Alla inlägg av @marjaandrea

Jag är en skrivande person. Journalist, kommunikatör och aspirerande författare. Jag ska försöka hålla mig till ämnet skrivande, men andra tankar kan säkert slinka in.

När alla känslorna kommer på en och samma gång

Fruset hjärtformat löv på frostig asfalt.
Fruset hjärtformat löv på frostig asfalt.

Det händer fortfarande att jag kommer hem från mingel, konferenser eller möten med en känsla av att en bomb har slagit ner i min huvud. Jag är överstimulerad och har svår att varva ner samtidigt som jag bara vill lägga mg ner och sova.

Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget, vid min ålder? Det var ändå tio år sedan jag läste Susan Cains bok Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs som innehåller rader som jag har upprepat flera gånger i olika inlägg: Introverta har vidöppna informationskanaler, vilket betyder att de blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler vilket gör dem mer benägna att bli underaktiverade, rent av rastlösa. Det är därför de är mer benägna att mingla och delta i gruppaktiviteter. Läs mer om Cains bok i mitt blogginlägg från 2015.

Det finns så många dimensioner på att vara introvert och dessutom högkänslig. I varje möte med en ny människa måste jag förhålla mig till min personlighet. Jag kan fortfarande krympa ihop och dra mig undan när jag är i samma rum som personer som har ett mer självklart förhållande till att ta ton och synas och höras. Vi introverta kan nog verka lite svåra innan man lär känna oss, medan extroverta är lättare att ta till sig vid en första anblick.

Jag inser att det kan vara självdestruktivt att förminska sig själv, men jag känner av energier så starkt att min hjärna lätt blir överaktiverad.

Stor inre värld

Jag har en väldigt stor inre värld och livlig fantasi, det är väl därför jag blev en skrivande person.  Nu har jag förstått att jag är rätt bra på att dölja mina inre tankar för människor i min omgivning. En del som jag inte känner upplever mig som lite hemlig, kanske stängd. Det beror nog på att jag är van vid att folk inte är så bra på att lyssna. Jag väntar mig väldigt lite intresse av folk generellt och blir förvånad om jag möter någon som faktiskt hör vad jag säger eller känner av min energi på samma sätt som jag alltid känner andra människors energier.

Högkänslighet, att vara en hsp-person (hsp står för high sensitive personality) är inte en diagnos utan ett personlighetsdrag. Många säger att känsligheten är en tillgång i mitt skapande, och det är förstås uppmuntrade att höra om konstnärer som är högkänsliga. Nyligen lyssnade jag till exempel på podden ”Under körsbärsträdet” som görs av min vän Frippe Nilsson. Han intervjuade skådespelaren och konstnären Amanda Ooms som berättar att hon är en sådan som tar in allt hon ser och att det kan vara tröttande. Det gjorde mig glad att höra, eftersom jag har stor respekt för henne. 

Tänk om jag hade autism

Ibland vill jag bli att bli lite mer som Wednesday Addams och skita fullständigt i hur andra upplever mig. Jag kan avundas min son, som ofta säger ”jag bryr mig inte” när vi frågar om sociala relationer på nya skolan. Han har högfungerande autism, det som tidigare hette Aspergers syndrom. Han har svårt att förstå grejen med socialt spel i skolan, men har kvar sina gamla vänner och är nöjd med det. Greta Thunberg, som har samma diagnos som min son, sa i Skavlan 2019: ”Om jag inte hade haft asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i”.

Det är väl då typiskt att man ska behöva kämpa med sin identitet så mycket. Jag inser att jag framöver måste ha mer fri skrivtid och ensamtid så att jag kan bearbeta mitt senaste år som har varit lite väl utmattande och känslosamt.

Share

Prokrastrinering i snöovädret

Utsikt från mitt fönster, 28 november 2023.

Idag, 28 november 2023, sitter jag insnöad (typ). Jag är privilegierad nog att kunna jobba hemma, och min introverta, högkänsliga hjärna behöver passa på att ta det lite lugnt.

