Ta åt dig när du får bekräftelse

Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än.
Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än. Jag har utelämnat ett namn som är påhittat. Vill ju inte att någon ska stjäla det! 😉

Jag bubblar av inspiration idag. Detta skrivs på tåget på väg hem från en återträff med mina gamla kurskamrater från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet. Vi var i Vimmerby, på Astrid Lindgrens Näs. Jag läste kursen 2011–2012 och den här gången var alla gamla elever inbjudna till de nuvarande elevernas seminarier. Av ekonomiska skäl har jag inte vågat tillåta mig själv att ägna det litterära skrivandet så mycket tid som jag behöver, men det har alltid funnits i bakhuvudet, ivrigt pockande. Att resa ner till Vimmerby över helgen var ett sätt att manifestera för mig själv hur viktig skrivardrömmen är. Jag får så mycket positiv energi av att träffa mina skrivarvänner. De förstår precis hur det är att vara i processer, att inte våga ta sig tid och att bli refuserad. Med mera. Vi har en Facebookgrupp där vi peppar och tröstar varandra, läser varandras texter och mycket mer. Allt fler av mina kurskamrater får nu böcker utgivna, så nu måste jag skärpa till mig! Själv har jag fått ett gäng snälla refuseringar av typen ”vi gillar det du skriver men det här är inte färdigt” – och nu i efterhand kan jag bara hålla med dem! Nu när jag har koll på hur ett manus ska se ut kan jag inte skicka in något förrän jag tycker att det är utgivningsbart.

Författaren Johanna Thydell (hon som skrev den fina Augustprisvinnaren ”I taket lyser stjärnorna”) var i Vimmerby och berättade om sin skrivresa, vilket var väldigt inspirerande. Hon sa något i stil med att ” “Varje gång jag fick bekräftelse på att jag kunde skriva sög jag åt mig”.

Jag försöker ta hennes ord till mig. Om jag hade varit bättre på att suga åt mig bekräftelse hade jag kanske vågat ge skrivandet mer tid och tro. Jag har trots allt fått mycket bekräftelse med tanke på att de flesta manus som skickas in till förlagen bara får standardrefuseringar.

Johanna Thydell berättade också att hon kontaktat Värnamo Nyheter när hon var sexton år och bett att få skriva krönikor. När tidningen bad om arbetsprover gick hon hem och lusläste tidningskrönikor och gjorde närstudier i hur de var uppbyggda. Jag är imponerad – så målmedveten och metodisk var jag definitivt inte vid sexton! Men det är väl därför hon har kommit så långt.

Vi hade ett textsamtal i gruppen också, och det satte verkligen igång kugghjulen i min hjärna. Jag skriver på en sorts dystopi för ungdomar, en gammal idé som bygger på bilder som jag har fått i mitt huvud. Men mina vänner sa att jag måste göra världen jag skapar tydligare. Jag fick förslaget att börja med att göra en ”mind map” för att få en överblick. Så nu jobbar jag med min mindmap. Jag ska även rita en karta över staden där mina huvudpersoner bor. Om jag inte vet hur världen jag skriver om ser ut, blir det väldigt svårt för läsaren att veta det.

Nu har jag alltså offentliggjort denna berättelse – allt för att få en spark i baken och ge mitt skrivande mer tid. Jag ska åtminstone göra det i juni, när min kommunikatörsutbildning tar sommarlov. För tid är det som behövs, tid och fokus (och ett eget rum förstås).

Här kan ni läsa bloggar av några av mina eminenta före detta kursare (kan komma att fyllas på):

Angelica Öhrn

Ingrid Jönsson

Ann-Charlotte Ekensten

Linnéa Krylén

Sofia Hedman

Jeanette Palm på Bokhemligheter

 

Share

En halvfinnes bekännelser

Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.
Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.

När jag presenterar mig som Marja händer det att folk börjar prata finska med mig. Då måste jag skaka på huvudet och säga att jag tyvärr inte talar finska.

