Jag är en late bloomer. 49 år gammal var jag när jag äntligen debuterade som författare. När jag blev intervjuad i lokaltidningen Mitt i sa journalisten att jag var en ”mogen debutant”. Och det är ju sant även om jag inte tycker om ordet ”mogen”. Okej, jag är en mjuk och saftig frukt…
Det är ingen idé att gräma sig över saker som inte blev som man tänkt sig. Jag längtar inte tillbaka till någon tid utan vill alltid se framåt. Även om oron är en följeslagare är jag också en obotlig optimist. Eller rättare sagt: Jag säger som Lars von Trier i slutscenen av mästerverket ”Riget”: Var beredd på att ta det goda med det onda (ett av mina mantran här i livet som jag senast delade här på bloggen 2017).
Det faktum att jag upprepar mig på det här viset får mig att känna mig tämligen gammal. Jag börjar bli den där morsan som berättar samma historia om och om igen medan de (halv)vuxna barnen himlar med ögonen…
Frilanslivets baksida
Mognad alltså. Jag har ett halvtidsjobb nu, och den andra halvtiden försöker jag fördela mellan frilansande och fritt skrivande. Det knepiga med frilansandet är att det kommer i skov. I januari hade jag två stora intervjuer (den ena finns publicerad på Tidningen Socialpolitiks sida) – plus stora jobb för tidningen där jag är anställd. Nu har jag inga nya frilansjobb på gång och måste bege mig ut och jaga sådana igen. Det är lite motigt, får jag erkänna. Inte att göra jobben, men att försöka sälja in dem.
Helst vill jag ägna hela min frilanshalvtid åt mitt författarskap. Jag sökte faktiskt stipendium från Författarnas kopieringsfond idag, men min verkförteckning såg så eländig ut att jag inte har något större hopp om att bli utvald.
Skrivkompisar = ❤️
Men, kära vänner, jag ger ju inte upp, och det måste ändå vara den viktigaste delen för att överhuvudtaget komma vidare.
Den 1 mars ska jag träffa Herman och Emma som jag läste skrivande med hos Jorun Modén förra våren. Vi har bytt längre texter med varandra och pratar om dem över lite mat.
Det är väldigt betydelsefullt att ha testläsare, det jag verkligen rekommendera, var du än befinner dig i din författarbana.
Jag brukar även träffa Angelica Öhrn och äta lunch med textsamtal samt gå på museum, enligt Julia Camerons modell ”konstnärsträff”.
Läs mer om min relation till Julia Cameron under taggen ”Cameronkurs”.
Jag kommer förmodligen att upprepa mig fler gånger i livet, be aware!
Till sist: Ett boktips!
Till sist vill jag rekommendera Agneta Pleijels ”Sniglar och snö” som jag precis lyssnade klart på.
Jag trodde aldrig jag skulle bli en som som lyssnade på böcker, men det funkar väldigt bra när man promenerar eller trängs på en fullsatt tunnelbanevagn. Skådespelaren Gunnel Freds mörka, erfarna röst passade perfekt till texten och jag kände mig omhändertagen, tryggt vägledd av kvinnor som har gått före mig i livet. Pleijel, med Gunnel Freds röst, berättar så ärligt och sårbart om sitt liv och tankarna är ofta väldigt intressanta. Dessutom får man en inblick i livet på en kulturredaktion på 1970-talet, och det är roligt för mig som är journalist.
Det är den 30 december 2025. Mitt 2025 var relativt lugnt och skulle kunna sammanfattas som bitterljuvt.
Här kommer en sammanfattning – månad för månad!
Genom sajten Topnine kan man se vilka instagraminlägg som fått mest gillamarkeringar. Det är uppenbart att ansikten gynnar algoritmerna. Bild nummer ett lades upp på min sons 18-årsdag och visar alltså en bild från när han var nyfödd. Bild två är från mitt bröllop 2024, bild 3 visar mig som 12-åring. Bild 4 en helt vanlig selfie, bild 5 visar mig och Fredrik Skölfman (marknadsansvarig på Dyslexiförbundet) fotograferade av Jonas Borg i Stockholms slott för Prinsparets stiftelse (i samband med lanseringen av en forskningsrapport om dyslexi). Bild 6 tog min son på Världsbokdagen, bild 7 visar min svärmor Gunilla med min son Eyvind. Bild 8 är tagen i vår fjällstuga och bild 9 är en selfie från Berlin.
Januari
Jag fick plötsligt en massa extra tid eftersom arvsfondsprojektet Vox Vigor tog slut och jag således bara hade min halvtidstjänst på Dyslexiförbundet (plus ett och annat frilansuppdrag). Jag hade jobbat över 100 procent under en längre tid och bestämde mig för att ge den fria skrivdrömmen mer utrymme. Jag tog tag i skrivprojektet ”Sirensister” som jag bara småpetat på under en tid och fick till min glädje en plats i Jorun Modéns manusgrupp. Där kom jag vidare och gjorde stora förändringar i manuset.
Den skakiga samtiden påverkade mig och jag fann tröst i Gunnar Ekelöfs dikt Coda. Jag har aldrig varit någon stor poesiläsare, men riktigt bra dikter kan ge mig en närmast religiös upplevelse, och jag är inte troende i traditionell mening.
I slutet av månaden åkte jag till släktens stuga på Vemdalsskalet med min dotter och en kompis med familj. Underbart!
Mars
Jag skrev mycket, gav ut ett nummer av Läs & Skriv, och konsumerade kultur. Jag besökte Total Metal-utställningen i Kulturhuset i Stockholm och påmindes om mina år i hårdrocksvängen på 90-talet. Och jag åkte till Jönköping med min pappa och bonusmamma för att se föreställningen Skogen, med manus av min lillebror Jerker Beckman.
April
Jag var ersättare på Frilans Riks årsmöte och deltog vid en manifestation för att släppa Joakim Medin fri (tack och lov friades han en månad senare).
Hela våren präglades av ett svajigt världsläge, inser jag när jag tittar tillbaka i flödet.
Och jag skrev, jobbade och var på Sett-mässa för Dyslexiförbundets räkning.
Maj
Jag gick på punkkonsert i Haninge med min nyblivna 13-åring. Nu har jag två tonåringar och det är både underbart och läskigt. Underbart för att vi kan umgås på ett annat sätt än tidigare och göra saker som baseras på gemensamma intressen istället för rena barnsaker. Läskigt för att jag minns hur jobbigt det var att vara tonåring och indirekt tvingas återuppleva de åren genom min dotter (det var inte alls på samma sätt när min son var tretton, med honom var det helt andra utmaningar som gällde bristande utmaningar i lågstadiet och annat som hade med Aspergerdiagnosen att göra).
Och så dog lilla Cleo, dotterns hamster. Det blev slutet på hennes smådjursperiod.
Juni
Mitt första inlägg på Instagram i juni handlar om boken All fours av Miranda July. Den träffade mig mitt i prick. Jag skrev några ord om detta i ett inlägg i juli.
Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag har ett flexibelt arbete och tillbringade några dagar på ett air’b’n’b-boende i Bålsta för att dottern skulle slippa pendla till popkollot som ägde rum där. Jag hann även åka till Göteborg med mina bästa tjejkompisar.
Och min son fyllde 18. Tänk att jag officiellt har ett vuxet barn!
Juli
Semestermånaden fick en bitterljuv underton eftersom min svärmor Gunilla mådde allt sämre. Hennes cancer hade kommit tillbaka och hon hade åkt in och ut från sjukhuset hela våren.
Den 23 juli satt vi på tunnelbanan på väg till en dygnskryssning i Tallinn, när Gunilla ringde och berättade att hon inte skulle överleva.
Vi tillbringade ändå dygnet i Tallinn, det var som alltid mysigt att besöka en stad med våra tonåringar.
Augusti
Början av månaden var känslorna stora och svallande eftersom dottern var nervös inför både kommande kollo och ny skola. Den 7 augusti åkte hon iväg på kollot. Natten till den 8 augusti dog Gunilla, tidigare än vi hade väntat oss.
När skolorna börjat gick dottern och jag och såg Smashing Pumpkins på Gröna Lund. De var ett av banden jag lyssnade mycket på under det ljuva nittiotalet.
September
Gunilla begravdes.
