Jag har både bra och dåliga nyheter. Vi tar den dåliga först.
Tiden som trygg anställd blev kort: Jag har blivit uppsagd från Learnox av ekonomiska skäl (hade en visstidsanställning med en månads uppsägningstid). De hade gärna behållt mig om de kunnat, men eftersom alltför få kommuner vill satsa på sina hemmasittande elever drar företaget in för lite pengar. Jag slutar som anställd den 17 juni vilket innebär att jag är tillgänglig för fler uppdrag efter det! Tur för er va?
Jag har också två bra nyheter!
Bra nyhet nummer ett är att jag har börjat nosa på en ny affärsidé: Kurser i sociala medier. Jag blev nämligen tillfrågad av en journalistkollega om jag kunde ge henne och två kompisar en liten kurs. Alla tre är egenföretagare inom olika branscher.
Min första tanke var: Vad har lilla jag att komma med? Tänk om jag säger saker som de tycker är självklara?
Men jag gjorde i alla fall en presentation som var en sorts sammanfattning av det jag lärt mig på Nackademin. Vi träffades på en restaurang och tittade på presentationen på min dator samtidigt som vi pratade, och de fick möjlighet att berätta om vad de var ute efter och ställa frågor.
Jag kanske kan något som många andra inte kan? Jag kanske ska rikta in mig på småföretagare över 40 som känner sig vilsna i sociala medie-djungeln? Skriv gärna till mig om ni tror att mina tjänster behövs.
Bjuder på lite av min facebookstatistik, varsågoda.
Ni vet det här med att bygga sitt eget varumärke.
I början av 2017 skapade jag en Facebooksida med namnet ”Marja Beckman skribent”. En del i min ålder skrattar generat åt att jag gjort detta. Snacka om att förhärliga sig själv!
Ja, ibland vill jag ju sticka huvudet i sanden och rodna över att jag är så skamlös. Vem tror jag att jag är?
Jag tror att detta beror på att jag föddes på 70-talet. Om jag hade varit femton eller tjugo år yngre hade jag inte skämts, inbillar jag mig.
Vår andra kurs gick ut på att börja arbeta med våra personliga varumärken, och många av 90-talisterna i klassen hade inga problem med att kalla sig själva ”blivande experter” och skapa bloggar med stora bilder på sig själva. Det är klart, de är förstås yngre och snyggare än vi, och jag var också mer förtjust i att synas när jag var yngre. Men troligen är vi också präglade av vilka tider vi har vuxit upp i. Om man ska generalisera: Den som är 70-talist har sett en liten glimt av det gamla Jante-Sverige med ett starkt socialt skyddsnät. 90-talister har fått lära sig att de måste vara sin egen lyckas smed.
Klickstatistiken flerdubblades
Jag tog examen i januari och därefter hade jag en två månader lång period då jag frilansade. Det fanns en del tid över och jag skapade den där Facebooksidan som jag hade dragit mig för att skapa. Jag har hela tiden funnits på Twitter, och där hade jag inga problem med att publicera länkar till mina blogginlägg och artiklar jag skrivit. Men skillnaden mellan Facebook och Twitter är att jag inte känner så många av mina Twitterkontakter privat. På Facebook finns däremot i princip hela min vän- och bekantskapskrets. Jag ville först separera det privata från det professionella.
Samtidigt har jag ju några av mina mest lojala läsare på Facebook, så till slut ändrade jag mig.
Jag bjöd in utvalda vänner att gilla sidan, långt ifrån alla FB-vänner, och sidan har nu 82 gillamarkeringar. Ett fåtal av dessa är personer jag inte känner, men de flesta är vänner och bekanta.
Sedan började jag testa mig fram och märkte snabbt att engagemanget och klickstatistiken på mina inlägg flerdubblades! Räckvidden är ibland flera gånger större än antalet gillamarkeringar på sidan. Jag når ut på ett helt annat sätt än genom Twitter!
Inlägg om fritt skrivande går bäst
När man arbetar med sociala medier arbetar man agilt. Man testar sig fram; vilken sorts inlägg vill läsarna ha, och vilka tider ska jag publicera dem?
