Mina nio mest gillade inlägg på Instagramkontot @ordinsamling.
2022 var året då jag äntligen fick det efterlängtade förlagskontraktet och den sista skälvande månaden höll jag min bok Klockan som ägde tiden i handen. Det var magiskt.
Ironiskt nog känner jag ändå vemod nu när året summeras.
Det är säkert inte alls ovanligt, men alla känslor runt boksläppet och möten med människor har skakat om mig. Jag har blivit plågsamt medveten om min egen dödlighet, vilket nog kan kopplas till min ålder.
Det ska vara bra att vila, och nu har jag jullov och sover mer än vanligt.
Men i år tycker tycker jag att det är ovanligt svårt att vara ledig, det är jobbigt att tänka mycket. Mest av allt längtar jag tillbaka till vardagen.
Arbetsåret 2022
Förutom redigeringen av boken har jag arbetat mycket med annat, främst som kommunikatör på Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH. Sedan augusti ägnar jag även drygt en tredjedel av min tid åt arvsfondsprojektet Vox Vigor, en nättidning som ska ge personer med psykisk ohälsa en röst. Jag tycker mycket om mina jobb, de är fria och meningsfulla, även om de tar tid från skrivandet.
Skrivandet 2022
Det blev inte mycket nytt skrivet under 2022, bland annat på grund av att redigeringen av Klockan tog all ledig tid under sommaren och hösten. Emellanåt putsar jag på ett magisk realism-manus för vuxna/unga vuxna som jag skrev första utkasten till på de två sista kreativt skrivande-kurserna på Linnéuniversitetet. Det börjar bli dags att söka testläsare till det projektet, så det ska jag förmodligen göra i januari.
När jag blev intervjuad i Lokaltidningen Mitt i råkade jag också slänga ur mig att jag har en idé om en fristående fortsättning på Klockan som ägde tiden, så i veckan som kommer ska jag slipa vidare på den idén (har haft ett extremt kort brainstormingmöte med min dotter, inspiratören, men hon orkade inte så länge).
Läsandet 2022
Sedan 2016 loggar jag min läsning. 2022 hann jag läsa 32 böcker och listan finns här.
Av dessa 32 böcker var följande starkast läsning:
Den stora skrivboken av Agota Kristof, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Existentialisterna av Sarah Bakewell, Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, Inte skära bara rispa av Agneta Klingspor, samt Att vara jag av Anna Höglund (som var en julklapp till min dotter).
Och nu när nyårsfyrverkerierna har slutat tjuta är det bara att mota bort demonerna och dyka ner i arbetet igen.
Bild från en morgonpromenad. Kanske lite långsökt, men rötter till vårt skapande söker vi väl alltid.
Jag har just läst/lyssnat på Samlade verk av Lydia Sandgren och är en smula omskakad. Boken fångar på många sätt kärnan i villkoren för skapande genom de tre huvudpersonerna Martin, Gustav och Cecilia.
Martin är den som vill skapa men inte riktigt når fram, kanske delvis för att hans drömmar om konstnärsmyten står i vägen för själva skapandet, han har helt enkelt ingen aning om vad han vill berätta, men senare också för att familjelivets försörjningsplikter tar över.
Gustav är naturbegåvningen som skapar på bekostnad av sin egen hälsa; han lever samtidigt ett självförbrännande liv enligt konstnärsmytens manual A. Det är också han av de tre som blir den stora konstnären.
Och Cecilia, som bara vill koncentrera sig på sitt arbete och därför väljer att lämna sin familj (det vill säga Martin och de två barnen).
Jag är imponerad av hur snyggt Lydia Sandgren, genom dessa tre karaktärer, har fångat sådant som jag och många andra brottas med.
Och skrivkrampen:
Jag skrattade med hjärtat i halsgropen åt Martins våndor. Jag har som sagt länge försökt skriva för barn och unga, trots att jag inte längre är ung, främst för att jag påverkades så starkt av de böcker jag läste i 11-årsåldern.
Men det går inte att bortse från att det var länge sedan jag var barn och i mina mörkaste stunder av tvivel undrar jag om jag överhuvudtaget har något att säga dagens barn och unga.
Mina egna barn är fruktansvärt kräsna. Särskilt dottern (9 år), som jag fortfarande läser godnattsagor för, har en tendens att dissa minst hälften av de böcker jag påbörjar för henne. De är för tråkiga, för konstiga, fula teckningar, handlar bara om pojkar … ja, de enda säkra korten är Harry Potter (som hennes pappa läser för henne, jag läste dem för sonen men är ändå lite avundsjuk), Roald Dahls böcker (men vi har nog läst alla nu) och knasiga serieböcker i stil med Kapten Kalsong. Hon blev också väldigt förtjust i Nikkis dagböcker av Rachel Renée Russel, där berättaren är en 14-åring tjej som kämpar med kompisar och identitet. Jag inser motvilligt att mitt yngsta barn är inne i det som brukar kallas adolescensen.