Andra helgen i september blev jag medbjuden på en skrivhelg hos Aurora Carlström, som jag läste kreativt skrivande med på Linnéuniversitetet. En frisk och härlig helg med kalla bad, djupa samtal och en känsla av att man levde!
Jag höll en workshop om journalistiskt skrivande för deltagare på Stockholms fontänhus. Denna workshop baseras på handboken som vi gjorde under Vox Vigor-tiden, och den går att läsa online på Vox Vigors hemsida. Om du jobbar för en förening med personer som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa kan jag komma och hålla workshop! Kontaktuppgifter hittar du på min hemsida.
Workshop med Fontänhuset och Radio Totalnormal i september.
Oktober
Mycket arbete för Dyslexiförbundet. I oktober äger Dyslexiveckan rum och Dyslexipriset delas ut. Dessutom höll förbundet kongress i Sollentuna utanför Stockholm och en ny förbundsstyrelse valdes.
På höstlovsveckan, vecka 44, förverkligade jag en dröm och tog Snälltåget till Berlin med familjen. Även om det var höstväder med mycket regn var resan rolig. Mina tonåringar är samhällsintresserade, så vi besökte bland annat DDR-museet och Förintelsemonumentet och tittade på resterna av muren.
En fin gård i Berlin.
November
Min födelsedagsmånad är den gråaste månaden. Jag brukar trösta mig med att Skorpionen är ett av de intressantaste stjärntecknen.
Förutom födelsedag var jag på en mysig minikonferens med Dyslexiförbundets kansli till Trosa. Hotellet, Bomans hotell, var något alldeles extra! Jag höll också en workshop för RSMH Stockholm med samma tema som workshopen för Radio Totalnormal i september.
En annan positiv sak var att jag och Angelica Öhrn tog upp våra skrivträffar igen. Dessa träffar består av lunch med textsamtal och museibesök. Vi har hunnit med två under 2025 och jag hoppas på många fler under 2026.
Manuset sväller åt alla håll och kanter, men jag jobbar mycket med det, så någon gång blir jag klar!
December
Månadens viktigaste vana är att äta frukost med min dotter och lyssna på radions julkalender. Det har annars varit en ovanligt lugn månad, vilket är ovanligt i mitt liv.
I början av månaden publicerades en intervju som jag gjorde med prästen, psykologen och samtalsterapeuten Elisabeth Arborelius för tidskriften Socialpolitik. Det var ett starkt samtal som handlade om åldrandet och döden, ett inte helt lätt ämne att förhålla sig till eftersom det ger en känsla av maktlöshet. Men just därför måste vi kanske prata mer om det.
Årets sista dag tar jag med familjen för att se Farnaz Arbabis version av Så tuktas en argbigga på Dramaten. Den ska vara både provocerande och stark har jag hört och jag har ganska stora förväntningar. Det återstår att se vad mina tonåringar tycker!
Min farmor, talpedagogen som jobbat i många år inom teatern, tog alltid med oss barnbarn på teater och jag vill gärna föra den traditionen vidare.
Under 2025 har jag också läst 27 böcker (om jag inte missat någon). Men de får bli ett eget inlägg.
Jag, 12 på det trettonde, året då jag lade till namnet Andrea.
Den 10 juli hade Andrea namnsdag. Jag heter Andrea i andranamn, ett namn jag själv lade till när jag var 13 år. Min mamma hjälpte mig. Troligen hade jag tjatat sönder hennes öron om att ”alla andra” hade både andra- och tredjenamn och att ingen annan hade det konstiga namnet Marja. Namnet gick så lätt att göra parodi på, med grov finsk accent. När namnet uttalas på finska tänker jag på en kraftig och barsk finsk kvinna som har något handfast jobb, som att skura golv eller jobba i storkök.
På den tiden ville jag heta Ulrika, Helena eller Rebecka och vara extrovert och kunna hjula.
Men jag var introvert och kass på gymnastik.
Det ska tilläggas att jag idag är nöjd med mitt namn och stolt över mitt finska arv.
Men när man är 13 år och famlar efter sin identitet vill man helst av allt passa in. Detta faktum blev extra tydligt när jag, i samband med namnsdagen, skrev om mitt namn på Instagram och frågade vad andra tänkte om sina namn. Responsen och engagemanget var stort! Majoriteten hade liksom jag drömt om att heta något annat när de var barn eller i tidiga tonåren, men trivdes numera med sina namn. Någon hade bytt namn, just i den åldern.
Maria Gripes Skuggan över stenbänken, upplaga från 1982.
Som Berta i Skuggan över stenbänken
Våra namn verkar prägla oss och den vi blir, både i våra egna och i andras ögon. Jag tänker direkt på Maria Gripes ungdomsbok Skuggan över stenbänken, där huvudpersonen reflekterar över sitt avskydda namn, bland annat i jämförelse med familjens nya husa Carolin:
”Saga Carolin – den som fått det namnet måste känna att hon en gång har varit mycket älskad. Vad som än hände i livet, skulle hon så förlora allt, så skulle hon ändå alltid ha sitt vackra namn kvar som ett kärleksbevis som ingen kunde ta ifrån henne” (sid 26).
Såhär skriver hon om sitt eget namn:
”Jag heter BERTA.
Mamma försvarade det med att Berta betyder den ’lysande’, den ’strålande’. Det gjorde inte saken bättre. Jag var ingen ljusgestalt. Varken mitt namn eller jag själv kunde få det att lysa och stråla om oss.
Tvärtom kände jag hur jag långsamt blev mer och mer lik detta namn. Hur det fick håret mitt att bli ännu mer råttfärgat. Ögonen ännu gråare. Till och med rösten påverkades och blev klanglös, ihålig och död.” (Sid 27)
Det finns ingen författare som inspirerat mitt eget skrivande lika mycket som Maria Gripe.
Och jag inser att jag också skriver mycket om identitet. Manuset som jag just nu försöker slutföra handlar om en ung person som försöker lära sig att förstå och acceptera sig själv, som jämför sig med andra, framför allt sin till synes perfekta syster.
Mittlivskrisen från helvetet
Mina egna identitetsfunderingar blev extra påtagliga för snart tre år sedan. Det var i samband med att min debutbok ”Klockan som ägde tiden” gavs ut. Den hösten, 2022, fyllde jag 49 år. Att närma sig 50 år var skrämmande. Jag kände mig inte redo att bli gammal och osynlig, som jag hört att man blir efter 50. Istället blev jag olidligt fåfäng, ville inget hellre än att känna mig ung.
Att jag just I den vevan äntligen fick en del bekräftelse genom den antagna boken gjorde mitt ego ännu mer förvirrat och fåfängt.
Jag har ägnat de efterföljande åren åt att försöka hitta en väg framåt efter krisen. I våras hörde jag talas om Miranda Julys bok ”All fours” (som nu finns översatt till svenska och heter ”Alla fyra” i översättning av Magdalena Sørensen, det var för övrigt hon som tipsade mig om boken).
I denna på kultursidorna mycket omtalade bok skriver Miranda July öppet och ärligt om en kvinna mitt i förklimakteriet. Även om hon gör betydligt knäppare saker än jag, kände jag verkligen igen mig i tankegångarna, rädslorna och känslorna.
Mina rädslor har handlat om att bli tråkig, osynlig, irrelevant och – framför allt – bitter. Vi lever ju i ett ungdomsfixerat samhälle. Att jag blev så rädd för att bli osynlig kan ha att göra med att jag sällan har vågat ta plats, att jag varit en person som backat när andra varit högljudda och tagit över rummet. Nu har jag äntligen vågat visa vem jag är, bland annat genom min bok.
Befrielsen
Härom dagen slogs jag av en tanke: Tänk om livet efter 50 skulle innebära att man blir befriad från all osäkerhet, all fåfäng strävan efter att jämföra sig med andra?
Jag bryr mig mindre om ytligheter numera och ser ingen anledning att lägga tid på människor som inte vill mig väl.
Jag har börjat förstå vad jag mår bra av. Att jag inte behöver anpassa mig och och vara till lags.
Det är förmodligen detta som gör att många äldre kvinnor (och män) uppfattas som besvärliga. De har helt enkelt fått nog av att vara följsamma och anpassa sig till andra.
