Kommunikation

Så tänker jag om hashtags

Lämna en kommentar
utsikt från kontorsfönster olika årstider
Här är ett exempel på hur jag använder hashtags: Jag samlade bilder på samma kontorsutsikt i våras. Det var roligt att se hur årstiderna växlade.

Innan jag började läsa marknadskommunikation inom sociala medier på Nackademin hade jag svårt för hashtags, i alla fall när de kändes överdrivet kommersiella och ytliga och folk strösslade med dem. Jag känner delvis på samma sätt idag, men på Nackademin fick jag lära mig att den som vill nå ut på Instagram bör använda minst åtta relevanta hashtags för att nå ut till en bredare skara. Jag fick också lära mig att det sällan lönar sig att använda alltför använda taggar, typ #love, eftersom man då har en väldigt liten chans att hamna i den så kallade inläggstoppen. Det är heller inte särskilt effektfullt att använda en tagg som ingen annan har använt. Det mest effektfulla är oftast att välja något lagom populärt.

På Twitter får du bara skriva 140 tecken, vilket innebär att det inte går att strössla med taggar. Där gäller det att spara på orden och välja en tagg inom just det man vill sprida.

(De flesta vet väl vad en hashtag är? Läs annars Wikipedias artikel eller den här pedagogiska texten som Dagens Nyheter publicerade 2010. Fyrkantstaggen före ett ord eller en mening gör det lätt att samla och kategorisera inlägg. Hashtags används mest på Twitter och Instagram. I de andra kanalerna verkar de inte ha samma effekt.)

Jag använder mest hashtags i jobbet men många av mina bekanta gillar att använda dem privat. Därför slängde ut följande fråga på Facebook och Twitter:

Hej gott folk! Skriv från hjärtat: när och varför använder ni #hashtags?

Hej gott folk, skriv från hjärtat: när och varför använder ni hashtags?

Jag fick ganska många roliga svar, till exempel:

Jag har nedan försökt dela in hashtaggar i olika kategorier.

Hashtaggarnas vanligaste användningsområden

1. För att sprida inlägg och bli synlig för fler

Se mer information i den här textens inledning. Om du har ett privat Instagramkonto, som inte har som syfte att spridas till den stora massan, men ändå använder vanliga taggar (typ #semester2017) kommer dina följare som klickar på taggen se de alla offentliga inlägg där taggen använts, men de som inte följer dig kan inte se din bild.

2. För att samla information på samma ställe eller delta i en konversation

När min uppdragsgivare NVL.org har konferenser skapar vi alltid en hashtag som vi uppmuntrar deltagarna att använda om de vill twittra eller instagramma från konferensen. Då går det lätt att läsa alla inlägg i efterhand eller följa konferensen i realtid.

Samma sak gäller för dem som vill starta en trend, sprida ett budskap eller starta en debatt. Eftersom det inte går att äga en hashtag är det smartast att hitta en formulering som inte redan används, men man kan inte skydda sig mot att någon annan använder samma tagg inom något annat ämnesområde.

Många som exempelvis gifter sig eller har en stor fest skapar en tagg för att alla bilder ska kunna ses i efterhand.

3. För att förklara och förtydliga

En lärare skrev på Twitter att hon använder taggar på Instagram för att märka upp vad inläggen handlar om åt sina elever.

Jag har vid ett tillfälle använt taggen #fidgetspinner för att det skulle vara lätt för mina följare/vänner/föräldrar att fatta vad det var jag skrev om. Inte för att jag ville positionera mig inom kategorin dagslände-leksaker.

4. Taggar som blivit begrepp

Inom denna kategori kan man till exempel räkna #tbt som betyder Throwback thursday och syftar till att återpublicera ett äldre inlägg eller visa ett foto från förr. Och det ska helst göras på en torsdag förstås.

5. För att skämta, poängtera eller vara ironisk

Ovan nämnda #faanvadvarmt #dörsnart är ett exempel på den sortens taggar, eller #långameningarsombaragörinläggetlitemerhumoristiskt men inte har någon spridningseffekt alls eftersom det är osannolikt att någon annan skrivit exakt samma mening.