Det har varit ett intensivt år med väldigt mycket jobb. Skönlitterärt har jag inte skrivit mycket alls, bara enstaka meningar på kvällar och helger. Motståndet har varit starkt, det är det nu också. Rent krasst skulle jag säga att jag skriver det här blogginlägget som prokrastrinering. Nu när jag äntligen har en lucka för det skönlitterära skrivandet tar det emot något enormt!

Istället för att skriva böcker har jag bland annat gjort en tidning, Läs&Skriv nummer 4 2023, och en porträttintervju i Revansch nummer 4 2023 (utkommer inom ett par veckor).

Jag undrar varför det skönlitterära tar emot så mycket? En anledning är att jag kanske alltför tydligt ser läsaren framför mig, i detta fall är läsaren min dotter, och varje mening måste bli rätt så att den blir tydlig nog för henne. Det är på sätt och vis positivt, eftersom slutresultatet förhoppningsvis får den rätta tonen. Men det skapar inget flyt i skrivandet.

En annan anledning är att jag är rädd att det inte ska vara tillräckligt spännande för min dotter och andra i hennes ålder. Ack, detta tvivel!

Jag var på Bokmässan i september, det var roligt och intensivt (ibland lite väl intensivt, alla dessa röster som vill höras …).

Det roligaste var att jag fick träffa ”mitt” förlag Beta Pedagog. Bilden nedan togs av redaktören Erika Bengtsson som var en riktig klippa i redigeringen av min bok Klockan som ägde tiden!

Jag på Bokmässan i Göteborg, september 2023. Foto: Erika Bengtsson

Att ha kontakt på ett förlag är förstås en morot att skriva något mer. Men Beta Pedagog ger som sagt bara ut barnböcker (inte så ”bara”, i och för sig).

Jag skulle, som jag berättat tidigare, gärna vilja få ut en bok för unga vuxna. Jag har dock inte undersökt terrängen särskilt mycket, främst för att jag inte har haft tid. Det finns kanske också en rädsla i uppskjutandet: Så länge jag inte har försökt finns ju möjligheten kvar, eller hur?

Trots motståndet är mitt mål för 2024 att frigöra mer tid för det skönlitterära. Jag vill ändå ha den ventilen, och drömmen om fler utgivna böcker lever vidare.

Share

Så gör jag för att bota skrivkramp

Skärmbild av utdrag om manuskript.
7884 ord har jag hittills fått ur mig till mitt senaste skrivprojekt. Skärmbild från Scrivener.

Skrivkramp, eller skrivblockering, är varje författares fiende. Begreppet har dryftats av många. Personligen har jag haft olika mycket flyt genom åren, men när jag inte haft ro att skriva har det oftast berott på stress och tidsbrist. När jag väl har satt mig ner att skriva har det ändå blivit något. Inte alltid något bra, men något.

Jag är periodare när det gäller skrivande. Som journalist gillar jag att ha en deadline och någon som väntar på min text. Därför gick jag skrivarkurser under flera år. Jag läste Kreativt skrivande ända upp till masternivå på Linnéuniversitetet (men har ingen mastersexamen eftersom den kräver fler avancerade kurser, jag har lite svårt att räkna på sådant där akademiskt och har inte riktigt förstått vilken sorts examen jag eventuellt kan ta ut).

Nu är jag inte det minsta sugen på att studera igen! Betyder det att jag är färdigutbildad författare? På sätt och vis, men vi lär förstås hela livet, fast inte nödvändigtvis inom formella utbildningsramar.

Verklighetens dilemma

Det betyder dock inte att skrivandet är lätt. I sommar har jag kämpat för att få ur mig några kapitel till den fristående uppföljare till Klockan som ägde tiden, en uppföljare min dotter (och några andra vänner och bekanta) beställt. Det är visserligen kul att någon väntar på något man skriver, men förutsättningarna har ändå känts svåra. Dottern vill att jag ska skriva inspirerad av hennes liv, men risken är att jag hänger ut verkliga personer.

