Skrivande

En drömtillvaro i skrivbubblan

Lämna en kommentar
Tänt ljus med texten Fredag = skrivdag!
Eftersom jag jobbar halvtid har jag försökt se till att frigöra fredagarna till mitt fria skrivande.

Jag skriver skönlitterärt i ett högt tempo just nu, och jag längtar varje dag efter att skriva på mitt manus.

Detta underbara tillstånd har jag delvis nått tack vare att jag har ett råmanus att utgå från. Jag vet alltså ungefär vad jag ska skriva innan jag sätter mig ner.

Jag har också lärt känna mina rollfigurer. Deras relationer och personligheter modifieras allteftersom jag får respons av Jorun Modén och mina kursare i manusgruppen. Att möta andra med skrivdrömmar och prata skrivande är ibland läskigt (särskilt när man får höra hårda sanningar om sin text som innebär stor omarbetning), men i längden är det otroligt givande. Framför allt är detta ett sätt att inför mig själv ta mitt skrivande på allvar.

Jag är kanske inte typen som kan ha ett färdigt synopsis i huvudet och sedan bara fylla ”skelettet” med kött och blod. Nej, mina manus växer delvis fram medan jag skriver. idéerna kommer organiskt fram medan jag är inne i processen.

Mitt sätt att skriva är inte det mest effektiva – jag höll faktiskt på med en version av detta manus redan 2020 och 2021 då jag läste kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Därefter kastades jag in i två års heltidsarbete.

Jag försöker tänka att allt har sin tid. Nu jobbar jag halvtid igen (ibland mer, om frilansuppdrag dyker upp) och det är därför jag har tid att grotta ner mig i skrivandet.

För att återkomma till detta med att ta skrivandet på allvar: Jante finns alltid på min axel och påminner om att jag skriver på spekulation, att allt detta arbete kan vara förgäves eftersom jag just nu inte kan skicka någon faktura för det.

MEN – lyckligtvis är driften att skriva starkare än Jante! Jag påminns om att jag faktiskt har en drömtillvaro – jag har en halvtidsanställning på ett roligt jobb (redaktör på Dyslexiförbundet) som betalar mina räkningar och utöver detta har jag möjlighet att hinna skriva.

Responsen jag har fått i manusgruppen har som sagt lett till att jag tvingats ändra ganska mycket i texten. Men jag är så nöjd med att jag äntligen kan se att manuset har en struktur och riktning.

Det kommer att bli en urban fantasyroman för unga vuxna. Det är klart jag funderar på hur stor målgrupp jag har i Sverige, men om jag tänker för mycket på det stoppar det upp min kreativitet.

Därför fortsätter jag att följa mitt hjärta. Den skrivglädje jag känner just nu är guld värd!

Hoppas någon känner sig inspirerad!

Share
Skrivande

Känslor och struktur – en motsägelse?

Lämna en kommentar
Skylt utanför butiken La petite mort. Mörk gata.
Skylt utanför butiken La petite mort. Mörk gata.

Våren 2025 har jag som mål att skriva klart en ny bok. Jag har ganska mycket text, men ingen struktur på materialet.

Nu i vår fick jag till min glädje en plats i Jorun Modéns manusgrupp, en skrivarkurs som bedrivs varannan måndag i den mysiga och färggranna lilla butiken La Petite Mort vid Karlaplan i Stockholm.

Jag lockades av den glamourösa känslan – som att befinna sig i en litterär salong som förr i tiden – och möjligheten att få hjälp med min svagaste gren när det gäller skrivandet, nämligen struktur. Det känns också bra att få deadlines och någon/några som väntar på min text.

Ni kan läsa mer om Jorun Modéns kurser på författarkurs.se.

Jag är en känslomänniska som tycker om att följa min intuition, och visst kan jag få till en fin ton och känsla ibland, men mitt skrivande kan troligen emellanåt uppfattas som en smula otydligt.

Jag har en massa text skriven, men ingen riktig tydlig riktning i historien. Målet är att under våren 2025 få ihop ett vettigt manuskript. Det innebär att jag måste skriva om allt som jag skrivit, mer eller mindre.

