Vem skriver jag för och andra tankar om att skriva och läsa

Bild från en morgonpromenad. Kanske lite långsökt, men rötter till vårt skapande söker vi väl alltid.

Jag har just läst/lyssnat på Samlade verk av Lydia Sandgren och är en smula omskakad. Boken fångar på många sätt kärnan i villkoren för skapande genom de tre huvudpersonerna Martin, Gustav och Cecilia.

Martin är den som vill skapa men inte riktigt når fram, kanske delvis för att hans drömmar om konstnärsmyten står i vägen för själva skapandet, han har helt enkelt ingen aning om vad han vill berätta, men senare också för att familjelivets försörjningsplikter tar över.

Gustav är naturbegåvningen som skapar på bekostnad av sin egen hälsa; han lever samtidigt ett självförbrännande liv enligt konstnärsmytens manual A. Det är också han av de tre som blir den stora konstnären.

Och Cecilia, som bara vill koncentrera sig på sitt arbete och därför väljer att lämna sin familj (det vill säga Martin och de två barnen).

Jag är imponerad av hur snyggt Lydia Sandgren, genom dessa tre karaktärer, har fångat sådant som jag och många andra brottas med.

Och skrivkrampen:

Jag skrattade med hjärtat i halsgropen åt Martins våndor. Jag har som sagt länge försökt skriva för barn och unga, trots att jag inte längre är ung, främst för att jag påverkades så starkt av de böcker jag läste i 11-årsåldern.

Men det går inte att bortse från att det var länge sedan jag var barn och i mina mörkaste stunder av tvivel undrar jag om jag överhuvudtaget har något att säga dagens barn och unga.

Mina egna barn är fruktansvärt kräsna. Särskilt dottern (9 år), som jag fortfarande läser godnattsagor för, har en tendens att dissa minst hälften av de böcker jag påbörjar för henne. De är för tråkiga, för konstiga, fula teckningar, handlar bara om pojkar … ja, de enda säkra korten är Harry Potter (som hennes pappa läser för henne, jag läste dem för sonen men är ändå lite avundsjuk), Roald Dahls böcker (men vi har nog läst alla nu) och knasiga serieböcker i stil med Kapten Kalsong. Hon blev också väldigt förtjust i Nikkis dagböcker av Rachel Renée Russel, där berättaren är en 14-åring tjej som kämpar med kompisar och identitet. Jag inser motvilligt att mitt yngsta barn är inne i det som brukar kallas adolescensen.

Kommer mina favoriter fungera snart (Maria Gripe, Inger Edelfeldt)? Kanske vill hon läsa dem själv?

För något år sedan försökte jag läsa Lilla sparvel av Barbro Lindgren för henne men hon tyckte den var för deppig.

Well, well, hon är bara ett barn av många. Kanske finns det någon därute som är mer lik mig som barn, någon som kan vara min tänkta läsare?

Ljudboksparentes:

En kort passus om att jag delvis lyssnat på Samlade verk: Jag har tidigare haft svårt att koncentrera mig på ljudböcker, men fick prova ett gratisabonnemang på en av ljudbokstjänsterna och kom på att det var praktiskt att till exempel kunna tvätta fönster samtidigt som jag läste med öronen. Eftersom jag också promenerar mycket passade det även att lyssna medan jag gick. Två flugor på smällen liksom; motion/rena fönster/matlagning och romanläsning i ett!

Ibland funkar det inte alls med ljudbok, till exempel om jag reser kollektivt eller ligger på soffan. Då tappar jag koncentrationen eller somnar och vill hellre läsa med ögonen. Därför varvade jag lyssning och läsning av Samlade verk.

Jag skulle också önska är att ljudbokstjänsterna utvecklades så att textversionen och ljudversionen var synkade, så att man inte behöver bläddra fram till där man är om man läser och lyssnar parallellt.

Share

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.