Kategoriarkiv: Livet

Ett liv i stympad frihet

Vattenfall
Jag drömmer om en känsla av ett flödande vattenfall, men just nu känns det mer som trögflytande olja.

Januari är här och jag har en känsla av att jag rör mig i trögflytande olja efter flera lediga dagar med mycket mat och dryck. Vid den här tiden på året önskar jag (lite grann) att jag hade en chef som sa åt mig vad jag ska göra. 

Men eftersom det är jag som är chefen ska jag istället använda mig av pomodoro-metoden. Den innebär 25 minuters koncentrerat arbete då du inte får kolla sociala medier eller mejl, inte hämta kaffe eller gå på toaletten. När de 25 minuterna är slut får du ta en paus och göra allt detta. Jag använde tidigare Kanbanflow för att klocka hur mycket tid jag lägger på olika jobb, men kom av mig. Jag ska försöka komma igång med det igen. Det kan bli ett sätt att jobba mer effektivt. Tack Svenska nomader för artikeln som påminde mig om detta!

Tips från coachen

För ett par år sedan träffade jag en coach som sa att jag blev mer avslappnad på rösten när jag pratade om mitt skönlitterära skrivande (jämfört med det journalistiska). Hon rådde mig också att använda en meditationsapp för att bli mer fokuserad.

Jag laddade ner en app som heter Mindfulness och har olika guidande meditationer, från 1 minut upp till 30 minuter långa. Periodvis har jag använt 3-minutersmeditationen på morgnarna innan jag har börjat arbeta, men tyvärr glömmer jag lätt att använda den.

Jag försöker också febrilt att följa coachens andra råd och fokusera på det skönlitterära, men det stressar mig att inte veta hur det ska gå med ekonomin, så jag lever i en stympad frihet. 

Munk i plast från Kinarestaurang
Den lilla munken har tappat sin hand men ser glad ut ändå.

Detta leder osökt tankarna till en liten plastmunk (eller vad det är) som jag fick på en Kinarestaurang för flera år sedan (se bild). Kyparen sa att han symboliserade frihet, men hans ena hand var avhuggen. Jag tänker ofta på att mitt liv har blivit just så: Stympad frihet.

Nu siktar jag på att bli klar med ett barnboksmanus under våren. Manuset är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Trots min beslutsamhet att bli klar drabbas jag med jämna mellanrum av svåra existensiella tankar kring min egen betydelselöshet i den hårda konkurrensen. Det är så väldigt, väldigt trångt i bokvärlden. Jag får jante-tankar av typen ”vad kan lilla jag tillföra? Varför ska någon lyssna på mig?”.

Är vi skadedjur?

De existensiella frågorna har också med klimatkrisen att göra. Den senaste tiden har tankar på att vi människor är skadedjur på jorden jagat mig. 

Jag gjorde ett test på www.klimatkontot.se som visade att mitt klimatavtryck ligger på 1,8 ton koldioxid per år. I jämförelse med andra i västvärlden är det lågt: Vi har ingen bil, vi flyger sällan och jag äter nästan bara vegetariskt. Jag sopsorterar så mycket jag kan. ÄNDÅ ligger jag en bit över det som enligt Klimatkontot kännetecknar hållbar utveckling. Känslan av att det är OMÖJLIGT att göra rätt kan lätt övermanna en och det värsta är paradoxen i att det enligt många är dåligt för miljön att skaffa barn. 

Men de flesta som har barn vet att de ger livet en mening, även när de är skitjobbiga. Innan jag fick min son för elva och ett halvt år sedan grubblade jag mycket över varför jag ville ha barn. Jag har skrivit om mina tankar och känslor i den fiktiva novellen ”Den blå hästen på floden” som finns i magasinet Shortzines, utgiven av Tegar förlag (se mitt förra blogginägg).

Jag får inte ihop det: Varför är vi programmerade att vilja fortplanta oss om vi bara förstör jorden när vi gör det?

