Dockorna ska minska min oro

Worrydolls från Guatemala
Worrydolls är små, handgjorda dockor från Guatemala som du berättar on din oro för och lägger i burken. Efter en natt tar de bort oron.

Julia Cameron lyckas fånga upp mig just där jag är i min process. Jag har nu läst det sista kapitlet i ”Lev kreativt” (jag valde att läsa i den nya upplagan), och ser att jag skulle ha klarat kursen på 90 dagar, men nu är det dag 106. Jag sköt kanske medvetet fram tiden lite för att jag inte ville avsluta kursen.

I detta kapitel skriver hon att hon ofta säger åt sina elever att ägna sig åt en hobby, till exempel trädgårdsarbete. ”När en människa är panikslagen över att ha nått halvvägs över bron till ett nytt liv, då kan hon återfå fotfästet genom att plantera om växter i större och bättre krukor.”

Träffande nog står jag i kö till en kolonistuga på Södermalm, Eriksdalslunden. Jag ställde mig där 2012 när mitt yngsta barn var bebis och jag läste ett reportage om en kvinna som hade en stuga där. Eftersom kötiden är minst 10-15 år tänkte jag att det skulle bli perfekt för mig – vid det laget är mina barn tillräckligt stora för att jag ska ha tid att vara på lotten. Jag ser framför mig hur jag gräver i jorden och sedan går in i stugan, gör kaffe och skriver.

Panikkänslan som hon skriver om i första stycket känner jag alltför väl igen. Jag har haft en ganska mörk period av självtvivel och oro över framtiden och pengarna. Det brukar alltid ordna sig, men just nu lever jag med en känsla av att jag har lagt in väldigt mycket energi, först i att vidareutbilda mig och sedan i att  kontakta nya potentiella uppdragsgivare, men inte fått tillräckligt med utdelning. Kanske spelar vinterkylan in, men det känns som om jag kämpar mig uppför en isig backe.

I veckans uppgifter finns ”6. Välj en Gudburk. En vad? En burk, en låda, en vas, en behållare. Något som du kan stoppa ner din rädsla, dina förhoppningar, dina drömmar och dina ängsliga tankar i.”

Hon skriver också: ”När du blir ängslig ska du komma ihåg att din ängslan ligger i burken – ’Gud har den’. Gör sedan nästa sak.”

Det fick mig att associera till mina ”Worry dolls”. Det är en skojig pryl som jag köpte i en underbar butik i Vancouver för tretton år sedan. Worry dolls (orosdockor) är små, handgjorda dockor från Guatemala. Du berättar om din oro för dem och lägger dem sedan i en ask som du lägger under kudden. Efter en natts sömn ska dockorna ha tagit bort det du oroar dig för.

Nu berättade jag för dockorna om mina rädslor som hämmar min kreativitet. Jag hoppas att dockorna tar bort oron i natt.

Jag känner mig inte färdig med boken. Jag kommer att fortsätta med morgonsidorna och jag kommer att bläddra tillbaka och fortsätta med övningarna. Kanske skriver jag inte längre om Cameronkursen varje vecka i fortsättningen, men min process är långt ifrån slut. På återseende!

Share

Ett dygn dedikerat till mitt skrivande

Skrivretreat
Rummet.

Jag har varit på skrivretreat! Eller ”reträtt” kanske jag ska skriva för att undvika anglicismer. Jag har lämnat familjen i ett dygn och bott på en konferensanläggning i Nynäshamn där jag nästan uteslutande har skrivit. Syftet var att slippa alla distraktioner och dyka in i mina egna tankar.
Det fungerade bra. Hemma blir jag inte bara distraherad av familjen. Jag tenderar också att prioritera bort det kreativa skrivandet till förmån för sådant som jag kan fakturera.

Det hjälpte lite att jag åkte på en lördag. Men även om det hade varit vardag hade det säkert hjälpt att åka bort och lämna sina vanliga miljöer. Även om rummet var billigt gav det också en press: Jag måste producera nu när jag har gjort den här investeringen.

