Etikettarkiv: Nackademin

Duktiga fru ordförande

Tygkonstverk i min lokala parklek (syntolkning: Tygskylt där det står ”Du är snäll”).

Härom kvällen önskade jag hett att jag kunde resa bort, bo på hotell, bada bubbelpool. Eller åtminstone gå på ett konstmuseum. Men det går ju inte nu. 

Istället för att åka på semester bakade jag bröd, och påmindes om att brödbakning alltid har varit ett sätt för mig att varva ner. Att göra en deg och lägga den på jäsning är en handling som kräver tid.

En annan aktivitet med liknande effekt är odling. Snart ska jag också försöka hitta såjord så att jag kan sätta de första fröna inför sommaren. Och eftersom arbetslivet har snurrat på lite väl fort den senaste tiden, något som påverkat min läskoncentration, har jag de senaste kvällarna läst böcker om odling istället för skönlitteratur. 

Bakning är terapi för mig. (Syntolkning: Bröddeg med träslev i).

2017 tackade jag ja till att bli ledamot i Journalistförbundets sektion Mälardalens frilansklubb. Att vara förtroendevald har lärt mig mycket om att arbeta med olika sorters människor, att organisera, att leda olika former av projekt. Jag har nytta av yh-utbildningen på Nackademin (”Marknadskommunikatör inom sociala medier”, numera heter utbildningen Social media manager), främst för att mycket handlade om att vara disruptiv, vara beredd på omstörtande förändringar.

Denna coronakris har definitivt varit omstörtande. Det har blivit tydligt att många behöver sin fackförening, vilket har gjort att arbetet som förtroendevald har känts meningsfullt. Jag har särskilt uppskattat arbetet i ”moderorganisationen” Frilans Riks, där jag blev ledamot 2019. Där har vi kunnat påverka beslutsfattare, bland annat genom att påpeka hur fel coronastöden har blivit för egenföretagare.

För några veckor sedan valdes jag till ordförande för Mälardalens frilansklubb. Omständigheterna kunde ha varit roligare och jag har känt mig en smula traumatiserad mitt i allt som ska ordnas och fixas.

Jag har aldrig haft någon ambition att axla ansvaret som ordförande, men att bli föreslagen för den rollen är tydligen sådant som händer när man dras in i föreningslivet. Jag som inte ens gillar formalia. Det har jag bland annat skrivit om på Epales blogg.

Blev det såhär för att jag är en duktig flicka, en prestationsprinsessa? Kanske, lite grann. Jag är snäll, ställer ofta upp. För snäll, enligt somliga.

En kompis definierade begreppet ”duktig flicka” som någon som får saker gjorda. Och sådan är jag, men i förrgår kände jag att jag inte orkade vara den pålitliga som alltid fixade allt. Den som alla räknar med hela tiden. Så jag loggade ut från den mejladress som jag har skapat för det fackliga arbetet, både från datorn och mobilen, och tänker inte läsa den mejlen förrän på måndag. Om jag överhuvudtaget ska orka hålla ut och tycka att förtroendeuppdraget är kul, och hinna göra mina andra jobb, måste jag emellanåt stänga ner helt, sortera bort distraktioner. Det är också mitt tips till andra som befinner sig i liknande situationer, särskilt nu när jobb och fritid flyter ihop i en enda soppa.

Det är också något konstigt med universum: När jag har mycket att göra trillar fler jobbuppdrag in, som vore jag en magnet. När jag har ont om jobb kan det tvärtom kännas som om jag stöter bort jobben.

Och hur ska jag mitt i kaoset få plats för skrivandet och det kreativa? Jag vet inte, men jag räknar med att tempot lugnar sig om några veckor och att jag då slutar ångra att jag tog på mig för mycket.

Share

Apropå fem tips från frilanscoachen

via GIPHY

Jag läste just några bra karriärtips till egenföretagare på fackförbundet DIK:s hemsida (tack för tipset, Maria Niemi!). 

Jag började reflektera över hur mycket jag följer karriärcoachen Johan Åkessons råd.

