43 år. Jepp, så mycket fyller jag om två månader. För någon som är 17 fattar jag ju att det låter lastgammalt, men det är ändå lång tid kvar tills jag går i pension. Med min ojämna frilansinkomst kommer jag förmodligen aldrig kunna sluta jobba helt.
Igår läste jag ett debattinlägg i tidningen Resumé där Erik Haglöf, vd för en rekryteringsfirma, berättade att hans företag höll på att förlora en viktig kund för att de rekommenderade kommunikationschefer i 50-årsåldern. Kunderna var nämligen enbart intresserade av personer i 38-årsåldern. Den som passerat 40 anses för gammal och den som passerat 45 är ”iskall”.
Jag har aldrig velat göra chefskarriär så personligen känner jag mig inte jätteorolig, men, som det är onekligen något väldigt skevt i det faktum att människor förväntas nå toppen av sin karriär före 40, samtidigt som de flesta fortfarande sliter med småbarn och renoveringsobjekt. Och gruppen 35 till 40 tillhör de mest stressade och utbrända alla kategorier, skriver Haglöf.
Det svider i mig när jag läser detta. Jag tänker på barnen som måste dras med sönderstressade föräldrar under sina viktigaste uppväxtår. Och jag tänker på all kraft som går förlorad.
Trots att vi är så jämlika på många sätt är vi svenskar också ett otroligt ängsligt folk. ”Jag tror att det handlar om vår djupt rotade svenska rädsla för att sticka ut och bryta mot normer. Vi vill följa flocken och göra som alla andra, för då kan det i alla fall inte bli fel.Ibland får jag känslan när jag träffar HR-personer att de drivs just av detta: att inte göra fel, snarare än att rekrytera en fantastisk person till en viss roll. De vill vara säkra på att de checkar alla rätta rutor, och om rutan (verklig eller outtalad) säger att personen ska vara max 38, ja då blir det så”, skriver Haglöf. Ja, läs hans text själva, den är klockren!
Rent krasst kan man alltså sammanfatta det så här: När vi är 20 är vi för oerfarna. Vid 30 är arbetsgivarna rädda för att vi ska föda barn. Och vid 40 är det för sent.
Jag hoppas att det sker en förändring, kanske i form av lagstiftning mot att fråga om folks ålder, som i USA.
En av mina bokcirkelvänner har bestämt att vi ska läsa boken Tid: Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman och Sigge Eklund. Jag hade mina fördomar om dessa narcissistiska män och läser med viss skepsis, men har ändå fastnat vid ett stycke av Sigge om vår mentala ålder. Han hävdar att han mentalt är 65 år och vill sitta vid en brasa och läsa böcker. Jag tycker att det var lite roligt att tänka på; för visst har alla människor en mental ålder! I min gymnasieklass fanns till exempel en tjej som mentalt var 45 vid 16, hon borde börja känna sig mer tillfreds nu. Men vilken är min mentala ålder? Jag tror jag är 11 år, för den åldern var en så viktig brytpunkt för mig och drömmarna jag hade då lever fortfarande. Att bara sitta vid en brasa är jag nog lite för rastlös för, men att vara pensionär och inte ha så stora prestationskrav kan säkert också ha sin tjusning.
Så berätta gärna för mig – vilken är din mentala ålder?
Jag såg nyligen en rolig tweet. En tavla där det stod ”Never finish anyth”.
Jag vet att jag inte är ensam om att påbörja ambitiösa projekt som sedan är svåra att avsluta. Jag tycker att det är roligt att ha stora visioner och bilder av världar och historier, men jag gråter blod över hur slitsamt det är att få dem att nå sin fulländade form.
Men för att konstnärligt arbete ska ha något värde i omgivningens ögon måste det väl vara avslutat och skickat till mottagaren? Eller?
Som författare är ju jag fullständigt oförlöst. Jag har inte gett ut någonting. Ändå kan jag inte sluta hålla på med mina livsprojekt.
Fördelen med alla slitsamma år är att jag har blivit bättre på att skriva. I början skrev jag alla på näsan och förklarade mer än gestaltade. Jag fick slipa och slipa på språket. Jag känner mig som en skulptör som putsar och skrapar på sitt verk, år ut och år in.
Att ha testläsare är guld värt, men den här sommaren har jag försökt skriva klart ett manus från början till slut innan jag blandar in någon. Jag skriver på ett ungdomsboksprojekt som jag inte kan släppa trots att ursprungsidén är urgammal. Jag kommer inte att få någon ro förrän det är i land. Och jag närmar mig slutet av det första utkastet, har för närvarande skrivit 170 000 tecken vilket motsvarar 83 A4-sidor (eller 150 boksidor enligt programmet Scrivener). Snart ska en testläsare få titta på textmassan.
