Alla inlägg av @marjaandrea

Jag är en skrivande person. Journalist, kommunikatör och aspirerande författare. Jag ska försöka hålla mig till ämnet skrivande, men andra tankar kan säkert slinka in.

Från Sisyfos till återhämtning

Körsbärsblommande trädkrona.
Körsbärsblom på Bysistorget i Stockholm för några veckor sedan. 

Vid den här överväldigande vackra tiden på året är jag alltid trött. Vårterminen har ilat fram och ibland känns arbetet Sisyfos-artat, jag måste ständigt knuffa den jädrans stenen uppför backen. Varje gång konflikter uppstår mellan människor jag arbetar med störtar stenen ner igen och jag måste börja om.

Jag har en högkänslig hjärna som lätt blir överstimulerad. Efter större möten där jag har mycket ansvar kan det kännas som om jag blivit överkörd av en ångvält, för att använda en sliten liknelse. En sorts baksmälla infinner sig.

Tid för konstnärsträff

Jag brukar återhämta mig genom att besöka olika kulturella evenemang, så det är snart på tiden att jag gör det (det som Julia Cameron kallar konstnärsträffar, se mer under taggen #Cameronkurs). 

Just nu är jag nyfiken på Sara-Vide Ericssons utställning på Kulturhuset i Stockholm. Den måste jag hinna se innan den stänger. Kanske i början av juni? Dessutom ska jag faktiskt på spa nästa vecka, en försenad julklapp till sambon.

Det bor en Luther i mig som håller hög arbetsmoral. Att göra jobb som är utlagda på mig är relativt enkelt. Att ge mig tid att skriva på egna projekt är alltid lite svårare, även om förlagskontraktet har gjort mig aningen kaxigare.

För att mota alla tvivelsmonster har jag bokat en helgs författarretreat hos författaren Kim Kimselius i juli. Förra sommaren gick jag en underbar kurs på Biskops-Arnö och hade en plats på en av deras sommarkurser redan i början av juni i år, men jag tvingades avboka den. Jag insåg att det inte gick att få ihop med familjelivet när barnen ska till skolan och sambon har egna aktiviteter inbokade. Att åka iväg tre dagar i juli, när alla är lediga, blir förhoppningsvis enklare.

Det här med att resa bort på skrivretreat är något jag vill göra oftare i framtiden. Släppa distraktioner och stress och bara fokusera på kreativiteten.

Och så några boktips

Tre bokomslag
Tre bokomslag.

En annan källa till återhämtning är läsning. Bästa boktipset just nu: Existentialisterna av Sarah Bakewell. En otroligt intressant skilding av bland andra Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Albert Camus, Martin Heidegger och andra 1900-talsfilosofer som jag läser i skenet av nutiden. Precis som idag levde de till stor del i skuggan av ett krig. 

På bilden syns även Vem fruktar döden, en fantasyhistoria av Nnedi Okorafor som utspelar sig i Nigeria och bland annat handlar om flickor som blir omskurna. Berättelsen är genomsyrad av afrikansk folktro och magi. Jag gillade den, även om andra halvan var lite för omständligt berättad. 

Den tredje boken på bilden, En bro av poesi, läste jag för min dotter. Det är en samling dikter utvalda av Svenska Akademien som hon fick av sin morfar i tioårspresent. Vi hade fina samtal och hon lyssnade verkligen och funderade över dikterna.

Nu är jag nyfiken: Vad gör ni för att återhämta er?

Share

Att skriva för sig själv eller för andra

En snygg vägg i Göteborg får illustrera detta inlägg om kreativitet.

Det har varit svårt att toppa förra blogginlägget, då jag äntligen kunde avslöja att jag efter många års kämpande har skrivit på ett förlagskontrakt. 

Det har inte hänt så mycket nytt sedan dess. Jag väntar fortfarande på kommentarer från Beta Pedagogs redaktör, som för flera veckor sedan skrev att hon skulle börja jobba med mitt manus. Under tiden ägnar jag mig åt brödjobb. Jag har fått en deltidsanställning som kommunikatör på RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa. Jag har även kvar mina uppdrag för NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande.

Det som är bra med dessa stadiga jobb är, förutom att de känns meningsfulla, att jag inte behöver jaga uppdrag för min försörjning. Jag kan gott säga att jag är i en situation som jag länge eftersträvat!

Men det betyder inte att det är så himla lätt att skriva skönlitterärt.

Jag har äntligen fått en bekräftelse på att jag kan skriva en bok som någon vill ge ut. Det är en välsignelse efter alla dessa år. Det låter kanske banalt, men det där bokkontraktet är viktigt! Det finns säkert människor som har en orubbad tro på sin egen förmåga, men jag är inte en av dem. Inte förrän nu, mitt i livet.

Jag jobbar nu för att få ihop det manus som jag påbörjade under fjärde och femte året på Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet, ett något spretigt manus riktat till unga vuxna. Denna målgrupp är svårflirtad och jag har hört att förutsättningarna för att få ett så kallat ya-manus utgivet inte är så bra, men texten måste likväl komma ut. 