Sociala medier är ingen vetenskap och det finns inget ”rätt” eller ”fel”, förutom att man naturligtvis inte bör kränka och hota folk och så vidare. Och som så ofta inom sociala medier kommer en del att tycka att det jag just skrivit är självklart och övertydligt och en del kanske inte håller med mig alls.

Efter den här redogörelsen känner jag dock att jag #inteorkarskrivaettordtillomhashtags – det var mer utmattande än jag hade kunnat ana. God natt!

Share
Kommunikation, Marknadsföring

SWOT-analys över mig själv

Lämna en kommentar
Positioneringskarta för personer som arbetar med skrivande.
Förslag på positioneringskarta över yrket professionell skribent (om jag ligger rätt vet jag inte, allt är relativt).

Idag har jag gjort en SWOT-analys och en positioneringskarta över mig själv. Nja, inte MIG som privatperson, utan om mig som småföretagare.

Vad är då en SWOT?

SWOT står för Strengths, Weaknesses, Opportunities och Threats, alltså Styrkor, Svagheter, Möjligheter och Hot.

Jag fick idén när jag höll en kurs i marknadsföring för några andra småföretagare. Att lista och kategorisera kan vara ett sätt att få syn på sina styrkor och svagheter som yrkesmänniska och småföretagare, och förhoppningsvis kan det också öppna för just möjligheter samt göra dig lite mer förberedd på dåliga händelser. Om du har identifierat vilka hot som finns mot din verksamhet har du förhoppningsvis också tänkt ut en back-up-plan.

Här kommer mitt första försök till SWOT, som kommer att kunna modifieras med tiden.

Styrkor

Jag är… 

… en god stilist, jag kan skriva

… en god lyssnare och lätt att arbeta med enligt arbetsgivare

… samarbetsvillig

… lojal (när organisationen/personen förtjänar det)

… som allra bäst när jag är engagerad i ämnet

Jag har…

… lång erfarenhet och rutin

… känsla för form och bild

… mycket kunskap om vissa ämnen (skola, utbildning, jämställdhet, sociala frågor)

… livserfarenheter som jag kan använda i arbetet (till exempel min sons Aspergerdiagnos och min egen erfarenhet av att vara introvert)

… utbildning och kunskap om kommunikation i digitala kanaler och sociala medier

Svagheter

Jag är inte förtjust i att sälja och vara påstridig. Det gör att jag inte är någon riktig skjutjärnsjournalist, och även att jag har svårt att hålla ut i säljprocesser.

Mitt behov av att dra mig undan för bästa möjliga resultat kan ibland uppfattas som ointresse/dåligt engagemang om man inte känner mig.

Jag är tydligen ”äldre” enligt vissa (över 40), fast det är ju inget att göra åt. Däremot kanske jag måste övertyga någon trångsynt person om att jag har koll fastän jag är så gammal.

Möjligheter

Jag hoppas kunna fördjupa mig i de ämnen jag specialiserat mig på (skola, utbildning, jämställdhet, sociala frågor, samt diagnoser och att vara annorlunda)

Jag skulle kunna utveckla mina kunskaper i sociala medier också, och utbilda andra småföretagare som inte har så stora grundkunskaper. (Läs mer i förra inlägget ”Ta det goda med det onda”)

Generellt ska jag fortsätta att arbeta med min förmåga att kommunicera så att folk förstår mig!

Och så vill jag förstås alltid bli en bättre skribent och skriva skönlitterära böcker, men det är liksom ett sidospår!

Hot

Konkurrensen är och har alltid varit stor, både bland journalister, skribenter, författare och kommunikatörer.

Ur ett längre perspektiv kanske min yrkesroll, åtminstone den som sociala medie-redaktör, är hotad av robotar och automatiska publiceringsprogram.

Vad är en positioneringskarta?