Jag har en finsk mamma och en svensk pappa. Jag växte upp i ett radhus i en trygg förort norr om Stockholm och var mest svensk, även om det hände att skolkamrater kommenterade mitt namn och den allmänna uppfattningen tycktes vara att finska är ett fult språk och att vi var lite udda och konstiga. Jag ville inte heta Marja utan önskade att jag hade fått ett vanligt svenskt namn, som Ulrika eller Helena. Samtidigt var jag inte ensam om ha finskt påbrå.

Fosterlandet

Kanske måste man nå en viss ålder för att börja fundera över mitt ursprung. När jag såg skådespelaren Tanja Lorentzons monologföreställning Mormors svarta ögon kände jag igen mig i mycket. Här är ett Youtubeklipp om den föreställningen. Tanja Lorentzon spelar också huvudrollen i Fosterlandet, som just nu spelas på Stockholms stadsteater efter att ha satts upp i Göteborg och Helsingfors. Det är en fantastisk föreställning, tycker jag, inte bara för att min lillebror Jerker var med och arbetade som dramaturg. Han har grävt mer i våra rötter än vad jag har gjort.

Kontrasterna

Min svenska pappa kommer från en familj som gav mig ett visst kulturellt kapital – min farfar Eyvinds ena bror, Anders, grundade designskolan Beckmans, och den andra brodern, Per, illustrerade barnböcker. Det gjorde även ”Pelles” fru Kaj. Min uppväxt präglades av kontraster: Ena helgen var vi i farmors och farfars stora villa i Stocksund och den andra i mormors etta i Flemingsberg. Mormor Annikki pratade inte svenska så jag minns mest saker och detaljer: De pastellfärgade bomullstussarna och tvålarna i badrummet, den skrovliga brödkaveln under bordet (fotmassage), det virkade vita överkastet i sängen bakom alkoven och den gammeldags dockan som mamma hade haft som liten. Lägenheten låg högt uppe i ett av Flemingsbergs färgglada miljonprogramshus.

Höghus i Flemingsberg
Jag vet inte om mormor bodde i just detta hus men jag minns att lägenheten låg väldigt högt upp i ett område med många höghus. Foto: Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=41766902

Kriget

Jag kanske inte har alla fakta korrekt, men i korthet ser min finska historia ut så här: Mormor kom från Ruovesi i västra Finland och flyttade med min mamma och mammas syster till Sverige 1956, som arbetskraftsinvandrare. Då var mamma sju år och min moster tolv. Mormor hade skilt sig från morfar som blev kvar i Finland och bildade en ny familj. Han dog innan jag föddes.

När jag var liten hörde jag ofta att mormor hade haft flera bröder, men att två av dem dödats i det finska inbördeskriget. Det lät exotiskt och långt borta. Långt senare fick jag höra att mormor hade haft en käraste som också dödats i kriget, innan hon träffade morfar som var mycket äldre än hon. Jag tänkte mycket på mormors känslor när jag såg Fosterlandet.

Höfterna

När jag var ett år fick jag en nalle av henne, och han kom att bli min mest trogna följeslagare under barndomen. Han finns fortfarande kvar, sliten och älskad. Mamma säger att mormor och jag kom bra överens när jag var ett litet barn som ännu inte kunde tala. När jag själv började prata – svenska – förstod vi inte varandra. Mormor levde över trettio år i Sverige, men umgicks bara med finnar och lärde sig aldrig svenska. Ibland fick jag hennes ord tolkade av mamma. Mormor försökte alltid göda oss och mamma lät förstå att mormor hade levt i krig och fattigdom då det hade behövts lite hull att ”ta av”. Det var lite svårt att förstå när jag blev tonåring på det välnärda åttiotalet och förbannade mina breda ”fertila höfter” som tycks vara en del av finska kvinnors arv.

Språket

Tanja Lorentzon har berättat om sin sorg över att inte kunna finska, något jag också kan känna nu när jag faktiskt arbetar med nordiska frågor. Tänk, vilken resurs jag hade kunnat ha haft, helt gratis! Kanske kände min mamma samma behov av att ”bli svensk” som Tanja beskriver. Mamma har förklarat det med att pappa och alla hennes vänner på den tiden var svenska och att hon inte kände sig tillräckligt bra på språket. Många år senare, efter att pappa och hon skilt sig, träffade hon en finsk man och tog upp finskan igen, men då var jag redan vuxen.

