Jag har semester, delvis betald till och med (lyx för en långvarig frilans), och då gör jag som många andra skapande människor och passar på att ägna mer tid åt mitt skrivande.
I fjol gav jag mig själv ett löfte om att varje sommar åka på någon form av skrivrelaterad resa. I år blev det en retreathelg anordnad av ”Blekinges Astrid Lindgren”, Kim Kimselius. Vi var en grupp på sju skrivande kvinnor som skrev och bodde på Färgargården, ett 1700-talshus vid en liten sjö. Dagarna förflöt snabbt. Vi skrev mest, men diskuterade också varandras texter. Det var personligt och mysigt. Jag hade kört fast lite i mitt pågående manus, och jag lyckades komma vidare i texten.
Nu är jag hemma igen och ägnar mig mest åt familjemys, men jag har också äntligen fått tillbaka det första korrekturet på mitt antagna manus Klockan som ägde tiden. Som jag har väntat på att detta manusarbete ska kännas mer verkligt!
Det är mycket småpet och en del större förändringar som jag behöver göra. Eftersom jag har semester och inte vill anstränga mig alltför mycket har jag bestämt att jag ska jobba med redigering cirka en timme om dagen de dagar jag inte har något annat inbokat.
Eftersom jag har gått en typ en miljon skrivarkurser och även jobbat som skrivande journalist i ett kvartssekel är redaktörskommentarerna inte särskilt svåra att hantera. Det känns som en vanlig dag på jobbet – bara lite roligare och pirrigare eftersom jag jobbar med något som jag drömt om så länge jag kan minnas.
En snygg vägg i Göteborg får illustrera detta inlägg om kreativitet.
Det har varit svårt att toppa förra blogginlägget, då jag äntligen kunde avslöja att jag efter många års kämpande har skrivit på ett förlagskontrakt.
Det har inte hänt så mycket nytt sedan dess. Jag väntar fortfarande på kommentarer från Beta Pedagogs redaktör, som för flera veckor sedan skrev att hon skulle börja jobba med mitt manus. Under tiden ägnar jag mig åt brödjobb. Jag har fått en deltidsanställning som kommunikatör på RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa. Jag har även kvar mina uppdrag för NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande.
Det som är bra med dessa stadiga jobb är, förutom att de känns meningsfulla, att jag inte behöver jaga uppdrag för min försörjning. Jag kan gott säga att jag är i en situation som jag länge eftersträvat!
Men det betyder inte att det är så himla lätt att skriva skönlitterärt.
Jag har äntligen fått en bekräftelse på att jag kan skriva en bok som någon vill ge ut. Det är en välsignelse efter alla dessa år. Det låter kanske banalt, men det där bokkontraktet är viktigt! Det finns säkert människor som har en orubbad tro på sin egen förmåga, men jag är inte en av dem. Inte förrän nu, mitt i livet.
Jag jobbar nu för att få ihop det manus som jag påbörjade under fjärde och femte året på Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet, ett något spretigt manus riktat till unga vuxna. Denna målgrupp är svårflirtad och jag har hört att förutsättningarna för att få ett så kallat ya-manus utgivet inte är så bra, men texten måste likväl komma ut.
Jag skrev det första utkastet till det som sedan blev min antagna bok, Klockan som ägde tiden, under mitt tredje år på Linnéuniversitetet. Det manuset var väl förberett, jag hade utarbetat karaktärerna och skrivit synopsis. Till slut blev det ju därför något som gick att publicera.
När jag var färdig med det strukturerade arbetet med ”Klockan…” kände jag att jag bara ville improvisera och gå på känsla istället för att arbeta enligt en mall, och det gjorde jag. Det nya manuset var verkligen inte särskilt bra i sina första versioner. Men jag behövde likväl skriva det. Nu är det lite bättre än det var i början, men jag vet fortfarande inte vad jag tycker om det. Bara att jag vill få det ur mig.
Just nu är jag tacksam över att jag inte går någon skrivarkurs med inlämningstider. Jag är lika tacksam för det som jag var när jag gick skrivarkurs och såg inlämningstiderna som ett sätt att få deadlines.