Ett annat verktyg som företag kan använda är en positioneringskarta. Jag testade att göra en på skoj, för min egen verksamhet (se bilden ovan). Det tog en stund; positionerna kan flyttas runt åt olika håll hur länge som helst.

Om du analyserar vilken konkurrens din verksamhet har, kan du både inspireras av andra och förstå vilka sidor du vill utveckla. Du kan också få syn på dina styrkor.

Testa, vet jag!

Share
Kommunikation

Ta det goda med det onda

2 kommentarer

Jag har både bra och dåliga nyheter. Vi tar den dåliga först.

Tiden som trygg anställd blev kort: Jag har blivit uppsagd från Learnox av ekonomiska skäl (hade en visstidsanställning med en månads uppsägningstid). De hade gärna behållt mig om de kunnat, men eftersom alltför få kommuner vill satsa på sina hemmasittande elever drar företaget in för lite pengar. Jag slutar som anställd den 17 juni vilket innebär att jag är tillgänglig för fler uppdrag efter det! Tur för er va?

Jag har också två bra nyheter!

Bra nyhet nummer ett är att jag har börjat nosa på en ny affärsidé: Kurser i sociala medier. Jag blev nämligen tillfrågad av en journalistkollega om jag kunde ge henne och två kompisar en liten kurs. Alla tre är egenföretagare inom olika branscher.

Min första tanke var: Vad har lilla jag att komma med? Tänk om jag säger saker som de tycker är självklara?

Men jag gjorde i alla fall en presentation som var en sorts sammanfattning av det jag lärt mig på Nackademin. Vi träffades på en restaurang och tittade på presentationen på min dator samtidigt som vi pratade, och de fick möjlighet att berätta om vad de var ute efter och ställa frågor.

Jag kanske kan något som många andra inte kan? Jag kanske ska rikta in mig på småföretagare över 40 som känner sig vilsna i sociala medie-djungeln? Skriv gärna till mig om ni tror att mina tjänster behövs.

Bra nyhet nummer två är att jag har fått ett finfint stipendium från Journalistförbundet. I oktober ska jag förhoppningsvis läsa en intensivkurs i social video på Berghs. Efter det hoppas jag att jag kan skapa suveräna filmer för sociala medier. Jag skrev ju om min önskan i inlägget ”Jag ska bli bättre på rörlig bild!”.

Min sammanfattning av detta får bli det som Lars von Trier säger i epilogen till ”Riget”: Ta det goda med det onda!

Share
Kommunikation

Det hände när jag skapade en Facebooksida

Lämna en kommentar
Facebookstatistik
Bjuder på lite av min facebookstatistik, varsågoda.

Ni vet det här med att bygga sitt eget varumärke.

I början av 2017 skapade jag en Facebooksida med namnet ”Marja Beckman skribent”. En del i min ålder skrattar generat åt att jag gjort detta. Snacka om att förhärliga sig själv!

Ja, ibland vill jag ju sticka huvudet i sanden och rodna över att jag är så skamlös. Vem tror jag att jag är?

Jag tror att detta beror på att jag föddes på 70-talet. Om jag hade varit femton eller tjugo år yngre hade jag inte skämts, inbillar jag mig.

Att det är skillnad mellan 70-talisters och 90-talisters syn på personligt varumärke blev jag tydligt varse om när jag läste till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin.

Vår andra kurs gick ut på att börja arbeta med våra personliga varumärken, och många av 90-talisterna i klassen hade inga problem med att kalla sig själva ”blivande experter” och skapa bloggar med stora bilder på sig själva. Det är klart, de är förstås yngre och snyggare än vi, och jag var också mer förtjust i att synas när jag var yngre. Men troligen är vi också präglade av vilka tider vi har vuxit upp i. Om man ska generalisera: Den som är 70-talist har sett en liten glimt av det gamla Jante-Sverige med ett starkt socialt skyddsnät. 90-talister har fått lära sig att de måste vara sin egen lyckas smed.

