I augusti 2002 påbörjade jag en kurs i litteraturvetenskap med dramatikinriktning på Södertörns högskola. Jag var 29 år och hade jobbat på olika tidningar sedan jag var 19, senast som redigerare på Dagens Nyheter. En redigerare är ungefär detsamma som layoutare, med lite mer redaktionellt ansvar. Man sätter rubriker ansvarar för textens paketering. Jag var rastlös och uttråkad och ville inte sitta dagarna i ända vid datorn och redigera, jag ville skriva och resa runt och ställa frågor till människor. Men jag vågade inte ta plats så som jag såg andra göra, främst unga män som verkade se det som självklart att de skulle få spaltutrymme. 

I hopp om mer frihet bestämde jag mig för att ta en paus från tidningsvikariaten och studera på heltid. 

Den akademiska världen var inte heller självklar för mig. Jag har alltid läst mycket skönlitteratur, men är lite för otålig för att bli riktigt bra på att plugga. Dessutom hade jag svårt för det akademiska språket. De satt inte rätt på min tunga, kanske för att jag var skolad i att skriva journalistiskt och begripligt. 

Däremot är jag i efterhand glad att jag tack vare utbildningen har läst en stor del av den tongivande dramatiken från antiken och framåt. 

Men det viktigaste jag har med mig från Södertörn är alla vänner jag fick. Faktum är att jag har de åren att tacka för en stor del av min bekantskapskrets.

Under andra året på Södertörn hamnade jag i samma studiegrupp som Erika, Maria och Kajsa, som kallade sig Ekis. Vi hade många spännande diskussioner om feminism och litteratur. Medan Erika och Ekis var utåtriktade och argumenterande var jag och Maria lite mer lågmälda.

Så här efteråt är jag inte det minsta förvånad att Ekis så småningom blev en känd debattör och författare, hon hade redan då en imponerande skärpa och fick mig alltid att tänka ett extra varv.

I mitt försök att lämna redigerarfacket kom jag i kontakt med Guido Zeccola, då kulturredaktör på Stockholms Fria Tidning, som Ekis också skrev för. 

Guido var en märklig man. Han var född i i Italien och var drygt tjugo år äldre än jag. Det tog lång tid innan jag förstod mig på honom, men sedan blev vi vänner.

Nu är Guido död, och det är svårt att beskriva honom. Som Ekis skriver i en träffsäker krönika i Dagens ETC: ”Han var antimoralist men när det blev inne blev han moralist istället, anarkist, religiöst intresserad, konservativ, men på det där radikala sättet som levnadsglada människor ofta blir när de blir äldre.”

Han var ganska melodramatisk av sig och beklagade sig ofta över sin sviktande hälsa. En dag var det inte längre små krämpor: Han hade obotlig cancer. Han sa att han inte var rädd för döden, men jag upplevde att han var besviken över att livet skulle ta slut.

Det här är jobbigt att skriva: Ibland orkade jag inte med honom, även när han var döende. Jag tyckte att han krävde för mycket av mig. Jag hade ju jobb och familj som tog energi av mig. En gång skällde han på mig för att jag inte gillade hans Facebookinlägg tillräckligt ofta. 

Ekis skriver också att han uttryckte sig klumpigt mot henne, att han hade en ”enfant terrible-sida”. Det var delvis därför jag höll honom på avstånd. Han ville egentligen väl, men hade inte alltid den rätta tonträffen.

Under sjukdomstiden sågs vi några gånger på hans gård, han insisterade att jag skulle ha munskyddet på. Sista gången, i början av sommaren, åt vi lunch på pizzerian utanför hans lägenhet i Stureby. 

Efter sommaren skrev jag bara ett tråkigt, korthugget mejl till honom. Jag glömde att gratulera honom på 70-årsdagen i augusti. Och kanske hade han sagt så många gånger att han skulle dö att det blev som i sagan om Peter och vargen, jag trodde det nästan inte. 

Men jag förstod det direkt när hans dagliga Facebookinlägg upphörde efter den 30 september. Han hade sagt att han skulle lägga ut något så länge han levde.

