Alla inlägg av @marjaandrea

Jag är en skrivande person. Journalist, kommunikatör och aspirerande författare. Jag ska försöka hålla mig till ämnet skrivande, men andra tankar kan säkert slinka in.
Läsning, Skrivande

En essä om tid, del 2 av 3

3 kommentarer
Momo eller kampen om tiden av Michael Ende, en av de böcker som påverkat mig mest.

Här är del 2 av 3 av min essä om tid. Essän var en del av slutprojektet på Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet 2018–2019. Del 1 hittar ni om ni klickar här.

Momo eller kampen om tiden

Jag läste Michael Endes barnbok Momo eller kampen om tiden när jag var ungefär elva år (se där kom siffran elva tillbaka igen!). Det är den skönlitterära bok som förändrat min syn på världen mest. Under åren som gått har jag läst om den tre eller fyra gånger, senast för min son som nu är elva. Boken handlar om den föräldralösa flickan Momo som lever ett enkelt liv i ruinerna efter en gammal amfitieater. Hon har en sällsynt förmåga att lyssna på människorna i byn, locka fram deras innersta längtan, och hon blir mycket omtyckt.

I staden härjar också en hemlig liga, bestående av grå herrar som lever på människornas tid. Varje timme är en vacker blomma. De grå herrarna torkar blommorna och rullar ihop dem till cigarrer som de måste röka för att hålla sig vid liv. 

När jag läste boken för min son märkte jag att han blev lite rastlös under vissa stycken i boken som inte har åldrats så bra: den innehåller bland annat en del långrandiga gestaltningar av lekar. Även det säger en del om hur tiden förändras. Vi är otåligare idag och jag misstänker att en sådan scen hade kortats om boken hade skrivits idag. 

Men de filosofiska tankarna håller lika väl idag som 1973 då boken skrevs. Ende kritiserar ett samhälle där allt ska vara så effektivt som möjligt, där det inte finns tid för eftertanke och kreativitet. 

Jag ser inga tecken på att mänskligheten har lärt sig något av Endes bok. När jag googlar på ordet tidstjuvar får jag bland annat träff på en rubrik från tidningen Du & jobbet, skriven 2014: ”Det här jobbets fem största tidstjuvar”. Artikeln baseras på en undersökning gjord av den amerikanska jobb- och lönesajten salary.com och en av dessa fem tidstjuvar är ”kollegor”. Så här står det: ”Irriterande arbetskamrater och fikasnack är huvudskälet till att värdefull arbetstid går förlorad, enligt 24 procent.”

Även om jag förstår tanken med att ovidkommande småprat kan vara irriterande när du vill få något gjort, är det ändå något sorgligt med idén om att kontakten med andra människor är slöseri med tid. I Momo gestaltas ett möte mellan den medelålders frisören Fusi och en av de grå herrarna. Den gråe herrn visar herr Fusi en snillrik uträkning av hur mycket tid herr Fusi ”slösar bort” genom att småprata med kunder, besöka sin gamla mor, ta hand om en undulat och umgås med vänner och en hemlig flickvän. Den gråe herrn skriver sin uträkning på den immiga spegeln i frisörsalongen och herr Fusi blir så imponerad att han blir ett lätt byte. När den gråe herrn har övertalat herr Fusi att låta tidsparkassan förvalta den tid som han slösar på onödigheter, försvinner han och efterlämnar bara några blå rökslingor. 

Och det var först när röken var helt borta som herr Fusi började känna sig bättre igen. Men i samma tempo som röken löstes upp försvann också de där uträkningarna på spegeln. Och när de till slut var helt borta hade också minnet av den gråe besökaren försvunnit helt ur herr Fusis hjärna – minnet av besökaren alltså, men inte av beslutet. Det var bara det att han nu trodde att det var han själv som fattat det. Föresatsen om att i fortsättningen spara tid för att någon gång i framtiden kunna börja ett nytt och bättre liv satt fast som en kardborre i hans själ.

(Momo eller kampen om tiden, s. 82).

Om barns tidsuppfattning (i synnerhet barn med diagnos)

Sonen som jag läste Momo för har en mycket selektiv tidsuppfattning. Barn lever i nuet på ett sätt som skiljer dem från oss vuxna, eftersom vi genom vår livserfarenhet och mognad har lärt oss att tänka framåt. De har svårt att föreställa sig att de kommer att vara hungriga eller kissnödiga om en timme och därför händer det att du sitter på en motorväg eller på en fullsatt tunnelbana med ett skrikande barn.

När min son var nio fick han diagnosen Aspergers syndrom, en diagnos som fortfarande gick att få 2017. Numera säger man autismspektrumtillstånd (AST) eller autism spectrum disorder (ASD). Andra kallar det högfungerande autism, men jag fortsätter gärna att säga Aspergers eftersom det enligt min uppfattning är lättare att förstå. Han är mycket intelligent och kan bli extremt fokuserad när han är intresserad av något, men har inget som helst intresse av att lära sig saker om han inte anser att han har goda skäl till det. Ett kriterium för att få diagnosen är normal eller hög intelligens men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga. Det är vanligt bland personer med Asperger att ha dålig tidsuppfattning. Därför erbjuds vi flera olika hjälpmedel, till exempel pedagogiska scheman och en så kallad ”time-timer”: en liten ”pelare” som tydligt visar hur tiden går. Mer än något annat behöver min son rutiner så att han vet exakt vad han ska göra. Han är inte flexibel och han gillar inte överraskningar. 