Till denna veckas inlämning har jag skrivit ett detaljerat synopsis. Det känns bra, äntligen en riktning. Jag kommer att få hjälp och feedback för att orka kämpa vidare.

Den trygga miljön hindrar mig dock inte för att våndas över vissa detaljer i texten. Hur ska jag våga visa sexscener för min grupp? Och hur mycket vågar jag blotta mig själv?

Det blir lätt för personligt.

Författaren Sara Bergmark Elfgren sa i Denise Rudbergs podd ”Jag vet vad du skrev” att många vuxna läser så kallade Young Adult (YA)-böcker för att de vill läsa om känslor. Vuxenböcker är ofta återhållna och svala när det handlar om känslor, menade hon.

Jag har inte analyserat frågan närmare, men kanske har hon rätt? Jag vill definitivt skriva om känslor eftersom de har så stor kontroll över mig.

Jag känner mig också lite ”genrevill,” om det ordet nu finns. När jag presenterade min idé för en person på Jorun Modéns öppna hus associerade denna person till Kafkas Förvandlingen. Det gjorde mig upprymd. Jag tror att min bok är mer YA än Kafka, men kanske kan jag ligga lite och svaja mellan genrerna ändå?

Share
Arbetsliv, Skrivande

Har jag makt över min tid?

Lämna en kommentar
Den här fina klockan fick jag av min vän Johanna Strömqvist när min bok kom ut. Det finns en sådan klocka i min bok Klockan som ägde tiden.

Ingen av oss vet hur mycket tid vi har till vårt förfogande. För mig har det varit viktigt att använda tiden på ett meningsfullt sätt. Jag har ofta varit frustrerad över att jag har haft för lite tid. Men paradoxalt nog kan också upptäckten att man plötsligt HAR tid skapa viss ångest. För vad ska man göra av den?

I många år var jag frilans mer eller mindre på heltid och oroade mig ofta över ekonomin, samtidigt som jag lärde mig att hushålla med pengar.

Det viktigaste skälet till att jag ville vara frilans var att jag ville ha makt över min tid. De flesta arbetsplatser då förväntade sig att man arbetade på heltid på kontoret (det var före pandemin). Jag visste att jag då skulle bli olycklig över att inte ha någon tid över att fantisera och tänka och skapa något djupare, mer personligt, något som definierade vem jag var. 

Jag gnetade på med mina författardrömmar, gick tusen olika skrivarkurser parallellt med att jag försökte försörja mig på diverse skrivjobb. 

Jag gav inte upp om skrivardrömmen, och till slut fick jag ett manus antaget, det som blev barnboken Klockan som ägde tiden. 

I samma veva fick jag också stabilare ekonomi genom att jag började jobba inom civilsamhället som ofta behöver personal på deltid. Det var perfekt för mig som behöver en blandning mellan frihet och trygghet.

I ungefär tre år har jag nu jobbat nästan heltid med olika deltidsuppdrag och projekt. Jag har bara tagit frilansuppdrag när jag blivit tillfrågad och jag har ibland behövt skriva texterna på helgerna eftersom jag inte har haft någon tid i veckorna.

Det har paradoxalt nog funnits ganska lite tid till att tänka på det där djupa och personliga, även om jag då och då ägnat det några timmar på helgerna.

Nu börjar 2025 och det är dags att ställa om igen. Pengarna är tillfälligt slut till arvsfondsprojektet Vox Vigor, en nättidning där personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa får skriva. Vi har jobbat på övertid för att göra klart en handbok baserad på lärdomarna från projektet, den är hos tryckeriet nu.

Sedan den 1 januari jobbar jag bara 50 procent som redaktör och kommunikatör på Dyslexiförbundet. Jag ska nu göra ett seriöst försök att vara ledig från det jobbet på fredagar och försöka skriva klart mitt spretiga magiska realism-manus som är svårt att beskriva. 

Idag skrev jag och redigerade text i cirka tre timmar, men sedan tog orken slut.

Nu sitter jag på ett kafé och skriver detta.
Kanske får bloggen mer kärlek nu när jag har tid?

Share
Arbetsliv, Läsning

Bloggen har fyllt nio år!