Jag skrev det första utkastet till det som sedan blev min antagna bok, Klockan som ägde tiden, under mitt tredje år på Linnéuniversitetet. Det manuset var väl förberett, jag hade utarbetat karaktärerna och skrivit synopsis. Till slut blev det ju därför något som gick att publicera. 

När jag var färdig med det strukturerade arbetet med ”Klockan…” kände jag att jag bara ville improvisera och gå på känsla istället för att arbeta enligt en mall, och det gjorde jag. Det nya manuset var verkligen inte särskilt bra i sina första versioner. Men jag behövde likväl skriva det. Nu är det lite bättre än det var i början, men jag vet fortfarande inte vad jag tycker om det. Bara att jag vill få det ur mig. 

Just nu är jag tacksam över att jag inte går någon skrivarkurs med inlämningstider. Jag är lika tacksam för det som jag var när jag gick skrivarkurs och såg inlämningstiderna som ett sätt att få deadlines. 

Jag tror att det är en bra väg i min utveckling – att jag numera kan skriva för mig själv och mer eller mindre strunta i vem som ska läsa. Att hela tiden se en sträng läsare framför sig kan ibland vara hämmande för kreativiteten.

Share

Plötsligt händer det jag alltid drömt om

Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3
Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3

Jag har något att berätta. Något jag drömt om att skriva länge länge, men som jag nästan hade slutat hoppas på.

För snart två decennier sedan fick jag mitt första snälla refuseringsbrev, ett brev där förlaget Tiden bland annat skrev att de trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt, riktigt bra. Det brevet, tillsammans med annan uppmuntran från viktiga personer, har gjort att hoppet om att en gång bli utgiven författare har hängt kvar på en skör tråd. Parallellt med mitt arbete som frilansande journalist och kommunikatör, studier och barnalstrande har jag hoppet levt om att en dag ge ut böcker. Jag har gått otaliga skrivarkurser, bytt texter med vänner. Lyssnat på skrivarpoddar. Putsat, slipat, strukit och suckat. Lågan har emellanåt varit mycket svag.

På sistone hade jag börjat undra om det var någon idé att fortsätta. I november nästa år fyller jag femtio år. Börjar det inte bli patetiskt att släpa runt på denna konstnärsdröm, som en annan tonåring?

Men jag hade inte gett upp helt. Det föll sig så att bokförlaget Beta Pedagog utlyste en barnbokstävling, och jag hade ju ett nästan färdigt manus som jag dessutom betalat en lektör för att bearbeta.

Jag bad min kompis, författaren och förlagsredaktören Johanna Strömqvist, läsa det ytterligare en gång med sin erfarna redaktörsögon. Hon gav mig några bra tips som jag köpte rakt av. När jag fixat till texten ännu en gång skickade jag in den.

Jag tänkte att det blir väl som vanligt, som det blev med den där Bonnier Carlsen-tävlingen (dit jag skickade en tidigare version av manuset) – det vill säga att jag inte hör ett knyst och att priset går till någon annan.

Jag hann till och med efterlysa nya testläsare, barn denna gång, för att se om det fanns något som kunde förbättras ytterligare. Jag skickade det även till en annan förläggare, som dock tackade nej efter ett dygn.

Men så hände det. Ett mejl från Beta Pedagog: 

Hej Marja!

Jag är glad att kunna meddela att du är en av finalisterna i Beta Pedagogs manustävling 2021! Vi tyckte mycket om ditt manus ”Klockan som ägde tiden”.

Innan vi utser en vinnare vill vi försäkra oss om att våra finalister fortfarande är intresserade av tävlingen och inte har fått manuset antaget av ett annat förlag.

Därför får du gärna svara på det här mejlet så snart som möjligt, och berätta om vi fortfarande kan räkna ditt manus som ett bidrag.  

Jag blev så glad att jag nästan ville gråta. Bara det att de hade läst mitt manus och tyckte om det!

En vecka senare fick jag ett nytt mejl. Jag hade inte vunnit (något observanta läsare kanske redan noterat). Men det gjorde inget, för:

Med detta sagt har vi haft en diskussion här på redaktionen, och vi är alla överens om att ditt manus är för bra för att vi ska vilja släppa taget om det. Därför vill vi ändå erbjuda dig utgivning hos oss. Din berättelse är välskriven och spännande. Du ger en gripande och realistisk inblick i vardag, tankar och känslor hos ett barn med NPF, och som läsare känner man verkligen med Valter när han ställs inför valet och kvalet som klockan innebär. Även de filosofiska och övernaturliga inslagen lyckas du skildra på ett intressant, enkelt och trovärdigt sätt. Vi på Beta Pedagog vore alltså väldigt glad om vi fick göra en bok av det här manuset.

Ja, så stod det alltså. Min Valter ska bli en riktig bokkaraktär! 

Vidskeplig som jag är har jag inte velat ”komma ut” offentligt med detta förrän avtalet var påskrivet, även om jag hade velat skrika ut till hela världen hur glad jag är! 

Jag är tacksam till Författarförbundet som erbjuder juridisk rådgivning till debutanter trots att vi (ännu) inte är medlemmar. Tack vare dem skrev förlaget bland annat in en konkursklausul så att jag får tillbaka min upphovsrätt om det skulle hända något så olyckligt som en konkurs (peppar, peppar). I kontraktet står också att boken kommer att ges ut inom 18 månader. Planen är att den ska komma ut i höst.