Våra vardagar fungerar någorlunda, men sonen kommer ofta lite för sent till skolan eftersom tiden aldrig tycks räcka till trots noggranna rutiner. Han är extremt motivationsstyrd och väldigt bestämd över att om han behöver tänka klart en tanke, då får skolan minsann vänta. Då struntar han i om han kommer för sent, för egentligen förstår han inte varför han måste gå till skolan fem dagar i veckan. Det enda han vill göra är att sitta vid datorn eller telefonen och programmera spel eller se/göra film. 

Om han har en extra känslig eller trött dag sitter ingen strumpa rätt och de små storlekslapparna innanför tröjan gör den omöjlig att bära. Morgnarna är en kamp mot klockan och det är rejält utmattande att behöva tjata för att få honom att genomföra varje moment, från uppstigning och frukost till påklädning och tandborstning.

Samtidigt förstår jag honom så väl. Varför måste han tränga undan alla inspirerande tankar för att hinna i tid till skolan där de ändå bara pratar om sådant som han inte förstår meningen med? Det är inlärda regler och överenskommelser, ett samhällskontrakt, som gör att jag och hans pappa ändå måste tjata för att han ska genomföra sina plikter.

Bilderböcker om tid

Funderingarna kring sonens tidsuppfattning fick mig att associera vidare. Hur många morgnar har vi inte drömt om en klocka som kan sakta in tiden så att jag kan slippa den panikartade känslan när vi är försenade till skolan, trots noggranna förberedelser? Ibland bara måste sonen lägga sig på golvet och ”ladda om”. Om han inte är i balans behöver han tid att gå runt och tänka innan han är redo att klä på sig eller borsta tänderna. 

Jag ville skriva om ett barn som liknar min son eftersom jag vet att vi inte är ensamma. Även barn utan diagnos bör kunna känna igen sig i den huvudperson som jag har skapat – Valter. I mitt manus har jag valt att inte skriva något uttalat om att Valter har en diagnos eftersom jag inte vill att det ska vara en tillrättalagd bok där de uppfostrande eller utbildande ambitionerna lyser igenom. Med risk för att låta pretentiös: Jag vill att mitt manus ska vara konstnärligt fritt. 

Manuset har vetenskapliga inslag men jag vill låta fantasin styra och inte känna mig låst till att vara vetenskapligt korrekt. 

Medan jag filade på mitt synopsis började jag omvärldsbevaka: Förutom Momo – vilka andra barn- och ungdomsböcker finns för att gestalta tidens gång? Jag tänker mest på den filosofiska aspekten av tid: Hur vi använder de dagar vi har till vårt förfogande. Min inventering är inte på något sätt allomfattande, snarare mycket subjektiv. Det finns en del böcker för vuxna som filosoferar om tid, men jag har valt att begränsa min undersökning till böcker för barn och unga.

Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt: 

BIld från Natur & Kultur.

samtidigt som Adjan tappar en tand
står en pappa och tröstar sin dotter
samtidigt som Pia matar en and
läser Hanuko ut Harry Potter

Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär och någon matar sin hund. Det är en underbar bok i all sin enkelhet.

I Sara Bergmark Elfgrens och Maria Frölichs bilderbok Just nu har vi varandra får vi möta en familj som väntar på besök av kusinerna. De ska komma klockan två och tiden går oändligt långsamt. Sedan zoomar berättelsen ut mot de stora, existentiella frågorna.

Ibland är tiden så långsam. Som när man väntar på bussen. Eller på att någon ska bli frisk. 
Ibland går tiden jättefort. Som när vi är på kalas och jag aldrig vill gå hem. 
”Tiden går fort när man har roligt’, säger mamma då.”
Fast det är inte sant. Det vet jag.
Tiden går alltid lika fort.
Det bara KÄNNS olika när det är roligt eller tråkigt, sorgligt eller glatt.

Precis som i Samtidigt som berättar bilderna en del av berättelsen. Vi får se tiden både ur ett långt och ett kort perspektiv. Dinosaurier, valar och futuristiska byggnader. En mormor som dör.

Ingen kan stanna tiden, säger mamma.
Inte ens om man verkligen vill.

Jag har också två favoritböcker som handlar om morgonstressen på vardagarna. I klassikern Raska på, Alfons Åberg av Gunilla Bergström tjatar och tjatar pappa på att Alfons ska raska på för att hinna till daghemmet. Men Alfons måste bara bara klä på dockan Lisa, sätta däcket på Mercedesen och laga sin fina djurbok med de mysigt äckliga ormarna… I slutet bestämmer sig Alfons för att trots allt raska på, men då är det pappa som glömmer bort tiden och sitter och läser tidningen fortfarande!

Min vän räven och jag av norska Jill Moursund (översatt av Gunnar Ardelius) börjar på följande sätt: 

Mamma är stressad. Hon säger att jag sölar. Hur kan jag vara så långsam? Det undrar både mamma och jag. 
– Kan du stanna! skriker mamma till klockan. 
Men det gör den inte. Klockan är mammas värsta fiende. Den slutar aldrig att slå. Den låter tick tack tick tack tills mamma säger att hon blir galen.

En sådan morgon kan förstås bara gå illa. Mamman kliver på bussen, men barnet hinner inte med och blir ensamt med sin rävtröja. Tur att räven hoppar ur tröjan och håller henne sällskap.

Pernilla Stalfelt har i Tidenboken från 2017 tagit hjälp från barn för att filosofera kring ämnet tid, och lyckas belysa det från många olika håll och perspektiv. Ordet tid kan ju användas på väldigt många olika sätt. Replikerna på första uppslaget är till exempel: 

– Har du tid att tänka lite på tid?
– Öhhhh (kommentar från någon som tittar på sin telefon, min anm)
– Ja! Jag vill. Jag tar mig tid.
– Nej, jag hinner inte. Jag har tvättid.
– Hallå! Vi har fritid. Vi vill.

I sann Stalfelt-anda blandas högt och lågt. Det mesta avhandlas. Går tiden att fånga? Kan man höra den? Kan man springa ifrån tiden? Eller ikapp? Kommer man undan tiden om man sover?

Törnrosa sov i 100 år.
Men tiden gick ändå och rosorna växte över hela slottet. Rosor sover nog inte på nätterna.


Tidens dimensioner är mystiska, men ibland tar de fysiskt uttryck:


Tidens tand och hans kompis rost har gnagt på denna gamla bil. Bilen åldras och förstörs.


Allt som har fysisk form åldras, både saker och människor. Jag har lämnat både barndom och ungdom bakom mig. Jag är medelålders (precis som herr Fusi i Momo). Personer i min egen ålder är gråhåriga och mina vänners barn, som nyss tultade runt i blöjor, är plötsligt i puberteten. Jag får bita mig själv i tungan för att inte göra som äldre släktingar alltid gjorde och säga till barnen: ”vad STOR du har blivit!” Det är något med att gravitationens inverkan på våra kroppar när vi blir äldre, och då syftar jag inte på kroppsvikt eller estetik, att vissa kroppsdelar hänger mer. När jag tittar på hur människor rör sig, tycks de unga liksom flyta lite högre upp medan vi sjunker allt närmare jorden ju äldre vi blir.

Del 3 av essän publiceras om cirka en vecka. Vi ses!

Share
Skrivande

Mitt manus är klart (tror jag) – och en essä om tid

Lämna en kommentar
Vägen till Yasuragi spa i Nacka får symbolisera min okända framtid.

Jag kan idag fira att jag är färdig med mitt ”tidsmanus”! Ja, så färdig jag kan bli just nu i alla fall. Man vet nog aldrig när man är riktigt klar, men en dag är det bara att bestämma sig.

Flera personer har läst: kurskamrater, lärare, sambo, författarvän och, inte minst, min son. Angelica Öhrn, författarvännen, var stenhård vid den sista läsningen. Det tog några veckor innan jag orkade bearbeta allt. Men det är bra med vänner som vågar vara ärliga, annars är risken att förlagens omdömen blir en chock.

Parallellt med manuset fick vi i uppgift att skriva en essä när jag läste Kreativt skrivande 3, Linnéuniversitetet. Det blev en lång text som svävar ut en del (så går det när man måste skriva femton A4 för att få godkänt). Jag funderade på att skicka den till en tidning men den aktuella kroken var inte helt tydlig. Därför ska jag publicera den här på bloggen, uppdelad i mindre delar så att det inte blir så mastigt. Jag lägger upp del 2 om några dagar! Här kommer del 1.

Har du tid?

I mars beslutade EU-parlamentet att de ska stödja ett förslag om slopad övergång mellan vintertid och sommartid. Om något år kommer vi med andra ord inte behöva stiga upp en timme för tidigt på våren men heller inte få en extra sovmorgon på hösten. Utifrån ett hälsoperspektiv kan detta vara bra för många. ”Det är rent av så att risken för stroke och hjärtinfarkt är lite högre dagarna efter den artificiellt förkortade natten på våren”, läser jag i en artikel i tidskriften Forskning och framsteg.

För mig är detta beslut en utmärkt gestaltning av att klocktiden är en konstruktion. Jag tänker annars på tiden som något vi inte kan styra över eftersom de flesta av oss inte kan bestämma när vår tid är slut. När någon föds eller dör brukar klockslaget anges, och jag har alltid sett dessa klockslag som något större än oss själva. 

Själv föddes jag klockan 05.11 den elfte i elfte, och jag har hela mitt liv funderat över vad alla dessa elvor kan betyda. Men detta ska inte bli en essä om numerologi. Den ska handla om tid, med inriktning mot berättelser som filosoferar kring tiden på olika sätt.

Tidszoner beror inte enbart på parlamentariska beslut utan på jordens rotation runt solen. Att flyga från Finland till Sverige tar en timme. När du landar är det som om ingen tid har gått eftersom Finland ligger en timme före Sverige. Du flyger klockan nio och landar klockan nio. Hurra, du har vunnit en hel timme, åtminstone i teorin. 

Joan Didion skrev i sin bok Ett år av magiskt tänkande om när hon fick besked om att hennes man var död i en hjärtattack. En av hennes första tankar ska ha varit att han ännu inte hade dött i Kalifornien, eftersom delstaten ligger i en tidszon tre timmar senare. Den idén har jag burit med mig sedan jag läste boken. Didions tanke är på ett sätt trösterik men visar också vilken mänsklig konstruktion vår klocktid är.

Under stressiga morgnar, då tiden går alldeles för snabbt, händer det att jag ifrågasätter hela idén om klocktid. Då undrar jag om livet var enklare förr, då solen styrde människans dygn. Jag tänker mig att människorna levde mer i samklang med naturens rytmer. Det är något väldigt onaturligt att väckarklockan skräller igång kvart över sex på morgonen även när det är kolmörkt ute. 

