Kategoriarkiv: Journalistik

Journalistik, Skrivande

Så kommer du igång med det journalistiska skrivandet

1 kommentar
Marja som läser tidningen Läs&Skriv
Jag läser i senaste numret av Dyslexiförbundets tidning Läs&Skriv. Foto: Elisabet Wallin

Oavsett vilken sorts text du ska skriva kan det ibland ta emot att påbörja en text. Vi är alla olika så inga tips fungerar för alla, men kanske finns det något du kan ha glädje av.

Idag vill jag bidra med några tips som jag skrev inför ett kurstillfälle med deltagarna i arvsfondsprojektet Vox Vigor. Vox Vigor är en nättidning där personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa får en röst. Projektet finansieras just nu av Allmänna Arvsfonden.

Till och med juni i år är jag deltidsanställd som kommunikatör och texthandledare på Vox Vigor.

Kom igång och skriv, del 1: Journalistiskt skrivande

Jag har delat upp mina skrivtips i två inlägg, det första handlar om journalistiskt skrivande. Nästa inlägg kommer att handla om friare, mer kreativt skrivande.

Komma på idéer och vinklar

  • Fördjupa dig i ett ämne som du är intresserad av. Ju mer du kan om ett ämne desto lättare blir det att se vad som är nytt och vad som är en bra historia.
  • Att prata med människor kan räcka till att hitta idéer. Jag har till exempel träffat intervjupersoner med intressanta historier på privata fester och på krogen och då har jag känt mig tvungen att fråga dem om deras telefonnummer så att jag kan få intervjua dem.
  • Spara idéer och namn till senare: Jag intervjuade en tjej med dyslexi och dyskalkyli om hennes skolgång till en artikel i Läs & Skriv. Hon berättade i förbigående att hon tycker att det är jättesvårt med klockan. Det fick inte plats i den artikeln, men jag bad att få återkomma och har nu gjort en separat artikel om hennes svårigheter med klockan.
  • Fråga AI-tjänsten ChatGPT om idéer.

Omvärldsbevakning (gratis)

  • Skriv upp dig på olika nyhetsbrev från organisationer som belyser det ämne du är intresserad av.
  • Google alerts: bevaka ämnen genom att få mejl varje gång det dyker upp notiser om ämnet (man kan göra egna inställningar om t ex hur ofta, regioner etc).
  • Bevaka hashtags på sociala medier.


När intervjun är gjord

  • Om du spelar in intervjun kan du antingen transkribera den själv eller använda AI-tjänster som Good Tape och Whisper som transkriberar med tidsstämplar. Gratisversionen av Good Tape (som är den enda jag har testat) transkriberar dock bara en halvtimme och ibland kan det ta ett par timmar eftersom betalande kunder går före. (Man kan alltid dela upp inspelningen).
  • Fördelen med att anteckna under intervjun kan vara att du redigerar texten redan när du anteckningar och väljer ut de intressantaste citaten. Min rekommendation är att inte vänta för länge efter att ha gjort en intervju med enbart anteckningar (texten riskerar också att bli oläslig, så ta dig tid att kolla dina anteckningar direkt efter intervjun och förtydliga om du vet att du inte hinner börja skriva direkt).

Om det är svårt att börja skriva

  • Skriv ner anteckningarna rakt av, med en mängd text är det lättare att se helheten och det viktigaste.
  • Testa att använda ChatGPT för att testa om programmet kan plocka ut det viktigaste (har ej försökt själv).
  • Om du var klar från början med vad du ville ha svar på, gå direkt på de frågorna. Detaljer kan du ta när du fått ner det viktigaste. Då kan du kolla faktauppgifter och skriva in miljöbeskrivningar eller annat som du vill ha med.

Lycka till!

Share
Journalistik, Skrivande

Värdet av läskompisar

Lämna en kommentar
Avd. långsökta bilder: Jag är väldigt stolt över att ha odlat mina första morötter. Morötter symboliserar också den motivation som jag får av mina läskompisar.

Denna höst är händelserik, med mycket jobb och mycket fackligt arbete. Tiden som blir över går till familjen och att byta manus med mina ovärderliga läskompisar.

Jag går också en kurs i medicin för journalister på Karolinska institutet (nej, det handlar inte om ett läkemedel riktat till journalister specifikt utan är helt enkelt en grundkurs i  medicinkunskap med journalister som målgrupp). Läkarnas vokabulär är emellanåt lite svår, men i det stora är kursen väldigt intressant. När jag gick i grundskolan och gymnasiet tyckte jag att naturkunskap var fruktansvärt tråkigt, men ämnet blir desto intressantare nu när jag själv blivit äldre och känner av att jag har en kropp, på gott och ont.