Jag har hittills blandat journalistiska artiklar med blogginlägg som antingen kan handla om kommunikation eller om friare skrivande. Texterna om friare skrivande har gått klart bäst, så jag borde rikta in mig mer på det området. Det är kanske inte så konstigt – där har jag ju mitt hjärta! Det är som när jag gick till en coach, Gertrud Dahlberg, och hon genast sa att jag lät mest avslappnad när jag pratade om mitt fria skrivande… Hennes råd blev att jag skulle satsa mer på det. Jag försöker, men vardagen och försörjningen tar lätt över.
Det inlägg som har gått allra bäst är dock det som publicerades före det här – om min sons Aspergerdiagnos. Där finns ju också hjärtat med.
En annan insikt är att jag ofta får betydligt större engagemang på mina inlägg på min egen Facebooksida jämfört med DialogWebs Facebook som jag sköter i jobbet. Folk vill ha personliga berättelser. Det är därför influencers är alla marknadsförares våta dröm.
Och själv måste jag väl lite oftare försöka göra som Gertrud sa. Följa mitt hjärta. Då lever mina texter.
Ibland är skärmen bara blank, inte ett ord kommer ut…
Skrivkramp, prokrastinering, blockering… Kalla det vad du vill. De flesta har dagar då skrivandet går trögt. Här delar jag med mig av några knep för att komma igång med en text.
Först har jag två bastips.
Försök inte att skriva ”bra”. Om du inte kommer på någon snärtig ingress: skriv bara rent dina anteckningar eller tankar rakt upp och ner. När du har fått ner allt du vill säga på pränt är det tyngsta jobbet gjort och det är lättare att få en överblick av vad du ska lyfta fram i din text.
Skriv för hand. Det kan göra dig mer fokuserad eftersom ett tangentbord tvingar hjärnan att dela sin uppmärksamhet, mellan tangenternas bokstäver och de som växer fram på skärmen. (Läs mer här och här). En annan fördel är att texten automatiskt får en extra bearbetning när du sedan skriver in den i datorn. Omskrivningar är ofta ett bra sätt att bli av med överflödiga ord.
Mina andra tips är mer flummiga och används oftast när jag ska skriva friare texter.
Leta inspirationsbilder på Pinterest. Jag använder ofta Pinterest för att hitta bilder som passar den stämning jag vill skapa i texten. Även musik kan ha den effekten.
Drick kaffe och ät choklad – det får hjärnan att piggna till!
Till sist bidrar jag med tips som jag har fått från andra, men inte prövat än.
Läs något. Ta en bok ur hyllan, antingen en favorit eller blunda och ta en på måfå. Kanske kan du prova att imitera författarens sätt att skriva och på så sätt komma igång.
Försök att provocera dig själv. Skriv något som gör dig chockerad! Se om det kan vässa din text (detta är inget du behöver publicera någonstans om du inte vill). Jag har länge tänkt att jag borde göra detta, särskilt som jag ofta vill göra upp med min trevliga sida och bli lite vassare.
Pysselfigurer i i tät gemenskap. De fotograferades när de stod i Sveriges radios foajé.
En av fördelarna med att vara egenföretagare är att slippa tidsödande och icke-produktiva möten. På sistone har jag ändå hamnat i sammanhang där mötesformalia har varit viktig då det handlar om att medlemmars pengar används på ett korrekt sätt. Det är fortfarande en relativt ny erfarenhet för mig och alla formaliteter i form av paragrafer och stadgar strider emot min motivationsstyrda personlighet. Men eftersom jag är en vuxen människa fattar jag att vi måste följa reglerna ;-).
Anledningen till att jag började tänka på detta var att jag nyligen blev invald suppleant i Mälardalens frilansklubb inom Svenska Journalistförbundet. Det är första gången jag engagerar mig fackligt. Mitt syfte är både solidaritet med kollegor och egennytta – jag vill lära mig nya saker som att arrangera seminarier och hur påverkansarbete fungerar.
På mötet kommenterades den dåliga uppslutningen. Trots att klubben har tusen medlemmar kom bara ett tiotal. Men det ju är så det brukar vara nu för tiden, tänker jag krasst.