Kanske har jag missuppfattat en del av dessa individer som bittra, när de i själva verket bara struntar i att göra det som omgivningen tycker och förväntar sig av dem?
Det är onekligen väldigt obehagligt att vår tid är utmätt, men det går knappast att stoppa tiden.
Den här fina klockan fick jag av min vän Johanna Strömqvist när min bok kom ut. Det finns en sådan klocka i min bok Klockan som ägde tiden.
Ingen av oss vet hur mycket tid vi har till vårt förfogande. För mig har det varit viktigt att använda tiden på ett meningsfullt sätt. Jag har ofta varit frustrerad över att jag har haft för lite tid. Men paradoxalt nog kan också upptäckten att man plötsligt HAR tid skapa viss ångest. För vad ska man göra av den?
I många år var jag frilans mer eller mindre på heltid och oroade mig ofta över ekonomin, samtidigt som jag lärde mig att hushålla med pengar.
Det viktigaste skälet till att jag ville vara frilans var att jag ville ha makt över min tid. De flesta arbetsplatser då förväntade sig att man arbetade på heltid på kontoret (det var före pandemin). Jag visste att jag då skulle bli olycklig över att inte ha någon tid över att fantisera och tänka och skapa något djupare, mer personligt, något som definierade vem jag var.
Jag gnetade på med mina författardrömmar, gick tusen olika skrivarkurser parallellt med att jag försökte försörja mig på diverse skrivjobb.
I samma veva fick jag också stabilare ekonomi genom att jag började jobba inom civilsamhället som ofta behöver personal på deltid. Det var perfekt för mig som behöver en blandning mellan frihet och trygghet.
I ungefär tre år har jag nu jobbat nästan heltid med olika deltidsuppdrag och projekt. Jag har bara tagit frilansuppdrag när jag blivit tillfrågad och jag har ibland behövt skriva texterna på helgerna eftersom jag inte har haft någon tid i veckorna.
Det har paradoxalt nog funnits ganska lite tid till att tänka på det där djupa och personliga, även om jag då och då ägnat det några timmar på helgerna.
Nu börjar 2025 och det är dags att ställa om igen. Pengarna är tillfälligt slut till arvsfondsprojektet Vox Vigor, en nättidning där personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa får skriva. Vi har jobbat på övertid för att göra klart en handbok baserad på lärdomarna från projektet, den är hos tryckeriet nu.
Sedan den 1 januari jobbar jag bara 50 procent som redaktör och kommunikatör på Dyslexiförbundet. Jag ska nu göra ett seriöst försök att vara ledig från det jobbet på fredagar och försöka skriva klart mitt spretiga magiska realism-manus som är svårt att beskriva.
Idag skrev jag och redigerade text i cirka tre timmar, men sedan tog orken slut.
Nu sitter jag på ett kafé och skriver detta. Kanske får bloggen mer kärlek nu när jag har tid?
En snygg vägg i Göteborg får illustrera detta inlägg om kreativitet.
Det har varit svårt att toppa förra blogginlägget, då jag äntligen kunde avslöja att jag efter många års kämpande har skrivit på ett förlagskontrakt.
Det har inte hänt så mycket nytt sedan dess. Jag väntar fortfarande på kommentarer från Beta Pedagogs redaktör, som för flera veckor sedan skrev att hon skulle börja jobba med mitt manus. Under tiden ägnar jag mig åt brödjobb. Jag har fått en deltidsanställning som kommunikatör på RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa. Jag har även kvar mina uppdrag för NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande.
Det som är bra med dessa stadiga jobb är, förutom att de känns meningsfulla, att jag inte behöver jaga uppdrag för min försörjning. Jag kan gott säga att jag är i en situation som jag länge eftersträvat!
Men det betyder inte att det är så himla lätt att skriva skönlitterärt.
Jag har äntligen fått en bekräftelse på att jag kan skriva en bok som någon vill ge ut. Det är en välsignelse efter alla dessa år. Det låter kanske banalt, men det där bokkontraktet är viktigt! Det finns säkert människor som har en orubbad tro på sin egen förmåga, men jag är inte en av dem. Inte förrän nu, mitt i livet.
Jag jobbar nu för att få ihop det manus som jag påbörjade under fjärde och femte året på Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet, ett något spretigt manus riktat till unga vuxna. Denna målgrupp är svårflirtad och jag har hört att förutsättningarna för att få ett så kallat ya-manus utgivet inte är så bra, men texten måste likväl komma ut.
Jag skrev det första utkastet till det som sedan blev min antagna bok, Klockan som ägde tiden, under mitt tredje år på Linnéuniversitetet. Det manuset var väl förberett, jag hade utarbetat karaktärerna och skrivit synopsis. Till slut blev det ju därför något som gick att publicera.
När jag var färdig med det strukturerade arbetet med ”Klockan…” kände jag att jag bara ville improvisera och gå på känsla istället för att arbeta enligt en mall, och det gjorde jag. Det nya manuset var verkligen inte särskilt bra i sina första versioner. Men jag behövde likväl skriva det. Nu är det lite bättre än det var i början, men jag vet fortfarande inte vad jag tycker om det. Bara att jag vill få det ur mig.
Just nu är jag tacksam över att jag inte går någon skrivarkurs med inlämningstider. Jag är lika tacksam för det som jag var när jag gick skrivarkurs och såg inlämningstiderna som ett sätt att få deadlines.
Jag tror att det är en bra väg i min utveckling – att jag numera kan skriva för mig själv och mer eller mindre strunta i vem som ska läsa. Att hela tiden se en sträng läsare framför sig kan ibland vara hämmande för kreativiteten.
Del 3 av 3 i min essä om tid handlar bland annat om fysik, om kapitelböcker om tid, och så återvänder jag till Momo och jag kanske lämnar ämnet lite där i slutet. Det berodde mest på att jag behövde skriva femton sidor…
Del 1 finns om du klickar här och del 2 finns här.
Tid ur fysikens perspektiv
Sedan jag började utforska ämnet tid kommer jag om och om igen in på fysik, ett ämne jag känner mig extremt osäker på, särskilt som så mycket är teorier, omöjliga att bevisa med dagens teknologi. I SVT-programmet Vetenskapens världs avsnitt Att bygga en tidsmaskin presenteras följande sammanfattning av Einsteins relativitetsteori: Ju fortare man rör sig, desto mindre åldras man, och desto långsammare går tiden och om man närmar sig ljusets hastighet börjar klockorna gå långsammare. Men allt är teoretiskt eftersom materia inte kan färdas fortare än ljusets hastighet.
Flera filmmakare har fantiserat kring maskhål, tunnlar som skapar genvägar genom rum och tid. I Christopher Nolans film Interstellar (2014) spelar Matthew McConaughey rollen som Joseph Cooper, en pappa som reser ut i rymden för att rädda mänskligheten från undergången. Joseph Cooper var tidigare testpilot inom NASA, men nu är han bonde. Jorden är döende, ett tjockt dammlager ligger över allt. Skördar dör och det blir missväxt, snart är majs det enda som går att odla. Något händer i dotterns Murphys bokhylla, de kallar det Spöket. Så blir Joseph utvald att ge sig ut i rymden för att hitta platser där människorna kan bygga kolonier. Murphy säger att hon har hittat ett meddelande från Spöket som säger ”STANNA”, men Joseph lyssnar inte utan ger sig iväg.
Uppdraget är att undersöka tre planeter som kan tänkas bli beboeliga för mänskligheten. På en planet är gravitationen så stark att en timme där motsvarar sju år på jorden. Joseph Cooper ser tiden med barnen rinna bort.
Nu får den som inte vill veta hur filmen slutar hoppa över ett stycke. Det som händer är att Joseph Cooper beger sig in i det svarta hålet och finner sig själv i en dimension utanför rumstiden där han tycks sväva bakom Murphys bokhylla. Det är han som är Spöket som har skickat meddelandena till Murphy. 23 år har gått och den vuxna Murphy, som är framstående fysiker, lyckas koda av hans meddelanden och hitta ett sätt att evakuera jorden och rädda mänskligheten. Ytterligare många år senare vaknar Joseph på en rymdstation och hinner träffa sin dotter innan hon dör av ålder, medan han själv ser likadan ut som han gjorde när han for ut i rymden.