Jag går kursen för att jag vill skriva mer vetenskapsjournalistik och göra fler intervjuer med forskare. Det var arbetet med denna artikel till Autism- och Aspergerförbundets tidning Autism som ledde till att jag fick upp ögonen för kursen i fråga. Måhända vill jag också använda medicinkunskaperna i mitt skönlitterära skrivande.

Den tid som finns över har gått till att skriva, läsa och umgås med familjen. Det har inte funnits utrymme och lust att skriva på bloggen, därav torkan här.

En kort uppdatering om mitt fria skrivande:

Jag har redigerat mitt ”klockmanus” ytterligare en gång (efter fin respons från Johanna) och vill än en gång lyfta värdet i att skaffa sig läskompisar, eller testläsare. Jag har några kompisar som jag då och då byter texter med. Det är värt så mycket! Visst kan det ta lite tid att noggrant läsa en kompis manus på över hundra sidor, men det är också roligt och lärorikt att formulera vad jag tycker saknas i deras manus. Jag lär mig något om mitt eget skrivande på köpet.

När redigeringen av klockmanuset är färdig ska jag söka lyckan på förlag igen, men med tanke på oddsen funderar jag också på andra vägar till bokutgivning. Jag läser om allt fler som startar egna förlag och ger ut böcker själva. 

Jag tänker att jag måste vara väldigt, väldigt nöjd med manuset innan något sådant kan ske, och det är jag kanske – snart.

PS. Jag beställde just Clara Törnvalls nyutkomna bok Autisterna – om kvinnor på spektrat. Det var länge sen jag köpte en alldeles ny, inbunden bok, men jag blev så himla nyfiken på den när jag läste om den i DN. Jag passade även på att köpa Autistens överlevnadsguide till skolan av Jiang Millington och Alexander Skytte till min son, om han nu kommer att öppna den.

Andra boktips: Bomullsängeln av Susanna Alakoski (roligt att läsa om kvinnor i Finland, landet där jag har rötter på min mors sida) och Lisa Taddeos Tre kvinnor (otroligt berörande).

Share
Journalistik, Skrivande

Mitt 2020 – både kris och kreativitet

Lämna en kommentar
Teckning från min dotter till gammelfarmor Margot
Teckning från min dotter till gammelfarmor Margot som dog den 3 december. (Hennes man hette Eyvind. Min son, dotterns storebror, är döpt efter honom).

2020 är snart slut. Ett märkligt år. Jag kommer att tänka på kursen i kriskommunikation som var en del av min utbildning i marknadskommunikation på Nackademin (den kursen leddes av suveräna Maria Niemi). Jag minns hur vi övade oss i att föreställa oss ”worst case scenario”. Jag tror inte vi ens tänkte på pandemier när vi funderade ut krisscenarion för olika företag och organisationer.

Jag tror att jag har hjälp av att jag är en sådan som ofta föreställer mig hur livet skulle vara om vi levde i en zombieapokalyps (tänk The walking dead). Jag fokuserar på lösningar.

Mitt liv har blivit mindre stressigt sedan Coronan kom eftersom min sambo är mer harmonisk och hemma mer. Han jobbar på Dansens hus som inte kan ha några föreställningar. I april skrev jag en krönika över fördelarna med pandemin. I min drömvärld kan denna påtvingade omställning också rädda klimatet, även om jag vet att det är önsketänkande.

Det första halvåret på 2020 vikarierade jag som redaktör på Dyslexiförbundet. Sedan hade de tyvärr inte råd att ha kvar mig. Det var ett trevligt jobb. Två minnesvärda jobb var porträttintervjuerna med skådespelaren Olof Wretling och barnboksförfattaren och illustratören Linnéa Krylén.

Jag har kvar mina redaktörsuppdrag för NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande. De flesta intervjuer fick göras via telefon eller videosamtal, men i augusti, när restriktionerna tillfälligt var mindre stränga, tog jag nattåget till Åre och gjorde ett reportage om deras arbete med integration. Det var väldigt givande. Och så underbart det var att komma upp i fjällen!

I samma veva reste jag till Sundsvall och intervjuade kvinnojouren för Kvinnotryck.

Jag har även jobbat mycket fackligt som förtroendevald för Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, och den lokala sektionen Mälardalens frilansklubb. Det har känts ovanligt angeläget detta år. Många av mina frilansande kollegor har förlorat nästan hela sin inkomst under året. Jag har varit lyckligt lottad som inte förlorat så mycket (men heller inte fått några nya jobb).

Parallellt med arbetet som journalist har jag studerat kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Jag är nu inne på sista året. I sommar har jag en konstnärlig masterexamen om allt går som det ska.

