Såhär ser mitt officiella Instagramkonto @ordinsamling ut.
Manusredigering pågår! Jag skickade just in en ny version av Klockan som ägde tiden till redaktören. Massor av detaljer och ändringar gjordes för att förhoppningsvis reda ut alla logiska luckor.
Jag har kommit fram till att jag är mest förtjust i att skapa stämningar när jag skriver. Att få historien att hänga ihop är den stora utmaningen för mig. Troligen är det därför jag inte har blivit klar med något förrän nu.
En annan del av författarrollen är marknadsföringen. Visst har den här bloggen och Facebooksidan funnits ett tag, men i övrigt har jag hittills varit relativt hemlig i sociala medier (trots att jag är utbildad marknadskommunikatör i sociala medier). Det beror på att jag är en ganska introvert person som hellre låter andra stå i centrum. Men nu, kände jag att okej, nu vill jag marknadsföra min bok, så nu får jag lov att kliva fram.
Den 30 augusti skapade jag ett offentligt författarkonto på Instagram. Det fick såklart heta @ordinsamling som den här bloggen.
Jag märkte snart att författarcommunityt på Instagram är vänligt och enormt. Jag började följa några författarkonton lite på måfå och insåg att det verkar finnas hur många som helst. De flesta följer tillbaka när man har ett öppet konto. Jag gör samma sak, följer de konton som är öppna tillbaka. Jag tror inte på det där med att man ”måste” ha fler följare än dem man följer och sådant tramsigt statustänk. Jag tror snarare på vänlighet. Det behövs i dessa dagar då mycket i omvärlden känns ganska nattsvart (läs: valresultatet).
På författarkontot vill jag försöka vara någorlunda underhållande och personlig men inte privat, som det heter. Det privata, bilder på mina barn och sådant, har jag på mitt stängda konto.
Jag medger att jag har varit lite orolig över att jag skulle orka underhålla ett offentligt konto, men just nu känns det mest roligt, med tanke på att boken är på väg (jag kan inte riktigt tro det förrän jag har den i min hand).
Och det är onekligen lite lättare att få till ett Instagraminlägg än att skriva en bloggpost.
Om du har ett öppet Instagramkonto, följ mig gärna så följer jag tillbaka!
I brist på omslagsbild får ni en bild från skogen runt Eringsboda där jag var i juli (se förra inlägget). Vart leder trappan?
Min bok blir allt verkligare. Härom dagen fick jag se omslaget! Det var jättefint, men jag var först tvungen att smälta det eftersom det var en så stor och ovan känsla att se sin egen text-baby tolkad i bild. Det var inte som jag hade föreställt mig att det skulle bli.
Jag kan faktiskt bara likna känslan med när jag var på ultraljud för att första gången se mitt första barn. Jag föreställde mig en flicka, men sköterskan sa att det var en pojke.
Då behövde jag liksom ställa om hjärnan och skapa mig en ny bild av mitt framtida barn. Likadant kändes det nu. Jaha, ja, så kan man ju tolka texten, det var ju coolt! Jag kan avslöja att omslaget har en viss ”steampunk-känsla”.
När det gäller pojken jag väntade den där gången för snart sexton år sedan, visade det sig vara en egensinnig och smart person. Han är förebilden för Valter, min första (publicerade) romankaraktär.
Det jag egentligen vill säga är att känslorna inför utgivningen av min första bok är i klass med känslorna när jag fick barn. Inte fullt så starka, men nästan!
Det ska bli roligt att få visa omslaget när Beta Pedagogs höstkatalog kommer ut! Utgivningsdatum för boken blir troligen i november eller möjligtvis i början av december.
Jag har också just skickat in en bearbetad version av manuset till redaktören. Min sambo Daniel har hjälpt till mycket. Han kan det här med fysik bättre än jag och har varit ganska sträng när det gäller de vetenskapliga bitarna i boken (puh!).
När boken kommer ut ska jag ha releasefest, för det har jag lovat mina vänner som har hjälpt mig på vägen. Jag vet ännu inte var, men tar gärna emot tips på mysiga lokaler i Stockholm (helst södra) som inte kostar multum!