I Vetenskapens värld sägs bland annat att ingen har sett ett maskhål. De kan tas för svarta hål. Det är osäkert om maskhål verkligen finns och det finns ingen garanti för var skulle man hamna om man reste genom ett. Skulle man vara hos dinosaurierna, under andra världskriget eller på medeltiden? Eller hamnar man i en tom rymd där jorden inte finns? Dessutom kan maskhålen kollapsa och då omintetgörs det som är i dem.
Om man ökar intensiteten kan man vrida tiden, enligt programmet: ”ungefär som när man rör om i en kaffekopp”. Istället för att tiden är en linje – det förflutna, nuet och framtiden – kan den bli en cirkel, om intensiteten är kraftfull nog. Det som behövs är enorma mängder energi.
Kvantteori grundar sig på sannolikheter och forskarna har kommit fram till att sambandet mellan orsak och verkan inte är så möjlig att beräkna som man tidigare trott. En österrikisk forskare talar om fotoner som fortsätter att vara sammanflätade även när de befinner sig långt ifrån varandra. Mellan dem finns en ögonblicklig kommunikation, snabbare än ljusets hastighet. Det kallas spöklik avståndsverkan, ett uttryck som låter både poetiskt och fantasieggande.
Fysik är svårt för mig som aldrig har varit bra på naturvetenskap och jag är osäker på om jag uppfattar saker och ting rätt. Förmodligen gör jag det inte. Men uttryck som spöklik avståndsverkan, kosmisk port och ”vi lever i ett flöde av ögonblick” låter väldigt poetiska och triggar igång min fantasi.
Tidväktare och mystiska speglar
Jag har också läst några böcker som vänder sig till äldre barn och tonåringar och där man lekt med fysikteori.
Jeanette Wintersons Tidväktaren (Tanglewreck) handlar om 11-åriga Silver, vars familj har försvunnit sedan tiden har rubbats. De har troligen försvunnit i en Tidstornado, tillsammans med en röd Londonbuss lastad med en skolklass. För att hitta sin familj måste Silver hitta Tidväktaren, ett ur som ger kontroll över tiden. Hon är inte den enda som letar efter Tidväktaren. Även en elak man vid namn Abel Darkwater är ute efter den. Så småningom hamnar Silver i ett parallellt universum där hon möter personer i olika tidsepoker.
Wintersons bok har en målgrupp i åldrarna 12–15 år och blir på sina håll komplicerad i sin skildring av fysik och tid. Det finns en fristående uppföljare till Tidväktaren, Solstriden, som enligt förlagets hemsida är ”mer bearbetad redaktionellt” (vilket låter lovande, jag hade lite svårt att hänga med i Tidväktaren).
En besläktad boktrilogi är Erika Vallins Speglarnas hemlighet, som också var förlaga till 2017 års julkalender, även om julkalendern har förenklat historien avsevärt. Böckerna handlar om 12-åriga Asrin som bor hos sin farmor sedan föräldrarna har försvunnit och förmodas vara döda. Det visar sig att de har stigit in i en av de magiska speglar som fungerar som portaler till en parallell, tidlös värld, Eunomia. I Eunomia finns ett eget universum med tunnelbana, skog och hus, en variant på Narnia skulle man kanske kunna säga. Dessvärre styrs folket i Eunomia av en elak drottning som tömmer dem på minnen och gör dem till känslolösa undersåtar. Några blir utsatta för experiment på ett sjukhus.
En annan bok där huvudpersonerna svävar runt i en parallell tid, ett tidlöst vakuum, är Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle, från 1962, nyutgiven på svenska 2016. Där är det en far som har försvunnit bort i ett annat universum för att han är vetenskapsman och behöver göra något viktigt.
Dessa tre böcker har flera gemensamma beröringspunkter: Det finns föräldrar som har försvunnit till parallella världar där tidens och fysikens lagar inte gäller. Wintersons och Vallins böcker gick att läsa främst som äventyrsböcker. L’Engles bok tyckte jag blev lite för teoretisk för att riktigt engagera. Med alla färgglada, fantasifulla miljöer tänkte jag att den skulle göra sig bra som film, och 2018 gjorde Disney en storfilm med skådespelare som Oprah Winfrey och Reese Witherspoon. Den föll dock inte kritikerna i smaken. Fredrik Sahlin skrev till exempel på SVT Nyheter att han ser ”ettfärggrant new age-artat spektakel, tryfferat med logiska luckor av svarta hål-storlek och fulfilosofiska sentenser av carpe diem-karaktär”.
Mina egna insikter om tid
Jag gav mig in på ämnet tid med några olika intentioner: Att berätta om ett barn som tänker annorlunda, att ifrågasätta vår stressade samtid där allt ska vara mätbart så att utrymmet för kreativitet minskar, samt att själv lära mig mer om fysik. De fysiska teorierna är fortfarande svåra att greppa för mig, men de är också fascinerande. Om fysikerna har räknat ut att tiden är relativ måste det väl vara sant? Jag har drömt om platser och människor som dykt upp i mitt liv först flera år senare. Det år jag träffade mannen i mitt liv bodde han på en folkhögskola. När jag hälsade på honom kände jag igen platsen trots att jag aldrig hade varit där, och jag visste att jag hade sett den i en dröm. Jag drömde också om en baby med dunmjukt huvud innan jag visste att jag var gravid. Dessa föraningar har gjort mig till något av en agnostiker; jag utesluter inte att det finns dimensioner som inte ryms i våra ”tankenormer”.
Jag strävar efter vardagsmagi i mitt skrivande. Jag gillar vardagliga miljöer som får en magisk skruv. I skrivande stund försöker jag avsluta min berättelse om Valter och ”maktklockan” och har ett dilemma: Om min huvudperson Valter verkligen rubbar tiden bör det ju påverka hela världen. Vad skulle hända om någon uppfann en sådan klocka som den Valter hittade hos sin mormor och morfar? Det mest sannolika, tror jag, är att personen i fråga skulle tystas av militären eller någon dold makthavare. Men vill jag skriva om världskonspirationer? Njae. Jag vill bara skriva om vardagsmagi som förhöjer livet och som, i detta manus fall, hyllar ett barn som är som min son.
I skrivande stund är det läggdags. Som vanligt tar det lång tid att slita sonen från mobilen, och som vanligt måste han fantisera en lång stund innan han kan börja genomföra alla kvällsritualer som också ska följa ett mönster som han har bestämt.
Å ena sidan vill sonen ha rutinerna likadana varje kväll. Å andra sidan ska tiden vara på hans villkor och han kan stretcha ut den hur långt som helst om han behöver tänka klart en av sina tankar. ”Vänta”, ”en sekund”, ”jag ska bara” är fraser vi hör flera gånger dagligen. Att sitta och vänta på honom är påfrestande och ibland känner jag att jag måste använda detta väntans limbo mer effektivt, så som jag gör just nu, genom att skriva på essän medan jag väntar. Multitasking har länge ansetts vara en dygd och jag kan till exempel känna mig oerhört effektiv när jag handlar mat via en app på mobilen medan jag sitter på tunnelbanan eller ställer in matlådan i mikron och går på toa medan maten värms.
Det är så de flesta av oss lever, särskilt när vi har yngre barn och försöker få alla delar i livet att fungera. På sätt och vis är det skönt att kunna utnyttja luckorna som uppstår i vardagen.
Men jag vet också ju att det är nyttigt och vilsamt för hjärnan att ibland ”göra ingenting”. Att barn som har lite tråkigt blir mer kreativa. Fraser av den sorten används flitigt av diverse förståsigpåare.
Kreativitetens väsen är i sig tidskrävande. Den kräver ofta utrymme i form av tid och kan inte klämmas in medan maten värms i mikron. Idéer kommer sällan direkt, utan man får göra en beställning till sitt undermedvetna och sedan vänta. För mig dyker idéer ofta upp när jag duschar på morgonen eller när jag promenerar. Många vittnar om att de blir mer kreativa på semestern när hjärnan har vilat och ställt om.