Jag tror att det är en bra väg i min utveckling – att jag numera kan skriva för mig själv och mer eller mindre strunta i vem som ska läsa. Att hela tiden se en sträng läsare framför sig kan ibland vara hämmande för kreativiteten.
Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3
Jag har något att berätta. Något jag drömt om att skriva länge länge, men som jag nästan hade slutat hoppas på.
För snart två decennier sedan fick jag mitt första snälla refuseringsbrev, ett brev där förlaget Tiden bland annat skrev att de trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt, riktigt bra. Det brevet, tillsammans med annan uppmuntran från viktiga personer, har gjort att hoppet om att en gång bli utgiven författare har hängt kvar på en skör tråd. Parallellt med mitt arbete som frilansande journalist och kommunikatör, studier och barnalstrande har jag hoppet levt om att en dag ge ut böcker. Jag har gått otaliga skrivarkurser, bytt texter med vänner. Lyssnat på skrivarpoddar. Putsat, slipat, strukit och suckat. Lågan har emellanåt varit mycket svag.
På sistone hade jag börjat undra om det var någon idé att fortsätta. I november nästa år fyller jag femtio år. Börjar det inte bli patetiskt att släpa runt på denna konstnärsdröm, som en annan tonåring?
Men jag hade inte gett upp helt. Det föll sig så att bokförlaget Beta Pedagog utlyste en barnbokstävling, och jag hade ju ett nästan färdigt manus som jag dessutom betalat en lektör för att bearbeta.
Jag bad min kompis, författaren och förlagsredaktören Johanna Strömqvist, läsa det ytterligare en gång med sin erfarna redaktörsögon. Hon gav mig några bra tips som jag köpte rakt av. När jag fixat till texten ännu en gång skickade jag in den.
Jag tänkte att det blir väl som vanligt, som det blev med den där Bonnier Carlsen-tävlingen (dit jag skickade en tidigare version av manuset) – det vill säga att jag inte hör ett knyst och att priset går till någon annan.
Jag hann till och med efterlysa nya testläsare, barn denna gång, för att se om det fanns något som kunde förbättras ytterligare. Jag skickade det även till en annan förläggare, som dock tackade nej efter ett dygn.
Men så hände det. Ett mejl från Beta Pedagog:
Hej Marja!
Jag är glad att kunna meddela att du är en av finalisterna i Beta Pedagogs manustävling 2021! Vi tyckte mycket om ditt manus ”Klockan som ägde tiden”.
Innan vi utser en vinnare vill vi försäkra oss om att våra finalister fortfarande är intresserade av tävlingen och inte har fått manuset antaget av ett annat förlag.
Därför får du gärna svara på det här mejlet så snart som möjligt, och berätta om vi fortfarande kan räkna ditt manus som ett bidrag.
Jag blev så glad att jag nästan ville gråta. Bara det att de hade läst mitt manus och tyckte om det!
En vecka senare fick jag ett nytt mejl. Jag hade inte vunnit (något observanta läsare kanske redan noterat). Men det gjorde inget, för:
Med detta sagt har vi haft en diskussion här på redaktionen, och vi är alla överens om att ditt manus är för bra för att vi ska vilja släppa taget om det. Därför vill vi ändå erbjuda dig utgivning hos oss. Din berättelse är välskriven och spännande. Du ger en gripande och realistisk inblick i vardag, tankar och känslor hos ett barn med NPF, och som läsare känner man verkligen med Valter när han ställs inför valet och kvalet som klockan innebär. Även de filosofiska och övernaturliga inslagen lyckas du skildra på ett intressant, enkelt och trovärdigt sätt. Vi på Beta Pedagog vore alltså väldigt glad om vi fick göra en bok av det här manuset.
Ja, så stod det alltså. Min Valter ska bli en riktig bokkaraktär!
Vidskeplig som jag är har jag inte velat ”komma ut” offentligt med detta förrän avtalet var påskrivet, även om jag hade velat skrika ut till hela världen hur glad jag är!