För den som känner igen sig kan jag också rekommendera Hanna Hellquists Vinterprogram. Hon avslutar med en strimma hopp: Att sätta ett frö i jorden kan vara ett sätt att ge tillbaka av det du tagit av jorden. 

Mina nyårslöften blir därför att sätta några fler frön i jorden, att meditera mer och att jobba mer metodiskt, till exempel med ovan nämnda pomodoro-metod.

Share

Min son är som Skalman

Bild på sengångare och sköldpadda
Bilden är lånad från Instagramkontot @closetoclassy.

Två ämnen snurrar i mitt huvud den här veckan: Min sons skolgång och klimatet. 

Min son har Aspergers syndrom (ASD), och går i femman i en kommunal skola i Stockholm. I veckan skulle hade vi utvecklingssamtal med hans nya lärare. Jag var lite orolig att hon skulle säga att han måste anstränga sig mer för att komma i tid, för i veckan har han kommit fem minuter för sent varje dag eftersom han är superkänslig på morgnarna och ”låser” sig vid minsta motgång. Han kan fastna i olika ”tankeloopar” eller lägga sig raklång och säga att han måste ”ladda om systemet”. Då går det inte att tjata på honom, för honom står tiden still. Man skulle kunna likna honom vid Skalman som tycker att ”skynda” är ett fult ord. 

I perioder går det ganska bra att komma i tid till skolan, men nu är han i stort behov av höstlov.

Jag har konstant dåligt samvete för att han kommer för sent så ofta. Jag är rädd att andra tycker att jag är en slapp förälder som inte uppfostrat honom ordentligt. Därför svider det extra mycket när någon publicerar debattartiklar som den här: ”Uppfostra ditt eget barn – skyll inte på lärarna”. Jag är glad att Mia Östlunds svarade på ovan nämnda artikel: ”När ska ni fatta att min son inte är ouppfostrad?”. I hennes text kände jag igen mig så mycket att jag nästan började gråta.

Överraskningen

Så vi satt alltså på utvecklingssamtalet och jag väntade mig att läraren skulle säga, vänligt men bestämt, att min son måste anstränga sig mer för att komma i tid. Men istället sa hon att hon tycker att det går bra på morgnarna. Även om han är fem minuter sen smyger han in, tyst och försiktigt. 

Hon berättade också om matteuppgifter som han inte gjort, men när hon frågade visade det sig att han snabbt visste hur han skulle lösa dem. Hon såg helt enkelt att han kunde, men han visar det inte alltid så tydligt.

Jag har full förståelse för de lärare som inte känner att de räcker till för alla barns behov, men min sons lärare visar att det går, tack vare kunskap om hur barn med diagnoser fungerar. (Medan vi pratade låg ett annat barn på en soffa utanför och var ledset över något).

Jag skulle inte ha förstått mig på diagnosbarn lika bra om jag bara hade haft min dotter, som är betydligt mer neurotypisk. Därför blir jag trött och ledsen när folk tror att vi npf-föräldrar gnäller och försöker stjäla uppmärksamhet från de ”normala” duktiga barnen eller, som sagt, bara har varit dåliga på att uppfostra våra npf-barn.

***

Om jordens undergång

Min andra tanke den här veckan handlar om klimatångest. Jag hörde intervjun med Mats Strandberg i Lundströms bokradio. Han pratade om sin nya bok ”Slutet” som handlar om tiden innan en fiktiv komet förintar jorden. Jag är mycket förtjust i Mats Strandbergs böcker, men den kommer jag förmodligen inte att läsa eftersom tankar på jordens undergång framkallar en enorm ångest hos mig. Jag vill ju att mina barn ska få en bra framtid. Men jag tror att jag hade gillat boken när jag var ung och barnlös och inte var lika medveten om min egen dödlighet.

