde dölja sin irritation över att jag var så tyst och tillbakadragen. Förmodligen hade dessa vuxna aldrig varit blyga själva, eller så hade de glömt hur det var. 

Det är lätt att tänka att ett barn är tyst av ointresse. När jag själv möter ett blygt barn måste jag backa bakåt och minnas den förlamande känslan av att inte våga prata.

Vad var jag rädd för? Att säga något fel, tror jag. Att vara fel, inte duga. Att inte förstå koderna och bli utdömd. Det kan låta dumt nu, men det har faktiskt tagit över 40 år för mig att sluta bry mig om vad andra tycker.

Var påläst och ha självdistans

Vad har då förändrats? Varför vågar jag ta mer plats nu, i mogen ålder? Jag prövar att lista några svar:

  • Jag är påläst. Det är viktigast av allt. Enligt Susan Cain är extroverta ofta bättre på att improvisera och tydliggöra sina kunskaper medan vi introverta behöver förbereda oss mer, trots att vi egentligen kan minst lika mycket om ämnet. Därför ser jag alltid till att kunna mitt ämne så pass bra att jag kan prata obehindrat om det. 
  • Jag har tränat. Ett tips är träna på att tala inför inför välvilliga vänner eller arbetskamrater, eller att gå en kurs. Själv fick jag mycket träning under min yh-utbildning på Nackademin (marknadskommunikatör inom sociala medier) där vi var tvungna att tala inför de andra efter varje grupparbete. Det var inte alltid roligt, men det gav rutin.
  • Jag försöker ha självdistans. Jag är över 40 och bryr mig inte lika mycket om vad folk tycker om mig. Jag behöver inte vara snyggast och bäst på allt, jag duger ändå. Så försöker jag tänka (men misslyckas ibland).
  • Jag tänker: vad vill publiken ha? Detta har också med självdistans att göra. Jag tänker att 99 procent av personerna i publiken struntar fullständigt i vem jag är. De är alldeles för upptagna av sig själva och är där för att lära sig något för sin egen utvecklings skull. 
  • Jag kan inte allt, och det är ok. Jag har just nu några uppdrag som cirkelledare på ABF, som en del i min ”självterapi” mot scenskräcken. Där kommer ständigt nya utmaningar eftersom publiken består av vuxna människor som kan mycket, ibland mer än mig. Då måste jag försöka hitta saker jag kan lära dem. Jag får skärpa mig och vara ödmjuk. Kan jag inte svara på en fråga får jag helt enkelt säga ”jag vet inte, men jag ska ta reda på det till nästa gång”. Då kan det svida lite i ”duktig flicka”-reflexen och jag kan tänka att jag inte var kunnig nog. Men jag försöker tränga undan den sortens känslor.
  • Återhämtning. Jag måste också se mina begränsningar. Jag är en känslig  och introvert person och behöver därför vila upp mig efter den här sortens framträdanden. Det måste jag tillåta mig själv.

Jag hoppas att dessa tips kan hjälpa någon! Sist men inte minst har jag lovat mig själv att aldrig bli irriterad på ett blygt barn. Jag får aldrig glömma vem jag var.

Share

Rivstart på hösten och förlagskontrakt

Rulltrappa
Det känns trots allt som om livet rör sig uppåt just nu…

Så kom den, rivstarten av höstterminen. Det innebär bland annat känslomässiga berg- och dalbanor som styrs av hur sonen (som har Aspergers syndrom) mår. Jag är stolt över att ha ett barn vars ”utanför boxen-tänknande” kan vara nästa steg i den mänskliga evolutionen (enligt den australiensiska forskaren Tony Attwood, se denna Youtubefilm). Men jag hade gärna sluppit de tjatiga stressmorgnarna. Jag menar: andra 11-åringar går till skolan själva, men inte min. Hans lillasyster, som precis har börjat sexårs och än så länge tycker att skolan är ny och spännande, måste alltid gå omvägen förbi storebrorsans skolbyggnad och vinka av honom.

Nya kontoret!

När barnen är lämnade ska jag ställa om och försöka jobba så effektivt som möjligt. Det går också upp och ner, men jag är glad över min nya kontorsplats hos frilanskollektivet Fantoma vid Mariatorget (Stockholm). Jag hade inte klarat att sitta ensam hemma varje dag, men det är en välsignelse att jag har möjlighet att jobba hemma när jag behöver.

