Jag är en skrivande person. Journalist, kommunikatör och aspirerande författare. Jag ska försöka hålla mig till ämnet skrivande, men andra tankar kan säkert slinka in.
Efter en lång och slapp sommar ser jag fram emot hösten! Jag har bestämt mig för att sluta vara tjejen med världens sämsta självförtroende och hoppas att ni ska slippa negativt ältande inlägg på denna blogg i fortsättningen.
Den 12 september ska jag också delta på ett författarsamtal med Fatima Bremmer, arrangerat av Mälardalens frilansklubb (Journalistförbundet) i samarbete med JMK, journalistutbildningen vid Stockholms universitet. Jag kommer att sitta på scenen och ställa frågor till Fatima (som skrev den Augustprisade boken ”Ett jävla solsken”).
Jag – den introverta – ska alltså tala inför folk flera gånger i höst! Jag sticker inte under stol med att jag helst av allt sitter på min kammare och skriver, men jag tror ändå att det är bra att jag utmanar mig själv genom att gå utanför min bekvämlighetszon.
Hoppas andra introverta kan känna sig inspirerade av min utveckling. Kan jag så kan ni!
Maslows behovstrappa. Bild lånad från https://lattattlara.com/psykologiska-perspektiv/humanistiskt-perspektiv/maslows-behovstrappa/
Det blir inte mycket bloggat på sommaren. Under hela juli har jag dock fört anteckningar och använt Litterära konsulters #skrivutmaningjuli som stöd och inspiration (läs mer i förra inlägget).
I höst ska jag skriva på halvtid: Jag ska fortsätta där jag slutade för tre år sedan på Linnéuniversitetet; Kreativt skrivande 3. Det ser jag väldigt mycket fram emot!
Ett av arbetsproverna till kursen var en essä på temat En plats: fiktiv eller verklig. Jag skrev om min uppväxtort Barkarby.
Här nedan publicerar jag essän. Jag hoppas inte mina gamla vänner tar illa upp över att jag dissar Barkarby. De som var mina vänner tycker jag om, men jag trivdes inte där.
Vilken är din plats på jorden? (Essä, arbetsprov till Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet):
I tyska Netflix-serien Dark sitter två tonåringar på en trist busshållplats i det lilla samhället Winden. Året är 1986 och tonåringarna säger till varandra att de önskar att Winden upphörde att existera. En återkommande formulering om Winden är att orten är en ”varböld”. Men det är en varböld som de som bor där inte förmår lämna – vi tittare vet att de båda kommer att vara kvar där 33 år senare.
Trista små bostadsorter är en arketypisk miljö i tv-serier, filmer och böcker. Det beror förmodligen på att det är lätt för många att känna igen sig. De flesta mindre orter är lika varandra. Ett tema är att hålorna bara är trista och instängda, som i filmen Fucking Åmål. Ett annat vanligt tema är att den sömniga lilla orten är centrum för onda krafter. Det sistnämnda temat förekommer till exempel i tv-serierna Twin Peaks och Buffy the vampire slayer, samt i boktrilogin om Engelsfors av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Inom ramen för en liten ort finns stora möjligheter att skapa ett begränsat, men dynamiskt persongalleri av människor som inte har valt varandra utan bara råkar bo på samma ställe.
Jag växte upp var ett radhus i Barkarby som ligger på pendeltågslinjen nordväst om Stockholm. En av mina barndomsvänner bor idag mittemot vårt gamla hem. Hon är inte den enda av mina gamla skolkamrater som har återvänt till området. Barkarby sägs vara ett bra och tryggt område för barn att växa upp i, och jag förmodar att priserna på hus och radhus där är överkomligare än i många anda förorter till Stockholm.
Själv håller jag mig därifrån. Barkarby väcker ingen nostalgi eller hemkänsla hos mig. Allt jag känner när jag tänker på Barkarby är leda.
Min pappa har antytt att flytten dit i slutet av 1970-talet var något av en slump. De bodde i ett 15-våningars hyreshus i Huddinge med två barn och behövde något mer barnvänligt. Ett 60-talsradhus i Barkarby var vad de hade råd med. Han har berättat att visningen ägde rum en solig vinterdag och de promenerade genom skogen till pendeltåget, något som fick omgivningen att framstå som idyllisk. Underförstått: Det var inte lika idylliskt när det regnade och var grått.
