Kategoriarkiv: Livet

Inspiration, Livet

2025 – det bitterljuva året

Lämna en kommentar

Det är den 30 december 2025. Mitt 2025 var relativt lugnt och skulle kunna sammanfattas som bitterljuvt. 

Här kommer en sammanfattning – månad för månad!

Genom sajten Topnine kan man se vilka instagraminlägg som fått mest gillamarkeringar. Det är uppenbart att ansikten gynnar algoritmerna. Bild nummer ett lades upp på min sons 18-årsdag och visar alltså en bild från när han var nyfödd. Bild två är från mitt bröllop 2024, bild 3 visar mig som 12-åring. Bild 4 en helt vanlig selfie, bild 5 visar mig och Fredrik Skölfman (marknadsansvarig på Dyslexiförbundet) fotograferade av Jonas Borg i Stockholms slott för Prinsparets stiftelse (i samband med lanseringen av en forskningsrapport om dyslexi). Bild 6 tog min son på Världsbokdagen, bild 7 visar min svärmor Gunilla med min son Eyvind. Bild 8 är tagen i vår fjällstuga och bild 9 är en selfie från Berlin.

Januari

Jag fick plötsligt en massa extra tid eftersom arvsfondsprojektet Vox Vigor tog slut och jag således bara hade min halvtidstjänst på Dyslexiförbundet (plus ett och annat frilansuppdrag). Jag hade jobbat över 100 procent under en längre tid och bestämde mig för att ge den fria skrivdrömmen mer utrymme. Jag tog tag i skrivprojektet ”Sirensister” som jag bara småpetat på under en tid och fick till min glädje en plats i Jorun Modéns manusgrupp. Där kom jag vidare och gjorde stora förändringar i manuset.

Februari 

Jag fortsatte i manusgruppen och skrev inlägget ”Känslor och struktur – en motsägelse?”. 

Den skakiga samtiden påverkade mig och jag fann tröst i Gunnar Ekelöfs dikt Coda. Jag har aldrig varit någon stor poesiläsare, men riktigt bra dikter kan ge mig en närmast religiös upplevelse, och jag är inte troende i traditionell mening.

I slutet av månaden åkte jag till släktens stuga på Vemdalsskalet med min dotter och en kompis med familj. Underbart!

Mars

Jag skrev mycket, gav ut ett nummer av Läs & Skriv, och konsumerade kultur. Jag besökte Total Metal-utställningen i Kulturhuset i Stockholm och påmindes om mina år i hårdrocksvängen på 90-talet. Och jag åkte till Jönköping med min pappa och bonusmamma för att se föreställningen Skogen, med manus av min lillebror Jerker Beckman.

April

Jag var ersättare på Frilans Riks årsmöte och deltog vid en manifestation för att släppa Joakim Medin fri (tack och lov friades han en månad senare). 

Hela våren präglades av ett svajigt världsläge, inser jag när jag tittar tillbaka i flödet. 

Och jag skrev, jobbade och var på Sett-mässa för Dyslexiförbundets räkning.

Maj

Jag gick på punkkonsert i Haninge med min nyblivna 13-åring. Nu har jag två tonåringar och det är både underbart och läskigt. Underbart för att vi kan umgås på ett annat sätt än tidigare och göra saker som baseras på gemensamma intressen istället för rena barnsaker. Läskigt för att jag minns hur jobbigt det var att vara tonåring och indirekt tvingas återuppleva de åren genom min dotter (det var inte alls på samma sätt när min son var tretton, med honom var det helt andra utmaningar som gällde bristande utmaningar i lågstadiet och annat som hade med Aspergerdiagnosen att göra). 

Och så dog lilla Cleo, dotterns hamster. Det blev slutet på hennes smådjursperiod.

Juni

Mitt första inlägg på Instagram i juni handlar om boken All fours av Miranda July. Den träffade mig mitt i prick. Jag skrev några ord om detta i ett inlägg i juli.

Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag har ett flexibelt arbete och tillbringade några dagar på ett air’b’n’b-boende i Bålsta för att dottern skulle slippa pendla till popkollot som ägde rum där. Jag hann även åka till Göteborg med mina bästa tjejkompisar. 

Och min son fyllde 18. Tänk att jag officiellt har ett vuxet barn!

Juli 

Semestermånaden fick en bitterljuv underton eftersom min svärmor Gunilla mådde allt sämre. Hennes cancer hade kommit tillbaka och hon hade åkt in och ut från sjukhuset hela våren. 

Den 23 juli satt vi på tunnelbanan på väg till en dygnskryssning i Tallinn, när Gunilla ringde och berättade att hon inte skulle överleva.

Vi tillbringade ändå dygnet i Tallinn, det var som alltid mysigt att besöka en stad med våra tonåringar. 

Augusti 

Början av månaden var känslorna stora och svallande eftersom dottern var nervös inför både kommande kollo och ny skola. Den 7 augusti åkte hon iväg på kollot. Natten till den 8 augusti dog Gunilla, tidigare än vi hade väntat oss.

När skolorna börjat gick dottern och jag och såg Smashing Pumpkins på Gröna Lund. De var ett av banden jag lyssnade mycket på under det ljuva nittiotalet. 

September

Gunilla begravdes. 

Andra helgen i september blev jag medbjuden på en skrivhelg hos Aurora Carlström, som jag läste kreativt skrivande med på Linnéuniversitetet. En frisk och härlig helg med kalla bad, djupa samtal och en känsla av att man levde!

Jag höll en workshop om journalistiskt skrivande för deltagare på Stockholms fontänhus. Denna workshop baseras på handboken som vi gjorde under Vox Vigor-tiden, och den går att läsa online på Vox Vigors hemsida. Om du jobbar för en förening med personer som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa kan jag komma och hålla workshop! Kontaktuppgifter hittar du på min hemsida.