Nya manuset!

Den här hösten satsar jag på att skriva ett manus till en barnbok där huvudpersonen har många likheter med min son. Boken är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Jag vill inte avslöja mer om historien nu, men jag har bollat synopsis med sonen och han är mycket förväntansfull. För hans skull måste jag helt enkelt ro projektet i land!

Förlagskontraktet då?

Ni undrar säkert över rubriken. Ja, jag har faktiskt fått ett förlagskontrakt! Det gäller inte manuset ovan, men en novell som ingår i antologin Shortzines, utgiven av Tegar förlag. Så här presenterar jag min novell: ”Den blå hästen på floden handlar om en fas i livet som var väldigt livsavgörande för mig: Ville jag ha barn? Kunde jag få barn? Jag har sett många i min omgivning brottas med liknande frågor, och ville utforska hur det känns när du inte kan styra över naturen.”

Shortzines nummer 2 ges ut lagom till jul, den 14 december. Mer information kommer!

Share

En höst i rampljuset?

Introvert person som gömmer sig i tröjan
Introvert person. Foto: Pixabay

Efter en lång och slapp sommar ser jag fram emot hösten! Jag har bestämt mig för att sluta vara tjejen med världens sämsta självförtroende och hoppas att ni ska slippa negativt ältande inlägg på denna blogg i fortsättningen.

I september leder jag två ABF-kurser: ”Kom igång med kommunikation i sociala medier” och ”Facebook för ny- eller ombörjare” som jag även ledde i våras.

Den 12 september ska jag också delta på ett författarsamtal med Fatima Bremmer, arrangerat av Mälardalens frilansklubb (Journalistförbundet) i samarbete med JMK, journalistutbildningen vid Stockholms universitet. Jag kommer att sitta på scenen och ställa frågor till Fatima (som skrev den Augustprisade boken ”Ett jävla solsken”). 

Jag – den introverta – ska alltså tala inför folk flera gånger i höst! Jag sticker inte under stol med att jag helst av allt sitter på min kammare och skriver, men jag tror ändå att det är bra att jag utmanar mig själv genom att gå utanför min bekvämlighetszon. 

Hoppas andra introverta kan känna sig inspirerade av min utveckling. Kan jag så kan ni!

Läs förresten förresten gärna inlägget om introverta kursdeltagare som jag skrev till Epale, den europeiska plattformen om livslångt lärande.

Share

För snäll för journalistik?

Trycksaker och tidningar
Blaskor jag har skrivit texter till, en del med byline, andra anonyma.

Idag har jag städat mitt gamla kontor eftersom jag flyttar ut den 30 juni. Osentimentalt  slängde jag  ut några rejäla buntar med  trycksaker där jag medverkat.

Jag har visst hunnit skriva och publicera en hel del ord genom åren, men frågan är vilka som har läst dem?

Jag minns när jag var på en AW med andra frilansjournalister och pratade ”riktig” journalistik versus information eller uppdragsjournalistik. Det finns de som aldrig i livet skulle skriva annat än ”ren” tidningsjournalistik. Till dem säger jag grattis. Jag är lite avundsjuk för att de kan försörja sig på det sättet. Själv har jag gjort mycket uppdragsjournalistik.

Vilka läste?

2011 hade jag ett ramavtal med Skolverket och reste runt i landet och intervjuade lärare och rektorer om vad gymnasiereformen innebar i praktiken. För att tala byråkratspråk: Kärnfrågan var hur de skulle implementera reformen i sin verksamhet.

Jag skrev också en hel del om Lärarlyftet, fortbildningssatsningen för lärare. Det var uppdragsreportage, inget gräv, inga granskningar, men jag använde min journalistiska erfarenhet när jag intervjuade, lyssnade och skrev så att det förhoppningsvis blev intressant att läsa.

Det roliga var att komma ut och träffa människor som arbetade i ”verkligheten”. 

Jag har ingen aning om hur många som läste dessa fina trycksaker.

Kruxet med att inte skriva för ”riktiga” tidningar är att du ständigt måste bevisa dig, eftersom ingen kommer ihåg vem som skrev reportaget i en informationsbroschyr. Samtidigt är det ofta genom att skriva den sortens texter som det är möjligt att försörja sig som skribent. 