Klickstatistiken flerdubblades 

Jag tog examen i januari och därefter hade jag en två månader lång period då jag frilansade. Det fanns en del tid över och jag skapade den där Facebooksidan som jag hade dragit mig för att skapa. Jag har hela tiden funnits på Twitter, och där hade jag inga problem med att publicera länkar till mina blogginlägg och artiklar jag skrivit. Men skillnaden mellan Facebook och Twitter är att jag inte känner så många av mina Twitterkontakter privat. På Facebook finns däremot i princip hela min vän- och bekantskapskrets. Jag ville först separera det privata från det professionella.

Samtidigt har jag ju några av mina mest lojala läsare på Facebook, så till slut ändrade jag mig.

Jag bjöd in utvalda vänner att gilla sidan, långt ifrån alla FB-vänner, och sidan har nu 82 gillamarkeringar. Ett fåtal av dessa är personer jag inte känner, men de flesta är vänner och bekanta.

Sedan började jag testa mig fram och märkte snabbt att engagemanget och klickstatistiken på mina inlägg flerdubblades! Räckvidden är ibland flera gånger större än antalet gillamarkeringar på sidan. Jag når ut på ett helt annat sätt än genom Twitter!

Inlägg om fritt skrivande går bäst

När man arbetar med sociala medier arbetar man agilt. Man testar sig fram; vilken sorts inlägg vill läsarna ha, och vilka tider ska jag publicera dem?

Jag har hittills blandat journalistiska artiklar med blogginlägg som antingen kan handla om kommunikation eller om friare skrivande. Texterna om friare skrivande har gått klart bäst, så jag borde rikta in mig mer på det området. Det är kanske inte så konstigt – där har jag ju mitt hjärta! Det är som när jag gick till en coach, Gertrud Dahlberg, och hon genast sa att jag lät mest avslappnad när jag pratade om mitt fria skrivande… Hennes råd blev att jag skulle satsa mer på det. Jag försöker, men vardagen och försörjningen tar lätt över.

Det inlägg som har gått allra bäst är dock det som publicerades före det här – om min sons Aspergerdiagnos. Där finns ju också hjärtat med.

En annan insikt är att jag ofta får betydligt större engagemang på mina inlägg på min egen Facebooksida jämfört med DialogWebs Facebook som jag sköter i jobbet. Folk vill ha personliga berättelser. Det är därför influencers är alla marknadsförares våta dröm.

Och själv måste jag väl lite oftare försöka göra som Gertrud sa. Följa mitt hjärta. Då lever mina texter.

Relaterat:

Min personliga sociala medie-strategi

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke?

Share
Inspiration

Aspergers i familjen

2 kommentarer

En person jag arbetade med en gång antydde diskret att jag hade autistiska drag. Kanske menade hen inget illa, men det fick effekten att jag kände mig konstig och fel eftersom jag hade fördomar om autism. Jag trodde att någon med autism var en riktig kuf; asocial och störd. Jag var på den tiden en introvert som kämpade med att försöka bli extrovert, något jag bland annat skrivit om i inlägget ”Ut ur den introverta garderoben”.

Jag har känt mig annorlunda under hela min uppväxt, något som naturligtvis inte är ovanligt när man växer upp och skapar sin identitet.

Jag har senare identifierat mig som just introvert och kanske även en smula högkänslig, men någon diagnos har jag troligen inte.

Sedan kom ett barn…

Nu har jag en 9,5-årig son som nyligen fick diagnosen Aspergers syndrom. Det uttrycker sig bland annat i form av ett närmast besatt intresse av sådant som han tycker är roligt (tidigare var det tåg, numera är det dataspel), ett stort behov av rutiner och kontroll, exempelvis vilka tider han ska hämtas på fritids. Han är också känslig för lukter och har hans matrepertoar är minst sagt begränsad. När han är intresserad av något lär han sig extremt snabbt; han lärde sig läsa på egen hand vid 3,5 års ålder (det gjorde i och för sig jag också) och kan nu tala engelska nästan obehindrat, tack vare dataspel och Youtubefilmer.