2020 var också året då jag insåg att jag redan hade en fil kand i litteraturvetenskap. Eftersom jag under lång tid har läst många små kurser hade jag inte förstått det. Nu tror jag inte att det är så många som bryr sig om examenstitlar, men det är likväl en milstolpe i mitt liv.

2020 var också året då jag anlitade en lektör för att komma vidare med mitt skrivande (efter att ha tröskat runt i bitterhetens och självtvivlets grumliga vatten). Det var väldigt bra och jag har fått ny energi att redigera om mitt barnboksmanus nu när jag är nästan ledig från andra jobb. Problemet är att jag har långa startsträckor och svårt att prioritera skrivandet när betalda jobb pockar på. Några dagar före jul gick jag till ett kafé i kvarteret och började redigeringsarbetet, och äntligen släppte det.

Jag kan konstatera att Virginia Woolf hade rätt. Min kreativitet behöver ett eget rum, både fysiskt och psykiskt.

Jag hoppas därför att 2021 blir ett kreativt år för mig personligen, med gott om plats för mitt egna rum. Ur ett världsperspektiv hoppas jag att mänskligheten vinner över viruset och att klimatfrågan får högsta prioritet i debatten och politiken.

PS. Detta inlägg tillägnas min fina vän Maria Chaitas som dog i cancer i september i år, bara 41 år gammal, och till min älskade farmor Margot, som fick leva tills hon var 99 år. Den 3 december lämnade hon oss, vår familjs matriark. (Detta skrev jag till farmor för fyra år sedan).

Share
Journalistik, Skrivande

Ketchupeffekten och vikten av att ha delmål

2 kommentarer

Ursäkta bloggtystnaden. Den främsta orsaken till att jag inte bloggat så mycket i vår har varit mitt skrivprojekt på Kreativt skrivande 3. Jag har nu skrivit manuset från början till slut, och det känns som en riktig milstolpe. Därefter har jag fått värdefull respons på det av såväl kurskamrater som lärare och vänner (bland andra Angelica Öhrn).

Ketchupflaska tecknad
Catch up! (Foto: Pixabay)

Idag har har lämnat en korrekturläst version till universitetet för examinering och betygssättning, men det är inte slutversionen. Förhoppningsvis får jag en och annan lucka under sommaren så att jag kan färdigställa manuset och söka lyckan på förlag.

Jag firade det första färdiga utkastet med en liten flaska bubbelvin (och alkoholfri cider till barnen) eftersom jag har lovat mig själv att bli bättre på att fira framgångar och delmål.

Just nu har jag faktiskt så mycket jobb att jag har tillfälligt jobbstopp! Fram till den 9 september kan jag inte ta på mig något mer. Jag bestämde mig i våras för att sommarvikariera ett par veckor på ETC-tidningarna. Jag har inte sommarvikarierat på tio år eftersom jag har velat vara med familjen, men nu bestämde jag mig för att det var dags (jag hinner med lite ledighet också).

Och bara för att jag bestämde mig för att jobba har det blivit en ketchupeffekt. I juni och slutet av augusti har jag fått ett halvtidsuppdrag som jag berättar mer om när avtalet är skrivet. Därtill ska jag sköta mina tidigare uppdrag. Jag behöver med andra ord inte oroa mig för pengarna på ett par månader.

Share
Journalistik

För snäll för journalistik?

Lämna en kommentar

Trycksaker och tidningar
Blaskor jag har skrivit texter till, en del med byline, andra anonyma.

Idag har jag städat mitt gamla kontor eftersom jag flyttar ut den 30 juni. Osentimentalt  slängde jag  ut några rejäla buntar med  trycksaker där jag medverkat.

Jag har visst hunnit skriva och publicera en hel del ord genom åren, men frågan är vilka som har läst dem?

Jag minns när jag var på en AW med andra frilansjournalister och pratade ”riktig” journalistik versus information eller uppdragsjournalistik. Det finns de som aldrig i livet skulle skriva annat än ”ren” tidningsjournalistik. Till dem säger jag grattis. Jag är lite avundsjuk för att de kan försörja sig på det sättet. Själv har jag gjort mycket uppdragsjournalistik.

Vilka läste?

2011 hade jag ett ramavtal med Skolverket och reste runt i landet och intervjuade lärare och rektorer om vad gymnasiereformen innebar i praktiken. För att tala byråkratspråk: Kärnfrågan var hur de skulle implementera reformen i sin verksamhet.

Jag skrev också en hel del om Lärarlyftet, fortbildningssatsningen för lärare. Det var uppdragsreportage, inget gräv, inga granskningar, men jag använde min journalistiska erfarenhet när jag intervjuade, lyssnade och skrev så att det förhoppningsvis blev intressant att läsa.