Lämna en kommentar
Porträtt på Marja Beckman framför vatten.
Bilden ovan togs av Elin Heinö i juni, när jag var med skrivarvänner på skrivretreat utanför Växjö.

Nu skriver vi december 2024 och den här bloggen har fått alldeles för lite uppmärksamhet under 2024.

Denna blogg startades i september 2015 när jag precis hade börjat på en yrkeshögskoleutbildning på Nackademin. Då hette utbildningen Marknadskommunikatör inom sociala medier (jag tror att motsvarigheten numera är ”Social media manager”). 

Vår första kurs handlade om att bygga vårt eget varumärke och jag minns att vi som var födda på 70-talet vred besvärat på oss medan 90-talisterna verkade tycka att det var en självklarhet att marknadsföra sig själv som ett varumärke. Här kan ni läsa det allra första inlägget på denna blogg.

Utbildningen lönade sig; sedan dess försörjer jag mig delvis på att jobba med sociala medier.

Jag har också nått mitt livsmål att ge ut en bok, vilket jag är mycket stolt över. 

Mina jobb 2024

Hur var 2024? Privat kom jag till ro efter några år av ålderskris och allmän förvirring. I juli gifte jag mig med Daniel, mina barns far som jag levt ihop med sedan 1999. Det var fint. 

Jobbet har varit roligt, men det har varit väldigt mycket att göra, mer än jag önskar för att känna balans i livet. Av olika skäl behövde jag rycka in och jobba lite mer än jag hade tänkt.

Jag jobbar för närvarande halvtid på Dyslexiförbundet och gör deras tidning Läs & Skriv samt digital kommunikation. Det är ett väldigt roligt och engagerande jobb.

Min andra halvtid har jag tillbringat på arvsfondsprojektet Vox Vigor, en nättidning för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Vi håller på att lägga sista handen vid en handbok i att göra nättidning. 

Vox Vigor Riks har finansierats av Allmänna Arvsfonden i två och ett halvt år och det har varit lärorika och mycket speciella år. Vad som händer med Vox Vigor när året är slut vet jag faktiskt inte, och det är lite vemodigt.

Böcker jag läst 

Ända sedan den här bloggen startade har jag dokumenterat (nästan) alla böcker jag läst och lyssnat på. Listan för 2024 (såhär långt) ser ni här. Jag läser sällan ut böcker som inte är bra om jag inte måste, så alla böcker på listan är hyfsat bra.

Men här är de på listan som gjorde starkast intryck:

  • Gruppen av MaryMcCarthy (översättning av Amanda Svensson): Boken handlar om några välutbildade kvinnor på 1960-talet, och jag älskade den! Berättelserna var otroligt lätta att identifiera sig med, som om de skrivits idag. Boken är ärligt och ocensurerat skriven. 
  • Rebel Girl av Kathleen Hanna. I sin självbiografi förde sångerskan i Bikini Kill och Le Tigre mig tillbaka till 1990-talet. Jag försökte också försökte vara en sorts riot grrl på den tiden, men var inte lika tuff som hon. 
  • Gästen av Emma Cline (översättning av Erik MacQueen): Jag är svag för genren: desillusionerade, dekadenta människor i rika miljöer. Huvudpersonen i denna bok är allt annat än sympatisk, men hennes desperation och ambition att till varje pris ta sig in i de rikas värld, med hjälp av sin ungdom och skönhet, gör henne intressant. 
  • Skärvorna av Bret Easton Ellis (översättning av Johan Nilsson): Jag tycker inte den var så bra som en del påstod, men Ellis böcker är oftast ganska fascinerande ändå.
  • Anna Karenina av Leo Tolstoj (översättning av Ulla Roseen) var för lång, men jag blev berörd. Jag var också och såg pjäsen ”Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina” på Orionteatern som hade väldigt starka inslag. Passion är ett ämne som fascinerar mig och som jag kommer att skriva om när jag får mer tid, förhoppningsvis från och med januari 2025.
Share
Skrivande

Så kommer du igång med det kreativa skrivandet

2 kommentarer
Julia Camerons bok anno 1992 och 2018.
Julia Camerons bok anno 1992 och 2018.