Det här är den andra styrelsen jag är med i – jag är också sekreterare i min lokala hyresgästförening. Det är knappast någon rusning till mötena dit medlemmar bjudits in, trots att en majoritet av de boende i våra hus är medlemmar i Hyresgästföreningen. Senast kom, förutom styrelsen, endast en dam i 90-årsåldern som var aktiv i samma hyresgästförening för många år sedan. Hon lät förstå att uppslutningen en helt annan på hennes tid. Hyresgästlokalen var så vitt jag förstår en mötesplats för grannarna. Idag används den främst till barnkalas, vilket är ovärdeligt i ett område där de flesta trängs i smålägenheter. Lokalen är orsaken till att vi fortsätter att göra vad vi måste för att behålla lokalen. Däremot har ingen av oss intresse av att ägna alltför mycket av vår minimala fritid till att vara aktiva i Hyresgästföreningen. Vi har nästan alla småbarn och värnar om vår fritid.
Den 90-åriga damen skakade på huvudet åt vår eländigt lilla skara och frågade flera gånger vad vi skulle göra för att ”vända skutan”. Sedan gick hon hem.
Personligen hade jag inte blivit styrelsemedlem om jag inte hade blivit tillfrågad av en granne, med motiveringen att hyresvärden tar över lokalen om vi inte har en aktiv förening. När jag flyttade in i huset där jag bor undvek jag noga Hyresgästföreningens möten eftersom jag var rädd att jag skulle känna mig tvungen att säga ja till saker som jag egentligen inte ville göra. Kanske ifrågasatte jag också nyttan i att umgås med folk bara för att de var mina grannar, vad mer kunde vi ha gemensamt? Den fördomen kom dock på skam – jag har mycket gemensamt med de andra styrelsemedlemmarna.
Här är en lista på några av de troliga orsakerna till ointresset för att delta på föreningsmöten:
Egennyttan är idag en stark drivkraft som inte behöver utesluta solidaritet med andra. Men om jag ska offra min fritid måste jag få något tillbaka, till exempel möjligheten att använda en festlokal, utöva en aktivitet som jag gillar eller lära mig något som jag har nytta av. Naturligtvis kan solidariskt arbete också ge tillfredsställelse, men då måste det vara tydligt och ge ett konkret resultat (till exempel att flyktingar får hjälp).
Tid är, som också nämns ovan, en bristvara för de flesta. Särskilt föräldrar. Vi är många som jobbar mycket och pusslar och stressar och sedan är det kanske föräldraråd och annat som har med barnen att göra. För 40–50 år sedan var många kvinnor hemmafruar och jag föreställer mig att hyresgästmötena rent av kunde vara en fristad.
Sociala medier har förmodligen ersatt en del av den gemenskap som Hyresgästföreningen en gång gav. Då kanske du gick dit och småpratade för att höra det senaste om vad som händer i området. Numera finns ju Facebookgrupper för minsta lokala fråga.
Jag är inte ensam om att drömma om att hitta sätt att få människor att känna mer gemenskap, men vi kan inte upprepa det förflutna, vi måste hitta nya sätt.
Trots allt utgör föreningarna en stark kraft i detta arbete, men de måste vara aktuella och relevanta för människor idag. Vi måste sluta beklaga oss över bristen på engagemang och istället försöka hitta nya sätt att engagera folk. För engagemanget finns. Det ser bara annorlunda ut.
En bild från Folkets park i Malmö får illustrera sociala medier. Dotterns panna är med, apropå att dela bilder på sina barn…
Alla företag och organisationer har nytta av att ha en strategi för sina sociala kanaler. Tyvärr startar många kanaler bara för att de tror att de ”måste”, men det är ofta bättre att låta bli om man inte kan leverera relevant innehåll till en relevant målgrupp. Jag ska nu berätta om strategin bakom mina egna sociala kanaler.
Det kanske låter högtravande att ha en strategi för sina personliga kanaler, men jag menar att det kan vara bra att tänka igenom vad man vill med sina kanaler, även om man inte jobbar med kommunikation. Sedan är det ändå svårt att hålla en totalt strikt linje eftersom privatliv och arbetsliv lätt flyter ihop i flödet. Så här tänker jag i alla fall:
Twitter är min mest utåtriktade kanal. Där delar jag artiklar jag skrivit, blogginlägg och kuraterar artiklar som jag tycker är intressanta. Mitt mål med Twitter är att bygga mitt personliga varumärke. Men Twitter är inte så tacksamt. Av mina cirka 490 följare har jag kanske träffat tjugo eller trettio i verkligheten (IRL). Några har jag blivit Twitter-bekant med (det vill säga: Vi har inte träffats IRL men det finns ett visst ömsesidigt intresse för varandras respektive verksamheter och jag försöker vårda de kontakterna).