Och även om klockorna styr oss, kan vår upplevelse av tid variera stort. Har man roligt går tiden fort, har man tråkigt segar den sig fram. Det där lär vi oss redan som barn. Själv letar jag ständigt efter tecken på tidens relativitet. 

Min relation till tiden blev ännu mer komplicerad när jag blev förälder. Jag tvingades bli en tidväktare som styr och ställer med barnen för att de ska genomföra rutiner på bestämda klockslag – från de förhatliga morgnarna då skolan envisas med att börja klockan åtta, till kvällarna då det gäller att komma i säng för att inte nästa morgon ska bli lika kaotisk. Mitt äldsta barn, som oftast högaktningsfullt struntar i klocktiden, är den person som har inspirerat mig mest till denna essä.

Tågtidtabellen förändrade klockan

Med industrialismen kom de mekaniska klockorna, men enligt den idéhistoriska boken Den kupade handen av Bosse Sundin (1991/2006) byggdes klockor redan under antiken. Dessa klockor hade inte som främsta syfte att mäta tid. Komplicerade kugghjulsmekanismer skapades för att återge astronomiska data och mäta himlakroppars rörelser.

En teori är att de första tidmätningarna gjordes i kloster, i syfte att befästa de speciella rutiner som upprepades varje dag, då tiden skulle delas mellan arbete, studier, bön och sömn. 

Bosse Sundin citerar också den amerikanska sociologen Lewis Mumford som hävdade att klockan är den moderna industriålderns nyckelmaskin:

… här var ett nytt slags maskin, i vilken kraftkällan och kraftöverföringen var av sådant slag, att de garanterade en jämn ström av energi genom verket och möjliggjorde regelbunden produktion och en standardiserad produkt.

Den standardiserade produkt som Mumford syftar på är timmen – och senare även minuten och sekunden.

Den standardiserade tiden blev något abstrakt som löper oberoende av naturen, oberoende av växlingar mellan ljus och mörker, mellan vinter, vår, sommar och höst. Den mekaniska tiden flyter utan att påverkas av människans och naturens organiskt framvuxna rytm. Klockan (…) härskar över dagen från det ögonblick man stiger upp till dess man går till sängs.

Med de elektriska lamporna försvann alltså naturens rytm. Mumford skrev:

Uppfattar man tiden, inte som en följd av erfarenheter, utan som en samling timmar, minuter och sekunder, uppstår vanan att räkna tid och spara tid. Tiden antog karaktären av ett slutet rum. De kunde delas och den kunde fyllas ut, den kunde till och med utvidgas genom att man uppfann arbetsbesparande hjälpmedel. Den abstrakta tiden blev den nya ramen för livet. Till och med de organiska funktionerna reglerades av den. Man åt inte när man kände sig hungrig utan när man fick befallning av klockan, man sov inte när man var trött, utan när klockan tillät det.

Fram till mitten av 1800-talet hade varje ort sin egen lokala tid som utgick från att klockan var tolv när solen stod som högst. Arbete utomhus anpassades efter solljuset och andra aspekter som när korna skulle mjölkas och när daggen hade gått ur gräset. Sedan kom det elektriska ljuset och förändrade möjligheterna att använda tiden, men det var järnvägsnätet som ledde till beslutet om en gemensam normaltid. Tågtidtabellerna blev alltför svårhanterliga när varje ort hade sin egen lokala tid.

Enligt den tidigare nämnda artikeln i Forskning & Framsteg infördes sommartid i Sverige första gången 1916, mitt under brinnande krig. Tyskland hade bestämt sig för att ställa om klockorna för att spara in på belysningskostnader, något som bland annat störde telegrafförbindelserna. Sverige, Norge och Danmark förhandlade tillsammans och bestämde sig för att införa samma tidsomställning. Det blev inte populärt, och försöket gjordes inte om året därpå. Det dröjde några år med olika vändor innan de beslut fattades som ledde till dagens tideräkning, den som alltså är på väg att revideras ännu en gång.

Nog om byråkrati. I nästa inlägg ska jag skriva om tid ur ett mer filosofiskt perspektiv.

Läs del 2 av essän här och del 3 här.


Share
Läsning

Jag glor inte på mobilen – jag läser romaner!

Lämna en kommentar
jag for ner till bror, bok

De senaste veckorna har Statens medieråds rapport ”Unga och medier 2019” cirkulerat i mina flöden. En del vuxna har förfasat sig över att bokläsandet bland unga har minskat drastiskt. Att skärmarna har tagit över.

Med risk för att låta som en riktigt sur kulturtant, kan jag inte låta bli att tänka ”vad var det vi sa?”. Jag ser den minskade bokläsningen som en direkt konsekvens av bildningsföraktet som råder bland många politiker och andra beslutsfattare. Jag får respekt för folk, oavsett politisk färg, när jag tycker att de verkar vara tänkande människor. Men jag måste säga att det är oroväckande få politiker och makthavare som jag känner den respekten för. De är kanske smarta rent strategiskt och ekonomiskt, men de är inte tänkande och reflekterande människor.

Det känns inte heller som någon slump att vi i juni fick en rapport om att färre skolor har bemannade skolbibliotek. Jag skrev om detta i senaste numret av Dyslexiförbundets tidning Läs&skriv. Där valde jag att lyfta fram ett gott exempel, Bessemerskolan i Sandviken, som tilldelades priset Årets skolbibliotek 2018. Min artikel om skolbibliotekarierna på Bessemerskolan är upplåst och finns att läsa via denna länk.