Jag hade inte kommit iväg utan sällskap. Min kompis Evelyn Dahlberg tog initiativet och bodde i rummet bredvid tillsammans med sin hund. Vi åt alla måltider ihop. Det är bra med den sortens överenskommelse; lagom med sällskap.

2005 fick jag ett stipendium från Journalistförbundet för att bo i Ariane Wahlgrens hus. Även om det var härligt på många sätt kände mig ensam efter några kvällar.

Att vara ensam tillsammans var  optimalt, och jag vill göra om det. Det var en riktig boost! Nästa gång kanske jag/vi kan vara borta några dagar i stället för bara en.

Poesibok

PS: Precis innan jag skulle åka märkte jag att skrivboken där jag skrev mina morgonsidor var slut. Jag hade glömt att köpa en ny bok, men hittade en gammal poesibok som jag fick när jag var nio år gammal. Då, på åttiotalet, var det populärt att skriva saker till varandra i böcker och jag hade bett kompisar skriva i den. De första fem sidorna var därför fyllda med mycket traditionella verser av typen:

”Jag vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne
Om pinnen blir för kort trillar jag ur minnet bort”

och

”Du är rosen
Jag är törnen
Glöm ej vännen som skrev i hörnen”

Jag har inte glömt någon av er som skrev! Jag är väldigt glad att jag har hittat så många vänner, både nya och gamla.

Nu fyller jag de återstående sidorna med mina morgonsidor. Det är inte poesi men det känns ändå bra att återvinna den gamla boken.

Share

”En konstnärs ekonomi är mestadels instabil”

via GIPHY

Vecka 11 i ”Öka din kreativitet” (eller ”Lev kreativt” som den heter i nyutgåvan) börjar med min smärtpunkt, nämligen ekonomin. Jag lever i ständig rädsla för att bli utblottad. Julia Cameron skriver:

”Som konstnär kan jag behöva en varierande grad av stabilitet och stimulans från andra. Jag kanske upptäcker att ett nio till fem-jobb skänker ett lugn som ger mig frihet att skapa. Eller också märker jag att det suger musten ur mig så att jag inte alls kan skapa. Jag måste experimentera mig fram till det som är bäst för mig.

En konstnärs ekonomi är mestadels instabil. Det finns ingen lag som säger att vi alltid måste vara luspanka, men oddsen talar för att vi är panka en del av tiden. Ibland säljer inte ett bra arbete. Folk kanske köper, men inte med detsamma.” 

Jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt denna fråga. Jag är en blandning av de båda kategorierna som beskrivs ovan: Jag vill gärna ha återkommande uppdrag men jag vet att ett heltidsjobb suger musten ur mig och inte lämnar energi kvar till något annat. Jag skulle inte ha något emot ett 9-13-jobb eller tre dagar i veckan-jobb istället för oregelbundna frilansuppdrag, men nu ser det ut som det gör.

Och så har vi uppgifterna i boken.

För det första: jag tycker inte att morgonsidorna är så jobbiga men jag har svårt att skriva så långt som Julia Cameron vill att jag ska göra (tre A4-sidor). Som jag skrev tidigare klarar jag inte att sätta klockan på halv sex för att skriva dem. Jag försöker i stället antingen skriva dem när barnen är lämnade på förskola och skola, eller på sämre dagar, på kvällen. Men jag är inne på dag 94 nu och jag har endast missat en handfull dagar då det har varit väldigt intensivt med arbete, familj eller möten.

Nu närmar sig slutet på kursen, och jag frågar mig vad jag har lärt mig. Jag är fortfarande inte uppfylld av någon känsla av att jag är utvald av ”Gud” till att skapa, men jag försöker åtminstone låta kreativiteten ta mer plats i mitt liv än den har gjort tidigare.