Det är vanligt att författare avsätter tid för att skriva, även när de inte är inspirerade. Stephen King går upp klockan fyra varje morgon och sätter sig och skriver ett par timmar. De flesta av oss måste försörja oss på annat än det skönlitterära skrivandet, och när det är mycket annat att tänka trillar jag lätt ur skrivarbubblan. När jag försöker återvända går det enormt trögt, varje mening är en plåga. Det är först när jag har en någorlunda stor rymd av fri tid och en känsla av att jag inte kommer att bli störd som jag kommer igång på riktigt.
En del har skrivardagar då de är lediga från sina vanliga jobb och då skrivandet är heligt. Jag läste till exempel nyligen ett inlägg på Debutantbloggen av min före detta kurskamrat på Linnéuniversitetet, Ina Lagerwall, där hon berättar att hon skriver varje onsdag mellan 8 och 12, då hon är ledig från sitt jobb som bibliotekarie. Kanske måste jag också bli bättre på att vakta min egen skrivtid. Kanske behöver jag avsätta en förmiddag i veckan åt enbart skrivandet, och under de timmarna stänga av alla distraktioner.
Jag tänker att en person som min son där har en fördel: När han är riktigt fokuserad på något betyder störningar ingenting. Jag kanske borde härma honom mer.
Tillbaka till Momo
De perioder i livet när jag har arbetat på heltid på en plats där jag egentligen inte har velat vara har jag lidit och grubblat över livets mening. När jag har alltför lite kontroll över min tid uppstår känslan av att tiden rinner bort på något meningslöst. Det är ofta insikten om vår begränsade tillgång till tid som leder till livskriser.
När frisören Fusi i Momo får besök av den grå herren står han och ser ut på regnet som plaskar mot gatan:
… dagen var grå, och det rådde gråväder också i herr Fusis själ. ”Så där flyter hela mitt liv bort”, tänkte han, ”i ett evigt klippande och struntpratande och tvållöddrande. Vad får jag egentligen ut av tillvaron? Och när jag en gång är död, kommer det att vara som om jag aldrig hade levat.” Det var ingalunda så att herr Fusi hade något emot en liten pratstund under arbetet. Tvärtom var han mycket förtjust i att lägga fram sina åsikter för kunderna och höra vad de tyckte och tänkte om saker och ting. Och han tyckte inte illa om klippningar och tvållödder heller. Tvärtom beredde arbetet honom normalt enbart glädje och förnöjelse, och han visste att han var en bra barberare.
(…)
”Hela mitt [liv] är förfelat”, tänkte herr Fusi. ”Vem är jag egentligen? En enkel liten frisör, det är vad det blev av mig. Men om jag bara hade fått chansen att utvecklas och leva ett riktigt liv, då kunde det ha blivit en helt annan människa av mig!” Men hur det där riktiga livet skulle ha varit beskaffat, det hade herr Fusi ingen aning om. Han föreställde sig bra något rent allmänt stort och betydande, något lyxbetonat, sådant som man ser i kändistidskrifterna. (s. 70–71)
De sista meningarna om kändistidskrifterna sätter fingret på något som har förstärkts under de 46 år som har gått sedan Momo kom ut. Den kommersiella världen bygger på att vi inte ska vara nöjda med det vi har, att vi ständigt ska önska oss mer.
Herr Fusi är egentligen en bifigur i berättelsen. Två andra personer har viktigare roller, nämligen Momos bästa vänner – Beppo Gatsopare och Gigi Guiden. Beppo Gatsopare är en eftertänksam åldring som arbetar som gatsopare.
Det var många som menade att Beppo Gatsopare inte var riktigt riktig i skallen. Det berodde på att han aldrig svarade på frågor, utan bara log vänligt mot den frågande. Under tiden funderade han.
Och om han kom fram till att det inte behövdes något svar, då teg han hellre. Men om han tyckte att det behövdes ett, funderade han sedan på hur detta svar skulle lyda. Det kunde ofta dröja ett par timmar, ibland rentav en hel dag, innan han till slut svarade något. Och under tiden hade den frågande naturligtvis glömt bort vad han hade frågat. och tyckte att Beppo talade i nattmössan. (s. 44)
Beppo Gatsopare kan symbolisera de människor som inte får plats i vårt effektiva samhälle. Michael Ende beskriver också hans långsamma och metodiska sopande av gatorna, då han följer sina andetag och hinner tänka klart tankar. Efter de grå herrarnas intåg ställs nya krav på sopandet. Det ska gå snabbt och effektivt. Någon tid att följa andningen och tänka långsamma tankar finns inte längre.
Gigi Guiden är en karismatisk ung man som beskrivs som ”i alla avseenden raka motsatsen till Beppo Gatsopare”. Han är en snygg pojke med drömmande ögon men nästan otroligt munväder. Han jobbar som guide och underhåller turisterna med de mest fantastiska historier som sällan överensstämmer med sanningen. När han är Momos vän är han fattig och drömmer om framgång och berömmelse. De grå herrarna ser till att han får både framgång och rikedom, men det gör honom så upptagen att han totalt tappar bort det som var källan till hans livliga fantasi och kreativitet.
Anledningen till att jag gillar Momo så mycket är att den i grunden har en så positiv och hoppfull syn på livet. I sin jakt på den stulna tiden möter Momo en herre som förvaltar människornas tid. Han heter Mäster Hora. Hora betyder timme på spanska och råkar bara bli en olycklig översättning till svenskan.
(…) För precis som människan har ögon för att kunna se ljuset, och öron för att kunna höra tonerna, har hon också ett hjärta för att kunna förnimma och ta till vara tiden. Och all sådan tid som inte tas till vara med hjärtat, den är lika hopplöst förlorad som regnbågens färger för en blind och en fågels sång för en döv. Men tyvärr finns det också blinda och döva hjärtan som inte tar någonting alls till vara, fast de klappar och slår. (s 187)
Lite senare i samma kapitel frågar Momo vad som händer när hennes tid upphör, när hon dör.
Om människorna visste vad döden är för något, skulle de aldrig mer vara rädda för den. Och om de inte längre var rädda för döden, skulle ingen längre kunna stjäla deras liv från dem.” ”Men då behöver man ju bara tala om det för dem”, föreslog Momo. ”Tror du verkligen det?” undrade mäster Hora. ”Själv försöker jag säga det med varenda timme jag ger dem. Men tyvärr tycks de inte vilja lyssna. De tror hellre på sådana dom gör dem rädda. Det är en gåta det också. (s. 188)
Det är en fin illustration av att vi måste använda den tid vi har.
Jag har sett Momo sättas upp på teaterscenen minst tre gånger. En av gångerna insåg jag, mitt under föreställningen, att jag var gravid med min son. Inte konstigt att Momo har blivit min följeslagare genom livet.
Nu vill jag se en reviderad och moderniserad version av den som tv-serie. Få historier är så starkt visuella samtidigt som de har ett så angeläget budskap.
Momo eller kampen om tiden av Michael Ende, en av de böcker som påverkat mig mest.
Här är del 2 av 3 av min essä om tid. Essän var en del av slutprojektet på Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet 2018–2019. Del 1 hittar ni om ni klickar här.
Momo eller kampen om tiden
Jag läste Michael Endes barnbok Momo eller kampen om tiden när jag var ungefär elva år (se där kom siffran elva tillbaka igen!). Det är den skönlitterära bok som förändrat min syn på världen mest. Under åren som gått har jag läst om den tre eller fyra gånger, senast för min son som nu är elva. Boken handlar om den föräldralösa flickan Momo som lever ett enkelt liv i ruinerna efter en gammal amfitieater. Hon har en sällsynt förmåga att lyssna på människorna i byn, locka fram deras innersta längtan, och hon blir mycket omtyckt.
I staden härjar också en hemlig liga, bestående av grå herrar som lever på människornas tid. Varje timme är en vacker blomma. De grå herrarna torkar blommorna och rullar ihop dem till cigarrer som de måste röka för att hålla sig vid liv.
När jag läste boken för min son märkte jag att han blev lite rastlös under vissa stycken i boken som inte har åldrats så bra: den innehåller bland annat en del långrandiga gestaltningar av lekar. Även det säger en del om hur tiden förändras. Vi är otåligare idag och jag misstänker att en sådan scen hade kortats om boken hade skrivits idag.
Men de filosofiska tankarna håller lika väl idag som 1973 då boken skrevs. Ende kritiserar ett samhälle där allt ska vara så effektivt som möjligt, där det inte finns tid för eftertanke och kreativitet.