Jag är tacksam till Författarförbundet som erbjuder juridisk rådgivning till debutanter trots att vi (ännu) inte är medlemmar. Tack vare dem skrev förlaget bland annat in en konkursklausul så att jag får tillbaka min upphovsrätt om det skulle hända något så olyckligt som en konkurs (peppar, peppar). I kontraktet står också att boken kommer att ges ut inom 18 månader. Planen är att den ska komma ut i höst.
Så här såg mitt följebrev ut:
Valter är inte sams med tiden. Hans föräldrar skäller på honom för att han så ofta kommer för sent till skolan. Hans lärare Samira tycker att han borde gå i lilla gruppen, men det vill han inte. Där går nämligen Parisa som slog honom i förskolan. Valter vill gå kvar i sin klass, för där går hans bästa kompis Oscar.
Oscar bor granne med Valter och skulle kanske inte ha funnits om inte hans syster hade dött.
Hemma hos mormor hittar Valter en silverklocka. Den har pyttesmå spröda visare och kugghjul som syns bakom urtavlan. Tillsammans med sin kompis Oscar testar han klockan och märker att den kan sakta in tiden. Bara sju minuter åt gången, men det räcker för att Valters tid ska passa in mer i världen.
Men vem är det som har skrivit de mystiska lapparna som de hittar i Hemliga rummet i källaren? Vad är ett maskhål? Är stenarna på skolgården egentligen drömvarelser? Och varför är den gamle grannen Blomberg så intresserad av Valters klocka?
Klockan som ägde tiden är en filosofisk spänningsberättelse för barn i åldrarna 9-12 år. Den handlar om ett barn med en annorlunda syn på världen. Jag vill att den ska bidra till att fler får förståelse för barn med exempelvis högfungerande autism/Asperger. För den som är intresserad av att lära sig fakta finns också inslag av fysik, biologi och filosofi i texten.
På ett seminarium för en tid sedan blev jag rekommenderad att läsa Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet. Efter seminariet pratade jag även med min bror Jerker om konstnärsskap. Jag skriver på en essä om konstnärsskap, identitet och ekonomi (bland annat) som en del av min kurs i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det visade sig att Jerker var så lyrisk över denna lilla skrift att han brukar bära den på sig överallt.
Boken är liten och nätt, 64 sidor, och består av brev från poeten Rilke till den aspirerande författaren Franz Kappus i början av 1900-talet.
Jag köpte den i Leo Hallerstams översättning från 2015 och håller med: Boken är en riktig pärla! Jag kommer att läsa om den hur många gånger som helst för att fånga upp de små guldkornen till citat. Vissa av dem måste jag läsa igen snart för att verkligen ta in dem.
Här är ett:
Om din vardag känns fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar; för det existerar ingen fattigdom för den som skapar, ingen plats är otillräcklig eller likgiltig.
Lite längre ner i samma stycke svarar Rilke på Kappus fråga om hans dikter är bra nog:
Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte. Därför, käre herrn, kan jag inte ge dig något annat råd än detta: gå in i dig själv och utforska de djup som ditt liv flödar från: vid källan kommer du att hitta svaret på om du måste skapa. Acceptera svaret, precis som du får det, utan att försöka tolka det. Kanske visar det sig att du är menad att vara konstnär. Ta då ditt öde och bär det, dess börda och storhet, utan att någonsin söka efter belöning utifrån. För den som skapar måste vara en värld i sig själv och måste finna allting inom sig och i naturen, som hen förenat sig med.
I slutet skriver Rilke om ensamhet på ett sätt som jag också måste läsa om innan jag riktigt kan ta det till mig. Det är något med hans högtidliga och vänliga röst som verkligen berör. En så fin bok!
Jag har en faibless för snygg streetart, kanske för att det är ”oskolad” konst. Detta verk satt ganska länge på en vägg i närheten av mitt frilanskontor i Stockholm.
I onsdags deltog jag på det första seminariet på Kreativt skrivande 5. I år äger seminarierna rum på Zoom, så jag behövde inte stiga upp i ottan för att ta tåget till Växjö.
Det hade varit roligt att resa förstås, eftersom jag blir inspirerad av att komma ut och röra på mig. Zoom var dock ett bra substitut. Efter seminariet fick jag ändå ny energi.