Hur gör jag sedan? Skickar till förlag igen och väntar in såväl standardrefuseringar som snälla refuseringar? Statistiskt sett vet jag ju att det ofta blir så, men det finns någon liten låga hopp där inne, bland annat för att en känd förläggare skrev ”du kan skriva” till mig för några år sedan.
Tills vidare låter jag bli att tänka på utgivning och skriver vidare för att få den där känslan av att jag åtminstone har avslutat något.
I början av juli skrev jag om verktyget Kanbanflow.com, ett bra verktyg för att få mer struktur på mitt frilansande.
Under en dag kan jag hålla på med upp till fem olika uppdrag. Medan jag skriver på en artikel åt en uppdragsgivare trillar det in ett brådskande mejl från en annan. När jag tar en paus och kollar sociala medier ser jag en bra nyhet som skulle passa att dela på det Twitterkonto jag sköter i jobbet. Och så vidare. Allt flyter ihop och när jag får uppdrag som är baserade på timarvode får jag höfta lite.
Jag har testat att använda Kanbanflows ”Pomodoro-timer” för att få verklig koll på hur mycket tid varje uppgift tar. Pomodoro-timern vill att du arbetar koncentrerat i 25 minuter för att sedan pausa i 5 minuter. Om du blir avbruten finns det några förinställda alternativ du kan klicka i, till exempel ”Boss interupted”, ”Phonecall” och ”Had to go”.
Efter några dagar kan jag säga att jag inte använder det hela tiden, eftersom det blir meckigt när jag växlar mellan mindre sysslor. Vissa arbetsuppgifter kan jag också göra lite varstans. I sängen innan jag stiger upp. När barnen är hemma men upptagna med kompisar eller diverse skärmar.
Jag vet, en del säger att man ska skilja på arbete och fritid men som heltidsstudent och småbarnsförälder uppskattar jag möjligheten att själv välja min arbetstid och arbetsplats.
Men när jag skriver fokuserat kan verktyget vara väldigt användbart. Medan Pomodorotimern tickar stänger jag av allt annat och ägnar mig enbart åt den uppgiften. Jag struntar i mejl och sociala medier.
Sedan, när 25 minuter har gått, plingar det till i datorn och jag får ta en paus, sträcka på benen, gå på toaletten och rentav unna mig lite kaffe. För då har jag jobbat så duktigt att jag förtjänar det.
Jag skrev nyss en artikel som jag ska fakturera per timme, och då är det bra att ha koll på hur lång tid den tog att skriva. Jag måste naturligtvis lägga till tid för bland annat intervju och research, som gjordes innan timern tickade.
I det stora hela ser jag Pomodoro-timern som ett kompletterande verktyg och Kanbanflow som ett sätt att komma ihåg vad jag ska göra och vad jag har gjort, så att jag efteråt kan klappa mig själv på axeln och säga att jag har jobbat bra. Jag vill ju vara en uppmuntrande chef som inspirerar till stordåd.
Jag har det senaste året läst till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin. Där har jag dagligen matats med budskap om hur viktigt det är att få spridning på sina inlägg i sociala medier. Gillamarkeringar i all ära, men det allra mest värdefulla är att folk kommenterar och delar ens inlägg. Då visar de ett verkligt engagemang. Naturligtvis måste man själv delta i de diskussioner som uppstår eftersom sociala medier handlar om att bygga relationer (förutsättningen är förstås att diskussionerna är konstruktiva).
Jag är kanske den enda i min klass som gillar Twitter, och det beror säkert på att jag är journalist och tycker att Twitter är en bra kanal för nyheter och samhällsdebatt.
Men på Twitter förekommer också illasinnade debatter, där vissa människor verkar finna nöje i att missförstå andra (läs gärna den här DN-artikeln som publicerades när Twitter fyllde tio i våras). Det är lätt att bli missförstådd när man ska sammanfatta sina tanketrådar på 140 tecken.
Min introverta personlighet ställer till det för mig. Å ena sidan har jag ofta starka åsikter och vill vara med och påverka. Å andra sidan känner jag ett visst obehag av att stå i centrum. Det kan bero på konflikträdsla, men också på att jag sällan är tvärsäker i de frågor som engagerar mig – till exempel det mänskliga psyket, jämställdhet och utbildning eller huruvida en bok är bra eller ej. Ofta kan jag svara folk med ”ja, när du säger det, det har jag inte tänkt på”. Eller dylikt. Jag skulle helt enkelt inte platsa i SVT:s program Debatt (som tack och lov har lagts ner – de gånger jag råkade se det mådde jag fysiskt dåligt av att folk inte fick tala till punkt).
Ibland tweetar jag något som får spridning, men istället för att bli glad över att nå ut blir jag orolig att någon ska bli arg på mig. Samma sak om jag har en åsikt i en sluten grupp på Facebook. Ändå kan jag inte låta bli ibland.
