Etikettarkiv: Journalistik

Så kommer du igång med det journalistiska skrivandet

Marja som läser tidningen Läs&Skriv
Jag läser i senaste numret av Dyslexiförbundets tidning Läs&Skriv. Foto: Elisabet Wallin

Oavsett vilken sorts text du ska skriva kan det ibland ta emot att påbörja en text. Vi är alla olika så inga tips fungerar för alla, men kanske finns det något du kan ha glädje av.

Idag vill jag bidra med några tips som jag skrev inför ett kurstillfälle med deltagarna i arvsfondsprojektet Vox Vigor. Vox Vigor är en nättidning där personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa får en röst. Projektet finansieras just nu av Allmänna Arvsfonden.

Till och med juni i år är jag deltidsanställd som kommunikatör och texthandledare på Vox Vigor.

Kom igång och skriv, del 1: Journalistiskt skrivande

Jag har delat upp mina skrivtips i två inlägg, det första handlar om journalistiskt skrivande. Nästa inlägg kommer att handla om friare, mer kreativt skrivande.

Komma på idéer och vinklar

  • Fördjupa dig i ett ämne som du är intresserad av. Ju mer du kan om ett ämne desto lättare blir det att se vad som är nytt och vad som är en bra historia.
  • Att prata med människor kan räcka till att hitta idéer. Jag har till exempel träffat intervjupersoner med intressanta historier på privata fester och på krogen och då har jag känt mig tvungen att fråga dem om deras telefonnummer så att jag kan få intervjua dem.
  • Spara idéer och namn till senare: Jag intervjuade en tjej med dyslexi och dyskalkyli om hennes skolgång till en artikel i Läs & Skriv. Hon berättade i förbigående att hon tycker att det är jättesvårt med klockan. Det fick inte plats i den artikeln, men jag bad att få återkomma och har nu gjort en separat artikel om hennes svårigheter med klockan.
  • Fråga AI-tjänsten ChatGPT om idéer.

Omvärldsbevakning (gratis)

  • Skriv upp dig på olika nyhetsbrev från organisationer som belyser det ämne du är intresserad av.
  • Google alerts: bevaka ämnen genom att få mejl varje gång det dyker upp notiser om ämnet (man kan göra egna inställningar om t ex hur ofta, regioner etc).
  • Bevaka hashtags på sociala medier.


När intervjun är gjord

  • Om du spelar in intervjun kan du antingen transkribera den själv eller använda AI-tjänster som Good Tape och Whisper som transkriberar med tidsstämplar. Gratisversionen av Good Tape (som är den enda jag har testat) transkriberar dock bara en halvtimme och ibland kan det ta ett par timmar eftersom betalande kunder går före. (Man kan alltid dela upp inspelningen).
  • Fördelen med att anteckna under intervjun kan vara att du redigerar texten redan när du anteckningar och väljer ut de intressantaste citaten. Min rekommendation är att inte vänta för länge efter att ha gjort en intervju med enbart anteckningar (texten riskerar också att bli oläslig, så ta dig tid att kolla dina anteckningar direkt efter intervjun och förtydliga om du vet att du inte hinner börja skriva direkt).

Om det är svårt att börja skriva

  • Skriv ner anteckningarna rakt av, med en mängd text är det lättare att se helheten och det viktigaste.
  • Testa att använda ChatGPT för att testa om programmet kan plocka ut det viktigaste (har ej försökt själv).
  • Om du var klar från början med vad du ville ha svar på, gå direkt på de frågorna. Detaljer kan du ta när du fått ner det viktigaste. Då kan du kolla faktauppgifter och skriva in miljöbeskrivningar eller annat som du vill ha med.

Lycka till!

Share

Ketchupeffekten och vikten av att ha delmål

Ursäkta bloggtystnaden. Den främsta orsaken till att jag inte bloggat så mycket i vår har varit mitt skrivprojekt på Kreativt skrivande 3. Jag har nu skrivit manuset från början till slut, och det känns som en riktig milstolpe. Därefter har jag fått värdefull respons på det av såväl kurskamrater som lärare och vänner (bland andra Angelica Öhrn).