Kommer mina favoriter fungera snart (Maria Gripe, Inger Edelfeldt)? Kanske vill hon läsa dem själv?
För något år sedan försökte jag läsa Lilla sparvel av Barbro Lindgren för henne men hon tyckte den var för deppig.
Well, well, hon är bara ett barn av många. Kanske finns det någon därute som är mer lik mig som barn, någon som kan vara min tänkta läsare?
Ljudboksparentes:
En kort passus om att jag delvis lyssnat på Samlade verk: Jag har tidigare haft svårt att koncentrera mig på ljudböcker, men fick prova ett gratisabonnemang på en av ljudbokstjänsterna och kom på att det var praktiskt att till exempel kunna tvätta fönster samtidigt som jag läste med öronen. Eftersom jag också promenerar mycket passade det även att lyssna medan jag gick. Två flugor på smällen liksom; motion/rena fönster/matlagning och romanläsning i ett!
Ibland funkar det inte alls med ljudbok, till exempel om jag reser kollektivt eller ligger på soffan. Då tappar jag koncentrationen eller somnar och vill hellre läsa med ögonen. Därför varvade jag lyssning och läsning av Samlade verk.
Jag skulle också önska är att ljudbokstjänsterna utvecklades så att textversionen och ljudversionen var synkade, så att man inte behöver bläddra fram till där man är om man läser och lyssnar parallellt.
På ett seminarium för en tid sedan blev jag rekommenderad att läsa Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet. Efter seminariet pratade jag även med min bror Jerker om konstnärsskap. Jag skriver på en essä om konstnärsskap, identitet och ekonomi (bland annat) som en del av min kurs i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det visade sig att Jerker var så lyrisk över denna lilla skrift att han brukar bära den på sig överallt.
Boken är liten och nätt, 64 sidor, och består av brev från poeten Rilke till den aspirerande författaren Franz Kappus i början av 1900-talet.
Jag köpte den i Leo Hallerstams översättning från 2015 och håller med: Boken är en riktig pärla! Jag kommer att läsa om den hur många gånger som helst för att fånga upp de små guldkornen till citat. Vissa av dem måste jag läsa igen snart för att verkligen ta in dem.
Här är ett:
Om din vardag känns fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar; för det existerar ingen fattigdom för den som skapar, ingen plats är otillräcklig eller likgiltig.
Lite längre ner i samma stycke svarar Rilke på Kappus fråga om hans dikter är bra nog:
Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte. Därför, käre herrn, kan jag inte ge dig något annat råd än detta: gå in i dig själv och utforska de djup som ditt liv flödar från: vid källan kommer du att hitta svaret på om du måste skapa. Acceptera svaret, precis som du får det, utan att försöka tolka det. Kanske visar det sig att du är menad att vara konstnär. Ta då ditt öde och bär det, dess börda och storhet, utan att någonsin söka efter belöning utifrån. För den som skapar måste vara en värld i sig själv och måste finna allting inom sig och i naturen, som hen förenat sig med.
I slutet skriver Rilke om ensamhet på ett sätt som jag också måste läsa om innan jag riktigt kan ta det till mig. Det är något med hans högtidliga och vänliga röst som verkligen berör. En så fin bok!
Fyra böcker som gjorde intryck 2020 (jag tycks omedvetet vara ett fan av Natur & Kulturs utgivning…).
Mitt läsande är mycket känslostyrt. Jag köper inte så många nya böcker eftersom jag inte har plats, utan väntar ofta tills böckerna finns tillgängliga på biblioteket eller möjligen finns som pocket. Därför är 2020 års läslista brokig. Många bokval görs utifrån den aktuella dagens sinnesstämning och vad som råkar finnas i närheten. Eftersom jag har läst kreativt skrivande har flera av böckerna varit en del av min research. Jag har också läst en sommarkurs, Dystopier i vår tid, som innefattade en del obligatorisk läsning.
Vilka av böckerna har då lämnat starkast intryck?
Jag började 2020 med Den skarpa eggen av Philip Pullman, andra delen i hans trilogi Den mörka materian. Wow, vad jag älskar hans värld! Jag har ännu inte sett tv-serien på HBO, men det ser jag fram emot att göra.
Sedan kom det där viruset och vände världen upp och ner. Jag satt hemma och funderade hur jag skulle modifiera mina planerade inlägg till Epale-bloggen så att de kunde skrivas utan att utsätta mig eller andra för smitta. I den vevan läste jag den oerhört omskakande Allt jag har fått lära mig (Educated) av Tara Westover, och kom på att den handlade om varför utbildning behövs. En text om boken blev ett inlägg på Epale-bloggen.