Och jag har ju  skrivit ett nytt utkast till ett manus och jag har en ny idé på gång, en idé som kanske inte kommit om jag inte hade öppnat dörrarna för att bli mer kreativ.

Jag måste acceptera att livet som förälder till två yngre barn kräver mycket. Jag kan inte sväva ut helt och gå på långa konstnärsträffar. Jag har inte gjort så många kärleksfulla handlingar för mig själv mer än kanske fem minuters bastusittning efter träningen. Det är i och för sig alltid något.

Den näst sista uppgiften i detta kapitel  är också värd att ta med sig till nästa vecka, för där har jag inte riktigt något uttalat svar: ”Titta närmare på ditt gudsbegrepp igen. Begränsas du av din tro eller är den ett stöd för din kreativa utveckling? Är du öppen för att förändra din tro på Gud?”

Jag som har vuxit upp i ett mycket sekulärt sammanhang skruvar lite på mig men planerar nu att ta vidare tankarna som jag formulerade den 25 november.

Share

Julia Camerons bok i nyutgåva!

Julia Camerons bok anno 1992 och 2018.
Julia Camerons bok anno 1992 och 2018.

Jag känner mig just nu som en byrå med alla lådor utdragna.

En chef jag hade gav mig den bilden en gång när jag var stressad över att jag hade så många olika saker att göra. ”Tänk dig att du ha en byrå. Lägg ner allt du ska göra i varsin låda och stäng lådorna”, sa hon.

Det var en stark och tydlig bild som hjälpte då, och jag minns den ju fortfarande.

Idag är jag inte redo att skriva om ett nytt kapitel i Julia Cameron-boken. Däremot kan jag rapportera lite om vad alla de utdragna lådorna i min byrå innehåller.

  • På måndag är det årsmöte för Frilans Riks där jag deltar som representant för Mälardalens frilansklubb, vilket innebär en hel del förarbete. Jag har varit med i Journalistförbundet sedan 1990-talet men aldrig jobbat fackligt förr. Det är en ny värld och mycket att lära.
  • Jag har jobbat hårt för att sälja in en artikelidé som jag tycker är bra, och jag har även jobbat för att bygga upp kontakter med nya redaktörer. Förr har säljbiten varit förknippad med stor ångest och rädsla hos mig, men nu känns det faktiskt inte lika hemskt längre! Hittills har jag fått ett ja och två trevliga och välmotiverade nej, och alla har tyckt att idén är bra. Jag tänker fortsätta lite till eftersom jag tror idén går att vinkla om och passa fler medier.
  • Jag har försökt skriva en novell men kört fast och nu kommit på hur jag ska skriva om den, men jag har svårt att börja så länge byrålådorna är utdragna. Kanske blir det bättre efter årsmötet.

Den största nackdelen med frilanslivet är att det är svårt att slappna av när du vet att du måste sälja in mer för att klara ekonomin framöver, i alla fall om du vill resa någonstans på semestern. Min dröm är att ha hela året insålt och därmed kunna fokusera på en sak i taget. Det är jättesvårt.

Apropå Julia Cameron så fick jag förra veckan veta att hennes kreativitetsbok har kommit i nyutgåva. Eftersom jag numera har släppt min blyghet skickade jag helt sonika ett mejl till förlaget och berättade att jag bloggade om boken. Jag tänkte att det kanske skulle ge mig en skjuts på något vis, om de delade mina bloggposter eller så. Förlaget svarade genom att glatt skicka mig den nya boken. Den heter inte längre ”Öka din kreativitet” utan ”Lev kreativt”. Den har ett fint förord av Tove Folkesson. Och omslaget är inte längre kitchigt utan vitt och stilrent, som ett blankt blad. Mer information om nyutgåvan hittar du på Mima förlags hemsida.

Och: nästa helg ska jag ju på skrivretreat. Då ska alla byrålådor utom den skönlitterära lådan vara stängda!

Share