Ketchupflaska tecknad
Catch up! (Foto: Pixabay)

Idag har har lämnat en korrekturläst version till universitetet för examinering och betygssättning, men det är inte slutversionen. Förhoppningsvis får jag en och annan lucka under sommaren så att jag kan färdigställa manuset och söka lyckan på förlag.

Jag firade det första färdiga utkastet med en liten flaska bubbelvin (och alkoholfri cider till barnen) eftersom jag har lovat mig själv att bli bättre på att fira framgångar och delmål.

Just nu har jag faktiskt så mycket jobb att jag har tillfälligt jobbstopp! Fram till den 9 september kan jag inte ta på mig något mer. Jag bestämde mig i våras för att sommarvikariera ett par veckor på ETC-tidningarna. Jag har inte sommarvikarierat på tio år eftersom jag har velat vara med familjen, men nu bestämde jag mig för att det var dags (jag hinner med lite ledighet också).

Och bara för att jag bestämde mig för att jobba har det blivit en ketchupeffekt. I juni och slutet av augusti har jag fått ett halvtidsuppdrag som jag berättar mer om när avtalet är skrivet. Därtill ska jag sköta mina tidigare uppdrag. Jag behöver med andra ord inte oroa mig för pengarna på ett par månader.

Share

För snäll för journalistik?

Trycksaker och tidningar
Blaskor jag har skrivit texter till, en del med byline, andra anonyma.

Idag har jag städat mitt gamla kontor eftersom jag flyttar ut den 30 juni. Osentimentalt  slängde jag  ut några rejäla buntar med  trycksaker där jag medverkat.

Jag har visst hunnit skriva och publicera en hel del ord genom åren, men frågan är vilka som har läst dem?

Jag minns när jag var på en AW med andra frilansjournalister och pratade ”riktig” journalistik versus information eller uppdragsjournalistik. Det finns de som aldrig i livet skulle skriva annat än ”ren” tidningsjournalistik. Till dem säger jag grattis. Jag är lite avundsjuk för att de kan försörja sig på det sättet. Själv har jag gjort mycket uppdragsjournalistik.

Vilka läste?

2011 hade jag ett ramavtal med Skolverket och reste runt i landet och intervjuade lärare och rektorer om vad gymnasiereformen innebar i praktiken. För att tala byråkratspråk: Kärnfrågan var hur de skulle implementera reformen i sin verksamhet.

Jag skrev också en hel del om Lärarlyftet, fortbildningssatsningen för lärare. Det var uppdragsreportage, inget gräv, inga granskningar, men jag använde min journalistiska erfarenhet när jag intervjuade, lyssnade och skrev så att det förhoppningsvis blev intressant att läsa.

Det roliga var att komma ut och träffa människor som arbetade i ”verkligheten”. 

Jag har ingen aning om hur många som läste dessa fina trycksaker.

Kruxet med att inte skriva för ”riktiga” tidningar är att du ständigt måste bevisa dig, eftersom ingen kommer ihåg vem som skrev reportaget i en informationsbroschyr. Samtidigt är det ofta genom att skriva den sortens texter som det är möjligt att försörja sig som skribent. 

Redigerare med patos?

Ett citat från Lottie Knutson dyker upp i mitt huvud ibland. Lottie Knutson var kommunikationsdirektören på Fritidsresor som fick så mycket beröm för hur hon kommunicerade i samband med tsunamin i Sydostasien 2004. Citatet löd: ”jag var för snäll för att bli journalist”, och var hennes förklaring till varför hon blev kommunikatör. Jag kan relatera till ett sådant citat. Jag är inte heller bekväm med att ställa folk mot väggen, utan föredrar nyanserade samtal människor emellan. Men sådana snälla samtal säljer inte lösnummer. De håller varken för kvällspressen eller Uppdrag granskning. Därför gör jag ofta uppdragsjournalistik. 

En gång berättade jag för en public-service-journalist att jag inte riktigt fixat det tuffa jobbet som anställd nyhetsreporter eftersom jag ogillade förenklingar och tyckte att det var för jobbigt att inte hinna skriva genomarbetade texter. Istället jobbade jag i några år som redigerare (gjorde layout och satte rubriker). Public service-journalisten sa att hen hade märkt att det ofta var redigerarna, inte reportrarna, som hade redaktionens största patos och rättvisetänk. Det var en intressant iakttagelse tycker jag.