Så kanske mår jag oftast bäst av att dölja mig bakom en organisation eller en redaktion. Men jag förstår ju också att det finns ett värde i att mitt eget ”personliga varumärke” är synligt (här skrev jag om vad jag tycker om det begreppet).
Tänk om det kunde vara lättare att skriva ner det där som finns i huvudet! Tänk om jag, varje gång jag satte mig och skrev, skulle bli så inspirerad att jag inte kunde sluta skriva! Och om jag kände, djupt i magen, att det är blir bra, att potentiella läsare kommer att gilla detta.
Tyvärr är det ofta tvärtom, särskilt när jag försöker skriva skönlitterärt. Jag kämpar med orden och en kritisk tvivlarfigur sitter på min axel och viskar saker som ”nu blev det segt!”, ”dialogen är inte trovärdig!”, ”den där delen av scenen tillför inget, stryk den, eller förresten, kanske inte…”, ”nä, varför måste du alltid krångla till alla dina berättelser så att du inte orkar ro dem i land?” och ”vem sjutton kommer att vilja läsa detta?” .
Framför allt önskar jag så hett att jag bara kunde få ur mig allt som finns i mitt huvud så att det kan lämna mig i fred ett tag. Det känns som om jag hittills bara har lyckats skrapa på ytan av det jag verkligen tror mig kunna uppnå. Det är frustrerande att inte få något avslut och samtidigt ha tillräckligt med hybris för att inte kunna ge upp.
I mitt andra, mer realistiska yrkesliv har jag hittat ett bra verktyg för att lindra frustrationen på ett strukturerat sätt. Förra veckan gick jag en tredagarskurs i projektledning, arrangerad av kommunikationsskolan Berghs. Kursen är en så kallad ”fast forward”-variant av längre deltidskurser som skolan arrangerar under terminerna. Jag fick kursen som en del av en praktiklön eftersom jag ska göra min utbildningspraktik (LiA) på Berghs kommunikationsavdelning i höst. Något som för övrigt känns jättespännande!
På kursen fick jag tips och verktyg för hur jag kan arbeta mer strukturerat, både själv och om jag ska leda grupper. Jag fick tips om verktyget kanbanflow.com som är som en anslagstavla där du kan skriva in alla ”att göra” eller pågående projekt och flytta dem mellan kolumner (”to do”, ”to do today”, ”in progress” och ”done”), vilket ger bra struktur. Du kan också använda en ”Pomodoro timer”, som är inställd på 25 minuters arbete följt av 5 minuters paus. Jag provade den idag och skrev hyfsat disciplinerat under 25-minuterspassen. Det är annars så lätt hänt att jag går in på mailen och sociala medier så fort det tar emot lite.
Jag kommer också att använda Kanbanflow till mina frilansuppdrag, eftersom jag ofta får uppdrag baserade på timmar. Nu kan jag få bättre koll och struktur på mitt arbete!
Idag meddelar Pomodoro-timern att jag har ägnat 1 timme och 5 minuter åt min roman. Det är jag stolt över att jag klarade, trots den där jobbiga tvivlarfiguren på min axel.
Snart är det Roskildefestival i Danmark. Det fanns en tid, närmare bestämt fyra år på nittiotalet, då jag älskade denna festival. För att kunna gå gratis skrev jag om den i Akasha, se krönika nedan. Ta faktauppgifterna om Carlsberg med en nypa salt. Jag ringde och frågade hur många öl de sålde men jag har ingen aning om det räddade bryggeriets årsbudget. Det roligaste med den här krönikan är att Karolina Ramqvist citerade en rad ur den i sin bok ”När svenska pojkar började dansa” (Bokförlaget DN). När jag kollade festivalens hemsida nu såg jag förresten att de bytt sponsor till det andra danska ölmärket och festivalen har utökats till hela åtta dagar…
Det här var också före mobiltelefonernas och de sociala mediernas tid. Så länge sedan men ändå så nära…
Smickrande att bli citerad i Karolina Ramqvists bok När svenska pojkar började dansa (1997).
Roskildefestivalen 29 juni–2 juli 1995
VD:n för Carlsbergbryggerierna gnuggar troligen händerna och myser belåtet inför den sista helgen i juni varje år. De sponsrar Roskildefestivalen men går garanterat ändå med sådan brakvinst att budgeten är räddad för resten av året. Trots att ölpriserna mångdubblats jämfört med vad den vanligtvis kostar i Danmark (för oss dumma svenskar är den fortfarande hyfsat billig), säljer de över EN MILJON flaskor öl under de fyra festivaldagarna.
Inte för att man bryr sig om vad det kostar. Danskt öl hör ihop med Roskildefestivalen lika mycket som musiken och de stinkande bajamajorna.