Jag skrev ovan att jag sällan köper nya böcker, men jag gjorde ett undantag och beställde The testaments av Margaret Atwood från Hedengrens bokhandel i Stockholm. Både för att jag ville läsa och äga boken i det engelska originalet och för att jag ville stötta de självständiga bokhandlarna som krisade stort i pandemins spår. Jag rekommenderar er att göra detsamma, stötta era lokala bokhandlare! Jag rekommenderar också boken, som är en snyggt genomförd fortsättning på fantastiska The handmaid’s tale.
Andra böcker som lämnat bestående intryck är De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuro, Lucy och Min mors självbiografi av Jamaica Kincaid och Never let me go av Kazuo Ishuguro.
Jag är också intresserad av banbrytande vetenskap (bland annat för research till mitt egna skrivande) och gillade därför även Torill Kornfeldts Människan i provröret.
Det finns fler bra böcker på listan, men dessa gjorde starkast intryck.
Sociala medier får mycket kritik, av förståeliga skäl. MEN – i snälla sammanhang är sociala medier verkligen en fantastisk källa till kunskap! Jag är med i ett par så kallade ”gäris”-grupper på Facebook, där jag upplever att samtalsklimatet alltid är vänligt och inkluderande. Gäris är slang för brud, tjej, kvinna och alla gärisgrupperna är undergrupper till Streetgäris som på sin Wikipedia-sida beskrivs som ”StreetGäris är en intersektionell rörelse för kvinnor och icke-binära som stöttar, lär ut och inspirerar varandra genom empowerment (egenmakt), solidaritet och gemenskap”.
En av mina absoluta favoritgrupper är Litteraturgäris där det går att skriva om vilken bok som helst, från högt till lågt. Inget snobberi, bara kärlek till böcker. Jag har inte närstuderat alla inlägg, det förekommer säkert konflikter, men jag har hur som helst stor glädje av gruppen. När jag frågar om boktips inom ett ämne kommer alltid en flodvåg av intressanta tips, ofta så många att jag blir alldeles överväldigad.
Härom dagen frågade jag om tips på böcker om sjöjungfrur, eftersom det på bibliotekets sida mest dyker upp olika varianter på Disneys Den lilla sjöjungfrun. Tipsen bara flödade in! Det stora problemet blir att välja vilka jag ska läsa.
En bok som jag upptäckte genom en DN-intervju med Kayo Mpoyi, och som genast väckte min nyfikenhet, är The Deep av Rivers Solomon. Den handlar om ättlingar till slavkvinnor som har kastats överbord och lärt sig att andas under vatten. Jag påbörjade den igår, så det är för tidigt att ge något omdöme. Här är förresten min 2020-läslista så här långt.
Varför undersöker jag ämnet sjöjungfrur, undrar ni. Jag kan avslöja så mycket som att det har med mitt projekt på Kreativt skrivande 5 att göra. Än så länge är allt för nytt, så jag vill inte skriva mer än så. Just nu.
Mitt idolfoto av Margaret Atwood från Kulturhuset i Stockholm den 3 juni 2015.
I början av sommaren berättade jag att jag anmält mig till två sommarkurser. Jag trodde att jag behövde fler högskolepoäng för att skramla ihop till en fil kand. Mitt i sommaren kontaktade jag LInnéuniversitetet och fick veta att jag har haft en fil kand sedan 2015! Jag hade glömt att räkna in kurserna i kreativt skrivande.
Detta besked sänkte min motivation att fullfölja mytologikursen som inte är så rolig som jag hade trott. Kursen innehåller alltför många historier om stridande män (Iliaden, Troja, Kung Arthur…). Jag har också svårt för att engagera mig i frågeställningarna. Kanske är det helt enkelt så att religionsvetenskap inte är något för mig. Jag har nu avbrutit kursen, och känner lättnad. Jag säger som organisationskonsulten Marie Kondo: does it spark joy? Nej, denna kurs gjorde inte det, så jag lägger ner. Jag måste tänka mer så i fortsättningen, åtminstone när det gäller sysselsättning som inte bringar in pengar.
Däremot är kursen Dystopier för vår tid på Lunds universitet riktigt rolig, med många Zoom-seminarier med en sympatisk och engagerad lärare (Anders Mortensen). Det är kul att nörda loss i ämnet dystopier. Men jag märker att jag är lite rädd att skriva något självklart. I akademiska sammanhang drabbas jag fortfarande av mindervärdeskomplex, trots min fil kand. Det är en av många anledningar till att jag idag valde att inte lägga fram mitt paper till ett seminarium för att få VG. Jag tar denna kurs för min egen skull, för inspiration, och är därför nöjd med ett G.
Jag är inte den enda som väljer att skriva ett paper om Kazuo Ishuguros Never let me go och Margaret Atwoods Oryx och Crake. Det är dessa två böcker på kurslistan som jag har läst i sin helhet. De andra har jag läst enligt anvisningar, mellan 40 och 60 sidor.
Här är några ord om det jag läst:
• Kazuo Ishuguros Never let me go är väldigt rörande. Jag tvivlar aldrig på att huvudpersonerna Kathy, Tommy, Ruth och de andra är lika mänskliga som jag, att de är kännande och tänkande individer. Men i själva verket är de kloner, skapade enbart för att vara organdonatorer till ”riktiga” människor. Deras sorgliga öde präglar hela boken.
• Juli Zehs Tomma hjärtan är en satir som påminner om nutiden, fast med en obehaglig skruv. Hennes värld är ganska trovärdig, men hård och deprimerande. Jag känner att jag besparar mig själv lite cynism när jag inte läser vidare.
• Hungerspelen av Suzanne Collins har jag läst tidigare, högt för min son. Jag är imponerad av Collins skickliga sätt att bygga upp en värld, och jag gillar verkligen huvudpersonen Katniss. Men som många kurskamrater påpekade, har ungdomsböcker ett annat tilltal än vuxenböcker, och det blir en viss kontrast efter att ha läst de andra böckerna. Collins text är lite mer svartvit, lite enklare. Inte sämre, bara en annan genre.
• I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin har en väldigt, väldigt cynisk berättare. Jag önskar att jag inte hade läst våldtäktsscenen i början, den hemsöker mig. Jag vill inte läsa vidare.
• Konspirationen mot Amerika av Philip Roth handlar om ett alternativt Amerika där Charles Lindbergh, piloten med nazistsympatier, vann presidentvalet. Jag har inte läst ut boken, men kan tänka mig att göra det eftersom det var den, tillsammans med Never let me go och Oryx och Crake, som jag gillade bäst.
• Underkastelse av Michel Houllebecq vill provocera, och det fungerar. Jag blev jätteprovocerad av huvudpersonens människo- och kvinnosyn. Men det var intressant att lyssna till diskussionerna som pågick på kursen om boken. Meningarna var väldigt delade. För egen del tror jag dock inte att det kommer att ge mitt liv något att läsa vidare i en så cynisk bok, så jag kommer inte att läsa ut den.
• Oryx och Crake av Margaret Atwood har jag läst en gång tidigare. Jag är ett stort Atwood-fan eftersom hon är så smart och bygger upp sådana genomtänkta världar. Boken, som kom 2003, är djupt oroande eftersom Atwood har gjort sin research när det gäller biologisk forskning och vetenskap, men den är också väldigt rolig.
Det är annandag jul och snart är 2019 slut. Även om världen utanför känns kaotisk, har året varit helt okej för mig, rent professionellt.
Nummer 4 2019 av tidningen Läs & skriv.
I juni började jag jobba på Dyslexiförbundet som redaktör för deras tidning Läs & skriv. Dyslexiförbundet har tyvärr en ganska svajig ekonomi, men jag försöker hänga kvar eftersom jag känner mig hemma på det jobbet. Jag får göra tidning och jag får prata med intressanta människor om viktiga saker. Och jag får skriva. Det är trots allt vad jag helst vill göra, hellre än att jobba med marknadskommunikation och mycket hellre än att leda kurser. Jag har sagt upp mig från cirkelledaruppdragen på ABF för att det tog för mycket energi från min introverta hjärna (och ärligt talat också för att det var för dåligt betalt).
Dessutom har jag arbetat fackligt, som ledamot i Mälardalens frilansklubb och Frilans Riks inom Journalistförbundet. De uppdragen har innehållit både ”ups and downs” men jag lärt mig mycket och vuxit en del rent professionellt. Framför allt har jag knutit många nya kontakter.
Och jag har skrivit klart ett bokmanus och skickat det till de största barnboksförlagen samt Bonnier Carlsens barnbokstävling! Häpp!
Jag har läst en del också. Min läslogg finns här. Jag tror att den kommer att kompletteras senare eftersom jag har slarvat en del med att dokumentera allt som slunkit ner. Jag lyssnade till exempel på några upplästa noveller som jag lånade på biblioteket, har tyvärr ingen aning om vad de heter…
Jag har blivit en väldigt kräsen läsare. Rätt många böcker har jag inte läst klart när jag inte känt att de gett mig vad jag vill ha just då. En del var inte dåliga, men de passade inte mitt humör för tillfället. Alla dessa påbörjade böcker är inte dokumenterade.
I september skrev jag om några av det tredje kvartalets favoriter. Bland de senare böckerna är nästan alla bra faktiskt! Nordisk fauna av Andrea Lundgren var till exempel imponerande snyggt skriven. Kvinnan och apan av Peter Høeg är en gammal skrönefavorit som jag läste om eftersom jag researchar om människans förhållande till djur. Detta görs inom ramen för kursen som jag läser på distans, Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet.
Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall är en underhållande ungdomsroman skriven enligt samma premiss som Egalias döttrar: Den utspelar sig i en parallell verklighet där vi lever i ett matriarkat istället för ett patrikarkat. Konståkningstjejerna får alla bra tider i ishallen medan hockeykillarna får ta tiderna som blir över och dessutom utsätts för övergrepp och sexism. Den är en sorts mörk skrattspegel över hur livet är för många unga tjejer. Sätt den i handen på era tonåringar, vet jag!
Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall.
Momo eller kampen om tiden av Michael Ende, en av de böcker som påverkat mig mest.
Här är del 2 av 3 av min essä om tid. Essän var en del av slutprojektet på Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet 2018–2019. Del 1 hittar ni om ni klickar här.
Momo eller kampen om tiden
Jag läste Michael Endes barnbok Momo eller kampen om tiden när jag var ungefär elva år (se där kom siffran elva tillbaka igen!). Det är den skönlitterära bok som förändrat min syn på världen mest. Under åren som gått har jag läst om den tre eller fyra gånger, senast för min son som nu är elva. Boken handlar om den föräldralösa flickan Momo som lever ett enkelt liv i ruinerna efter en gammal amfitieater. Hon har en sällsynt förmåga att lyssna på människorna i byn, locka fram deras innersta längtan, och hon blir mycket omtyckt.
I staden härjar också en hemlig liga, bestående av grå herrar som lever på människornas tid. Varje timme är en vacker blomma. De grå herrarna torkar blommorna och rullar ihop dem till cigarrer som de måste röka för att hålla sig vid liv.
När jag läste boken för min son märkte jag att han blev lite rastlös under vissa stycken i boken som inte har åldrats så bra: den innehåller bland annat en del långrandiga gestaltningar av lekar. Även det säger en del om hur tiden förändras. Vi är otåligare idag och jag misstänker att en sådan scen hade kortats om boken hade skrivits idag.
Men de filosofiska tankarna håller lika väl idag som 1973 då boken skrevs. Ende kritiserar ett samhälle där allt ska vara så effektivt som möjligt, där det inte finns tid för eftertanke och kreativitet.
Jag ser inga tecken på att mänskligheten har lärt sig något av Endes bok. När jag googlar på ordet tidstjuvar får jag bland annat träff på en rubrik från tidningen Du & jobbet, skriven 2014: ”Det här jobbets fem största tidstjuvar”. Artikeln baseras på en undersökning gjord av den amerikanska jobb- och lönesajten salary.com och en av dessa fem tidstjuvar är ”kollegor”. Så här står det: ”Irriterande arbetskamrater och fikasnack är huvudskälet till att värdefull arbetstid går förlorad, enligt 24 procent.”
Även om jag förstår tanken med att ovidkommande småprat kan vara irriterande när du vill få något gjort, är det ändå något sorgligt med idén om att kontakten med andra människor är slöseri med tid. I Momo gestaltas ett möte mellan den medelålders frisören Fusi och en av de grå herrarna. Den gråe herrn visar herr Fusi en snillrik uträkning av hur mycket tid herr Fusi ”slösar bort” genom att småprata med kunder, besöka sin gamla mor, ta hand om en undulat och umgås med vänner och en hemlig flickvän. Den gråe herrn skriver sin uträkning på den immiga spegeln i frisörsalongen och herr Fusi blir så imponerad att han blir ett lätt byte. När den gråe herrn har övertalat herr Fusi att låta tidsparkassan förvalta den tid som han slösar på onödigheter, försvinner han och efterlämnar bara några blå rökslingor.
Och det var först när röken var helt borta som herr Fusi började känna sig bättre igen. Men i samma tempo som röken löstes upp försvann också de där uträkningarna på spegeln. Och när de till slut var helt borta hade också minnet av den gråe besökaren försvunnit helt ur herr Fusis hjärna – minnet av besökaren alltså, men inte av beslutet. Det var bara det att han nu trodde att det var han själv som fattat det. Föresatsen om att i fortsättningen spara tid för att någon gång i framtiden kunna börja ett nytt och bättre liv satt fast som en kardborre i hans själ.
(Momo eller kampen om tiden, s. 82).
Om barns tidsuppfattning (i synnerhet barn med diagnos)
Sonen som jag läste Momo för har en mycket selektiv tidsuppfattning. Barn lever i nuet på ett sätt som skiljer dem från oss vuxna, eftersom vi genom vår livserfarenhet och mognad har lärt oss att tänka framåt. De har svårt att föreställa sig att de kommer att vara hungriga eller kissnödiga om en timme och därför händer det att du sitter på en motorväg eller på en fullsatt tunnelbana med ett skrikande barn.
När min son var nio fick han diagnosen Aspergers syndrom, en diagnos som fortfarande gick att få 2017. Numera säger man autismspektrumtillstånd (AST) eller autism spectrum disorder (ASD). Andra kallar det högfungerande autism, men jag fortsätter gärna att säga Aspergers eftersom det enligt min uppfattning är lättare att förstå. Han är mycket intelligent och kan bli extremt fokuserad när han är intresserad av något, men har inget som helst intresse av att lära sig saker om han inte anser att han har goda skäl till det. Ett kriterium för att få diagnosen är normal eller hög intelligens men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga. Det är vanligt bland personer med Asperger att ha dålig tidsuppfattning. Därför erbjuds vi flera olika hjälpmedel, till exempel pedagogiska scheman och en så kallad ”time-timer”: en liten ”pelare” som tydligt visar hur tiden går. Mer än något annat behöver min son rutiner så att han vet exakt vad han ska göra. Han är inte flexibel och han gillar inte överraskningar.
Våra vardagar fungerar någorlunda, men sonen kommer ofta lite för sent till skolan eftersom tiden aldrig tycks räcka till trots noggranna rutiner. Han är extremt motivationsstyrd och väldigt bestämd över att om han behöver tänka klart en tanke, då får skolan minsann vänta. Då struntar han i om han kommer för sent, för egentligen förstår han inte varför han måste gå till skolan fem dagar i veckan. Det enda han vill göra är att sitta vid datorn eller telefonen och programmera spel eller se/göra film.
Om han har en extra känslig eller trött dag sitter ingen strumpa rätt och de små storlekslapparna innanför tröjan gör den omöjlig att bära. Morgnarna är en kamp mot klockan och det är rejält utmattande att behöva tjata för att få honom att genomföra varje moment, från uppstigning och frukost till påklädning och tandborstning.
Samtidigt förstår jag honom så väl. Varför måste han tränga undan alla inspirerande tankar för att hinna i tid till skolan där de ändå bara pratar om sådant som han inte förstår meningen med? Det är inlärda regler och överenskommelser, ett samhällskontrakt, som gör att jag och hans pappa ändå måste tjata för att han ska genomföra sina plikter.
Bilderböcker om tid
Funderingarna kring sonens tidsuppfattning fick mig att associera vidare. Hur många morgnar har vi inte drömt om en klocka som kan sakta in tiden så att jag kan slippa den panikartade känslan när vi är försenade till skolan, trots noggranna förberedelser? Ibland bara måste sonen lägga sig på golvet och ”ladda om”. Om han inte är i balans behöver han tid att gå runt och tänka innan han är redo att klä på sig eller borsta tänderna.
Jag ville skriva om ett barn som liknar min son eftersom jag vet att vi inte är ensamma. Även barn utan diagnos bör kunna känna igen sig i den huvudperson som jag har skapat – Valter. I mitt manus har jag valt att inte skriva något uttalat om att Valter har en diagnos eftersom jag inte vill att det ska vara en tillrättalagd bok där de uppfostrande eller utbildande ambitionerna lyser igenom. Med risk för att låta pretentiös: Jag vill att mitt manus ska vara konstnärligt fritt.
Manuset har vetenskapliga inslag men jag vill låta fantasin styra och inte känna mig låst till att vara vetenskapligt korrekt.
Medan jag filade på mitt synopsis började jag omvärldsbevaka: Förutom Momo – vilka andra barn- och ungdomsböcker finns för att gestalta tidens gång? Jag tänker mest på den filosofiska aspekten av tid: Hur vi använder de dagar vi har till vårt förfogande. Min inventering är inte på något sätt allomfattande, snarare mycket subjektiv. Det finns en del böcker för vuxna som filosoferar om tid, men jag har valt att begränsa min undersökning till böcker för barn och unga.
Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt:
BIld från Natur & Kultur.
samtidigt som Adjan tappar en tand står en pappa och tröstar sin dotter samtidigt som Pia matar en and läser Hanuko ut Harry Potter
Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär och någon matar sin hund. Det är en underbar bok i all sin enkelhet.
I Sara Bergmark Elfgrens och Maria Frölichs bilderbok Just nu har vi varandra får vi möta en familj som väntar på besök av kusinerna. De ska komma klockan två och tiden går oändligt långsamt. Sedan zoomar berättelsen ut mot de stora, existentiella frågorna.