Drömmen innerst inne

Sedan, icke att förglömma, har jag ju andra ambitioner också. Jag längtar efter den fiktiva världen.

Nu, när de senaste uppdragsartiklarna är skickade och sommarstiltjen börjar komma krypande, är det dags att jag sätter mig på rumpan och börjar skriva på barnboken som jag har lovat min son. Synopsis är utvecklat i samråd med honom. Ni som har läst den här bloggen vet att han har diagnosen högfungerande autism, eller Aspergers syndrom. 

Jag har aldrig tidigare skrivit något med ett så tydligt synopsis. Jag hoppas det går att få ihop den här gången! Kanske kan löftet till sonen vara en drivkraft i sig?

Share

Kvinnokamp och oavbruten jakt på uppdrag

Kvinnokamp-symbol
Hittat på ett elskåp i Solberga, Stockholm.

Det är ju Internationella kvinnodagen idag och jag funderar över både mitt förflutna och min framtid.

Jag är ganska säker på att det är på dagen tjugo eller tjugoett år sedan som jag och mina vänner ordnade ett av våra releasepartyn för vårt rockfanzine Akasha. Jag tror att det var den gången som Z-TV kom och intervjuade oss till programmet ”Hemma hos Kajsa”. Vi var iklädda specialtryckta tröjor i olika färger med våra namn under Akasha-logotypen. Jag har precis spelat över inslaget från vhs till dvd och tittat på det med viss bävan.

Akasha på Z-TV
Jag, Annika Borg (f d Sundelönn) och Maria Axelsson (f d Eriksson) intervjuade i Z-TV, 1997 eller 1998.

Även om jag växte upp med föräldrar som ofta talade om jämställdhet var det inte förrän i kvinnokollektivet Akasha som mitt feministiska uppvaknande kom. Marit Bergman och Jennie K Larsson, som var mer pålästa än vi, sa förvånat ”är ni inte feminister?” och där började min bildningsresa. Jag skrev om Akasha i inlägget ”Min tid som cool rocktjej” i mars 2016 och publicerade några av mina gamla artiklar i efterföljande inlägg (under taggen ”Akasha”).

20 år senare…

Min utmaning idag är att hitta de där uppdragen som går att kombinera med livet som förälder. Jag har sökt en del jobb där jag kommit på ”andra plats”. Eftersom jag har uppdrag på deltid och trivs bra med dem vill jag ha fler liknade uppdrag där jag får styra över min tid, men det känns så sjukt svårt att hitta dem!

Stiltjen ger visserligen tid att paketera och skriva mina litterära drömprojekt – men det lär ta lång tid innan de går att dra in pengar på dessa, om det någonsin går.

Förra sommaren gjorde jag en SWOT-analys och positioneringskarta över min egen verksamhet. Tidigare hade jag skrivit om min personliga sociala medie-strategi (informationen i inlägget är lite inaktuell nu). Sedan hörde jag ett ”Sommar”-program där en kvinna sa att ”alla har strategier för sina sociala medier men de talar inte högt om det”. Jag blev förvånad och undrade om jag var naiv som var så öppen med mina strategier.

Fast å andra sidan: Vem bryr sig? Jag skrev detta för att få andra att bli mer medvetna om vad de publicerar.

Summa summarum: Jag söker fler uppdrag. Jag är toppen att jobba med, så hör av er!

Share

2017 – året då jag lämnade min bekvämlighetszon

Notis om arbetslivet.
Denna ingress ur Dagens Nyheter var för mig en bekräftelse på att jag valt rätt som inte har en trygg anställning.

2017 var året då jag gick utanför min bekvämlighetszon flera gånger, och då jag bestämde mig för att satsa på att nätverka för att kliva upp ett steg som frilans och egenföretagare.

Året började med att jag tog examen från Nackademin. Det var en lättnad eftersom jag dubbelarbetade under hela studietiden.

Senare under våren arbetade jag med strategiskt kommunikationsarbete för att pröva nya affärsidéer på utbildningsföretaget Learnox. För dem har jag också skrivit målgruppsanpassade texter för hemsidor och sociala medier.

Mitt största steg utanför bekvämlighetszonen var i augusti när jag talade om sociala medier inför 60 företagare i Upplands-Bro – läskigt!