Festivaler är alltid kul, men om man, som jag, gjorde sin (sena) festivaldebut på Roskilde så ter sig de många svenska musikarrangemangen som mer än lovligt ynkliga. Roskildefestivalen är tilldragelsen jag alltid längtar efter – skulle jag bara få åka hem emellanåt för att duscha, tvätta tältet och vila upp mig skulle jag kunna upprepa den åtminstone två–tre gånger varje år.
Roskildefestivalen är en utmärkt ursäkt för att få vara fullständigt självupptagen, äcklig, ful och destruktiv i några dagar. Vardagen är långt borta, tillvaron är dimmig och man gör vad som faller en in.
– Men så är det ju på Hultsfred också! protesterar någon.
Visst, kanske det. Men Roskilde är ändå ett strå vassare. Det är större och anonymare, man ser nästan ingen dyngfylla och stämningen är mer fridfull (ingen skulle komma på tanken att GÅ IN i ett tält och stjäla saker, än mindre göra upplopp). Roskildefestivalen är Flowerpower på nittiotalet, peace love and understanding. Alla är i samma situation och alla älskar varandra.
En nackdel med det enorma området är att det är lätt att tappa bort kompisarna, och vill man inte göra det missar man hälften av de band man hade tänkt se, eftersom alla har olika viljor.
Jag tror inte jag såg en hel konsert på grund av hattande, trötthet och trängsel, men PJ Harvey, Boredoms (innan jag somnade), Tiamat och Nationalteatern bjöd i alla fall ypperlig underhållning.
Å andra sidan skulle jag åka till Roskildefestivalen även om huvudbanden hette Magnum, Black-Ingvars och Vanilla Ice. I detta unika fall är det faktiskt inte musiken, utan festivalstämningen, som är viktigast.
De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.
Min farmor Margot fyller 95 i höst och på hennes sida finns en släktförening som ger ut en tidning, Lindhébladet, varje år. Jag blev tillfrågad om att skriva om henne och gjorde det. Eftersom hon betyder mycket för mig publicerar jag texten även här.
Kära farmor,
En gång sa du: ”Först tycker folk bara att man är gammal, men om det dröjer tillräckligt lång tid blir man kuriosa”. Det är ett roligt citat nu när du verkligen fyller kuriosa – 95 år!
När jag var liten tyckte jag att du var lite sträng, men redan i tioårsåldern började jag imponeras av din energi och styrka, som är både fysisk och psykisk. Du har lärt mig så mycket. Här är några exempel:
Du har lärt mig värdet i att ha så roligt på jobbet att man inte vill sluta jobba. Om man blir expert inom ett område går det också att fortsätta långt upp i åren. Ända upp i 85-årsåldern tog du uppdrag som talpedagog för skådespelare och expert på versmått. Det har alltid varit roligt att gå på teater med dig och möta alla berömda skådespelare som kastar sig om halsen om dig. Du måste ha varit en populär lärare; flera gånger har jag mötts av imponerade utrop när jag har berättat att du är min farmor.
Du har lärt mig att det aldrig är för sent att lära nytt. När du var i 60-årsåldern började du studera grekiska. Som jag minns det väckte detta stor uppståndelse – inte kan man väl plugga när man är så gammal? Idag, 30 år senare, upplever jag att omvärldens syn på livslångt lärande har förändrats och det är inte minsta underligt att läsa universitetskurser som pensionär. Men du var före din tid!
Du har lärt mig att man inte blir vän med människor för att de är i samma ålder som man själv, utan för att man har mycket gemensamt. En av dina bästa vänner, Christina som bor i Grekland, är 22 år yngre än du.
Du har lärt mig att det finns så mycket kultur i världen att man skulle behöva tio livstider för att hinna med allt. ”En del människor säger att de har tråkigt, det har jag aldrig”, sa du en gång. Du, liksom jag, har alltid kreativa projekt att dyka ner i, och om inspirationen tryter kan vi läsa böcker, gå på teater eller en konstutställning. Källan är outsinlig.
Du har lärt mig att glädjen i odling; att sätta ett frö och se det gro. Det är något särskilt med att plocka bär från egna buskar och gräva upp färska potatisar och morötter ur jorden och innan jag fick barn tillbringade jag mycket tid på din kolonilott.
Du har lärt mig stil och smak. Ditt hem är fullt av möbler från 50-talet. Några av dem har din man Eyvind ritat (han som jag har döpt min son efter). Dina möbler håller fortfarande medan vår betydligt yngre soffa är på väg att falla i bitar.
Intervju med Salt i Akasha nr 2 1995. Foton av min bror Joel Beckman.
