Bild från Chimos vänkväll på Tellus i Midsommarkransen, den 2 december 2022. Foto: Joakim Hall
Ett fem år gammalt blogginlägg om att vara introvert och söka jobb dök upp i flödet. Någon hade hittat det och gillade det på Facebook.
Jag inser vilken utvecklingsresa jag har gjort under de snart åtta år som har gått sedan jag startade den här bloggen.
I början skrev jag mycket om att jag var introvert och blyg, att jag hade svårt att ta plats och att jag kände mig missförstådd i ett extrovert samhälle.
Bloggen startades under yh-utbildningen Marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin, och var en del av en kurs i att ”bygga sitt eget varumärke”. Men jag hade också funderat länge på att starta en blogg för att skriva av mig mina tankar.
Ordet varumärke väckte uppenbarligen mycket olika associationer hos oss som läste på utbildningen. Vi som var över 35 var betydligt mer obekväma med att framhäva oss själva som varumärken, medan vissa av de yngre inte verkade ha några problem med det.
Jag ser flera anledningar. Dels har de som föddes på 90-talet och senare fått lära sig att marknadsföra sig själva sedan de började skolan. Vi som är äldre växte upp i ett annat samhälle. Det kan också väga in att många är mer tvärsäkra när de är yngre.
Personlighetsfråga
Förmodligen hade det också med personlighet att göra. Jag har som sagt identifierat mig som introvert därför att jag som yngre var väldigt blyg och hade svårt att sortera bland intrycken och blev trött av för mycket socialt umgänge.
Jag älskade därför Susan Cains bok ”Tyst – de introvertas revolution” som satte ord på det jag känt länge.
Jag är inte alls asocial, tvärtom skulle jag aldrig klara mig utan att umgås med vänner. Jag har ett stort nätverk. Men ibland behöver jag dra mig tillbaka och vara ensam.
Inte över en natt
Nu när flera år har gått märker jag att jag har genomgått en utveckling. Jag känner inte längre panisk skräck inför att stå på scenen. Jag stod till och med på biografen Tellus scen den 2 december i fjol och läste ur min bok! Och jag var inte alls nervös. Jag tyckte till och med att det var roligt, för jag fick ju möjlighet att tala om min bok, som jag brann för.
Foto: Joakim Hall
Men utan en lång process hade jag inte vågat ställa mig där. Och det hände inte över en natt.
Det har hjälpt mycket att jag har hamnat i sammanhang där jag har känt mig respekterad och lyssnad på, och att jag väljer att tala om ämnen som jag kan och känner engagemang för.
Och förresten: I vissa, mer känslomässiga situationer är jag fortfarande förbaskat blyg. En del personlighetsdrag är det bara att leva med.
Mina nio mest gillade inlägg på Instagramkontot @ordinsamling.
2022 var året då jag äntligen fick det efterlängtade förlagskontraktet och den sista skälvande månaden höll jag min bok Klockan som ägde tiden i handen. Det var magiskt.
Ironiskt nog känner jag ändå vemod nu när året summeras.
Det är säkert inte alls ovanligt, men alla känslor runt boksläppet och möten med människor har skakat om mig. Jag har blivit plågsamt medveten om min egen dödlighet, vilket nog kan kopplas till min ålder.
Det ska vara bra att vila, och nu har jag jullov och sover mer än vanligt.
Men i år tycker tycker jag att det är ovanligt svårt att vara ledig, det är jobbigt att tänka mycket. Mest av allt längtar jag tillbaka till vardagen.
Arbetsåret 2022
Förutom redigeringen av boken har jag arbetat mycket med annat, främst som kommunikatör på Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH. Sedan augusti ägnar jag även drygt en tredjedel av min tid åt arvsfondsprojektet Vox Vigor, en nättidning som ska ge personer med psykisk ohälsa en röst. Jag tycker mycket om mina jobb, de är fria och meningsfulla, även om de tar tid från skrivandet.
Skrivandet 2022
Det blev inte mycket nytt skrivet under 2022, bland annat på grund av att redigeringen av Klockan tog all ledig tid under sommaren och hösten. Emellanåt putsar jag på ett magisk realism-manus för vuxna/unga vuxna som jag skrev första utkasten till på de två sista kreativt skrivande-kurserna på Linnéuniversitetet. Det börjar bli dags att söka testläsare till det projektet, så det ska jag förmodligen göra i januari.
