Introverte Aviici berör mig

Avicii
Foto: Wikipedia Commons

Jag såg SVT-dokumentären om Avicii och blev så berörd av honom trots att hans musik aldrig varit min grej. Jag vet inte hur han dog, men i filmen är det tydligt att han inte mådde bra av den enorma press som livet som världsstjärna innebar. 

På ett ställe i filmen pratar han om Jungs teorier om olika personlighetstyper: Ni vet sådant som det står om i boken ”Omgiven av idioter” och som kan få sällskap att explodera eftersom det skapar två läger: de som älskar teorierna och de som avfärdar dem som ovetenskapligt mumbojumbo.

Hur som helst. Avicii/Tim pratade om att han var en introvert personlighet, och sättet han sa det på fick mig att känna igen mig så mycket. Han log lite blygt som om han ville ursäkta sig. Eftersom det extroverta är normen känns det som att komma ut ur garderoben när man erkänner att man är introvert. 

Personligen har jag haft stor nytta av det så kallade Disc-test vi fick göra på Nackademin. Det hjälpte mig att bättre förstå hur jag fungerar i  förhållande till andra. Jag vet nu att jag behöver tid att bearbeta intryck och att det är därför jag blir trött i huvudet av många möten med nya människor.

Tim/Avicii orkade inte med turnélivet, men andra övertalade honom att fortsätta, de var ju beroende av honom för sin egen försörjning. Samma sak hände Amy Winehouse, och fler därtill.

Tung vår

Jag har själv inte mått så bra den här våren. Att jaga uppdrag och ”bevisa mig” tar enormt mycket på krafterna, och den här våren har jag nog slagit rekord i möten och kontakter som inte lett till några uppdrag. Jag har full förståelse för att den ena efter den andra sjukskriver sig för stress. Arbetslivet lämnar ibland inga utrymmen för att vara människa, den som inte lever upp till kraven  blir bara utkastad och ingen vågar säga ifrån av rädsla för att själv vara nästa som kastas ut.

Ja, det är så det känns när det är som mörkast. Ibland är det som om jag kopplar upp mig på olika frekvenser, och härom dagen hade jag råkat komma in på en väldigt dyster frekvens. När man är inne på den frekvensen går alla människors lidande rakt in, filtren som man vanligtvis har fungerar inte (jag skrev om utbrändhet här också).

När kommer förändringen?

Nu undrar jag om debatten som har följt efter Aviciis (och andras) tragiska dödsfall kommer att förändra något i vår syn på prestation på arbetsplatserna? Kan vi hoppas på att svallvågorna från Metoo kan nå så långt? Jag är tyvärr pessimistisk, men efter Metoo har jag blivit överraskad flera gånger så jag hoppas att jag har fel.

Härom dagen läste jag en klok artikel om att det är de ökade prestationskraven och inte mobiltelefoner och sociala medier som är orsaken till den ökade psykiska ohälsan bland unga. Det låter verkligen logiskt. Sociala medier får mycket skit från folk som gillar förenklade moralpanik-teorier, men de kan faktiskt vara ett enormt stöd. Förutsättningen är att de används för att ena människor och för att hjälpa dem att stötta varandra.

PS. Jag är på jobbresa till Gotland, har varit på en konferens som hade syftet att ta tillvara utrikesfödda kvinnors konferenser. Jag blev väldigt inspirerad av en peruanskfödd kvinna vid namn Gabriela Delpino-Kentala som berättade hur hon sökt hundratals jobb och aldrig kommit på intervju, men att hon till slut hittade rätt när hon började laga cateringmat åt en app som heter Gastronaut. Här nedan ser ni några av hennes tips:

Peppande tips för arbetssökande
Tips från Gabriela Delpino-Kentala på NVL-seminariet.

Och så havet!

Sist men inte minst vill jag dela med mig av min upplevelse från morgonpromenaden som jag tog i morse innan jag högg in på hotellfrukosten. Jag må vara halvpank för tillfället, men jag har också väldigt mycket att glädja mig åt.

Havet Gotland

Share

Apropå fem tips från frilanscoachen

via GIPHY

Jag läste just några bra karriärtips till egenföretagare på fackförbundet DIK:s hemsida (tack för tipset, Maria Niemi!). 

Jag började reflektera över hur mycket jag följer karriärcoachen Johan Åkessons råd.