Jag har semester, delvis betald till och med (lyx för en långvarig frilans), och då gör jag som många andra skapande människor och passar på att ägna mer tid åt mitt skrivande.
I fjol gav jag mig själv ett löfte om att varje sommar åka på någon form av skrivrelaterad resa. I år blev det en retreathelg anordnad av ”Blekinges Astrid Lindgren”, Kim Kimselius. Vi var en grupp på sju skrivande kvinnor som skrev och bodde på Färgargården, ett 1700-talshus vid en liten sjö. Dagarna förflöt snabbt. Vi skrev mest, men diskuterade också varandras texter. Det var personligt och mysigt. Jag hade kört fast lite i mitt pågående manus, och jag lyckades komma vidare i texten.
Nu är jag hemma igen och ägnar mig mest åt familjemys, men jag har också äntligen fått tillbaka det första korrekturet på mitt antagna manus Klockan som ägde tiden. Som jag har väntat på att detta manusarbete ska kännas mer verkligt!
Det är mycket småpet och en del större förändringar som jag behöver göra. Eftersom jag har semester och inte vill anstränga mig alltför mycket har jag bestämt att jag ska jobba med redigering cirka en timme om dagen de dagar jag inte har något annat inbokat.
Eftersom jag har gått en typ en miljon skrivarkurser och även jobbat som skrivande journalist i ett kvartssekel är redaktörskommentarerna inte särskilt svåra att hantera. Det känns som en vanlig dag på jobbet – bara lite roligare och pirrigare eftersom jag jobbar med något som jag drömt om så länge jag kan minnas.
Körsbärsblom på Bysistorget i Stockholm för några veckor sedan.
Vid den här överväldigande vackra tiden på året är jag alltid trött. Vårterminen har ilat fram och ibland känns arbetet Sisyfos-artat, jag måste ständigt knuffa den jädrans stenen uppför backen. Varje gång konflikter uppstår mellan människor jag arbetar med störtar stenen ner igen och jag måste börja om.
Jag har en högkänslig hjärna som lätt blir överstimulerad. Efter större möten där jag har mycket ansvar kan det kännas som om jag blivit överkörd av en ångvält, för att använda en sliten liknelse. En sorts baksmälla infinner sig.
Tid för konstnärsträff
Jag brukar återhämta mig genom att besöka olika kulturella evenemang, så det är snart på tiden att jag gör det (det som Julia Cameron kallar konstnärsträffar, se mer under taggen #Cameronkurs).
Just nu är jag nyfiken på Sara-Vide Ericssons utställning på Kulturhuset i Stockholm. Den måste jag hinna se innan den stänger. Kanske i början av juni? Dessutom ska jag faktiskt på spa nästa vecka, en försenad julklapp till sambon.
Det bor en Luther i mig som håller hög arbetsmoral. Att göra jobb som är utlagda på mig är relativt enkelt. Att ge mig tid att skriva på egna projekt är alltid lite svårare, även om förlagskontraktet har gjort mig aningen kaxigare.
För att mota alla tvivelsmonster har jag bokat en helgs författarretreat hos författaren Kim Kimselius i juli. Förra sommaren gick jag en underbar kurs på Biskops-Arnö och hade en plats på en av deras sommarkurser redan i början av juni i år, men jag tvingades avboka den. Jag insåg att det inte gick att få ihop med familjelivet när barnen ska till skolan och sambon har egna aktiviteter inbokade. Att åka iväg tre dagar i juli, när alla är lediga, blir förhoppningsvis enklare.
Det här med att resa bort på skrivretreat är något jag vill göra oftare i framtiden. Släppa distraktioner och stress och bara fokusera på kreativiteten.
Och så några boktips
Tre bokomslag.
En annan källa till återhämtning är läsning. Bästa boktipset just nu: Existentialisterna av Sarah Bakewell. En otroligt intressant skilding av bland andra Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Albert Camus, Martin Heidegger och andra 1900-talsfilosofer som jag läser i skenet av nutiden. Precis som idag levde de till stor del i skuggan av ett krig.