Så här såg mitt följebrev ut:

Valter är inte sams med tiden. Hans föräldrar skäller på honom för att han så ofta kommer för sent till skolan. Hans lärare Samira tycker att han borde gå i lilla gruppen, men det vill han inte. Där går nämligen Parisa som slog honom i förskolan. Valter vill gå kvar i sin klass, för där går hans bästa kompis Oscar.

Oscar bor granne med Valter och skulle kanske inte ha funnits om inte hans syster hade dött.

Hemma hos mormor hittar Valter en silverklocka. Den har pyttesmå spröda visare och kugghjul som syns bakom urtavlan. Tillsammans med sin kompis Oscar testar han klockan och märker att den kan sakta in tiden. Bara sju minuter åt gången, men det räcker för att Valters tid ska passa in mer i världen.

Men vem är det som har skrivit de mystiska lapparna som de hittar i Hemliga rummet i källaren? Vad är ett maskhål? Är stenarna på skolgården egentligen drömvarelser? Och varför är den gamle grannen Blomberg så intresserad av Valters klocka?

Klockan som ägde tiden är en filosofisk spänningsberättelse för barn i åldrarna 9-12 år. Den handlar om ett barn med en annorlunda syn på världen. Jag vill att den ska bidra till att fler får förståelse för barn med exempelvis högfungerande autism/Asperger. För den som är intresserad av att lära sig fakta finns också inslag av fysik, biologi och filosofi i texten.

Share

Året då jag blev lite mindre ängslig

Min finaste julklapp, julen 2021: En ask av pärlplattor som min dotter gjort, med sin fars hjälp!

Det är den första januari 2022 och samtidigt som det svindlar lite vid tanken på hur fort tiden virvlar fram – jag kan inte fatta att min första bebis fyller femton år i juni! Min smarta pojke som lärde sig läsa innan han fyllde fyra och som var besatt av tåg tills specialintresset byttes mot dataspel. Eftersom han var så smart trodde vi att skolan skulle vara lätt för honom, men det har blivit tvärtom. Han behöver massor av extra stöd i skolan eftersom han har svårt att komma igång och avsluta uppgifter, och eftersom han mer eller mindre vägrar att göra uppgifter som inte intresserar honom eller som han inte förstår syftet med. 

Jag vet vid det här laget att skolloven alltid är påfrestande för oss. Även om vi vet att han behöver ledigheten lurar oron där hela tiden, oron för att han ska få fysiska men för att han aldrig frivilligt lämnar sitt rum och datorn. Alla varningar om för mycket skärmtid och stillasittande gör mig ledsen eftersom jag vet vilka kraftfulla insatser som krävs för att motivera honom att överhuvudtaget gå utanför dörren. När han i veckan gick med på att gå på bio och se The Matrix Resurections kunde jag pusta ut en kort stund.

Kanske ingår det i föräldraskapet att känna sig otillräcklig. Jag kommer att tänka på den första bilden jag fick av autism. Det var i Gunilla Bergströms böcker om Bill och Bolla. Gunilla Bergström var, som många vet, författaren till Alfons Åberg-böckerna, och gick tyvärr bort i augusti 2021. Hennes dotter Boel, föregångaren till Bolla, har en lindrig hjärnskada och vissa autistiska tendenser. Hon pratar inte. Jag trodde länge att det var så man var när man var autistisk. När min son fick diagnosen Aspergers syndrom förstod jag att det är ett stort spektrum.

Jag tänker på slutet på en av Bill och Bolla-böckerna, där föräldrarna, efter att ha förtvivlat över sitt barn som lever helt i sin egen värld, inser att Bolla är nöjd och glad. Hon skrattar och ”lallar” för sig själv, oberörd av det som händer i omgivningen. Som Gunilla säger i en artikel från 2007: ”Då lärde jag mig att se livet från hennes perspektiv. Vi gick runt och var ledsna för att hennes liv inte skulle bli som vi hade tänkt det. Men hon var lycklig för de små sakerna som cirkulerade kring henne. Hennes två stora passioner i livet var musik och kex – det gjorde henne lycklig. Visst, hon pratade inte, men lallade desto mer!”

Så länge min son är lycklig med sitt spelade framför skärmen, och så länge han går till skolan (vilket han faktiskt gör till skillnad från många andra i hans situation), försöker jag vara nöjd (även om vi och pedagogerna fortfarande kämpar för att han ska få godkända betyg när han går ut nian).

Och jag då?

Mitt eget 2021 var på flera sätt omtumlande. Allra främst på grund av att mitt fackliga engagemang i Journalistförbundet har varit turbulent. Det bästa med allt som hänt – bland annat en kritisk granskning i Tidningen Journalisten – är att jag har blivit mer självsäker. Detta förstod jag när jag träffade mina gamla bokcirkelkompisar för första gången på två år. Jag insåg att den Marja de kände var en ängsligare version än den jag är idag. Det var nästan som när jag kom tillbaka från sommarlovet i nian och kände mig som en annan, mer utåtriktad person än den blyga tjejen som mina klasskamrater trodde att jag var.