Det roliga var att komma ut och träffa människor som arbetade i ”verkligheten”. 

Jag har ingen aning om hur många som läste dessa fina trycksaker.

Kruxet med att inte skriva för ”riktiga” tidningar är att du ständigt måste bevisa dig, eftersom ingen kommer ihåg vem som skrev reportaget i en informationsbroschyr. Samtidigt är det ofta genom att skriva den sortens texter som det är möjligt att försörja sig som skribent. 

Redigerare med patos?

Ett citat från Lottie Knutson dyker upp i mitt huvud ibland. Lottie Knutson var kommunikationsdirektören på Fritidsresor som fick så mycket beröm för hur hon kommunicerade i samband med tsunamin i Sydostasien 2004. Citatet löd: ”jag var för snäll för att bli journalist”, och var hennes förklaring till varför hon blev kommunikatör. Jag kan relatera till ett sådant citat. Jag är inte heller bekväm med att ställa folk mot väggen, utan föredrar nyanserade samtal människor emellan. Men sådana snälla samtal säljer inte lösnummer. De håller varken för kvällspressen eller Uppdrag granskning. Därför gör jag ofta uppdragsjournalistik. 

En gång berättade jag för en public-service-journalist att jag inte riktigt fixat det tuffa jobbet som anställd nyhetsreporter eftersom jag ogillade förenklingar och tyckte att det var för jobbigt att inte hinna skriva genomarbetade texter. Istället jobbade jag i några år som redigerare (gjorde layout och satte rubriker). Public service-journalisten sa att hen hade märkt att det ofta var redigerarna, inte reportrarna, som hade redaktionens största patos och rättvisetänk. Det var en intressant iakttagelse tycker jag.

Drömmen innerst inne

Sedan, icke att förglömma, har jag ju andra ambitioner också. Jag längtar efter den fiktiva världen.

Nu, när de senaste uppdragsartiklarna är skickade och sommarstiltjen börjar komma krypande, är det dags att jag sätter mig på rumpan och börjar skriva på barnboken som jag har lovat min son. Synopsis är utvecklat i samråd med honom. Ni som har läst den här bloggen vet att han har diagnosen högfungerande autism, eller Aspergers syndrom. 

Jag har aldrig tidigare skrivit något med ett så tydligt synopsis. Jag hoppas det går att få ihop den här gången! Kanske kan löftet till sonen vara en drivkraft i sig?

Share
Arbetsliv, Journalistik, Kommunikation

Att tänka självständigt – svårare än jag trodde

Lämna en kommentar

Jag var nyligen i Helsingfors på möte med redaktionen för DialogWeb, en nättidskrift om vuxnas lärande som jag har jobbat med i sju (!) år.

DialogWeb har en redaktör i varje nordiskt land och möts IRL två gånger om året. Övrig tid jobbar alla på sitt håll och rapporterar från sina länder. Vi får ofta i uppdrag att berätta om en ny rapport eller en konferens som NVL anordnar. Det är en utmaning att få forskningsresultat och diskussioner att bli intressant kommunikation.

Turligt nog är jag inte ensam om att ofta fastna i fällan att jag rapporterar rakt av, citerar den ena föreläsaren efter den andra och lämnar in en rapporterande artikel som är korrekt skriven men kanske bara läses av dem som själva var där.

Jag har gått i fällan att tänka mer på att göra uppdragsgivaren nöjd än att fundera över vad läsaren kan tänkas vara intresserad av och behöva i sitt arbete.

Vem skriver vi för?

Vi har ofta brottats med frågan om vem vi skriver för. Jag tror vi har börjat bena ut att läsarna ofta är experter inom sina områden – utbildning, arbetsliv, studie- och yrkesvägledning, forskning. Samtidigt är vår ambition att även icke-experter ska förstå vad vi skriver om.

Discolampa framför skärm, Helsingfors
Vi hade möte i en restauranglokal med discolampor!

På första mötesdagen gav vi varandra respons på texter. Det var väldigt nyttigt. Jag inser att jag som frilans ofta sitter ensam i min lilla bubbla och glömmer att tänka på att det finns en mottagare där ute. Jag bara levererar.

Ibland har jag vetat från början att jag borde göra en extra ansträngning, ringa ett extra samtal, men blivit lat eftersom ingen krävt det av mig. Om jag hade suttit på en redaktion hade jag kanske fått en knuff i baken att ringa upp Bahar som är huvudperson i den här artikeln. Jag blev besviken över att han inte var på plats när jag besökte Morakniv, men kom mig aldrig för att fråga om jag kunde få hans nummer.