På bilden syns även Vem fruktar döden, en fantasyhistoria av Nnedi Okorafor som utspelar sig i Nigeria och bland annat handlar om flickor som blir omskurna. Berättelsen är genomsyrad av afrikansk folktro och magi. Jag gillade den, även om andra halvan var lite för omständligt berättad.
Den tredje boken på bilden, En bro av poesi, läste jag för min dotter. Det är en samling dikter utvalda av Svenska Akademien som hon fick av sin morfar i tioårspresent. Vi hade fina samtal och hon lyssnade verkligen och funderade över dikterna.
Nu är jag nyfiken: Vad gör ni för att återhämta er?
En snygg vägg i Göteborg får illustrera detta inlägg om kreativitet.
Det har varit svårt att toppa förra blogginlägget, då jag äntligen kunde avslöja att jag efter många års kämpande har skrivit på ett förlagskontrakt.
Det har inte hänt så mycket nytt sedan dess. Jag väntar fortfarande på kommentarer från Beta Pedagogs redaktör, som för flera veckor sedan skrev att hon skulle börja jobba med mitt manus. Under tiden ägnar jag mig åt brödjobb. Jag har fått en deltidsanställning som kommunikatör på RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa. Jag har även kvar mina uppdrag för NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande.
Det som är bra med dessa stadiga jobb är, förutom att de känns meningsfulla, att jag inte behöver jaga uppdrag för min försörjning. Jag kan gott säga att jag är i en situation som jag länge eftersträvat!
Men det betyder inte att det är så himla lätt att skriva skönlitterärt.
Jag har äntligen fått en bekräftelse på att jag kan skriva en bok som någon vill ge ut. Det är en välsignelse efter alla dessa år. Det låter kanske banalt, men det där bokkontraktet är viktigt! Det finns säkert människor som har en orubbad tro på sin egen förmåga, men jag är inte en av dem. Inte förrän nu, mitt i livet.
Jag jobbar nu för att få ihop det manus som jag påbörjade under fjärde och femte året på Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet, ett något spretigt manus riktat till unga vuxna. Denna målgrupp är svårflirtad och jag har hört att förutsättningarna för att få ett så kallat ya-manus utgivet inte är så bra, men texten måste likväl komma ut.
Jag skrev det första utkastet till det som sedan blev min antagna bok, Klockan som ägde tiden, under mitt tredje år på Linnéuniversitetet. Det manuset var väl förberett, jag hade utarbetat karaktärerna och skrivit synopsis. Till slut blev det ju därför något som gick att publicera.
När jag var färdig med det strukturerade arbetet med ”Klockan…” kände jag att jag bara ville improvisera och gå på känsla istället för att arbeta enligt en mall, och det gjorde jag. Det nya manuset var verkligen inte särskilt bra i sina första versioner. Men jag behövde likväl skriva det. Nu är det lite bättre än det var i början, men jag vet fortfarande inte vad jag tycker om det. Bara att jag vill få det ur mig.
Just nu är jag tacksam över att jag inte går någon skrivarkurs med inlämningstider. Jag är lika tacksam för det som jag var när jag gick skrivarkurs och såg inlämningstiderna som ett sätt att få deadlines.
Jag tror att det är en bra väg i min utveckling – att jag numera kan skriva för mig själv och mer eller mindre strunta i vem som ska läsa. Att hela tiden se en sträng läsare framför sig kan ibland vara hämmande för kreativiteten.
Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3
Jag har något att berätta. Något jag drömt om att skriva länge länge, men som jag nästan hade slutat hoppas på.
För snart två decennier sedan fick jag mitt första snälla refuseringsbrev, ett brev där förlaget Tiden bland annat skrev att de trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt, riktigt bra. Det brevet, tillsammans med annan uppmuntran från viktiga personer, har gjort att hoppet om att en gång bli utgiven författare har hängt kvar på en skör tråd. Parallellt med mitt arbete som frilansande journalist och kommunikatör, studier och barnalstrande har jag hoppet levt om att en dag ge ut böcker. Jag har gått otaliga skrivarkurser, bytt texter med vänner. Lyssnat på skrivarpoddar. Putsat, slipat, strukit och suckat. Lågan har emellanåt varit mycket svag.