Workshop med Fontänhuset och Radio Totalnormal i september.

Oktober

Mycket arbete för Dyslexiförbundet. I oktober äger Dyslexiveckan rum och Dyslexipriset delas ut. Dessutom höll förbundet kongress i Sollentuna utanför Stockholm och en ny förbundsstyrelse valdes.

På höstlovsveckan, vecka 44, förverkligade jag en dröm och tog Snälltåget till Berlin med familjen. Även om det var höstväder med mycket regn var resan rolig. Mina tonåringar är samhällsintresserade, så vi besökte bland annat DDR-museet och Förintelsemonumentet och tittade på resterna av muren.

En fin gård i Berlin.

November 

Min födelsedagsmånad är den gråaste månaden. Jag brukar trösta mig med att Skorpionen är ett av de intressantaste stjärntecknen. 

Förutom födelsedag var jag på en mysig minikonferens med Dyslexiförbundets kansli till Trosa. Hotellet, Bomans hotell, var något alldeles extra!
Jag höll också en workshop för RSMH Stockholm med samma tema som workshopen för Radio Totalnormal i september.

En annan positiv sak var att jag och Angelica Öhrn tog upp våra skrivträffar igen. Dessa träffar består av lunch med textsamtal och museibesök. Vi har hunnit med två under 2025 och jag hoppas på många fler under 2026. 

Manuset sväller åt alla håll och kanter, men jag jobbar mycket med det, så någon gång blir jag klar!

December 

Månadens viktigaste vana är att äta frukost med min dotter och lyssna på radions julkalender. Det har annars varit en ovanligt lugn månad, vilket är ovanligt i mitt liv. 

I början av månaden publicerades en intervju som jag gjorde med prästen, psykologen och samtalsterapeuten Elisabeth Arborelius för tidskriften Socialpolitik. Det var ett starkt samtal som handlade om åldrandet och döden, ett inte helt lätt ämne att förhålla sig till eftersom det ger en känsla av maktlöshet. Men just därför måste vi kanske prata mer om det.

Årets sista dag tar jag med familjen för att se Farnaz Arbabis version av Så tuktas en argbigga på Dramaten. Den ska vara både provocerande och stark har jag hört och jag har ganska stora förväntningar. Det återstår att se vad mina tonåringar tycker! 

Min farmor, talpedagogen som jobbat i många år inom teatern, tog alltid med oss barnbarn på teater och jag vill gärna föra den traditionen vidare.

Under 2025 har jag också läst 27 böcker (om jag inte missat någon). Men de får bli ett eget inlägg.

Share
Livet, Skrivande

En tid av övergångsriter

Lämna en kommentar

Det här är ett inlägg om övergångsriter i livet, både mina egna och mina släktingars. Jag befinner mig mitt i alltihop, har mycket bakom mig och tänker på mitt förflutna, och förluster och hormoncocktails gör mig extra känslig.

Döden

I somras dog min svärmor Gunilla i cancer. Det är fortfarande svårt att fatta, hon blev svag så fort, men vi fortsatte att hoppas på bättring ända tills dödsdomen kom tre veckor innan hon somnade in.

Även min farbror Jens dog i början av hösten. Honom har jag inte haft så mycket kontakt med på senare år, men han var mina kusiners pappa och min pappas bror. Jag minns honom från barndomen, en lång, solbränd och kraftfull man, min farmors äldsta son. Farmor umgicks jag mycket med när hon levde. När jag hade fått barn pratade farmor ofta om sin tid som småbarnsförälder, så ibland kan jag tänka på Jens och min pappa som små pojkar.

Bild på min farmor som skålar med texten Skål för farmor som skulle ha fyllt 104 år idag!
En Instagram Story om min farmor från 3 oktober 2025.

Vuxenblivandets övergångsrit

Min dotter är tretton, har precis börjat sjuan i en ny skola. Det har skickat mig tillbaka till min egen högstadietid. Jag avskydde sjuan och åttan! Blygheten, hierarkierna, känslan av att vara fel och inte ha ett liv. De tuffa tjejerna som pissade revir. Och killarna som kunde vara så jävla taskiga. Ändå var man jättekär i dem i hemlighet.

När jag tänker på sjuan och åttan tänker jag mörker. Som jag minns det var det som titeln på Paul Thomas Andersons briljanta film: ”One battle after another”. I nian släppte det, jag fick nya kompisar och brydde mig mindre om dem som inte var snälla. 

I gymnasiet bytte jag både kommun och skola och det blev ännu bättre.

När min dotter är låg blir jag också låg, jag blir oerhört påverkad. Det beror nog på att jag själv befinner mig i en annan övergångsrit, klimakteriet. Känslorna är på utsidan.

Sen går det ett dygn och plötsligt är dotterns humör bra igen. Hon kvittrar i telefon med sin kompis. Jag försöker lära mig att det är så hon funkar, och inte bli så påverkad av när hon deppar.

Kanske blir jag påverkad av att jag jobbar med frågor som rör psykisk hälsa. Det får mig att ha känselspröten ute, hela tiden.

Frukost vid vatten
Den här bilden tog jag under en skrivarhelg hos en f d kurskamrat på en ö i Västmanland i september. Underbart och friskt!

Skrivandet – en tunn tråd av hopp

Skrivandet är min tunna tråd av hopp, mitt sätt att försöka hålla fast vid en mening. Jag tycker att Jonas Hassen Khemiri skrev fint i DN häromdagen, om förluster och försöket att skydda sig själv genom att tänka att man alltid kan skriva om det. Inte för att jag skriver om just förluster, men jag försöker hänga kvar vid hoppet att mitt skrivande ska betyda något.