Människor sparar energi när vi kan

Ibland behöver du någon annan som säger saker som du redan visste för att du ska vakna ur din egen dvala och bli bättre. Vi människor sparar energi när vi har möjlighet, det ser vi ju när stigar trampas upp på genvägar.

Och jag måste se det positiva i att inte lyckas fullt ut. Hur roligt vore arbetet om jag inte lärde mig något nytt? Jag kan språket nu, men jag måste jobba med att bli mer journalistiskt självständig. Tänka utanför boxen, för att använda ett slitet uttryck. Jag inser att det krävs mod och självförtroende för att göra detta ibland, i synnerhet när du jobbar ensam. Och jag inser hur viktigt det är att träffa andra människor och bolla och diskutera.

Följ gärna vår tidskrift på Facebook, Twitter och Instagram – så får ni se hur vi jobbar med att utveckla vår kommunikation!

Share
Journalistik, Kommunikation

Hur engagerar man sig 2017?

Lämna en kommentar

Gemenskap, pyssel, figurer
Pysselfigurer i i tät gemenskap. De fotograferades när de stod i Sveriges radios foajé.

En av fördelarna med att vara egenföretagare är att slippa tidsödande och icke-produktiva möten. På sistone har jag ändå hamnat i sammanhang där mötesformalia har varit viktig då det handlar om att medlemmars pengar används på ett korrekt sätt. Det är fortfarande en relativt ny erfarenhet för mig och alla formaliteter i form av paragrafer och stadgar strider emot min motivationsstyrda personlighet. Men eftersom jag är en vuxen människa fattar jag att vi måste följa reglerna ;-).

Anledningen till att jag började tänka på detta var att jag nyligen blev invald suppleant i Mälardalens frilansklubb inom Svenska Journalistförbundet. Det är första gången jag engagerar mig fackligt. Mitt syfte är både solidaritet med kollegor och egennytta – jag vill lära mig nya saker som att arrangera seminarier och hur påverkansarbete fungerar.

På mötet kommenterades den dåliga uppslutningen. Trots att klubben har tusen medlemmar kom bara ett tiotal. Men det ju är så det brukar vara nu för tiden, tänker jag krasst.

Det här är den andra styrelsen jag är med i – jag är också sekreterare  i min lokala hyresgästförening. Det är knappast någon rusning till mötena dit medlemmar bjudits in, trots att en majoritet av de boende i våra hus är medlemmar i Hyresgästföreningen. Senast kom, förutom styrelsen, endast en dam i 90-årsåldern som var aktiv i samma hyresgästförening för många år sedan. Hon lät förstå att uppslutningen en helt annan på hennes tid. Hyresgästlokalen var så vitt jag förstår en mötesplats för grannarna. Idag används den främst till barnkalas, vilket är ovärdeligt i ett område där de flesta trängs i smålägenheter. Lokalen är orsaken till att vi fortsätter att göra vad vi måste för att behålla lokalen. Däremot har ingen av oss intresse av att ägna alltför mycket av vår minimala fritid till att vara aktiva i Hyresgästföreningen. Vi har nästan alla småbarn och värnar om vår fritid.

Den 90-åriga damen skakade på huvudet åt vår eländigt lilla skara och frågade flera gånger vad vi skulle göra för att ”vända skutan”. Sedan gick hon hem.

Personligen hade jag inte blivit styrelsemedlem om jag inte hade blivit tillfrågad av en granne, med motiveringen att hyresvärden tar över lokalen om vi inte har en aktiv förening. När jag flyttade in i huset där jag bor undvek jag noga Hyresgästföreningens möten eftersom jag var rädd att jag skulle känna mig tvungen att säga ja till saker som jag egentligen inte ville göra. Kanske ifrågasatte jag också nyttan i att umgås med folk bara för att de var mina grannar, vad mer kunde vi ha gemensamt? Den fördomen kom dock på skam – jag har mycket gemensamt med de andra styrelsemedlemmarna.

Här är en lista på några av de troliga orsakerna till ointresset för att delta på föreningsmöten:

Egennyttan är idag en stark drivkraft som inte behöver utesluta solidaritet med andra. Men om jag ska offra min fritid måste jag få något tillbaka, till exempel möjligheten att använda en festlokal, utöva en aktivitet som jag gillar eller lära mig något som jag har nytta av. Naturligtvis kan solidariskt arbete också ge tillfredsställelse, men då måste det vara tydligt och ge ett konkret resultat (till exempel att flyktingar får hjälp).