  1. Jag avsätter en del tid till relationsbyggande, bland annat som styrelsemedlem i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet. Härom veckan anordnade vi en frilansträff på temat ”Frilansen och ensamheten” (här har min kollega Beata Hansson skrivit om träffen. Vi planerar minst en till!). Sedan jag läste marknadskommunikation inom sociala medier har jag också blivit mer aktiv i olika branschrelaterade Facebookgrupper, främst Frilansjournalisterna, Frilansskribenterna och Kreatörsgäris. Tidigare var jag lite för blyg för att skriva i dessa grupper inför en massa människor jag inte kände, men det har gått över.
    Jag hoppar ibland på tjänster som dyker upp. Look for skill lyfte fram min profil i sina sociala medier. Stöd dem gärna och gå in och registrera er!
  2. Jag ”går till jobbet” och jobbar oftast kontorstid, antingen hemma, på mitt frilanskontor (som snart byts ut) eller på kafé eller bibliotek.
  3. Gör en plan… gör jag inte riktigt. Planen fungerar i alla fall inte rent ekonomiskt. Den här våren har jag ägnat mycket tid att försöka bygga upp nya relationer med kunder men det har ännu inte synts i min ekonomi. Håll tummarna för att det lönar sig i ett längre perspektiv! Och jag kanske skulle göra ett tydligare schema för dagarna. Ofta har jag svårt att ge tid åt mina kreativa idéer eftersom jag är så stressad över pengar. Min högsta önskan just nu är att slippa den stressen.
  4. Belönar mig själv gör jag inte heller tillräckligt. Hm. Jag borde göra mer!
  5. Skaffa en hållbar ekonomi: Det tuffa med denna punkt är att mitt önskemål om minst 800 kr i timmen + moms (f-skatt) har lett till att ganska många valt bort mig och hittat billigare lösningar. Men det känns inte rätt att jobba för mindre så jag får väl hålla ut. Pensionssparar gör jag, men bara lägsta möjliga belopp eftersom jag inte har råd med mer. Detta är en punkt som kräver en enorm långsiktighet och tålamod.

Mitt jobb är jätteroligt, men jag önskar att frilansens villkor var lite bättre. Friheten kostar. De anställda kanske har tråkigare, men de har förmåner som de kanske inte tänker på.

Share

Så tänker jag om hashtags

utsikt från kontorsfönster olika årstider
Här är ett exempel på hur jag använder hashtags: Jag samlade bilder på samma kontorsutsikt i våras. Det var roligt att se hur årstiderna växlade.

Innan jag började läsa marknadskommunikation inom sociala medier på Nackademin hade jag svårt för hashtags, i alla fall när de kändes överdrivet kommersiella och ytliga och folk strösslade med dem. Jag känner delvis på samma sätt idag, men på Nackademin fick jag lära mig att den som vill nå ut på Instagram bör använda minst åtta relevanta hashtags för att nå ut till en bredare skara. Jag fick också lära mig att det sällan lönar sig att använda alltför använda taggar, typ #love, eftersom man då har en väldigt liten chans att hamna i den så kallade inläggstoppen. Det är heller inte särskilt effektfullt att använda en tagg som ingen annan har använt. Det mest effektfulla är oftast att välja något lagom populärt.

På Twitter får du bara skriva 140 tecken, vilket innebär att det inte går att strössla med taggar. Där gäller det att spara på orden och välja en tagg inom just det man vill sprida.

(De flesta vet väl vad en hashtag är? Läs annars Wikipedias artikel eller den här pedagogiska texten som Dagens Nyheter publicerade 2010. Fyrkantstaggen före ett ord eller en mening gör det lätt att samla och kategorisera inlägg. Hashtags används mest på Twitter och Instagram. I de andra kanalerna verkar de inte ha samma effekt.)

Jag använder mest hashtags i jobbet men många av mina bekanta gillar att använda dem privat. Därför slängde ut följande fråga på Facebook och Twitter:

Hej gott folk! Skriv från hjärtat: när och varför använder ni #hashtags?