Just nu grubblar jag över att min försteläsare (min man Daniel) tycker att jag ska skriva en fortsättning på mitt nästan-färdiga manus som har arbetsnamnet ”Sirensyster”. Han tycker att jag ska hämta inspiration från idéer som jag hade i tidigare outgivna manus. Ja, jag skulle vilja fånga upp det som var bra men i dessa manus, men som jag inte lyckades fullända. 

Men den starka känslan av mening och inspiration som behövs för att få igång skrivandet vill inte riktigt infinna sig.

Kanske ska jag ändå knyta ihop säcken på denna berättelse, putsa den tills den skiner. 

Och sedan ge mig själv tid att forma en ny idé som eventuellt blir sedd ur en helt annan vinkel, men från samma universum. Vi får se.

Share
Läsning, Livet, Skrivande

Börjar nu tiden då jag slutar jämföra mig med andra?

Lämna en kommentar
Flicka med blont hår och röd tröja (Marja 12 år)
Jag, 12 på det trettonde, året då jag lade till namnet Andrea.

Den 10 juli hade Andrea namnsdag. Jag heter Andrea i andranamn, ett namn jag själv lade till när jag var 13 år. Min mamma hjälpte mig. Troligen hade jag tjatat sönder hennes öron om att ”alla andra” hade både andra- och tredjenamn och att ingen annan hade det konstiga namnet Marja. Namnet gick så lätt att göra parodi på, med grov finsk accent. När namnet uttalas på finska tänker jag på en kraftig och barsk finsk kvinna som har något handfast jobb, som att skura golv eller jobba i storkök. 

På den tiden ville jag heta Ulrika, Helena eller Rebecka och vara extrovert och kunna hjula. 

Men jag var introvert och kass på gymnastik. 

Det ska tilläggas att jag idag är nöjd med mitt namn och stolt över mitt finska arv.

Men när man är 13 år och famlar efter sin identitet vill man helst av allt passa in. Detta faktum blev extra tydligt när jag, i samband med namnsdagen, skrev om mitt namn på Instagram och frågade vad andra tänkte om sina namn. Responsen och engagemanget var stort! Majoriteten hade liksom jag drömt om att heta något annat när de var barn eller i tidiga tonåren, men trivdes numera med sina namn. Någon hade bytt namn, just i den åldern.

Boken Skuggan över stenbänken av Maria Gripe. En liten flicka och en kvinna i vitt. En skugga över en stenbänk.
Maria Gripes Skuggan över stenbänken, upplaga från 1982.

Som Berta i Skuggan över stenbänken

Våra namn verkar prägla oss och den vi blir, både i våra egna och i andras ögon. Jag tänker direkt på Maria Gripes ungdomsbok Skuggan över stenbänken, där huvudpersonen reflekterar över sitt avskydda namn, bland annat i jämförelse med familjens nya husa Carolin: 

”Saga Carolin – den som fått det namnet måste känna att hon en gång har varit mycket älskad. Vad som än hände i livet, skulle hon så förlora allt, så skulle hon ändå alltid ha sitt vackra namn kvar som ett kärleksbevis som ingen kunde ta ifrån henne” (sid 26).

Såhär skriver hon om sitt eget namn: 

”Jag heter BERTA.

Mamma försvarade det med att Berta betyder den ’lysande’, den ’strålande’. Det gjorde inte saken bättre. Jag var ingen ljusgestalt. Varken mitt namn eller jag själv kunde få det att lysa och stråla om oss.

Tvärtom kände jag hur jag långsamt blev mer och mer lik detta namn. Hur det fick håret mitt att bli ännu mer råttfärgat. Ögonen ännu gråare. Till och med rösten påverkades och blev klanglös, ihålig och död.” (Sid 27)

Det finns ingen författare som inspirerat mitt eget skrivande lika mycket som Maria Gripe. 

Och jag inser att jag också skriver mycket om identitet. Manuset som jag just nu försöker slutföra handlar om en ung person som försöker lära sig att förstå och acceptera sig själv, som jämför sig med andra, framför allt sin till synes perfekta syster. 

Mittlivskrisen från helvetet

Mina egna identitetsfunderingar blev extra påtagliga för snart tre år sedan. Det var i samband med att min debutbok ”Klockan som ägde tiden” gavs ut. Den hösten, 2022, fyllde jag 49 år. Att närma sig 50 år var skrämmande. Jag kände mig inte redo att bli gammal och osynlig, som jag hört att man blir efter 50. Istället blev jag olidligt fåfäng, ville inget hellre än att känna mig ung.

Att jag just I den vevan äntligen fick en del bekräftelse genom den antagna boken gjorde mitt ego ännu mer förvirrat och fåfängt.

Jag har ägnat de efterföljande åren åt att försöka hitta en väg framåt efter krisen. I våras hörde jag talas om Miranda Julys bok ”All fours” (som nu finns översatt till svenska och heter ”Alla fyra” i översättning av Magdalena Sørensen, det var för övrigt hon som tipsade mig om boken). 

I denna på kultursidorna mycket omtalade bok skriver Miranda July öppet och ärligt om en kvinna mitt i förklimakteriet. Även om hon gör betydligt knäppare saker än jag, kände jag verkligen igen mig i tankegångarna, rädslorna och känslorna. 

Mina rädslor har handlat om att bli tråkig, osynlig, irrelevant och – framför allt – bitter. Vi lever ju i ett ungdomsfixerat samhälle. Att jag blev så rädd för att bli osynlig kan ha att göra med att jag sällan har vågat ta plats, att jag varit en person som backat när andra varit högljudda och tagit över rummet. Nu har jag äntligen vågat visa vem jag är, bland annat genom min bok.

Befrielsen

Härom dagen slogs jag av en tanke: Tänk om livet efter 50 skulle innebära att man blir befriad från all osäkerhet, all fåfäng strävan efter att jämföra sig med andra? 