Min grupp och min handledare Helga Krook är nya för mig, och jag för dem. Jag lämnade inte in någon text till seminariet utan ville bara diskutera en fråga som kanske låter fånig, men som många nog ändå känner igen sig i: Jag undrar hur ni gör för att mota bort tvivel och negativa tankar på att det ni skriver inte är intressant för någon?
De flesta som skriver pendlar mellan storhetsvansinne och tvivel. Jag tycker att det vore skönt att vara en sådan person som Björn Ranelid verkar vara: övertygad om sin egen förträfflighet.
Jag tvivlar ofta. Jo, jag vet att jag kan skriva, men kan jag skriva en text som har konstnärlig verkshöjd? Och framför allt: Även om jag skriver något som är ganska bra, är chansen ändå mikroskopisk att jag ska lyckas ta mig igenom nålsögat hos ett förlag.
Kanhända är det en medelålderskris som har gjort mig mer svartsynt. En känsla av att inte komma vidare, att stå och stampa. Kanske tänker jag bara för mycket.
Tipsen från kurskamraterna
Mina kurskamrater och vår handledare hade flera bra förslag på hur jag ska ta mig bort från tvivlet. Här har jag listat några av förslagen:
• Ha en daglig rutin för skrivandet. Du kan hitta en styrka i rutinerna och hantverket.
• Om du tycker det är intressant tycker förmodligen någon annan också att det är intressant. Det är lätt att fastna i ”duktig flicka”-fällan.
Detta är kanske det svåraste, tycker jag! Att behålla tron på att det jag är intresserad av även ska intressera andra, även om det bara rör sig om fem eller hundra personer.
• Som journalist är jag skolad i att leverera, att komma med snabba resultat. Att få utdelning. När det gäller det skönlitterära, fria skrivandet behöver jag tänka annorlunda.
• För skrivdagbok. Ha en daglig dagboksskrivarrutin där du skriver hur det känns för dagen, där motsträviga känslor och tvivel får komma ut. Det blir en loggbok som du sedan kan gå tillbaka till och se att en utveckling har ägt rum trots att känslan har varit att inte komma någon vart.
• Helga citerade också Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet, som lyder ungefär: ”Gå in i ditt hjärtas kammare och fråga dig själv: Måste jag skriva?”. Och ja, jag måste det, men jag misströstar. ”Du måste själv komma fram till det, och då ge dig själv arbetsro.” Se skrivandet som din frizon. En plats där pengar, publicering och prestation inte existerar, där du är fri.
• I marginalen på anteckningarna från seminariet har jag skrivit: ”Ta det på allvar” och ”min rätt att vara i rummet”.
Outsiderkonst
Jag vet inte om det var algoritmer eller synkronisitet, men samma kväll bestämde jag mig för att lyssna på Sveriges Radio-appen som jag ofta gör medan jag lagar mat. Som förslag fick jag ett av de senaste avsnitten av Stil i P1. Det handlar om Outsider art: människor utan konstnärlig utbildning som skapar fantastiska verk, till exempel märkliga byggnader eller skulpturer i sina trädgårdar. Ofta upptäcks inte verken förrän personen i fråga dör. Jag fann det mycket befriande och inspirerande att höra om dessa människor som verkligen skapar för skapandets skull, inte för att få bekräftelse.
Sociala medier får mycket kritik, av förståeliga skäl. MEN – i snälla sammanhang är sociala medier verkligen en fantastisk källa till kunskap! Jag är med i ett par så kallade ”gäris”-grupper på Facebook, där jag upplever att samtalsklimatet alltid är vänligt och inkluderande. Gäris är slang för brud, tjej, kvinna och alla gärisgrupperna är undergrupper till Streetgäris som på sin Wikipedia-sida beskrivs som ”StreetGäris är en intersektionell rörelse för kvinnor och icke-binära som stöttar, lär ut och inspirerar varandra genom empowerment (egenmakt), solidaritet och gemenskap”.