Ibland är tiden så långsam. Som när man väntar på bussen. Eller på att någon ska bli frisk. Ibland går tiden jättefort. Som när vi är på kalas och jag aldrig vill gå hem. ”Tiden går fort när man har roligt’, säger mamma då.” Fast det är inte sant. Det vet jag. Tiden går alltid lika fort. Det bara KÄNNS olika när det är roligt eller tråkigt, sorgligt eller glatt.
Precis som i Samtidigt som berättar bilderna en del av berättelsen. Vi får se tiden både ur ett långt och ett kort perspektiv. Dinosaurier, valar och futuristiska byggnader. En mormor som dör.
Ingen kan stanna tiden, säger mamma. Inte ens om man verkligen vill.
Jag har också två favoritböcker som handlar om morgonstressen på vardagarna. I klassikern Raska på, Alfons Åberg av Gunilla Bergström tjatar och tjatar pappa på att Alfons ska raska på för att hinna till daghemmet. Men Alfons måste bara bara klä på dockan Lisa, sätta däcket på Mercedesen och laga sin fina djurbok med de mysigt äckliga ormarna… I slutet bestämmer sig Alfons för att trots allt raska på, men då är det pappa som glömmer bort tiden och sitter och läser tidningen fortfarande!
Min vän räven och jag av norska Jill Moursund (översatt av Gunnar Ardelius) börjar på följande sätt:
Mamma är stressad. Hon säger att jag sölar. Hur kan jag vara så långsam? Det undrar både mamma och jag. – Kan du stanna! skriker mamma till klockan. Men det gör den inte. Klockan är mammas värsta fiende. Den slutar aldrig att slå. Den låter tick tack tick tack tills mamma säger att hon blir galen.
En sådan morgon kan förstås bara gå illa. Mamman kliver på bussen, men barnet hinner inte med och blir ensamt med sin rävtröja. Tur att räven hoppar ur tröjan och håller henne sällskap.
Pernilla Stalfelt har i Tidenboken från 2017 tagit hjälp från barn för att filosofera kring ämnet tid, och lyckas belysa det från många olika håll och perspektiv. Ordet tid kan ju användas på väldigt många olika sätt. Replikerna på första uppslaget är till exempel:
– Har du tid att tänka lite på tid? – Öhhhh (kommentar från någon som tittar på sin telefon, min anm) – Ja! Jag vill. Jag tar mig tid. – Nej, jag hinner inte. Jag har tvättid. – Hallå! Vi har fritid. Vi vill.
I sann Stalfelt-anda blandas högt och lågt. Det mesta avhandlas. Går tiden att fånga? Kan man höra den? Kan man springa ifrån tiden? Eller ikapp? Kommer man undan tiden om man sover?
Törnrosa sov i 100 år. Men tiden gick ändå och rosorna växte över hela slottet. Rosor sover nog inte på nätterna.
Tidens dimensioner är mystiska, men ibland tar de fysiskt uttryck:
Tidens tand och hans kompis rost har gnagt på denna gamla bil. Bilen åldras och förstörs.
Allt som har fysisk form åldras, både saker och människor. Jag har lämnat både barndom och ungdom bakom mig. Jag är medelålders (precis som herr Fusi i Momo). Personer i min egen ålder är gråhåriga och mina vänners barn, som nyss tultade runt i blöjor, är plötsligt i puberteten. Jag får bita mig själv i tungan för att inte göra som äldre släktingar alltid gjorde och säga till barnen: ”vad STOR du har blivit!” Det är något med att gravitationens inverkan på våra kroppar när vi blir äldre, och då syftar jag inte på kroppsvikt eller estetik, att vissa kroppsdelar hänger mer. När jag tittar på hur människor rör sig, tycks de unga liksom flyta lite högre upp medan vi sjunker allt närmare jorden ju äldre vi blir.
Del 3 av essän publiceras om cirka en vecka. Vi ses!
De senaste veckorna har Statens medieråds rapport ”Unga och medier 2019” cirkulerat i mina flöden. En del vuxna har förfasat sig över att bokläsandet bland unga har minskat drastiskt. Att skärmarna har tagit över.
Med risk för att låta som en riktigt sur kulturtant, kan jag inte låta bli att tänka ”vad var det vi sa?”. Jag ser den minskade bokläsningen som en direkt konsekvens av bildningsföraktet som råder bland många politiker och andra beslutsfattare. Jag får respekt för folk, oavsett politisk färg, när jag tycker att de verkar vara tänkande människor. Men jag måste säga att det är oroväckande få politiker och makthavare som jag känner den respekten för. De är kanske smarta rent strategiskt och ekonomiskt, men de är inte tänkande och reflekterande människor.
