Jag blev intervjuad i Platsjournalen i december 2016.
Jag har inget intyg än – men snart är jag färdigutbildad marknadskommunikatör inom sociala medier! Imorgon är egentligen min sista dag på Berghs men jag måste vara hemma med min hostande son. Jag försöker febrilt att ägna de sista skälvande praktiktimmarna åt att klippa en liten sociala medie-film i iMovie men det har hittills inte blivit tillräckligt bra för att publiceras.
• Ett mål för 2017 är att bli bättre på digital film och grafik.
• Ett annat är att fördubbla min inkomst (som dock har varit ok om man tänker på på att jag studerat på heltid och inte tagit studielån. Men nu vill jag ha råd att spara till en större lägenhet och åka på en riktig semester med hela familjen!).
• Det tredje är att skriva klart den förbaskade ungdomsromanen vars ursprungsidé är lika gammal som 2000-talet… (Lite patetiskt kanske, men det är okej, jag bjuder gärna på att vara en patetisk drömmare).
Inför 2017 har jag några uppdrag på gång, men kan ta fler, så hör gärna av er! Kontaktuppgifter här.
Jag såg nyligen en rolig tweet. En tavla där det stod ”Never finish anyth”.
Jag vet att jag inte är ensam om att påbörja ambitiösa projekt som sedan är svåra att avsluta. Jag tycker att det är roligt att ha stora visioner och bilder av världar och historier, men jag gråter blod över hur slitsamt det är att få dem att nå sin fulländade form.
Men för att konstnärligt arbete ska ha något värde i omgivningens ögon måste det väl vara avslutat och skickat till mottagaren? Eller?
Som författare är ju jag fullständigt oförlöst. Jag har inte gett ut någonting. Ändå kan jag inte sluta hålla på med mina livsprojekt.
Fördelen med alla slitsamma år är att jag har blivit bättre på att skriva. I början skrev jag alla på näsan och förklarade mer än gestaltade. Jag fick slipa och slipa på språket. Jag känner mig som en skulptör som putsar och skrapar på sitt verk, år ut och år in.
Att ha testläsare är guld värt, men den här sommaren har jag försökt skriva klart ett manus från början till slut innan jag blandar in någon. Jag skriver på ett ungdomsboksprojekt som jag inte kan släppa trots att ursprungsidén är urgammal. Jag kommer inte att få någon ro förrän det är i land. Och jag närmar mig slutet av det första utkastet, har för närvarande skrivit 170 000 tecken vilket motsvarar 83 A4-sidor (eller 150 boksidor enligt programmet Scrivener). Snart ska en testläsare få titta på textmassan.
Hur gör jag sedan? Skickar till förlag igen och väntar in såväl standardrefuseringar som snälla refuseringar? Statistiskt sett vet jag ju att det ofta blir så, men det finns någon liten låga hopp där inne, bland annat för att en känd förläggare skrev ”du kan skriva” till mig för några år sedan.
Tills vidare låter jag bli att tänka på utgivning och skriver vidare för att få den där känslan av att jag åtminstone har avslutat något.
I början av juli skrev jag om verktyget Kanbanflow.com, ett bra verktyg för att få mer struktur på mitt frilansande.
Under en dag kan jag hålla på med upp till fem olika uppdrag. Medan jag skriver på en artikel åt en uppdragsgivare trillar det in ett brådskande mejl från en annan. När jag tar en paus och kollar sociala medier ser jag en bra nyhet som skulle passa att dela på det Twitterkonto jag sköter i jobbet. Och så vidare. Allt flyter ihop och när jag får uppdrag som är baserade på timarvode får jag höfta lite.
Jag har testat att använda Kanbanflows ”Pomodoro-timer” för att få verklig koll på hur mycket tid varje uppgift tar. Pomodoro-timern vill att du arbetar koncentrerat i 25 minuter för att sedan pausa i 5 minuter. Om du blir avbruten finns det några förinställda alternativ du kan klicka i, till exempel ”Boss interupted”, ”Phonecall” och ”Had to go”.
Efter några dagar kan jag säga att jag inte använder det hela tiden, eftersom det blir meckigt när jag växlar mellan mindre sysslor. Vissa arbetsuppgifter kan jag också göra lite varstans. I sängen innan jag stiger upp. När barnen är hemma men upptagna med kompisar eller diverse skärmar.
Jag vet, en del säger att man ska skilja på arbete och fritid men som heltidsstudent och småbarnsförälder uppskattar jag möjligheten att själv välja min arbetstid och arbetsplats.