En av mina absoluta favoritgrupper är Litteraturgäris där det går att skriva om vilken bok som helst, från högt till lågt. Inget snobberi, bara kärlek till böcker. Jag har inte närstuderat alla inlägg, det förekommer säkert konflikter, men jag har hur som helst stor glädje av gruppen. När jag frågar om boktips inom ett ämne kommer alltid en flodvåg av intressanta tips, ofta så många att jag blir alldeles överväldigad.
Härom dagen frågade jag om tips på böcker om sjöjungfrur, eftersom det på bibliotekets sida mest dyker upp olika varianter på Disneys Den lilla sjöjungfrun. Tipsen bara flödade in! Det stora problemet blir att välja vilka jag ska läsa.
En bok som jag upptäckte genom en DN-intervju med Kayo Mpoyi, och som genast väckte min nyfikenhet, är The Deep av Rivers Solomon. Den handlar om ättlingar till slavkvinnor som har kastats överbord och lärt sig att andas under vatten. Jag påbörjade den igår, så det är för tidigt att ge något omdöme. Här är förresten min 2020-läslista så här långt.
Varför undersöker jag ämnet sjöjungfrur, undrar ni. Jag kan avslöja så mycket som att det har med mitt projekt på Kreativt skrivande 5 att göra. Än så länge är allt för nytt, så jag vill inte skriva mer än så. Just nu.
Jag har börjat på masterkursen i Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och nu känns det att kraven skruvas upp! Ny handledare, ny grupp, och framför allt – väldigt specifika krav på vad vi ska arbeta med.
Vi får inte fortsätta på ett tidigare projekt, utan ska skriva något helt nytt på ungefär 50 sidor.
Vi kan inte skriva en del av en roman, utan ska skriva en avslutad berättelse, alltså en långnovell, en novellsamling eller en diktsvit.
Jag hade inte fattat det när jag sökte till kursen och blev villrådig först. Mitt problem är att jag har en ganska lång startsträcka inför ett skrivprojekt och att jag behöver skriva in mig i det. Det var precis vad jag gjorde under förra läsåret då jag gick magisterkursen. Kanske tog jag inte slutprodukten på tillräckligt stort allvar?
Nu försöker jag ändå hitta ett sätt att få fram embryot till en 50-sidig novell på det tema som jag har grävt ner mig i under det senaste året.
Så här skriver jag i projektbeskrivningen:
Först den 25 augusti, efter att jag hade skrivit ett tiotal sidor och kände att jag var på rätt väg, såg jag att jag denna kurs ska skriva ett ”helt nytt projekt på 50 sidor”. Aj aj, skulle jag inte kunna fortsätta med denna idé som jag kände för och hade laddat inför? Om jag börjar på ett helt nytt projekt kommer jag att sitta med samma dilemma som förra året, det vill säga att jag inte har hunnit processa berättelsen och därmed riskerar att skriva en massa dålig text för att komma in i berättelsen.
De nya sidorna är dock helt nyskrivna, det är bara scenen under vatten som är samma händelse som tidigare (den är dock bearbetad). Så jag tror att jag kan göra detta till en ny berättelse. Det är väl många författare som återkommer till samma teman och skulle man inte kunna se detta som en fortsättning på magisterkursens berättelse, som en del av en bokserie om man så vill.
Essän som ska lämnas in parallellt med det skönlitterära projektet ska också vara en smula vassare än tidigare: ”Under läsåret ska ni lägga fram en essä (ca 20-30 sidor), i vilken ni analyserar en konstnärlig process eller annan litterär och estetisk frågeställning. Ni kan diskutera ett författarskap, ett enskilt verk, ett genreproblem, göra en analys av bildspråk, utforska tolkningsfrågor eller något annat med anknytning till den kreativa processen eller i relation till konstnärliga forskningsperspektiv.”
Jag känner viss hjärtklappning, en känsla av: ”Hjälp, vad gör jag här”? Samtidigt är det bra. När kraven ökar skärper jag mig. Det är rent av tur att jag inte har så vansinnigt mycket jobb just nu. Jag ska försöka genomföra uppgifterna detta läsår så bra jag kan.
Jag är inte så förtjust i selfies, men den här från Tom Tits är tillräckligt surrealistisk och ”hemlig”.
15 maj 2020.