Förra inlägget handlade om att komma igång med en journalistisk text. Journalistiska idéer bygger oftast på research, kanske intervjuer, medan skönlitterära texter kan komma direkt ur ens inre. Processen är en annan, men de två olika ”skrivskolorna” kan hämta inspiration från varandra.

Skriva på morgonen? 

Den amerikanska författaren Julia Cameron förespråkar morgonsidor i sin bok “Lev kreativt: hur du utvecklar ditt skapande i tolv steg” (Mima). 

Enligt Camerons modell ska du sätta dig och skriva tre handskrivna sidor varje morgon innan du gör något annat. “Enkelt uttryckt handlar det om tre handskrivna sidor som ska vara strikt tankestyrda: ‘Åh, gode tid, behöver tvättas. Hämtade jag tvätten igår? Bla, bla, bla”. Med ett mindre tjusigt uttryck kan de också kallas tankeslask, för det är en av deras viktigaste funktioner”. (sidan 29 ur boken)

De ska inte ha någon konstnärlig kvalitet. Syftet är att skriva utan att kritisera sig själv, att släppa sin inre konstnär fri.

“Genom att ta dig upp ur sängen och skriva morgonsidorna varje dag, lär du dig att undvika Kritikern. Eftersom det inte finns några felaktiga sätt att skriva morgonsidorna, så spelar det ingen roll vad Kritikern har för åsikter om saken.” (sid 31).

Jag har tidigare skrivit massor av inlägg om Camerons bok, kolla under taggen  #cameronkurs.

Författaren Salman Rushdie skriver också på morgonen, i Jonas Hassens Khemiris intervju i Dagens Nyheter i april sade han:  

“Jag brukar tänka att varje dag vaknar vi upp med en liten kula av kreativ energi. Och vi kan antingen använda den eller slösa bort den. Om du börjar med att skriva mejl eller ringa samtal så försvinner kulan. Så min inställning är att skriva först. Alltid. Oavsett vad annat som skriker. Skriv först, allt annat efteråt.”

Salman Rushdie

… Eller kvällen?

Andra skriver hellre på natten när allt är tyst. Sedan finns det de som tycker om att sitta på kaféer där det finns ett sorl i bakgrunden (jag är en av dem).

Författaren Denise Rudberg har sagt i podden “Jag vet vad du skrev” att hon skriver bäst när hon sitter i köket och hennes man lagar mat.

För mig har det fungerat att komma igång med skrivande på tågresor eller medan jag suttit och väntat på något och ändå inte haft något annat att göra.

Skriva för hand eller på dator?

Att skriva ett första utkast för hand är också en metod som fungerar för somliga. Olika delar av hjärnan aktiveras när man skriver för hand jämfört med när man skriver på datorn. Vi minns bättre när vi skriver för hand, enligt många forskare. 

Personligen tycker jag att det är bra att skriva första utkastet för hand, när jag inte riktigt vet vad jag vill säga med texten. Det blir spretigt och ofta dåligt, men ger ofta en tydligare bild av vad det jag vill skriva.

Salman Rushdie i DN-intervjun med Jonas Hassen Khemiri:

Skriver du på dator eller för hand? – För hand, på block. Bara små fragment av idéer. Jag försöker se vad som dyker upp. Jag menar, på något sätt har jag skrivit dessa 22 böcker. Fortsätt bara, gräva, gräva, gräva.

Share
Journalistik, Skrivande

Så kommer du igång med det journalistiska skrivandet

1 kommentar
Marja som läser tidningen Läs&Skriv
Jag läser i senaste numret av Dyslexiförbundets tidning Läs&Skriv. Foto: Elisabet Wallin

Oavsett vilken sorts text du ska skriva kan det ibland ta emot att påbörja en text. Vi är alla olika så inga tips fungerar för alla, men kanske finns det något du kan ha glädje av.

Idag vill jag bidra med några tips som jag skrev inför ett kurstillfälle med deltagarna i arvsfondsprojektet Vox Vigor. Vox Vigor är en nättidning där personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa får en röst. Projektet finansieras just nu av Allmänna Arvsfonden.

Till och med juni i år är jag deltidsanställd som kommunikatör och texthandledare på Vox Vigor.