Det är klart det är svårt att välja läsning när mer lättfångade nöjen finns inom räckhåll. Är man dessutom trött efter en lång och krävande skoldag är det väl inte så konstigt att man bara vill glo på en skärm. Mina barn är verkligen inget undantag.

Jag försöker tänka på att jag ska vara en god förebild förebild för mina barn. Jag läser en del, som ni kan se i min läslogg.

Fast det syns inte alltid att jag läser, eftersom jag har börjat läsa allt mer på mobilen, och då ser barnen inte att jag läser en bok. Jag skulle lika gärna kunna scrolla sociala medier eller spela tetris. Jag läser också tidningen i mobilen. Så jag ser väl inte ut att vara en bokläsare jag heller.

Jag hoppas ändå att våra nattningsritualer påverkar barnen i ett längre perspektiv. Vi läser fortfarande för 12-åringen, vi tar varsitt barn varannan kväll när båda är hemma, och vi väljer gärna böcker vi själva gillar. Då blir läsningen en mysig stund tillsammans.

Jag har två favoriter från den senaste tidens läshög:

The curious incident of the dog in the night time, bok

• ”The curious incident of the dog in the night time” av Mark Haddon handlar om en 15-årig autistisk pojke och hans familj och grannar. Den är väldigt dramatisk och handlar också om hur det kan vara, både för barnet och för föräldrarna, när barnet har en dold funktionsnedsättning.

• ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff lånade jag helt på måfå som e-bok på bibblan och blev väldigt uppslukad. Den handlar om en kvinna som far hem till sin bror i Norrland, och den är skriven med ett drivet norrländskt språk. Även denna berättelse är dramatisk och trots extremt mycket elände kände jag mig på något sätt upplyft av den.

Share
Skrivande

Hjälp, vad ska jag skriva?

Lämna en kommentar

via GIPHY

Sommaren är inte slut, bara nästan. Parallellt med ovanligt mycket jobb ska jag läsa Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet på deltid och försöka viga fredagarna åt kursen. Nu gick jag in på kurswebben och såg att jag ska lämna in en projektbeskrivning den 9 september, oturligt nog samma dag som jag har deadline för Läs & skriv nummer 3/2019.

Jag är inte alls lika förberedd som jag var förra året, då jag hade synopsis klart till den barnbok som jag nu lägger sista handen vid. Jag har huvudet fullt av spretiga idéer som jag inte vet vart de leder.

Fråga 1: Vem ska jag skriva för? Ska jag fortsätta att vända mig till barn, eller ska jag försöka mig på noveller för vuxna? (”Den blå hästen på floden” som jag skrev för Tegar förlag gav viss mersmak).

Fråga 2: Ska jag börja på något helt nytt och oprövat, eller ska jag försöka arbeta om något av mina tre ofärdiga manus (barn- och ungdomsböcker alla tre)?

Kanske får min projektbeskrivning lov att bli lite vag. Jag vet åtminstone ungefär vilka ämnen jag vill utforska…

För övrigt rekommenderar jag att läsa sina manus högt för barn! Jag har ju skrivit ett manus som baseras på min son så han känner igen sig väldigt mycket och han gav mig väldigt nyttig respons. Jag hade till exempel missuppfattat en del om hur han har det i skolan. Han reagerar också direkt om det är något som inte funkar, och är bra på att föreslå hur jag ska göra istället. Det var förstås lite läskigt, men var verkligen, verkligen värt det för att vässa texten ytterligare en dimension!

Share
Arbetsliv, Skrivande

Sommarrapport

Lämna en kommentar

Hur har ni det så här mitt i sommaren? Är ni lediga? Själv jobbar jag just nu. Igår och idag när det regnade satt jag på ett kontor och redigerade tidningssidor. Det hade förmodligen känts lite bittert om det hade varit trettio grader varmt ute.

Bild på träd vid strand
Vinterviken, Stockholm, i söndags.

Jag har, som jag skrev i förra inlägget, ett sommarvikariat som redigerare på Dagens ETC. Jobbet är på sätt och vis en resa bakåt i tiden för mig eftersom jag inte har jobbat som redigerare sedan 2011. Lyckligtvis mindes jag hur man gör!

I förra inlägget berättade jag ju också om ett nytt halvtidsjobb som började i juni. Det är ett redaktörsuppdrag för nästa nummer av tidningen Läs & skriv som ges ut av Dyslexiförbundet. Ett väldigt roligt jobb, både för att jag gillar varierade arbetsuppgifter och för att jag vill skriva om frågor som rör människor med diagnoser eller andra svårigheter. Dessutom passar det min frilanssjäl väldigt bra att arbeta med en sak på halvtid och övrig tid göra andra saker. Jag behöver helt enkelt äga en del av min tid för att må bra. 

I höst ska jag också fortsätta skrivarkursandet; jag är antagen på distanskursen Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet. Än så länge vet jag inte vad jag ska skriva under denna kurs eftersom barnboksmanuset om tid som jag jobbade med förra läsåret nästan är klart. 

De närmaste dagarna ska jag börja läsa det högt för min son, han som är målgruppen och förebild för bokens huvudperson Valter. Hans omdöme kommer att väga tungt.

Och sist men inte minst: Nu på fredag börjar en ledig vecka. Vi åker ut till min pappas stuga i Stockholms skärgård. Inget mer regn, tack!

Nästa sommar vill jag vara mer ledig och ta tåget ut i Europa!