Enda vägen framåt för denna blödiga mamma är att försöka hitta postiva initiativ. Jag blev peppad av den nystartade @klimatklubben, som finns på Instagram och i en Facebookgrupp. Den visar att jag är långtifrån ensam. Jag gillar fokuseringen på lösningar i stället för att drunkna i deppiga fakta.

Share

Mina tips för att bota scenskräck

Fatima Bremmer och Marja Beckman
Så här glad brev jag av att moderera ett samtal med Fatima Bremmer! Foto: Susanna Kumlien

Jag hörde sägas att en del människor är mer rädda för att tala inför folk än för att dö. Därför vill jag berätta hur jag har botat mig själv från den värsta scenskräcken. 

Härom dagen var jag moderator/intervjuare vid ett författarsamtal med Fatima Bremmer på JMK, Stockholms universitet. Jag var där i egenskap av styrelseledamot i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet, och det var jag som hade drivit igång författarsamtalet med Fatima eftersom jag tyckte mycket om hennes bok ”Ett jävla solsken” och hade träffat henne när jag jobbade på Svenska Dagbladet för tio år sedan.

Det är nog svårt för dem som inte lider av scenskräck att förstå vilken utveckling jag har gått igenom. I många år var jag en person som noga undvek att tala inför folk eftersom framträdanden var så traumatiska när jag gick i skolan. På EPALE-bloggen beskrev jag känslan så här: ”Allas blickar riktas mot mig. Hjärtat skenar och strupen snörs åt. Som i ett töcken hör jag mig själv svamla fram något som bara vagt påminner om det jag hade planerat att säga. Det enda jag vill göra är att lämna scenen så fort som möjligt.”

Biologisk förklaring

Det här har jag skrivit förr, men alla kanske inte har läst: När jag läste Susan Cains bok ”Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” (2013) fick jag en aha-upplevelse och kände stor lättnad: Det fanns en biologisk förklaring till att det var så svårt för mig att tala inför folk! Enligt Cains efterforskningar har introverta personer vidöppna informationskanaler som lätt blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler och tar inte in allt i rummet på samma sätt. 

Att vara introvert och blyg är inte samma sak, men när jag var liten var jag båda. Jag mötte ofta vuxna som inte kunde dölja sin irritation över att jag var så tyst och tillbakadragen. Förmodligen hade dessa vuxna aldrig varit blyga själva, eller så hade de glömt hur det var. 

Det är lätt att tänka att ett barn är tyst av ointresse. När jag själv möter ett blygt barn måste jag backa bakåt och minnas den förlamande känslan av att inte våga prata.

Vad var jag rädd för? Att säga något fel, tror jag. Att vara fel, inte duga. Att inte förstå koderna och bli utdömd. Det kan låta dumt nu, men det har faktiskt tagit över 40 år för mig att sluta bry mig om vad andra tycker.

Var påläst och ha självdistans

Vad har då förändrats? Varför vågar jag ta mer plats nu, i mogen ålder? Jag prövar att lista några svar:

  • Jag är påläst. Det är viktigast av allt. Enligt Susan Cain är extroverta ofta bättre på att improvisera och tydliggöra sina kunskaper medan vi introverta behöver förbereda oss mer, trots att vi egentligen kan minst lika mycket om ämnet. Därför ser jag alltid till att kunna mitt ämne så pass bra att jag kan prata obehindrat om det. 
  • Jag har tränat. Ett tips är träna på att tala inför inför välvilliga vänner eller arbetskamrater, eller att gå en kurs. Själv fick jag mycket träning under min yh-utbildning på Nackademin (marknadskommunikatör inom sociala medier) där vi var tvungna att tala inför de andra efter varje grupparbete. Det var inte alltid roligt, men det gav rutin.
  • Jag försöker ha självdistans. Jag är över 40 och bryr mig inte lika mycket om vad folk tycker om mig. Jag behöver inte vara snyggast och bäst på allt, jag duger ändå. Så försöker jag tänka (men misslyckas ibland).
  • Jag tänker: vad vill publiken ha? Detta har också med självdistans att göra. Jag tänker att 99 procent av personerna i publiken struntar fullständigt i vem jag är. De är alldeles för upptagna av sig själva och är där för att lära sig något för sin egen utvecklings skull. 
  • Jag kan inte allt, och det är ok. Jag har just nu några uppdrag som cirkelledare på ABF, som en del i min ”självterapi” mot scenskräcken. Där kommer ständigt nya utmaningar eftersom publiken består av vuxna människor som kan mycket, ibland mer än mig. Då måste jag försöka hitta saker jag kan lära dem. Jag får skärpa mig och vara ödmjuk. Kan jag inte svara på en fråga får jag helt enkelt säga ”jag vet inte, men jag ska ta reda på det till nästa gång”. Då kan det svida lite i ”duktig flicka”-reflexen och jag kan tänka att jag inte var kunnig nog. Men jag försöker tränga undan den sortens känslor.
  • Återhämtning. Jag måste också se mina begränsningar. Jag är en känslig  och introvert person och behöver därför vila upp mig efter den här sortens framträdanden. Det måste jag tillåta mig själv.

Jag hoppas att dessa tips kan hjälpa någon! Sist men inte minst har jag lovat mig själv att aldrig bli irriterad på ett blygt barn. Jag får aldrig glömma vem jag var.

Share

Rivstart på hösten och förlagskontrakt

Rulltrappa
Det känns trots allt som om livet rör sig uppåt just nu…

Så kom den, rivstarten av höstterminen. Det innebär bland annat känslomässiga berg- och dalbanor som styrs av hur sonen (som har Aspergers syndrom) mår. Jag är stolt över att ha ett barn vars ”utanför boxen-tänknande” kan vara nästa steg i den mänskliga evolutionen (enligt den australiensiska forskaren Tony Attwood, se denna Youtubefilm). Men jag hade gärna sluppit de tjatiga stressmorgnarna. Jag menar: andra 11-åringar går till skolan själva, men inte min. Hans lillasyster, som precis har börjat sexårs och än så länge tycker att skolan är ny och spännande, måste alltid gå omvägen förbi storebrorsans skolbyggnad och vinka av honom.

Nya kontoret!

När barnen är lämnade ska jag ställa om och försöka jobba så effektivt som möjligt. Det går också upp och ner, men jag är glad över min nya kontorsplats hos frilanskollektivet Fantoma vid Mariatorget (Stockholm). Jag hade inte klarat att sitta ensam hemma varje dag, men det är en välsignelse att jag har möjlighet att jobba hemma när jag behöver.

Nya manuset!

Den här hösten satsar jag på att skriva ett manus till en barnbok där huvudpersonen har många likheter med min son. Boken är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Jag vill inte avslöja mer om historien nu, men jag har bollat synopsis med sonen och han är mycket förväntansfull. För hans skull måste jag helt enkelt ro projektet i land!

Förlagskontraktet då?

Ni undrar säkert över rubriken. Ja, jag har faktiskt fått ett förlagskontrakt! Det gäller inte manuset ovan, men en novell som ingår i antologin Shortzines, utgiven av Tegar förlag. Så här presenterar jag min novell: ”Den blå hästen på floden handlar om en fas i livet som var väldigt livsavgörande för mig: Ville jag ha barn? Kunde jag få barn? Jag har sett många i min omgivning brottas med liknande frågor, och ville utforska hur det känns när du inte kan styra över naturen.”

Shortzines nummer 2 ges ut lagom till jul, den 14 december. Mer information kommer!

Share

Dags att hoppa till nästa nivå i livet

Kontorsplats, Telefonplan
Min kontorsplats som snart kan bli din.

Har ni, som jag, drömmar som återkommer?

Jag drömmer ofta om hus. Stora hus med många våningar, rum och vindlande gångar.

När jag läser om drömtolkning står det ofta att huset är en symbol för mig själv och jag antar då att jag utforskar alla rum som finns inom mig.

