”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch”, sa en frilansjournalistkollega till mig i veckan. Jag var på en kurs i muntligt berättande, arrangerad av Journalistförbundet med Ida Junker från Fabula Storytelling. Riktigt intressant och nyttigt för mig som behöver öva mer på att tala inför folk och lita på att människor lyssnar. Vi hade gjort några skissartade teckningar för att illustrera minnen som vi skulle berätta om för varandra, och jag fick beröm för att jag var bra på att rita. Jag förklarade att jag ritade jämt som barn och var den som fick speciella uppdrag i skolan att rita omslag och liknande – tills jag började på gymnasiet och lärde känna Pauline som också var bra på att rita. Pauline, som blev och fortfarande är en av mina bästa vänner, var väldigt skicklig på att avbilda, och det var inte min starka sida. Det ledde till att jag skrinlade mina vaga ambitioner om att utveckla mitt tecknande.
När jag berättade detta för min journalistkollega sa hen det där: ”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Kollegan syftade på illustratörsbranschen som förmodligen är ännu tuffare och hårdare än journalistbranschen.
Orden fick mig att tänka: Hur känslig är jag egentligen? Och hur mycket har jag låtit rädslor och ogina kommentarer hindra mig från att göra det jag egentligen vill göra?
Jag vet att jag är väldigt känslig för människors energi. Vissa människor klickar jag med direkt, medan andra gör mig avvaktande. En del växer när jag lär känna dem, medan andra fortsätter att göra mig avvaktande. Kanske är det någon sorts urtidsmänniska i mig som sätter upp ett skydd. Om jag tycker att en människa som jag måste samarbeta med är svår att förstå ägnar jag orimligt mycket tid åt att försöka förstå honom eller henne. Förmodligen ägnar denna person inte en bråkdel av den tiden på att förstå mig, utan tycker bara att jag är en försynt typ. Det är oftast väldigt extroverta människor som liksom slukar min kraft. I de flesta fall gör de inte alls detta av illvilja, utan för att de bara är helt andra personlighetstyper.
”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Hm. Jag har ändå en viss distans till refuseringar och annan arbetsrelaterad kritik, så länge kritiken är relevant och konstruktiv. Jag vet att jag kan mitt yrke, men jag kan bli frustrerad när jag inte lyckas leva upp till min potential. Varför blir jag sur på mig själv när jag inte är duktig nog?
Det värsta är att jag ser att min lilla dotter, snart 4 år, är likadan. Hon är otroligt driven och självständig och vill fixa det mesta själv. När hon gör något fel, som att spilla, som man lätt gör när man inte fyllt fyra och försöker hälla upp juice från en tung kanna, kan hon bli helt knäckt och liksom krypa ihop av undertryckt ledsnad. Det får mitt hjärta att svida. Min son är inte alls lika ”duktighetsdriven”, trots att vi har försökt uppfostra dem likadant. Är hon bara mer känslig för våra reaktioner?
I början av den här veckan var jag på en konferens i Oslo där deltagarna kom från flera olika europeiska länder. Det officiella språket var engelska, men när jag träffade svenskar och norrmän pratade jag svenska, av ren rutin. På tisdagsmorgonen, innan jag druckit kaffe, råkade jag prata svenska med en tysk och en österrikare som jag skulle intervjua. De bara skrattade, men jag kände mig en smula oprofessionell…
Det är mycket engelska i mina uppdrag just nu – artikeln som jag skriver från Oslo-konferensen är på engelska, och mitt andra uppdrag, för Rainforest Alliances svenska blogg, handlar till stor del om att översätta inlägg från de brittiska och amerikanska bloggarna till svenska.
Jag läste nyligen en nördig och matnyttig bok om att arbeta som översättare, ”Att översätta är nödvändigt” av författaren och professorn i engelska Mall Stålhammar (Carlssons). I korta kapitel diskuteras allt från poesi till tekniska manualer. Boken gav en hel del nya lärdomar. Visste ni till exempel att uttrycket ”det är lättare för kamelen att komma genom ett nålsöga än den rike att komma till himlen” är felöversatt? I själva verket har det grekiska ordet kamilos (rep) förväxlats med kamelos (kamel). ”Kombinationen rep och nålsöga är visserligen inte så slående, men betydligt rimligare än kamel och nål”, skriver Mall Stålhammar.