Jag ser inga tecken på att mänskligheten har lärt sig något av Endes bok. När jag googlar på ordet tidstjuvar får jag bland annat träff på en rubrik från tidningen Du & jobbet, skriven 2014: ”Det här jobbets fem största tidstjuvar”. Artikeln baseras på en undersökning gjord av den amerikanska jobb- och lönesajten salary.com och en av dessa fem tidstjuvar är ”kollegor”. Så här står det: ”Irriterande arbetskamrater och fikasnack är huvudskälet till att värdefull arbetstid går förlorad, enligt 24 procent.”
Även om jag förstår tanken med att ovidkommande småprat kan vara irriterande när du vill få något gjort, är det ändå något sorgligt med idén om att kontakten med andra människor är slöseri med tid. I Momo gestaltas ett möte mellan den medelålders frisören Fusi och en av de grå herrarna. Den gråe herrn visar herr Fusi en snillrik uträkning av hur mycket tid herr Fusi ”slösar bort” genom att småprata med kunder, besöka sin gamla mor, ta hand om en undulat och umgås med vänner och en hemlig flickvän. Den gråe herrn skriver sin uträkning på den immiga spegeln i frisörsalongen och herr Fusi blir så imponerad att han blir ett lätt byte. När den gråe herrn har övertalat herr Fusi att låta tidsparkassan förvalta den tid som han slösar på onödigheter, försvinner han och efterlämnar bara några blå rökslingor.
Och det var först när röken var helt borta som herr Fusi började känna sig bättre igen. Men i samma tempo som röken löstes upp försvann också de där uträkningarna på spegeln. Och när de till slut var helt borta hade också minnet av den gråe besökaren försvunnit helt ur herr Fusis hjärna – minnet av besökaren alltså, men inte av beslutet. Det var bara det att han nu trodde att det var han själv som fattat det. Föresatsen om att i fortsättningen spara tid för att någon gång i framtiden kunna börja ett nytt och bättre liv satt fast som en kardborre i hans själ.
(Momo eller kampen om tiden, s. 82).
Om barns tidsuppfattning (i synnerhet barn med diagnos)
Sonen som jag läste Momo för har en mycket selektiv tidsuppfattning. Barn lever i nuet på ett sätt som skiljer dem från oss vuxna, eftersom vi genom vår livserfarenhet och mognad har lärt oss att tänka framåt. De har svårt att föreställa sig att de kommer att vara hungriga eller kissnödiga om en timme och därför händer det att du sitter på en motorväg eller på en fullsatt tunnelbana med ett skrikande barn.
När min son var nio fick han diagnosen Aspergers syndrom, en diagnos som fortfarande gick att få 2017. Numera säger man autismspektrumtillstånd (AST) eller autism spectrum disorder (ASD). Andra kallar det högfungerande autism, men jag fortsätter gärna att säga Aspergers eftersom det enligt min uppfattning är lättare att förstå. Han är mycket intelligent och kan bli extremt fokuserad när han är intresserad av något, men har inget som helst intresse av att lära sig saker om han inte anser att han har goda skäl till det. Ett kriterium för att få diagnosen är normal eller hög intelligens men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga. Det är vanligt bland personer med Asperger att ha dålig tidsuppfattning. Därför erbjuds vi flera olika hjälpmedel, till exempel pedagogiska scheman och en så kallad ”time-timer”: en liten ”pelare” som tydligt visar hur tiden går. Mer än något annat behöver min son rutiner så att han vet exakt vad han ska göra. Han är inte flexibel och han gillar inte överraskningar.
Våra vardagar fungerar någorlunda, men sonen kommer ofta lite för sent till skolan eftersom tiden aldrig tycks räcka till trots noggranna rutiner. Han är extremt motivationsstyrd och väldigt bestämd över att om han behöver tänka klart en tanke, då får skolan minsann vänta. Då struntar han i om han kommer för sent, för egentligen förstår han inte varför han måste gå till skolan fem dagar i veckan. Det enda han vill göra är att sitta vid datorn eller telefonen och programmera spel eller se/göra film.
Om han har en extra känslig eller trött dag sitter ingen strumpa rätt och de små storlekslapparna innanför tröjan gör den omöjlig att bära. Morgnarna är en kamp mot klockan och det är rejält utmattande att behöva tjata för att få honom att genomföra varje moment, från uppstigning och frukost till påklädning och tandborstning.
Samtidigt förstår jag honom så väl. Varför måste han tränga undan alla inspirerande tankar för att hinna i tid till skolan där de ändå bara pratar om sådant som han inte förstår meningen med? Det är inlärda regler och överenskommelser, ett samhällskontrakt, som gör att jag och hans pappa ändå måste tjata för att han ska genomföra sina plikter.
Bilderböcker om tid
Funderingarna kring sonens tidsuppfattning fick mig att associera vidare. Hur många morgnar har vi inte drömt om en klocka som kan sakta in tiden så att jag kan slippa den panikartade känslan när vi är försenade till skolan, trots noggranna förberedelser? Ibland bara måste sonen lägga sig på golvet och ”ladda om”. Om han inte är i balans behöver han tid att gå runt och tänka innan han är redo att klä på sig eller borsta tänderna.
Jag ville skriva om ett barn som liknar min son eftersom jag vet att vi inte är ensamma. Även barn utan diagnos bör kunna känna igen sig i den huvudperson som jag har skapat – Valter. I mitt manus har jag valt att inte skriva något uttalat om att Valter har en diagnos eftersom jag inte vill att det ska vara en tillrättalagd bok där de uppfostrande eller utbildande ambitionerna lyser igenom. Med risk för att låta pretentiös: Jag vill att mitt manus ska vara konstnärligt fritt.
Manuset har vetenskapliga inslag men jag vill låta fantasin styra och inte känna mig låst till att vara vetenskapligt korrekt.
Medan jag filade på mitt synopsis började jag omvärldsbevaka: Förutom Momo – vilka andra barn- och ungdomsböcker finns för att gestalta tidens gång? Jag tänker mest på den filosofiska aspekten av tid: Hur vi använder de dagar vi har till vårt förfogande. Min inventering är inte på något sätt allomfattande, snarare mycket subjektiv. Det finns en del böcker för vuxna som filosoferar om tid, men jag har valt att begränsa min undersökning till böcker för barn och unga.
Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt:
BIld från Natur & Kultur.
samtidigt som Adjan tappar en tand står en pappa och tröstar sin dotter samtidigt som Pia matar en and läser Hanuko ut Harry Potter
Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär och någon matar sin hund. Det är en underbar bok i all sin enkelhet.
I Sara Bergmark Elfgrens och Maria Frölichs bilderbok Just nu har vi varandra får vi möta en familj som väntar på besök av kusinerna. De ska komma klockan två och tiden går oändligt långsamt. Sedan zoomar berättelsen ut mot de stora, existentiella frågorna.
Ibland är tiden så långsam. Som när man väntar på bussen. Eller på att någon ska bli frisk. Ibland går tiden jättefort. Som när vi är på kalas och jag aldrig vill gå hem. ”Tiden går fort när man har roligt’, säger mamma då.” Fast det är inte sant. Det vet jag. Tiden går alltid lika fort. Det bara KÄNNS olika när det är roligt eller tråkigt, sorgligt eller glatt.
Precis som i Samtidigt som berättar bilderna en del av berättelsen. Vi får se tiden både ur ett långt och ett kort perspektiv. Dinosaurier, valar och futuristiska byggnader. En mormor som dör.
Ingen kan stanna tiden, säger mamma. Inte ens om man verkligen vill.
Jag har också två favoritböcker som handlar om morgonstressen på vardagarna. I klassikern Raska på, Alfons Åberg av Gunilla Bergström tjatar och tjatar pappa på att Alfons ska raska på för att hinna till daghemmet. Men Alfons måste bara bara klä på dockan Lisa, sätta däcket på Mercedesen och laga sin fina djurbok med de mysigt äckliga ormarna… I slutet bestämmer sig Alfons för att trots allt raska på, men då är det pappa som glömmer bort tiden och sitter och läser tidningen fortfarande!