Det är en svår balansgång. Verkligheten är full av fantastiska historier och livsöden som jag ibland inte kan låta bli att stjäla från. Det gäller bara att maskera dem, byta åldrar, kön och andra detaljer. När ens eget barn vill att man skriver inspirerat av hennes liv kan man också bli rädd för att fantisera för mycket, för att inte hon ska säga ”det där skulle jag aldrig göra”. Sådana kommentarer måste jag dock bortse från för att vara fri i mitt skrivande.

Berättelsen börjar få liv

Nu, när jag efter en del ”skrivkrampande” har fått ur mig 7 884 ord, börjar det kännas lättare. Det blir tydligare att berättelsen inte handlar om min dotter utan om Wilma, Valters lillasyster, som har blivit fem år äldre än sist. Äntligen börjar berättelsen leva sitt eget liv!

En insikt är att mitt skrivande behöver startsträckor. Jag är inte bra på att skriva synopsis från början, eftersom mina idéer väcks av ganska vaga bilder eller tankar. Jag måste skriva in mig i berättelserna. När jag gjort det kan jag ge dem mer struktur.

Ibland beror min skrivkramp på att jag inte vet vad jag ska skriva. Så var det under semestern. Ett sätt att råda bot på detta är att skriva för hand. När jag gör det tänker jag inte på formuleringarna utan försöker bara skriva ner vad som ska hända. Går det extra trögt skriver jag det mer som ett synopsis än som en gestaltad text. Det ger ett underlag till vad jag sedan kan gestalta.

För mig funkar det också att ta vara på pauser då jag ändå inte har något att göra (andra tider pockar mer ”nyttiga” göromål på, som betalda jobb och de eviga plikterna i hemmet). Delar av de första utkasten till Klockan som ägde tiden kom till när jag satt på tåg mellan olika platser. Och idag skrev jag en stund i omklädningsrummet på gymmet. Jag hade en lucka mellan ett besök hos sjukgymnasten och ett träningspass och fick ur mig några meningar.

Så funkar jag. Du har kanske helt andra metoder för att bryta skrivkramp. Dela gärna med dig av dem!

Tomt omklädningsrum med ett överkladdat anteckningssblock.
Såhär såg det ut när jag satt och skrev i omklädningsrummet på gymmet (jag har kladdat över anteckningarna eftersom de inte är redo för världen än).
Share

Vem vill ge ut en bok om havsvarelser?

Jag framför statyn Den lille havfrue i Köpenhamn. Foto: Daniel Cronström

Det är månader sedan jag sist bloggade. Ibland behöver man stanna upp och reflektera över livet. Jag har haft en rejäl ålderskris och vill inte gå in mer på det, men kan säga att det var en tröst att läsa Kicki Möllers artikel i DN, jag kände igen mig mycket (för er som prenumererar).

Nu börjar min fjärde och sista betalda semestervecka. Det är ovant och lyxigt för en långvarig frilans att kunna släppa allt och bara vara med familj och vänner. 

I fyra dagar var jag med sambo och barn i Köpenhamn. Vi checkade av de viktigaste turist-ändamålen: Tivoli, Christiania, Den lille havfrue, samt Ripley’s Believe it or not-museet som jag velat visa för min son sedan han var liten. Att ha med sig en 16-åring som inte säger så mycket är speciellt. Man vet inte vad han tycker, och det enda han uttrycker är att han vill hem och spela på sitt rum.

Men efter hemkomsten råkade vi tjuvlyssna på honom när han berättade om sin resa för kompisarna, och då var det tydligt att resan gjort intryck på honom. Särskilt Christiania, som han dessutom hade gjort extra research om. Det värmde föräldrahjärtat!

Bilden på mig och Den lille havfrue är strategiskt tagen eftersom jag har skrivit ett manus där det förekommer havsvarelser. Det är nästan klart och nu undrar jag hur jag ska få några förlagspersoner att läsa det. Jag kan inte vända mig till Beta Pedagog, förlaget som gav ut Klockan som ägde tiden eftersom de bara ger ut böcker upp till tolv år. Mitt nya manus riktar sig främst till unga vuxna (vilket i praktiken betyder medelålders kvinnor om man får en tro en bibliotekarie jag känner 😉 ).