Många inlägg får jag ingen respons alls på. Det känns ofta som om det är lite slumpmässigt när någon retweetar, gillar eller kommenterar. Jag har inte riktigt fört statistik men vet att det inte är någon större idé att tweeta efter klockan 23.
Ibland tänker jag att jag ska vara glad att engagemanget inte är större – de som är mer namnkunniga journalister får ju så många troll efter sig så fort de skriver något.
Linkedin använder jag till strikt arbetsrelaterade tips och inlägg och till att hålla kontakt med folk jag jobbar med, har jobbat med eller vill jobba med. Jag tror de flesta tänker likadant kring den kanalen. Jag har som mål att skriva fler inlägg där eftersom responsen är betydligt större än på Twitter. Man ser exakt hur många som sett ens inlägg och varje gång någon gillar det sprids det ytterligare. Därför är jag också generös med att gilla andras inlägg, både när de är bra och när jag vill uppmuntra någon som exempelvis har fått ett nytt jobb.
Facebook
Jag står i valet och kvalet om jag ska skapa en officiell Facebooksida. Finns det något intresse? Kommer jag att få några följare överhuvudtaget, utanför min närmaste vänkrets?
Facebook är den bredaste kanalen för de allra flesta. Där blandas mostrar med före detta chefer, partypolare med barndomsvänner. Jag delar sällan mina blogginlägg där på grund av en diffus rädsla för att uppfattas som ”spammig”. Kanske också för att jag vill dra en linje mellan mitt privata jag och mitt arbetsjag. De senaste åren har jag också minskat antalet privata inlägg och barnbilder. Jag tänker oftast efter: Är detta relevant för mina vänner? Som kommunikatör gillar jag förstås att använda sociala kanaler, men jag undviker att vara alltför privat.
På sistone har jag hört flera branschpersoner säga att unga enbart använder FB som en telefonbok och att de aldrig skriver statusuppdateringar på sin egen vägg. Däremot växer Messenger. Jag är själv definitivt mer aktiv i chatgrupper än på min FB-vägg. Jag använder också grupper på Facebook.
Instagram
Mitt Instagramkonto är privat. Det är den enda kanal där mina föräldrar finns, så när jag publicerar bilder på mina barn riktar jag mig främst till familjen. Jag har tackat nej till ett par officiella konton som har velat följa mig eftersom deras syfte uppenbarligen inte är annat än att jag ska följa tillbaka. Men sedan jag blev klar med min utbildning fick jag några följare från byråer, alltså folk som arbetar med kommunikation. Vilket dilemma! Jag har ju inget offentligt Instagramkonto utan blandar allt i mitt liv på detta konto – jobb, böcker och familj. Om jag skulle starta ett offentligt konto är jag rädd att det skulle bli en smula opersonligt och tråkigt. En del av tjusningen med Instagram är just det personliga tilltalet.
Men jag ser att exempelvis författare som har öppna Instagramkonton inte lägger ut bilder på sina barn. Jag vill ju inte att bilderna på barnen ska komma i fel sammanhang.
Kort sagt: Det är lättare för mig att ha en strategi för Linkedin och Twitter (där förekommer inga barnbilder). Om jag får en bok utgiven eller på annat sätt blir mer intressant för en bredare offentlighet kanske jag startar officiella konton på Facebook och Instagram. Men till dess kör jag väl på och är lite lagom inkonsekvent.
Mina sista praktikmånader på Berghs har varit väldigt lärorika. Den gamla föreställningen om att journalister är ädla riddare för yttrandefriheten medan kommunikatörer och copywriters skriver vad som helst för pengar är i mina ögon lika sann som osann – allt beror på individen. Det finns rötägg och schysst folk överallt. De flesta är ändå ganska schyssta. Jag gjorde till exempel en mejlintervju med Gustav Hallén som på skoj annonserade ut sig själv på eBay till amerikaner som var missnöjda med valet av Trump. Som före detta Berghs-student visste han väl instinktivt vad som fungerar viralt. Men han gjorde ändå en politisk markering och visade att man kan använda underhållande kommunikation för att göra skillnad.