1995 hörde jag ett nytt band som hette Salt. Deras dynamiska musik golvade mig totalt – de kombinerade hårda gitarrer med en fantastisk sångerska som kunde uttrycka känslor så att det brände i hjärtat. Då visste jag inte att denna sångerska skulle bli en folkkär artist och konstnär, och att han var född i fel kropp. Då hette hon Nina Ramsby, nu heter han Nino Ramsby. I artikeln stod det hon och får stå så eftersom den skrevs 1995. (Jag får i efterhand be om ursäkt för klyschan ”grädden på moset”!),
Bittert, begåvat, bra!
En av årets bästa svenska debutplattor gjordes av SALT från Stockholm.
Att Akashas reporter inte är ensam om den uppfattningen fick vi bevis för i våras, när Salt skrev kontrakt med PJ Harveys skivbolag Island Records.
Studion, Stockholm, en kväll i maj.
På scenen står en tjej med burrigt hår och blossande kinder. Hon stirrar intensivt ut i publiken, drar några riff och sjunger: ”I won’t leave until I’m done with you. Trust me, you will honour me…” Med en sådan utstrålning och en sådan röst är man värd all framgång man kan få.
Och det går bra för Salt. I våras skrev de kontrakt med prestigefyllda Island records (PJ Harvey, U2, Cranberries), vilket betyder att Nina Ramsby, trummisen Jim Tegby och basisten Ewerman kan ta ut en normal lön varje månad. De kan alltså leva på sin musik. Island kan känna sig utvalda – det var nämligen flera internationella bolag som ville signa bandet.
– Det var verkligen som att hamna på en annan planet, kommenterar Jim mötet med det engelska skivbolagsfolket.
– Allt var så förvirrande. Det kom folk, man visste inte vem som var vem. Alla hette Nick eller Mick eller Dave… De hällde i oss öl för att vi skulle tycka att de var världens bästa människor. Först tyckte man att det var kul, men sen blev man jävligt skeptisk. Totalt på sin vakt.
– Vi kände så här: Vilket skivbolag är det vi tycker har tagit fram sina artister på bästa sätt? Vi tyckte att Island hade gjort det, så vi valde dem, berättar Nina.
De bjöds till Islands kontor och fick träffa hela personalen från den ”lägst” anställda till högsta hönset.
– De var väldigt sympatiska, man märkte att det var seriöst, säger Jim.
Befriande oglamorösa
Det är två dagar innan den imponerande spelningen på Studion och jag träffar Nina och Jim på ett café på Söder. De är så befriande oglamourösa att jag har svårt att känna igen dem. Dessutom saknas basisten Daniel, och jag har fått höra från skivbolaget att de alltid är tillsammans när de träffar journalister.
Eftersom Daniel inte är närvarande kan Jim inte låta bli att fnissande berätta om dennes klavertramp när de befann sig där, på skivbolaget i England.
– Han skulle låna telefonen, och visste inte riktigt hur den fungerade. Så han sa ”how do you do?”, den brittiska hälsningsfrasen. Ha ha.
Salt träffades för några år sedan när de pluggade på Konstskolan i Stockholm. De bildade ett band, som först hette God Damn Carneval, men namnet ändrades så småningom till det betydligt enklare Salt. Debutalbumet ”Auscultate” släpptes i mars, på MVG Records. Den fick många bra recensioner, även om somliga hade svårt att hitta en benämning för musiken.
– Någon skrev att vi spelar långsam Led Zeppelinrock, berättar Jim. Antingen har de inte hört Led Zeppelin eller så har de inte hört oss.
Frustration
Gladpunk med folkmusikinfluenser stod det i en annan recension. Var denna skribent hittade det glada i Salts musik är svårt att tyda. Snarare ger den utlopp för frustration, bitter kärlek, längtan… Gitarrbaserad där Ninas röst är grädden på moset. Sedan plattan släpptes har Salt spelat på många ställen i landet. Jag frågar vad de gör på resorna till och från spelningarna?
– Jag försöker sova men lyckas aldrig, säger Jim.
– Jag sover. Och lyssnar på freestyle, säger Nina.
– Ja! Hela tiden, det är skittråkigt, tillägger Jim med ett skratt.
Det märks att de är goda vänner. Min fråga om Nina känner sig ”ensam” som enda tjej i bandet blir därför väldigt missanpassad i sammanhanget.
– Jag ser människor som individer, oavsett kön. Vi har aldrig tänkt på den grejen förutom att frågan alltid kommer upp. Det är synd att världen ser ut så, säger hon och skyndar sig att tillägga att det inte är någon pik mot mig personligen.
Hon tittar på klockan och inser att Systembolaget stänger om en kvart. De hade tänkt festa lite ikväll, nämligen. Vi följer med för att Joel, min fotograferande bror, ska hinna ta några bilder innan vi skiljs åt.