Hej gott folk, skriv från hjärtat: när och varför använder ni hashtags?

Jag fick ganska många roliga svar, till exempel:

Jag har nedan försökt dela in hashtaggar i olika kategorier.

Hashtaggarnas vanligaste användningsområden

1. För att sprida inlägg och bli synlig för fler

Se mer information i den här textens inledning. Om du har ett privat Instagramkonto, som inte har som syfte att spridas till den stora massan, men ändå använder vanliga taggar (typ #semester2017) kommer dina följare som klickar på taggen se de alla offentliga inlägg där taggen använts, men de som inte följer dig kan inte se din bild.

2. För att samla information på samma ställe eller delta i en konversation

När min uppdragsgivare NVL.org har konferenser skapar vi alltid en hashtag som vi uppmuntrar deltagarna att använda om de vill twittra eller instagramma från konferensen. Då går det lätt att läsa alla inlägg i efterhand eller följa konferensen i realtid.

Samma sak gäller för dem som vill starta en trend, sprida ett budskap eller starta en debatt. Eftersom det inte går att äga en hashtag är det smartast att hitta en formulering som inte redan används, men man kan inte skydda sig mot att någon annan använder samma tagg inom något annat ämnesområde.

Många som exempelvis gifter sig eller har en stor fest skapar en tagg för att alla bilder ska kunna ses i efterhand.

3. För att förklara och förtydliga

En lärare skrev på Twitter att hon använder taggar på Instagram för att märka upp vad inläggen handlar om åt sina elever.

Jag har vid ett tillfälle använt taggen #fidgetspinner för att det skulle vara lätt för mina följare/vänner/föräldrar att fatta vad det var jag skrev om. Inte för att jag ville positionera mig inom kategorin dagslände-leksaker.

4. Taggar som blivit begrepp

Inom denna kategori kan man till exempel räkna #tbt som betyder Throwback thursday och syftar till att återpublicera ett äldre inlägg eller visa ett foto från förr. Och det ska helst göras på en torsdag förstås.

5. För att skämta, poängtera eller vara ironisk

Ovan nämnda #faanvadvarmt #dörsnart är ett exempel på den sortens taggar, eller #långameningarsombaragörinläggetlitemerhumoristiskt men inte har någon spridningseffekt alls eftersom det är osannolikt att någon annan skrivit exakt samma mening.

Sociala medier är ingen vetenskap och det finns inget ”rätt” eller ”fel”, förutom att man naturligtvis inte bör kränka och hota folk och så vidare. Och som så ofta inom sociala medier kommer en del att tycka att det jag just skrivit är självklart och övertydligt och en del kanske inte håller med mig alls.

Efter den här redogörelsen känner jag dock att jag #inteorkarskrivaettordtillomhashtags – det var mer utmattande än jag hade kunnat ana. God natt!

Share

Det hände när jag skapade en Facebooksida

Facebookstatistik
Bjuder på lite av min facebookstatistik, varsågoda.

Ni vet det här med att bygga sitt eget varumärke.

I början av 2017 skapade jag en Facebooksida med namnet ”Marja Beckman skribent”. En del i min ålder skrattar generat åt att jag gjort detta. Snacka om att förhärliga sig själv!

Ja, ibland vill jag ju sticka huvudet i sanden och rodna över att jag är så skamlös. Vem tror jag att jag är?

Jag tror att detta beror på att jag föddes på 70-talet. Om jag hade varit femton eller tjugo år yngre hade jag inte skämts, inbillar jag mig.

Att det är skillnad mellan 70-talisters och 90-talisters syn på personligt varumärke blev jag tydligt varse om när jag läste till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin.

Vår andra kurs gick ut på att börja arbeta med våra personliga varumärken, och många av 90-talisterna i klassen hade inga problem med att kalla sig själva ”blivande experter” och skapa bloggar med stora bilder på sig själva. Det är klart, de är förstås yngre och snyggare än vi, och jag var också mer förtjust i att synas när jag var yngre. Men troligen är vi också präglade av vilka tider vi har vuxit upp i. Om man ska generalisera: Den som är 70-talist har sett en liten glimt av det gamla Jante-Sverige med ett starkt socialt skyddsnät. 90-talister har fått lära sig att de måste vara sin egen lyckas smed.