Litteraturen

Någonstans inom mig finns ändå spåren av min finska halva. Jag har märkt att jag ofta fastnar för finsk och finlandssvensk litteratur. Två storfavoriter i fantasy- respektive dystopigenren är Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit och Annika Luthers De hemlösas stad. En barnbok, vars humor träffar mig helt rätt, är Malin Kivelä och Linda Bondestams Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken. Jag känner att dessa böckers temperament stämmer överens med mitt, så nog är jag finne alltid, om än halv.

 

 

Share

15 minuters skrivande om dagen – det fungerar!

I slutet av april ska jag på återträff med några av mina kurskamrater från Att skriva barnlitteratur som jag läste på Linnéuniversitetet hösten 2011 och våren 2012. Jag ser verkligen fram emot att ge mig själv denna egentid och få prata skrivande med andra som är lika besatta av barn- och ungdomslitteratur som jag.

Att skriva artiklar och beställningstexter är en sak, men vilken skrivande person drömmer inte om att få ur sig något längre, mer bestående? Jag gör det i alla fall. Just nu har jag fått en coach i form av min kontorskollega och vän Frippe som då och då skickar meddelanden: ”Skriver du?” Hans uppmaning för några veckor sedan var att jag ska sätta upp målet på 15 minuters fritt skrivande om dagen. Det har gått ganska bra ändå! Jag har inte skrivit 15 minuter varje dag, men jag sätter mig ändå och bearbetar ett ofärdigt manus några kvällar i veckan, och då ofta längre än 15 minuter. Att sätta en så kort tid som mål gör det mer otvunget.

Mina råd till dig som behöver inspiration och en spark i baken för att skriva är alltså:

• Omge dig med uppmuntrande vänner, och

• Sätt små, små delmål.

Det fungerar! Arbetet går framåt och hoppets låga brinner försiktigt.

Share

Min tid som cool rocktjej

Akasha magazine, Lemmy Kilmister, Peter Steele
Några nummer av Akasha. Längst fram syns nyligen bortgångne Lemmy Kilmister på omslaget. Akasha gjorde två intervjuer med honom – den andra gången tog jag fotona. Han bjöd på Jack Daniel’s och stal pussar av oss.

Igår läste jag ett fanzine och blev nostalgisk. Ni som är födda efter 1985 ser förmodligen ut som stora frågetecken nu, så jag ska förklara. Fanzine är förkortning av fan magazine och är i grunden något som privatpersoner har skapat av hängivenhet, som hyllning till något de älskar. På 70-talet och framåt gjordes många punkfanzines som kännetecknades av klipp- och klistraesteteik och en anarkistisk inställning till vad man kan publicera. Gränsen mellan genialitet och trams var ibland hårfin. Fanzinen gjordes ideellt och hade inga ambitioner att gå med ekonomisk vinst, men för en del ledde fanzinemakande i ungdomen en karriär som musikjournalist (journalisterna Jan Gradvall och Martin Gelin började som fanzinemakare, och även Karolina Ramqvist gjorde en egen tidning i tonåren, även om den var lite lyxigare än de traditionella fanzinen).

Den fanzineliknande skrift som väckte min nostalgi är egentligen en kulturtidskrift som produceras med stöd av Statens Kulturråd. Men den har sina rötter i fanzinemyllan och har en tydlig fanzineestetik. Tidskriften heter Det grymma svärdet och har getts ut i flera år av förlaget Lystring. I Det grymma svärdet publiceras serier och noveller och jag tror att den fungerar som plantskola för många talanger.

Jag träffade gänget bakom Lystring på 1990-talet när vi alla hängde på Lava i Kulturhuset i Stockholm, där några av mina vänner till och med var anställda för att stödja fanzinetillverkning. Själv var jag en av medredaktörerna bakom det feministiska hårdrocksfanzinet Akasha som under en kort tid existerade i gränslandet mellan rampljus och undergroundkultur. Medier som Arbetaren, Expressen och Z-TV intervjuade oss eftersom vi var unga tjejer som skrev om tung musik.