När jag blev intervjuad i Lokaltidningen Mitt i råkade jag också slänga ur mig att jag har en idé om en fristående fortsättning på Klockan som ägde tiden, så i veckan som kommer ska jag slipa vidare på den idén (har haft ett extremt kort brainstormingmöte med min dotter, inspiratören, men hon orkade inte så länge).
Läsandet 2022
Sedan 2016 loggar jag min läsning. 2022 hann jag läsa 32 böcker och listan finns här.
Av dessa 32 böcker var följande starkast läsning:
Den stora skrivboken av Agota Kristof, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Existentialisterna av Sarah Bakewell, Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, Inte skära bara rispa av Agneta Klingspor, samt Att vara jag av Anna Höglund (som var en julklapp till min dotter).
Och nu när nyårsfyrverkerierna har slutat tjuta är det bara att mota bort demonerna och dyka ner i arbetet igen.
Den perfekta releasepresenten kom så klart från Johanna Strömqvist som läst boken i manusform och hjälpt mig att förbättra den! Den kan jag ta med mig om jag får göra skolbesök.
Ja, kära vänner, då är min bokbebis utsläppt i världen! Här går den att beställa (den finns också på Adlibris och Bokus).
I tisdags hade jag släppfest med ett begränsat antal vänner och släktingar (på grund av liten lokal). Det var väldigt mysigt och kaotiskt.
Redan innan boken släpptes, den 2–3 december, genomförde jag min första ”miniturné”, bestående av ett framträdande på bästa kulturevemenanget Chimos vänkväll på Tellus Bio i Midsommarkransen, följt av ett författarsamtal i Uppsala. På lördagen stod jag även några timmar på en julmarknad utanför Litteraturens hus i Uppsala, där författarsamtalet ägde rum. Det var en spännande erfarenhet att möta potentiella läsare och att prata med andra, mer rutinerade författare. Kvinnan vid bordet bredvid sålde lokalt ankrade deckare som gick åt som smör. Själv blev jag glad över att min okända bok köptes av två barn. Det ena barnet övertalade sin mamma att köpa boken för att den verkade så spännande, det gjorde min dag!
Den som vill ha mer frekventa uppdateringar om vad som händer bör följa mitt öppna instagramkonto @ordinsamling (se skärmbild nedan).
Det vill säga: Jag har läst igenom texten en sista gång och de sista små detaljerna är fixade.
Nu är det bara att vänta! Vänta och hoppas att inte tryckeriet drabbas av akut pappersbrist eller något annat. Väldigt roligt!
Här ovan är en bild på omslaget.
Jag vill tacka redaktören Erika Bengtsson på Beta Pedagog som har varit väldigt duktig och smidig att arbeta med. Här presenteras boken på förlagets hemsida.
Jag försöker fira denna milstolpe i mitt liv genom att njuta av den vackra årstiden (se bild). Det är skönt att solen skiner när mycket som händer i omvärlden känns mer än lovligt oroande.
Tips på kultur som inspirerar mig just nu:
• Pistol:På Disney+ visas ”Trainspotting”-regissören Danny Boyles dramatisering av punkbandet Sex Pistols. Den gör mig på gott humör, är klart den råaste och mest trovärdiga jag sett i den senaste trenden av rocknostalgiska tv-serier och filmer på strömningstjänsterna. (För den som inte vet så är jag rocker i grunden. Läs här och under taggen Akasha om fanzinet som jag och mina tjejkompisar drev på 1990-talet).
• Moonage daydream: Apropå rock måste jag också tipsa om den drömska filmen om David Bowie som jag och min sambo såg på Zita i Stockholm för några veckor sedan. I skrivande stund visas den fortfarande där, och kanske även på andra Folkets Bio-biografer i landet. Att se den var som att befinna sig i en esoterisk bubbla. Jag hoppas den kommer på någon strömningstjänst senare.
• Omständigheter: En stark filmatisering av Nobelpristagaren Annie Ernaux roman om en illegal abort finns på SVT Play till och med den 13 november. Missa inte den, länk här.
• Den sista migrationen:Den bok jag blivit mest inspirerad av på sistone är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy (Lavender Lit, översatt av Carina Jansson). Någon kallade den ”ekofiktion”. Den utspelar sig i en nära framtid då nästan alla vilda djur är utrotade, vilket kanske låter dystert. Men jag blev inspirerad av hur den var berättad (och jag fick lite hopp i slutet). Den gav mig också idéer till mitt eget pågående skrivprojekt.