Klickstatistiken flerdubblades 

Jag tog examen i januari och därefter hade jag en två månader lång period då jag frilansade. Det fanns en del tid över och jag skapade den där Facebooksidan som jag hade dragit mig för att skapa. Jag har hela tiden funnits på Twitter, och där hade jag inga problem med att publicera länkar till mina blogginlägg och artiklar jag skrivit. Men skillnaden mellan Facebook och Twitter är att jag inte känner så många av mina Twitterkontakter privat. På Facebook finns däremot i princip hela min vän- och bekantskapskrets. Jag ville först separera det privata från det professionella.

Samtidigt har jag ju några av mina mest lojala läsare på Facebook, så till slut ändrade jag mig.

Jag bjöd in utvalda vänner att gilla sidan, långt ifrån alla FB-vänner, och sidan har nu 82 gillamarkeringar. Ett fåtal av dessa är personer jag inte känner, men de flesta är vänner och bekanta.

Sedan började jag testa mig fram och märkte snabbt att engagemanget och klickstatistiken på mina inlägg flerdubblades! Räckvidden är ibland flera gånger större än antalet gillamarkeringar på sidan. Jag når ut på ett helt annat sätt än genom Twitter!

Inlägg om fritt skrivande går bäst

När man arbetar med sociala medier arbetar man agilt. Man testar sig fram; vilken sorts inlägg vill läsarna ha, och vilka tider ska jag publicera dem?

Jag har hittills blandat journalistiska artiklar med blogginlägg som antingen kan handla om kommunikation eller om friare skrivande. Texterna om friare skrivande har gått klart bäst, så jag borde rikta in mig mer på det området. Det är kanske inte så konstigt – där har jag ju mitt hjärta! Det är som när jag gick till en coach, Gertrud Dahlberg, och hon genast sa att jag lät mest avslappnad när jag pratade om mitt fria skrivande… Hennes råd blev att jag skulle satsa mer på det. Jag försöker, men vardagen och försörjningen tar lätt över.

Det inlägg som har gått allra bäst är dock det som publicerades före det här – om min sons Aspergerdiagnos. Där finns ju också hjärtat med.

En annan insikt är att jag ofta får betydligt större engagemang på mina inlägg på min egen Facebooksida jämfört med DialogWebs Facebook som jag sköter i jobbet. Folk vill ha personliga berättelser. Det är därför influencers är alla marknadsförares våta dröm.

Och själv måste jag väl lite oftare försöka göra som Gertrud sa. Följa mitt hjärta. Då lever mina texter.

Relaterat:

Min personliga sociala medie-strategi

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke?

Share

Jag önskar mig fler framgångsrika schyssta kampanjer

Graffiti, ansikte, Lissabon
Gatukonst i Lissabon som ganska bra illustrerar min känsla inför mycket i världen idag…

Snart är jag färdigutbildad och i början av januari kan jag förhoppningsvis plocka ut ett examensbevis på att jag är marknadskommunikatör inom sociala medier.

Mina sista praktikmånader på Berghs har varit väldigt lärorika. Den gamla föreställningen om att journalister är ädla riddare för yttrandefriheten medan kommunikatörer och copywriters skriver vad som helst för pengar är i mina ögon lika sann som osann – allt beror på individen. Det finns rötägg och schysst folk överallt. De flesta är ändå ganska schyssta. Jag gjorde till exempel en mejlintervju med Gustav Hallén som på skoj annonserade ut sig själv på eBay till amerikaner som var missnöjda med valet av Trump. Som före detta Berghs-student visste han väl instinktivt vad som fungerar viralt. Men han gjorde ändå en politisk markering och visade att man kan använda underhållande kommunikation för att göra skillnad.

En annan artikel (skriven av min handledare Carolina Setterwall) fick mig också att tänka på hur mycket svårare det är för schyssta människor att skapa kommunikationskampanjer. Markus Lindblad, som leder en ny kurs på Berghs, listar Putins och Trumps kampanjer när han får möjlighet att lyfta kampanjer som satt spår i historien.

På vår näst sista kurs i kriskommunikation (ledd av den eminenta Maria Niemi) pratade vi bland annat om att en av anledningarna till Miljöpartiets kris är att de har så mycket mer att försvara än Sverigedemokraterna. När man inte väntar sig att någon ska vara ”god” kan ju denna göra precis vad som helst, bara det chockar och skapar rubriker.

Därför väntar jag på fler varumärken som vågar vara lagom schyssta, konsekventa och mänskliga.

Share

Fyra insikter jag fått av att vidareutbilda mig som 40+

Graffitimålning på äldre dam, flygplan i bakgrunden. Lissabon
Hur blir jag en cool tant? Graffiti från Lissabon.

Jag var 41 och hade jobbat 20 år som journalist när jag började plugga vidare till marknadskommunikatör inom sociala medier. Det har ältats i många inlägg på den här bloggen. Nu är jag nästan färdigutbildad och listar  här några insikter som jag har fått av att – kanske inte byta bransch, men modifiera mina yrkeskunskaper mitt i livet:

• Var både kaxig och ödmjuk. Använd din långa arbetslivserfarenhet, men var beredd på att ompröva det mesta som du har lärt dig. Vissa saker kan du bättre än dem som är yngre, men de är ofta snabbare än du. Jag minns till exempel när jag skulle googla efter bilder i ett grupparbete och min 23-åriga klasskamrat hade hittat en bra bild innan jag ens hunnit trycka på “sök” (typ). Det gäller alltså att vara både ödmjuk och stolt över vad man kan.

•  Man föds inte till att bli sociala mediestjärna. Det tar tid att bli riktigt bra på att använda sociala medier och det är absolut inte så att en 23-åring automatiskt är bra på det bara för att det fanns datorer när hen föddes. Framför allt handlar det om intresse. Jag som har pluggat och jobbat med sociala medier i ett och halvt år kan mer om hur man publicerar på Facebook och Twitter än många andra (fast Snapchat bör jag kanske överlåta åt min 9-årige son?). Jag gillar verkligen inte allt prat om att man är på ett visst sätt på grund av sitt födelseår. De flesta beskrivningar av “millennials” (eller Generation Y) stämmer in på mig trots att jag enligt det fyrkantiga marknadstänket tillhör “Generation X”.

• Det tar år att bli en bra hantverkare. Att skriva är ett hantverk. Jag jobbar ständigt med att stryka överflödiga adjektiv och att vrida och vända på meningar. Det mesta jag skriver nu är bättre än det jag skrev för 20 år sedan.

• Det är roligt att plugga när man är lite äldre. Då vet man vad man vill och inte vill och man kan välja att fokusera på det man har nytta av. Resten kan man bara svepa förbi (eller försöka memorera tillfälligt om man vill ha VG på tentan).

Share

Från journalist till copywriter

Kylskåpsbokstäver
Det är roligt att leka med bokstäver. Dessa bokstavsgubbar har min son Eyvind gjort.

Resten av 2016 praktiserar jag som kommunikatör/content manager på Berghs school of communication. Det är sista kursen på min utbildning på Nackademin och det är egentligen inte praktik utan Lia, Lärande i arbete. Det betyder att vissa kravs ställs på praktikanordnaren när det gäller handledning och att jag får lära mig sådant som gäller min utbildning.

Jag har jätteroligt! Samtidigt som jag lär mig mycket om vad man gör på en liten kommunikationsavdelning, har jag stor nytta av mina journalistiska kunskaper; att kunna sammanfatta fakta, ställa relevanta frågor och slipa på rubriker och inledningar. Att skriva för sociala medier kräver att jag kokar ner innehållet till ett koncentrat och vässar det för att det ska bli så lockande som möjligt. 