Mitt feministiska uppvaknande kom under Akashatiden. Akasha började som en rolig grej som jag och mina bästa kompisar Annika ”Anki” och Pauline började göra när vi var 19 år och arbetslösa. Vi skrev om hårdrock för att vi tyckte om det. Vi kallade den först ”Muddle” (strul) och tryckte upp den i något tiotal exemplar. Vi intervjuade kompisar som spelade i band och skrev vad som föll oss in. Ett tag innehöll den en bilaga med skvaller om våra kompisar på en krog vi gick på, och i en liten krets blev den en snackis. Vi var hemskt elaka ibland.

Sedan höjde vi ambitionerna och blev seriösare. Vi fick veta av andra att det vi gjorde var ett fanzine. Alla sa: ”vad coolt att ni är tjejer”. Vi hade inte tänkt på att vårt perspektiv var annorlunda och att vi klampade in i en grabbvärld. När vi bytte namn valde vi Akasha efter den starka kvinnliga vampyren i Anne Rices bokserie. Vi bestämde oss för att enbart ha kvinnliga medarbetare, eftersom vi insåg att vi annars skulle förlora vårt unika perspektiv, eller vår ”usp” som en marknadsförare skulle kalla det (unique selling point). En del killar blev sura för att de inte vi fick vara med, men vi fick också många beundrarbrev (jag minns att jag blev lite smickrad när någon skrev: ”du är så yeah yeah wow wow” efter landsplågan som hördes överallt då).

Tidskriftens upplaga utökades (vi tryckte den som mest i 1000 exemplar och gick runt och sålde den på kommission till de olika skivhandlare som fanns i stan på den tiden). Vi kontaktades av skivbolag och fick mängder med gratisskivor (kan inte vara lika roligt att skriva om musik idag: Varsågod, här får du en länk helt gratis) och vi fick gå på fester och träffa rockstjärnor. Vi hann inte skriva om allt själva, så vi tog in nya medarbetare. Vi blev ett kvinnokollektiv och det var på många sätt en helt fantastisk tid. Men efter ett tag var vi så många kockar att jag tyckte att den första naiviteten och energin hade gått förlorad. Samtidigt var produktionen av tidningen oerhört slitsam och kostsam. Gratis cd-skivor och ackrediteringar till Hultsfredsfestivalen betalar ingen hyra. Min vän Annika drog det största lasset och jag är verkligen ledsen över att jag inte hjälpte henne mer.

När vi la ner Akasha 1999 kände jag mest lättnad. Några år senare blev vi intervjuade i Lystrings bok Fanzinerad som fortfarande går att få tag i.

Här kan ni läsa inte helt uppdaterad information om Det grymma svärdet.

Jag tror att jag kommer att återkomma till Akashatiden här på bloggen. Jag vill gärna hitta tillbaka till den där känslan av total kreativitet och naivitet.

Share

10 tips för dig som vill leva på ditt skrivande

Dator, skrivblock, glasögon
http://www.romandrits.com

Jag har försörjt mig på skrivande och journalistiskt arbete i över tjugo år. Jag är varken särskilt rik eller berömd, men jag har klarat mig. Jag har mest arbetat journalistiskt men har också gjort många mer informatörsinriktade uppdrag. Om du känner att skrivande är din grej, och om du är beredd på att testa olika genrer, har jag här listat några insikter som jag har fått:

  1. Stava rätt och håll deadline. En kollega som just nu har uppdrag som redaktör berättade att hen får förvånansvärt många texter som är illa skrivna och inte ens har gått igenom stavningskontrollen i Word. Många slarvar också med deadline. ”Det beror kanske delvis på att vi betalar så dåligt”, funderade kollegan, men vi var överens om att det är förvånande att så många kommer undan med slarv, med tanke på den hårda konkurrensen bland frilansande skribenter och journalister. (Jag vet att många berömda författare är dyslektiker och har ett fantastiskt språk som vi språkpoliser aldrig kommer i närheten av, men det finns likväl ett stavningsprogram i de flesta datorer).
  2. Hitta tonläget och se läsaren framför dig. Detta är ofta svårare än du tror och det kan ta månader eller år att hitta tonläget för just den tidskrift eller organisation du skriver för. Jag har mest arbetat med journalistiska metoder, även om uppdragsgivaren inte har varit någon tidskrift utan exempelvis en myndighet som vill ha innehåll på sin hemsida. Att skriva som kommunikatör är ofta annorlunda. Ibland krävs att du skriver mer säljinriktade texter. Jag har insett att jag måste vara engagerad för att mina texter ska beröra. Det kan vara bra att fundera över vilken sorts texter du är bäst på.
  3. Skaffa dig en nisch. Många skrivaruppdrag som jag har trillat över kräver stor ämneskunskap. Ett av de bästa sätten att överleva som skrivande yrkesmänniska är att bli väldigt kunnig inom en nisch, och det tar tid – ofta många år.
  4. Hur är personkemin? Även om du gillar mediet, kanske du inte alls kommer överens med redaktören eller uppdragsgivaren. Kan ni kommunicera? Känner du att personen har förtroende för dig? Jag väljer hellre god personkemi än att stånga mig blodig mot någon prestigefull redaktör som tydligt visar att jag är hopplös.
  5. Alla uppdragsgivare är inte publicister. Då är det du som är experten, och du kanske måste ta mer ansvar för texten. Det kan vara befriande, men också utmanande eftersom uppdragsgivaren inte kan ge dig så mycket stöd i ditt skrivande. Risken finns att texten kanske inte blir lika bra utan en redaktör, men du får också chansen att briljera med dina kunskaper.
  6. Lär dig hantera besservissrar. Ända sedan jag som 19-åring började arbeta som reporter har jag fått hantera intervjupersoner som vill rätta och peta i mina texter när de ska kolla sina citat. Ofta har jag fått utgå ifrån situationen. En gång åkte jag ut på en extra intervju för att blidka en äldre dam på Lidingö som kände sig missförstådd av min text. Det var jobbigt, men damen behövde det, och efteråt var hon nöjd. Jag har också fått tillbaka texter med ändringar som har gjort texten dubbelt så lång, och som har innehållit oändliga mängder superlativ om intervjupersonen. I de fallen gäller det att bara fokusera på fakta och stryka klyschorna. Jag är oftast snäll, men om du arbetar med granskande text rekommenderar jag att du är tuff men respektfull, samt visar tydligt att det är du som är experten inom ditt område.
  7. Se skillnad på journalistiska texter och uppdragstexter. Om det är en journalistisk text har du förhoppningsvis rätt att skriva det du enligt din publicistiska heder anser är rätt. Men om det är en ren uppdragstext måste du ibland släppa prestigen och tåla kritik och ändringar från din uppdragsgivare och andra inblandade. Nu får jag kanske hela Journalistförbundet på mig, men så ser verkligheten ut. Jag ser ofta uppdragstexter som brödjobb. Det händer att jag inte vill ha min byline under dem.
  8. Försök att skilja mellan dig som privatperson och yrkesperson. Detta är svårt. Om din text refuseras eller kritiseras finns risken för att du ser det som en skymf mot din personlighet. Det kan du inte göra som professionell skrivare – då går du under. De flesta som skriver texter som andra människor läser kommer förr eller senare refuseras och kritiseras. Och de flesta blir bättre skribenter av detta, om kritiken är relevant och konstruktiv. Dessutom har människor för vana att bara kommentera texter som de av någon anledning ogillar, så utgå från att de är nöjda om du inte får kritik.
  9. Läs, läs! Många vill skriva, men är för lata för att läsa. Min bestämda åsikt är dock att bokläsande det bästa sättet att bli en bättre skribent – även om du inte skriver skönlitterärt. Studera gärna språket och undersök hur författaren gör för att berätta sin historia. 
  10. Inse att konkurrensen är hård. Även om du försöker följa alla ovanstående råd är konkurrensen om skrivjobb hård. Några gånger har jag blivit brädad på ”mållinjen” när jag sökt jobb eller uppdrag som jag har tyckt att jag skulle passa alldeles utmärkt för. Oftast har de som fått jobben varit mer meriterade än jag, och då har det ändå känts okej. Det är värre när någon mindre meriterad får jobbet. Orättvisa är också något du måste lära dig att hantera – och som sagt, inte ta personligt.
Share