  1. Jag avsätter en del tid till relationsbyggande, bland annat som styrelsemedlem i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet. Härom veckan anordnade vi en frilansträff på temat ”Frilansen och ensamheten” (här har min kollega Beata Hansson skrivit om träffen. Vi planerar minst en till!). Sedan jag läste marknadskommunikation inom sociala medier har jag också blivit mer aktiv i olika branschrelaterade Facebookgrupper, främst Frilansjournalisterna, Frilansskribenterna och Kreatörsgäris. Tidigare var jag lite för blyg för att skriva i dessa grupper inför en massa människor jag inte kände, men det har gått över.
    Jag hoppar ibland på tjänster som dyker upp. Look for skill lyfte fram min profil i sina sociala medier. Stöd dem gärna och gå in och registrera er!
  2. Jag ”går till jobbet” och jobbar oftast kontorstid, antingen hemma, på mitt frilanskontor (som snart byts ut) eller på kafé eller bibliotek.
  3. Gör en plan… gör jag inte riktigt. Planen fungerar i alla fall inte rent ekonomiskt. Den här våren har jag ägnat mycket tid att försöka bygga upp nya relationer med kunder men det har ännu inte synts i min ekonomi. Håll tummarna för att det lönar sig i ett längre perspektiv! Och jag kanske skulle göra ett tydligare schema för dagarna. Ofta har jag svårt att ge tid åt mina kreativa idéer eftersom jag är så stressad över pengar. Min högsta önskan just nu är att slippa den stressen.
  4. Belönar mig själv gör jag inte heller tillräckligt. Hm. Jag borde göra mer!
  5. Skaffa en hållbar ekonomi: Det tuffa med denna punkt är att mitt önskemål om minst 800 kr i timmen + moms (f-skatt) har lett till att ganska många valt bort mig och hittat billigare lösningar. Men det känns inte rätt att jobba för mindre så jag får väl hålla ut. Pensionssparar gör jag, men bara lägsta möjliga belopp eftersom jag inte har råd med mer. Detta är en punkt som kräver en enorm långsiktighet och tålamod.

Mitt jobb är jätteroligt, men jag önskar att frilansens villkor var lite bättre. Friheten kostar. De anställda kanske har tråkigare, men de har förmåner som de kanske inte tänker på.

Share

Jag är i alla fall bra på att läsa böcker

Böcker på hög
Några av böckerna jag hittills har läst under 2018.

Härom veckan sa min dotter (snart 6 år) att ”mamma är inte bra på att sy, hon är bara bra på att läsa böcker”. Hon kommer inte över mitt klumpiga försök att laga ett gosedjur. Sömmen gick upp efter ett par dagar och hennes noggranna far fick rycka in. Nu är det bara pappa som får förtroendet att operera de älskade gosedjuren.

Jag saknar motoriken och tålamodet för sömnad. Tur att jag inte levde för 150 år sen då det nog hade varit svårt att vara kvinna och dålig på handarbete.

Mina läskunskaper godkänner dottern alltså, så jag tänkte skriva några ord om de böcker jag läst under första kvartalet 2018. Listan  fylls på allteftersom (och hittas här).

Einsteins drömmar av Alan Lightman

En bok med korta berättelser om tiden. Jag läste den i researchsyfte och tycker att flera historier hade sina poänger, även om de inte lämnade några djupare spår.

Sankmark av Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiri skriver om indiska familjer och om att lämna sitt hemland och flytta till väst (USA). Jag tyckte bättre om hennes tidigare bok ”I väntan på ett namn”. Sankmark efterlämnar en känsla av att det är tungt och svårt att leva när livet inte blir som du tänkt dig. Men det är en helt okej roman.

Anton och Teitur av Angelica Öhrn

Min vän Angelicas debutroman är välförtjänt nominerad till Slangbellan, priset för bästa barn- och ungdomsdebut! Det är så häftigt! Anton och Teitur är en vemodig och fin berättelse som blandar familjerelationer och kärlek till hästar. Att det är en pojke i huvudrollen är ett extra plus.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir

Jag skrev om Mandarinerna när jag började läsa den (för andra gången). Den är tjock men fantastiskt bra. Personskildringarna är så engagerande och du får lite historiekunskap på köpet.

Stridens skönhet och sorg 1914 av Peter Englund

(Som jag skriver på sidan: ej avslutad, det var en bokcirkelbok som jag fann väldigt torr och oengagerande)

Harry Potter och Fenixorden av J K Rowling

(Läsning för min son, omläsning för mig). Jag tror detta är den segaste och omständligaste boken i Harry Potter-serien men jag slukar allt eftersom Rowlings värld är helt oemotståndlig.

Lev kreativt / Hitta din kreativitet av Julia Cameron

Den här boken har jag skrivit om sedan i november, så jag hänvisar till taggen #Cameronkurs.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Jag fick denna i julklapp av min man. En del var välbekant eftersom jag läst mycket om feminism, men de mer historiska/akademiska essäerna lärde mig nya saker.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Den brutalaste skildring av slaveriet i USA som jag läst. Vi pratade om den på bokcirkeln igår. Tydligen fanns det ingen riktig underjordisk järnväg för slavarna att fly genom, men ett nätverk som hjälpte slavar att fly kallade sig så. Colson Whitehead har fantiserat fram en riktig underjordisk järnväg, och det funkar bra. Historien är som sagt brutal och svår att värja sig mot, men också lärorik och viktig och med hopp i slutet. Det här är garanterat en av de böcker från 2018 som kommer att leva kvar i mig.

Julias superkrafter av Malin Roca Ahlgren och Carl-Magnus Ramstedt

En pedagogisk bok om att ha Aspergers syndrom, riktad till lärare och unga i skolan. Den tjänar sitt syfte mycket bra. Jag visste ju det mesta men fick ändå ökad förståelse för hur min son troligtvis har det. Jag hoppas han vill läsa den, även om den handlar om en tjej som är lite äldre än han.

Share