Kom igång och skriv, del 1: Journalistiskt skrivande

Jag har delat upp mina skrivtips i två inlägg, det första handlar om journalistiskt skrivande. Nästa inlägg kommer att handla om friare, mer kreativt skrivande.

Komma på idéer och vinklar

  • Fördjupa dig i ett ämne som du är intresserad av. Ju mer du kan om ett ämne desto lättare blir det att se vad som är nytt och vad som är en bra historia.
  • Att prata med människor kan räcka till att hitta idéer. Jag har till exempel träffat intervjupersoner med intressanta historier på privata fester och på krogen och då har jag känt mig tvungen att fråga dem om deras telefonnummer så att jag kan få intervjua dem.
  • Spara idéer och namn till senare: Jag intervjuade en tjej med dyslexi och dyskalkyli om hennes skolgång till en artikel i Läs & Skriv. Hon berättade i förbigående att hon tycker att det är jättesvårt med klockan. Det fick inte plats i den artikeln, men jag bad att få återkomma och har nu gjort en separat artikel om hennes svårigheter med klockan.
  • Fråga AI-tjänsten ChatGPT om idéer.

Omvärldsbevakning (gratis)

  • Skriv upp dig på olika nyhetsbrev från organisationer som belyser det ämne du är intresserad av.
  • Google alerts: bevaka ämnen genom att få mejl varje gång det dyker upp notiser om ämnet (man kan göra egna inställningar om t ex hur ofta, regioner etc).
  • Bevaka hashtags på sociala medier.


När intervjun är gjord

  • Om du spelar in intervjun kan du antingen transkribera den själv eller använda AI-tjänster som Good Tape och Whisper som transkriberar med tidsstämplar. Gratisversionen av Good Tape (som är den enda jag har testat) transkriberar dock bara en halvtimme och ibland kan det ta ett par timmar eftersom betalande kunder går före. (Man kan alltid dela upp inspelningen).
  • Fördelen med att anteckna under intervjun kan vara att du redigerar texten redan när du anteckningar och väljer ut de intressantaste citaten. Min rekommendation är att inte vänta för länge efter att ha gjort en intervju med enbart anteckningar (texten riskerar också att bli oläslig, så ta dig tid att kolla dina anteckningar direkt efter intervjun och förtydliga om du vet att du inte hinner börja skriva direkt).

Om det är svårt att börja skriva

  • Skriv ner anteckningarna rakt av, med en mängd text är det lättare att se helheten och det viktigaste.
  • Testa att använda ChatGPT för att testa om programmet kan plocka ut det viktigaste (har ej försökt själv).
  • Om du var klar från början med vad du ville ha svar på, gå direkt på de frågorna. Detaljer kan du ta när du fått ner det viktigaste. Då kan du kolla faktauppgifter och skriva in miljöbeskrivningar eller annat som du vill ha med.

Lycka till!

Share
Livet, Skrivande

När alla känslorna kommer på en och samma gång

Lämna en kommentar
Fruset hjärtformat löv på frostig asfalt.
Fruset hjärtformat löv på frostig asfalt.

Det händer fortfarande att jag kommer hem från mingel, konferenser eller möten med en känsla av att en bomb har slagit ner i min huvud. Jag är överstimulerad och har svår att varva ner samtidigt som jag bara vill lägga mg ner och sova.

Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget, vid min ålder? Det var ändå tio år sedan jag läste Susan Cains bok Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs som innehåller rader som jag har upprepat flera gånger i olika inlägg: Introverta har vidöppna informationskanaler, vilket betyder att de blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler vilket gör dem mer benägna att bli underaktiverade, rent av rastlösa. Det är därför de är mer benägna att mingla och delta i gruppaktiviteter. Läs mer om Cains bok i mitt blogginlägg från 2015.

Det finns så många dimensioner på att vara introvert och dessutom högkänslig. I varje möte med en ny människa måste jag förhålla mig till min personlighet. Jag kan fortfarande krympa ihop och dra mig undan när jag är i samma rum som personer som har ett mer självklart förhållande till att ta ton och synas och höras. Vi introverta kan nog verka lite svåra innan man lär känna oss, medan extroverta är lättare att ta till sig vid en första anblick.