• Papporna sönerna våldet:Jag vill också rekommendera Papporna sönerna våldet, skrivenav min frilanskollega Beata Hansson och Vesna Prekopic. Det är en reportagebok om papporna till de unga pojkar som dras in i gängvåld. Manlighetsnormen och papparollen är något som det borde pratas mer om tycker jag (Verbal förlag).
Såhär ser mitt officiella Instagramkonto @ordinsamling ut.
Manusredigering pågår! Jag skickade just in en ny version av Klockan som ägde tiden till redaktören. Massor av detaljer och ändringar gjordes för att förhoppningsvis reda ut alla logiska luckor.
Jag har kommit fram till att jag är mest förtjust i att skapa stämningar när jag skriver. Att få historien att hänga ihop är den stora utmaningen för mig. Troligen är det därför jag inte har blivit klar med något förrän nu.
En annan del av författarrollen är marknadsföringen. Visst har den här bloggen och Facebooksidan funnits ett tag, men i övrigt har jag hittills varit relativt hemlig i sociala medier (trots att jag är utbildad marknadskommunikatör i sociala medier). Det beror på att jag är en ganska introvert person som hellre låter andra stå i centrum. Men nu, kände jag att okej, nu vill jag marknadsföra min bok, så nu får jag lov att kliva fram.
Den 30 augusti skapade jag ett offentligt författarkonto på Instagram. Det fick såklart heta @ordinsamling som den här bloggen.
Jag märkte snart att författarcommunityt på Instagram är vänligt och enormt. Jag började följa några författarkonton lite på måfå och insåg att det verkar finnas hur många som helst. De flesta följer tillbaka när man har ett öppet konto. Jag gör samma sak, följer de konton som är öppna tillbaka. Jag tror inte på det där med att man ”måste” ha fler följare än dem man följer och sådant tramsigt statustänk. Jag tror snarare på vänlighet. Det behövs i dessa dagar då mycket i omvärlden känns ganska nattsvart (läs: valresultatet).
På författarkontot vill jag försöka vara någorlunda underhållande och personlig men inte privat, som det heter. Det privata, bilder på mina barn och sådant, har jag på mitt stängda konto.
Jag medger att jag har varit lite orolig över att jag skulle orka underhålla ett offentligt konto, men just nu känns det mest roligt, med tanke på att boken är på väg (jag kan inte riktigt tro det förrän jag har den i min hand).
Och det är onekligen lite lättare att få till ett Instagraminlägg än att skriva en bloggpost.
Om du har ett öppet Instagramkonto, följ mig gärna så följer jag tillbaka!
I brist på omslagsbild får ni en bild från skogen runt Eringsboda där jag var i juli (se förra inlägget). Vart leder trappan?
Min bok blir allt verkligare. Härom dagen fick jag se omslaget! Det var jättefint, men jag var först tvungen att smälta det eftersom det var en så stor och ovan känsla att se sin egen text-baby tolkad i bild. Det var inte som jag hade föreställt mig att det skulle bli.
Jag kan faktiskt bara likna känslan med när jag var på ultraljud för att första gången se mitt första barn. Jag föreställde mig en flicka, men sköterskan sa att det var en pojke.
Då behövde jag liksom ställa om hjärnan och skapa mig en ny bild av mitt framtida barn. Likadant kändes det nu. Jaha, ja, så kan man ju tolka texten, det var ju coolt! Jag kan avslöja att omslaget har en viss ”steampunk-känsla”.
När det gäller pojken jag väntade den där gången för snart sexton år sedan, visade det sig vara en egensinnig och smart person. Han är förebilden för Valter, min första (publicerade) romankaraktär.
Det jag egentligen vill säga är att känslorna inför utgivningen av min första bok är i klass med känslorna när jag fick barn. Inte fullt så starka, men nästan!
Det ska bli roligt att få visa omslaget när Beta Pedagogs höstkatalog kommer ut! Utgivningsdatum för boken blir troligen i november eller möjligtvis i början av december.
Jag har också just skickat in en bearbetad version av manuset till redaktören. Min sambo Daniel har hjälpt till mycket. Han kan det här med fysik bättre än jag och har varit ganska sträng när det gäller de vetenskapliga bitarna i boken (puh!).
När boken kommer ut ska jag ha releasefest, för det har jag lovat mina vänner som har hjälpt mig på vägen. Jag vet ännu inte var, men tar gärna emot tips på mysiga lokaler i Stockholm (helst södra) som inte kostar multum!
