Etikettarkiv: Nackademin

Kampen om tiden

Gammal klocka
http://barnimages.com/

På min yh-utbildning är det snart tid för praktik, eller LIA som det heter (Lärande i arbete). Eftersom jag har två fasta frilansuppdrag det här året, för Rainforest Alliance svenska blogg thefrogblog.se och för tidskriften DialogWeb som ges ut av NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande, frågade jag dem om jag fick ha delad praktik hos dem. De tackade glatt ja – för dem innebär det ju att jag jobbar mer än jag får betalt för. För mig innebär det att jag inte behöver avsäga mig uppdragen, samt att jag kan arbeta från mitt frilanskontor. Jag gillar att bestämma mina tider själv. Jag har två barn på 8 och 3 år som jag ofta hämtar, och jag har svårt att vara på en arbetsplats varje dag mellan 9 och 17. Däremot arbetar jag ofta på kvällarna när de har lagt sig, och jag är effektiv när jag arbetar – jag tar sällan långa kafferaster eller luncher.

En del småbarnsföräldrar har tur med arbetsgivare som förstår att föräldrar har struliga morgnar, tidiga hämtningar och vab-perioder. Andra har det inte. Jag måste erkänna att jag är lite rädd för att komma till en arbetsplats med personer som inte skulle ha förståelse för livet som förälder, och att det därför är skönt att jag har kunnat ordna praktikplatsen på detta sätt.

Jag har klasskamrater i samma sits, som uttrycker viss oro för att komma till en LIA-plats som inte uppskattar att de måste lämna och hämta barn. Vem vill inte framstå som arbetsvillig och ambitiös på en ny arbetsplats?

Jag blev glad när jag läste det här blogginlägget från Invise agency som har helt fria arbetstider under förutsättning att alla jobbar sina 40 timmar i veckan. De som vill jobba hemifrån får göra det, men det har enligt dem inte hänt. ”Vi tror helt enkelt att om arbetsmiljön är rätt så är kontoret den plats där man har bäst fokus och motivation för sina arbetsuppgifter”, skriver de bland annat.

Den ideala arbetsplatsen är så stimulerande att man verkligen vill vara där och göra ett bra jobb. Där räknar ingen minuter utan bryr sig bara om kvaliteten.

Share

Meningen med livet är 42

Min farmor Margot, idag 94, låter ibland irriterad när jag nämner en persons ålder. Jag börjar förstå varför nu, när jag själv sällan är yngst i ett sällskap. Någon gång efter 35 slutar man att räkna.

Min farmor och min dotter.
Margot med min dotter Ninja.

Det är delvis farmors förtjänst att jag idag läser en heltidsutbildning TROTS att jag fyllt 40. Farmor har lärt mig att inte fastna i gamla mönster och alltid utvecklas. Hon är motsatsen till begreppet ”man kan inte lära gamla hundar sitta”. Hon började läsa grekiska när hon fyllt 60 och fortsatte att ta uppdrag för teatrar och skådespelare som talpedagog och expert på versmått långt upp i 80-årsåldern. Sent i livet började hon också rannsaka sig själv: Var hon inte lite sträng mot oss när vi var små? Hon har blivit mycket snällare. Hon har också alltid haft vänner i alla möjliga åldrar, vilket har visat mig att det är personlighet och intressen snarare än födelseår som för människor samman.

De flesta lever ganska ålderssegregerat. Själv kände jag knappt någon född på 90-talet innan jag började på Nackademin. Det är lärorikt att höra hur de som är 20-nånting tänker. De har ofta bra idéer som jag inte skulle ha kommit på.

Men jag kan också se det som farmor reagerade på: De som är mellan 20 och 30 verkar ofta väldigt fixerade vid ålder. De pratar om sina livsplaner och allt de måste hinna med: göra karriär, hinna gifta sig och få rätt antal barn… Då blir jag glad att jag inte behöver tänka på den saken längre.

Som 40+ har du både möjlighet att titta bakåt och framåt. I bästa fall accepterar du det som inte blev. Jag kan lätt acceptera att jag inte kommer att bli någon ung författardebutant. Jag har gjort det jag har kunnat. En annan insikt, som jag har fått med hjälp av mina klasskamrater, är att alla känner sig udda och annorlunda, fast på olika sätt.

Det värsta måste vara att känna sig fast på ett ställe, samtidigt som du har väldigt många år kvar att jobba innan du blir pensionär. Att bara vänta på pensionen. När jag själv var runt 30 jobbade jag med en bitter 42-åring som dagligen pratade om att ingen ville ha så gamla anställda som han. Då lovade jag mig själv att aldrig bli bitter. Jag tror jag har hållit det löftet. Nu är jag själv nästan 42 och trots att siffran låter astronomisk tenderar jag att tro att det ligger något i Douglas Adams profetia i “Liftarens guide till galaxen” (se filmklippet ovan). Kanske är 42 meningen med livet? Här är några anledningar:

  • Jag bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker om mig. Vill de inte ha mig så är det deras förlust.
  • Jag har fått de barn jag vill ha och behöver inte gå och tänka på fortplantning längre (något som präglade en stor del av 30-årsåldern för mig).
  • Jag har gjort mina misstag och vet ungefär vilka som är mina styrkor och mindre starka sidor. Det gör att jag kan låta bli att söka sådana jobb som jag inte passar för och i stället fokusera på sådant som jag passar för.
  • Jag har blivit väldigt mycket bättre på att skriva än jag var för tio-tjugo år sedan. Jag kan hantverket helt enkelt.
Share