Vår bostad ingick i ett stort område med identiska radhus med gula och rostbruna plåtfasader. Enligt Wikipedia byggdes de 1963. Jag hittar en mäklarannons där det står att bostäderna omfattar 103 kvadratmeter och har fem rum och kök. Det finns en altan och gräsplätt på baksidan och en parkeringsplats och liten täppa på framsidan. Bostaden i annonsen är fräscht renoverad, med ljusa väggar, fondtapeter och turkost kakel i köket. Trots att färgvalen och materialen ligger långt ifrån mitt 80-talsmurriga barndomshem känner jag igen mig.
De massproducerade radhusen som så uppenbart var en del av folkhemmet och vars pris passade mina unga och ganska lågavlönade föräldrar, har ”pimpats upp” så mycket det bara går. Idag är allt som ligger på pendlingsavstånd från Stockholm attraktivt. Men för mig spelar det ingen roll. Barkarby är fortfarande mitt Winden, eller mitt ”fucking jävla kuk-Åmål” för att referera till ett välkänt citat ur Fucking Åmål.
Barkarby ligger längs E18, 2,5 mil från Stockholm central. Det tar femton minuter att ta sig dit med pendeln från Stockholm central (om pendeln går i tid, alltså). Det ska snart byggas en tunnelbana dit, så framtidens Barkarby kommer förmodligen ha en helt annan attraktionsnivå. Det finns inga särskilt märkvärdiga naturområden i närheten och det är ganska långt till närmaste sjö eller badplats. Numera ligger Ikea och Barkarbystaden i närheten. När jag var liten fanns bara en flygplats som knappt användes där Ikea ligger nu, det var ett öde fält som sträckte sig mot horisonten. Motorvägen låg mellan oss och flygplatsen som en bullrande och skrämmande pulsåder, och det gick inga bussar dit, så vi höll oss borta därifrån.
I riktning mot Jakobsberg låg ett industriområde med fula sockerlådelika plåtbyggnader som inrymde olika arbetsplatser, fabriker och stormarknader. Dit förvisades vi när vi skulle gå på prao eller sommarjobba.
Mitt största problem med Barkarby var att min familj inte riktigt passade in där. Mina föräldrar ogillade materiella ting, medan de flesta klasskamraters föräldrar mätte status i materiella ting. Det tog flera år innan vi skaffade en ytterst skruttig bil och jag var den enda som hade en förälder med ett intellektuellt kulturyrke (han var journalist). Pappa pratade ofta om att vräkiga mexitegelvillor var det fulaste han visste, och i Barkarby fanns det många vita mexitegelvillor.
Som ung vuxen avundades jag dem som växte upp i trånga lägenheter på Söder, där det fanns fler personer som delade mina föräldrars värderingar. När jag läser Karolina Ramqvists roman Alltings början undrar jag om jag hade varit en annan person om jag gått i skolan i stan och haft hennes självförtroende.
Ändå känns det som att jag gnäller över ett icke-existerande problem när jag skriver det här. Jag har ju gott och väl fått det en människa behöver enligt de två understa stegen i Maslows behovstrappa (bild nedan). Jag fick både mat, värme och trygghet. Nästa steg – gemenskap – var det aningen mer svajigt med. Några vänner hade jag, men den övergripande känslan var att jag inte passade in. Det fanns säkert andra i Barkarby som hade en familjebakgrund som liknade min, men dem kände jag inte. De två översta stegen i behovstrappan fick inte så mycket näring: Självkänsla och självförverkligande.
Om jag ändå ska vara snäll mot Barkarby så var det en trygg plats där jag fick en trygg barndom. För tänk om jag hade tvingats fly från mitt hem på grund av krig eller förföljelse! Om mitt barndomshem skulle ha blivit sönderbombat och inte längre existerade. Skulle jag då ge hemmet en särskild laddning, tänka med vemod på syrenernas doft om våren eller hur det kändes när jag gungade fram och tillbaka på trägungan som min pappa snickrat ihop och hängt upp på en träbjälke utanför vår lilla uteplats på baksidan?
Och vad hade hänt om vi hade behövt bo i ett utsatt miljonprogramsområde i stället, till exempel Söderhöjden i Jakobsberg som inte ligger långt ifrån Barkarby? I tonåren umgicks jag med personer som bodde på Söderhöjden, men jag kunde nog aldrig riktigt förstå hur de hade det. Riktig fattigdom är inte romantisk, trots att jag ibland inbillar mig att jag kanske hade haft mer ”jävlar anamma” om jag hade haft det riktigt dåligt (läs: jag hade kanske skrivit texter ur ett underdog-perspektiv á là Latin Kings. Eller, mer sannolikt; jag kanske hade haft ett underbetalt jobb eller varit frånskild och sjukskriven för kronisk värk, och hade kanske knappt ens passerat första steget i Maslows behovstrappa).