På sistone hade jag börjat undra om det var någon idé att fortsätta. I november nästa år fyller jag femtio år. Börjar det inte bli patetiskt att släpa runt på denna konstnärsdröm, som en annan tonåring?
Men jag hade inte gett upp helt. Det föll sig så att bokförlaget Beta Pedagog utlyste en barnbokstävling, och jag hade ju ett nästan färdigt manus som jag dessutom betalat en lektör för att bearbeta.
Jag bad min kompis, författaren och förlagsredaktören Johanna Strömqvist, läsa det ytterligare en gång med sin erfarna redaktörsögon. Hon gav mig några bra tips som jag köpte rakt av. När jag fixat till texten ännu en gång skickade jag in den.
Jag tänkte att det blir väl som vanligt, som det blev med den där Bonnier Carlsen-tävlingen (dit jag skickade en tidigare version av manuset) – det vill säga att jag inte hör ett knyst och att priset går till någon annan.
Jag hann till och med efterlysa nya testläsare, barn denna gång, för att se om det fanns något som kunde förbättras ytterligare. Jag skickade det även till en annan förläggare, som dock tackade nej efter ett dygn.
Men så hände det. Ett mejl från Beta Pedagog:
Hej Marja!
Jag är glad att kunna meddela att du är en av finalisterna i Beta Pedagogs manustävling 2021! Vi tyckte mycket om ditt manus ”Klockan som ägde tiden”.
Innan vi utser en vinnare vill vi försäkra oss om att våra finalister fortfarande är intresserade av tävlingen och inte har fått manuset antaget av ett annat förlag.
Därför får du gärna svara på det här mejlet så snart som möjligt, och berätta om vi fortfarande kan räkna ditt manus som ett bidrag.
Jag blev så glad att jag nästan ville gråta. Bara det att de hade läst mitt manus och tyckte om det!
En vecka senare fick jag ett nytt mejl. Jag hade inte vunnit (något observanta läsare kanske redan noterat). Men det gjorde inget, för:
Med detta sagt har vi haft en diskussion här på redaktionen, och vi är alla överens om att ditt manus är för bra för att vi ska vilja släppa taget om det. Därför vill vi ändå erbjuda dig utgivning hos oss. Din berättelse är välskriven och spännande. Du ger en gripande och realistisk inblick i vardag, tankar och känslor hos ett barn med NPF, och som läsare känner man verkligen med Valter när han ställs inför valet och kvalet som klockan innebär. Även de filosofiska och övernaturliga inslagen lyckas du skildra på ett intressant, enkelt och trovärdigt sätt. Vi på Beta Pedagog vore alltså väldigt glad om vi fick göra en bok av det här manuset.
Ja, så stod det alltså. Min Valter ska bli en riktig bokkaraktär!
Vidskeplig som jag är har jag inte velat ”komma ut” offentligt med detta förrän avtalet var påskrivet, även om jag hade velat skrika ut till hela världen hur glad jag är!
Jag är tacksam till Författarförbundet som erbjuder juridisk rådgivning till debutanter trots att vi (ännu) inte är medlemmar. Tack vare dem skrev förlaget bland annat in en konkursklausul så att jag får tillbaka min upphovsrätt om det skulle hända något så olyckligt som en konkurs (peppar, peppar). I kontraktet står också att boken kommer att ges ut inom 18 månader. Planen är att den ska komma ut i höst.
Så här såg mitt följebrev ut:
Valter är inte sams med tiden. Hans föräldrar skäller på honom för att han så ofta kommer för sent till skolan. Hans lärare Samira tycker att han borde gå i lilla gruppen, men det vill han inte. Där går nämligen Parisa som slog honom i förskolan. Valter vill gå kvar i sin klass, för där går hans bästa kompis Oscar.
Oscar bor granne med Valter och skulle kanske inte ha funnits om inte hans syster hade dött.
Hemma hos mormor hittar Valter en silverklocka. Den har pyttesmå spröda visare och kugghjul som syns bakom urtavlan. Tillsammans med sin kompis Oscar testar han klockan och märker att den kan sakta in tiden. Bara sju minuter åt gången, men det räcker för att Valters tid ska passa in mer i världen.