Jobben som klarar konkurrensen från robotarna

Har ni sett Spike Jonze film ”Her”? Där spelar Joaquin Phoenix Theodore, en skrivande man som förälskar sig i sitt operativsystem. Samantha, som operativsystemet heter, är en sorts artificiell intelligens-version av Apples röststyrda assistent Siri och talar till honom med en röst som är lite hes och busigt sexig. Genom att analysera hans digitala fotspår vet Samantha vad Theodore vill ha och behöver. Hon blir både sekreterare och musa och gör både praktiska saker som att rensa hans mail-inbox (mycket användbart!) och har sex med honom. Jag ska inte avslöja slutet, men det går inte så illa som jag befarade: att Samantha skulle bli galet svartsjuk i slutet och radera hans identitet ur alla digitala register.

Kanske ska vi vara försiktiga med att låta datorerna få så stor inverkan på våra liv. Både Steve Wozniak, hjärnan bakom Apples första datorer, och Stephen Hawking, professor i teoretisk fysik, har varnat för att AI kan innebära slutet för människan.

Häromdagen hade vi besök på Nackademin av Adam Peleg som är entreprenör och konsult inom digital strategi. Han talade om framtidens arbetsmarknad och listade vilka yrken som troligen inte är så lätta för robotar att ersätta:

  • Kreativa färdigheter. Robotar är logiska, men saknar människans kreativitet.
  • Innovation. Vi får helt enkelt tänka några varv extra för att lyfta fram det som gör oss till människor!
  • Undervisning. Jag såg nyligen på Twitter att Karl Alfredsson, utvecklingschef på Lineducation.se höll ett föredrag på konferensen Framtidens läromedel om att det i framtiden kan komma att finnas artificiella rådgivare för elever. En liten tröst är att det i så fall måste gälla äldre elever. Barn behöver riktiga människor för att lära.
  • Service: Även om det finns snabbkassor i de flesta mataffärer nu kan de inte helt ersätta människor som hjälper och fixar saker åt oss.
  • Arbeta med maskinen: Hit kanske vi blivande digitala marknadskommunikatörer och grannklassen digital strateg räknas, tillsammans med programmerare och andra IT-kunniga.

Många säger att det fortfarande är värdefullt att kunna skriva bra, vilket gör mig hoppfull. Visserligen finns det numera robotjournalister som omvandlar resultat och siffror till funktionell, men inte så spännande text. Vi professionella skrivare får helt enkelt vässa våra kreativa färdigheter lite extra i framtiden.

Lästips: Språktidningen skrev denna sammanfattande analys av robotjournalistiken.

Share

Content vs. journalistik

Jag skrev denna post i gruppen Frilansjournalisterna på Facebook i våras. Den fick över 100 likes, mitt överlägset personliga rekord, och citatet publicerades i Tidningen Journalisten.
Jag skrev denna post i gruppen Frilansjournalisterna på Facebook i våras. Den fick över 100 likes, mitt överlägset personliga rekord, och citatet publicerades i Tidningen Journalisten.

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Frilansjournalisterna. Varje vecka ser jag inlägg om redaktörer som aldrig säger annat än nej, som erbjuder skamlösa arvoden eller som inte svarar överhuvudtaget. Ett annat återkommande ämne är att det man måste arbeta hårdare för samma arvode idag jämfört med för några år sedan. Ibland kommenterar någon: ”Så där var det för mig också, tills jag började skriva content”.

Content marketing är innehållsmarknadsföring, alltså bra historier som ska stärka ett varumärkes budskap. Som min duktiga lärare Linn Lindström skrev: ”Ingen har tid för reklam men alla har tid för en bra story”.

Möjligheten att skriva content för organisationer (eller schyssta företag) var en av anledningarna till att jag började på min nuvarande utbildning. I vissa fall tror jag inte att content skiljer sig särskilt mycket från journalistik, bara man inte skriver något som går rakt emot varumärkets budskap. Att skriva för en kundtidning är att skriva content, och det gör många journalister. Jag ser också tendenser till att företagen satsar på mer journalistiska grepp för att erbjuda mer äkta och trovärdigt innehåll om verkliga människor, som man faktiskt vill läsa.

På mitt första riktiga tidningsjobb på Lidingö Tidning arbetade mindre än tjugo personer. Hälften på annonsavdelningen, hälften på redaktionen. Det skämtades ofta om att annons var den närande avdelningen medan redaktion var den tärande. Annonssäljarna hade svårt att förstå varför vi på redaktionen inte ville skriva okritiska reportage om deras betalande kunder.

Det är de värderingarna jag har fostrats i. Men det har gått tjugo år sedan jag började jobba på Lidingö Tidning. I dag har gränserna luckrats upp. Alltför ofta verkar medierna mer benägna om att få så många klick som möjligt än att göra bra journalistik.

Att jag nu går en marknadsföringsutbildning handlar framför allt om att jag vill lära mig att nå ut i den nya digitala tiden. Jag vet inte vart den leder mig, men jag känner mig mycket mer hoppfull nu än jag gjorde i våras när jag förföljdes av deppiga inlägg i Frilansjournalist-gruppen.

Share