Det känns inte heller som någon slump att vi i juni fick en rapport om att färre skolor har bemannade skolbibliotek. Jag skrev om detta i senaste numret av Dyslexiförbundets tidning Läs&skriv. Där valde jag att lyfta fram ett gott exempel, Bessemerskolan i Sandviken, som tilldelades priset Årets skolbibliotek 2018. Min artikel om skolbibliotekarierna på Bessemerskolan är upplåst och finns att läsa via denna länk.
Det är klart det är svårt att välja läsning när mer lättfångade nöjen finns inom räckhåll. Är man dessutom trött efter en lång och krävande skoldag är det väl inte så konstigt att man bara vill glo på en skärm. Mina barn är verkligen inget undantag.
Jag försöker tänka på att jag ska vara en god förebild förebild för mina barn. Jag läser en del, som ni kan se i min läslogg.
Fast det syns inte alltid att jag läser, eftersom jag har börjat läsa allt mer på mobilen, och då ser barnen inte att jag läser en bok. Jag skulle lika gärna kunna scrolla sociala medier eller spela tetris. Jag läser också tidningen i mobilen. Så jag ser väl inte ut att vara en bokläsare jag heller.
Jag hoppas ändå att våra nattningsritualer påverkar barnen i ett längre perspektiv. Vi läser fortfarande för 12-åringen, vi tar varsitt barn varannan kväll när båda är hemma, och vi väljer gärna böcker vi själva gillar. Då blir läsningen en mysig stund tillsammans.
Jag har två favoriter från den senaste tidens läshög:
• ”The curious incident of the dog in the night time” av Mark Haddon handlar om en 15-årig autistisk pojke och hans familj och grannar. Den är väldigt dramatisk och handlar också om hur det kan vara, både för barnet och för föräldrarna, när barnet har en dold funktionsnedsättning.
• ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff lånade jag helt på måfå som e-bok på bibblan och blev väldigt uppslukad. Den handlar om en kvinna som far hem till sin bror i Norrland, och den är skriven med ett drivet norrländskt språk. Även denna berättelse är dramatisk och trots extremt mycket elände kände jag mig på något sätt upplyft av den.
Efter en intensiv jobbperiod håller jag just nu på att ställa om till skrivandet igen. Målet är att bli klar med mitt manus till den 3 maj då jag har deadline på Linnéuniversitetet (inlämning av skönlitterärt projekt). Den 17 maj ska vi ha opponering på våra projekt. Därefter är tanken att åter pröva vingarna hos förlag. Det är obehagligt, men nödvändigt.
Jag tror inte att någon kan förhålla sig helt neutral till refuseringar: denna den mörkaste delen av skrivandet. Jag har fått min beskärda del.
För fjorton år sedan skickade jag mina första manus till förlag. I mars 2005 fick jag ett mycket vänligt brev från Tiden förlag där de skrev att det fanns mycket i mitt skrivande som var riktigt bra och att de gärna ville läsa mer som jag skrivit. Men de undrade vem som skulle läsa och vad jag ville berätta.
Liknande brev har jag fått senare och jobbar fortfarande på detta allt medan åren går…
Senare har jag förstått att det är ovanligt att få den sortens personliga svar från förlag, att majoriteten får standardsvar av typen ”tack men nej tack”. Jag har fått sådana svar också. Just nu klamrar jag mig fast vid det halmstråt: att jag faktiskt har fått flera personliga och vänliga refuseringar.
Jag har höga krav på mig själv och vill inte riskera att falla på grund av någon miss som jag hade kunnat parera, meningar som kunde ha varit bättre och därmed kanske hade väckt intresse hos någon.
En tröst, när någon avvisar mig, är att smaken är som baken. Senaste boken i vår bokcirkel var den Augustprisbelönade De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Jag försökte läsa den men fattade absolut inte dess storhet. Jag gav upp efter första delen och läste bara slutet för att kunna prata om den på bokcirkeln. Jag frågade i en Facebookgrupp om litteratur och kunde snart konstatera att många höll med mig om att den var överskattad, medan andra älskade den.
Idag förstår jag varför mina tidigare manus blev refuserade. Förlagen hade helt rätt i att de inte höll hela vägen. Jag hoppas att jag hela tiden blir bättre på att skriva, och att jag en dag ska bli så nöjd att jag kan se framtida eventuella refuseringar som att mitt skrivande helt enkelt inte föll just dessa läsare i smaken. Däremot kommer någon annan att förstå mig och vilja ge ut det.
Bonusinformation:
Jag är invald i två styrelser inom Journalistförbundet nu: Mälardalens frilansklubb (vice ordförande) och Frilans riks (ledamot). Parallellt med det skönlitterära jobbar jag alltså för bättre frilansvillkor och inspiration för frilansjournalister.