Jag bryr mig mindre om ytligheter numera och ser ingen anledning att lägga tid på människor som inte vill mig väl.

Jag har börjat förstå vad jag mår bra av. Att jag inte behöver anpassa mig och och vara till lags. 

Det är förmodligen detta som gör att många äldre kvinnor (och män) uppfattas som besvärliga. De har helt enkelt fått nog av att vara följsamma och anpassa sig till andra. 

Kanske har jag missuppfattat en del av dessa individer som bittra, när de i själva verket bara struntar i att göra det som omgivningen tycker och förväntar sig av dem? 

Det är onekligen väldigt obehagligt att vår tid är utmätt, men det går knappast att stoppa tiden.

Share
Livet, Skrivande

När alla känslorna kommer på en och samma gång

Lämna en kommentar
Fruset hjärtformat löv på frostig asfalt.
Fruset hjärtformat löv på frostig asfalt.

Det händer fortfarande att jag kommer hem från mingel, konferenser eller möten med en känsla av att en bomb har slagit ner i min huvud. Jag är överstimulerad och har svår att varva ner samtidigt som jag bara vill lägga mg ner och sova.

Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget, vid min ålder? Det var ändå tio år sedan jag läste Susan Cains bok Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs som innehåller rader som jag har upprepat flera gånger i olika inlägg: Introverta har vidöppna informationskanaler, vilket betyder att de blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler vilket gör dem mer benägna att bli underaktiverade, rent av rastlösa. Det är därför de är mer benägna att mingla och delta i gruppaktiviteter. Läs mer om Cains bok i mitt blogginlägg från 2015.

Det finns så många dimensioner på att vara introvert och dessutom högkänslig. I varje möte med en ny människa måste jag förhålla mig till min personlighet. Jag kan fortfarande krympa ihop och dra mig undan när jag är i samma rum som personer som har ett mer självklart förhållande till att ta ton och synas och höras. Vi introverta kan nog verka lite svåra innan man lär känna oss, medan extroverta är lättare att ta till sig vid en första anblick.

Jag inser att det kan vara självdestruktivt att förminska sig själv, men jag känner av energier så starkt att min hjärna lätt blir överaktiverad.

Stor inre värld

Jag har en väldigt stor inre värld och livlig fantasi, det är väl därför jag blev en skrivande person.  Nu har jag förstått att jag är rätt bra på att dölja mina inre tankar för människor i min omgivning. En del som jag inte känner upplever mig som lite hemlig, kanske stängd. Det beror nog på att jag är van vid att folk inte är så bra på att lyssna. Jag väntar mig väldigt lite intresse av folk generellt och blir förvånad om jag möter någon som faktiskt hör vad jag säger eller känner av min energi på samma sätt som jag alltid känner andra människors energier.

Högkänslighet, att vara en hsp-person (hsp står för high sensitive personality) är inte en diagnos utan ett personlighetsdrag. Många säger att känsligheten är en tillgång i mitt skapande, och det är förstås uppmuntrade att höra om konstnärer som är högkänsliga. Nyligen lyssnade jag till exempel på podden ”Under körsbärsträdet” som görs av min vän Frippe Nilsson. Han intervjuade skådespelaren och konstnären Amanda Ooms som berättar att hon är en sådan som tar in allt hon ser och att det kan vara tröttande. Det gjorde mig glad att höra, eftersom jag har stor respekt för henne. 

Tänk om jag hade autism

Ibland vill jag bli att bli lite mer som Wednesday Addams och skita fullständigt i hur andra upplever mig. Jag kan avundas min son, som ofta säger ”jag bryr mig inte” när vi frågar om sociala relationer på nya skolan. Han har högfungerande autism, det som tidigare hette Aspergers syndrom. Han har svårt att förstå grejen med socialt spel i skolan, men har kvar sina gamla vänner och är nöjd med det. Greta Thunberg, som har samma diagnos som min son, sa i Skavlan 2019: ”Om jag inte hade haft asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i”.

Det är väl då typiskt att man ska behöva kämpa med sin identitet så mycket. Jag inser att jag framöver måste ha mer fri skrivtid och ensamtid så att jag kan bearbeta mitt senaste år som har varit lite väl utmattande och känslosamt.

Share
Livet, Skrivande

Prokrastrinering i snöovädret

Lämna en kommentar
Utsikt från mitt fönster, 28 november 2023.

Idag, 28 november 2023, sitter jag insnöad (typ). Jag är privilegierad nog att kunna jobba hemma, och min introverta, högkänsliga hjärna behöver passa på att ta det lite lugnt.

Det har varit ett intensivt år med väldigt mycket jobb. Skönlitterärt har jag inte skrivit mycket alls, bara enstaka meningar på kvällar och helger. Motståndet har varit starkt, det är det nu också. Rent krasst skulle jag säga att jag skriver det här blogginlägget som prokrastrinering. Nu när jag äntligen har en lucka för det skönlitterära skrivandet tar det emot något enormt!

Istället för att skriva böcker har jag bland annat gjort en tidning, Läs&Skriv nummer 4 2023, och en porträttintervju i Revansch nummer 4 2023 (utkommer inom ett par veckor).

Jag undrar varför det skönlitterära tar emot så mycket? En anledning är att jag kanske alltför tydligt ser läsaren framför mig, i detta fall är läsaren min dotter, och varje mening måste bli rätt så att den blir tydlig nog för henne. Det är på sätt och vis positivt, eftersom slutresultatet förhoppningsvis får den rätta tonen. Men det skapar inget flyt i skrivandet.

En annan anledning är att jag är rädd att det inte ska vara tillräckligt spännande för min dotter och andra i hennes ålder. Ack, detta tvivel!