Men när jag skriver fokuserat kan verktyget vara väldigt användbart. Medan Pomodorotimern tickar stänger jag av allt annat och ägnar mig enbart åt den uppgiften. Jag struntar i mejl och sociala medier.
Sedan, när 25 minuter har gått, plingar det till i datorn och jag får ta en paus, sträcka på benen, gå på toaletten och rentav unna mig lite kaffe. För då har jag jobbat så duktigt att jag förtjänar det.
Jag skrev nyss en artikel som jag ska fakturera per timme, och då är det bra att ha koll på hur lång tid den tog att skriva. Jag måste naturligtvis lägga till tid för bland annat intervju och research, som gjordes innan timern tickade.
I det stora hela ser jag Pomodoro-timern som ett kompletterande verktyg och Kanbanflow som ett sätt att komma ihåg vad jag ska göra och vad jag har gjort, så att jag efteråt kan klappa mig själv på axeln och säga att jag har jobbat bra. Jag vill ju vara en uppmuntrande chef som inspirerar till stordåd.
Tänk om det kunde vara lättare att skriva ner det där som finns i huvudet! Tänk om jag, varje gång jag satte mig och skrev, skulle bli så inspirerad att jag inte kunde sluta skriva! Och om jag kände, djupt i magen, att det är blir bra, att potentiella läsare kommer att gilla detta.
Tyvärr är det ofta tvärtom, särskilt när jag försöker skriva skönlitterärt. Jag kämpar med orden och en kritisk tvivlarfigur sitter på min axel och viskar saker som ”nu blev det segt!”, ”dialogen är inte trovärdig!”, ”den där delen av scenen tillför inget, stryk den, eller förresten, kanske inte…”, ”nä, varför måste du alltid krångla till alla dina berättelser så att du inte orkar ro dem i land?” och ”vem sjutton kommer att vilja läsa detta?” .
Framför allt önskar jag så hett att jag bara kunde få ur mig allt som finns i mitt huvud så att det kan lämna mig i fred ett tag. Det känns som om jag hittills bara har lyckats skrapa på ytan av det jag verkligen tror mig kunna uppnå. Det är frustrerande att inte få något avslut och samtidigt ha tillräckligt med hybris för att inte kunna ge upp.
I mitt andra, mer realistiska yrkesliv har jag hittat ett bra verktyg för att lindra frustrationen på ett strukturerat sätt. Förra veckan gick jag en tredagarskurs i projektledning, arrangerad av kommunikationsskolan Berghs. Kursen är en så kallad ”fast forward”-variant av längre deltidskurser som skolan arrangerar under terminerna. Jag fick kursen som en del av en praktiklön eftersom jag ska göra min utbildningspraktik (LiA) på Berghs kommunikationsavdelning i höst. Något som för övrigt känns jättespännande!
På kursen fick jag tips och verktyg för hur jag kan arbeta mer strukturerat, både själv och om jag ska leda grupper. Jag fick tips om verktyget kanbanflow.com som är som en anslagstavla där du kan skriva in alla ”att göra” eller pågående projekt och flytta dem mellan kolumner (”to do”, ”to do today”, ”in progress” och ”done”), vilket ger bra struktur. Du kan också använda en ”Pomodoro timer”, som är inställd på 25 minuters arbete följt av 5 minuters paus. Jag provade den idag och skrev hyfsat disciplinerat under 25-minuterspassen. Det är annars så lätt hänt att jag går in på mailen och sociala medier så fort det tar emot lite.
Jag kommer också att använda Kanbanflow till mina frilansuppdrag, eftersom jag ofta får uppdrag baserade på timmar. Nu kan jag få bättre koll och struktur på mitt arbete!
Idag meddelar Pomodoro-timern att jag har ägnat 1 timme och 5 minuter åt min roman. Det är jag stolt över att jag klarade, trots den där jobbiga tvivlarfiguren på min axel.
Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än. Jag har utelämnat ett namn som är påhittat. Vill ju inte att någon ska stjäla det! 😉
Jag bubblar av inspiration idag. Detta skrivs på tåget på väg hem från en återträff med mina gamla kurskamrater från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet. Vi var i Vimmerby, på Astrid Lindgrens Näs. Jag läste kursen 2011–2012 och den här gången var alla gamla elever inbjudna till de nuvarande elevernas seminarier. Av ekonomiska skäl har jag inte vågat tillåta mig själv att ägna det litterära skrivandet så mycket tid som jag behöver, men det har alltid funnits i bakhuvudet, ivrigt pockande. Att resa ner till Vimmerby över helgen var ett sätt att manifestera för mig själv hur viktig skrivardrömmen är. Jag får så mycket positiv energi av att träffa mina skrivarvänner. De förstår precis hur det är att vara i processer, att inte våga ta sig tid och att bli refuserad. Med mera. Vi har en Facebookgrupp där vi peppar och tröstar varandra, läser varandras texter och mycket mer. Allt fler av mina kurskamrater får nu böcker utgivna, så nu måste jag skärpa till mig! Själv har jag fått ett gäng snälla refuseringar av typen ”vi gillar det du skriver men det här är inte färdigt” – och nu i efterhand kan jag bara hålla med dem! Nu när jag har koll på hur ett manus ska se ut kan jag inte skicka in något förrän jag tycker att det är utgivningsbart.
Författaren Johanna Thydell (hon som skrev den fina Augustprisvinnaren ”I taket lyser stjärnorna”) var i Vimmerby och berättade om sin skrivresa, vilket var väldigt inspirerande. Hon sa något i stil med att ” “Varje gång jag fick bekräftelse på att jag kunde skriva sög jag åt mig”.
Jag försöker ta hennes ord till mig. Om jag hade varit bättre på att suga åt mig bekräftelse hade jag kanske vågat ge skrivandet mer tid och tro. Jag har trots allt fått mycket bekräftelse med tanke på att de flesta manus som skickas in till förlagen bara får standardrefuseringar.
Johanna Thydell berättade också att hon kontaktat Värnamo Nyheter när hon var sexton år och bett att få skriva krönikor. När tidningen bad om arbetsprover gick hon hem och lusläste tidningskrönikor och gjorde närstudier i hur de var uppbyggda. Jag är imponerad – så målmedveten och metodisk var jag definitivt inte vid sexton! Men det är väl därför hon har kommit så långt.
Vi hade ett textsamtal i gruppen också, och det satte verkligen igång kugghjulen i min hjärna. Jag skriver på en sorts dystopi för ungdomar, en gammal idé som bygger på bilder som jag har fått i mitt huvud. Men mina vänner sa att jag måste göra världen jag skapar tydligare. Jag fick förslaget att börja med att göra en ”mind map” för att få en överblick. Så nu jobbar jag med min mindmap. Jag ska även rita en karta över staden där mina huvudpersoner bor. Om jag inte vet hur världen jag skriver om ser ut, blir det väldigt svårt för läsaren att veta det.
Nu har jag alltså offentliggjort denna berättelse – allt för att få en spark i baken och ge mitt skrivande mer tid. Jag ska åtminstone göra det i juni, när min kommunikatörsutbildning tar sommarlov. För tid är det som behövs, tid och fokus (och ett eget rum förstås).
Här kan ni läsa bloggar av några av mina eminenta före detta kursare (kan komma att fyllas på):
I slutet av april ska jag på återträff med några av mina kurskamrater från Att skriva barnlitteratur som jag läste på Linnéuniversitetet hösten 2011 och våren 2012. Jag ser verkligen fram emot att ge mig själv denna egentid och få prata skrivande med andra som är lika besatta av barn- och ungdomslitteratur som jag.
Att skriva artiklar och beställningstexter är en sak, men vilken skrivande person drömmer inte om att få ur sig något längre, mer bestående? Jag gör det i alla fall. Just nu har jag fått en coach i form av min kontorskollega och vän Frippe som då och då skickar meddelanden: ”Skriver du?” Hans uppmaning för några veckor sedan var att jag ska sätta upp målet på 15 minuters fritt skrivande om dagen. Det har gått ganska bra ändå! Jag har inte skrivit 15 minuter varje dag, men jag sätter mig ändå och bearbetar ett ofärdigt manus några kvällar i veckan, och då ofta längre än 15 minuter. Att sätta en så kort tid som mål gör det mer otvunget.
Mina råd till dig som behöver inspiration och en spark i baken för att skriva är alltså:
• Omge dig med uppmuntrande vänner, och
• Sätt små, små delmål.
Det fungerar! Arbetet går framåt och hoppets låga brinner försiktigt.
