Mitt 2020 – både kris och kreativitet

Teckning från min dotter till gammelfarmor Margot
Teckning från min dotter till gammelfarmor Margot som dog den 3 december. (Hennes man hette Eyvind. Min son, dotterns storebror, är döpt efter honom).

2020 är snart slut. Ett märkligt år. Jag kommer att tänka på kursen i kriskommunikation som var en del av min utbildning i marknadskommunikation på Nackademin (den kursen leddes av suveräna Maria Niemi). Jag minns hur vi övade oss i att föreställa oss ”worst case scenario”. Jag tror inte vi ens tänkte på pandemier när vi funderade ut krisscenarion för olika företag och organisationer.

Jag tror att jag har hjälp av att jag är en sådan som ofta föreställer mig hur livet skulle vara om vi levde i en zombieapokalyps (tänk The walking dead). Jag fokuserar på lösningar.

Mitt liv har blivit mindre stressigt sedan Coronan kom eftersom min sambo är mer harmonisk och hemma mer. Han jobbar på Dansens hus som inte kan ha några föreställningar. I april skrev jag en krönika över fördelarna med pandemin. I min drömvärld kan denna påtvingade omställning också rädda klimatet, även om jag vet att det är önsketänkande.

Det första halvåret på 2020 vikarierade jag som redaktör på Dyslexiförbundet. Sedan hade de tyvärr inte råd att ha kvar mig. Det var ett trevligt jobb. Två minnesvärda jobb var porträttintervjuerna med skådespelaren Olof Wretling och barnboksförfattaren och illustratören Linnéa Krylén.

Jag har kvar mina redaktörsuppdrag för NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande. De flesta intervjuer fick göras via telefon eller videosamtal, men i augusti, när restriktionerna tillfälligt var mindre stränga, tog jag nattåget till Åre och gjorde ett reportage om deras arbete med integration. Det var väldigt givande. Och så underbart det var att komma upp i fjällen!

I samma veva reste jag till Sundsvall och intervjuade kvinnojouren för Kvinnotryck.

Jag har även jobbat mycket fackligt som förtroendevald för Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, och den lokala sektionen Mälardalens frilansklubb. Det har känts ovanligt angeläget detta år. Många av mina frilansande kollegor har förlorat nästan hela sin inkomst under året. Jag har varit lyckligt lottad som inte förlorat så mycket (men heller inte fått några nya jobb).

Parallellt med arbetet som journalist har jag studerat kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Jag är nu inne på sista året. I sommar har jag en konstnärlig masterexamen om allt går som det ska.

2020 var också året då jag insåg att jag redan hade en fil kand i litteraturvetenskap. Eftersom jag under lång tid har läst många små kurser hade jag inte förstått det. Nu tror jag inte att det är så många som bryr sig om examenstitlar, men det är likväl en milstolpe i mitt liv.

2020 var också året då jag anlitade en lektör för att komma vidare med mitt skrivande (efter att ha tröskat runt i bitterhetens och självtvivlets grumliga vatten). Det var väldigt bra och jag har fått ny energi att redigera om mitt barnboksmanus nu när jag är nästan ledig från andra jobb. Problemet är att jag har långa startsträckor och svårt att prioritera skrivandet när betalda jobb pockar på. Några dagar före jul gick jag till ett kafé i kvarteret och började redigeringsarbetet, och äntligen släppte det.

Jag kan konstatera att Virginia Woolf hade rätt. Min kreativitet behöver ett eget rum, både fysiskt och psykiskt.

Jag hoppas därför att 2021 blir ett kreativt år för mig personligen, med gott om plats för mitt egna rum. Ur ett världsperspektiv hoppas jag att mänskligheten vinner över viruset och att klimatfrågan får högsta prioritet i debatten och politiken.

PS. Detta inlägg tillägnas min fina vän Maria Chaitas som dog i cancer i september i år, bara 41 år gammal, och till min älskade farmor Margot, som fick leva tills hon var 99 år. Den 3 december lämnade hon oss, vår familjs matriark. (Detta skrev jag till farmor för fyra år sedan).

Share

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.