Jag var på Bokmässan i september, det var roligt och intensivt (ibland lite väl intensivt, alla dessa röster som vill höras …).

Det roligaste var att jag fick träffa ”mitt” förlag Beta Pedagog. Bilden nedan togs av redaktören Erika Bengtsson som var en riktig klippa i redigeringen av min bok Klockan som ägde tiden!

Jag på Bokmässan i Göteborg, september 2023. Foto: Erika Bengtsson

Att ha kontakt på ett förlag är förstås en morot att skriva något mer. Men Beta Pedagog ger som sagt bara ut barnböcker (inte så ”bara”, i och för sig).

Jag skulle, som jag berättat tidigare, gärna vilja få ut en bok för unga vuxna. Jag har dock inte undersökt terrängen särskilt mycket, främst för att jag inte har haft tid. Det finns kanske också en rädsla i uppskjutandet: Så länge jag inte har försökt finns ju möjligheten kvar, eller hur?

Trots motståndet är mitt mål för 2024 att frigöra mer tid för det skönlitterära. Jag vill ändå ha den ventilen, och drömmen om fler utgivna böcker lever vidare.

Share
Livet, Skrivande

Vem vill ge ut en bok om havsvarelser?

1 kommentar
Jag framför statyn Den lille havfrue i Köpenhamn. Foto: Daniel Cronström

Det är månader sedan jag sist bloggade. Ibland behöver man stanna upp och reflektera över livet. Jag har haft en rejäl ålderskris och vill inte gå in mer på det, men kan säga att det var en tröst att läsa Kicki Möllers artikel i DN, jag kände igen mig mycket (för er som prenumererar).

Nu börjar min fjärde och sista betalda semestervecka. Det är ovant och lyxigt för en långvarig frilans att kunna släppa allt och bara vara med familj och vänner. 

I fyra dagar var jag med sambo och barn i Köpenhamn. Vi checkade av de viktigaste turist-ändamålen: Tivoli, Christiania, Den lille havfrue, samt Ripley’s Believe it or not-museet som jag velat visa för min son sedan han var liten. Att ha med sig en 16-åring som inte säger så mycket är speciellt. Man vet inte vad han tycker, och det enda han uttrycker är att han vill hem och spela på sitt rum.

Men efter hemkomsten råkade vi tjuvlyssna på honom när han berättade om sin resa för kompisarna, och då var det tydligt att resan gjort intryck på honom. Särskilt Christiania, som han dessutom hade gjort extra research om. Det värmde föräldrahjärtat!

Bilden på mig och Den lille havfrue är strategiskt tagen eftersom jag har skrivit ett manus där det förekommer havsvarelser. Det är nästan klart och nu undrar jag hur jag ska få några förlagspersoner att läsa det. Jag kan inte vända mig till Beta Pedagog, förlaget som gav ut Klockan som ägde tiden eftersom de bara ger ut böcker upp till tolv år. Mitt nya manus riktar sig främst till unga vuxna (vilket i praktiken betyder medelålders kvinnor om man får en tro en bibliotekarie jag känner 😉 ).

30-talsinteriör på pensionatet där vi hade vårt skrivretreat, i Ingelsboda strax utanför Växjö.

Skrivretreat i Småland

I slutet av maj var jag förresten med med fyra före detta kurskamrater på skrivretreat i Småland. Vi läste alla Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet 2011-2012 och håller kontakten, peppar och uppmuntrar varandra vid framgångar och motgångar. Vi bor på olika orter, har relativt olika liv, men delar passionen för skrivandet.

Jag vill åka på minst en skrivresa varje år, och helst med sällskap. Även om skrivandet är något man behöver göra ensam är det trevligt att ha bollplank och sällskap till måltiderna.

Våra dagar bestod av skrivande (såklart) och fina samtal och måltider. Vi bodde på ett pensionat i Ingelstad utanför Växjö. Inredningen påminde om filmer från 30- och 40-talet och pensionatet låg vackert vid en sjö.

Både Ann-Charlotte Ekensten, Ingrid Jönsson och Sofia Hedman som var med på retreaten är etablerade författare och har publicerat mängder av barnböcker (Elin Heinö var också med på retreaten, jag väntar fortfarande på hennes böcker, idéerna hon presenterade för oss var jättebra!). Jag kommer aldrig ikapp med min enda bok, men har heller inte ambitionen att leva på skrivandet. Jag gillar mitt jobb för mycket.

Om ni undrar varför kan ni till exempel läsa detta inlägg på RSMH-bloggen. Det är ord som Marinas som motiverar mig.

För kännedom ska jag också åka till Bokmässan i år. Jag har inte varit där sedan 1990-talet, så det är hög tid! Vi kanske ses?

Share
Inspiration, Livet, Skrivande

Från Sisyfos till återhämtning

1 kommentar
Körsbärsblommande trädkrona.
Körsbärsblom på Bysistorget i Stockholm för några veckor sedan. 

Vid den här överväldigande vackra tiden på året är jag alltid trött. Vårterminen har ilat fram och ibland känns arbetet Sisyfos-artat, jag måste ständigt knuffa den jädrans stenen uppför backen. Varje gång konflikter uppstår mellan människor jag arbetar med störtar stenen ner igen och jag måste börja om.

Jag har en högkänslig hjärna som lätt blir överstimulerad. Efter större möten där jag har mycket ansvar kan det kännas som om jag blivit överkörd av en ångvält, för att använda en sliten liknelse. En sorts baksmälla infinner sig.

Tid för konstnärsträff

Jag brukar återhämta mig genom att besöka olika kulturella evenemang, så det är snart på tiden att jag gör det (det som Julia Cameron kallar konstnärsträffar, se mer under taggen #Cameronkurs). 