Det är troligen lättare att lämna en förort som Barkarby och ta del av storstadens utbud, än om du bor i Åmål eller Winden. Så fort jag blev gammal nog att själv resa iväg med pendeltåget lämnade jag också Barkarby så ofta jag kunde. Högstadiet är den värsta tiden, då du är bunden till en skola och ett grannskap, och utsatt för människor som du själv inte har valt men samtidigt lite för ung för att bestämma själv. När du börjar gymnasiet kan du sticka iväg längre och bli friare.
Idag bor jag i en trång lägenhet i Hägersten, som kanske kan räknas som en motsvarighet till 80-talets Söder (med tanke på att Söder har gentrifierats och inte längre har så många låg- och medelinkomsttagare). Jag känner mig betydligt mer hemma i Hägersten än jag gjorde i Barkarby och jag upplever att det bor fler likasinnade här. Skillnaden mellan norra och södra Stockholm är kanske inte lika uppenbar som skillnaden mellan stad och landsort, men den är ändå tydlig.
Men vad mina barn kommer att säga om Hägersten när de växter upp är en helt annan historia.
Verk jag refererar till i texten:
• Dark (tysk tv-serie skapad av Baranbo Odar och Jantje Friese, 2017)
• Fucking Åmål (film regisserad av Lukas Moodyson, 1998)
• Alltings början (roman av Karolina Ramqvist, Norstedts, 2012)
• Buffy the vampire slayer (amerikansk tv-serie skapad av Joss Whedon, 1997–2001)
• Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (böcker, Rabén & Sjögren, 2011-)
• Twin Peaks (amerikansk tv-serie regisserad av David Lynch 1990 + 2017)
det är sommar och min huvuduppgift de senaste veckorna har varit att utfodra och roa barn, så att de inte fastnar orimligt lång tid vid skärmarna. Någon som känner igen sig?
I ett försök att använda en liten del av dagarna till så kallad egentid anmälde jag mig till en av Litterära konsulters självstudiekurser som så generöst erbjuds gratis under sommaren. Efter mycket vånda valde jag kursen ”Coacha dig själv” eftersom jag har så svårt att hålla motivationen uppe när jag inte har någon som väntar på texten.
Acceptera röran omkring mig
Hittills påminner råden i kursen lite om Julia Camerons bok ”Lev kreativt” som jag skrivit flera inlägg om tidigare (läs mer under taggen #Cameronkurs). Mantran som ”Jag har tillit till min förmåga” och ”Jag accepterar och hanterar röra omkring mig” har sina poänger. Det handlar om att inte fastna i negativa tankar.
Det sistnämnda om röran träffade mitt i prick. Så fort jag försöker tänka klart en tanke ropar ett barn att det vill ha hjälp med något. Men jag tror att mitt allra största problem är att jag prokrastrinerar sådant som tar emot, och det gör skrivandet just nu. Idéerna formas sakta i huvudet men när jag ska skriva ner dem sitter Otto på min axel och viskar att det inte är någon idé att anstränga sig.
Veckans lektioner handlar om att titta på sin egen text med coachögon. Jag ska peka ut en mening i texten och fråga ”varför behövs detta?” och ”hur menar du här?”. Sedan ska jag göra detsamma med hela stycket där meningen finns. Dessa frågor ska testas på minst 20 olika meningar och tillhörande stycken.
Det låter tufft, men bra. Jag har inte skrivit så mycket på det manus som för tillfället känns mest aktuellt, så jag kanske ska spara den här delen av kursen tills jag kommit lite längre.
#skrivutmaningjuli
Jag ha också – mest i tysthet eftersom jag inte har något offentligt Instagramkonto – antagit utmaningen #skrivutmaningjuli där du får en skrivuppgift varje dag. Jag försöker få alla utmaningar att passa in i min berättelse.
Dagens uppgift (8 juli) är ”något rött”. Mitt utkast blev såhär:
****
”Ge mig klockan!” säger Oscar.
”Jag vill inte”, säger Valter.
”Valter! Fattar du inte? Din mormor dör om du inte slutar använda den!” skriker Oscar men Valter vill inte lämna ifrån sig klockan, han håller den hårt i sin famn och pressar kroppen mot kojans kalla golv med den i ett hårt grepp under magen.
Oscar ligger ovanpå honom, hans armar är överallt men lyckas inte rubba Valter.
”Du har blivit galen! Jag berättar för dina föräldrar vad du gjort”, säger Oscar.
”Nej, nej! Du får inte!” ropar Valter och sveper ut med armen. Det råkar vara den arm han håller klockan i och med ett ”klonk” träffar den Oscars näsa.
”Aj!” kvider Oscar och tar sig för näsan. Blod rinner ner för hans händer. Hans blick på Valter är så besviken när han backar ut ur kojan att Valter blir kall i magen.
”Förlåt”, viskar Valter, fortfarande med klockan i ett hårt grepp.
Oscar klättrar ner med en hand för näsan. Det klarröda blodet droppar ner i den vita snön och flyter ut.”
****
Tack Ann Ljungberg och Litterära konsulter! Jag hoppas att ni får flera nya kunder efter detta generösa erbjudande. Det är inte omöjligt att ni får mig som betalande kund en dag.
På den här bilden är jag 12 år och ännu inte bränd av de vuxnas bitterhet…
Min inre kritiker tycker inte att jag ska hålla på med skönlitterärt skrivande. Det är en ekonomisk förlustaffär och blir förmodligen ändå aldrig tillräckligt bra.
Idag lyckades jag avslöja hans identitet. Den inre kritikern visade sig vara en han, förvillande lik min gymnasielärare i svenska. Vi kan kalla honom Otto.
När jag gick i grundskolan fick jag höga betyg i svenska och bild. Jag fick rita omslag till skolkataloger och mina uppsatser lästes ibland upp högt på lektionerna. Det kreativa var min grej, det enda jag var riktigt bra på. I övriga ämnen var jag en medelmåtta, både på grund av bristande intresse och en blyghet som gjorde att jag inte tog så mycket plats i klassrummet. Det roligaste jag visste var att skriva påhittade historier, och varje gång vi fick en skrivuppgift skrev jag sida upp och sida ner utan minsta prestationsångest. Det var bara ren lust. Lärarna uppmuntrade mig och sa att jag var begåvad.
Inte tillräckligt bra?
Sedan började jag gymnasiet, och Otto blev min klassföreståndare och svensklärare. På första lektionen sa han att det inte var någon idé att vi skrev skönlitterära uppsatser eftersom de ändå inte blev tillräckligt bra. Jag minns bokstavligen hur mitt hjärta sjönk där och då. Jag var en försiktig flicka som ville vara till lags och ifrågasatte inte dessa ord.
För oss var Otto en vuxen i obestämd ålder, men jag gissar att han var mellan fyrtio och femtio år då, när vi var i övre tonåren. Jag misstänker också att han föddes som farbror men att han aldrig hade förlorat pojkens dåliga självkänsla. När jag och min kompis fnissade och skojade om killar vi träffat och videor vi sett på MTV, trodde Otto att vi skrattade åt honom.
Tonåringar lever i sin egen värld
En sak som jag måste påminna mig själv om idag, när jag själv är mellan fyrtio och femtio, är att vi levde i vår egen värld på den tiden. Vår tonårsvärld var skild från de vuxnas värld, som kändes väldigt avlägsen. Jag förstår idag att det var frustrerande för Otto när vi inte lyssnade eftersom vi, utifrån vår begränsade erfarenhet, inte förstod varför vi behövde lära oss det han försökte lära ut. Men vi skrattade aldrig åt honom. Det enda vi i så fall skrattade åt var att han trodde att vi skrattade åt honom.
Otto saknade inte empati. Jag var ledsen för att mina föräldrar skilde sig när jag var sexton, men jag kapslade in känslorna så mycket att jag inte ens såg dem själv. En gång frågade Otto, på sitt tafatta vis, om jag var ledsen över något. Då skrattade jag bort det, men har i efterhand känt mig lite rörd över att han såg att något var på tok och tog sig tid att fråga mig. Han ville väl, men var lite fyrkantig i sitt sätt att tänka.
Ottos drömmar?
Flera år efter att jag hade tagit studenten hittade jag en bok på ett antikvariat. Ett fult layoutat litet häfte med Ottos namn på. Det var troligen en doktorsavhandling eller möjligen en uppsats. Jag föreställde mig att Otto hade drömt om en mer framstående akademisk karriär än att undervisa ointresserade gymnasister. Otto hade gärna velat drilla toppstudenter som gjorde som han sa istället för vår omogna flum-klass.
Nu måste jag stryka Ottos ord om att det ändå inte är någon idé ur mitt medvetande. Jag måste hitta tillbaka till den okritiska tiden då jag skrev av ren lust, sida upp och sida ner.
Blaskor jag har skrivit texter till, en del med byline, andra anonyma.
Idag har jag städat mitt gamla kontor eftersom jag flyttar ut den 30 juni. Osentimentalt slängde jag ut några rejäla buntar med trycksaker där jag medverkat.
Jag har visst hunnit skriva och publicera en hel del ord genom åren, men frågan är vilka som har läst dem?
Jag minns när jag var på en AW med andra frilansjournalister och pratade ”riktig” journalistik versus information eller uppdragsjournalistik. Det finns de som aldrig i livet skulle skriva annat än ”ren” tidningsjournalistik. Till dem säger jag grattis. Jag är lite avundsjuk för att de kan försörja sig på det sättet. Själv har jag gjort mycket uppdragsjournalistik.
Vilka läste?
2011 hade jag ett ramavtal med Skolverket och reste runt i landet och intervjuade lärare och rektorer om vad gymnasiereformen innebar i praktiken. För att tala byråkratspråk: Kärnfrågan var hur de skulle implementera reformen i sin verksamhet.
Jag skrev också en hel del om Lärarlyftet, fortbildningssatsningen för lärare. Det var uppdragsreportage, inget gräv, inga granskningar, men jag använde min journalistiska erfarenhet när jag intervjuade, lyssnade och skrev så att det förhoppningsvis blev intressant att läsa.
Det roliga var att komma ut och träffa människor som arbetade i ”verkligheten”.
Jag har ingen aning om hur många som läste dessa fina trycksaker.
Kruxet med att inte skriva för ”riktiga” tidningar är att du ständigt måste bevisa dig, eftersom ingen kommer ihåg vem som skrev reportaget i en informationsbroschyr. Samtidigt är det ofta genom att skriva den sortens texter som det är möjligt att försörja sig som skribent.
Redigerare med patos?
Ett citat från Lottie Knutson dyker upp i mitt huvud ibland. Lottie Knutson var kommunikationsdirektören på Fritidsresor som fick så mycket beröm för hur hon kommunicerade i samband med tsunamin i Sydostasien 2004. Citatet löd: ”jag var för snäll för att bli journalist”, och var hennes förklaring till varför hon blev kommunikatör. Jag kan relatera till ett sådant citat. Jag är inte heller bekväm med att ställa folk mot väggen, utan föredrar nyanserade samtal människor emellan. Men sådana snälla samtal säljer inte lösnummer. De håller varken för kvällspressen eller Uppdrag granskning. Därför gör jag ofta uppdragsjournalistik.
En gång berättade jag för en public-service-journalist att jag inte riktigt fixat det tuffa jobbet som anställd nyhetsreporter eftersom jag ogillade förenklingar och tyckte att det var för jobbigt att inte hinna skriva genomarbetade texter. Istället jobbade jag i några år som redigerare (gjorde layout och satte rubriker). Public service-journalisten sa att hen hade märkt att det ofta var redigerarna, inte reportrarna, som hade redaktionens största patos och rättvisetänk. Det var en intressant iakttagelse tycker jag.
Drömmen innerst inne
Sedan, icke att förglömma, har jag ju andra ambitioner också. Jag längtar efter den fiktiva världen.
Nu, när de senaste uppdragsartiklarna är skickade och sommarstiltjen börjar komma krypande, är det dags att jag sätter mig på rumpan och börjar skriva på barnboken som jag har lovat min son. Synopsis är utvecklat i samråd med honom. Ni som har läst den här bloggen vet att han har diagnosen högfungerande autism, eller Aspergers syndrom.
Jag har aldrig tidigare skrivit något med ett så tydligt synopsis. Jag hoppas det går att få ihop den här gången! Kanske kan löftet till sonen vara en drivkraft i sig?
Det krävs en närstående för att du ska få höra sanningen.
Mannen i mitt liv läste min blogg och frågade om personer jag söker jobb hos ska läsa den. ”Du framstår inte som en vinnare direkt”, sa han. ”Varför ska de anlita dig? För att ge allmosor?”
Aooch. Den sved. Jag förklarade att en av mina ambitioner har varit att bidra med en mer mänsklig syn på arbetslivet och inte väja för känslor. Att vara mer människa.
Kanske har jag inte lyckats fullt ut. Jag är en sådan person som läser av människor och lätt tänker och analyserar mycket.
Jag har svårt för maktstrider på arbetsplatser och föredrar chefer som ger mig stort eget ansvar.
Jag känner mig själv
En fördel med att jag har nära kontakt med mina känslor är att jag har jobbat mycket med mig själv och tror att jag har en viss beredskap mot att bli utbränd.
Men jag är tyvärr också lite för bra på att undervärdera mig själv. Samtidigt vet jag ju hur irriterad jag kan bli på människor som är självömkande och utstrålar osäkerhet. Vem vill anlita en sådan försiktig mes? Då blir ju inget gjort.
Det är konstigt. Jag är ju proffs. Jag skriver jättebra, lyssnar superbra och är betydligt mer strukturerad än folk tror. Jag är utbildad i strategiskt tänkande.
Tro’t eller ej – jag är en ”doer”
Min skenbara försiktighet har dolt att jag ofta är den som tar initiativet till att saker blir gjorda. Jag är definitivt en ”doer” med stort patos och stor ansvarskänsla.
Jag är extremt lojal mot dem jag litar på.
Däremot är jag kanske inte så strategisk rent karriärmässigt, eftersom jag har så svårt för människor som inte är snälla.
Men det är så jag vill ha det. Jag vill omge mig med snälla människor.
När du är snäll tycks du ha en större tröskel att kliva över. Du framstår inte som lika bestämd och självsäker som mer hårdhudade marknadsförare.
Jag vet att jag borde ”fake it ‘til you make it” mer.
Men trots allt har jag genomgått en stor utveckling de senaste åren. Jag är betydligt mer självsäker nu. Jag har inte längre någon förlamande scenskräck.
Jag är ett superproffs i en känslig kropp.
I går var jag på en bra kurs om att sälja journalistiska tjänster med frilansen Maja-Stina Skarstedt. Hon var så himla strukturerad och uppmanade oss att göra ekonomiska kalkyler (gärna i Excel) över hur mycket vi måste sälja varje månad för att få ut den månadslön vi vill ha. Jag kom fram till att jag, utöver mina löpande uppdrag, borde sälja för åtminstone 30-40 000 per månad. Jag är inte där än.
Maja-Stina var så duktig på att peppa oss att hitta nya sätt att tänka. Jag borde ha vetat det men ändå har jag mer utgått från vad jag vill skriva om istället för att sätta mig in i den potentiella kundens situation och behov.
Jag – en företagare
Och kanske har jag omedvetet dragit mig för att kalla mig företagare. Jag måste bestämma mig för att jag är en företagare. Jag drivs visserligen inte av att vilja tjäna mycket pengar, men pengar är ändå något du måste ha i det här samhället. Och jag måste tänka lite smartare. Jag märkte hos kollegorna som var på kursen att jag är långtifrån ensam om att ha svårt att tro på mig själv. Det är inte så lätt när du jobbar ensam.
Därför ser jag verkligen fram emot att flytta till mitt nya kontor den 1 juli, de som sitter där verkar faktiskt fungera som en riktig frilansgrupp som bollar idéer och hjälper varandra!
Min tolkning av några av Maja-Stinas tips:
Räkna ut vad du behöver sälja varje månad för att få ut den lön du vill ha. En f-skattare kan ju ta ut ungefär hälften av vad vi fakturerar. Sedan måste du dra av för kostnader och hur mycket semester du vill ha. (Den som vill ha hela hennes kalkyl ska gå hennes ekonomikurs, men hon gav mig i alla fall verktyg för hur jag ska tänka).
Även om du drivs av det du brinner för och verkligen vill skriva om, måste du också tänka på kundens perspektiv.
Ha som mål att göra en säljaktivitet per dag. Lägg minst en halvtimme på det. Det kan vara allt från att skriva en genomarbetad pitch till att bara höra av sig till någon som du vill jobba för. Det råder delade meningar huruvida man ska skriva ”hej, jag vill bara berätta att jag finns” eller inte, men ibland kan det vara bra att bara så ett frö. Maja-Stina fick till exempel ett uppdrag när hon såg på Facebook att en webbredaktör för en tidning skulle sluta för att skriva en bok. Det stod inget om att tidningen behövde en ny webbredaktör, och det gjorde de inte heller, men när hon skickat frågan fick hon en kontakt som så småningom ledde till jobb. (Mitt eget exempel på att skapa jobb utifrån behov var när jag föreslog för min uppdragsgivare DialogWeb att de skulle finnas på Twitter. Sedan dess har jag varit deras sociala medie-redaktör).
PS. Du som är frilansjournalist är förresten välkommen till Mälardalens frilansklubbs informella träff på Hjärtat på torget den 28 maj! Syftet är att vi ska känna oss mindre ensamma och diskutera sådant som är specifikt för vår bransch.
PS 2. Jag springer för tillfället på en del möten om olika halvtidsuppdrag. Hoppas något av dem blir av. Då kanske jag kan sova bättre på nätterna.
Idag har jag förberett en studiecirkel i Facebook för seniorer på ABF. Den börjar på tisdag och jag har ingen aning om vilka mina fem deltagare är och vilka förkunskaper de har, men det får jag ju veta snart! Jag gick en cirkelledarutbildning för ett par veckor sedan, det var jätteroligt – vilken bredd av expertiser och studiecirklar det finns! De andra kursdeltagarna skulle undervisa i bland annat språk, klimat och att spela trummor.
Jag kanske är lite tokig som hela tiden går utanför min bekvämlighetszon, men jag vill få erfarenhet av att lära ut till människor eftersom jag skriver mycket om utbildning och lärande. Jag gillar idén om folkbildning och hoppas förstås också att jag kan göra deltagarna mer säkra på sig själva i den digitala världen.
Anledningen till att jag inte sökt undervisningsjobb tidigare är att jag hela mitt liv har lidit av scenskräck. Min introverta sida har jag redan skrivit om här otaliga gånger. Tjejen som stammade och rodnade när det var redovisningar i skolan finns ju fortfarande inom mig. Jag tror dock att mitt största problem nu är att jag har en tendens att prata för fort (något som naturligtvis grundar sig i scenskräck, viljan att få det överstökat). Jag måste verkligen tänka på att tala långsamt och tydligt, inte minst när jag nu ska få äldre deltagare att lyssna.
I slutet av förra sommaren höll jag en föreläsning om sociala medier för företagare i Upplands-Bro, och den överlevde jag ju! Den här gången ska jag lära ut till en liten grupp på bara fem personer. Det är riktigt lyxigt. Förhoppningsvis får jag chansen att ge var och en tillräckligt med tid.
På den här bloggen har jag våndats mycket över svårigheterna att försörja sig som frilans. Men jag får inte glömma att jag nästan aldrig har tråkigt på jobbet.. Detta nya uppdrag är resultatet av att jag hela tiden tvingas tänka i nya banor och vara kreativ för att hitta nya försörjningsvägar.
Jag tror också att det gamla uttrycket ”man lär så länge man har elever” stämmer.
Jag såg SVT-dokumentären om Avicii och blev så berörd av honom trots att hans musik aldrig varit min grej. Jag vet inte hur han dog, men i filmen är det tydligt att han inte mådde bra av den enorma press som livet som världsstjärna innebar.
På ett ställe i filmen pratar han om Jungs teorier om olika personlighetstyper: Ni vet sådant som det står om i boken ”Omgiven av idioter” och som kan få sällskap att explodera eftersom det skapar två läger: de som älskar teorierna och de som avfärdar dem som ovetenskapligt mumbojumbo.
Hur som helst. Avicii/Tim pratade om att han var en introvert personlighet, och sättet han sa det på fick mig att känna igen mig så mycket. Han log lite blygt som om han ville ursäkta sig. Eftersom det extroverta är normen känns det som att komma ut ur garderoben när man erkänner att man är introvert.
Personligen har jag haft stor nytta av det så kallade Disc-test vi fick göra på Nackademin. Det hjälpte mig att bättre förstå hur jag fungerar i förhållande till andra. Jag vet nu att jag behöver tid att bearbeta intryck och att det är därför jag blir trött i huvudet av många möten med nya människor.
Tim/Avicii orkade inte med turnélivet, men andra övertalade honom att fortsätta, de var ju beroende av honom för sin egen försörjning. Samma sak hände Amy Winehouse, och fler därtill.
Tung vår
Jag har själv inte mått så bra den här våren. Att jaga uppdrag och ”bevisa mig” tar enormt mycket på krafterna, och den här våren har jag nog slagit rekord i möten och kontakter som inte lett till några uppdrag. Jag har full förståelse för att den ena efter den andra sjukskriver sig för stress. Arbetslivet lämnar ibland inga utrymmen för att vara människa, den som inte lever upp till kraven blir bara utkastad och ingen vågar säga ifrån av rädsla för att själv vara nästa som kastas ut.
Ja, det är så det känns när det är som mörkast. Ibland är det som om jag kopplar upp mig på olika frekvenser, och härom dagen hade jag råkat komma in på en väldigt dyster frekvens. När man är inne på den frekvensen går alla människors lidande rakt in, filtren som man vanligtvis har fungerar inte (jag skrev om utbrändhet här också).
När kommer förändringen?
Nu undrar jag om debatten som har följt efter Aviciis (och andras) tragiska dödsfall kommer att förändra något i vår syn på prestation på arbetsplatserna? Kan vi hoppas på att svallvågorna från Metoo kan nå så långt? Jag är tyvärr pessimistisk, men efter Metoo har jag blivit överraskad flera gånger så jag hoppas att jag har fel.
Härom dagen läste jag en klok artikel om att det är de ökade prestationskraven och inte mobiltelefoner och sociala medier som är orsaken till den ökade psykiska ohälsan bland unga. Det låter verkligen logiskt. Sociala medier får mycket skit från folk som gillar förenklade moralpanik-teorier, men de kan faktiskt vara ett enormt stöd. Förutsättningen är att de används för att ena människor och för att hjälpa dem att stötta varandra.
PS. Jag är på jobbresa till Gotland, har varit på en konferens som hade syftet att ta tillvara utrikesfödda kvinnors konferenser. Jag blev väldigt inspirerad av en peruanskfödd kvinna vid namn Gabriela Delpino-Kentala som berättade hur hon sökt hundratals jobb och aldrig kommit på intervju, men att hon till slut hittade rätt när hon började laga cateringmat åt en app som heter Gastronaut. Här nedan ser ni några av hennes tips:
Tips från Gabriela Delpino-Kentala på NVL-seminariet.
Och så havet!
Sist men inte minst vill jag dela med mig av min upplevelse från morgonpromenaden som jag tog i morse innan jag högg in på hotellfrukosten. Jag må vara halvpank för tillfället, men jag har också väldigt mycket att glädja mig åt.
Jag började reflektera över hur mycket jag följer karriärcoachen Johan Åkessons råd.
Jag avsätter en del tid till relationsbyggande, bland annat som styrelsemedlem i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet. Härom veckan anordnade vi en frilansträff på temat ”Frilansen och ensamheten” (här har min kollega Beata Hansson skrivit om träffen. Vi planerar minst en till!). Sedan jag läste marknadskommunikation inom sociala medier har jag också blivit mer aktiv i olika branschrelaterade Facebookgrupper, främst Frilansjournalisterna, Frilansskribenterna och Kreatörsgäris. Tidigare var jag lite för blyg för att skriva i dessa grupper inför en massa människor jag inte kände, men det har gått över.
Jag hoppar ibland på tjänster som dyker upp. Look for skill lyfte fram min profil i sina sociala medier. Stöd dem gärna och gå in och registrera er!
Jag ”går till jobbet” och jobbar oftast kontorstid, antingen hemma, på mitt frilanskontor (som snart byts ut) eller på kafé eller bibliotek.
Gör en plan… gör jag inte riktigt. Planen fungerar i alla fall inte rent ekonomiskt. Den här våren har jag ägnat mycket tid att försöka bygga upp nya relationer med kunder men det har ännu inte synts i min ekonomi. Håll tummarna för att det lönar sig i ett längre perspektiv! Och jag kanske skulle göra ett tydligare schema för dagarna. Ofta har jag svårt att ge tid åt mina kreativa idéer eftersom jag är så stressad över pengar. Min högsta önskan just nu är att slippa den stressen.
Belönar mig själv gör jag inte heller tillräckligt. Hm. Jag borde göra mer!
Skaffa en hållbar ekonomi: Det tuffa med denna punkt är att mitt önskemål om minst 800 kr i timmen + moms (f-skatt) har lett till att ganska många valt bort mig och hittat billigare lösningar. Men det känns inte rätt att jobba för mindre så jag får väl hålla ut. Pensionssparar gör jag, men bara lägsta möjliga belopp eftersom jag inte har råd med mer. Detta är en punkt som kräver en enorm långsiktighet och tålamod.
Mitt jobb är jätteroligt, men jag önskar att frilansens villkor var lite bättre. Friheten kostar. De anställda kanske har tråkigare, men de har förmåner som de kanske inte tänker på.