I nyhetstexter kan det vara extra viktigt att veta varifrån vilket syfte som ligger bakom texten. En översättare bör alltså ha kunskap om bakomliggande sammanhang, skriver Mall Stålhammar. Ett exempel: ”Epitet som ’banditer/fascister/huliganer i sovjetiska, och nu även ryska texter, betyder ofta helt enkelt meningsmotståndare.”
Kontext är allt. Den som översätter litteratur kan behöva leta i andra böcker från samma tidsperiod för att få till rätt uttryck och tonläge.
Boken vänder på de flesta blad när det gäller översättning. Ett kapitel handlar om uttryck och en kul notering är: ”Vid översättning riskerar alla källspråkets klichéer att bli originella metaforer och skapa ett helt annat uttryck än det ursprungligen avsedda.”
Ja, det finns många fallgropar. Boken innehåller också flera länkar och tips på hjälpmedel för översättare. Google translate är ett hjälpmedel som hela tiden blir bättre, bland annat genom att mönster skapas av återkommande kombinationer av ord. Jag använder Google translate för att kolla att jag inte missförstått ord och uttryck, men jag måste förstås kolla noga så att inte meningarna blir helt koko. Än behövs vi människor.
En version av den här recensionen kommer också att publiceras i Tidningen Kulturen.
I torsdags var jag på ett samtal i Kulturhuset med den titeln. Det var arrangerat av Tidningen Kulturen som på köpet fick lite välförtjänt marknadsföring. I programpresentationen stod det: ”Många drömmer om att ’skriva en bok’, men varför skriver de inte? Eller skriver de, fast refuseras i all evinnerlighet av förlagen?”. En sympatisk utgångspunkt för alla skrivande drömmare där ute. Jag är en av dem, jag har också skickat in manus till förlag och fått dem refuserade. Efter några år i skrivarkretsar vet jag att refuseringar är något man måste stå ut med, att nästan alla blir refuserade någon gång.
Det intressanta är vad det är som får människor att inte ge upp. Men den viktigaste anledningen till att jag gick på föredraget var att Inger Edelfeldt skulle vara med. Hon var min ungdoms stora idol. En gång i tonåren tänkte jag skriva brev till henne och fråga om livsråd för att jag tyckte att hon måste förstå precis hur jag tänkte. Jag skrev aldrig något. (Undrar om författare får många sådana brev, och vad de tycker om dem?)
De andra tre i panelen var Tove Folkesson, Anneli Jordahl och Melker Garay. Den enda som nämnde refuseringar var Melker Garay som sa att han tio minuter efter en refusering hade ryckt upp sig och tänkt ”nä, för i helvete, det här ska jag fixa.”
Tove Folkesson berättade att hon har skrivit en uppsats där hon intervjuat några kända författare om varför de skriver och bland annat kommit fram till att många skrivande människor har ett självständigt tänkande som de vill få ner i text. Risken med att vara en sådan person är att bli en oförlöst person som blir bitter när de självständiga orden inte blir publicerade; ”jag tror att många drivs av ett slags förtvivlan; jag måste förklara det här för er”, sa hon.
Hon pratade också om att skriva för att det finns något att utreda, något som skapat oordning. Att skriva för att bli ”hel”. Andra kan ha en skönhetsupplevelse som de försöker skriva sig tillbaka till.
Anneli Jordahl pratade om att hon skriver trots att det är jobbigt och att många om och om igen kommer tillbaka till samma tema: ”Jag tänker inte att ’nu ska jag skriva om maktförhållanden, klass och hundar’, men brukar komma tillbaka dit ändå.”
Inger Edelfeldt: ”Jag tycker att det är roligare att se skrivandet som en upptäcktsfärd snarare än att försöka bevisa något eller övertala någon. Därför vill jag inte delta i debatter.”
Frågorna var uppenbarligen inte alldeles lätta att besvara, men det var intressant med ett samtal som inte enbart handlade om att marknadsföra en ny bok (även om framför allt Inger Edelfeldt var ganska tydlig med att det var därför hon var där). Jag gick inte därifrån med några tydliga svar, men en fråga: Vad är det för oordning jag försöker reda ut?
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Hjalmar Söderbergs klassiska citat ur ”Doktor Glas” upphör aldrig att vara aktuellt. Men det där att bli avskydd och föraktad har fått en ny dimension idag när nätet svämmar över av hatiska kommentarer och folk på allvar får dödshot för att de syns i tv eller skriver sin åsikt.
När jag var 27 och vikarierade på Svenska Dagbladet skrev jag en text om en politisk teater och fick ett argt mejl av en manlig läsare som tyckte att jag var en idiot. Det var 2001 eller 2002, före de sociala mediernas tid. Jag försökte argumentera med honom men upptäckte att det var som att tala med en betongvägg.
Efter det har jag bara skrivit för små medier som hatarna inte läser eller bryr sig om, och det är skönt. Jag är för känslig för att vara en agitator, och jag skriver sällan något uttalat politiskt. Det kändes som om min naivitet försvann den gången.
En gång hade jag en chef som sa att det jag skrev var trevligt men att något saknades. Hens ord sitter kvar, som brännmärken. Sedan dess hatar jag ordet trevlig – för trevlig betyder motsatsen till det som Hjalmar Söderberg skrev. Trevliga ord väcker inga känslor, de lämnar dig oberörd.
Visst vill jag väl beröra, få människor att känna, tänka och agera? Frågan är om det är möjligt utan att också drabbas av folk som ogillar det jag gör, som rentav börjar hata mig?
Det var en gång en uppdragsgivare som ville ha hjälp att marknadsföra sin organisation. Hen ansåg av erfarenhet att pr-folk inte är något vidare på att skriva, så hen efterlyste en journalist till uppdraget. Hen fick en journalist som kunde skriva, men på köpet fick hen en tjurig murvel som hade svårt att se problemen med negativ kritik mot organisationen.
Där uppstod en krock. Det är jag som är journalisten som vid fyllda 40 har tröttnat på att leva ur hand i mun och därför omskolar mig till kommunikatör. Något som är svårare än jag trodde, i skarpt läge. Jag ser inte kritik med pr-ögon utan med journalistögon; jaså, jaha, så kan man ju också se på saken, tänker jag. Det är klart att alla sidor ska få säga sin åsikt i frågan – det är en av grundreglerna man lär sig på journalistutbildningarna. Men uppdragsgivarna håller inte med.
Som kommunikatör ska jag vara dedikerad till organisationen som betalar mig. Jag ska kanske inte försöka sopa kritiken under mattan, men bemöta den hårdare och lyfta fram de positiva sidorna mycket mer än jag gör. Det är svårare än jag trodde, särskilt som jag med mina journalistögon tycks ha svårt att se vad som är negativ kritik och vad som bara är avvikande åsikter.
En sak är säker: jag kommer aldrig att kunna arbeta med kommunikation för en organisation vars frågor jag inte anser är viktiga.
När jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet under 2014 och 2015 fick vi i uppgift att diskutera författares roll i samhällsdebatten (avsnitt 1), samt att analysera en valfri dikt (avsnitt 2). Det resulterade i den här texten som jag nu dammar av eftersom en klasskamrat tyckte att jag skulle lägga den på min blogg (men jag hade ingen blogg då). Texten skrevs alltså innan Henning Mankell gick bort.
1.
Om en känd författare som Jonas Gardell twittrar om en samhällsfråga, eller om Henning Mankell åker med Ship to Gaza, ger det frågorna en skjuts uppåt i samhällsdebatten. Således har de författare som är offentliga personer ett starkt inflytande på samhället. Även debutanter kan lyfta frågor som sedan diskuteras i den allmänna debatten, till exempel Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”, om en ung kvinnas erfarenheter från äldrevården, och Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”, om arbetslivet på en restaurang. Särskilt Wrangborgs bok har en tydlig agenda och tar ställning för fackligt arbete. Jag upplever att boken är del av en relativt ny våg med politiska böcker. 60- och 70-talens ”plakatskrivande” har gjort att få har velat skriva litteratur som tar tydlig politisk ställning, inte förrän nu då ekonomiska klyftor, rasism och ojämlikhet börjar bli allt synligare i Sverige.
Men de författare som blir offentliga personer tar förstås en risk att också bli hatade av dem som inte delar deras åsikter. Maria Sveland är ett av de tydligaste exemplen på vilka konsekvenser ett starkt ställningstagande kan ha idag (hon har ju skrivit om hur hon blivit mordhotad åtskilliga gånger). Athena Farrokzhad är ett annat exempel på en poet som tagit ställning och retat gallfeber på politiska motståndare. För att få sådan uppmärksamhet tror jag att det krävs att en författare når ut ”i de breda folklagren” – Jenny Wrangborg har såvitt jag vet inte retat upp lika många.
När det gäller gestaltning av ett samhällsproblem tror jag att gråzonerna har blivit fler idag. På 70-talet gick det att skriva om den fete direktören som bara tänkte på pengar, men idag kräver de flesta läsare mer mångfacetterade romanpersoner. Vill vi inte veta varför direktören är ond? Inte för att hans tragiska barndom ursäktar hans beteende. Att som Beischer och Wrangborg gestalta en situation och (åtminstone i Wrangborgs fall) ett system som är uppbyggt bortom enskilda människors kontroll, är kanske effektivast.
Jag tror gestaltning är grejen. Jag sliter som ett djur med att få bort alla förklaringar som slinker in i mina texter. Jenny Wrangborgs bok har en agenda, men jag gissar att hon i första hand ville skriva sig bort från smärtan och frustrationen över sin ohållbara arbetssituation. Poesin var hennes sätt att ta makten över en situation där hon själv hade mycket lite makt. Att hon sedan skriver om facklig organisering beror på att det är hennes analys av hur hon och alla andra i hennes situation ska gå vidare, hennes sätt att ge boken ett lyckligt slut.
Kan en författare förbli intressant om hen inte tar politisk ställning? Jag är faktiskt benägen att svara nej, eller nja, på den frågan. Åsikterna, som inte behöver vara partipolitiska, men kanske tar ställning för miljön, feminism eller mänskliga rättigheter, blir en del av författarens ”cred” eller ”varumärke” som de säger i affärsvärlden. Jag försökte komma på någon bok som inte handlade så mycket om samhället och fick gå till barnboksvärlden. Kom att tänka på Katerina Janousch barnbok ”Ingrid badar”. Den handlar om lilla Ingrid som ska bada och leker i vattnet, klipper naglarna och tvättar håret. Eftersom Ingrid inte agerar med någon annan handlar boken mest om henne och inte något omgivande samhälle. Men det går säkert att tolka in samhällsaspekter även i denna bok, till exempel att man måste hålla sig ren för att samspela med andra människor?
2.
Eftersom Jenny Wrangborg dök upp i mitt huvud när jag fick dessa frågor, har jag valt en dikt ur ”Kallskänken”: ”Vi är här nu” (sidan 92–93).
Wrangborg skriver rakt och enkelt, prosalyriskt, och symboliken är lätt att tolka. Boken handlar om en ung kvinna som är kallskänka på ett kafé. Hon älskar sitt arbete och känner stark yrkesstolthet men bryts ner av hög arbetsbelastning och orimliga krav från dem som bestämmer. Wrangborg skriver om känslan av att vara utbytbar, av att jämföras med en maskin, att inte få gå på toaletten på hela dagen och höra att man är lat och otrevlig.
”Vi är här nu” är bokens sista dikt. Den är som skriven för att läsas högt, som ett brandtal.
”det är lätt för er att tro
att allting är bra
att allting rullar på
att lönen är rimlig och tempot schysst
att alla har det som ni
för vi åker inte samma buss
ni åker inte buss
lätt för er att tro att det rullar på nu,
när ni planerar för nästa utlandssemester och
en större bostadsrätt, medan vi tar en dag i taget,
för att vi inte vet hur pengarna ska räcka till i övermorgon,
hur orken ska räcka
lätt för er att tro…”
Och så vidare. Orden ”lätt för er att tro” upprepas retoriskt, för att förstärka budskapet. Här finns ett ”vi” och ett ”ni” och vi och ni lever i skilda världar. ”Ni” är de privilegierade vars största bekymmer tycks vara om vädret kommer att vara bra på Thailandsresan. Dessa ”ni” har dominerat mediebilden de senaste åren och jag törs påstå att ”ni” har skapat en sorts idealbild av vad vi alla ska sträva efter, men frågan är hur många ”ni” egentligen är?
Dikten slutar med en varning med stor laddning:
”ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över”
Wrangborg skriver om en polarisering mellan fattiga och rika, om att de fattiga rustar sig för revolution. Det sista stycket ökar pulsen, åtminstone hos mig, jag hör mullret som hon skriver om några rader tidigare:
”det är lätt för er att tro
att ni sitter säkert
att inget mullrar underifrån
att det var hit vi skulle”
Det är en effektiv dikt. Jag kan jämföra med vänsterrörelsen på 60- och 70-talet, som ofta kritiserades för att vara bortskämda medelklassungar som gjorde uppror mot sina rika föräldrar. Jag tänker på Lukas Moodysons film ”Tillsammans” där Olle Sarris överklasskille ser en ära i att göra en klassresa nedåt och vara arbetare. Jenny Wrangborgs kallskänka börjar från botten, hon har ingen möjlighet att säga upp sig och be pappa betala räkningarna om det blir tungt på jobbet. Det är därför dikten berör – den gestaltar en arbetsmarknad där individen får lära sig att hon är utbytbar och att hon ska vara tacksam för att hon får den stora äran att arbeta. Det ironiska är ju att kallskänkan verkligen gillar sitt jobb och verkligen vill arbeta som just kallskänka. En vanlig kommentar från ”ni” i dikten skulle kanske annars vara ”men leta efter ett nytt jobb då, människa”.
Jag undrar hur det kunde bli så här i samhället. Jag kan själv känna igen känslan av otillräcklighet och utbytbarhet från mina år som vikarierande journalist/redigerare på olika tidningar. I dag försöker jag överleva som egenföretagare, delvis av fri vilja eftersom jag känner mig bränd av arbetsmarknaden där pressen gör att arbetstagare tar till fulspel mot varandra för att behålla sina jobb eller positioner. Jenny Wrangborgs vision om organiserade fackförbund för tankarna hundra år tillbaka i tiden, då arbetarna kämpade på liv och död för att få rättigheter i stil med att få gå på toaletten på arbetstid. Är det dit vi är på väg?
Nej, jag läste den inte på 2 veckor. Jag lämnade in den och lånade den igen fem minuter senare. 🙂
Jullov, jullov! Nu är vår årliga turné till släkten slut och trots att barnen måste aktiveras varje dag för att inte fastna framför skärmarna har jag hunnit läsa en del. Romanläsning är avkoppling för mig.
Just nu läser jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. För er som inte vet handlar den om en ung romsk kvinna som skickas till koncentrationsläger och får ta över en död judinnas klänning. Hon blir Miriam och efter fasansfulla plågor kommer hon till Sverige och får stanna, tack vare sin falska identitet. Om någon hade vetat att hon var rom skulle hon ha skickats ut. Först 60 år senare, när hon är 85 år, berättar hon sanningen för sin sondotter. Boken skulle kunna vara outhärdlig att läsa, men Majgull Axelsson är en så utomordentlig författare att den snarare blir totalt uppslukande. Många har säkert redan läst den – men om inte – gör’t!
Mitt nyårslöfte inför 2016 blir att dokumentera de flesta böcker jag läser (även här på bloggen). Jag blev inspirerad av Angelica Öhrn, min peppande kurskamrat från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet, som har skrivit ner allt hon läst 2015. Med tanke på att jag har så mycket med jobb, studier och barn känns det ibland som att jag aldrig hinner läsa, men när jag tittar tillbaka har jag ändå läst en del. Det kan jag bland annat tacka min eminenta bokcirkel ”Bokknuttarna” för. Nästan varje månad i fem års tid har vi träffats. Vi har genomlevt pilgrimsresor, barnafödslar (fem nya människor har kommit till under denna tid) och mycket annat. Bokcirkeln har varit ett utmärkt sätt att hålla läsandet vid liv. Jag glömde det tipset i min tidigare krönika om hur man får tid för läsande, så det får ni nu! Inte sällan har jag fått gå utanför min ”comfort zone” när det gäller läsande eftersom vi brukar turas om att välja böcker. Tack vare bokcirkeln vet jag till exempel en del om Thomas Quick – själv skulle jag aldrig ha valt att läsa en bok om honom.
Jag inser att åren flyter ihop (det måste vara åldern), så jag vet inte vilket år jag har läst böckerna, men här är ett par relativt nylästa böcker som jag fortfarande tänker på:
Maddaddam av Margaret Atwood: Tredje delen av Atwoods genomarbetade dystopitrilogi som ska bli HBO-serie. Vad jag längtar!
Steglitsan av Donna Tartt: Den första delen fick mitt modershjärta att värka något förfärligt. Den kunde ha varit kortare (över 700 sidor), men trovärdigheten består hela boken igenom.
Hungerspelen av Suzanne Collins: Min son hade en period när han ständigt talade om Hunger Games eftersom det fanns med i någon Minecraft-värld som han gillade i våras. Jag beslutade att läsa boken för honom för att han skulle veta att det fanns en litterär förlaga. Den är kanske lite väl brutal för en 8-åring, men han tycks inte ha tagit någon skada… Trots att språket är träigt och lite väl redovisande är jag inspirerad av Collins förmåga att bygga upp en så stark dystopisk värld (som ni märker har jag en dragning till dystopier).
Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi: En biografi om den romska författaren och människorättskämpen Katarina Taikon som bidrog med både samtidshistoria och perspektiv. Jag skrev kort om den här också.
Gittan gömmer bort sej av Pija Lindenbaum: När jag läste den här för min 3-åriga dotter levde hon sig in så starkt i Gittans skuldkänslor över att ta tappat det lilla barnet, så att barnet fick en bula. Den gestaltar känslor på ett alldeles klockrent sätt, och jag älskar illustrationerna.
Mitt blogginlägg om uttrycket ”personligt varumärke” fick några intressanta kommentarer. Jag är inte ensam om att tycka att uttrycket skaver.
Min journalist- och skrivarkollega Helena Isaksson Baeck skrev till exempel: ”Varumärke och människa är varandras motpoler i min värld. Mitt professionella varumärke skulle jag däremot kunna tala om. Då kan man kanske beskriva sig själv som den journalist man vill vara.”
Ordet personlig säger ganska mycket i sammanhanget: Gränsen mellan en privat och professionell människa har förflyttats. I sociala medier blandar vi lätt in delar av vilka vi är. När vi söker jobb uppmuntras vi att fundera om vi kan använda våra privata nätverk för att kolla om det där finns tänkbara arbetsgivare. På Nackademin har vi uppmuntrats att söka oss till arbetsgivare vars ämnesområden vi brinner för. I våras kom nyheten att SAOL ska ändra betydelsen för ordet ”nörd” från ”enkelspårig och löjeväckande person, tönt” till ”person med specialintresse”. Fler gör i dag karriär på att de är passionerade nördar inom något område.
Men det är förstås inte alla förunnat att kunna ägna hela dagarna åt det de älskar allra mest. Det finns också en liten risk att man tröttnar på sitt favoritämne. Men den risken är kanske värd att ta?
Här är förslagen jag har fått på alternativ till uttrycket Personligt varumärke:
Uttrycket ”personligt varumärke” är rätt opersonligt om du frågar mig. Finns det inga andra uttryck som är mer mänskliga? Hjälp mig med tips!
Denna blogg startades när jag läste en kurs på min utbildning som heter Digitala verktyg. I slutet av kursen skulle vi lämna in en innehållsplan för vår digitala närvaro, med syftet att stärka våra personliga varumärken.
Jag läste just lärarens kommentarer på min innehållsplan (som jag för övrigt måste följa upp, ser jag). Hon skriver: ”Marja använder begrepp men inte så strukturerat och metodiskt”. Sant! Jag har svårt att ta till mig många av pr-världens begrepp. Uttrycket ”personligt varumärke” är inte helt bekvämt på mitt tangentbord eftersom jag associerar det med en ytlig värld där alla människor är lika utbytbara som mjölkpaket. Uttrycket ligger inom samma kategori som entreprenöriell – något som förväntas av alla människor idag: Vi ska vara smarta och strategiska i varje livsval, och målet är att nå största möjliga personliga framgång. Det är upp till dig själv om du lyckas, oavsett vilka förutsättningar du har. Och så vidare. Ni fattar säkert.
Samtidigt förstår jag att uttrycket har en viss poäng som ett sorts paraplybegrepp för att beskriva en professionell persons trovärdighet. Din kunskap och det du står för vill du ju gärna framhäva så att andra människor får möjlighet att se din fulla potential (ett uttryck jag för övrigt förknippar med mina barns ”Ninjago”-filmer).
För att nå dit kan det vara betydelsefullt att fundera över vilka du vänder dig till, alltså vilka som är målgruppen. Min lärare tyckte för övrigt att jag hade en alltför bred målgrupp. Det måste jag onekligen fundera över!
Men tillbaka till detta med uttrycket personligt varumärke. Jag prövar härmed att göra min allra första Call To Action (något läraren också uppmuntrade mig att göra): Kan det inte gå att hitta något annat som betyder samma sak? Något som känns mer mänskligt? Har ni några tips? Skriv här eller nämn @marjaandrea på Twitter. Hashtag: #mänskligtvarumärke
PS. En Call To Action är en uppmaning till läsarna/följarna/fansen att själva agera, till exempel genom att börja prenumerera på nyhetsbrev, delta i en tävling eller, som här, komma med tips och idéer.
PS2. Läraren som jag nämner var Linn Lindström som jag uppskattade mycket – hon var pedagogisk och mån om att vi skulle förstå. Responsen som jag beskriver ovan är en av mina viktigaste lärdomar hittills.
På min yh-utbildning är det snart tid för praktik, eller LIA som det heter (Lärande i arbete). Eftersom jag har två fasta frilansuppdrag det här året, för Rainforest Alliance svenska blogg thefrogblog.se och för tidskriften DialogWeb som ges ut av NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande, frågade jag dem om jag fick ha delad praktik hos dem. De tackade glatt ja – för dem innebär det ju att jag jobbar mer än jag får betalt för. För mig innebär det att jag inte behöver avsäga mig uppdragen, samt att jag kan arbeta från mitt frilanskontor. Jag gillar att bestämma mina tider själv. Jag har två barn på 8 och 3 år som jag ofta hämtar, och jag har svårt att vara på en arbetsplats varje dag mellan 9 och 17. Däremot arbetar jag ofta på kvällarna när de har lagt sig, och jag är effektiv när jag arbetar – jag tar sällan långa kafferaster eller luncher.
En del småbarnsföräldrar har tur med arbetsgivare som förstår att föräldrar har struliga morgnar, tidiga hämtningar och vab-perioder. Andra har det inte. Jag måste erkänna att jag är lite rädd för att komma till en arbetsplats med personer som inte skulle ha förståelse för livet som förälder, och att det därför är skönt att jag har kunnat ordna praktikplatsen på detta sätt.
Jag har klasskamrater i samma sits, som uttrycker viss oro för att komma till en LIA-plats som inte uppskattar att de måste lämna och hämta barn. Vem vill inte framstå som arbetsvillig och ambitiös på en ny arbetsplats?
Jag blev glad när jag läste det här blogginlägget från Invise agency som har helt fria arbetstider under förutsättning att alla jobbar sina 40 timmar i veckan. De som vill jobba hemifrån får göra det, men det har enligt dem inte hänt. ”Vi tror helt enkelt att om arbetsmiljön är rätt så är kontoret den plats där man har bäst fokus och motivation för sina arbetsuppgifter”, skriver de bland annat.
Den ideala arbetsplatsen är så stimulerande att man verkligen vill vara där och göra ett bra jobb. Där räknar ingen minuter utan bryr sig bara om kvaliteten.