De senaste dagarna har jag läst många texter av mina kurskamrater inför opponeringen den 19 maj. För den som inte hänger med läser jag Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet.
Det är alltid lite nervöst att tala om sin egen text. Skönlitterär text blir så mycket mer personlig än artiklar, i artiklarna hämtar jag inte ur mina personliga känslor och tankar på samma sätt.
Syftet med det projekt jag skriver på nu var att hitta tillbaka till lusten, bara låta det komma. Och jag känner mycket lust i projektet. Det är lite spretigt, men det är sådan jag är.
Förmodligen kommer även detta projekt att bli refuserat. Även om jag kan skriva krävs så mycket mer. Framför allt ska manuset gå att sälja. Jag är uppenbarligen inte jättebra på att skriva sådant som förlagen är ute efter.
Mitt förra projekt, Syskonklockan, trodde jag på. Men det blev refuserat. En vän har läst och bland annat sagt att jag måste förenkla språket för att göra det mer inriktat till barn. Och hon har säkert rätt: jag skriver mer för mig själv än för barnen.
Jag ska försöka bearbeta manuset någon dag, men just nu vill jag helst vara i mitt lustprojekt, det jag skriver på nu. Jag tror att målgruppen är unga vuxna, vilket är döden när det gäller försäljning enligt var jag har hört. Men men. Jag skriver ändå. Kanske får jag göra en blogg-följetong av det.
Jag skrollar på Instagram och råkar hamna i sök-funktionen. Selfies, selfies, selfies. Kändisar som vill visa upp sina gulliga barn och få gillamarkeringar. Jag blir trött. Alla vill vi synas och höras. Varför ska jag också försöka?
Samtidigt tror jag att viljan att nå ut är en del av att vara kreativ. Man vill att ens uttryck ska tas emot av någon. Vem jag är som person och hur söta mina barn är, är helt irrelevant, tycker jag. Jag kan skriva under pseudonym. Jag vill bara få möjlighet att skriva böcker. Men det är uppenbarligen inte så det funkar.
Det var dagens tankar, vad vill jag säga med dem? Att jag är stolt över en del jag har gjort, men inte nöjd så länge jag inte lyckas ge ut en bok. Men jag har ingen aning om hur det ska gå till.
Jag har tyvärr inte så många bilder av katterna i digital form. Det här är Kajsas unge Kompis som vuxen.
Till kursen jag går, Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet, har jag nyligen lämnat in en essä om gränslandet mellan djur och människa. Och för er som undrar: Coronaviruset finns med i essän, men inte i detta kapitel som handlar om den enda gången då jag har haft husdjur.
När jag var tolv år skaffade vår familj husdjur för första och enda gången. De två kattungarna hade blivit övergivna och behövde akut ett hem. Vi döpte dem till Smulan och Kajsa. Smulan var smäcker och vild, medan Kajsa var lite kraftigare och hade ett lugnare temperament.
Smulan dog innan hon fyllde ett år. Hon hittades död i ett garage, utan skador på kroppen. Kanske hade hon fått i sig råttgift, kanske hade hon inre blödningar eller en dold sjukdom. Vi fick aldrig veta. Det var hur som helst en stor sorg och chock för oss.
Kort efter traumat började systern Kajsa löpa. Vi väcktes på nätterna av ylande katthannar som kände doften hon utsöndrade på långa avstånd. Det var svårt att värja sig mot deras intensiva kärleksyttringar, eller vad man nu ska kalla det. Brunst, hormoner? En hanne blev den utvalde, en stor och röd katt som hette Harry (jag minns inte hur vi visste det). Om det var honom Kajsa gillade bäst vet vi inte, kanske var han helt enkelt den som vunnit slagsmålet om att lägra den löpande honan. Alfahannen. Nu var det parning som gällde för de två katterna. De gjorde det överallt, till och med inne hos grannen till vår stora genans.