Tid är, som också nämns ovan, en bristvara för de flesta. Särskilt föräldrar. Vi är många som jobbar mycket och pusslar och stressar och sedan är det kanske föräldraråd och annat som har med barnen att göra. För 40–50 år sedan var många kvinnor hemmafruar och jag föreställer mig att hyresgästmötena rent av kunde vara en fristad.

Sociala medier har förmodligen ersatt en del av den gemenskap som Hyresgästföreningen en gång gav. Då kanske du gick dit och småpratade för att höra det senaste om vad som händer i området. Numera finns ju Facebookgrupper för minsta lokala fråga.

Jag är inte ensam om att drömma om att hitta sätt att få människor att känna mer gemenskap, men vi kan inte upprepa det förflutna, vi måste hitta nya sätt.

Trots allt utgör föreningarna en stark kraft i detta arbete, men de måste vara aktuella och relevanta för människor idag. Vi måste sluta beklaga oss över bristen på engagemang och istället försöka hitta nya sätt att engagera folk. För engagemanget finns. Det ser bara annorlunda ut.

Share
Journalistik, Kommunikation

Från journalist till copywriter

2 kommentarer

Kylskåpsbokstäver
Det är roligt att leka med bokstäver. Dessa bokstavsgubbar har min son Eyvind gjort.

Resten av 2016 praktiserar jag som kommunikatör/content manager på Berghs school of communication. Det är sista kursen på min utbildning på Nackademin och det är egentligen inte praktik utan Lia, Lärande i arbete. Det betyder att vissa kravs ställs på praktikanordnaren när det gäller handledning och att jag får lära mig sådant som gäller min utbildning.

Jag har jätteroligt! Samtidigt som jag lär mig mycket om vad man gör på en liten kommunikationsavdelning, har jag stor nytta av mina journalistiska kunskaper; att kunna sammanfatta fakta, ställa relevanta frågor och slipa på rubriker och inledningar. Att skriva för sociala medier kräver att jag kokar ner innehållet till ett koncentrat och vässar det för att det ska bli så lockande som möjligt. 

Vad är då skillnaden mellan att vara journalist och kommunikatör (bortsett från att en kommunikatör inte har i uppdrag att vara granskande och kritisk)? Jag anser att den största skillnaden många gånger finns i själva orden som beskriver uppgiften. När jag jobbade på tidning skrev jag en ingress eller en puff. Nu blir jag ombedd att skriva “copy”.

Faktum är att jag känner mig väldigt utmanad av att det idag är svårare än någonsin att nå ut i bruset. Det innebär att jag inte kan slänga ihop några standardformuleringar utan hela tiden måste vrida orden några extra varv för att väcka intresse. Jobbet blir mer kreativt än de flesta journalistiska jobb jag har haft.

Ännu mer peppad blev jag när jag i morse antecknade från ett frukostseminarium i Berghs aula, arrangerat i samband med Berghs 75-årsjubileum som firas denna vecka. En av paneldeltagarna, byråvalskonsulten Gunilla Bergh, sa att hela kommunikationsbranschen behöver fler människor som kan skriva: “Copywriters är hela branschens akilleshäl. Många orkar inte skriva svåra komplexa texter så att det blir bra kommunikation.”

Låter fint hörrni! Jag är färdigutbildad i januari!

Förresten. Läs gärna denna roliga GP-artikel som säger mycket om våra sociala medier-vanor. Glöm inte att läsa till slutet! “Människor som inte läser böcker är smartare”.

Share
Journalistik

Flower power på nittiotalet

Lämna en kommentar

Snart är det Roskildefestival i Danmark. Det fanns en tid, närmare bestämt fyra år på nittiotalet, då jag älskade denna festival. För att kunna gå gratis skrev jag om den i Akasha, se krönika nedan. Ta faktauppgifterna om Carlsberg med en nypa salt. Jag ringde och frågade hur många öl de sålde men jag har ingen aning om det räddade bryggeriets årsbudget. Det roligaste med den här krönikan är att Karolina Ramqvist citerade en rad ur den i sin bok ”När svenska pojkar började dansa” (Bokförlaget DN). När jag kollade festivalens hemsida nu såg jag förresten att de bytt sponsor till det andra danska ölmärket och festivalen har utökats till hela åtta dagar…

Det här var också före mobiltelefonernas och de sociala mediernas tid. Så länge sedan men ändå så nära…

Citat ur Karolina Ramqvists bok När svenska pojkar började dansa.
Smickrande att bli citerad i Karolina Ramqvists bok När svenska pojkar började dansa (1997).

Roskildefestivalen 29 juni–2 juli 1995

VD:n för Carlsbergbryggerierna gnuggar troligen händerna och myser belåtet inför den sista helgen i juni varje år. De sponsrar Roskildefestivalen men går garanterat ändå med sådan brakvinst att budgeten är räddad för resten av året. Trots att ölpriserna mångdubblats jämfört med vad den vanligtvis kostar i Danmark (för oss dumma svenskar är den fortfarande hyfsat billig), säljer de över EN MILJON flaskor öl under de fyra festivaldagarna.

Inte för att man bryr sig om vad det kostar. Danskt öl hör ihop med Roskildefestivalen lika mycket som musiken och de stinkande bajamajorna.

Festivaler är alltid kul, men om man, som jag, gjorde sin (sena) festivaldebut på Roskilde så ter sig de många svenska musikarrangemangen som mer än lovligt ynkliga. Roskildefestivalen är tilldragelsen jag alltid längtar efter – skulle jag bara få åka hem emellanåt för att duscha, tvätta tältet och vila upp mig skulle jag kunna upprepa den åtminstone två–tre gånger varje år.

Roskildefestivalen är en utmärkt ursäkt för att få vara fullständigt självupptagen, äcklig, ful och destruktiv i några dagar. Vardagen är långt borta, tillvaron är dimmig och man gör vad som faller en in.

– Men så är det ju på Hultsfred också! protesterar någon.

Visst, kanske det. Men Roskilde är ändå ett strå vassare. Det är större och anonymare, man ser nästan ingen dyngfylla och stämningen är mer fridfull (ingen skulle komma på tanken att GÅ IN i ett tält och stjäla saker, än mindre göra upplopp). Roskildefestivalen är Flowerpower på nittiotalet, peace love and understanding. Alla är i samma situation och alla älskar varandra.

En nackdel med det enorma området är att det är lätt att tappa bort kompisarna, och vill man inte göra det missar man hälften av de band man hade tänkt se, eftersom alla har olika viljor.

Jag tror inte jag såg en hel konsert på grund av hattande, trötthet och trängsel, men PJ Harvey, Boredoms (innan jag somnade), Tiamat och Nationalteatern bjöd i alla fall ypperlig underhållning.

Å andra sidan skulle jag åka till Roskildefestivalen även om huvudbanden hette Magnum, Black-Ingvars och Vanilla Ice. I detta unika fall är det faktiskt inte musiken, utan festivalstämningen, som är viktigast.

Share
Journalistik

Bittert, begåvat, bra! – Artikel 2 från Akasha Magazine

Lämna en kommentar

Akasha Magazine, Intervju med Salt
Intervju med Salt i Akasha nr 2 1995. Foton av min bror Joel Beckman.

1995 hörde jag ett nytt band som hette Salt. Deras dynamiska musik golvade mig totalt – de kombinerade hårda gitarrer med en fantastisk sångerska som kunde uttrycka känslor så att det brände i hjärtat. Då visste jag inte att denna sångerska skulle bli en folkkär artist och konstnär, och att han var född i fel kropp. Då hette hon Nina Ramsby, nu heter han Nino Ramsby. I artikeln stod det hon och får stå så eftersom den skrevs 1995. (Jag får i efterhand be om ursäkt för klyschan ”grädden på moset”!),

Bittert, begåvat, bra!

En av årets bästa svenska debutplattor gjordes av SALT från Stockholm.

Att Akashas reporter inte är ensam om den uppfattningen fick vi bevis för i våras, när Salt skrev kontrakt med PJ Harveys skivbolag Island Records.

Studion, Stockholm, en kväll i maj.

På scenen står en tjej med burrigt hår och blossande kinder. Hon stirrar intensivt ut i publiken, drar några riff och sjunger: ”I won’t leave until I’m done with you. Trust me, you will honour me…” Med en sådan utstrålning och en sådan röst är man värd all framgång man kan få.

Och det går bra för Salt. I våras skrev de kontrakt med prestigefyllda Island records (PJ Harvey, U2, Cranberries), vilket betyder att Nina Ramsby, trummisen Jim Tegby och basisten Ewerman kan ta ut en normal lön varje månad. De kan alltså leva på sin musik. Island kan känna sig utvalda – det var nämligen flera internationella bolag som ville signa bandet.

– Det var verkligen som att hamna på en annan planet, kommenterar Jim mötet med det engelska skivbolagsfolket.

– Allt var så förvirrande. Det kom folk, man visste inte vem som var vem. Alla hette Nick eller Mick eller Dave… De hällde i oss öl för att vi skulle tycka att de var världens bästa människor. Först tyckte man att det var kul, men sen blev man jävligt skeptisk. Totalt på sin vakt.

– Vi kände så här: Vilket skivbolag är det vi tycker har tagit fram sina artister på bästa sätt? Vi tyckte att Island hade gjort det, så vi valde dem, berättar Nina.