Share
Journalistik, Skrivande

Ketchupeffekten och vikten av att ha delmål

2 kommentarer

Ursäkta bloggtystnaden. Den främsta orsaken till att jag inte bloggat så mycket i vår har varit mitt skrivprojekt på Kreativt skrivande 3. Jag har nu skrivit manuset från början till slut, och det känns som en riktig milstolpe. Därefter har jag fått värdefull respons på det av såväl kurskamrater som lärare och vänner (bland andra Angelica Öhrn).

Ketchupflaska tecknad
Catch up! (Foto: Pixabay)

Idag har har lämnat en korrekturläst version till universitetet för examinering och betygssättning, men det är inte slutversionen. Förhoppningsvis får jag en och annan lucka under sommaren så att jag kan färdigställa manuset och söka lyckan på förlag.

Jag firade det första färdiga utkastet med en liten flaska bubbelvin (och alkoholfri cider till barnen) eftersom jag har lovat mig själv att bli bättre på att fira framgångar och delmål.

Just nu har jag faktiskt så mycket jobb att jag har tillfälligt jobbstopp! Fram till den 9 september kan jag inte ta på mig något mer. Jag bestämde mig i våras för att sommarvikariera ett par veckor på ETC-tidningarna. Jag har inte sommarvikarierat på tio år eftersom jag har velat vara med familjen, men nu bestämde jag mig för att det var dags (jag hinner med lite ledighet också).

Och bara för att jag bestämde mig för att jobba har det blivit en ketchupeffekt. I juni och slutet av augusti har jag fått ett halvtidsuppdrag som jag berättar mer om när avtalet är skrivet. Därtill ska jag sköta mina tidigare uppdrag. Jag behöver med andra ord inte oroa mig för pengarna på ett par månader.

Share
Skrivande

Svårt att hinna skapa medan maten värms i mikron

Lämna en kommentar
  • Barnhänder och teckning.
    MIn dotter hade skaparflow i morse.

Idag tittade jag på min 7-åriga dotter som hade världens skaparflow och tänkte att jag måste inspireras av henne nu när jag laddar för att skriva färdigt mitt manus (jag vet att jag tjatar om detta, men när distraktionerna haglar är det djävulskt svårt).

För att knyta an till tid och kreativitet publicerar jag här ett nyskrivet utdrag ur den essä som är en av mina examensuppgifter på Kreativt skrivande 3:

Mina insikter av att skriva om tid

Jag gav mig in på ämnet tid med några olika intentioner: Att berätta om ett barn som tänker annorlunda, att ifrågasätta vår stressade samtid där allt ska vara mätbart så att utrymmet för kreativitet minskar, samt att själv lära mig mer om fysik. De fysiska teorierna är fortfarande svåra att greppa för mig, men de är också fascinerande. Om fysikerna har räknat ut att tiden är relativ måste det väl vara sant? Jag har drömt om platser och människor som dykt upp i mitt liv först flera år senare. Det år jag träffade mannen i mitt liv bodde han på en folkhögskola. När jag hälsade på honom kände jag igen platsen trots att jag aldrig hade varit där, och jag visste att jag hade sett den i en dröm. Jag drömde också om en baby med dunmjukt huvud innan jag visste att jag var gravid. Dessa föraningar har gjort mig till något av en agnostiker; jag utesluter inte att det finns dimensioner som inte ryms i våra ”tankenormer”. 

Jag strävar efter vardagsmagi i mitt skrivande. Jag gillar vardagliga miljöer som får en magisk skruv. I skrivande stund försöker jag avsluta min berättelse om Valter och ”maktklockan” och har ett dilemma: Om min huvudperson Valter verkligen rubbar tiden bör det ju påverka hela världen. Vad skulle hända om någon uppfann en sådan klocka som den Valter hittade hos sin mormor och morfar? Det mest sannolika, tror jag, är att personen i fråga skulle tystas av militären eller någon dold makthavare. Men vill jag skriva om världskonspirationer? Njae. Jag vill bara skriva om vardagsmagi som förhöjer livet och som, i detta manus fall, hyllar ett barn som är som min son. 

 I skrivande stund är det läggdags. Som vanligt tar det lång tid att slita sonen från mobilen, och som vanligt måste han fantisera en lång stund innan han kan börja genomföra alla kvällsritualer som också ska följa ett mönster som han har bestämt.

Å ena sidan vill sonen ha rutinerna likadana varje kväll. Å andra sidan ska tiden vara på hans villkor och han kan stretcha ut den hur långt som helst om han behöver tänka klart en av sina tankar. ”Vänta”, ”en sekund”, ”jag ska bara” är fraser vi hör flera gånger dagligen. Att sitta och vänta på honom är påfrestande och ibland känner jag att jag måste använda detta väntans limbo mer effektivt, så som jag gör just nu, genom att skriva på essän medan jag väntar. Multitasking har länge ansetts vara en dygd och jag kan till exempel känna mig oerhört effektiv när jag handlar mat via en app på mobilen medan jag sitter på tunnelbanan eller ställer in matlådan i mikron och går på toa medan maten värms.

Det är så de flesta av oss lever, särskilt när vi har yngre barn och försöker få alla delar i livet att fungera. På sätt och vis är det skönt att kunna utnyttja luckorna som uppstår i vardagen. 

Men jag vet också ju att det är nyttigt och vilsamt för hjärnan att ibland ”göra ingenting”. Att barn som har lite tråkigt blir mer kreativa. Fraser av den sorten används flitigt av diverse förståsigpåare. 

Kreativitetens väsen är i sig tidskrävande. Den kräver ofta utrymme i form av tid och kan inte klämmas in medan maten värms i mikron. Idéer kommer sällan direkt, utan man får göra en beställning till sitt undermedvetna och sedan vänta. För mig dyker idéer ofta upp när jag duschar på morgonen eller när jag promenerar. Många vittnar om att de blir mer kreativa på semestern när hjärnan har vilat och ställt om.

Det är vanligt att författare avsätter tid för att skriva, även när de inte är inspirerade. Stephen King går upp klockan fyra varje morgon och sätter sig och skriver ett par timmar. De flesta av oss måste försörja oss på annat än det skönlitterära skrivandet, och när det är mycket annat att tänka trillar jag lätt ur skrivarbubblan. När jag försöker återvända går det enormt trögt, varje mening är en plåga. Det är först när jag har en någorlunda stor rymd av fri tid och en känsla av att jag inte kommer att bli störd som jag kommer igång på riktigt.

En del har skrivardagar då de är lediga från sina vanliga jobb och då skrivandet är heligt. Jag läste till exempel nyligen ett inlägg på Debutantbloggen av Ina Lagerwall, min före detta kurskamrat på Linnéuniversitetet, där hon berättar att hon skriver varje onsdag mellan 8 och 12. Då är hon ledig från sitt jobb som bibliotekarie. Kanske måste jag också bli bättre på att vakta min egen skrivtid. Kanske behöver jag avsätta en förmiddag i veckan åt enbart skrivandet, och under de timmarna stänga av alla distraktioner. 

Jag tänker att en person som min son där har en fördel: När han är riktigt fokuserad på något betyder störningar ingenting. Jag måste härma honom mer.

Share
Läsning, Skrivande

Den mörkaste delen av skrivandet

Lämna en kommentar
Några av mina snälla refuseringar genom åren…

Efter en intensiv jobbperiod håller jag just nu på att ställa om till skrivandet igen. Målet är att bli klar med mitt manus till den 3 maj då jag har deadline på Linnéuniversitetet (inlämning av skönlitterärt projekt). Den 17 maj ska vi ha opponering på våra projekt. Därefter är tanken att åter pröva vingarna hos förlag. Det är obehagligt, men nödvändigt.

Jag tror inte att någon kan förhålla sig helt neutral till refuseringar: denna den mörkaste delen av skrivandet. Jag har fått min beskärda del.

För fjorton år sedan skickade jag mina första manus till förlag. I mars 2005 fick jag ett mycket vänligt brev från Tiden förlag där de skrev att det fanns mycket i mitt skrivande som var riktigt bra och att de gärna ville läsa mer som jag skrivit. Men de undrade vem som skulle läsa och vad jag ville berätta.

Liknande brev har jag fått senare och jobbar fortfarande på detta allt medan åren går…

Senare har jag förstått att det är ovanligt att få den sortens personliga svar från förlag, att majoriteten får standardsvar av typen ”tack men nej tack”. Jag har fått sådana svar också. Just nu klamrar jag mig fast vid det halmstråt: att jag faktiskt har fått flera personliga och vänliga refuseringar.

Jag har höga krav på mig själv och vill inte riskera att falla på grund av någon miss som jag hade kunnat parera, meningar som kunde ha varit bättre och därmed kanske hade väckt intresse hos någon. 

En tröst, när någon avvisar mig, är att smaken är som baken. Senaste boken i vår bokcirkel var den Augustprisbelönade De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Jag försökte läsa den men fattade absolut inte dess storhet. Jag gav upp efter första delen och läste bara slutet för att kunna prata om den på bokcirkeln. Jag frågade i en Facebookgrupp om litteratur och kunde snart konstatera att många höll med mig om att den var överskattad, medan andra älskade den. 

Idag förstår jag varför mina tidigare manus blev refuserade. Förlagen hade helt rätt i att de inte höll hela vägen. Jag hoppas att jag hela tiden blir bättre på att skriva, och att jag en dag ska bli så nöjd att jag kan se framtida eventuella refuseringar som att mitt skrivande helt enkelt inte föll just dessa läsare i smaken. Däremot kommer någon annan att förstå mig och vilja ge ut det.

Bonusinformation:

Jag är invald i två styrelser inom Journalistförbundet nu: Mälardalens frilansklubb (vice ordförande) och Frilans riks (ledamot). Parallellt med det skönlitterära jobbar jag alltså för bättre frilansvillkor och inspiration för frilansjournalister.

Share
Skrivande

Egotripp att läsa för publik

Lämna en kommentar
Marja Beckman läser
Jag läser på Galleri Hera. Foto: Frippe Nilsson

Den 27 februari läste jag första styckena i min novell Den blå hästen på floden för publik. Tegar förlag firade sina antologier Shortzines på Galleri Hera i Stockholm. Det gick så bra det kunde gå! (Jag har skrivit om min scenskräck tidigare).

Jag har på sistone varit rätt dålig på att skriva i den här bloggen och tror det beror på att jag har huvudet fullt av andra texter: Jag har ett pågående skrivprojekt på Linnéuniversitetet: En barnbok för 9-12-åringar om en pojkes förhållande till tid, och en essä som ingår i kursuppgifterna. Däremellan har jag journalistiska artiklar, sociala medie-inlägg och andra betalda texter att skriva.