Jag inser att det kan vara självdestruktivt att förminska sig själv, men jag känner av energier så starkt att min hjärna lätt blir överaktiverad.

Stor inre värld

Jag har en väldigt stor inre värld och livlig fantasi, det är väl därför jag blev en skrivande person.  Nu har jag förstått att jag är rätt bra på att dölja mina inre tankar för människor i min omgivning. En del som jag inte känner upplever mig som lite hemlig, kanske stängd. Det beror nog på att jag är van vid att folk inte är så bra på att lyssna. Jag väntar mig väldigt lite intresse av folk generellt och blir förvånad om jag möter någon som faktiskt hör vad jag säger eller känner av min energi på samma sätt som jag alltid känner andra människors energier.

Högkänslighet, att vara en hsp-person (hsp står för high sensitive personality) är inte en diagnos utan ett personlighetsdrag. Många säger att känsligheten är en tillgång i mitt skapande, och det är förstås uppmuntrade att höra om konstnärer som är högkänsliga. Nyligen lyssnade jag till exempel på podden ”Under körsbärsträdet” som görs av min vän Frippe Nilsson. Han intervjuade skådespelaren och konstnären Amanda Ooms som berättar att hon är en sådan som tar in allt hon ser och att det kan vara tröttande. Det gjorde mig glad att höra, eftersom jag har stor respekt för henne. 

Tänk om jag hade autism

Ibland vill jag bli att bli lite mer som Wednesday Addams och skita fullständigt i hur andra upplever mig. Jag kan avundas min son, som ofta säger ”jag bryr mig inte” när vi frågar om sociala relationer på nya skolan. Han har högfungerande autism, det som tidigare hette Aspergers syndrom. Han har svårt att förstå grejen med socialt spel i skolan, men har kvar sina gamla vänner och är nöjd med det. Greta Thunberg, som har samma diagnos som min son, sa i Skavlan 2019: ”Om jag inte hade haft asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i”.

Det är väl då typiskt att man ska behöva kämpa med sin identitet så mycket. Jag inser att jag framöver måste ha mer fri skrivtid och ensamtid så att jag kan bearbeta mitt senaste år som har varit lite väl utmattande och känslosamt.

Share
Livet, Skrivande

Prokrastrinering i snöovädret

Lämna en kommentar
Utsikt från mitt fönster, 28 november 2023.

Idag, 28 november 2023, sitter jag insnöad (typ). Jag är privilegierad nog att kunna jobba hemma, och min introverta, högkänsliga hjärna behöver passa på att ta det lite lugnt.

Det har varit ett intensivt år med väldigt mycket jobb. Skönlitterärt har jag inte skrivit mycket alls, bara enstaka meningar på kvällar och helger. Motståndet har varit starkt, det är det nu också. Rent krasst skulle jag säga att jag skriver det här blogginlägget som prokrastrinering. Nu när jag äntligen har en lucka för det skönlitterära skrivandet tar det emot något enormt!

Istället för att skriva böcker har jag bland annat gjort en tidning, Läs&Skriv nummer 4 2023, och en porträttintervju i Revansch nummer 4 2023 (utkommer inom ett par veckor).

Jag undrar varför det skönlitterära tar emot så mycket? En anledning är att jag kanske alltför tydligt ser läsaren framför mig, i detta fall är läsaren min dotter, och varje mening måste bli rätt så att den blir tydlig nog för henne. Det är på sätt och vis positivt, eftersom slutresultatet förhoppningsvis får den rätta tonen. Men det skapar inget flyt i skrivandet.

En annan anledning är att jag är rädd att det inte ska vara tillräckligt spännande för min dotter och andra i hennes ålder. Ack, detta tvivel!

Jag var på Bokmässan i september, det var roligt och intensivt (ibland lite väl intensivt, alla dessa röster som vill höras …).

Det roligaste var att jag fick träffa ”mitt” förlag Beta Pedagog. Bilden nedan togs av redaktören Erika Bengtsson som var en riktig klippa i redigeringen av min bok Klockan som ägde tiden!

Jag på Bokmässan i Göteborg, september 2023. Foto: Erika Bengtsson

Att ha kontakt på ett förlag är förstås en morot att skriva något mer. Men Beta Pedagog ger som sagt bara ut barnböcker (inte så ”bara”, i och för sig).