På vår näst sista kurs i kriskommunikation (ledd av den eminenta Maria Niemi) pratade vi bland annat om att en av anledningarna till Miljöpartiets kris är att de har så mycket mer att försvara än Sverigedemokraterna. När man inte väntar sig att någon ska vara ”god” kan ju denna göra precis vad som helst, bara det chockar och skapar rubriker.
Därför väntar jag på fler varumärken som vågar vara lagom schyssta, konsekventa och mänskliga.
Hur blir jag en cool tant? Graffiti från Lissabon.
Jag var 41 och hade jobbat 20 år som journalist när jag började plugga vidare till marknadskommunikatör inom sociala medier. Det har ältats i många inlägg på den här bloggen. Nu är jag nästan färdigutbildad och listar här några insikter som jag har fått av att – kanske inte byta bransch, men modifiera mina yrkeskunskaper mitt i livet:
• Var både kaxig och ödmjuk. Använd din långa arbetslivserfarenhet, men var beredd på att ompröva det mesta som du har lärt dig. Vissa saker kan du bättre än dem som är yngre, men de är ofta snabbare än du. Jag minns till exempel när jag skulle googla efter bilder i ett grupparbete och min 23-åriga klasskamrat hade hittat en bra bild innan jag ens hunnit trycka på “sök” (typ). Det gäller alltså att vara både ödmjuk och stolt över vad man kan.
• Man föds inte till att bli sociala mediestjärna. Det tar tid att bli riktigt bra på att använda sociala medier och det är absolut inte så att en 23-åring automatiskt är bra på det bara för att det fanns datorer när hen föddes. Framför allt handlar det om intresse. Jag som har pluggat och jobbat med sociala medier i ett och halvt år kan mer om hur man publicerar på Facebook och Twitter än många andra (fast Snapchat bör jag kanske överlåta åt min 9-årige son?). Jag gillar verkligen inte allt prat om att man är på ett visst sätt på grund av sitt födelseår. De flesta beskrivningar av “millennials” (eller Generation Y) stämmer in på mig trots att jag enligt det fyrkantiga marknadstänket tillhör “Generation X”.
• Det tar år att bli en bra hantverkare. Att skriva är ett hantverk. Jag jobbar ständigt med att stryka överflödiga adjektiv och att vrida och vända på meningar. Det mesta jag skriver nu är bättre än det jag skrev för 20 år sedan.
• Det är roligt att plugga när man är lite äldre. Då vet man vad man vill och inte vill och man kan välja att fokusera på det man har nytta av. Resten kan man bara svepa förbi (eller försöka memorera tillfälligt om man vill ha VG på tentan).
Det är roligt att leka med bokstäver. Dessa bokstavsgubbar har min son Eyvind gjort.
Resten av 2016 praktiserar jag som kommunikatör/content manager på Berghs school of communication. Det är sista kursen på min utbildning på Nackademin och det är egentligen inte praktik utan Lia, Lärande i arbete. Det betyder att vissa kravs ställs på praktikanordnaren när det gäller handledning och att jag får lära mig sådant som gäller min utbildning.
Jag har jätteroligt! Samtidigt som jag lär mig mycket om vad man gör på en liten kommunikationsavdelning, har jag stor nytta av mina journalistiska kunskaper; att kunna sammanfatta fakta, ställa relevanta frågor och slipa på rubriker och inledningar. Att skriva för sociala medier kräver att jag kokar ner innehållet till ett koncentrat och vässar det för att det ska bli så lockande som möjligt.
Vad är då skillnaden mellan att vara journalist och kommunikatör (bortsett från att en kommunikatör inte har i uppdrag att vara granskande och kritisk)? Jag anser att den största skillnaden många gånger finns i själva orden som beskriver uppgiften. När jag jobbade på tidning skrev jag en ingress eller en puff. Nu blir jag ombedd att skriva “copy”.
Faktum är att jag känner mig väldigt utmanad av att det idag är svårare än någonsin att nå ut i bruset. Det innebär att jag inte kan slänga ihop några standardformuleringar utan hela tiden måste vrida orden några extra varv för att väcka intresse. Jobbet blir mer kreativt än de flesta journalistiska jobb jag har haft.