Just nu är jag nyfiken på Sara-Vide Ericssons utställning på Kulturhuset i Stockholm. Den måste jag hinna se innan den stänger. Kanske i början av juni? Dessutom ska jag faktiskt på spa nästa vecka, en försenad julklapp till sambon.

Det bor en Luther i mig som håller hög arbetsmoral. Att göra jobb som är utlagda på mig är relativt enkelt. Att ge mig tid att skriva på egna projekt är alltid lite svårare, även om förlagskontraktet har gjort mig aningen kaxigare.

För att mota alla tvivelsmonster har jag bokat en helgs författarretreat hos författaren Kim Kimselius i juli. Förra sommaren gick jag en underbar kurs på Biskops-Arnö och hade en plats på en av deras sommarkurser redan i början av juni i år, men jag tvingades avboka den. Jag insåg att det inte gick att få ihop med familjelivet när barnen ska till skolan och sambon har egna aktiviteter inbokade. Att åka iväg tre dagar i juli, när alla är lediga, blir förhoppningsvis enklare.

Det här med att resa bort på skrivretreat är något jag vill göra oftare i framtiden. Släppa distraktioner och stress och bara fokusera på kreativiteten.

Och så några boktips

Tre bokomslag
Tre bokomslag.

En annan källa till återhämtning är läsning. Bästa boktipset just nu: Existentialisterna av Sarah Bakewell. En otroligt intressant skilding av bland andra Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Albert Camus, Martin Heidegger och andra 1900-talsfilosofer som jag läser i skenet av nutiden. Precis som idag levde de till stor del i skuggan av ett krig. 

På bilden syns även Vem fruktar döden, en fantasyhistoria av Nnedi Okorafor som utspelar sig i Nigeria och bland annat handlar om flickor som blir omskurna. Berättelsen är genomsyrad av afrikansk folktro och magi. Jag gillade den, även om andra halvan var lite för omständligt berättad. 

Den tredje boken på bilden, En bro av poesi, läste jag för min dotter. Det är en samling dikter utvalda av Svenska Akademien som hon fick av sin morfar i tioårspresent. Vi hade fina samtal och hon lyssnade verkligen och funderade över dikterna.

Nu är jag nyfiken: Vad gör ni för att återhämta er?

Share
Livet, Skrivande

Plötsligt händer det jag alltid drömt om

6 kommentarer
Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3
Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3

Jag har något att berätta. Något jag drömt om att skriva länge länge, men som jag nästan hade slutat hoppas på.

För snart två decennier sedan fick jag mitt första snälla refuseringsbrev, ett brev där förlaget Tiden bland annat skrev att de trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt, riktigt bra. Det brevet, tillsammans med annan uppmuntran från viktiga personer, har gjort att hoppet om att en gång bli utgiven författare har hängt kvar på en skör tråd. Parallellt med mitt arbete som frilansande journalist och kommunikatör, studier och barnalstrande har jag hoppet levt om att en dag ge ut böcker. Jag har gått otaliga skrivarkurser, bytt texter med vänner. Lyssnat på skrivarpoddar. Putsat, slipat, strukit och suckat. Lågan har emellanåt varit mycket svag.

På sistone hade jag börjat undra om det var någon idé att fortsätta. I november nästa år fyller jag femtio år. Börjar det inte bli patetiskt att släpa runt på denna konstnärsdröm, som en annan tonåring?

Men jag hade inte gett upp helt. Det föll sig så att bokförlaget Beta Pedagog utlyste en barnbokstävling, och jag hade ju ett nästan färdigt manus som jag dessutom betalat en lektör för att bearbeta.

Jag bad min kompis, författaren och förlagsredaktören Johanna Strömqvist, läsa det ytterligare en gång med sin erfarna redaktörsögon. Hon gav mig några bra tips som jag köpte rakt av. När jag fixat till texten ännu en gång skickade jag in den.

Jag tänkte att det blir väl som vanligt, som det blev med den där Bonnier Carlsen-tävlingen (dit jag skickade en tidigare version av manuset) – det vill säga att jag inte hör ett knyst och att priset går till någon annan.

Jag hann till och med efterlysa nya testläsare, barn denna gång, för att se om det fanns något som kunde förbättras ytterligare. Jag skickade det även till en annan förläggare, som dock tackade nej efter ett dygn.

Men så hände det. Ett mejl från Beta Pedagog: 

Hej Marja!

Jag är glad att kunna meddela att du är en av finalisterna i Beta Pedagogs manustävling 2021! Vi tyckte mycket om ditt manus ”Klockan som ägde tiden”.

Innan vi utser en vinnare vill vi försäkra oss om att våra finalister fortfarande är intresserade av tävlingen och inte har fått manuset antaget av ett annat förlag.

Därför får du gärna svara på det här mejlet så snart som möjligt, och berätta om vi fortfarande kan räkna ditt manus som ett bidrag.  

Jag blev så glad att jag nästan ville gråta. Bara det att de hade läst mitt manus och tyckte om det!

En vecka senare fick jag ett nytt mejl. Jag hade inte vunnit (något observanta läsare kanske redan noterat). Men det gjorde inget, för:

Med detta sagt har vi haft en diskussion här på redaktionen, och vi är alla överens om att ditt manus är för bra för att vi ska vilja släppa taget om det. Därför vill vi ändå erbjuda dig utgivning hos oss. Din berättelse är välskriven och spännande. Du ger en gripande och realistisk inblick i vardag, tankar och känslor hos ett barn med NPF, och som läsare känner man verkligen med Valter när han ställs inför valet och kvalet som klockan innebär. Även de filosofiska och övernaturliga inslagen lyckas du skildra på ett intressant, enkelt och trovärdigt sätt. Vi på Beta Pedagog vore alltså väldigt glad om vi fick göra en bok av det här manuset.

Ja, så stod det alltså. Min Valter ska bli en riktig bokkaraktär! 

Vidskeplig som jag är har jag inte velat ”komma ut” offentligt med detta förrän avtalet var påskrivet, även om jag hade velat skrika ut till hela världen hur glad jag är! 

Jag är tacksam till Författarförbundet som erbjuder juridisk rådgivning till debutanter trots att vi (ännu) inte är medlemmar. Tack vare dem skrev förlaget bland annat in en konkursklausul så att jag får tillbaka min upphovsrätt om det skulle hända något så olyckligt som en konkurs (peppar, peppar). I kontraktet står också att boken kommer att ges ut inom 18 månader. Planen är att den ska komma ut i höst.

Så här såg mitt följebrev ut:

Valter är inte sams med tiden. Hans föräldrar skäller på honom för att han så ofta kommer för sent till skolan. Hans lärare Samira tycker att han borde gå i lilla gruppen, men det vill han inte. Där går nämligen Parisa som slog honom i förskolan. Valter vill gå kvar i sin klass, för där går hans bästa kompis Oscar.

Oscar bor granne med Valter och skulle kanske inte ha funnits om inte hans syster hade dött.

Hemma hos mormor hittar Valter en silverklocka. Den har pyttesmå spröda visare och kugghjul som syns bakom urtavlan. Tillsammans med sin kompis Oscar testar han klockan och märker att den kan sakta in tiden. Bara sju minuter åt gången, men det räcker för att Valters tid ska passa in mer i världen.

Men vem är det som har skrivit de mystiska lapparna som de hittar i Hemliga rummet i källaren? Vad är ett maskhål? Är stenarna på skolgården egentligen drömvarelser? Och varför är den gamle grannen Blomberg så intresserad av Valters klocka?

Klockan som ägde tiden är en filosofisk spänningsberättelse för barn i åldrarna 9-12 år. Den handlar om ett barn med en annorlunda syn på världen. Jag vill att den ska bidra till att fler får förståelse för barn med exempelvis högfungerande autism/Asperger. För den som är intresserad av att lära sig fakta finns också inslag av fysik, biologi och filosofi i texten.

Share
Livet, Skrivande

Året då jag blev lite mindre ängslig

2 kommentarer
Min finaste julklapp, julen 2021: En ask av pärlplattor som min dotter gjort, med sin fars hjälp!

Det är den första januari 2022 och samtidigt som det svindlar lite vid tanken på hur fort tiden virvlar fram – jag kan inte fatta att min första bebis fyller femton år i juni! Min smarta pojke som lärde sig läsa innan han fyllde fyra och som var besatt av tåg tills specialintresset byttes mot dataspel. Eftersom han var så smart trodde vi att skolan skulle vara lätt för honom, men det har blivit tvärtom. Han behöver massor av extra stöd i skolan eftersom han har svårt att komma igång och avsluta uppgifter, och eftersom han mer eller mindre vägrar att göra uppgifter som inte intresserar honom eller som han inte förstår syftet med. 

Jag vet vid det här laget att skolloven alltid är påfrestande för oss. Även om vi vet att han behöver ledigheten lurar oron där hela tiden, oron för att han ska få fysiska men för att han aldrig frivilligt lämnar sitt rum och datorn. Alla varningar om för mycket skärmtid och stillasittande gör mig ledsen eftersom jag vet vilka kraftfulla insatser som krävs för att motivera honom att överhuvudtaget gå utanför dörren. När han i veckan gick med på att gå på bio och se The Matrix Resurections kunde jag pusta ut en kort stund.

Kanske ingår det i föräldraskapet att känna sig otillräcklig. Jag kommer att tänka på den första bilden jag fick av autism. Det var i Gunilla Bergströms böcker om Bill och Bolla. Gunilla Bergström var, som många vet, författaren till Alfons Åberg-böckerna, och gick tyvärr bort i augusti 2021. Hennes dotter Boel, föregångaren till Bolla, har en lindrig hjärnskada och vissa autistiska tendenser. Hon pratar inte. Jag trodde länge att det var så man var när man var autistisk. När min son fick diagnosen Aspergers syndrom förstod jag att det är ett stort spektrum.

Jag tänker på slutet på en av Bill och Bolla-böckerna, där föräldrarna, efter att ha förtvivlat över sitt barn som lever helt i sin egen värld, inser att Bolla är nöjd och glad. Hon skrattar och ”lallar” för sig själv, oberörd av det som händer i omgivningen. Som Gunilla säger i en artikel från 2007: ”Då lärde jag mig att se livet från hennes perspektiv. Vi gick runt och var ledsna för att hennes liv inte skulle bli som vi hade tänkt det. Men hon var lycklig för de små sakerna som cirkulerade kring henne. Hennes två stora passioner i livet var musik och kex – det gjorde henne lycklig. Visst, hon pratade inte, men lallade desto mer!”

Så länge min son är lycklig med sitt spelade framför skärmen, och så länge han går till skolan (vilket han faktiskt gör till skillnad från många andra i hans situation), försöker jag vara nöjd (även om vi och pedagogerna fortfarande kämpar för att han ska få godkända betyg när han går ut nian).

Och jag då?

Mitt eget 2021 var på flera sätt omtumlande. Allra främst på grund av att mitt fackliga engagemang i Journalistförbundet har varit turbulent. Det bästa med allt som hänt – bland annat en kritisk granskning i Tidningen Journalisten – är att jag har blivit mer självsäker. Detta förstod jag när jag träffade mina gamla bokcirkelkompisar för första gången på två år. Jag insåg att den Marja de kände var en ängsligare version än den jag är idag. Det var nästan som när jag kom tillbaka från sommarlovet i nian och kände mig som en annan, mer utåtriktad person än den blyga tjejen som mina klasskamrater trodde att jag var.