Men vem är det som har skrivit de mystiska lapparna som de hittar i Hemliga rummet i källaren? Vad är ett maskhål? Är stenarna på skolgården egentligen drömvarelser? Och varför är den gamle grannen Blomberg så intresserad av Valters klocka?
Klockan som ägde tiden är en filosofisk spänningsberättelse för barn i åldrarna 9-12 år. Den handlar om ett barn med en annorlunda syn på världen. Jag vill att den ska bidra till att fler får förståelse för barn med exempelvis högfungerande autism/Asperger. För den som är intresserad av att lära sig fakta finns också inslag av fysik, biologi och filosofi i texten.
Min finaste julklapp, julen 2021: En ask av pärlplattor som min dotter gjort, med sin fars hjälp!
Det är den första januari 2022 och samtidigt som det svindlar lite vid tanken på hur fort tiden virvlar fram – jag kan inte fatta att min första bebis fyller femton år i juni! Min smarta pojke som lärde sig läsa innan han fyllde fyra och som var besatt av tåg tills specialintresset byttes mot dataspel. Eftersom han var så smart trodde vi att skolan skulle vara lätt för honom, men det har blivit tvärtom. Han behöver massor av extra stöd i skolan eftersom han har svårt att komma igång och avsluta uppgifter, och eftersom han mer eller mindre vägrar att göra uppgifter som inte intresserar honom eller som han inte förstår syftet med.
Jag vet vid det här laget att skolloven alltid är påfrestande för oss. Även om vi vet att han behöver ledigheten lurar oron där hela tiden, oron för att han ska få fysiska men för att han aldrig frivilligt lämnar sitt rum och datorn. Alla varningar om för mycket skärmtid och stillasittande gör mig ledsen eftersom jag vet vilka kraftfulla insatser som krävs för att motivera honom att överhuvudtaget gå utanför dörren. När han i veckan gick med på att gå på bio och se The Matrix Resurections kunde jag pusta ut en kort stund.
Kanske ingår det i föräldraskapet att känna sig otillräcklig. Jag kommer att tänka på den första bilden jag fick av autism. Det var i Gunilla Bergströms böcker om Bill och Bolla. Gunilla Bergström var, som många vet, författaren till Alfons Åberg-böckerna, och gick tyvärr bort i augusti 2021. Hennes dotter Boel, föregångaren till Bolla, har en lindrig hjärnskada och vissa autistiska tendenser. Hon pratar inte. Jag trodde länge att det var så man var när man var autistisk. När min son fick diagnosen Aspergers syndrom förstod jag att det är ett stort spektrum.
Jag tänker på slutet på en av Bill och Bolla-böckerna, där föräldrarna, efter att ha förtvivlat över sitt barn som lever helt i sin egen värld, inser att Bolla är nöjd och glad. Hon skrattar och ”lallar” för sig själv, oberörd av det som händer i omgivningen. Som Gunilla säger i en artikel från 2007: ”Då lärde jag mig att se livet från hennes perspektiv. Vi gick runt och var ledsna för att hennes liv inte skulle bli som vi hade tänkt det. Men hon var lycklig för de små sakerna som cirkulerade kring henne. Hennes två stora passioner i livet var musik och kex – det gjorde henne lycklig. Visst, hon pratade inte, men lallade desto mer!”
Så länge min son är lycklig med sitt spelade framför skärmen, och så länge han går till skolan (vilket han faktiskt gör till skillnad från många andra i hans situation), försöker jag vara nöjd (även om vi och pedagogerna fortfarande kämpar för att han ska få godkända betyg när han går ut nian).
Och jag då?
Mitt eget 2021 var på flera sätt omtumlande. Allra främst på grund av att mitt fackliga engagemang i Journalistförbundet har varit turbulent. Det bästa med allt som hänt – bland annat en kritisk granskning i Tidningen Journalisten – är att jag har blivit mer självsäker. Detta förstod jag när jag träffade mina gamla bokcirkelkompisar för första gången på två år. Jag insåg att den Marja de kände var en ängsligare version än den jag är idag. Det var nästan som när jag kom tillbaka från sommarlovet i nian och kände mig som en annan, mer utåtriktad person än den blyga tjejen som mina klasskamrater trodde att jag var.