Redigerare med patos?

Ett citat från Lottie Knutson dyker upp i mitt huvud ibland. Lottie Knutson var kommunikationsdirektören på Fritidsresor som fick så mycket beröm för hur hon kommunicerade i samband med tsunamin i Sydostasien 2004. Citatet löd: ”jag var för snäll för att bli journalist”, och var hennes förklaring till varför hon blev kommunikatör. Jag kan relatera till ett sådant citat. Jag är inte heller bekväm med att ställa folk mot väggen, utan föredrar nyanserade samtal människor emellan. Men sådana snälla samtal säljer inte lösnummer. De håller varken för kvällspressen eller Uppdrag granskning. Därför gör jag ofta uppdragsjournalistik. 

En gång berättade jag för en public-service-journalist att jag inte riktigt fixat det tuffa jobbet som anställd nyhetsreporter eftersom jag ogillade förenklingar och tyckte att det var för jobbigt att inte hinna skriva genomarbetade texter. Istället jobbade jag i några år som redigerare (gjorde layout och satte rubriker). Public service-journalisten sa att hen hade märkt att det ofta var redigerarna, inte reportrarna, som hade redaktionens största patos och rättvisetänk. Det var en intressant iakttagelse tycker jag.

Drömmen innerst inne

Sedan, icke att förglömma, har jag ju andra ambitioner också. Jag längtar efter den fiktiva världen.

Nu, när de senaste uppdragsartiklarna är skickade och sommarstiltjen börjar komma krypande, är det dags att jag sätter mig på rumpan och börjar skriva på barnboken som jag har lovat min son. Synopsis är utvecklat i samråd med honom. Ni som har läst den här bloggen vet att han har diagnosen högfungerande autism, eller Aspergers syndrom. 

Jag har aldrig tidigare skrivit något med ett så tydligt synopsis. Jag hoppas det går att få ihop den här gången! Kanske kan löftet till sonen vara en drivkraft i sig?

Share

Ett superproffs i en känslig kropp

Det krävs en närstående för att du ska få höra sanningen.
Mannen i mitt liv läste min blogg och frågade om personer jag söker jobb hos ska läsa den. ”Du framstår inte som en vinnare direkt”, sa han. ”Varför ska de anlita dig? För att ge allmosor?”
Aooch. Den sved. Jag förklarade att en av mina ambitioner har varit att bidra med en mer mänsklig syn på arbetslivet och inte väja för känslor. Att vara mer människa.
Kanske har jag inte lyckats fullt ut. Jag är en sådan person som läser av människor och lätt tänker och analyserar mycket.
Jag har svårt för maktstrider på arbetsplatser och föredrar chefer som ger mig stort eget ansvar.

Jag känner mig själv

En fördel med att jag har nära kontakt med mina känslor är att jag har jobbat mycket med mig själv och tror att jag har en viss beredskap mot att bli utbränd.

Men jag är tyvärr också lite för bra på att undervärdera mig själv. Samtidigt vet jag ju hur irriterad jag kan bli på människor som är självömkande och utstrålar osäkerhet. Vem vill anlita en sådan försiktig mes? Då blir ju inget gjort.

Det är konstigt. Jag är ju proffs. Jag skriver jättebra, lyssnar superbra och är betydligt mer strukturerad än folk tror. Jag är utbildad i strategiskt tänkande.

Tro’t eller ej – jag är en ”doer”

Min skenbara försiktighet har dolt att jag ofta är den som tar initiativet till att saker blir gjorda. Jag är definitivt en ”doer” med stort patos och stor ansvarskänsla.
Jag är extremt lojal mot dem jag litar på.
Däremot är jag kanske inte så strategisk rent karriärmässigt, eftersom jag har så svårt för människor som inte är snälla.
Men det är så jag vill ha det. Jag vill omge mig med snälla människor.
När du är snäll tycks du ha  en större tröskel att kliva över. Du framstår inte som lika bestämd och självsäker som mer hårdhudade marknadsförare.

Jag vet att jag borde ”fake it ‘til you make it” mer.
Men trots allt har jag genomgått en stor utveckling de senaste åren. Jag är betydligt mer självsäker nu. Jag har inte längre någon förlamande scenskräck.
Jag är ett superproffs i en känslig kropp.

Share