I romanen Kvinnan och apan av Peter Høeg (översatt till svenska av Ann-Mari Seeberg) finns ett samtal mellan huvudpersonen Madelene och hennes maktfullkomliga svägerska Andrea Burden. Andrea säger:
(…) Jaguaren lever ju ensam. En dag stöter den på ett doftspår som den följer, driften av ett inre, kemiskt tvång som den inte förstår. Den följer det, och står plötsligt inför ett annat rovdjur. Den känner inte igen det som sin spegelbild, för den har inget medvetande om sig själv. Den känner igen det som ett dödligt hot. Den vill springa – båda djuren vill springa – men de kan inte. En genetisk stupstock håller dem kvar. Hon vänder ryggen åt honom, trycker sig mot marken, han hoppar upp på henne och biter sig fast i hennes nacke. Och vet du varför? Skulle det vara ett uttryck för passion? Av kärlek? Jag ska tala om för dig varför. Det är av en anledning så självklar att inte ens zoologerna har kunnat undgå att se den. Det är därför att om han inte höll fast henne, skulle hon i sitt sinnessvaga tillstånd vända sig om och döda honom. Därefter parar han sig med henne. Och i samma ögonblick som han har dragit sig ur henne och släpper taget, då gör alla januarhonor, alla gepardhonor, alla tigerhonor, alla honkatter samma instinktiva rörelse över hela jorden. Och vet du vad det är? Vet hur de tackar för samlaget? De sträcker halsen bakåt och vrider på huvudet. Och sedan ser de efter om de kan slita av hans halspulsådror med hörntänderna.
Madelene har invändningar och menar att jaguaren kanske har det bra även om det ser ut som om den lider. Andrea svarar:
Alla kattdjurs penis är försedd med hullingar. I det ögonblick den dras ut, trasar hullingarna sönder katthonan. Denna smärta framkallar ägglossningen. Så – genom smärta – försäkrar sig naturen om största möjliga sannolikhet för befruktning och artens fortbestånd.
Betyder det att alla gulliga kattungar blir till genom våldtäkter?
När Kajsa inte längre löpte försvann Harry och så småningom märkte vi att hon var dräktig.
Naturligtvis kunde vi ha hindrat detta genom att sterilisera henne, men vi hade inte hjärta att göra det så kort efter Smulans död. Vi tänkte nog att hon behövde följa sina naturliga instinkter. Vi tänkte också att vi kunde behålla en av kattungarna så att hon fick nytt sällskap.
Ungarna föddes, fyra stycken. Vi behöll en och kallade henne Kompis. De andra fick nya familjer i grannskapet.
Vi var naiva som trodde att Kajsa skulle bli glad över sitt nya sällskap. Under resten av sitt liv betraktade Kajsa Kompis som den hopplösa ungen som aldrig flyttat hemifrån. Hon fräste ofta åt Kompis som var rädd och ängslig av sig.
Kanske skulle vi ha läst på mer om katter innan vi lät Kompis bo hos oss. Innan Kompis blev könsmogen steriliserade vi dem båda eftersom vi varken ville ha fler brunstiga hannar eller söta kattungar i hemmet. Det blev ytterligare en sorg för Kompis som började visa tecken på att hon ville para sig, men jag förmodar att hon inte kunde utsöndra den doft som lockar till sig hannar. Steriliserade katter behåller sin könsdrift.
Jag led med henne, den ofrivilliga och hunsade hemmadottern som dessutom var dömd att vara oskuld för resten av livet. Fast tänker en katt ens på livet i termerna av lyckligt och olyckligt? Jag vet förstås inte.
Kan djur älska?
Psykiatrikern Nils Uddenberg berättar i boken Gubbe och katt – En kärlekshistoria (2012) om hur en liten katt började söka skydd i deras trädgårdsförråd. Motvilligt greps författaren och hans hustru av medlidande med det lilla djuret och började ge det mat. Det slutade med att hon blev deras huskatt. Katten blir en oväntad förälskelse för både honom och hustrun. De är båda lite över sjuttio år gamla och hade inte tänkt ha några husdjur.
Nils Uddenberg reflekterar också en del över hur mycket vi förmänskligar våra husdjur. Är de ens kapabla att känna kärlek på samma sätt som vi människor?