De bjöds till Islands kontor och fick träffa hela personalen från den ”lägst” anställda till högsta hönset.

– De var väldigt sympatiska, man märkte att det var seriöst, säger Jim.

 

Befriande oglamorösa

Det är två dagar innan den imponerande spelningen på Studion och jag träffar Nina och Jim på ett café på Söder. De är så befriande oglamourösa att jag har svårt att känna igen dem. Dessutom saknas basisten Daniel, och jag har fått höra från skivbolaget att de alltid är tillsammans när de träffar journalister.

Eftersom Daniel inte är närvarande kan Jim inte låta bli att fnissande berätta om dennes klavertramp när de befann sig där, på skivbolaget i England.

– Han skulle låna telefonen, och visste inte riktigt hur den fungerade. Så han sa ”how do you do?”, den brittiska hälsningsfrasen. Ha ha.

Salt träffades för några år sedan när de pluggade på Konstskolan i Stockholm. De bildade ett band, som först hette God Damn Carneval, men namnet ändrades så småningom till det betydligt enklare Salt. Debutalbumet ”Auscultate” släpptes i mars, på MVG Records. Den fick många bra recensioner, även om somliga hade svårt att hitta en benämning för musiken.

– Någon skrev att vi spelar långsam Led Zeppelinrock, berättar Jim. Antingen har de inte hört Led Zeppelin eller så har de inte hört oss.

 

Frustration

Gladpunk med folkmusikinfluenser stod det i en annan recension. Var denna skribent hittade det glada i Salts musik är svårt att tyda. Snarare ger den utlopp för frustration, bitter kärlek, längtan… Gitarrbaserad där Ninas röst är grädden på moset. Sedan plattan släpptes har Salt spelat på många ställen i landet. Jag frågar vad de gör på resorna till och från spelningarna?

– Jag försöker sova men lyckas aldrig, säger Jim.

– Jag sover. Och lyssnar på freestyle, säger Nina.

– Ja! Hela tiden, det är skittråkigt, tillägger Jim med ett skratt.

Det märks att de är goda vänner. Min fråga om Nina känner sig ”ensam” som enda tjej i bandet blir därför väldigt missanpassad i sammanhanget.

– Jag ser människor som individer, oavsett kön. Vi har aldrig tänkt på den grejen förutom att frågan alltid kommer upp. Det är synd att världen ser ut så, säger hon och skyndar sig att tillägga att det inte är någon pik mot mig personligen.

Hon tittar på klockan och inser att Systembolaget stänger om en kvart. De hade tänkt festa lite ikväll, nämligen. Vi följer med för att Joel, min fotograferande bror, ska hinna ta några bilder innan vi skiljs åt.

Det börjar duggregna medan Jim, Joel och jag står utanför Bolaget och väntar på att Nina ska handla. En trasig kille kommer kutande och knackar flämtande på glasdörren, men vakten skakar beklagande på huvudet. Tyvärr, det är stängt, klockan har slagit sex. Killen får försöka klara sig utan sitt livselixir ikväll.

Vi passerar Maria Polkliniken* och Joel tar några tokroliga bilder på Nina och Jim. Se hur det kan gå för de nytända och gröna popstjärnorna som inte aktar sig…

 

Bostadshotell

Det regnar bara mer och mer. Nina bjuder upp oss till sin lilla lägenhet. Den ligger i ett bostadshotell och består av ett rum på kanske 15 kvadratmeter, en kokvrå och ett badrum. Vid ena väggen sitter en alldeles för smal, obäddad säng fast i väggen. I övrigt är rummet ganska kalt, sånär som på en stereobänk, bokhylla och en fåtölj. På ena väggen hänger Bob Hunds rökande vovve. Ur stereon sjunger Björk, och Jim korkar upp en flaska billigt vin medan Joel plåtar.

Vi går därifrån nöjda – det är ju inte alla som får göra hemma-hos-reportage hos Salt-Nina…

Efter den här intervjun har en hel sommar förflutit, varför jag slår en signal till Nina i slutet av juli. Sedan sist har bandet gjort en hel del festivalspelningar (bland annat Trästocksfestivalen i Skellefteå, Arvika, Lollipop och Hultsfred). Snart ska de åka till Paris och spela in en video till låten ”Blaster”, som även släpptes som EP i Europa i mitten av september. När denna tidning kommer ut har Salt dessutom gjort ett par spelningar i Tyskland, Belgien, Holland och England. I november beger de sig till USA. ”Auscultate” släpps utomlands först i början av ’96. Jag säger bara: Ace of base, släng er i väggen!

 

Share