Jag har försörjt mig på skrivande och journalistiskt arbete i över tjugo år. Jag är varken särskilt rik eller berömd, men jag har klarat mig. Jag har mest arbetat journalistiskt men har också gjort många mer informatörsinriktade uppdrag. Om du känner att skrivande är din grej, och om du är beredd på att testa olika genrer, har jag här listat några insikter som jag har fått:
Stava rätt och håll deadline. En kollega som just nu har uppdrag som redaktör berättade att hen får förvånansvärt många texter som är illa skrivna och inte ens har gått igenom stavningskontrollen i Word. Många slarvar också med deadline. ”Det beror kanske delvis på att vi betalar så dåligt”, funderade kollegan, men vi var överens om att det är förvånande att så många kommer undan med slarv, med tanke på den hårda konkurrensen bland frilansande skribenter och journalister. (Jag vet att många berömda författare är dyslektiker och har ett fantastiskt språk som vi språkpoliser aldrig kommer i närheten av, men det finns likväl ett stavningsprogram i de flesta datorer).
Hitta tonläget och se läsaren framför dig. Detta är ofta svårare än du tror och det kan ta månader eller år att hitta tonläget för just den tidskrift eller organisation du skriver för. Jag har mest arbetat med journalistiska metoder, även om uppdragsgivaren inte har varit någon tidskrift utan exempelvis en myndighet som vill ha innehåll på sin hemsida. Att skriva som kommunikatör är ofta annorlunda. Ibland krävs att du skriver mer säljinriktade texter. Jag har insett att jag måste vara engagerad för att mina texter ska beröra. Det kan vara bra att fundera över vilken sorts texter du är bäst på.
Skaffa dig en nisch. Många skrivaruppdrag som jag har trillat över kräver stor ämneskunskap. Ett av de bästa sätten att överleva som skrivande yrkesmänniska är att bli väldigt kunnig inom en nisch, och det tar tid – ofta många år.
Hur är personkemin? Även om du gillar mediet, kanske du inte alls kommer överens med redaktören eller uppdragsgivaren. Kan ni kommunicera? Känner du att personen har förtroende för dig? Jag väljer hellre god personkemi än att stånga mig blodig mot någon prestigefull redaktör som tydligt visar att jag är hopplös.
Alla uppdragsgivare är inte publicister. Då är det du som är experten, och du kanske måste ta mer ansvar för texten. Det kan vara befriande, men också utmanande eftersom uppdragsgivaren inte kan ge dig så mycket stöd i ditt skrivande. Risken finns att texten kanske inte blir lika bra utan en redaktör, men du får också chansen att briljera med dina kunskaper.
Lär dig hantera besservissrar. Ända sedan jag som 19-åring började arbeta som reporter har jag fått hantera intervjupersoner som vill rätta och peta i mina texter när de ska kolla sina citat. Ofta har jag fått utgå ifrån situationen. En gång åkte jag ut på en extra intervju för att blidka en äldre dam på Lidingö som kände sig missförstådd av min text. Det var jobbigt, men damen behövde det, och efteråt var hon nöjd. Jag har också fått tillbaka texter med ändringar som har gjort texten dubbelt så lång, och som har innehållit oändliga mängder superlativ om intervjupersonen. I de fallen gäller det att bara fokusera på fakta och stryka klyschorna. Jag är oftast snäll, men om du arbetar med granskande text rekommenderar jag att du är tuff men respektfull, samt visar tydligt att det är du som är experten inom ditt område.
Se skillnad på journalistiska texter och uppdragstexter. Om det är en journalistisk text har du förhoppningsvis rätt att skriva det du enligt din publicistiska heder anser är rätt. Men om det är en ren uppdragstext måste du ibland släppa prestigen och tåla kritik och ändringar från din uppdragsgivare och andra inblandade. Nu får jag kanske hela Journalistförbundet på mig, men så ser verkligheten ut. Jag ser ofta uppdragstexter som brödjobb. Det händer att jag inte vill ha min byline under dem.
Försök att skilja mellan dig som privatperson och yrkesperson. Detta är svårt. Om din text refuseras eller kritiseras finns risken för att du ser det som en skymf mot din personlighet. Det kan du inte göra som professionell skrivare – då går du under. De flesta som skriver texter som andra människor läser kommer förr eller senare refuseras och kritiseras. Och de flesta blir bättre skribenter av detta, om kritiken är relevant och konstruktiv. Dessutom har människor för vana att bara kommentera texter som de av någon anledning ogillar, så utgå från att de är nöjda om du inte får kritik.
Läs, läs! Många vill skriva, men är för lata för att läsa. Min bestämda åsikt är dock att bokläsande det bästa sättet att bli en bättre skribent – även om du inte skriver skönlitterärt. Studera gärna språket och undersök hur författaren gör för att berätta sin historia.