Jag fick ett stipendium från Journalistförbundet för att läsa intensivkursen Social video på Berghs. Jag blev också förtroendevald suppleant i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet. Det resulterade senare i att jag och min journalistkollega Leonarda Arcidiacono gjorde en rekryteringsfilm som ska locka frilansar till Journalistförbundet. Vi gjorde förarbetet (och massor av lärorika nybörjarmisstag) medan proffsiga Ronnit Hasson och hennes team skötte kamera och teknik. Leonarda ska klippa filmen i början av januari. Jag kommer att skymta förbi som statist.

Dessutom har jag arbetat med en sociala medie-kampanj för en konferens om integration och inklusion i Bergen.

Jag har också skrivit en rad lång vanliga artiklar. Jag har gjort jobbresor till Oslo, Lund, Mora, Karlstad och Helsingfors och jag har träffat människor från många olika delar av världen.

Det är bra med summeringar ibland, det ger perspektiv och en översikt. Jag tror inte att jag är den enda frilansen som ibland får en känsla av att jag inte jobbar ”på riktigt” eftersom jag inte går till samma kontor varje dag. Framför allt kan jag se att jag har testat nya saker och träffat många olika sorters människor.

Det har också funnits lite tid att fundera över vad jag verkligen vill och på min blogg har jag dokumenterat min process för att hitta närmare till min kreativitet (alla inlägg om Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” finns under taggen #Cameronkurs). Ett nytt inlägg om den processen kommer snart!

Gott nytt år till dess!

 

Share

Att tänka självständigt – svårare än jag trodde

Jag var nyligen i Helsingfors på möte med redaktionen för DialogWeb, en nättidskrift om vuxnas lärande som jag har jobbat med i sju (!) år.

DialogWeb har en redaktör i varje nordiskt land och möts IRL två gånger om året. Övrig tid jobbar alla på sitt håll och rapporterar från sina länder. Vi får ofta i uppdrag att berätta om en ny rapport eller en konferens som NVL anordnar. Det är en utmaning att få forskningsresultat och diskussioner att bli intressant kommunikation.

Turligt nog är jag inte ensam om att ofta fastna i fällan att jag rapporterar rakt av, citerar den ena föreläsaren efter den andra och lämnar in en rapporterande artikel som är korrekt skriven men kanske bara läses av dem som själva var där.

Jag har gått i fällan att tänka mer på att göra uppdragsgivaren nöjd än att fundera över vad läsaren kan tänkas vara intresserad av och behöva i sitt arbete.

Vem skriver vi för?

Vi har ofta brottats med frågan om vem vi skriver för. Jag tror vi har börjat bena ut att läsarna ofta är experter inom sina områden – utbildning, arbetsliv, studie- och yrkesvägledning, forskning. Samtidigt är vår ambition att även icke-experter ska förstå vad vi skriver om.

Discolampa framför skärm, Helsingfors
Vi hade möte i en restauranglokal med discolampor!

På första mötesdagen gav vi varandra respons på texter. Det var väldigt nyttigt. Jag inser att jag som frilans ofta sitter ensam i min lilla bubbla och glömmer att tänka på att det finns en mottagare där ute. Jag bara levererar.

Ibland har jag vetat från början att jag borde göra en extra ansträngning, ringa ett extra samtal, men blivit lat eftersom ingen krävt det av mig. Om jag hade suttit på en redaktion hade jag kanske fått en knuff i baken att ringa upp Bahar som är huvudperson i den här artikeln. Jag blev besviken över att han inte var på plats när jag besökte Morakniv, men kom mig aldrig för att fråga om jag kunde få hans nummer.

Människor sparar energi när vi kan

Ibland behöver du någon annan som säger saker som du redan visste för att du ska vakna ur din egen dvala och bli bättre. Vi människor sparar energi när vi har möjlighet, det ser vi ju när stigar trampas upp på genvägar.

Och jag måste se det positiva i att inte lyckas fullt ut. Hur roligt vore arbetet om jag inte lärde mig något nytt? Jag kan språket nu, men jag måste jobba med att bli mer journalistiskt självständig. Tänka utanför boxen, för att använda ett slitet uttryck. Jag inser att det krävs mod och självförtroende för att göra detta ibland, i synnerhet när du jobbar ensam. Och jag inser hur viktigt det är att träffa andra människor och bolla och diskutera.