Jag har jobbat mycket i år, bland annat som kommunikatör för RSMH, men det har varit roligt och engagerande. Nu under jullovet skriver jag på slutarbetet till kursen Medicin för journalister där jag har lärt mig mycket. Det är trots allt ett stort privilegium att hela tiden få möjlighet att lära sig nya saker!

Det som inte fått tillräckligt med plats i mitt liv, främst under hösten, är det fria skrivandet. Jag gör dock researcharbete i bakgrunden, bland annat genom att lyssna på P3 Dystopia, Medicinvetarna och andra inspirerande poddar. Jag har tvivlat en del på mina lätt utsvävande idéer. Jag har även undrat om det överhuvudtaget är någon mening att försöka skriva en bok. På sätt och vis är det skönt att vara sysselsatt med annat så jag inte behöver tänka på denna försakelse av min gamla dröm. Men så fort jag får lite ledig tid tänker jag ändå på skrivandet. Kanske blir det till slut en bok till de närmast sörjande. Jag vet inte hur jag ska våga ha större drömmar än så. Kanske borde jag vara mindre ängslig på det området också?

Share

Mina akademiska år och människor jag förlorat

I augusti 2002 påbörjade jag en kurs i litteraturvetenskap med dramatikinriktning på Södertörns högskola. Jag var 29 år och hade jobbat på olika tidningar sedan jag var 19, senast som redigerare på Dagens Nyheter. En redigerare är ungefär detsamma som layoutare, med lite mer redaktionellt ansvar. Man sätter rubriker ansvarar för textens paketering. Jag var rastlös och uttråkad och ville inte sitta dagarna i ända vid datorn och redigera, jag ville skriva och resa runt och ställa frågor till människor. Men jag vågade inte ta plats så som jag såg andra göra, främst unga män som verkade se det som självklart att de skulle få spaltutrymme. 

I hopp om mer frihet bestämde jag mig för att ta en paus från tidningsvikariaten och studera på heltid. 

Den akademiska världen var inte heller självklar för mig. Jag har alltid läst mycket skönlitteratur, men är lite för otålig för att bli riktigt bra på att plugga. Dessutom hade jag svårt för det akademiska språket. De satt inte rätt på min tunga, kanske för att jag var skolad i att skriva journalistiskt och begripligt. 

Däremot är jag i efterhand glad att jag tack vare utbildningen har läst en stor del av den tongivande dramatiken från antiken och framåt. 

Men det viktigaste jag har med mig från Södertörn är alla vänner jag fick. Faktum är att jag har de åren att tacka för en stor del av min bekantskapskrets.

Under andra året på Södertörn hamnade jag i samma studiegrupp som Erika, Maria och Kajsa, som kallade sig Ekis. Vi hade många spännande diskussioner om feminism och litteratur. Medan Erika och Ekis var utåtriktade och argumenterande var jag och Maria lite mer lågmälda.

Så här efteråt är jag inte det minsta förvånad att Ekis så småningom blev en känd debattör och författare, hon hade redan då en imponerande skärpa och fick mig alltid att tänka ett extra varv.

Guido i september 2020. Han bad mig köpa parmaskinka.

I mitt försök att lämna redigerarfacket kom jag i kontakt med Guido Zeccola, då kulturredaktör på Stockholms Fria Tidning, som Ekis också skrev för. 

Guido var en märklig man. Han var född i i Italien och var drygt tjugo år äldre än jag. Det tog lång tid innan jag förstod mig på honom, men sedan blev vi vänner.

Nu är Guido död, och det är svårt att beskriva honom. Som Ekis skriver i en träffsäker krönika i Dagens ETC: ”Han var antimoralist men när det blev inne blev han moralist istället, anarkist, religiöst intresserad, konservativ, men på det där radikala sättet som levnadsglada människor ofta blir när de blir äldre.”

Han var ganska melodramatisk av sig och beklagade sig ofta över sin sviktande hälsa. En dag var det inte längre små krämpor: Han hade obotlig cancer. Han sa att han inte var rädd för döden, men jag upplevde att han var besviken över att livet skulle ta slut.

Det här är jobbigt att skriva: Ibland orkade jag inte med honom, även när han var döende. Jag tyckte att han krävde för mycket av mig. Jag hade ju jobb och familj som tog energi av mig. En gång skällde han på mig för att jag inte gillade hans Facebookinlägg tillräckligt ofta. 

Ekis skriver också att han uttryckte sig klumpigt mot henne, att han hade en ”enfant terrible-sida”. Det var delvis därför jag höll honom på avstånd. Han ville egentligen väl, men hade inte alltid den rätta tonträffen.

Under sjukdomstiden sågs vi några gånger på hans gård, han insisterade att jag skulle ha munskyddet på. Sista gången, i början av sommaren, åt vi lunch på pizzerian utanför hans lägenhet i Stureby. 

Efter sommaren skrev jag bara ett tråkigt, korthugget mejl till honom. Jag glömde att gratulera honom på 70-årsdagen i augusti. Och kanske hade han sagt så många gånger att han skulle dö att det blev som i sagan om Peter och vargen, jag trodde det nästan inte. 

Men jag förstod det direkt när hans dagliga Facebookinlägg upphörde efter den 30 september. Han hade sagt att han skulle lägga ut något så länge han levde.