En återkommande dröm har varit att jag är på vinden och ska ta mig till en annan del av huset, men för att göra det måste jag klättra genom en smal passage som påminner om något som kan finnas på ett lekland; vadderade väggar och nät. Klätterställningen, eller vad det nu ska kallas, är inte precis barnvänlig, för runt omkring mig stupar väggarna rakt ner, minst tjugo meter. Jag vet att jag kan dö om jag faller ner för stupen. Men så kommer jag till vägs ände. Framför mig finns bara ett stup, men nedanför stupet finns en del av huset som jag aldrig har besökt. Jag inser, att för att komma dit måste jag hoppa. Risken är att jag dör, men också att jag upptäcker något nytt som leder mig vidare.

Jag kommer på att jag har drömt detta tidigare och att jag då har gett upp. Jag har inte vågat hoppa, för jag har inte velat dö.

Men nu tänker jag att jag kanske inte alls kommer att dö, kanske är jag med i ett dataspel och kanske kommer hoppet att innebära att jag ”levlar upp” – stiger till nästa nivå. Någonstans förstår jag ju att allt är en dröm och att det bara handlar om att våga hoppa.

Häromnatten hoppade jag. Det var läskigt, men jag dog inte.  Jag vaknade med en känsla av styrka och undrade om detta betydde  att jag har levlat upp en nivå.

Nytt kontor

Soffa på kontor, Telefonplan
Soffan där vi fikar ihop.

Den här våren känner jag att det är dags för förnyelse. Jag har därför med visst vemod sagt upp min gamla kontorsplats vid Telefonplan och hoppas att ett nytt kontor har tid att vänta in min uppsägningstid.

Jag har varit på samma frilanskontor sedan 2010 och har trivts bra. Kollegorna är jättemysiga och det har varit bra att ha cykel- eller promenadavstånd hem. Men nu längtar jag efter fler kollegor i liknande branscher, så härom veckan bestämde jag mig för att flytta in till Söder.

Med andra ord finns det en ypperlig chans att få en billig och trevlig kontorsplats i Hägersten, Stockholm, just nu! Kontakta Frippe Nilsson på frippe.nilsson@frixkultur.se för en titt!

Share

Kvinnokamp och oavbruten jakt på uppdrag

Kvinnokamp-symbol
Hittat på ett elskåp i Solberga, Stockholm.

Det är ju Internationella kvinnodagen idag och jag funderar över både mitt förflutna och min framtid.

Jag är ganska säker på att det är på dagen tjugo eller tjugoett år sedan som jag och mina vänner ordnade ett av våra releasepartyn för vårt rockfanzine Akasha. Jag tror att det var den gången som Z-TV kom och intervjuade oss till programmet ”Hemma hos Kajsa”. Vi var iklädda specialtryckta tröjor i olika färger med våra namn under Akasha-logotypen. Jag har precis spelat över inslaget från vhs till dvd och tittat på det med viss bävan.

Akasha på Z-TV
Jag, Annika Borg (f d Sundelönn) och Maria Axelsson (f d Eriksson) intervjuade i Z-TV, 1997 eller 1998.

Även om jag växte upp med föräldrar som ofta talade om jämställdhet var det inte förrän i kvinnokollektivet Akasha som mitt feministiska uppvaknande kom. Marit Bergman och Jennie K Larsson, som var mer pålästa än vi, sa förvånat ”är ni inte feminister?” och där började min bildningsresa. Jag skrev om Akasha i inlägget ”Min tid som cool rocktjej” i mars 2016 och publicerade några av mina gamla artiklar i efterföljande inlägg (under taggen ”Akasha”).

20 år senare…

Min utmaning idag är att hitta de där uppdragen som går att kombinera med livet som förälder. Jag har sökt en del jobb där jag kommit på ”andra plats”. Eftersom jag har uppdrag på deltid och trivs bra med dem vill jag ha fler liknade uppdrag där jag får styra över min tid, men det känns så sjukt svårt att hitta dem!