Inse att konkurrensen är hård. Även om du försöker följa alla ovanstående råd är konkurrensen om skrivjobb hård. Några gånger har jag blivit brädad på ”mållinjen” när jag sökt jobb eller uppdrag som jag har tyckt att jag skulle passa alldeles utmärkt för. Oftast har de som fått jobben varit mer meriterade än jag, och då har det ändå känts okej. Det är värre när någon mindre meriterad får jobbet. Orättvisa är också något du måste lära dig att hantera – och som sagt, inte ta personligt.
I torsdags var jag på ett samtal i Kulturhuset med den titeln. Det var arrangerat av Tidningen Kulturen som på köpet fick lite välförtjänt marknadsföring. I programpresentationen stod det: ”Många drömmer om att ’skriva en bok’, men varför skriver de inte? Eller skriver de, fast refuseras i all evinnerlighet av förlagen?”. En sympatisk utgångspunkt för alla skrivande drömmare där ute. Jag är en av dem, jag har också skickat in manus till förlag och fått dem refuserade. Efter några år i skrivarkretsar vet jag att refuseringar är något man måste stå ut med, att nästan alla blir refuserade någon gång.
Det intressanta är vad det är som får människor att inte ge upp. Men den viktigaste anledningen till att jag gick på föredraget var att Inger Edelfeldt skulle vara med. Hon var min ungdoms stora idol. En gång i tonåren tänkte jag skriva brev till henne och fråga om livsråd för att jag tyckte att hon måste förstå precis hur jag tänkte. Jag skrev aldrig något. (Undrar om författare får många sådana brev, och vad de tycker om dem?)
De andra tre i panelen var Tove Folkesson, Anneli Jordahl och Melker Garay. Den enda som nämnde refuseringar var Melker Garay som sa att han tio minuter efter en refusering hade ryckt upp sig och tänkt ”nä, för i helvete, det här ska jag fixa.”
Tove Folkesson berättade att hon har skrivit en uppsats där hon intervjuat några kända författare om varför de skriver och bland annat kommit fram till att många skrivande människor har ett självständigt tänkande som de vill få ner i text. Risken med att vara en sådan person är att bli en oförlöst person som blir bitter när de självständiga orden inte blir publicerade; ”jag tror att många drivs av ett slags förtvivlan; jag måste förklara det här för er”, sa hon.
Hon pratade också om att skriva för att det finns något att utreda, något som skapat oordning. Att skriva för att bli ”hel”. Andra kan ha en skönhetsupplevelse som de försöker skriva sig tillbaka till.
Anneli Jordahl pratade om att hon skriver trots att det är jobbigt och att många om och om igen kommer tillbaka till samma tema: ”Jag tänker inte att ’nu ska jag skriva om maktförhållanden, klass och hundar’, men brukar komma tillbaka dit ändå.”
Inger Edelfeldt: ”Jag tycker att det är roligare att se skrivandet som en upptäcktsfärd snarare än att försöka bevisa något eller övertala någon. Därför vill jag inte delta i debatter.”
Frågorna var uppenbarligen inte alldeles lätta att besvara, men det var intressant med ett samtal som inte enbart handlade om att marknadsföra en ny bok (även om framför allt Inger Edelfeldt var ganska tydlig med att det var därför hon var där). Jag gick inte därifrån med några tydliga svar, men en fråga: Vad är det för oordning jag försöker reda ut?
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Hjalmar Söderbergs klassiska citat ur ”Doktor Glas” upphör aldrig att vara aktuellt. Men det där att bli avskydd och föraktad har fått en ny dimension idag när nätet svämmar över av hatiska kommentarer och folk på allvar får dödshot för att de syns i tv eller skriver sin åsikt.
När jag var 27 och vikarierade på Svenska Dagbladet skrev jag en text om en politisk teater och fick ett argt mejl av en manlig läsare som tyckte att jag var en idiot. Det var 2001 eller 2002, före de sociala mediernas tid. Jag försökte argumentera med honom men upptäckte att det var som att tala med en betongvägg.
Efter det har jag bara skrivit för små medier som hatarna inte läser eller bryr sig om, och det är skönt. Jag är för känslig för att vara en agitator, och jag skriver sällan något uttalat politiskt. Det kändes som om min naivitet försvann den gången.
En gång hade jag en chef som sa att det jag skrev var trevligt men att något saknades. Hens ord sitter kvar, som brännmärken. Sedan dess hatar jag ordet trevlig – för trevlig betyder motsatsen till det som Hjalmar Söderberg skrev. Trevliga ord väcker inga känslor, de lämnar dig oberörd.