30-talsinteriör på pensionatet där vi hade vårt skrivretreat, i Ingelsboda strax utanför Växjö.

Skrivretreat i Småland

I slutet av maj var jag förresten med med fyra före detta kurskamrater på skrivretreat i Småland. Vi läste alla Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet 2011-2012 och håller kontakten, peppar och uppmuntrar varandra vid framgångar och motgångar. Vi bor på olika orter, har relativt olika liv, men delar passionen för skrivandet.

Jag vill åka på minst en skrivresa varje år, och helst med sällskap. Även om skrivandet är något man behöver göra ensam är det trevligt att ha bollplank och sällskap till måltiderna.

Våra dagar bestod av skrivande (såklart) och fina samtal och måltider. Vi bodde på ett pensionat i Ingelstad utanför Växjö. Inredningen påminde om filmer från 30- och 40-talet och pensionatet låg vackert vid en sjö.

Både Ann-Charlotte Ekensten, Ingrid Jönsson och Sofia Hedman som var med på retreaten är etablerade författare och har publicerat mängder av barnböcker (Elin Heinö var också med på retreaten, jag väntar fortfarande på hennes böcker, idéerna hon presenterade för oss var jättebra!). Jag kommer aldrig ikapp med min enda bok, men har heller inte ambitionen att leva på skrivandet. Jag gillar mitt jobb för mycket.

Om ni undrar varför kan ni till exempel läsa detta inlägg på RSMH-bloggen. Det är ord som Marinas som motiverar mig.

För kännedom ska jag också åka till Bokmässan i år. Jag har inte varit där sedan 1990-talet, så det är hög tid! Vi kanske ses?

Share

Från introvert till att läsa på scenen

Blond kvinna på mörk scen.
Bild från Chimos vänkväll på Tellus i Midsommarkransen, den 2 december 2022. Foto: Joakim Hall

Ett fem år gammalt blogginlägg om att vara introvert och söka jobb dök upp i flödet. Någon hade hittat det och gillade det på Facebook.

Jag inser vilken utvecklingsresa jag har gjort under de snart åtta år som har gått sedan jag startade den här bloggen.

I början skrev jag mycket om att jag var introvert och blyg, att jag hade svårt att ta plats och att jag kände mig missförstådd i ett extrovert samhälle. 

Bloggen startades under yh-utbildningen Marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin, och var en del av en kurs i att ”bygga sitt eget varumärke”. Men jag hade också funderat länge på att starta en blogg för att skriva av mig mina tankar.

Ordet varumärke väckte uppenbarligen mycket olika associationer hos oss som läste på utbildningen. Vi som var över 35 var betydligt mer obekväma med att framhäva oss själva som varumärken, medan vissa av de yngre inte verkade ha några problem med det. 

Jag ser flera anledningar. Dels har de som föddes på 90-talet och senare fått lära sig att marknadsföra sig själva sedan de började skolan. Vi som är äldre växte upp i ett annat samhälle. Det kan också väga in att många är mer tvärsäkra när de är yngre. 

Personlighetsfråga

Förmodligen hade det också med personlighet att göra. Jag har som sagt identifierat mig som introvert därför att jag som yngre var väldigt blyg och hade svårt att sortera bland intrycken och blev trött av för mycket socialt umgänge. 

Jag älskade därför Susan Cains bok ”Tyst – de introvertas revolution” som satte ord på det jag känt länge. 

Jag är inte alls asocial, tvärtom skulle jag aldrig klara mig utan att umgås med vänner. Jag har ett stort nätverk. Men ibland behöver jag dra mig tillbaka och vara ensam.