Jag skulle, som jag berättat tidigare, gärna vilja få ut en bok för unga vuxna. Jag har dock inte undersökt terrängen särskilt mycket, främst för att jag inte har haft tid. Det finns kanske också en rädsla i uppskjutandet: Så länge jag inte har försökt finns ju möjligheten kvar, eller hur?

Trots motståndet är mitt mål för 2024 att frigöra mer tid för det skönlitterära. Jag vill ändå ha den ventilen, och drömmen om fler utgivna böcker lever vidare.

Share
Skrivande

Så gör jag för att bota skrivkramp

Lämna en kommentar
Skärmbild av utdrag om manuskript.
7884 ord har jag hittills fått ur mig till mitt senaste skrivprojekt. Skärmbild från Scrivener.

Skrivkramp, eller skrivblockering, är varje författares fiende. Begreppet har dryftats av många. Personligen har jag haft olika mycket flyt genom åren, men när jag inte haft ro att skriva har det oftast berott på stress och tidsbrist. När jag väl har satt mig ner att skriva har det ändå blivit något. Inte alltid något bra, men något.

Jag är periodare när det gäller skrivande. Som journalist gillar jag att ha en deadline och någon som väntar på min text. Därför gick jag skrivarkurser under flera år. Jag läste Kreativt skrivande ända upp till masternivå på Linnéuniversitetet (men har ingen mastersexamen eftersom den kräver fler avancerade kurser, jag har lite svårt att räkna på sådant där akademiskt och har inte riktigt förstått vilken sorts examen jag eventuellt kan ta ut).

Nu är jag inte det minsta sugen på att studera igen! Betyder det att jag är färdigutbildad författare? På sätt och vis, men vi lär förstås hela livet, fast inte nödvändigtvis inom formella utbildningsramar.

Verklighetens dilemma

Det betyder dock inte att skrivandet är lätt. I sommar har jag kämpat för att få ur mig några kapitel till den fristående uppföljare till Klockan som ägde tiden, en uppföljare min dotter (och några andra vänner och bekanta) beställt. Det är visserligen kul att någon väntar på något man skriver, men förutsättningarna har ändå känts svåra. Dottern vill att jag ska skriva inspirerad av hennes liv, men risken är att jag hänger ut verkliga personer.

Det är en svår balansgång. Verkligheten är full av fantastiska historier och livsöden som jag ibland inte kan låta bli att stjäla från. Det gäller bara att maskera dem, byta åldrar, kön och andra detaljer. När ens eget barn vill att man skriver inspirerat av hennes liv kan man också bli rädd för att fantisera för mycket, för att inte hon ska säga ”det där skulle jag aldrig göra”. Sådana kommentarer måste jag dock bortse från för att vara fri i mitt skrivande.

Berättelsen börjar få liv

Nu, när jag efter en del ”skrivkrampande” har fått ur mig 7 884 ord, börjar det kännas lättare. Det blir tydligare att berättelsen inte handlar om min dotter utan om Wilma, Valters lillasyster, som har blivit fem år äldre än sist. Äntligen börjar berättelsen leva sitt eget liv!

En insikt är att mitt skrivande behöver startsträckor. Jag är inte bra på att skriva synopsis från början, eftersom mina idéer väcks av ganska vaga bilder eller tankar. Jag måste skriva in mig i berättelserna. När jag gjort det kan jag ge dem mer struktur.

Ibland beror min skrivkramp på att jag inte vet vad jag ska skriva. Så var det under semestern. Ett sätt att råda bot på detta är att skriva för hand. När jag gör det tänker jag inte på formuleringarna utan försöker bara skriva ner vad som ska hända. Går det extra trögt skriver jag det mer som ett synopsis än som en gestaltad text. Det ger ett underlag till vad jag sedan kan gestalta.

För mig funkar det också att ta vara på pauser då jag ändå inte har något att göra (andra tider pockar mer ”nyttiga” göromål på, som betalda jobb och de eviga plikterna i hemmet). Delar av de första utkasten till Klockan som ägde tiden kom till när jag satt på tåg mellan olika platser. Och idag skrev jag en stund i omklädningsrummet på gymmet. Jag hade en lucka mellan ett besök hos sjukgymnasten och ett träningspass och fick ur mig några meningar.