Guido är inte den enda från åren på Södertörn jag förlorat. Maria i vår studiegrupp dog av en hjärntumör för ett år sedan, i september 2020. Hon blev bara 41 år. Maria var en väldigt omtänksam person, glad och känslig. Det är fortfarande overkligt att jag inte kommer att höra hennes gotländska röst igen.

Döden döden…

Ni minns kanske att Astrid Lindgren och hennes systrar ska ha inlett varje telefonsamtal med de orden. De hade på ålderns höst kommit fram till att det var lönlöst att älta alla ångestfulla tankar på döden. Därför ältades ämnet i dessa två ord, sedan pratade de om annat.

Just nu exponeras vi alla för döden. Vi som är yngre än 80 år och har vuxit upp i Sverige har väl aldrig förr blivit så varse om att coronadöden kan drabba vem som helst av oss, direkt eller indirekt. Indirekt genom att våra anhöriga i riskgrupper utsätts för faror.

Det är omöjligt att värja sig mot historier om människor som har dött ensamma i hemmet; som kanske har kvävts till döds, människor som bara några veckor tidigare var friska. Och om alla som inte fått träffa sina döende släktingar på sjukhus på grund av smittrisken. Hjärtat brister.

Jag håller mig igång på dagarna. Tack och lov har jag, till skillnad från många frilanskollegor, inte blivit av med några uppdrag än så länge. Jag har en hel hög med deadlines den kommande veckan.

Men hur hinner jag då skriva detta undrar ni kanske?

Jo, detta skrivs på natten. Jag vaknade till kort efter insomningen och då var det kört. Tankarna började mala. Rädslan för att drabbas själv slog till. Att inte kunna andas har länge varit min stora skräck. Jag har gjort utredningar för astma men vårdpersonalen som undersökte mig trodde snarare att jag var stressad när jag andades ytligt. Jag tror det är lätta panikångestsymptom som ibland slår till. Därtill har jag pollenallergi.

På nätterna har jag också drömt konstiga drömmar den senaste tiden. Några drömmar har varit så obehagliga att de väckt mig.

Jag tolkar det som att jag bearbetar världens ångest på natten.

Som den optimist jag trots allt är försöker jag ändå se fördelarna även i denna skräckladdade tristess. Här är mina önskningar om ”bra” konsekvenser av coronavåren 2020:

• Kriser gör konst mer intressant. Det borde gå att ta tillvara alla känslor som krisen väcker och använda dem i kreativt arbete. Kanske inte nu när allt är kaos, men längre fram. Jag hoppas och tror att det kommer många intressanta verk utifrån detta! 
• Gemenskapen. Jag önskar att fler har fått förståelse för att vi alla sitter i samma båt på denna jord. Att vi är beroende av att jorden är frisk. Jag önskar i alla fall att detta inte är glömt om några år. Vi är alla i riskzonen för att vi är beroende av våra lungor. (Men för den skull påstår jag absolut inte att fattiga och rika har samma villkor. Uppenbarligen är du betydligt mer utsatt om du är trångbodd och inte har möjlighet att jobba hemma.)
• Mindre stress. Visserligen är det psykiskt påfrestande att inte kunna sova, men jag läste nyligen en artikel om att antalet personer som söker vård för hjärtinfarkter i Stockholm har minskat med 40 procent. Förhoppningsvis beror minskningen inte bara på att en och annan låter bli att uppsöka sjukhus av rädsla för smitta. Det borde väl synas i statistiken så småningom om folk går hemma med obehandlade hjärtinfarkter. Nåväl, detta är bara en spaning och inga vetenskapliga fakta. Själv är jag i alla fall mindre stressad (om man bortser från den nattliga ångesten). Jag äter också nyttigare eftersom jag inte får i mig så många energirika uteluncher på stan.
• Sist men inte minst: Att alla som jobbar med vård och omsorg får den respekt de förtjänar på alla sätt. Att det satsas på välfärden och att de får bästa möjliga arbetsvillkor.

PS. Jag somnade efter att jag skrivit detta. Skrivandet är en bra katalysator. Rekommenderas!