Han har aldrig haft problem att få kompisar och det mesta med honom fungerar så pass bra att det tog lång tid innan vi förstod att han hade vissa svårigheter. Han var också första barnet, så vi hade ingenting att jämföra med. Det var först när hans fem år yngre lillasyster blev lite större som vi förstod att han var annorlunda. Bara det att hon följde med när vi sa att vi skulle gå hem, att vi inte behövde tjata en miljon gånger!

Det var skolan som tog initiativet till en utredning. Där upplevde de större problem med hans anpassning till gruppaktiviteter.

Nöjd med diagnosen

Nu är han nöjd med sin diagnos eftersom det får honom att känna sig speciell. Han pratar ibland om någon ovetenskaplig Youtubefilm han sett om tecken som visar att man är ett geni.

Jag hoppas att det fortsätter så.

Aspergers syndrom, universum och allt annat (bok)
Omslag hämtat från Studentlitteraturs hemsida.

Han ligger i skrivande stund och läser boken ”Aspergers syndrom, universum och allt annat”, skriven av tioårige irländaren Kenneth Hall som själv har diagnosen. Det var hans snälla bonusmormor som köpte den åt honom och han älskar att läsa om någon som liknar honom själv! Jag tror faktiskt att det är första gången han frivilligt läser en bok helt själv (däremot läser han flera serietidningar om dagen).

Att ångra en diagnos

Jag lyssnade nyligen på avsnittet ”Hur mår psykiatrin?” Kropp & själ i P1. Där talades det bland annat om alla diagnoser som sätts idag. I USA tycks psykiatrikerna vara totalt i händerna på läkemedelsbranschen.

Det berättas också om en tjej som fick diagnosen som vuxen. Då ville hon ha den eftersom hon ville ha bekräftelse på att hon var annorlunda. Hon hade blivit svårt mobbad i barndomen och det är möjligt att hennes problem snarare berodde på posttraumatiskt stressyndrom. Sedan ångrade hon att hon gjort utredningen, bland annat för att hon förlorade en praktikplats när hon berättade om sin diagnos.

Inte som Saga Norén

Av denna anledning har jag undrat om det är rätt att berätta om min sons diagnos, men samtidigt vill jag att kunskapen ska öka. Att fler ska förstå att man inte behöver vara så konstig som Saga Norén i ”Bron” (som jag i och för sig gillar, men alla är olika). Ingen ska bli av med ett jobb eller en praktikplats för att de berättar om sin diagnos. Själv har jag lärt mig massor den senaste tiden, kolla bara i inledningen av den här texten vilka fördomar jag hade förr.

Vi trodde inte att vår son hade Aspergers, utan att han ”bara” var särbegåvad. Jag skrev till hans lärare att han kanske hade lite ”Aspergers light”, något min sambo avfärdade som överdrivet. Sedan fick vi diagnosen och fick klart för oss att Aspergers kan se väldigt olika ut. Även om det räknas inom autismspektrat är vår son i sammanhanget väldigt fungerande. Men kanske har han också lidit en del i tysthet och försökt passa in. Det verkar också som om diagnosen blir mycket tydligare nu när han blir större – kanske beror det på att kraven på honom blir högre.

Mer läsning: ”Låt mig och Saga Norén vara konstiga”

Share
Kommunikation

Jag ska bli bättre på rörlig bild!

2 kommentarer

View post on imgur.com

Rörlig bild är ofta det som går bäst på nätet. Jag är inte ensam om att kasta ett inspirerat öga på KIT som har finslipat konsten att berätta med hjälp av bilder och filmklipp. Jag vill också kunna detta och ska ägna stunderna mellan skrivandet av hemsidestexter åt att lära mig mer. Idag testade jag att göra en GIF-film av en trailer för filmen Bad Teacher, se ovan! Det är egentligen inte alls svårt, jag hittade en guide när jag googlade.

Nästa steg ska då bli att få ihop roliga bilder till ett bildspel av den här typen!