Uddenberg citerar Jane Goodall som under många år levde bland schimpanser. Hon säger i ett radioprogram att hon älskar schimpanser, men de älskar inte henne tillbaka, inte ens de individer som hon har kommit närmast. De kan som mest lita på henne, och om de gör det är hon glad och nöjd och känner att hon har fått ett stort förtroende. Uddenberg menar att det är likadant med Kissen. Hon litar på dem men de litar inte fullt ut på henne.
Lite senare i boken skriver Uddenberg om 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne som bland annat har uttalat sig om att människan, med sin begränsade ”förståndskraft” inte kan veta vad som rör sig i huvudet på ett djur. Jag är inne på samma spår. Vi människor är så fixerade vid att vårt sätt att se på världen är det högsta, att vi är intelligentast på jorden, men det beror på hur man mäter.
Apropå kärlek så känns det ju alltid mysigt när katter kommer nära och gnider sig mot en. Men det har också en biologisk förklaring. Katter har doftkörtlar under hakan och i pannan och när de gnider sig mot oss markerar de helt enkelt revir inför andra katter.
Å andra sidan gör ju vi människor också det. Markerar revir alltså, fast inte genom dofter, åtminstone inte medvetet.
Uddenberg reflekterar, psykiatriker som han är, också över katters trauman och huruvida de kan ha påverkats av att till exempel ha tagits ifrån sin mamma som ungar. ”Även om en kattunges liv är betydligt mindre komplicerat än ett barns, är både kattungar och människoungar däggdjursungar, och alla däggdjursungar har behov av en viss grad av omvårdnad i början.”
Vi var övertygade om att katten Kajsas tvära humör hade sin grund i hennes traumatiska barndom: först blev hon och Smulan fråntagna sin mor och lämnade att dö. Sedan dog Smulan ifrån henne.
Inget är som vanligt just nu, med denna zombieapokalyps-känsla som genomströmmar världen. Igår åkte jag från Stockholm till Västerås för att göra en intervju, en alldeles vanlig handling som bara den kändes riskfylld (och jag blev rätt nervös när tvålen var slut på tågtoaletten…).
Jag försöker se det goda i det onda. Kanske, kanske får detta några fler människor att tänka till kring slentrianflygande och sin slenriankonsumtion.
På ett personligt plan hoppas jag att jag får möjlighet att dyka ner i mitt fria skrivande och få ordning på det här årets skrivprojekt. Denna hatälskade skrivarvärld.
Förra året skrev jag ett manus där jag försökte tänka strategiskt. Innan jag började skriva skrev jag synopsis och dramaturgisk kurva. Jag ville berätta om ett barn med Aspergers syndrom och väva in fantasi och spänning.
Jag har skickat manuset till några förlag, men än så länge har ingen visat intresse. Jag känner mig missförstådd och lite sur. Jag kände inte så när tidigare manus blev refuserade, då höll jag med om kritiken, men nu får jag inte ens någon respons.
Det är mycket möjligt att bokbranschen har hårdnat de senaste åren. Kanske är det heller inte är så många som förstår den tankevärld jag försöker berätta om.
Men det är just därför jag vill berätta om den! Jag måste nog förbereda mig på att kämpa för att få ut boken.
Eftersom jag var antagen till Kreativt skrivande 4 påbörjade jag i höstas ett nytt projekt där min ambition var att hitta tillbaka till inspirationen och anledningen till att jag skriver. Inte nödvändigt tänka på vad förlagen eventuellt vill ha (chansen att bli utgiven är ju ändå minimal). Jag började skriva ner det som kom och det var väldigt spretigt, vilket kurskamrater och lärare också skrev i sin respons.
Jag inser att det bästa vore att skriva ett rå-utkast först och vänta tills det är bearbetat en gång innan man tar in testläsare, men den tiden hade jag inte. Mina testläsare på kursen har fått hålla till godo med rå-utkastet.
Jag går kursen för att överhuvudtaget få ner något på pränt. När jag vet att jag måste lämna in femton-tjugo sidor till ett visst datum så kämpar jag på för att få ihop de där sidorna. Det får bli så. Good enough, bla bla.
Jag försöker tänka att de flesta författare skriver dåliga utkast och behöver den där ”flödesperioden”. Kanske skulle fler våga dela med sig av sina sämsta textutkast? Lite mer transparens, liksom?