Reseknarkarens klimatångest

Jag längtar efter att resa mer. Komma iväg och se nya miljöer och människor, känna nya dofter, få inspiration. Jag drömmer om regnskogen, om New York, om Indien, och om att barnen ska bli stora nog att kunna följa med på äventyr. Men bortsett från en Kalifornien-resa till min svägerskas bröllop 2012 har familjen de senaste åren stannat innanför Nordens gränser och åkt tåg överallt. Eftersom jag även åker till Danmark och Norge i jobbet minst två gånger om året längtar jag efter att se något annat, något sydligare och mer exotiskt. Kroatien eller Portugal lockar. Så jag surfar runt på reseföretagens hemsidor och läser om hotell och lägenheter och flygresor, och jag tänker att alla andra flyger ju. Måste vi ensamma vara så rättskaffens när ingen annan är det?

hand framför flygplansfönster
Foto: Nata Pestune
www.suntreestudio.com (Från http://barnimages.com)

Då säger min älskade son (8,5 år): Om vi ska åka någonstans vill jag åka tåg eller bussar som går på biogas, något som inte släpper ut så mycket avgaser.

Och jag inser att jag inte kan låta bli att lyssna på ett sådant engagemang. Själv kommer jag kanske inte behöva lida så mycket av klimatförändringarna under min livstid, men för honom och hans syster, och deras eventuella barn, blir de säkert mer påtagliga. För deras skull måste jag välja tåget i år med.

Därför söker jag tips och erfarenheter från andra som har tågluffat i Europa, gärna någon som har åkt tåg till Kroatien med barn. Är det roligt eller bara jobbigt? Skriv gärna till mig på marja@marjabeckman.se.

(Nej, detta var inget blogginlägg om skrivande, men om inspiration. För övrigt är jag glad att jag idag ägnade 45 minuter åt att bearbeta mitt ofärdiga romanmanus medan sonen tränade parkour).

 

 

Share

Förbannelsen i att alltid vara duktig flicka

Supergirl

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch”, sa en frilansjournalistkollega till mig i veckan. Jag var på en kurs i muntligt berättande, arrangerad av Journalistförbundet med Ida Junker från Fabula Storytelling. Riktigt intressant och nyttigt för mig som behöver öva mer på att tala inför folk och lita på att människor lyssnar. Vi hade gjort några skissartade teckningar för att illustrera minnen som vi skulle berätta om för varandra, och jag fick beröm för att jag var bra på att rita. Jag förklarade att jag ritade jämt som barn och var den som fick speciella uppdrag i skolan att rita omslag och liknande – tills jag började på gymnasiet och lärde känna Pauline som också var bra på att rita. Pauline, som blev och fortfarande är en av mina bästa vänner, var väldigt skicklig på att avbilda, och det var inte min starka sida. Det ledde till att jag skrinlade mina vaga ambitioner om att utveckla mitt tecknande.

När jag berättade detta för min journalistkollega sa hen det där: ”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Kollegan syftade på illustratörsbranschen som förmodligen är ännu tuffare och hårdare än journalistbranschen.

Orden fick mig att tänka: Hur känslig är jag egentligen? Och hur mycket har jag låtit rädslor och ogina kommentarer hindra mig från att göra det jag egentligen vill göra?

Jag vet att jag är väldigt känslig för människors energi. Vissa människor klickar jag med direkt, medan andra gör mig avvaktande. En del växer när jag lär känna dem, medan andra fortsätter att göra mig avvaktande. Kanske är det någon sorts urtidsmänniska i mig som sätter upp ett skydd. Om jag tycker att en människa som jag måste samarbeta med är svår att förstå ägnar jag orimligt mycket tid åt att försöka förstå honom eller henne. Förmodligen ägnar denna person inte en bråkdel av den tiden på att förstå mig, utan tycker bara att jag är en försynt typ. Det är oftast väldigt extroverta människor som liksom slukar min kraft. I de flesta fall gör de inte alls detta av illvilja, utan för att de bara är helt andra personlighetstyper.