Det börjar duggregna medan Jim, Joel och jag står utanför Bolaget och väntar på att Nina ska handla. En trasig kille kommer kutande och knackar flämtande på glasdörren, men vakten skakar beklagande på huvudet. Tyvärr, det är stängt, klockan har slagit sex. Killen får försöka klara sig utan sitt livselixir ikväll.
Vi passerar Maria Polkliniken* och Joel tar några tokroliga bilder på Nina och Jim. Se hur det kan gå för de nytända och gröna popstjärnorna som inte aktar sig…
Bostadshotell
Det regnar bara mer och mer. Nina bjuder upp oss till sin lilla lägenhet. Den ligger i ett bostadshotell och består av ett rum på kanske 15 kvadratmeter, en kokvrå och ett badrum. Vid ena väggen sitter en alldeles för smal, obäddad säng fast i väggen. I övrigt är rummet ganska kalt, sånär som på en stereobänk, bokhylla och en fåtölj. På ena väggen hänger Bob Hunds rökande vovve. Ur stereon sjunger Björk, och Jim korkar upp en flaska billigt vin medan Joel plåtar.
Vi går därifrån nöjda – det är ju inte alla som får göra hemma-hos-reportage hos Salt-Nina…
Efter den här intervjun har en hel sommar förflutit, varför jag slår en signal till Nina i slutet av juli. Sedan sist har bandet gjort en hel del festivalspelningar (bland annat Trästocksfestivalen i Skellefteå, Arvika, Lollipop och Hultsfred). Snart ska de åka till Paris och spela in en video till låten ”Blaster”, som även släpptes som EP i Europa i mitten av september. När denna tidning kommer ut har Salt dessutom gjort ett par spelningar i Tyskland, Belgien, Holland och England. I november beger de sig till USA. ”Auscultate” släpps utomlands först i början av ’96. Jag säger bara: Ace of base, släng er i väggen!
Jag intervjuades i Expressens IT-bilaga 1999 om att man kan hitta andra med samma obskyra intressen på Internet.
Jag fick ett meddelande av en ung tjej i min klass. Hon hade sett i en presentation att jag en gång i tiden gjorde ett feministiskt rockfanzine och frågade om det fanns att läsa någonstans. Jag kände mig som en dinosaurie när jag svarade att jag har alla nummer i pappersversion, men att inget material finns digitalt. I slutet av Akashatiden gjorde min bror visserligen en hemsida som jag var redaktör för, men inget från den finns bevarat (så vitt jag vet). På bilden ovan ser ni en intervju med mig som gjordes i Expressens IT-bilaga 1999. Bilagan i sig är förresten en fascinerande tidsmarkör.
Jag har nu bestämt mig för att publicera ett par av mina Akasha-artiklar här på bloggen i sommar.
Jag inleder med en intervju med Marit Bergman. Den gjordes flera år innan hon slog igenom som soloartist. Innan jag träffade henne kallade jag mig inte feminist, vilket är förklaringen till att några av mina frågor är ganska naiva. Hon och Akashamedarbetaren Jennie K Larsson fick mig att fatta att jag alltid hade varit feminist (Marit började också skriva i tidningen en tid). Jag har skrivit av det precis som artikeln var skriven eftersom pladdret var en del av vår ton.
Akasha Magazine, intervju med Marit Bergman i Candysuck, 1995.
”Kill your boyfriend!” – intervju med Marit Bergman, sommaren 1995
De militanta feministerna i CANDYSUCK sjunger om kvinnomisshandel och att de inte tänder på självupptagna killar.
Vi föll direkt – klart de ska vara med i den kvinnodominerade blaskan Akasha!
Det är inte svårt att känna igen henne. Candysucks sångerska Marit Bergman har knallrosa hår, uppsatt i två söta råttsvansar, och hennes uppenbarelse sprakar i regnbågens alla färger. Själv är jag min vana trogen klädd i svart, och ser väl rätt färglös ut vid hennes sida. Det är för högljutt på Café Mutterns uteservering där vi hade tänkt sitta och prata denna midsommardag, så vi förflyttar oss till Cityhallen hundra meter bort. Marit berättar att hon en gång, i sina vilda tonår, somnade under ett bord på denna krog. Nu har hon fyllt 20, hon är äldst i sitt band och måste tänka på att vara vuxen och ansvarsfull (NOT!).
För den oinvigde kan jag berätta att vi befinner oss i de centrala delarna av vår kungliga huvudstad. Marit är i skrivande stund på väg att flytta hit, efter en tids pendlande från och tillbandets hemstad Västerås. Hon lär dock få fortsätta med pendlandet varje gång de ska repa, eftersom resten av bandet bor kvar i gurkstaden.