Jag har semester, delvis betald till och med (lyx för en långvarig frilans), och då gör jag som många andra skapande människor och passar på att ägna mer tid åt mitt skrivande.
I fjol gav jag mig själv ett löfte om att varje sommar åka på någon form av skrivrelaterad resa. I år blev det en retreathelg anordnad av ”Blekinges Astrid Lindgren”, Kim Kimselius. Vi var en grupp på sju skrivande kvinnor som skrev och bodde på Färgargården, ett 1700-talshus vid en liten sjö. Dagarna förflöt snabbt. Vi skrev mest, men diskuterade också varandras texter. Det var personligt och mysigt. Jag hade kört fast lite i mitt pågående manus, och jag lyckades komma vidare i texten.
Nu är jag hemma igen och ägnar mig mest åt familjemys, men jag har också äntligen fått tillbaka det första korrekturet på mitt antagna manus Klockan som ägde tiden. Som jag har väntat på att detta manusarbete ska kännas mer verkligt!
Det är mycket småpet och en del större förändringar som jag behöver göra. Eftersom jag har semester och inte vill anstränga mig alltför mycket har jag bestämt att jag ska jobba med redigering cirka en timme om dagen de dagar jag inte har något annat inbokat.
Eftersom jag har gått en typ en miljon skrivarkurser och även jobbat som skrivande journalist i ett kvartssekel är redaktörskommentarerna inte särskilt svåra att hantera. Det känns som en vanlig dag på jobbet – bara lite roligare och pirrigare eftersom jag jobbar med något som jag drömt om så länge jag kan minnas.
Körsbärsblom på Bysistorget i Stockholm för några veckor sedan.
Vid den här överväldigande vackra tiden på året är jag alltid trött. Vårterminen har ilat fram och ibland känns arbetet Sisyfos-artat, jag måste ständigt knuffa den jädrans stenen uppför backen. Varje gång konflikter uppstår mellan människor jag arbetar med störtar stenen ner igen och jag måste börja om.
Jag har en högkänslig hjärna som lätt blir överstimulerad. Efter större möten där jag har mycket ansvar kan det kännas som om jag blivit överkörd av en ångvält, för att använda en sliten liknelse. En sorts baksmälla infinner sig.
Tid för konstnärsträff
Jag brukar återhämta mig genom att besöka olika kulturella evenemang, så det är snart på tiden att jag gör det (det som Julia Cameron kallar konstnärsträffar, se mer under taggen #Cameronkurs).
Just nu är jag nyfiken på Sara-Vide Ericssons utställning på Kulturhuset i Stockholm. Den måste jag hinna se innan den stänger. Kanske i början av juni? Dessutom ska jag faktiskt på spa nästa vecka, en försenad julklapp till sambon.
Det bor en Luther i mig som håller hög arbetsmoral. Att göra jobb som är utlagda på mig är relativt enkelt. Att ge mig tid att skriva på egna projekt är alltid lite svårare, även om förlagskontraktet har gjort mig aningen kaxigare.
För att mota alla tvivelsmonster har jag bokat en helgs författarretreat hos författaren Kim Kimselius i juli. Förra sommaren gick jag en underbar kurs på Biskops-Arnö och hade en plats på en av deras sommarkurser redan i början av juni i år, men jag tvingades avboka den. Jag insåg att det inte gick att få ihop med familjelivet när barnen ska till skolan och sambon har egna aktiviteter inbokade. Att åka iväg tre dagar i juli, när alla är lediga, blir förhoppningsvis enklare.
Det här med att resa bort på skrivretreat är något jag vill göra oftare i framtiden. Släppa distraktioner och stress och bara fokusera på kreativiteten.
Och så några boktips
Tre bokomslag.
En annan källa till återhämtning är läsning. Bästa boktipset just nu: Existentialisterna av Sarah Bakewell. En otroligt intressant skilding av bland andra Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Albert Camus, Martin Heidegger och andra 1900-talsfilosofer som jag läser i skenet av nutiden. Precis som idag levde de till stor del i skuggan av ett krig.
På bilden syns även Vem fruktar döden, en fantasyhistoria av Nnedi Okorafor som utspelar sig i Nigeria och bland annat handlar om flickor som blir omskurna. Berättelsen är genomsyrad av afrikansk folktro och magi. Jag gillade den, även om andra halvan var lite för omständligt berättad.