Min vän räven och jag av norska Jill Moursund (översatt av Gunnar Ardelius) börjar på följande sätt:
Mamma är stressad. Hon säger att jag sölar. Hur kan jag vara så långsam? Det undrar både mamma och jag. – Kan du stanna! skriker mamma till klockan. Men det gör den inte. Klockan är mammas värsta fiende. Den slutar aldrig att slå. Den låter tick tack tick tack tills mamma säger att hon blir galen.
En sådan morgon kan förstås bara gå illa. Mamman kliver på bussen, men barnet hinner inte med och blir ensamt med sin rävtröja. Tur att räven hoppar ur tröjan och håller henne sällskap.
Pernilla Stalfelt har i Tidenboken från 2017 tagit hjälp från barn för att filosofera kring ämnet tid, och lyckas belysa det från många olika håll och perspektiv. Ordet tid kan ju användas på väldigt många olika sätt. Replikerna på första uppslaget är till exempel:
– Har du tid att tänka lite på tid? – Öhhhh (kommentar från någon som tittar på sin telefon, min anm) – Ja! Jag vill. Jag tar mig tid. – Nej, jag hinner inte. Jag har tvättid. – Hallå! Vi har fritid. Vi vill.
I sann Stalfelt-anda blandas högt och lågt. Det mesta avhandlas. Går tiden att fånga? Kan man höra den? Kan man springa ifrån tiden? Eller ikapp? Kommer man undan tiden om man sover?
Törnrosa sov i 100 år. Men tiden gick ändå och rosorna växte över hela slottet. Rosor sover nog inte på nätterna.
Tidens dimensioner är mystiska, men ibland tar de fysiskt uttryck:
Tidens tand och hans kompis rost har gnagt på denna gamla bil. Bilen åldras och förstörs.
Allt som har fysisk form åldras, både saker och människor. Jag har lämnat både barndom och ungdom bakom mig. Jag är medelålders (precis som herr Fusi i Momo). Personer i min egen ålder är gråhåriga och mina vänners barn, som nyss tultade runt i blöjor, är plötsligt i puberteten. Jag får bita mig själv i tungan för att inte göra som äldre släktingar alltid gjorde och säga till barnen: ”vad STOR du har blivit!” Det är något med att gravitationens inverkan på våra kroppar när vi blir äldre, och då syftar jag inte på kroppsvikt eller estetik, att vissa kroppsdelar hänger mer. När jag tittar på hur människor rör sig, tycks de unga liksom flyta lite högre upp medan vi sjunker allt närmare jorden ju äldre vi blir.
Del 3 av essän publiceras om cirka en vecka. Vi ses!
Vägen till Yasuragi spa i Nacka får symbolisera min okända framtid.
Jag kan idag fira att jag är färdig med mitt ”tidsmanus”! Ja, så färdig jag kan bli just nu i alla fall. Man vet nog aldrig när man är riktigt klar, men en dag är det bara att bestämma sig.
Flera personer har läst: kurskamrater, lärare, sambo, författarvän och, inte minst, min son. Angelica Öhrn, författarvännen, var stenhård vid den sista läsningen. Det tog några veckor innan jag orkade bearbeta allt. Men det är bra med vänner som vågar vara ärliga, annars är risken att förlagens omdömen blir en chock.
Parallellt med manuset fick vi i uppgift att skriva en essä när jag läste Kreativt skrivande 3, Linnéuniversitetet. Det blev en lång text som svävar ut en del (så går det när man måste skriva femton A4 för att få godkänt). Jag funderade på att skicka den till en tidning men den aktuella kroken var inte helt tydlig. Därför ska jag publicera den här på bloggen, uppdelad i mindre delar så att det inte blir så mastigt. Jag lägger upp del 2 om några dagar! Här kommer del 1.
Har du tid?
I mars beslutade EU-parlamentet att de ska stödja ett förslag om slopad övergång mellan vintertid och sommartid. Om något år kommer vi med andra ord inte behöva stiga upp en timme för tidigt på våren men heller inte få en extra sovmorgon på hösten. Utifrån ett hälsoperspektiv kan detta vara bra för många. ”Det är rent av så att risken för stroke och hjärtinfarkt är lite högre dagarna efter den artificiellt förkortade natten på våren”, läser jag i en artikel i tidskriften Forskning och framsteg.
För mig är detta beslut en utmärkt gestaltning av att klocktiden är en konstruktion. Jag tänker annars på tiden som något vi inte kan styra över eftersom de flesta av oss inte kan bestämma när vår tid är slut. När någon föds eller dör brukar klockslaget anges, och jag har alltid sett dessa klockslag som något större än oss själva.
Själv föddes jag klockan 05.11 den elfte i elfte, och jag har hela mitt liv funderat över vad alla dessa elvor kan betyda. Men detta ska inte bli en essä om numerologi. Den ska handla om tid, med inriktning mot berättelser som filosoferar kring tiden på olika sätt.
Tidszoner beror inte enbart på parlamentariska beslut utan på jordens rotation runt solen. Att flyga från Finland till Sverige tar en timme. När du landar är det som om ingen tid har gått eftersom Finland ligger en timme före Sverige. Du flyger klockan nio och landar klockan nio. Hurra, du har vunnit en hel timme, åtminstone i teorin.
Joan Didion skrev i sin bok Ett år av magiskt tänkande om när hon fick besked om att hennes man var död i en hjärtattack. En av hennes första tankar ska ha varit att han ännu inte hade dött i Kalifornien, eftersom delstaten ligger i en tidszon tre timmar senare. Den idén har jag burit med mig sedan jag läste boken. Didions tanke är på ett sätt trösterik men visar också vilken mänsklig konstruktion vår klocktid är.
Under stressiga morgnar, då tiden går alldeles för snabbt, händer det att jag ifrågasätter hela idén om klocktid. Då undrar jag om livet var enklare förr, då solen styrde människans dygn. Jag tänker mig att människorna levde mer i samklang med naturens rytmer. Det är något väldigt onaturligt att väckarklockan skräller igång kvart över sex på morgonen även när det är kolmörkt ute.
Och även om klockorna styr oss, kan vår upplevelse av tid variera stort. Har man roligt går tiden fort, har man tråkigt segar den sig fram. Det där lär vi oss redan som barn. Själv letar jag ständigt efter tecken på tidens relativitet.
Min relation till tiden blev ännu mer komplicerad när jag blev förälder. Jag tvingades bli en tidväktare som styr och ställer med barnen för att de ska genomföra rutiner på bestämda klockslag – från de förhatliga morgnarna då skolan envisas med att börja klockan åtta, till kvällarna då det gäller att komma i säng för att inte nästa morgon ska bli lika kaotisk. Mitt äldsta barn, som oftast högaktningsfullt struntar i klocktiden, är den person som har inspirerat mig mest till denna essä.
Tågtidtabellen förändrade klockan
Med industrialismen kom de mekaniska klockorna, men enligt den idéhistoriska boken Den kupade handen av Bosse Sundin (1991/2006) byggdes klockor redan under antiken. Dessa klockor hade inte som främsta syfte att mäta tid. Komplicerade kugghjulsmekanismer skapades för att återge astronomiska data och mäta himlakroppars rörelser.
En teori är att de första tidmätningarna gjordes i kloster, i syfte att befästa de speciella rutiner som upprepades varje dag, då tiden skulle delas mellan arbete, studier, bön och sömn.
Bosse Sundin citerar också den amerikanska sociologen Lewis Mumford som hävdade att klockan är den moderna industriålderns nyckelmaskin:
… här var ett nytt slags maskin, i vilken kraftkällan och kraftöverföringen var av sådant slag, att de garanterade en jämn ström av energi genom verket och möjliggjorde regelbunden produktion och en standardiserad produkt.
Den standardiserade produkt som Mumford syftar på är timmen – och senare även minuten och sekunden.
Den standardiserade tiden blev något abstrakt som löper oberoende av naturen, oberoende av växlingar mellan ljus och mörker, mellan vinter, vår, sommar och höst. Den mekaniska tiden flyter utan att påverkas av människans och naturens organiskt framvuxna rytm. Klockan (…) härskar över dagen från det ögonblick man stiger upp till dess man går till sängs.