Jag har jobbat mycket i år, bland annat som kommunikatör för RSMH, men det har varit roligt och engagerande. Nu under jullovet skriver jag på slutarbetet till kursen Medicin för journalister där jag har lärt mig mycket. Det är trots allt ett stort privilegium att hela tiden få möjlighet att lära sig nya saker!
Det som inte fått tillräckligt med plats i mitt liv, främst under hösten, är det fria skrivandet. Jag gör dock researcharbete i bakgrunden, bland annat genom att lyssna på P3 Dystopia, Medicinvetarna och andra inspirerande poddar. Jag har tvivlat en del på mina lätt utsvävande idéer. Jag har även undrat om det överhuvudtaget är någon mening att försöka skriva en bok. På sätt och vis är det skönt att vara sysselsatt med annat så jag inte behöver tänka på denna försakelse av min gamla dröm. Men så fort jag får lite ledig tid tänker jag ändå på skrivandet. Kanske blir det till slut en bok till de närmast sörjande. Jag vet inte hur jag ska våga ha större drömmar än så. Kanske borde jag vara mindre ängslig på det området också?
I augusti 2002 påbörjade jag en kurs i litteraturvetenskap med dramatikinriktning på Södertörns högskola. Jag var 29 år och hade jobbat på olika tidningar sedan jag var 19, senast som redigerare på Dagens Nyheter. En redigerare är ungefär detsamma som layoutare, med lite mer redaktionellt ansvar. Man sätter rubriker ansvarar för textens paketering. Jag var rastlös och uttråkad och ville inte sitta dagarna i ända vid datorn och redigera, jag ville skriva och resa runt och ställa frågor till människor. Men jag vågade inte ta plats så som jag såg andra göra, främst unga män som verkade se det som självklart att de skulle få spaltutrymme.
I hopp om mer frihet bestämde jag mig för att ta en paus från tidningsvikariaten och studera på heltid.
Den akademiska världen var inte heller självklar för mig. Jag har alltid läst mycket skönlitteratur, men är lite för otålig för att bli riktigt bra på att plugga. Dessutom hade jag svårt för det akademiska språket. De satt inte rätt på min tunga, kanske för att jag var skolad i att skriva journalistiskt och begripligt.
Däremot är jag i efterhand glad att jag tack vare utbildningen har läst en stor del av den tongivande dramatiken från antiken och framåt.
Men det viktigaste jag har med mig från Södertörn är alla vänner jag fick. Faktum är att jag har de åren att tacka för en stor del av min bekantskapskrets.
Under andra året på Södertörn hamnade jag i samma studiegrupp som Erika, Maria och Kajsa, som kallade sig Ekis. Vi hade många spännande diskussioner om feminism och litteratur. Medan Erika och Ekis var utåtriktade och argumenterande var jag och Maria lite mer lågmälda.
Så här efteråt är jag inte det minsta förvånad att Ekis så småningom blev en känd debattör och författare, hon hade redan då en imponerande skärpa och fick mig alltid att tänka ett extra varv.
Guido i september 2020. Han bad mig köpa parmaskinka.
I mitt försök att lämna redigerarfacket kom jag i kontakt med Guido Zeccola, då kulturredaktör på Stockholms Fria Tidning, som Ekis också skrev för.
Guido var en märklig man. Han var född i i Italien och var drygt tjugo år äldre än jag. Det tog lång tid innan jag förstod mig på honom, men sedan blev vi vänner.
Nu är Guido död, och det är svårt att beskriva honom. Som Ekis skriver i en träffsäker krönika i Dagens ETC: ”Han var antimoralist men när det blev inne blev han moralist istället, anarkist, religiöst intresserad, konservativ, men på det där radikala sättet som levnadsglada människor ofta blir när de blir äldre.”
Han var ganska melodramatisk av sig och beklagade sig ofta över sin sviktande hälsa. En dag var det inte längre små krämpor: Han hade obotlig cancer. Han sa att han inte var rädd för döden, men jag upplevde att han var besviken över att livet skulle ta slut.