Vad är då skillnaden mellan att vara journalist och kommunikatör (bortsett från att en kommunikatör inte har i uppdrag att vara granskande och kritisk)? Jag anser att den största skillnaden många gånger finns i själva orden som beskriver uppgiften. När jag jobbade på tidning skrev jag en ingress eller en puff. Nu blir jag ombedd att skriva “copy”.

Faktum är att jag känner mig väldigt utmanad av att det idag är svårare än någonsin att nå ut i bruset. Det innebär att jag inte kan slänga ihop några standardformuleringar utan hela tiden måste vrida orden några extra varv för att väcka intresse. Jobbet blir mer kreativt än de flesta journalistiska jobb jag har haft.

Ännu mer peppad blev jag när jag i morse antecknade från ett frukostseminarium i Berghs aula, arrangerat i samband med Berghs 75-årsjubileum som firas denna vecka. En av paneldeltagarna, byråvalskonsulten Gunilla Bergh, sa att hela kommunikationsbranschen behöver fler människor som kan skriva: “Copywriters är hela branschens akilleshäl. Många orkar inte skriva svåra komplexa texter så att det blir bra kommunikation.”

Låter fint hörrni! Jag är färdigutbildad i januari!

Förresten. Läs gärna denna roliga GP-artikel som säger mycket om våra sociala medier-vanor. Glöm inte att läsa till slutet! “Människor som inte läser böcker är smartare”.

Share

Vilken färg är du?

Jag är inne i en hektisk arbetstopp just nu. På torsdag avslutas kursen Projekt och arbetsmetodik med en tenta och en gruppredovisning, samtidigt som kursen Kriskommunikation redan har börjat. Dessutom har jag en bunt frilansuppdrag. Tur att jag har lärt mig att vara effektiv och fokuserad! Allt jag gör är trots allt väldigt intressant och roligt, och jag väntar mig att det inte blir fullt så hektiskt senare i höst.

DISC-test
Mitt resultat i DISC-testet.

Jag har läst drygt ett år på Nackademin. Det har varit en riktig resa, både tuff och rolig. Jag har fått bättre kännedom om mig själv och hur jag fungerar tillsammans med andra. Jag tror att jag har blivit bättre på att kommunicera vad jag kan och vill och jag är inte längre lika rädd för människor som är väldigt olika mig. Kanske är de bara röda? Själv är jag mest grön (89 procent), samt vardera 50 procent gul och blå.

Vad svamlar hon om nu, undrar ni. Färgerna fick vi i ett så kallat DISC-test, ett personlighetstest som görs på vissa arbetsplatser och utbildningar för att människor ska bli bättre på att samarbeta och ta tillvara varandras kompetenser och drivkrafter.

Grön – min starkaste färg – står för stabilitet. Gul står för inflytande, blå för konformitet (följsamhet) och röd för dominans.

Testet visar att jag undertrycker min gula sida när jag är med andra, mitt ”anpassade beteende”. Det skulle kunna tolkas som att jag är alltför resultatinriktad och inte riktigt vågar vara kreativ. Jag har svårt för att släppa fram min gula sida, vara den där fria konstnären som jag vill vara! Det är något att jobba med.

En annan sak som har hänt den senaste tiden är att jag har haft en kamera rakt i ansiktet under två timmar. Inte helt bekvämt. Min kollega Zandra Zernell intervjuade mig till Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen om att bredda sig från journalist till kommunikatör (ni har säkert läst att 60 procent av alla journalister vill byta jobb). Det var lite nyttigt att stå på ”den andra sidan” och vara den som svarade på frågor och fick en kamera i nyllet. I mitt DISC-test står det att jag är anspråkslös, det var väl därför jag kände mig obekväm (men det där sista lät ju inte det minsta anspråkslöst. Bor det en person med hybris härinne månne?).

Share

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke? – Del 2

Mitt blogginlägg om uttrycket ”personligt varumärke” fick några intressanta kommentarer. Jag är inte ensam om att tycka att uttrycket skaver.