Guido är inte den enda från åren på Södertörn jag förlorat. Maria i vår studiegrupp dog av en hjärntumör för ett år sedan, i september 2020. Hon blev bara 41 år. Maria var en väldigt omtänksam person, glad och känslig. Det är fortfarande overkligt att jag inte kommer att höra hennes gotländska röst igen.

Share

Värdet av läskompisar

Avd. långsökta bilder: Jag är väldigt stolt över att ha odlat mina första morötter. Morötter symboliserar också den motivation som jag får av mina läskompisar.

Denna höst är händelserik, med mycket jobb och mycket fackligt arbete. Tiden som blir över går till familjen och att byta manus med mina ovärderliga läskompisar.

Jag går också en kurs i medicin för journalister på Karolinska institutet (nej, det handlar inte om ett läkemedel riktat till journalister specifikt utan är helt enkelt en grundkurs i  medicinkunskap med journalister som målgrupp). Läkarnas vokabulär är emellanåt lite svår, men i det stora är kursen väldigt intressant. När jag gick i grundskolan och gymnasiet tyckte jag att naturkunskap var fruktansvärt tråkigt, men ämnet blir desto intressantare nu när jag själv blivit äldre och känner av att jag har en kropp, på gott och ont.

Jag går kursen för att jag vill skriva mer vetenskapsjournalistik och göra fler intervjuer med forskare. Det var arbetet med denna artikel till Autism- och Aspergerförbundets tidning Autism som ledde till att jag fick upp ögonen för kursen i fråga. Måhända vill jag också använda medicinkunskaperna i mitt skönlitterära skrivande.

Den tid som finns över har gått till att skriva, läsa och umgås med familjen. Det har inte funnits utrymme och lust att skriva på bloggen, därav torkan här.

En kort uppdatering om mitt fria skrivande:

Jag har redigerat mitt ”klockmanus” ytterligare en gång (efter fin respons från Johanna) och vill än en gång lyfta värdet i att skaffa sig läskompisar, eller testläsare. Jag har några kompisar som jag då och då byter texter med. Det är värt så mycket! Visst kan det ta lite tid att noggrant läsa en kompis manus på över hundra sidor, men det är också roligt och lärorikt att formulera vad jag tycker saknas i deras manus. Jag lär mig något om mitt eget skrivande på köpet.

När redigeringen av klockmanuset är färdig ska jag söka lyckan på förlag igen, men med tanke på oddsen funderar jag också på andra vägar till bokutgivning. Jag läser om allt fler som startar egna förlag och ger ut böcker själva. 

Jag tänker att jag måste vara väldigt, väldigt nöjd med manuset innan något sådant kan ske, och det är jag kanske – snart.

PS. Jag beställde just Clara Törnvalls nyutkomna bok Autisterna – om kvinnor på spektrat. Det var länge sen jag köpte en alldeles ny, inbunden bok, men jag blev så himla nyfiken på den när jag läste om den i DN. Jag passade även på att köpa Autistens överlevnadsguide till skolan av Jiang Millington och Alexander Skytte till min son, om han nu kommer att öppna den.

Andra boktips: Bomullsängeln av Susanna Alakoski (roligt att läsa om kvinnor i Finland, landet där jag har rötter på min mors sida) och Lisa Taddeos Tre kvinnor (otroligt berörande).

Share

Vem skriver jag för och andra tankar om att skriva och läsa

Bild från en morgonpromenad. Kanske lite långsökt, men rötter till vårt skapande söker vi väl alltid.

Jag har just läst/lyssnat på Samlade verk av Lydia Sandgren och är en smula omskakad. Boken fångar på många sätt kärnan i villkoren för skapande genom de tre huvudpersonerna Martin, Gustav och Cecilia.

Martin är den som vill skapa men inte riktigt når fram, kanske delvis för att hans drömmar om konstnärsmyten står i vägen för själva skapandet, han har helt enkelt ingen aning om vad han vill berätta, men senare också för att familjelivets försörjningsplikter tar över.

Gustav är naturbegåvningen som skapar på bekostnad av sin egen hälsa; han lever samtidigt ett självförbrännande liv enligt konstnärsmytens manual A. Det är också han av de tre som blir den stora konstnären.

Och Cecilia, som bara vill koncentrera sig på sitt arbete och därför väljer att lämna sin familj (det vill säga Martin och de två barnen).

Jag är imponerad av hur snyggt Lydia Sandgren, genom dessa tre karaktärer, har fångat sådant som jag och många andra brottas med.

Och skrivkrampen:

Jag skrattade med hjärtat i halsgropen åt Martins våndor. Jag har som sagt länge försökt skriva för barn och unga, trots att jag inte längre är ung, främst för att jag påverkades så starkt av de böcker jag läste i 11-årsåldern.

Men det går inte att bortse från att det var länge sedan jag var barn och i mina mörkaste stunder av tvivel undrar jag om jag överhuvudtaget har något att säga dagens barn och unga.

Mina egna barn är fruktansvärt kräsna. Särskilt dottern (9 år), som jag fortfarande läser godnattsagor för, har en tendens att dissa minst hälften av de böcker jag påbörjar för henne. De är för tråkiga, för konstiga, fula teckningar, handlar bara om pojkar … ja, de enda säkra korten är Harry Potter (som hennes pappa läser för henne, jag läste dem för sonen men är ändå lite avundsjuk), Roald Dahls böcker (men vi har nog läst alla nu) och knasiga serieböcker i stil med Kapten Kalsong. Hon blev också väldigt förtjust i Nikkis dagböcker av Rachel Renée Russel, där berättaren är en 14-åring tjej som kämpar med kompisar och identitet. Jag inser motvilligt att mitt yngsta barn är inne i det som brukar kallas adolescensen.

Kommer mina favoriter fungera snart (Maria Gripe, Inger Edelfeldt)? Kanske vill hon läsa dem själv?

För något år sedan försökte jag läsa Lilla sparvel av Barbro Lindgren för henne men hon tyckte den var för deppig.

Well, well, hon är bara ett barn av många. Kanske finns det någon därute som är mer lik mig som barn, någon som kan vara min tänkta läsare?

Ljudboksparentes:

En kort passus om att jag delvis lyssnat på Samlade verk: Jag har tidigare haft svårt att koncentrera mig på ljudböcker, men fick prova ett gratisabonnemang på en av ljudbokstjänsterna och kom på att det var praktiskt att till exempel kunna tvätta fönster samtidigt som jag läste med öronen. Eftersom jag också promenerar mycket passade det även att lyssna medan jag gick. Två flugor på smällen liksom; motion/rena fönster/matlagning och romanläsning i ett!

Ibland funkar det inte alls med ljudbok, till exempel om jag reser kollektivt eller ligger på soffan. Då tappar jag koncentrationen eller somnar och vill hellre läsa med ögonen. Därför varvade jag lyssning och läsning av Samlade verk.

Jag skulle också önska är att ljudbokstjänsterna utvecklades så att textversionen och ljudversionen var synkade, så att man inte behöver bläddra fram till där man är om man läser och lyssnar parallellt.

Share

Lycka är att nörda ner sig i bilderböcker

Som barn och tonåring ritade jag jämt. I lågstadiet stod mina klasskamrater i en cirkel runt mig och bad mig att rita likadana teckningar till dem. De blev lite skeva till slut, för det var rätt trist att massproducera.

Bild var det enda ämne där jag på ett ganska enkelt sätt kunde få högsta betyg. Men mitt självförtroende har tyvärr alltid varit sårbart. I gymnasiet blev jag kompis med Pauline, som också alltid varit bäst i klassen på att rita, och som dessutom var mer slipad och hade ett bättre fotografiskt minne än jag. 

Jag jämförde mig med henne, med följden att mitt tecknande fastnade på en 16-årings nivå.

Skiss av hur jag tänker mig Valter, huvudpersonen i Syskonklockorna.

Nu har drygt 30 år gått sedan jag var 16 och jag har efter flera års processande försökt landa i tanken att min kreativitet inte gynnas av prestationsångest. 

På den här bloggen har jag vänt ut och in på kreativitetens väsen, och jag har tagit mig igenom alla kurserna i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Förra veckan gick jag en sommarkurs på Biskops Arnö – Berätta för barn i ord och bild. Den var precis så fantastisk som jag hade hoppats. Jag älskade att nörda ner mig i ämnet bilderböcker tillsammans med likasinnade.

Övningarna på kursen inbegrep både text och bild, och jag bestämde mig för att jag framöver ska rita mer, bara för min egen skull. Även om jag inte är tillräckligt skolad för att kalla mig illustratör kan jag ha nytta av att rita upp de världar jag skriver om. Om jag sedan en dag blir utgiven kan jag visa tydligare hur jag tänker mig bilderna för en illustratör.

Hej då, prestationsångest! Detta gör jag för min egen skull.

Share

Min text blev en prickig korv-macka

Olle Adolphson-parken på Södermalm i Stockholm. En bild jag tog efter att ha suttit ute och läst klart min projekttext.

Det är sommar, men ännu inte sommarlov. Våren har varit intensiv, mest på grund av fackliga förtroendeuppdrag. Jag skrev några ord om det tidigare i våras. Därefter kom en granskning av oss frilansfackliga i Tidningen Journalisten, något som ledde till stor tumult och sömnlösa nätter. Och därefter kongressvalet. Ointressant för de flesta, omtumlande för mig som fick oväntat många röster, faktiskt flest av alla (även om ovanligt få röstade)!

Turbulensen till trots har jag även lämnat in ett slutarbete till Kreativt skrivande V. Efter oppositionen såg min text ut som en prickig korv-macka, för att citera Olof Wretling (rättelse: Han sa inget om mackor, det la jag till själv). Jag har en del att lära när det gäller litterär gestaltning, har ofta för bråttom, stannar för kort tid i känslor och detaljer. Antagligen står min vana att vara journalistiskt objektiv i vägen. Hur som helst, jag arbetade mig metodiskt igenom de 50 sidorna, som blev 55 sidor när jag var klar, och jag lämnade in det hela.

Nu, när det förhoppningsvis blir lugnare med jobb ett par månader, ska jag försöka hitta fokus för att fortsätta med manuset (och kanske försöka ha lite mindre bråttom). Jag ska även redigera Syskonklockorna än en gång (det tar emot). Och förresten: Jag har fått en plats på sommarkursen Berätta för barn med ord och bild på Biskops-Arnö! Ska bli så roligt!

Detta inlägg avslutas med några ord från Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet som jag tidigare skrivit om på bloggen:

Det enda som behövs är trots allt detta: ensamhet, stor inre ensamhet. Att befinna sig i sin egen värld i timmar utan att möta någon – det måste man förr eller senare klara av. Att vara ensam, såsom man var ensam som barn, när de vuxna gick omkring och ägnade sig åt saker som tycktes viktiga och stora, bara för att de såg upptagna ut och man inte förstod vad de gjorde.

Och när man en dag inser att deras sysselsättningar är futtiga, deras yrken förstenade och inte längre i kontakt med livet, varför då inte fortsätta att betrakta detta som barnet som betraktar det främmande, och göra det ur djupet av sin egen värld, ur vidden av sin egen ensamhet; som i sig själv är arbete och prestation? Varför skulle man vilja byta ut ett barns kloka icke-föreståelse mot motstånd och förakt, när icke-förståelse är ensamhet, men motstånd och förakt däremot är delaktighet i just det som med dessa medel vill skilja sig från?

(Rilke: Brev till en ung poet, i översättning av Leo Hallerstam, s. 37–38)
Share

Går det att investera i konstnärlighet?

Skuggan över stenbänkenav Maria Gripe, bokomslag
Inspirationskälla: Skuggan över
stenbänken av Maria Gripe.

I måndags lämnade jag in min sista essä till min (kanske) sista Kreativt skrivande-kurs på Linnéuniversitetet. Kommande måndag (3 maj) ska jag lämna in det skönlitterära slutprojektet i preliminär version. Det går visst att putsa hur mycket som helst på texten … Men sedan är jag klar! (Vad jag får för sorts examen vet jag faktiskt inte, jag skrev en master förut men tror jag saknar några avancerade kurser för detta).

Det ska – faktiskt – bli skönt att inte gå någon skrivarkurs i höst. Just nu känns det som att jag kommer att klara att fortsätta skriva utan deadlines.

Essän handlar om mitt kreativa sökande de senaste åren, det som delvis har dokumenterats här på bloggen. Här är de första 4 sidorna (essän är sammanlagt på 21 A4-sidor).

Mätbarheten

Två starka röster i min hjärna är i konflikt med varandra. Den ena rösten drömmer om ett mer konstnärligt liv. I detta liv har jag balans mellan fokuserat skapande och inspirerande resor och möten. Det finns tid och luft omkring mig. 

Den andra rösten frågar varför vad det är för nytta med mitt skapande och vem som vill läsa mina påhittade historier. Vilken ROI jag får ut om jag investerar i min dyrbara tid i för att skriva texter som ingen har frågat efter?

ROI betyder Return of Investment och är ett begrepp som vanligtvis används inom marknadskommunikation och reklam. Det innebär att alla investeringar ska motiveras med vad de ger tillbaka, oftast i form av rena pengar, men ett företag kan också investera i att exempelvis förknippas med vissa värderingar, ”bygga sitt varumärke”.

Många använder begreppet investera utan att tänka särskilt mycket på att det är ett ekonomiskt begrepp. Det är vanligt att man pratar om att till exempel investera i sig själv genom att gå upp en timme tidigare för att hinna träna, eller att se en kvällskurs som en investering i sin karriär. 

Allt som kräver någon form av uppoffring ska i slutändan leda till man vinner något, i ovanstående fall kanske en hälsosammare kropp eller en högre lön på grund av ökad kompetens. Det vill säga: att bli en mer konkurrenskraftig individ på en marknad.

Nutidens vurm för mätbarhet kan härledas till det kapitalistiska samhället i allmänhet, där vi alla har krav på oss att vara lönsamma medborgare. Att inte kunna bidra till samhället är förknippat med skam. 

Sedan 1990-talet har också välfärdens lönsamhet mätts i siffror. 1991 myntades begreppet New Public Management inom den offentliga sektorn. Det innebär i korthet att även vård, omsorg och skola ska mätas i lönsamhetstermer. NPM har blivit en starkt ideologisk fråga.

Samtidigt pågår ett paradigmskifte inom industrin. Många yrken försvinner eftersom det är effektivare att robotar och maskiner utför dem. Det känns ibland som om vi människor försöker härma robotarna och tävla med dem genom att vara lika effektiva. Något som naturligtvis är dömt att misslyckas. 

Det är säkert ingen originell tanke, men borde inte vi människor sluta härma robotarna och lägga mer fokus på det som är genuint mänskligt, det som skiljer oss från robotarna? Visserligen är robotar numera bra på att härma både konstverk och hitlåtar, men jag måste tro på att vi människor har ett känsloregister som inte går att programmera in. Äkta kreativitet borde därför vara något genuint mänskligt. Tror jag.

I essäboken Det som muser viskat – Sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet från 2002 undersöker Nina Burton kreativitetens väsen. Hon citerar till exempel Arthur Koestler som menar att även djur har en nyfikenhet och törst efter spänning och erfarenhet, men det finns saker som skiljer oss från djuren. 