Faked Edge
Hon beställer apelsinjuice, jag tar en Coca cola, trots att jag vet att det är politiskt inkorrekt… Men när Marit köper ett paket Marlboro (världens elakaste cigarettmärke) förstår jag att hon inte är fullt så trogen ideal som hon ser ut att förespråka. Av rökandet att döma kan den någorlunda snabbtänkte lista ut att Candysuck inte heller är Straight Edge (snarare Faked Edge som Marit säger). Nikotin och alkohol slinker gärna ner. Men Marit är i alla fall vegan.
– Man vet ju vad som är dumt och vad som är bra, sedan får man försöka göra vad man kan så långt man orkar, säger hon. Det blir fel om det blir en hets, att man inte kan acceptera varandra för att den andra äter kött. Det spelar ingen roll om jag aldrig druckit Coca cola i hela mitt liv eller är vegetarian, om jag är oschysst mot mina polare. Jag tycker att man borde jobba mer med att analysera sin egen tillvaro, hur beter jag mig mot mina polare? Många Straight Edgare tänker inte, de är det bara för att det är tufft.
Marit tänker desto mer. På feminism och kvinnors rättigheter till exempel. Det märks inte minst i bandets lyrik.
– Vi är feminister, säger hon. Och när vi ändå får chansen att komma ut såhär, när folk lyssnar på en, är det lika bra att få det man vill säga sagt. Så våra texter är väldigt fokuserade kring feminism och sådant.
Tro det ja. Candysucks debut-EP, som släpptes i våras på Birdnest, har den provocerande titeln ”Kill your boyfriend”.
– Den kom till på en spelning, under introt till en annan låt. Jag skulle skriva någonting, och då var det så tråkigt med det vanliga ”onetwothreefour”, men det måste vara något med fyra stavelser, så då blev det ”Kill your boyfriend”. Och så tänkte vi, att det är en rätt slående slogan, så vi gör en låt på det – och så jammade vi ihop den.
Kärnfamiljshetsen
Marit fortsätter med att berätta om en ”intressant, inte så fulländad” teori hon har som också ligger till grund för denna låt.
– Den handlar om kärnfamiljshetsen. Om vi säger såhär: av tio människor kanske fem vill leva i en kärnfamilj med mamma, pappa, barn och sådär, medan de andra fem mer eller mindre tvingas in i en kärnfamilj. Just nu är jag 20 år och jag har mitt sociala kontaktnät, jag behöver inte ha en pojkvän. Men när jag är 25–30 kommer alla mina kompisar sitta isolerade i varsin kärnfamilj, och om jag vill och om jag vill ha något umgänge får jag också köra på det. Att inte ha någon pojkvän, inte skaffa man och barn, anses som ett misslyckande. Sedan kommer den aldrig fram, all den skit som händer bakom de stängda dörrarna. 70 procent av all kvinnomisshandel sker i sovrummet, var tjugonde minut blir en kvinna misshandlad, och en gång i veckan blir en kvinna misshandlad till döds av en man som hon har ett kärleksförhållande med.
– När Lorena Wayne Bobbitt skar kuken av sin make blev det rubriker världen över, medan det pågår rituell slakt mot kvinnor som på sin höjd får en liten notis i tidningen.
Men vissa feminister går nästan för långt – tycke du inte att de är lite väl aggressiva mot grabbarna ibland?
– ”Kill your boyfriend” handlar inte om alla killar, jag sjunger om en enskild person, men ändå tar alla grabbar åt sig. Det behöver de inte göra om de inte slår sina flickvänner, säger Marit.
En annan låt, som för övrigt har fastnat i min skalle likt ett skruvstäd, är ”Turn me on”: ”… a chance that I might give you/what you want, that’s true/but I’ve got better things to do/than screwing you and…/You don’t turn me on”. En text som de flesta tjejer kan relatera till, den handlar om grabbar som tror lite för mycket om sin egen attraktionskraft.
Bisexuell
Är det sant att delar av gruppen är lesbiska?
– Jag betraktar mig som bisexuell, säger Marit. Jag tror inte på den här heterohetsen. Jag är bara sexuell.
Är det så i hela gruppen?
– Nja… Nettis (Wislén, gitarrist, reds anm) har ju pojkvän som hon bor med, men det är så stelt att bara dela in folk i hetero och homo och sådär… Man träffar människor, blir kär eller så blir man det inte, sedan det ingen roll vilket kön de har.
Marit berättar vidare att Candysucks första inofficiella spelning gjordes på ett föräldramöte för några år sedan, när hon och basisten Maria ”Pez” Sahlin gick musiklinjen på gymnasiet. De hade tänkt göra ett Carolamedley, men kom på att de inte kunde spela så svåra ackord – då. Istället blev det ”Staten och kapitalet” på halvfart inför de stolta föräldrarna.