Share
Inspiration, Skrivande

På jakt efter det som pirrar

2 kommentarer
död fågel
Foto: Pixabay

När jag gick i tvåan blev jag gruvligt avundsjuk på en tjej i min klass som hade brutit benet i skidbacken. Jag fann hennes gips och all uppmärksamhet hon fick oerhört fascinerande. Alla ville ju skriva hälsningar på det där gipset.

Jag fantiserade om att själv ha ett gipsat ben. Så vitt jag kan minnas tänkte jag aldrig på att det förmodligen gör fruktansvärt ont att bryta benet och att det är väldigt besvärligt att rehabiliteras efter ett benbrott.

I vuxen ålder har jag mött flera begåvade människor som har varit med om saker som är långt värre än att bryta benet. De har efter mycket lidande lyckats göra konst, och har direkt eller indirekt kunnat använda sina upplevelser till att beröra, eftersom de vet hur det känns. Jag vill för allt i världen inte byta med dem, men jag har slagits av tanken att mitt liv är alltför tryggt, alltför befriat från dramatik, och att jag därför inte lyckas sy ihop någon berättelse som håller ihop. Kan det vara så att den som inte bryter ihop helt istället kommer ut på andra sidan som mer vässad, mer fokuserad?

För att hitta det som verkligen berör i mitt eget berättande måste jag ta till andra medel.

I Måns Mosessons DN-intervju med Amanda Kernell, regissören bakom den hyllade filmen Sameblod, står det så här:

”– Jag hade en scen som i manus var världens tråkigaste, säger hon. Elle Marja ska börja i en ny klass i Uppsala, och jag hade skrivit den på samma vis som i en miljard andra filmer: hon kommer in på en mattelektion för att presentera sig själv. Jag kände ingen spänning alls. Då kom jag att tänka på mina perversioner.

Det är en metod som lärs ut på Den danske filmskole, det högt ansedda läroverk i Köpenhamn som fostrat auteurer och världsstjärnor som Lars von Trier, Susanne Bier och Thomas Vinterberg. När Amanda Kernell läste det tredje året på skolans regilinje ombads hon och hennes fem klasskamrater att lista ting och aktiviteter som väckte fascination, fick det att pirra till i magen.”

Pervesioner alltså? Vilka är mina perversioner? (Hennes är visst bakelser, mikrovåld, människor som bär varandra, flickrum).

Nu har jag något att fundera över. Jag inser att jag måste gräva djupare för att nå fram till min berättelse. Kanske gräva efter det som jag inte vågar erkänna för mig själv? Läskigt värre.

(Jag kan inte använda ordet perversioner i rubriken för då är det nog många googlare som blir besvikna)

Share
Arbetsliv, Kommunikation

Jag har fått jobb!

2 kommentarer

via GIPHY

Mitt förra inlägg var lite deppigt. Jag väntade på besked från Learnox där jag hade sökt ett halvtidsjobb som kommunikatör och var nervös. Även om jag tyckte att vi klickade bra på intervjun visste jag ju inte hur konkurrensen såg ut. Ni minns kanske att jag efterlyste ett deltidsjobb i krönikan ”Det bästa (och sämsta) med att frilansa” och jag kände nu att detta vore helt perfekt. Därför blev jag så nervös att det inte skulle gå vägen. Jag har fallit på mållinjen förr.

Men jag fick jobbet!

Learnox är ett utbildningsföretag som jobbar med digital undervisning för att få tillbaka hemmasittare till skolan. De ägs av samma koncern som Vintertullsskolan. Jag ska nu jobba som kommunikatör med allt vad det innebär – från att fixa hemsidorna till att skapa strategier och innehåll till sociala medier och andra digitala kanaler. Vi får se vad som händer. Det ska bli spännande i alla fall. Jag känner starkt för barn och unga som inte riktigt passar in och ser fram emot att lära mig mer om diagnoser och specialpedagogik.

Ibland är ditt privatliv en fördel när du söker jobb. Min son har just fått diagnosen Aspergers syndrom, vilket säkert var en extra bonus för Learnox.

Om ni liksom jag drabbas av svackor då ni känner er missförstådda –se detta som ett positivt exempel! Det går att hitta sin grej!