Stiltjen ger visserligen tid att paketera och skriva mina litterära drömprojekt – men det lär ta lång tid innan de går att dra in pengar på dessa, om det någonsin går.

Förra sommaren gjorde jag en SWOT-analys och positioneringskarta över min egen verksamhet. Tidigare hade jag skrivit om min personliga sociala medie-strategi (informationen i inlägget är lite inaktuell nu). Sedan hörde jag ett ”Sommar”-program där en kvinna sa att ”alla har strategier för sina sociala medier men de talar inte högt om det”. Jag blev förvånad och undrade om jag var naiv som var så öppen med mina strategier.

Fast å andra sidan: Vem bryr sig? Jag skrev detta för att få andra att bli mer medvetna om vad de publicerar.

Summa summarum: Jag söker fler uppdrag. Jag är toppen att jobba med, så hör av er!

Share

Att bry sig för mycket

Lina Limans Konsten att fejka arabiskaMin sons Aspergerdiagnos har gjort mig angelägen om att ta reda på mer om autism. Jag vet inte om det är jag som har ”autismradarn” på eller om samhället faktiskt har blivit lite mer öppet kring diagnoser. Netflix-serien ”Atypical” som hade premiär i augusti, ser jag definitivt som ett tecken på att stigmat kring autism håller på att släppa. Atypical handlar om 18-årige Sam som är ganska högfungerande men vars diagnos är påfrestande för hans familj som består av mamma, pappa och en något yngre syster. Mamman spelas av den begåvade Jennifer Jason Leigh och pappan av Michael Rapaport. Jag kan definitivt rekommendera serien!

Flickors autism upptäcks inte alltid

Jag har också läst Lina Limans nyutkomna bok ”Konsten att fejka arabiska”. Lina Liman fick sin autismdiagnos först när hon var trettiotvå år. Det är vanligt att flickors autismdiagnos upptäcks sent eller inte alls eftersom de ofta är duktiga på att dölja sina svårigheter genom att vara duktiga och tysta flickor. Lina Limans känsla av utanförskap är så sorglig att det skär i hjärtat. Hon lärde sig strategier för att passa in men hade svårt att förstå alla underliggande koder som vi människor använder i vår kommunikation med varandra. I yngre tonåren drabbades hon av anorexi och sedan följde flera år i psykvården utan att någon tog beslutet att göra en neuropsykiatrisk utredning. Först när en släkting tipsade om ett radioprogram om autism trillade poletten ner.

Lina Limans tröst efter alla förlorade år är att hennes historia förhoppningsvis kan leda till att fler får rätt diagnos från början.

Överdos av empati

Schablonbilden av någon med Aspergers syndrom är att det är en person vars rationella tänkande dominerar fullständigt över det emotionella. Ibland får man rent av för sig att autister besläktade med psykopater, att de inte bryr sig om andra människor. Men Lina Liman beskriver det så här: ”Vi bryr oss och gläds och blir arga och sörjer och fruktar och älskar, precis som andra. Vad som däremot kan saknas är en fungerande kanal för känslorna, i båda riktningar: Vi kan ha svårt att läsa av andras känslor och tolka dem rätt – och vi kan ha svårt att förstå våra egna känslor och förmedla dem i en form som blir begriplig för omvärlden. Vi har inte samma uttryck, men vi har samma känslor.”

Ännu intressantare blir det när hon tar upp något som kallas Intense World Theory och som går ut på att den som har autism helt enkelt har en extrem känslighet och inte kan ta till sig lidande eftersom personen bryr sig för mycket. Därför vänder sig personen inåt i stället (något jag verkligen känner igen hos min son och även hos mig själv, även om jag inte har fått någon diagnos).

Jag ”skannade av” slutet av boken eftersom mitt bibliotekslån gick ut och någon annan hade reserverat den. Det ser jag som ett gott tecken på att det allmänna intresset för autism har ökat.

Share