Följ gärna vår tidskrift på Facebook, Twitter och Instagram – så får ni se hur vi jobbar med att utveckla vår kommunikation!

Share

Det bästa med att frilansa

Dagslända, till artikel om att frilansa.
Att frilansa är att leva för dagen och hoppas att det fortsätter att gå bra i framtiden. Som en dagslända…

Det bästa med att frilansa är att kunna plocka russinen ur kakan och göra roliga och engagerande  jobb samtidigt som du slipper energikrävande tjafs och intriger på en arbetsplats. Jag har nu börjat frilansa på heltid igen efter ett och ett halvt års studier, och hittills går det bra; jag har precis lagom mycket att göra och alla artiklar jag ska skriva handlar om ämnen som känns angelägna och viktiga, hurra!

Men det är klart att jag funderar mycket på om det är hållbart och om det är värt den osäkra ekonomiska situationen – för det finns ju en stor nackdel i att inte veta om du har tillräckligt med jobb ett par månader framåt i tiden. Jag läser många annonser för jobb som verkar intressanta – men de är ju på heltid! Om jag skulle få ett sådant jobb skulle jag tvingas släppa mitt fasta uppdrag för DialogWeb, som jag känner mycket för eftersom jag har lärt mig så mycket om ämnet och känner att det är viktigt. Dessutom känner jag mig lojal mot mina medarbetare på NVL/DialogWeb eftersom de har visat lojalitet och uppskattning för det jag gör.

Jag gillar också att bestämma mina egna tider och mår inte jättebra av att jobba 9–5. Jag presterar bättre om jag får jobba ensam emellanåt och själv lägga upp mitt arbete. Det betyder inte att jag alltid vill vara ensam, men när jag sitter på en arbetsplats går alldeles för mycket energi åt att läsa av stämningen och folks humör.

I den digitala världen talas det om att vara digital nomad – att med teknikens hjälp kunna arbeta var som helst i världen. Emelie Fågelstedt skriver bra om den så kallade gig-ekonomin i denna artikel.

Skillnaden för mig som skolbarnsförälder är förstås att jag inte bara kan dra iväg närhelst det passar. Men i övrigt är det väldigt fördelaktigt att frilansa när man har barn – ingen klagar för att du kommer sent på grund av en strulig morgon eller lyfter på ögonbrynen när du går tidigt.

(Men… jag jobbar gärna deltid.  Finns det några sådana jobb där ute?)

 

Share

Mina mål inför 2017

Platsjournalen december 2016
Jag blev intervjuad i Platsjournalen i december 2016.

Jag har inget intyg än – men snart är jag färdigutbildad marknadskommunikatör inom sociala medier! Imorgon är egentligen min sista dag på Berghs men jag måste vara hemma med min hostande son. Jag försöker febrilt att ägna de sista skälvande praktiktimmarna åt att klippa en liten sociala medie-film i iMovie men det har hittills inte blivit tillräckligt bra för att publiceras.

• Ett mål för 2017 är att bli bättre på digital film och grafik.

• Ett annat är att fördubbla min inkomst (som dock har varit ok om man tänker på  på att jag studerat på heltid och inte tagit studielån. Men nu vill jag ha råd att spara till en större lägenhet och åka på en riktig semester med hela familjen!).

• Det tredje är att skriva klart den förbaskade ungdomsromanen vars ursprungsidé är lika gammal som 2000-talet… (Lite patetiskt kanske, men det är okej, jag bjuder gärna på att vara en patetisk drömmare).

Inför 2017 har jag några uppdrag på gång, men kan ta fler, så hör gärna av er! Kontaktuppgifter här.

 

 

 

 

 

Share

Från journalist till copywriter

Kylskåpsbokstäver
Det är roligt att leka med bokstäver. Dessa bokstavsgubbar har min son Eyvind gjort.

Resten av 2016 praktiserar jag som kommunikatör/content manager på Berghs school of communication. Det är sista kursen på min utbildning på Nackademin och det är egentligen inte praktik utan Lia, Lärande i arbete. Det betyder att vissa kravs ställs på praktikanordnaren när det gäller handledning och att jag får lära mig sådant som gäller min utbildning.