Vi har en gränsöverskridande längtan. Vår hjärna kan plocka sönder minnen och sätta ihop dem på nya sätt som skapar möjliga framtider. Och de kan hållas kvar, och delas genom ord.

Även om vi inte kan skapa ur intet som gudar kan vi alltså kombinera idéer och material till något nytt.

(Burton, s. 11)

I skrivande stund har coronaåret 2020 precis passerat. Min och många andras förhoppning är att pandemin ska leda till att fler får upp ögonen för att livet har andra dimensioner än dem som går att mäta. Nu när många av oss (inte vårdpersonalen) har fått mer tid att förfoga över har många börjat reflektera över vad som är viktigt i livet. Dödens närvaro har i bästa fall samma effekt, att människor försöker ägna sin begränsade tid åt sådant som verkligen betyder något. 

Filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans (2019) frågar varför allt i samhället måste vara evidensbaserat. Hennes tes är att det finns värden som inte kan mätas, värden som har med mänskliga relationer att göra. Ändå har NPM försökt göra siffror av allt. I början av sin bok citerar Bornemark ett par olika välfärdsarbetare, bland annat en chef inom äldreomsorgen som har varit på en konferens: 

Redovisningen avslutas med att föreläsaren ger råd till deltagarna om hur de ska lyckas med att skapa goda resultat i de öppna jämförelserna. Att verkligen ta sig tid att rapportera in i systemen är viktigast: ’Vad ni än gör, vårda era kvalitetsregister!’ står det på den sista powerpoint-bilden. Och jag som trodde det var de äldre vi skulle vårda.

(Bornemark, s. 28)

Tiden vi lever i kallas ofta senmodern. Om moderniteten kännetecknades av att politiken skulle lösa samhällets problem och därmed skapa en solidaritetskänsla mellan människor, så har vi i senmodernitetens tid blivit mer inriktade på individens personliga ansvar. 

Jonna Bornemark refererar till några filosofer för att presentera sin tes om det omätbaras renässans. En av dessa är Giordano Bruno (1548–1600). 

I hans tänkande återfinns en magi som inte ska förstås som förmågan att bryta mot naturlagar, vilket magi allt för ofta förstås som idag. Istället är det en magi som presenterar världen som levande snarare än som mekanisk, men som inte desto mindre är nära förbunden med den gryende vetenskapen. Brunos tänkande är därför spännande att sätta i dialog med samtida (natur)vetenskap och dess förståelse för kalkylerbarhet, liv och materia.

(Bornemark, s. 11)

Bornemark citerar även sociologen och ekonomen Max Weber (1864–1920), som talade om att modernismen har medfört en avförtrollning av världen. När allt går att mäta, ta reda på och beräkna har vi förlorat något, en hemlighetsfull och okänd dimension och syn på världen. 

Hösten 2020 hade Lisa Langseths tv-serie Kärlek & anarki premiär på Netflix. Seriens huvudperson är den framgångsrika förändringskonsulten Sofie som är utbildad på Handelshögskolan. Sofie kommer till ett bokförlag med uppdraget att effektivisera och digitalisera deras verksamhet. På förlaget råder ett kreativt kaos som skiljer sig tvärt från de miljöer Sofie är van vid. Hon har bara arbetat på företag där allt ska mätas och räknas. På förlaget går man på känsla. Inga läsarundersökningar görs inför bokutgivningar. Kontoret där Sofie ska arbeta är överbelamrat med böcker. 

Man förstår snart att något saknas i Sofies perfekta liv. När hon blir påkommen i en pinsam situation av en ung IT-tekniker på förlaget, påbörjar de en lek där de utmanar varandra att bryta mot konventionerna.

Under seriens gång får vi veta att Sofie en gång drömde om att bli författare och skrev ett bokmanus med titeln Kärlek & anarki. Hon har vuxit upp med en psykiskt instabil pappa som kritiserar det kapitalistiska samhället. Kanske för att bryta mot sin bakgrund började Sofie studera på Handels och blev istället expert på att mäta och effektivisera. Leken på förlaget leder till att hon hittar tillbaka till den hon egentligen är, även om det innebär mer kaos och mindre framgång.

Jag är långt ifrån lika framgångsrik som Sofie, men liksom hon har jag länge försökt anpassa mig till det mätbara samhället, bland annat genom att läsa en så kallad yrkeshögskoleutbildning i marknadskommunikation. Det var en bra utbildning, men jag inser att jag inte enbart kan arbeta med att mäta och jämföra. Min längtan efter ett mer kreativt liv har aldrig försvunnit. Med kreativt liv menar jag ett liv som ger utrymme för det oväntade och fantastiska. Jag glömmer aldrig känslan jag fick när jag som elvaåring läste Michael Endes Momo eller kampen om tiden och Den oändliga historien och Maria Gripes mystiska böcker, till exempel Agnes Cecilia, Tordyveln flyger i skymningen och Skuggserien. Dessa böcker formade mig så starkt att jag aldrig kunnat släppa drömmen om att själv skapa något som ger någon samma känsla. Jag har påbörjat flera försök, men aldrig orkat hela vägen, bland annat för att skrivande kräver mer fokus och tid än jag kunnat föreställa mig.

Share