Den tredje boken på bilden, En bro av poesi, läste jag för min dotter. Det är en samling dikter utvalda av Svenska Akademien som hon fick av sin morfar i tioårspresent. Vi hade fina samtal och hon lyssnade verkligen och funderade över dikterna.
Nu är jag nyfiken: Vad gör ni för att återhämta er?
En snygg vägg i Göteborg får illustrera detta inlägg om kreativitet.
Det har varit svårt att toppa förra blogginlägget, då jag äntligen kunde avslöja att jag efter många års kämpande har skrivit på ett förlagskontrakt.
Det har inte hänt så mycket nytt sedan dess. Jag väntar fortfarande på kommentarer från Beta Pedagogs redaktör, som för flera veckor sedan skrev att hon skulle börja jobba med mitt manus. Under tiden ägnar jag mig åt brödjobb. Jag har fått en deltidsanställning som kommunikatör på RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa. Jag har även kvar mina uppdrag för NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande.
Det som är bra med dessa stadiga jobb är, förutom att de känns meningsfulla, att jag inte behöver jaga uppdrag för min försörjning. Jag kan gott säga att jag är i en situation som jag länge eftersträvat!
Men det betyder inte att det är så himla lätt att skriva skönlitterärt.
Jag har äntligen fått en bekräftelse på att jag kan skriva en bok som någon vill ge ut. Det är en välsignelse efter alla dessa år. Det låter kanske banalt, men det där bokkontraktet är viktigt! Det finns säkert människor som har en orubbad tro på sin egen förmåga, men jag är inte en av dem. Inte förrän nu, mitt i livet.
Jag jobbar nu för att få ihop det manus som jag påbörjade under fjärde och femte året på Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet, ett något spretigt manus riktat till unga vuxna. Denna målgrupp är svårflirtad och jag har hört att förutsättningarna för att få ett så kallat ya-manus utgivet inte är så bra, men texten måste likväl komma ut.
Jag skrev det första utkastet till det som sedan blev min antagna bok, Klockan som ägde tiden, under mitt tredje år på Linnéuniversitetet. Det manuset var väl förberett, jag hade utarbetat karaktärerna och skrivit synopsis. Till slut blev det ju därför något som gick att publicera.
När jag var färdig med det strukturerade arbetet med ”Klockan…” kände jag att jag bara ville improvisera och gå på känsla istället för att arbeta enligt en mall, och det gjorde jag. Det nya manuset var verkligen inte särskilt bra i sina första versioner. Men jag behövde likväl skriva det. Nu är det lite bättre än det var i början, men jag vet fortfarande inte vad jag tycker om det. Bara att jag vill få det ur mig.
Just nu är jag tacksam över att jag inte går någon skrivarkurs med inlämningstider. Jag är lika tacksam för det som jag var när jag gick skrivarkurs och såg inlämningstiderna som ett sätt att få deadlines.
Jag tror att det är en bra väg i min utveckling – att jag numera kan skriva för mig själv och mer eller mindre strunta i vem som ska läsa. Att hela tiden se en sträng läsare framför sig kan ibland vara hämmande för kreativiteten.
Utsnitt av förlagsavtalet (med överklottrade personuppgifter). <3
Jag har något att berätta. Något jag drömt om att skriva länge länge, men som jag nästan hade slutat hoppas på.
För snart två decennier sedan fick jag mitt första snälla refuseringsbrev, ett brev där förlaget Tiden bland annat skrev att de trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt, riktigt bra. Det brevet, tillsammans med annan uppmuntran från viktiga personer, har gjort att hoppet om att en gång bli utgiven författare har hängt kvar på en skör tråd. Parallellt med mitt arbete som frilansande journalist och kommunikatör, studier och barnalstrande har jag hoppet levt om att en dag ge ut böcker. Jag har gått otaliga skrivarkurser, bytt texter med vänner. Lyssnat på skrivarpoddar. Putsat, slipat, strukit och suckat. Lågan har emellanåt varit mycket svag.
På sistone hade jag börjat undra om det var någon idé att fortsätta. I november nästa år fyller jag femtio år. Börjar det inte bli patetiskt att släpa runt på denna konstnärsdröm, som en annan tonåring?
Men jag hade inte gett upp helt. Det föll sig så att bokförlaget Beta Pedagog utlyste en barnbokstävling, och jag hade ju ett nästan färdigt manus som jag dessutom betalat en lektör för att bearbeta.