Det här är jobbigt att skriva: Ibland orkade jag inte med honom, även när han var döende. Jag tyckte att han krävde för mycket av mig. Jag hade ju jobb och familj som tog energi av mig. En gång skällde han på mig för att jag inte gillade hans Facebookinlägg tillräckligt ofta.
Ekis skriver också att han uttryckte sig klumpigt mot henne, att han hade en ”enfant terrible-sida”. Det var delvis därför jag höll honom på avstånd. Han ville egentligen väl, men hade inte alltid den rätta tonträffen.
Under sjukdomstiden sågs vi några gånger på hans gård, han insisterade att jag skulle ha munskyddet på. Sista gången, i början av sommaren, åt vi lunch på pizzerian utanför hans lägenhet i Stureby.
Efter sommaren skrev jag bara ett tråkigt, korthugget mejl till honom. Jag glömde att gratulera honom på 70-årsdagen i augusti. Och kanske hade han sagt så många gånger att han skulle dö att det blev som i sagan om Peter och vargen, jag trodde det nästan inte.
Men jag förstod det direkt när hans dagliga Facebookinlägg upphörde efter den 30 september. Han hade sagt att han skulle lägga ut något så länge han levde.
Guido är inte den enda från åren på Södertörn jag förlorat. Maria i vår studiegrupp dog av en hjärntumör för ett år sedan, i september 2020. Hon blev bara 41 år. Maria var en väldigt omtänksam person, glad och känslig. Det är fortfarande overkligt att jag inte kommer att höra hennes gotländska röst igen.
Avd. långsökta bilder: Jag är väldigt stolt över att ha odlat mina första morötter. Morötter symboliserar också den motivation som jag får av mina läskompisar.
Denna höst är händelserik, med mycket jobb och mycket fackligt arbete. Tiden som blir över går till familjen och att byta manus med mina ovärderliga läskompisar.
Jag går också en kurs i medicin för journalister på Karolinska institutet (nej, det handlar inte om ett läkemedel riktat till journalister specifikt utan är helt enkelt en grundkurs i medicinkunskap med journalister som målgrupp). Läkarnas vokabulär är emellanåt lite svår, men i det stora är kursen väldigt intressant. När jag gick i grundskolan och gymnasiet tyckte jag att naturkunskap var fruktansvärt tråkigt, men ämnet blir desto intressantare nu när jag själv blivit äldre och känner av att jag har en kropp, på gott och ont.
Jag går kursen för att jag vill skriva mer vetenskapsjournalistik och göra fler intervjuer med forskare. Det var arbetet med denna artikel till Autism- och Aspergerförbundets tidning Autism som ledde till att jag fick upp ögonen för kursen i fråga. Måhända vill jag också använda medicinkunskaperna i mitt skönlitterära skrivande.
Den tid som finns över har gått till att skriva, läsa och umgås med familjen. Det har inte funnits utrymme och lust att skriva på bloggen, därav torkan här.
En kort uppdatering om mitt fria skrivande:
Jag har redigerat mitt ”klockmanus” ytterligare en gång (efter fin respons från Johanna) och vill än en gång lyfta värdet i att skaffa sig läskompisar, eller testläsare. Jag har några kompisar som jag då och då byter texter med. Det är värt så mycket! Visst kan det ta lite tid att noggrant läsa en kompis manus på över hundra sidor, men det är också roligt och lärorikt att formulera vad jag tycker saknas i deras manus. Jag lär mig något om mitt eget skrivande på köpet.
När redigeringen av klockmanuset är färdig ska jag söka lyckan på förlag igen, men med tanke på oddsen funderar jag också på andra vägar till bokutgivning. Jag läser om allt fler som startar egna förlag och ger ut böcker själva.
Jag tänker att jag måste vara väldigt, väldigt nöjd med manuset innan något sådant kan ske, och det är jag kanske – snart.
PS. Jag beställde just Clara Törnvalls nyutkomna bok Autisterna – om kvinnor på spektrat. Det var länge sen jag köpte en alldeles ny, inbunden bok, men jag blev så himla nyfiken på den när jag läste om den i DN. Jag passade även på att köpa Autistens överlevnadsguide till skolan av Jiang Millington och Alexander Skytte till min son, om han nu kommer att öppna den.