Med de elektriska lamporna försvann alltså naturens rytm. Mumford skrev:
Uppfattar man tiden, inte som en följd av erfarenheter, utan som en samling timmar, minuter och sekunder, uppstår vanan att räkna tid och spara tid. Tiden antog karaktären av ett slutet rum. De kunde delas och den kunde fyllas ut, den kunde till och med utvidgas genom att man uppfann arbetsbesparande hjälpmedel. Den abstrakta tiden blev den nya ramen för livet. Till och med de organiska funktionerna reglerades av den. Man åt inte när man kände sig hungrig utan när man fick befallning av klockan, man sov inte när man var trött, utan när klockan tillät det.
Fram till mitten av 1800-talet hade varje ort sin egen lokala tid som utgick från att klockan var tolv när solen stod som högst. Arbete utomhus anpassades efter solljuset och andra aspekter som när korna skulle mjölkas och när daggen hade gått ur gräset. Sedan kom det elektriska ljuset och förändrade möjligheterna att använda tiden, men det var järnvägsnätet som ledde till beslutet om en gemensam normaltid. Tågtidtabellerna blev alltför svårhanterliga när varje ort hade sin egen lokala tid.
Enligt den tidigare nämnda artikeln i Forskning & Framsteg infördes sommartid i Sverige första gången 1916, mitt under brinnande krig. Tyskland hade bestämt sig för att ställa om klockorna för att spara in på belysningskostnader, något som bland annat störde telegrafförbindelserna. Sverige, Norge och Danmark förhandlade tillsammans och bestämde sig för att införa samma tidsomställning. Det blev inte populärt, och försöket gjordes inte om året därpå. Det dröjde några år med olika vändor innan de beslut fattades som ledde till dagens tideräkning, den som alltså är på väg att revideras ännu en gång.
Nog om byråkrati. I nästa inlägg ska jag skriva om tid ur ett mer filosofiskt perspektiv.
Jag drömmer om en känsla av ett flödande vattenfall, men just nu känns det mer som trögflytande olja.
Januari är här och jag har en känsla av att jag rör mig i trögflytande olja efter flera lediga dagar med mycket mat och dryck. Vid den här tiden på året önskar jag (lite grann) att jag hade en chef som sa åt mig vad jag ska göra.
Men eftersom det är jag som är chefen ska jag istället använda mig av pomodoro-metoden. Den innebär 25 minuters koncentrerat arbete då du inte får kolla sociala medier eller mejl, inte hämta kaffe eller gå på toaletten. När de 25 minuterna är slut får du ta en paus och göra allt detta. Jag använde tidigare Kanbanflow för att klocka hur mycket tid jag lägger på olika jobb, men kom av mig. Jag ska försöka komma igång med det igen. Det kan bli ett sätt att jobba mer effektivt. Tack Svenska nomader för artikeln som påminde mig om detta!
Tips från coachen
För ett par år sedan träffade jag en coach som sa att jag blev mer avslappnad på rösten när jag pratade om mitt skönlitterära skrivande (jämfört med det journalistiska). Hon rådde mig också att använda en meditationsapp för att bli mer fokuserad.
Jag laddade ner en app som heter Mindfulness och har olika guidande meditationer, från 1 minut upp till 30 minuter långa. Periodvis har jag använt 3-minutersmeditationen på morgnarna innan jag har börjat arbeta, men tyvärr glömmer jag lätt att använda den.
Jag försöker också febrilt att följa coachens andra råd och fokusera på det skönlitterära, men det stressar mig att inte veta hur det ska gå med ekonomin, så jag lever i en stympad frihet.
Den lilla munken har tappat sin hand men ser glad ut ändå.
Detta leder osökt tankarna till en liten plastmunk (eller vad det är) som jag fick på en Kinarestaurang för flera år sedan (se bild). Kyparen sa att han symboliserade frihet, men hans ena hand var avhuggen. Jag tänker ofta på att mitt liv har blivit just så: Stympad frihet.
Nu siktar jag på att bli klar med ett barnboksmanus under våren. Manuset är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Trots min beslutsamhet att bli klar drabbas jag med jämna mellanrum av svåra existensiella tankar kring min egen betydelselöshet i den hårda konkurrensen. Det är så väldigt, väldigt trångt i bokvärlden. Jag får jante-tankar av typen ”vad kan lilla jag tillföra? Varför ska någon lyssna på mig?”.
Är vi skadedjur?
De existensiella frågorna har också med klimatkrisen att göra. Den senaste tiden har tankar på att vi människor är skadedjur på jorden jagat mig.
Jag gjorde ett test på www.klimatkontot.se som visade att mitt klimatavtryck ligger på 1,8 ton koldioxid per år. I jämförelse med andra i västvärlden är det lågt: Vi har ingen bil, vi flyger sällan och jag äter nästan bara vegetariskt. Jag sopsorterar så mycket jag kan. ÄNDÅ ligger jag en bit över det som enligt Klimatkontot kännetecknar hållbar utveckling. Känslan av att det är OMÖJLIGT att göra rätt kan lätt övermanna en och det värsta är paradoxen i att det enligt många är dåligt för miljön att skaffa barn.
Men de flesta som har barn vet att de ger livet en mening, även när de är skitjobbiga.Innan jag fick min son för elva och ett halvt år sedan grubblade jag mycket över varför jag ville ha barn. Jag har skrivit om mina tankar och känslor i den fiktiva novellen ”Den blå hästen på floden” som finns i magasinet Shortzines, utgiven av Tegar förlag (se mitt förra blogginägg).
Jag får inte ihop det: Varför är vi programmerade att vilja fortplanta oss om vi bara förstör jorden när vi gör det?
För den som känner igen sig kan jag också rekommendera Hanna Hellquists Vinterprogram. Hon avslutar med en strimma hopp: Att sätta ett frö i jorden kan vara ett sätt att ge tillbaka av det du tagit av jorden.
Mina nyårslöften blir därför att sätta några fler frön i jorden, att meditera mer och att jobba mer metodiskt, till exempel med ovan nämnda pomodoro-metod.
Jag drömmer ofta om hus. Stora hus med många våningar, rum och vindlande gångar.
När jag läser om drömtolkning står det ofta att huset är en symbol för mig själv och jag antar då att jag utforskar alla rum som finns inom mig.
En återkommande dröm har varit att jag är på vinden och ska ta mig till en annan del av huset, men för att göra det måste jag klättra genom en smal passage som påminner om något som kan finnas på ett lekland; vadderade väggar och nät. Klätterställningen, eller vad det nu ska kallas, är inte precis barnvänlig, för runt omkring mig stupar väggarna rakt ner, minst tjugo meter. Jag vet att jag kan dö om jag faller ner för stupen. Men så kommer jag till vägs ände. Framför mig finns bara ett stup, men nedanför stupet finns en del av huset som jag aldrig har besökt. Jag inser, att för att komma dit måste jag hoppa. Risken är att jag dör, men också att jag upptäcker något nytt som leder mig vidare.
Jag kommer på att jag har drömt detta tidigare och att jag då har gett upp. Jag har inte vågat hoppa, för jag har inte velat dö.
Men nu tänker jag att jag kanske inte alls kommer att dö, kanske är jag med i ett dataspel och kanske kommer hoppet att innebära att jag ”levlar upp” – stiger till nästa nivå. Någonstans förstår jag ju att allt är en dröm och att det bara handlar om att våga hoppa.
Häromnatten hoppade jag. Det var läskigt, men jag dog inte. Jag vaknade med en känsla av styrka och undrade om detta betydde att jag har levlat upp en nivå.
Nytt kontor
Soffan där vi fikar ihop.
Den här våren känner jag att det är dags för förnyelse. Jag har därför med visst vemod sagt upp min gamla kontorsplats vid Telefonplan och hoppas att ett nytt kontor har tid att vänta in min uppsägningstid.
Jag har varit på samma frilanskontor sedan 2010 och har trivts bra. Kollegorna är jättemysiga och det har varit bra att ha cykel- eller promenadavstånd hem. Men nu längtar jag efter fler kollegor i liknande branscher, så härom veckan bestämde jag mig för att flytta in till Söder.
Med andra ord finns det en ypperlig chans att få en billig och trevlig kontorsplats i Hägersten, Stockholm, just nu! Kontakta Frippe Nilsson på frippe.nilsson@frixkultur.se för en titt!