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Hm. Jag har ändå en viss distans till refuseringar och annan arbetsrelaterad kritik, så länge kritiken är relevant och konstruktiv. Jag vet att jag kan mitt yrke, men jag kan bli frustrerad när jag inte lyckas leva upp till min potential. Varför blir jag sur på mig själv när jag inte är duktig nog?

Det värsta är att jag ser att min lilla dotter, snart 4 år, är likadan. Hon är otroligt driven och självständig och vill fixa det mesta själv. När hon gör något fel, som att spilla, som man lätt gör när man inte fyllt fyra och försöker hälla upp juice från en tung kanna, kan hon bli helt knäckt och liksom krypa ihop av undertryckt ledsnad. Det får mitt hjärta att svida. Min son är inte alls lika ”duktighetsdriven”, trots att vi har försökt uppfostra dem likadant. Är hon bara mer känslig för våra reaktioner?

Mer läsning:

Mitt inlägg om att vara introvert

SvD:s Idagsida: ”Det är inte farligt att vara duktig flicka”

Kollega: ”Duktiga flickor blir sällan chefer”

Share

Språkförvirring och nördig bok om översättning

I början av den här veckan var jag på en konferens i Oslo där deltagarna kom från flera olika europeiska länder. Det officiella språket var engelska, men när jag träffade svenskar och norrmän pratade jag svenska, av ren rutin. På tisdagsmorgonen, innan jag druckit kaffe, råkade jag prata svenska med en tysk och en österrikare som jag skulle intervjua. De bara skrattade, men jag kände mig en smula oprofessionell…

Det är mycket engelska i mina uppdrag just nu – artikeln som jag skriver från Oslo-konferensen är på engelska, och mitt andra uppdrag, för Rainforest Alliances svenska blogg, handlar till stor del om att översätta inlägg från de brittiska och amerikanska bloggarna till svenska.

Bokomslag: Att översätta är nödvändigt av Mall StålhammarJag läste nyligen en nördig och matnyttig bok om att arbeta som översättare, ”Att översätta är nödvändigt” av författaren och professorn i engelska Mall Stålhammar (Carlssons). I korta kapitel diskuteras allt från poesi till tekniska manualer. Boken gav en hel del nya lärdomar. Visste ni till exempel att uttrycket ”det är lättare för kamelen att komma genom ett nålsöga än den rike att komma till himlen” är felöversatt? I själva verket har det grekiska ordet kamilos (rep) förväxlats med kamelos (kamel). ”Kombinationen rep och nålsöga är visserligen inte så slående, men betydligt rimligare än kamel och nål”, skriver Mall Stålhammar.

I nyhetstexter kan det vara extra viktigt att veta varifrån vilket syfte som ligger bakom texten. En översättare bör alltså ha kunskap om bakomliggande sammanhang, skriver Mall Stålhammar. Ett exempel: ”Epitet som ’banditer/fascister/huliganer i sovjetiska, och nu även ryska texter, betyder ofta helt enkelt meningsmotståndare.”

Kontext är allt. Den som översätter litteratur kan behöva leta i andra böcker från samma tidsperiod för att få till rätt uttryck och tonläge.

Boken vänder på de flesta blad när det gäller översättning. Ett kapitel handlar om uttryck och en kul notering är: ”Vid översättning riskerar alla källspråkets klichéer att bli originella metaforer och skapa ett helt annat uttryck än det ursprungligen avsedda.”
Ja, det finns många fallgropar. Boken innehåller också flera länkar och tips på hjälpmedel för översättare. Google translate är ett hjälpmedel som hela tiden blir bättre, bland annat genom att mönster skapas av återkommande kombinationer av ord. Jag använder Google translate för att kolla att jag inte missförstått ord och uttryck, men jag måste förstås kolla noga så att inte meningarna blir helt koko. Än behövs vi människor.

En version av den här recensionen kommer också att publiceras i Tidningen Kulturen.

Share

Varför skriver jag?

Inger Edelfeldt och Melker Garay.
Inger Edelfeldt och Melker Garay (bakifrån).