Min journalist- och skrivarkollega Helena Isaksson Baeck skrev till exempel: ”Varumärke och människa är varandras motpoler i min värld. Mitt professionella varumärke skulle jag däremot kunna tala om. Då kan man kanske beskriva sig själv som den journalist man vill vara.”

Ordet personlig säger ganska mycket i sammanhanget: Gränsen mellan en privat och professionell människa har förflyttats. I sociala medier blandar vi lätt in delar av vilka vi är. När vi söker jobb uppmuntras vi att fundera om vi kan använda våra privata nätverk för att kolla om det där finns tänkbara arbetsgivare. På Nackademin har vi uppmuntrats att söka oss till arbetsgivare vars ämnesområden vi brinner för. I våras kom nyheten att SAOL ska ändra betydelsen för ordet ”nörd” från ”enkelspårig och löjeväckande person, tönt” till ”person med specialintresse”. Fler gör i dag karriär på att de är passionerade nördar inom något område.

Men det är förstås inte alla förunnat att kunna ägna hela dagarna åt det de älskar allra mest. Det finns också en liten risk att man tröttnar på sitt favoritämne. Men den risken är kanske värd att ta?

Här är förslagen jag har fått på alternativ till uttrycket Personligt varumärke:

  • Professionellt varumärke
  • Kunskapsprofil
  • Yrkesidentitet
  • Professionell identitet
  • Yrkesverksamhet/professionell inriktning ‪
  • Personlig trovärdighet

 

Share

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke?

Mellanmjölk och Oatly-paket
Vilket varumärke vill du vara?

Uttrycket ”personligt varumärke” är rätt opersonligt om du frågar mig. Finns det inga andra uttryck som är mer mänskliga? Hjälp mig med tips!

Denna blogg startades när jag läste en kurs på min utbildning som heter Digitala verktyg. I slutet av kursen skulle vi lämna in en innehållsplan för vår digitala närvaro, med syftet att stärka våra personliga varumärken.

Jag läste just lärarens kommentarer på min innehållsplan (som jag för övrigt måste följa upp, ser jag). Hon skriver: ”Marja använder begrepp men inte så strukturerat och metodiskt”. Sant! Jag har svårt att ta till mig många av pr-världens begrepp. Uttrycket ”personligt varumärke” är inte helt bekvämt på mitt tangentbord eftersom jag associerar det med en ytlig värld där alla människor är lika utbytbara som mjölkpaket. Uttrycket ligger inom samma kategori som entreprenöriell – något som förväntas av alla människor idag: Vi ska vara smarta och strategiska i varje livsval, och målet är att nå största möjliga personliga framgång. Det är upp till dig själv om du lyckas, oavsett vilka förutsättningar du har. Och så vidare. Ni fattar säkert.

Samtidigt förstår jag att uttrycket har en viss poäng som ett sorts paraplybegrepp för att beskriva en professionell persons trovärdighet. Din kunskap och det du står för vill du ju gärna framhäva så att andra människor får möjlighet att se din fulla potential (ett uttryck jag för övrigt förknippar med mina barns ”Ninjago”-filmer).

För att nå dit kan det vara betydelsefullt att fundera över vilka du vänder dig till, alltså vilka som är målgruppen. Min lärare tyckte för övrigt att jag hade en alltför bred målgrupp. Det måste jag onekligen fundera över!

Men tillbaka till detta med uttrycket personligt varumärke. Jag prövar härmed att göra min allra första Call To Action (något läraren också uppmuntrade mig att göra): Kan det inte gå att hitta något annat som betyder samma sak? Något som känns mer mänskligt? Har ni några tips? Skriv här eller nämn @marjaandrea på Twitter. Hashtag: #mänskligtvarumärke

PS. En Call To Action är en uppmaning till läsarna/följarna/fansen att själva agera, till exempel genom att börja prenumerera på nyhetsbrev, delta i en tävling eller, som här, komma med tips och idéer.

PS2. Läraren som jag nämner var Linn Lindström som jag uppskattade mycket – hon var pedagogisk och mån om att vi skulle förstå. Responsen som jag beskriver ovan är en av mina viktigaste lärdomar hittills.

Share