Jag har jobbat mycket i år, bland annat som kommunikatör för RSMH, men det har varit roligt och engagerande. Nu under jullovet skriver jag på slutarbetet till kursen Medicin för journalister där jag har lärt mig mycket. Det är trots allt ett stort privilegium att hela tiden få möjlighet att lära sig nya saker!

Det som inte fått tillräckligt med plats i mitt liv, främst under hösten, är det fria skrivandet. Jag gör dock researcharbete i bakgrunden, bland annat genom att lyssna på P3 Dystopia, Medicinvetarna och andra inspirerande poddar. Jag har tvivlat en del på mina lätt utsvävande idéer. Jag har även undrat om det överhuvudtaget är någon mening att försöka skriva en bok. På sätt och vis är det skönt att vara sysselsatt med annat så jag inte behöver tänka på denna försakelse av min gamla dröm. Men så fort jag får lite ledig tid tänker jag ändå på skrivandet. Kanske blir det till slut en bok till de närmast sörjande. Jag vet inte hur jag ska våga ha större drömmar än så. Kanske borde jag vara mindre ängslig på det området också?

Share
Livet

Mina akademiska år och människor jag förlorat

Lämna en kommentar

I augusti 2002 påbörjade jag en kurs i litteraturvetenskap med dramatikinriktning på Södertörns högskola. Jag var 29 år och hade jobbat på olika tidningar sedan jag var 19, senast som redigerare på Dagens Nyheter. En redigerare är ungefär detsamma som layoutare, med lite mer redaktionellt ansvar. Man sätter rubriker ansvarar för textens paketering. Jag var rastlös och uttråkad och ville inte sitta dagarna i ända vid datorn och redigera, jag ville skriva och resa runt och ställa frågor till människor. Men jag vågade inte ta plats så som jag såg andra göra, främst unga män som verkade se det som självklart att de skulle få spaltutrymme. 

I hopp om mer frihet bestämde jag mig för att ta en paus från tidningsvikariaten och studera på heltid. 

Den akademiska världen var inte heller självklar för mig. Jag har alltid läst mycket skönlitteratur, men är lite för otålig för att bli riktigt bra på att plugga. Dessutom hade jag svårt för det akademiska språket. De satt inte rätt på min tunga, kanske för att jag var skolad i att skriva journalistiskt och begripligt. 

Däremot är jag i efterhand glad att jag tack vare utbildningen har läst en stor del av den tongivande dramatiken från antiken och framåt. 

Men det viktigaste jag har med mig från Södertörn är alla vänner jag fick. Faktum är att jag har de åren att tacka för en stor del av min bekantskapskrets.

Under andra året på Södertörn hamnade jag i samma studiegrupp som Erika, Maria och Kajsa, som kallade sig Ekis. Vi hade många spännande diskussioner om feminism och litteratur. Medan Erika och Ekis var utåtriktade och argumenterande var jag och Maria lite mer lågmälda.

Så här efteråt är jag inte det minsta förvånad att Ekis så småningom blev en känd debattör och författare, hon hade redan då en imponerande skärpa och fick mig alltid att tänka ett extra varv.

Guido i september 2020. Han bad mig köpa parmaskinka.

I mitt försök att lämna redigerarfacket kom jag i kontakt med Guido Zeccola, då kulturredaktör på Stockholms Fria Tidning, som Ekis också skrev för. 

Guido var en märklig man. Han var född i i Italien och var drygt tjugo år äldre än jag. Det tog lång tid innan jag förstod mig på honom, men sedan blev vi vänner.

Nu är Guido död, och det är svårt att beskriva honom. Som Ekis skriver i en träffsäker krönika i Dagens ETC: ”Han var antimoralist men när det blev inne blev han moralist istället, anarkist, religiöst intresserad, konservativ, men på det där radikala sättet som levnadsglada människor ofta blir när de blir äldre.”

Han var ganska melodramatisk av sig och beklagade sig ofta över sin sviktande hälsa. En dag var det inte längre små krämpor: Han hade obotlig cancer. Han sa att han inte var rädd för döden, men jag upplevde att han var besviken över att livet skulle ta slut.

Det här är jobbigt att skriva: Ibland orkade jag inte med honom, även när han var döende. Jag tyckte att han krävde för mycket av mig. Jag hade ju jobb och familj som tog energi av mig. En gång skällde han på mig för att jag inte gillade hans Facebookinlägg tillräckligt ofta. 

Ekis skriver också att han uttryckte sig klumpigt mot henne, att han hade en ”enfant terrible-sida”. Det var delvis därför jag höll honom på avstånd. Han ville egentligen väl, men hade inte alltid den rätta tonträffen.

Under sjukdomstiden sågs vi några gånger på hans gård, han insisterade att jag skulle ha munskyddet på. Sista gången, i början av sommaren, åt vi lunch på pizzerian utanför hans lägenhet i Stureby. 

Efter sommaren skrev jag bara ett tråkigt, korthugget mejl till honom. Jag glömde att gratulera honom på 70-årsdagen i augusti. Och kanske hade han sagt så många gånger att han skulle dö att det blev som i sagan om Peter och vargen, jag trodde det nästan inte. 

Men jag förstod det direkt när hans dagliga Facebookinlägg upphörde efter den 30 september. Han hade sagt att han skulle lägga ut något så länge han levde.

Guido är inte den enda från åren på Södertörn jag förlorat. Maria i vår studiegrupp dog av en hjärntumör för ett år sedan, i september 2020. Hon blev bara 41 år. Maria var en väldigt omtänksam person, glad och känslig. Det är fortfarande overkligt att jag inte kommer att höra hennes gotländska röst igen.

Share