Mitt manus får riktigt bra respons kurskamrater och vänner, vilket betyder oerhört mycket för mig och ger bränsle till min inre motor som ibland hackar lite. Mitt tips till andra skrivande människor är därför att skaffa er ett par väl utvalda, ärliga och välvilliga testläsare. Räkna med att läsa deras manus som kompensation. Att ge respons till andra är också bra för skrivandet.

Nu jobbar jag mot att det ska bli fler läsningar och mer fokus på mitt fria skrivande. För det man lägger energi på växer.

Share
Skrivande

På skrivarkursen hittade jag slutet på min berättelse

Lämna en kommentar
Grind i naturen
Vad händer om man går genom grinden? Är det början eller slutet på en berättelse?

Jag har gått så många skrivarkurser att jag har tappat räkningen. Den jag går nu, Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet, valde jag för att jag behövde deadlines, ett sammanhang och någon som väntar på min text. Det fungerade. Trots svåra våndor har jag nästan lyckats få ur mig ett manus. Bara slutet och en massa redigering återstår. 

Igår var det workshop i Växjö och min frågeställning handlade om att avsluta. Jag är jättenöjd med samtalet som ledde till lösningar som jag inte hade kunnat komma fram till på egen hand. Jag som hade undrat om det var värt att betala tågbiljetten ner till Växjö. Men det finns ett stort värde i att bolla och dryfta tankar med andra, även om det är du själv som fattar besluten om vad du ska göra med din text.

Många olika människor

Det är också spännande att gå på skrivarkurs för att du möter människor i många olika åldrar och med olika ”dagjobb”. Ändå bär alla på samma starka längtan efter att skapa något, något som kommer ur de människor de egentligen är. Två personer jag pratade med på hemvägen hade antingen sagt upp sig från fasta jobb eller planerade att göra det. Längtan efter att vara fri och vara sig själv var alltför stark. 

Den kreativa världen är så sjukt hård och svår att försörja sig på. Jag har för närvarande inget större flyt rent ekonomiskt, och är jättetrött på allt slit med pitchar och idéer som inte leder någonstans. 

Ändå är kulturvärldens attraktionskraft oemotståndlig eftersom den ger tillvaron mening. Jag tycker att fler människor borde få möjligheten att jobba lite mindre så att de fick en chans att vara sig själva lite mer.

Lista på olika sorters slut

Sammanfattande kan man säga att jag är både desillusionerad och hoppfull. Jag avslutar med en lista över några olika sätt att avsluta historier på (texten kommer ursprungligen från frågan jag ställde till min skrivargrupp):

• Bekännelseslutet: I spänningshistorier, särskilt deckare och thrillers, är det vanligt att skurken avslöjar allt för huvudpersonen som någon sorts bekännelse innan huvudpersonen ska mördas av skurken, sedan lyckas förstås huvudpersonen göra sig fri. Det kan bli lite krystat. 

• Överraskningslut av typen som sakta kryper på en: Ett av de rysligaste sluten jag har läst fanns i en skräcknovell i Kristoffer Leanoders bok ”Svarta speglar” (SPOILERVARNING!). Det var länge sedan jag läste den, men minns att den handlar om en kille som hör konstiga skrapanden under en bro eller dylikt, en lucka i ett berg. I allra sista scenen blir killen själv instängd i berget och man förstår att det var sitt eget skrapande han hörde. I HBO-serien ”Sharp objects” får vi i slutet veta en obehaglig detalj som vänder upp och ner på allt och får att förstå att mördaren är någon annan än den vi trodde. Sådana slut är riktiga rysare.

• Överraskningsslut av typen ”plötsligt”: ”En dag” av David Nicholls har ett sådant slut. På en sekund händer något som får berättelsen att vända (jag ska inte spoila den också men många vet säkert vad som händer. Jag gillar inte det slutet eftersom det kändes sökt och förstörde min annars positiva upplevelse av boken).

• ”Det hände sen”- slut. Ett sådant slut finns till exempel i epilogen till sista Harry Potter-boken där vi får veta hur deras liv blir när de blir vuxna (många ogillar det. Jag tycker det är ok ändå). Det finns också i sista avsnittet av serien ”Six feet under” som handlar om en familj som har en begravningsbyrå. Serien kretsar mycket kring döden av förklarliga skäl. I det allra sista avsnittet får vi veta hur alla huvudpersonerna kommer att dö, även de som inte kommer att dö förrän de är 100 år.

• Fortsättningsslut: Skräckfilmer slutar ofta med att boven/monstret vaknar upp i allra sista scenen eller epilogen. En annan variant är att något annat händer som öppnar för en fortsättning. Om allt blev frid och fröjd skulle det ju inte finnas någon berättelse.

• Öppna slut: Om jag inte minns fel slutar tv-serien Sopranos med att man tror att familjen Sopranos dör i en bombattack mot restaurangen där de äter. Men allt man ser är en svart ruta, och sedan spelas låten ”Don’t stop believing”. Det är upp till tittaren att tolka om Tony Soprano får sitt straff eller inte.

• Mer definitiva slut: En annan känd tv-serie, Seinfeld, slutar med en dråplig scen där alla de fräcka huvudpersonerna låses in i fängelse, som straff för allt de gjort mot andra människor.

Min kursare Birgitta Warodell bidrog med ytterligare två sorters slut:

• Sensmoralslut: Dessa finns i böcker med tydliga sociala budskap. Enligt Birgitta slutar en av Katarina Wennstams skönlitterära böcker om flickors utsatthet med orden ”det är nog nu”.

• Poetiska slut: Exempel: ”Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset Jag ser ljuset!”. Så slutar Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.

Share