Andra boktips: Bomullsängeln av Susanna Alakoski (roligt att läsa om kvinnor i Finland, landet där jag har rötter på min mors sida) och Lisa Taddeos Tre kvinnor (otroligt berörande).
Bild från en morgonpromenad. Kanske lite långsökt, men rötter till vårt skapande söker vi väl alltid.
Jag har just läst/lyssnat på Samlade verk av Lydia Sandgren och är en smula omskakad. Boken fångar på många sätt kärnan i villkoren för skapande genom de tre huvudpersonerna Martin, Gustav och Cecilia.
Martin är den som vill skapa men inte riktigt når fram, kanske delvis för att hans drömmar om konstnärsmyten står i vägen för själva skapandet, han har helt enkelt ingen aning om vad han vill berätta, men senare också för att familjelivets försörjningsplikter tar över.
Gustav är naturbegåvningen som skapar på bekostnad av sin egen hälsa; han lever samtidigt ett självförbrännande liv enligt konstnärsmytens manual A. Det är också han av de tre som blir den stora konstnären.
Och Cecilia, som bara vill koncentrera sig på sitt arbete och därför väljer att lämna sin familj (det vill säga Martin och de två barnen).
Jag är imponerad av hur snyggt Lydia Sandgren, genom dessa tre karaktärer, har fångat sådant som jag och många andra brottas med.
Och skrivkrampen:
Jag skrattade med hjärtat i halsgropen åt Martins våndor. Jag har som sagt länge försökt skriva för barn och unga, trots att jag inte längre är ung, främst för att jag påverkades så starkt av de böcker jag läste i 11-årsåldern.
Men det går inte att bortse från att det var länge sedan jag var barn och i mina mörkaste stunder av tvivel undrar jag om jag överhuvudtaget har något att säga dagens barn och unga.
Mina egna barn är fruktansvärt kräsna. Särskilt dottern (9 år), som jag fortfarande läser godnattsagor för, har en tendens att dissa minst hälften av de böcker jag påbörjar för henne. De är för tråkiga, för konstiga, fula teckningar, handlar bara om pojkar … ja, de enda säkra korten är Harry Potter (som hennes pappa läser för henne, jag läste dem för sonen men är ändå lite avundsjuk), Roald Dahls böcker (men vi har nog läst alla nu) och knasiga serieböcker i stil med Kapten Kalsong. Hon blev också väldigt förtjust i Nikkis dagböcker av Rachel Renée Russel, där berättaren är en 14-åring tjej som kämpar med kompisar och identitet. Jag inser motvilligt att mitt yngsta barn är inne i det som brukar kallas adolescensen.
Kommer mina favoriter fungera snart (Maria Gripe, Inger Edelfeldt)? Kanske vill hon läsa dem själv?
För något år sedan försökte jag läsa Lilla sparvel av Barbro Lindgren för henne men hon tyckte den var för deppig.
Well, well, hon är bara ett barn av många. Kanske finns det någon därute som är mer lik mig som barn, någon som kan vara min tänkta läsare?
Ljudboksparentes:
En kort passus om att jag delvis lyssnat på Samlade verk: Jag har tidigare haft svårt att koncentrera mig på ljudböcker, men fick prova ett gratisabonnemang på en av ljudbokstjänsterna och kom på att det var praktiskt att till exempel kunna tvätta fönster samtidigt som jag läste med öronen. Eftersom jag också promenerar mycket passade det även att lyssna medan jag gick. Två flugor på smällen liksom; motion/rena fönster/matlagning och romanläsning i ett!
Ibland funkar det inte alls med ljudbok, till exempel om jag reser kollektivt eller ligger på soffan. Då tappar jag koncentrationen eller somnar och vill hellre läsa med ögonen. Därför varvade jag lyssning och läsning av Samlade verk.
Jag skulle också önska är att ljudbokstjänsterna utvecklades så att textversionen och ljudversionen var synkade, så att man inte behöver bläddra fram till där man är om man läser och lyssnar parallellt.