Ännu mer peppad blev jag när jag i morse antecknade från ett frukostseminarium i Berghs aula, arrangerat i samband med Berghs 75-årsjubileum som firas denna vecka. En av paneldeltagarna, byråvalskonsulten Gunilla Bergh, sa att hela kommunikationsbranschen behöver fler människor som kan skriva: “Copywriters är hela branschens akilleshäl. Många orkar inte skriva svåra komplexa texter så att det blir bra kommunikation.”
Låter fint hörrni! Jag är färdigutbildad i januari!
Jag har det senaste året läst till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin. Där har jag dagligen matats med budskap om hur viktigt det är att få spridning på sina inlägg i sociala medier. Gillamarkeringar i all ära, men det allra mest värdefulla är att folk kommenterar och delar ens inlägg. Då visar de ett verkligt engagemang. Naturligtvis måste man själv delta i de diskussioner som uppstår eftersom sociala medier handlar om att bygga relationer (förutsättningen är förstås att diskussionerna är konstruktiva).
Jag är kanske den enda i min klass som gillar Twitter, och det beror säkert på att jag är journalist och tycker att Twitter är en bra kanal för nyheter och samhällsdebatt.
Men på Twitter förekommer också illasinnade debatter, där vissa människor verkar finna nöje i att missförstå andra (läs gärna den här DN-artikeln som publicerades när Twitter fyllde tio i våras). Det är lätt att bli missförstådd när man ska sammanfatta sina tanketrådar på 140 tecken.
Min introverta personlighet ställer till det för mig. Å ena sidan har jag ofta starka åsikter och vill vara med och påverka. Å andra sidan känner jag ett visst obehag av att stå i centrum. Det kan bero på konflikträdsla, men också på att jag sällan är tvärsäker i de frågor som engagerar mig – till exempel det mänskliga psyket, jämställdhet och utbildning eller huruvida en bok är bra eller ej. Ofta kan jag svara folk med ”ja, när du säger det, det har jag inte tänkt på”. Eller dylikt. Jag skulle helt enkelt inte platsa i SVT:s program Debatt (som tack och lov har lagts ner – de gånger jag råkade se det mådde jag fysiskt dåligt av att folk inte fick tala till punkt).
Ibland tweetar jag något som får spridning, men istället för att bli glad över att nå ut blir jag orolig att någon ska bli arg på mig. Samma sak om jag har en åsikt i en sluten grupp på Facebook. Ändå kan jag inte låta bli ibland.
Så kanske mår jag oftast bäst av att dölja mig bakom en organisation eller en redaktion. Men jag förstår ju också att det finns ett värde i att mitt eget ”personliga varumärke” är synligt (här skrev jag om vad jag tycker om det begreppet).
Mitt blogginlägg om uttrycket ”personligt varumärke” fick några intressanta kommentarer. Jag är inte ensam om att tycka att uttrycket skaver.
Min journalist- och skrivarkollega Helena Isaksson Baeck skrev till exempel: ”Varumärke och människa är varandras motpoler i min värld. Mitt professionella varumärke skulle jag däremot kunna tala om. Då kan man kanske beskriva sig själv som den journalist man vill vara.”
Ordet personlig säger ganska mycket i sammanhanget: Gränsen mellan en privat och professionell människa har förflyttats. I sociala medier blandar vi lätt in delar av vilka vi är. När vi söker jobb uppmuntras vi att fundera om vi kan använda våra privata nätverk för att kolla om det där finns tänkbara arbetsgivare. På Nackademin har vi uppmuntrats att söka oss till arbetsgivare vars ämnesområden vi brinner för. I våras kom nyheten att SAOL ska ändra betydelsen för ordet ”nörd” från ”enkelspårig och löjeväckande person, tönt” till ”person med specialintresse”. Fler gör i dag karriär på att de är passionerade nördar inom något område.
Men det är förstås inte alla förunnat att kunna ägna hela dagarna åt det de älskar allra mest. Det finns också en liten risk att man tröttnar på sitt favoritämne. Men den risken är kanske värd att ta?
Här är förslagen jag har fått på alternativ till uttrycket Personligt varumärke:
