Jag har gått så många skrivarkurser att jag har tappat räkningen. Den jag går nu, Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet, valde jag för att jag behövde deadlines, ett sammanhang och någon som väntar på min text. Det fungerade. Trots svåra våndor har jag nästan lyckats få ur mig ett manus. Bara slutet och en massa redigering återstår.
Igår var det workshop i Växjö och min frågeställning handlade om att avsluta. Jag är jättenöjd med samtalet som ledde till lösningar som jag inte hade kunnat komma fram till på egen hand. Jag som hade undrat om det var värt att betala tågbiljetten ner till Växjö. Men det finns ett stort värde i att bolla och dryfta tankar med andra, även om det är du själv som fattar besluten om vad du ska göra med din text.
Många olika människor
Det är också spännande att gå på skrivarkurs för att du möter människor i många olika åldrar och med olika ”dagjobb”. Ändå bär alla på samma starka längtan efter att skapa något, något som kommer ur de människor de egentligen är. Två personer jag pratade med på hemvägen hade antingen sagt upp sig från fasta jobb eller planerade att göra det. Längtan efter att vara fri och vara sig själv var alltför stark.
Den kreativa världen är så sjukt hård och svår att försörja sig på. Jag har för närvarande inget större flyt rent ekonomiskt, och är jättetrött på allt slit med pitchar och idéer som inte leder någonstans.
Ändå är kulturvärldens attraktionskraft oemotståndlig eftersom den ger tillvaron mening. Jag tycker att fler människor borde få möjligheten att jobba lite mindre så att de fick en chans att vara sig själva lite mer.
Lista på olika sorters slut
Sammanfattande kan man säga att jag är både desillusionerad och hoppfull. Jag avslutar med en lista över några olika sätt att avsluta historier på (texten kommer ursprungligen från frågan jag ställde till min skrivargrupp):
• Bekännelseslutet: I spänningshistorier, särskilt deckare och thrillers, är det vanligt att skurken avslöjar allt för huvudpersonen som någon sorts bekännelse innan huvudpersonen ska mördas av skurken, sedan lyckas förstås huvudpersonen göra sig fri. Det kan bli lite krystat.
• Överraskningslut av typen som sakta kryper på en: Ett av de rysligaste sluten jag har läst fanns i en skräcknovell i Kristoffer Leanoders bok ”Svarta speglar” (SPOILERVARNING!). Det var länge sedan jag läste den, men minns att den handlar om en kille som hör konstiga skrapanden under en bro eller dylikt, en lucka i ett berg. I allra sista scenen blir killen själv instängd i berget och man förstår att det var sitt eget skrapande han hörde. I HBO-serien ”Sharp objects” får vi i slutet veta en obehaglig detalj som vänder upp och ner på allt och får att förstå att mördaren är någon annan än den vi trodde. Sådana slut är riktiga rysare.
• Överraskningsslut av typen ”plötsligt”: ”En dag” av David Nicholls har ett sådant slut. På en sekund händer något som får berättelsen att vända (jag ska inte spoila den också men många vet säkert vad som händer. Jag gillar inte det slutet eftersom det kändes sökt och förstörde min annars positiva upplevelse av boken).
• ”Det hände sen”- slut. Ett sådant slut finns till exempel i epilogen till sista Harry Potter-boken där vi får veta hur deras liv blir när de blir vuxna (många ogillar det. Jag tycker det är ok ändå). Det finns också i sista avsnittet av serien ”Six feet under” som handlar om en familj som har en begravningsbyrå. Serien kretsar mycket kring döden av förklarliga skäl. I det allra sista avsnittet får vi veta hur alla huvudpersonerna kommer att dö, även de som inte kommer att dö förrän de är 100 år.
• Fortsättningsslut: Skräckfilmer slutar ofta med att boven/monstret vaknar upp i allra sista scenen eller epilogen. En annan variant är att något annat händer som öppnar för en fortsättning. Om allt blev frid och fröjd skulle det ju inte finnas någon berättelse.
• Öppna slut: Om jag inte minns fel slutar tv-serien Sopranos med att man tror att familjen Sopranos dör i en bombattack mot restaurangen där de äter. Men allt man ser är en svart ruta, och sedan spelas låten ”Don’t stop believing”. Det är upp till tittaren att tolka om Tony Soprano får sitt straff eller inte.
• Mer definitiva slut: En annan känd tv-serie, Seinfeld, slutar med en dråplig scen där alla de fräcka huvudpersonerna låses in i fängelse, som straff för allt de gjort mot andra människor.
Min kursare Birgitta Warodell bidrog med ytterligare två sorters slut:
• Sensmoralslut: Dessa finns i böcker med tydliga sociala budskap. Enligt Birgitta slutar en av Katarina Wennstams skönlitterära böcker om flickors utsatthet med orden ”det är nog nu”.
• Poetiska slut: Exempel: ”Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset Jag ser ljuset!”. Så slutar Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.