Inte över en natt

Nu när flera år har gått märker jag att jag har genomgått en utveckling. Jag känner inte längre panisk skräck inför att stå på scenen. Jag stod till och med på biografen Tellus scen den 2 december i fjol och läste ur min bok! Och jag var inte alls nervös. Jag tyckte till och med att det var roligt, för jag fick ju möjlighet att tala om min bok, som jag brann för. 

Blond kvinna på scen
Foto: Joakim Hall

Men utan en lång process hade jag inte vågat ställa mig där. Och det hände inte över en natt. 

Det har hjälpt mycket att jag har hamnat i sammanhang där jag har känt mig respekterad och lyssnad på, och att jag väljer att tala om ämnen som jag kan och känner engagemang för.

Och förresten: I vissa, mer känslomässiga situationer är jag fortfarande förbaskat blyg. En del personlighetsdrag är det bara att leva med.

Läs även mina tips för att bota scenskräck.

Share

Mina drömmars år – ändå är jag vemodig

Instagram - top nine - nio rutor från kontot Ordinsamling
Mina nio mest gillade inlägg på Instagramkontot @ordinsamling.

2022 var året då jag äntligen fick det efterlängtade förlagskontraktet och den sista skälvande månaden höll jag min bok Klockan som ägde tiden i handen. Det var magiskt.

Ironiskt nog känner jag ändå vemod nu när året summeras.

Det är säkert inte alls ovanligt, men alla känslor runt boksläppet och möten med människor har skakat om mig. Jag har blivit plågsamt medveten om min egen dödlighet, vilket nog kan kopplas till min ålder.

Det ska vara bra att vila, och nu har jag jullov och sover mer än vanligt.

Men i år tycker tycker jag att det är ovanligt svårt att vara ledig, det är jobbigt att tänka mycket. Mest av allt längtar jag tillbaka till vardagen.

Arbetsåret 2022

Förutom redigeringen av boken har jag arbetat mycket med annat, främst som kommunikatör på Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH. Sedan augusti ägnar jag även drygt en tredjedel av min tid åt arvsfondsprojektet Vox Vigor, en nättidning som ska ge personer med psykisk ohälsa en röst. Jag tycker mycket om mina jobb, de är fria och meningsfulla, även om de tar tid från skrivandet.

Skrivandet 2022

Det blev inte mycket nytt skrivet under 2022, bland annat på grund av att redigeringen av Klockan tog all ledig tid under sommaren och hösten. Emellanåt putsar jag på ett magisk realism-manus för vuxna/unga vuxna som jag skrev första utkasten till på de två sista kreativt skrivande-kurserna på Linnéuniversitetet. Det börjar bli dags att söka testläsare till det projektet, så det ska jag förmodligen göra i januari.

När jag blev intervjuad i Lokaltidningen Mitt i råkade jag också slänga ur mig att jag har en idé om en fristående fortsättning på Klockan som ägde tiden, så i veckan som kommer ska jag slipa vidare på den idén (har haft ett extremt kort brainstormingmöte med min dotter, inspiratören, men hon orkade inte så länge).

Läsandet 2022

Sedan 2016 loggar jag min läsning. 2022 hann jag läsa 32 böcker och listan finns här

Av dessa 32 böcker var följande starkast läsning:

Den stora skrivboken av Agota Kristof, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Existentialisterna av Sarah Bakewell, Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, Inte skära bara rispa av Agneta Klingspor, samt Att vara jag av Anna Höglund (som var en julklapp till min dotter).

Och nu när nyårsfyrverkerierna har slutat tjuta är det bara att mota bort demonerna och dyka ner i arbetet igen.

Share

Äntligen fick jag fira min debutbok

Klocka i kedja mot blå bakgrund
Den perfekta releasepresenten kom så klart från Johanna Strömqvist som läst boken i manusform och hjälpt mig att förbättra den! Den kan jag ta med mig om jag får göra skolbesök.

Ja, kära vänner, då är min bokbebis utsläppt i världen! Här går den att beställa (den finns också på Adlibris och Bokus).