Jag har jätteroligt! Samtidigt som jag lär mig mycket om vad man gör på en liten kommunikationsavdelning, har jag stor nytta av mina journalistiska kunskaper; att kunna sammanfatta fakta, ställa relevanta frågor och slipa på rubriker och inledningar. Att skriva för sociala medier kräver att jag kokar ner innehållet till ett koncentrat och vässar det för att det ska bli så lockande som möjligt. 

Vad är då skillnaden mellan att vara journalist och kommunikatör (bortsett från att en kommunikatör inte har i uppdrag att vara granskande och kritisk)? Jag anser att den största skillnaden många gånger finns i själva orden som beskriver uppgiften. När jag jobbade på tidning skrev jag en ingress eller en puff. Nu blir jag ombedd att skriva “copy”.

Faktum är att jag känner mig väldigt utmanad av att det idag är svårare än någonsin att nå ut i bruset. Det innebär att jag inte kan slänga ihop några standardformuleringar utan hela tiden måste vrida orden några extra varv för att väcka intresse. Jobbet blir mer kreativt än de flesta journalistiska jobb jag har haft.

Ännu mer peppad blev jag när jag i morse antecknade från ett frukostseminarium i Berghs aula, arrangerat i samband med Berghs 75-årsjubileum som firas denna vecka. En av paneldeltagarna, byråvalskonsulten Gunilla Bergh, sa att hela kommunikationsbranschen behöver fler människor som kan skriva: “Copywriters är hela branschens akilleshäl. Många orkar inte skriva svåra komplexa texter så att det blir bra kommunikation.”

Låter fint hörrni! Jag är färdigutbildad i januari!

Förresten. Läs gärna denna roliga GP-artikel som säger mycket om våra sociala medier-vanor. Glöm inte att läsa till slutet! “Människor som inte läser böcker är smartare”.

Share

Vilken färg är du?

Jag är inne i en hektisk arbetstopp just nu. På torsdag avslutas kursen Projekt och arbetsmetodik med en tenta och en gruppredovisning, samtidigt som kursen Kriskommunikation redan har börjat. Dessutom har jag en bunt frilansuppdrag. Tur att jag har lärt mig att vara effektiv och fokuserad! Allt jag gör är trots allt väldigt intressant och roligt, och jag väntar mig att det inte blir fullt så hektiskt senare i höst.

DISC-test
Mitt resultat i DISC-testet.

Jag har läst drygt ett år på Nackademin. Det har varit en riktig resa, både tuff och rolig. Jag har fått bättre kännedom om mig själv och hur jag fungerar tillsammans med andra. Jag tror att jag har blivit bättre på att kommunicera vad jag kan och vill och jag är inte längre lika rädd för människor som är väldigt olika mig. Kanske är de bara röda? Själv är jag mest grön (89 procent), samt vardera 50 procent gul och blå.

Vad svamlar hon om nu, undrar ni. Färgerna fick vi i ett så kallat DISC-test, ett personlighetstest som görs på vissa arbetsplatser och utbildningar för att människor ska bli bättre på att samarbeta och ta tillvara varandras kompetenser och drivkrafter.

Grön – min starkaste färg – står för stabilitet. Gul står för inflytande, blå för konformitet (följsamhet) och röd för dominans.

Testet visar att jag undertrycker min gula sida när jag är med andra, mitt ”anpassade beteende”. Det skulle kunna tolkas som att jag är alltför resultatinriktad och inte riktigt vågar vara kreativ. Jag har svårt för att släppa fram min gula sida, vara den där fria konstnären som jag vill vara! Det är något att jobba med.

En annan sak som har hänt den senaste tiden är att jag har haft en kamera rakt i ansiktet under två timmar. Inte helt bekvämt. Min kollega Zandra Zernell intervjuade mig till Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen om att bredda sig från journalist till kommunikatör (ni har säkert läst att 60 procent av alla journalister vill byta jobb). Det var lite nyttigt att stå på ”den andra sidan” och vara den som svarade på frågor och fick en kamera i nyllet. I mitt DISC-test står det att jag är anspråkslös, det var väl därför jag kände mig obekväm (men det där sista lät ju inte det minsta anspråkslöst. Bor det en person med hybris härinne månne?).

Share