I torsdags var jag på ett samtal i Kulturhuset med den titeln. Det var arrangerat av Tidningen Kulturen som på köpet fick lite välförtjänt marknadsföring. I programpresentationen stod det: Många drömmer om att ’skriva en bok’, men varför skriver de inte? Eller skriver de, fast refuseras i all evinnerlighet av förlagen?”. En sympatisk utgångspunkt för alla skrivande drömmare där ute. Jag är en av dem, jag har också skickat in manus till förlag och fått dem refuserade. Efter några år i skrivarkretsar vet jag att refuseringar är något man måste stå ut med, att nästan alla blir refuserade någon gång.

Det intressanta är vad det är som får människor att inte ge upp. Men den viktigaste anledningen till att jag gick på föredraget var att Inger Edelfeldt skulle vara med. Hon var min ungdoms stora idol. En gång i tonåren tänkte jag skriva brev till henne och fråga om livsråd för att jag tyckte att hon måste förstå precis hur jag tänkte. Jag skrev aldrig något. (Undrar om författare får många sådana brev, och vad de tycker om dem?)

De andra tre i panelen var Tove Folkesson, Anneli Jordahl och Melker Garay. Den enda som nämnde refuseringar var Melker Garay som sa att han tio minuter efter en refusering hade ryckt upp sig och tänkt ”nä, för i helvete, det här ska jag fixa.”

Tove Folkesson berättade att hon har skrivit en uppsats där hon intervjuat några kända författare om varför de skriver och bland annat kommit fram till att många skrivande människor har ett självständigt tänkande som de vill få ner i text. Risken med att vara en sådan person är att bli en oförlöst person som blir bitter när de självständiga orden inte blir publicerade; ”jag tror att många drivs av ett slags förtvivlan; jag måste förklara det här för er”, sa hon.

Hon pratade också om att skriva för att det finns något att utreda, något som skapat oordning. Att skriva för att bli ”hel”. Andra kan ha en skönhetsupplevelse som de försöker skriva sig tillbaka till.

Anneli Jordahl pratade om att hon skriver trots att det är jobbigt och att många om och om igen kommer tillbaka till samma tema: ”Jag tänker inte att ’nu ska jag skriva om maktförhållanden, klass och hundar’, men brukar komma tillbaka dit ändå.”

Inger Edelfeldt: ”Jag tycker att det är roligare att se skrivandet som en upptäcktsfärd snarare än att försöka bevisa något eller övertala någon. Därför vill jag inte delta i debatter.”

Frågorna var uppenbarligen inte alldeles lätta att besvara, men det var intressant med ett samtal som inte enbart handlade om att marknadsföra en ny bok (även om framför allt Inger Edelfeldt var ganska tydlig med att det var därför hon var där). Jag gick inte därifrån med några tydliga svar, men en fråga: Vad är det för oordning jag försöker reda ut?

Share

Hellre hatad än trevlig – eller?

Bokomslag Doktor GlasMan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. 

Hjalmar Söderbergs klassiska citat ur ”Doktor Glas” upphör aldrig att vara aktuellt. Men det där att bli avskydd och föraktad har fått en ny dimension idag när nätet svämmar över av hatiska kommentarer och folk på allvar får dödshot för att de syns i tv eller skriver sin åsikt.

När jag var 27 och vikarierade på Svenska Dagbladet skrev jag en text om en politisk teater och fick ett argt mejl av en manlig läsare som tyckte att jag var en idiot. Det var 2001 eller 2002, före de sociala mediernas tid. Jag försökte argumentera med honom men upptäckte att det var som att tala med en betongvägg.

Efter det har jag bara skrivit för små medier som hatarna inte läser eller bryr sig om, och det är skönt. Jag är för känslig för att vara en agitator, och jag skriver sällan något uttalat politiskt. Det kändes som om min naivitet försvann den gången.

En gång hade jag en chef som sa att det jag skrev var trevligt men att något saknades. Hens ord sitter kvar, som brännmärken. Sedan dess hatar jag ordet trevlig – för trevlig betyder motsatsen till det som Hjalmar Söderberg skrev. Trevliga ord väcker inga känslor, de lämnar dig oberörd.

Visst vill jag väl beröra, få människor att känna, tänka och agera? Frågan är om det är möjligt utan att också drabbas av folk som ogillar det jag gör, som rentav börjar hata mig?

Vad tror ni?

 

Share

Krönikor om att arbeta med skrivande.