I tisdags hade jag släppfest med ett begränsat antal vänner och släktingar (på grund av liten lokal). Det var väldigt mysigt och kaotiskt.

Redan innan boken släpptes, den 2–3 december, genomförde jag min första ”miniturné”, bestående av ett framträdande på bästa kulturevemenanget Chimos vänkvällTellus Bio i Midsommarkransen, följt av ett författarsamtal i Uppsala. På lördagen stod jag även några timmar på en julmarknad utanför Litteraturens hus i Uppsala, där författarsamtalet ägde rum. Det var en spännande erfarenhet att möta potentiella läsare och att prata med andra, mer rutinerade författare. Kvinnan vid bordet bredvid sålde lokalt ankrade deckare som gick åt som smör. Själv blev jag glad över att min okända bok köptes av två barn. Det ena barnet övertalade sin mamma att köpa boken för att den verkade så spännande, det gjorde min dag!

Den som vill ha mer frekventa uppdateringar om vad som händer bör följa mitt öppna instagramkonto @ordinsamling (se skärmbild nedan).

Share

Boken är färdig för tryck

Nu är boken klar! 

Det vill säga: Jag har läst igenom texten en sista gång och de sista små detaljerna är fixade.

Nu är det bara att vänta! Vänta och hoppas att inte tryckeriet drabbas av akut pappersbrist eller något annat. Väldigt roligt!

Här ovan är en bild på omslaget.

Jag vill tacka redaktören Erika Bengtsson på Beta Pedagog som har varit väldigt duktig och smidig att arbeta med. Här presenteras boken på förlagets hemsida.

Jag försöker fira denna milstolpe i mitt liv genom att njuta av den vackra årstiden (se bild). Det är skönt att solen skiner när mycket som händer i omvärlden känns mer än lovligt oroande.

Tips på kultur som inspirerar mig just nu:

Pistol: På Disney+ visas ”Trainspotting”-regissören Danny Boyles dramatisering av punkbandet Sex Pistols. Den gör mig på gott humör, är klart den råaste och mest trovärdiga jag sett i den senaste trenden av rocknostalgiska tv-serier och filmer på strömningstjänsterna. (För den som inte vet så är jag rocker i grunden. Läs här och under taggen Akasha om fanzinet som jag och mina tjejkompisar drev på 1990-talet).

Moonage daydream: Apropå rock måste jag också tipsa om den drömska filmen om David Bowie som jag och min sambo såg på Zita i Stockholm för några veckor sedan. I skrivande stund visas den fortfarande där, och kanske även på andra Folkets Bio-biografer i landet. Att se den var som att befinna sig i en esoterisk bubbla. Jag hoppas den kommer på någon strömningstjänst senare.

Omständigheter: En stark filmatisering av Nobelpristagaren Annie Ernaux roman om en illegal abort finns på SVT Play till och med den 13 november.  Missa inte den, länk här.

Den sista migrationen: Den bok jag blivit mest inspirerad av på sistone är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy (Lavender Lit, översatt av Carina Jansson). Någon kallade den ”ekofiktion”. Den utspelar sig i en nära framtid då nästan alla vilda djur är utrotade, vilket kanske låter dystert. Men jag blev inspirerad av hur den var berättad (och jag fick lite hopp i slutet). Den gav mig också idéer till mitt eget pågående skrivprojekt.

Papporna sönerna våldet: Jag vill också rekommendera Papporna sönerna våldet, skriven av min frilanskollega Beata Hansson och Vesna Prekopic. Det är en reportagebok om papporna till de unga pojkar som dras in i gängvåld. Manlighetsnormen och papparollen är något som det borde pratas mer om tycker jag (Verbal förlag).

Share

Nu finns jag på Instagram!

Ordinsamlings instagramkonto, tre bilder, på en klocka, en kraftstation och två fötter på ett kontor.
Såhär ser mitt officiella Instagramkonto @ordinsamling ut.

Manusredigering pågår! Jag skickade just in en ny version av Klockan som ägde tiden till redaktören. Massor av detaljer och ändringar gjordes för att förhoppningsvis reda ut alla logiska luckor.