Så funkar jag. Du har kanske helt andra metoder för att bryta skrivkramp. Dela gärna med dig av dem!

Tomt omklädningsrum med ett överkladdat anteckningssblock.
Såhär såg det ut när jag satt och skrev i omklädningsrummet på gymmet (jag har kladdat över anteckningarna eftersom de inte är redo för världen än).
Share
Livet, Skrivande

Vem vill ge ut en bok om havsvarelser?

1 kommentar
Jag framför statyn Den lille havfrue i Köpenhamn. Foto: Daniel Cronström

Det är månader sedan jag sist bloggade. Ibland behöver man stanna upp och reflektera över livet. Jag har haft en rejäl ålderskris och vill inte gå in mer på det, men kan säga att det var en tröst att läsa Kicki Möllers artikel i DN, jag kände igen mig mycket (för er som prenumererar).

Nu börjar min fjärde och sista betalda semestervecka. Det är ovant och lyxigt för en långvarig frilans att kunna släppa allt och bara vara med familj och vänner. 

I fyra dagar var jag med sambo och barn i Köpenhamn. Vi checkade av de viktigaste turist-ändamålen: Tivoli, Christiania, Den lille havfrue, samt Ripley’s Believe it or not-museet som jag velat visa för min son sedan han var liten. Att ha med sig en 16-åring som inte säger så mycket är speciellt. Man vet inte vad han tycker, och det enda han uttrycker är att han vill hem och spela på sitt rum.

Men efter hemkomsten råkade vi tjuvlyssna på honom när han berättade om sin resa för kompisarna, och då var det tydligt att resan gjort intryck på honom. Särskilt Christiania, som han dessutom hade gjort extra research om. Det värmde föräldrahjärtat!

Bilden på mig och Den lille havfrue är strategiskt tagen eftersom jag har skrivit ett manus där det förekommer havsvarelser. Det är nästan klart och nu undrar jag hur jag ska få några förlagspersoner att läsa det. Jag kan inte vända mig till Beta Pedagog, förlaget som gav ut Klockan som ägde tiden eftersom de bara ger ut böcker upp till tolv år. Mitt nya manus riktar sig främst till unga vuxna (vilket i praktiken betyder medelålders kvinnor om man får en tro en bibliotekarie jag känner 😉 ).

30-talsinteriör på pensionatet där vi hade vårt skrivretreat, i Ingelsboda strax utanför Växjö.

Skrivretreat i Småland

I slutet av maj var jag förresten med med fyra före detta kurskamrater på skrivretreat i Småland. Vi läste alla Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet 2011-2012 och håller kontakten, peppar och uppmuntrar varandra vid framgångar och motgångar. Vi bor på olika orter, har relativt olika liv, men delar passionen för skrivandet.

Jag vill åka på minst en skrivresa varje år, och helst med sällskap. Även om skrivandet är något man behöver göra ensam är det trevligt att ha bollplank och sällskap till måltiderna.

Våra dagar bestod av skrivande (såklart) och fina samtal och måltider. Vi bodde på ett pensionat i Ingelstad utanför Växjö. Inredningen påminde om filmer från 30- och 40-talet och pensionatet låg vackert vid en sjö.

Både Ann-Charlotte Ekensten, Ingrid Jönsson och Sofia Hedman som var med på retreaten är etablerade författare och har publicerat mängder av barnböcker (Elin Heinö var också med på retreaten, jag väntar fortfarande på hennes böcker, idéerna hon presenterade för oss var jättebra!). Jag kommer aldrig ikapp med min enda bok, men har heller inte ambitionen att leva på skrivandet. Jag gillar mitt jobb för mycket.

Om ni undrar varför kan ni till exempel läsa detta inlägg på RSMH-bloggen. Det är ord som Marinas som motiverar mig.

För kännedom ska jag också åka till Bokmässan i år. Jag har inte varit där sedan 1990-talet, så det är hög tid! Vi kanske ses?

Share

Krönikor om att arbeta med skrivande.