Share
Arbetsliv

Därför måste jag fortsätta följa mina drömmar

1 kommentar

via GIPHY

Har du också mindre bra dagar då du tvivlar på dina livsval?

När jag var tjugo år sommarjobbade jag i en butik där jantelagen var allenarådande och personer som var jämnåriga med mig betedde sig som om de var dubbelt så gamla och enbart pratade om extrapris på toalettpapper. Jag visste att jag inte kunde stanna där och jag fortsatte att kämpa för att kunna kalla mig journalist.

Journalist är ett jobb som nästan alltid är roligt och meningsfullt. Ett jobb där jag aldrig tittar på klockan och undrar varför det är så många timmar kvar på arbetsdagen. Det är därför så många är kallade till yrket. Det finns med andra ord konkurrens.

När jag har en av mina mindre bra dagar känner jag mig utled på att ständigt försöka överträffa mig själv när jag så många gånger faller vid mållinjen. Då kan jag undra varför jag anstränger mig så mycket. När någon annan ändå alltid blir vald framför mig…

Känner du igen dig? Eller tillhör du dem som tycker att jag inte borde fortsätta att plåga mig själv i den här branschen om jag nu är så känslig?

Fast – vad skulle jag göra istället? Jag kan ju inte sitta på ett ”vanligt” jobb och lyssna till förbittrade kommentarer om att litteraturen jag läser är för ”fin” eller något annat som hände i butiken som nämns i inledningen. Jag kan bara fortsätta framåt. Eller som en annan frilansjournalist skrev i en Facebookgrupp för mitt skrå: ”När de tankarna smyger sig på mig tänker jag som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma, fortsätt simma.”

Själv tänker jag ofta på The Walking Dead, tv-serien om några överlevare efter zombieapokalypsen. Där kan man snacka om att fortsätta kämpa mot alla odds!

Share
Skrivande

6 tips för att bota skrivkrampen

Lämna en kommentar
datorskärm, gitarr
Ibland är skärmen bara blank, inte ett ord kommer ut…

Skrivkramp, prokrastinering, blockering… Kalla det vad du vill. De flesta har dagar då skrivandet går trögt. Här delar jag med mig av några knep för att komma igång med en text.

Först har jag två bastips.

  • Försök inte att skriva ”bra”. Om du inte kommer på någon snärtig ingress: skriv bara rent dina anteckningar eller tankar rakt upp och ner. När du har fått ner allt du vill säga på pränt är det tyngsta jobbet gjort och det är lättare att få en överblick av vad du ska lyfta fram i din text.
  • Skriv för hand. Det kan göra dig mer fokuserad eftersom ett tangentbord tvingar hjärnan att dela sin uppmärksamhet, mellan tangenternas bokstäver och de som växer fram på skärmen. (Läs mer här och här). En annan fördel är att texten automatiskt får en extra bearbetning när du sedan skriver in den i datorn. Omskrivningar är ofta ett bra sätt att bli av med överflödiga ord.

Mina andra tips är mer flummiga och används oftast när jag ska skriva friare texter.

  • Leta inspirationsbilder på Pinterest. Jag använder ofta Pinterest för att hitta bilder som passar den stämning jag vill skapa i texten. Även musik kan ha den effekten.
  • Drick kaffe och ät choklad – det får hjärnan att piggna till!

Till sist bidrar jag med tips som jag har fått från andra, men inte prövat än.

  • Läs något. Ta en bok ur hyllan, antingen en favorit eller blunda och ta en på måfå. Kanske kan du prova att imitera författarens sätt att skriva och på så sätt komma igång.
  • Försök att provocera dig själv. Skriv något som gör dig chockerad! Se om det kan vässa din text (detta är inget du behöver publicera någonstans om du inte vill). Jag har länge tänkt att jag borde göra detta, särskilt som jag ofta vill göra upp med min trevliga sida och bli lite vassare.

Lycka till!

Share

Krönikor om att arbeta med skrivande.