Jag bad min kompis, författaren och förlagsredaktören Johanna Strömqvist, läsa det ytterligare en gång med sin erfarna redaktörsögon. Hon gav mig några bra tips som jag köpte rakt av. När jag fixat till texten ännu en gång skickade jag in den.
Jag tänkte att det blir väl som vanligt, som det blev med den där Bonnier Carlsen-tävlingen (dit jag skickade en tidigare version av manuset) – det vill säga att jag inte hör ett knyst och att priset går till någon annan.
Jag hann till och med efterlysa nya testläsare, barn denna gång, för att se om det fanns något som kunde förbättras ytterligare. Jag skickade det även till en annan förläggare, som dock tackade nej efter ett dygn.
Men så hände det. Ett mejl från Beta Pedagog:
Hej Marja!
Jag är glad att kunna meddela att du är en av finalisterna i Beta Pedagogs manustävling 2021! Vi tyckte mycket om ditt manus ”Klockan som ägde tiden”.
Innan vi utser en vinnare vill vi försäkra oss om att våra finalister fortfarande är intresserade av tävlingen och inte har fått manuset antaget av ett annat förlag.
Därför får du gärna svara på det här mejlet så snart som möjligt, och berätta om vi fortfarande kan räkna ditt manus som ett bidrag.
Jag blev så glad att jag nästan ville gråta. Bara det att de hade läst mitt manus och tyckte om det!
En vecka senare fick jag ett nytt mejl. Jag hade inte vunnit (något observanta läsare kanske redan noterat). Men det gjorde inget, för:
Med detta sagt har vi haft en diskussion här på redaktionen, och vi är alla överens om att ditt manus är för bra för att vi ska vilja släppa taget om det. Därför vill vi ändå erbjuda dig utgivning hos oss. Din berättelse är välskriven och spännande. Du ger en gripande och realistisk inblick i vardag, tankar och känslor hos ett barn med NPF, och som läsare känner man verkligen med Valter när han ställs inför valet och kvalet som klockan innebär. Även de filosofiska och övernaturliga inslagen lyckas du skildra på ett intressant, enkelt och trovärdigt sätt. Vi på Beta Pedagog vore alltså väldigt glad om vi fick göra en bok av det här manuset.
Ja, så stod det alltså. Min Valter ska bli en riktig bokkaraktär!
Vidskeplig som jag är har jag inte velat ”komma ut” offentligt med detta förrän avtalet var påskrivet, även om jag hade velat skrika ut till hela världen hur glad jag är!
Jag är tacksam till Författarförbundet som erbjuder juridisk rådgivning till debutanter trots att vi (ännu) inte är medlemmar. Tack vare dem skrev förlaget bland annat in en konkursklausul så att jag får tillbaka min upphovsrätt om det skulle hända något så olyckligt som en konkurs (peppar, peppar). I kontraktet står också att boken kommer att ges ut inom 18 månader. Planen är att den ska komma ut i höst.
Så här såg mitt följebrev ut:
Valter är inte sams med tiden. Hans föräldrar skäller på honom för att han så ofta kommer för sent till skolan. Hans lärare Samira tycker att han borde gå i lilla gruppen, men det vill han inte. Där går nämligen Parisa som slog honom i förskolan. Valter vill gå kvar i sin klass, för där går hans bästa kompis Oscar.
Oscar bor granne med Valter och skulle kanske inte ha funnits om inte hans syster hade dött.
Hemma hos mormor hittar Valter en silverklocka. Den har pyttesmå spröda visare och kugghjul som syns bakom urtavlan. Tillsammans med sin kompis Oscar testar han klockan och märker att den kan sakta in tiden. Bara sju minuter åt gången, men det räcker för att Valters tid ska passa in mer i världen.
Men vem är det som har skrivit de mystiska lapparna som de hittar i Hemliga rummet i källaren? Vad är ett maskhål? Är stenarna på skolgården egentligen drömvarelser? Och varför är den gamle grannen Blomberg så intresserad av Valters klocka?
Klockan som ägde tiden är en filosofisk spänningsberättelse för barn i åldrarna 9-12 år. Den handlar om ett barn med en annorlunda syn på världen. Jag vill att den ska bidra till att fler får förståelse för barn med exempelvis högfungerande autism/Asperger. För den som är intresserad av att lära sig fakta finns också inslag av fysik, biologi och filosofi i texten.