Jag har kommit fram till att jag är mest förtjust i att skapa stämningar när jag skriver. Att få historien att hänga ihop är den stora utmaningen för mig. Troligen är det därför jag inte har blivit klar med något förrän nu.

En annan del av författarrollen är marknadsföringen. Visst har den här bloggen och Facebooksidan funnits ett tag, men i övrigt har jag hittills varit relativt hemlig i sociala medier (trots att jag är utbildad marknadskommunikatör i sociala medier). Det beror på att jag är en ganska introvert person som hellre låter andra stå i centrum. Men nu, kände jag att okej, nu vill jag marknadsföra min bok, så nu får jag lov att kliva fram.

Den 30 augusti skapade jag ett offentligt författarkonto på Instagram. Det fick såklart heta @ordinsamling som den här bloggen.

Jag märkte snart att författarcommunityt på Instagram är vänligt och enormt. Jag började följa några författarkonton lite på måfå och insåg att det verkar finnas hur många som helst. De flesta följer tillbaka när man har ett öppet konto. Jag gör samma sak, följer de konton som är öppna tillbaka. Jag tror inte på det där med att man ”måste” ha fler följare än dem man följer och sådant tramsigt statustänk. Jag tror snarare på vänlighet. Det behövs i dessa dagar då mycket i omvärlden känns ganska nattsvart (läs: valresultatet).

På författarkontot vill jag försöka vara någorlunda underhållande och personlig men inte privat, som det heter. Det privata, bilder på mina barn och sådant, har jag på mitt stängda konto.

Jag medger att jag har varit lite orolig över att jag skulle orka underhålla ett offentligt konto, men just nu känns det mest roligt, med tanke på att boken är på väg (jag kan inte riktigt tro det förrän jag har den i min hand).

Och det är onekligen lite lättare att få till ett Instagraminlägg än att skriva en bloggpost.

Om du har ett öppet Instagramkonto, följ mig gärna så följer jag tillbaka!

Share

Nu finns ett omslag till boken!

I brist på omslagsbild får ni en bild från skogen runt Eringsboda där jag var i juli (se förra inlägget). Vart leder trappan?

Min bok blir allt verkligare. Härom dagen fick jag se omslaget! Det var jättefint, men jag var först tvungen att smälta det eftersom det var en så stor och ovan känsla att se sin egen text-baby tolkad i bild. Det var inte som jag hade föreställt mig att det skulle bli. 

Jag kan faktiskt bara likna känslan med när jag var på ultraljud för att första gången se mitt första barn. Jag föreställde mig en flicka, men sköterskan sa att det var en pojke. 

Då behövde jag liksom ställa om hjärnan och skapa mig en ny bild av mitt framtida barn. Likadant kändes det nu. Jaha, ja, så kan man ju tolka texten, det var ju coolt! Jag kan avslöja att omslaget har en viss ”steampunk-känsla”.

När det gäller pojken jag väntade den där gången för snart sexton år sedan, visade det sig vara en egensinnig och smart person. Han är förebilden för Valter, min första (publicerade) romankaraktär.

Det jag egentligen vill säga är att känslorna inför utgivningen av min första bok är i klass med känslorna när jag fick barn. Inte fullt så starka, men nästan!

Det ska bli roligt att få visa omslaget när Beta Pedagogs höstkatalog kommer ut! Utgivningsdatum  för boken blir troligen i november eller möjligtvis i början av december.

Jag har också just skickat in en bearbetad version av manuset till redaktören. Min sambo Daniel har hjälpt till mycket. Han kan det här med fysik bättre än jag och har varit ganska sträng när det gäller de vetenskapliga bitarna i boken (puh!).

När boken kommer ut ska jag ha releasefest, för det har jag lovat mina vänner som har hjälpt mig på vägen. Jag vet ännu inte var, men tar gärna emot tips på mysiga lokaler i Stockholm (helst södra) som inte kostar multum!

Share