Marits föräldrar är för övrigt, till skillnad från sin dotter, vanliga Svenssons. Hennes mor är aktiv folkpartist och de har, om inte radhus, Volvo och hund, så i alla fall villa, Citroen och fiskar. Det är ungefär samma sak för de övriga bandmedlemmarna. Men föräldrarna har inget emot sina döttrars livsföring, tvärtom. Förutom Marit, Nettis och Pez består Candysuck av Anna-Lena Carlsson (trummor) och Nathalie Stern (sång). En gång i tiden medverkade även en tjej som spelade tvärflöjt (!) men hon var inte särskilt seriös. Idag tror Candysuck att hon var med bara för att komma in gratis på Dalarocken, där bandet spelade för två år sedan.
Coolt med tjejer
Jag påpekar att många anser att det är lättare för ett så kallat ”tjejband” att få spelningar just för att de är tjejer.
– Det stämmer faktiskt, säger Marit. Vissa tillfällen vet man att folk tänker ”åh, tjejer, coolt”. Men jag skulle ha hållit på med musik vad jag än tyckte och tänkte och vilket kön jag än hade, för det har jag alltid gjort. Det är jobbigt ibland att man aldrig kommer att bli bedömd enbart för musiken.
– Man kan få ett visst mått av uppmärksamhet, fortsätter hon. Men intresset försvinner efter ett tag om musiken inte är bra.
Nu låter Candysuck faktiskt riktigt schysst, men skulle allt gå åt fanders har Marit stora planer på att bli historielärare. (Den traditionella undervisningen är för mycket ”korvstoppning” påpekar hon vid ett annat tillfälle under intervjun).
– Jag tycker att det är så mycket skit man lär sig i skolan nu, så mycket oviktiga saker, menar hon. Historien är inte svart eller vit. Det enda som står om kvinnors historia i min gamla historiebok är att kvinnor fick rösträtt 1921. Det står inget om bakgrunden till detta.
Hur som helst, historielärarkarriären lär få vänta om allt går bra. Strax innan deadline fick vi veta att Candysuck har skrivit kontrakt med heavybolaget Soundfront Records. Senare i år spelar de in en singel, ”Schratch the surface” och i början av ’96 kan vi se fram emot en fullängdare.
Dessutom har Soundfront ett intimt samarbete med internationella Roadrunner, så kan vet ju aldrig vad som kan hända. Återstår att se vad mansfolket ute i Europa tycker om uppmaningen ”Kill your boyfriend”…
Jag i 7-årsåldern. En glad person har jag alltid varit.
Särbegåvning är något som diskuteras mycket just nu, senast i en artikelserie på Dagens Nyheters Insida. Särbegåvning är ingen diagnos, men kan göra skoltiden till ett helvete för den som inte blir förstådd. Jag lärde mig begreppet särbegåvning när mitt äldsta barn började i första klass. Jag vill inte skriva för mycket om honom utan hans tillåtelse, men jag kan kort säga att han visar många tecken på särbegåvning. När jag berättade för en av mina kurskamrater på Nackademin att han behöver vara motiverad för att göra skolarbete, svarade hon snabbt: ”Precis som du då?”. Ja, haha, precis som jag! Förmodligen har jag också en liten släng av särbegåvning. Jag känner igen mig mycket i min sons dagdrömmeri och ifrågasättande av auktoriteter. Jag lärde mig läsa på egen hand innan jag fyllde fyra, genom att titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Jag hade svårt att engagera mig i gruppaktiviteter – det har jag fortfarande om jag inte känner mig trygg. Och jag måste vara motiverad för att prestera på topp. Jag är långt ifrån en högpresterande elev – det är skillnad på särbegåvade och högpresterande barn; se den här tabellen som är förenklad men ändå ger en överblick:
Jag menar verkligen inte att jag och min son är bättre än några andra. Att nämna särbegåvning för folk som inte känner till begreppet leder ofta till skeptiska blickar och en misstanke om att jag skryter. Jag känner mig dessutom ofta ganska dum när jag är med belästa och högutbildade personer (här kommer självkritiken in).
Oftast känner jag mig också missförstådd och upplever att mina talanger är osynliga för omgivningen (eller att de inte anses ha något värde). I en av DN-artiklarna talar några ungdomar om att folk tycker att de borde vara mer framgångsrika nu när de är så smarta, men jag tror att en särbegåvad person måste ha stor tur om hen ska nå det som folk i allmänhet definierar som framgång. Anledningen är att de (vi) är individualister och tänker och reflekterar för mycket för att exempelvis nå chefspositioner. Det finns förstås undantag överallt och ibland tänker jag att människan om femtio år kommer att skratta åt alla diagnoser och definitioner på 2010-talet. Det viktiga är ju egentligen att alla ska ha rätt att nå sin fulla potential. Jag hoppas att dessa nya debatter leder till ökade möjligheter för min son och andra barn i hans situation.