Visst vill jag väl beröra, få människor att känna, tänka och agera? Frågan är om det är möjligt utan att också drabbas av folk som ogillar det jag gör, som rentav börjar hata mig?
När jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet under 2014 och 2015 fick vi i uppgift att diskutera författares roll i samhällsdebatten (avsnitt 1), samt att analysera en valfri dikt (avsnitt 2). Det resulterade i den här texten som jag nu dammar av eftersom en klasskamrat tyckte att jag skulle lägga den på min blogg (men jag hade ingen blogg då). Texten skrevs alltså innan Henning Mankell gick bort.
1.
Om en känd författare som Jonas Gardell twittrar om en samhällsfråga, eller om Henning Mankell åker med Ship to Gaza, ger det frågorna en skjuts uppåt i samhällsdebatten. Således har de författare som är offentliga personer ett starkt inflytande på samhället. Även debutanter kan lyfta frågor som sedan diskuteras i den allmänna debatten, till exempel Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”, om en ung kvinnas erfarenheter från äldrevården, och Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”, om arbetslivet på en restaurang. Särskilt Wrangborgs bok har en tydlig agenda och tar ställning för fackligt arbete. Jag upplever att boken är del av en relativt ny våg med politiska böcker. 60- och 70-talens ”plakatskrivande” har gjort att få har velat skriva litteratur som tar tydlig politisk ställning, inte förrän nu då ekonomiska klyftor, rasism och ojämlikhet börjar bli allt synligare i Sverige.
Men de författare som blir offentliga personer tar förstås en risk att också bli hatade av dem som inte delar deras åsikter. Maria Sveland är ett av de tydligaste exemplen på vilka konsekvenser ett starkt ställningstagande kan ha idag (hon har ju skrivit om hur hon blivit mordhotad åtskilliga gånger). Athena Farrokzhad är ett annat exempel på en poet som tagit ställning och retat gallfeber på politiska motståndare. För att få sådan uppmärksamhet tror jag att det krävs att en författare når ut ”i de breda folklagren” – Jenny Wrangborg har såvitt jag vet inte retat upp lika många.
När det gäller gestaltning av ett samhällsproblem tror jag att gråzonerna har blivit fler idag. På 70-talet gick det att skriva om den fete direktören som bara tänkte på pengar, men idag kräver de flesta läsare mer mångfacetterade romanpersoner. Vill vi inte veta varför direktören är ond? Inte för att hans tragiska barndom ursäktar hans beteende. Att som Beischer och Wrangborg gestalta en situation och (åtminstone i Wrangborgs fall) ett system som är uppbyggt bortom enskilda människors kontroll, är kanske effektivast.
Jag tror gestaltning är grejen. Jag sliter som ett djur med att få bort alla förklaringar som slinker in i mina texter. Jenny Wrangborgs bok har en agenda, men jag gissar att hon i första hand ville skriva sig bort från smärtan och frustrationen över sin ohållbara arbetssituation. Poesin var hennes sätt att ta makten över en situation där hon själv hade mycket lite makt. Att hon sedan skriver om facklig organisering beror på att det är hennes analys av hur hon och alla andra i hennes situation ska gå vidare, hennes sätt att ge boken ett lyckligt slut.
Kan en författare förbli intressant om hen inte tar politisk ställning? Jag är faktiskt benägen att svara nej, eller nja, på den frågan. Åsikterna, som inte behöver vara partipolitiska, men kanske tar ställning för miljön, feminism eller mänskliga rättigheter, blir en del av författarens ”cred” eller ”varumärke” som de säger i affärsvärlden. Jag försökte komma på någon bok som inte handlade så mycket om samhället och fick gå till barnboksvärlden. Kom att tänka på Katerina Janousch barnbok ”Ingrid badar”. Den handlar om lilla Ingrid som ska bada och leker i vattnet, klipper naglarna och tvättar håret. Eftersom Ingrid inte agerar med någon annan handlar boken mest om henne och inte något omgivande samhälle. Men det går säkert att tolka in samhällsaspekter även i denna bok, till exempel att man måste hålla sig ren för att samspela med andra människor?
2.
Eftersom Jenny Wrangborg dök upp i mitt huvud när jag fick dessa frågor, har jag valt en dikt ur ”Kallskänken”: ”Vi är här nu” (sidan 92–93).
Wrangborg skriver rakt och enkelt, prosalyriskt, och symboliken är lätt att tolka. Boken handlar om en ung kvinna som är kallskänka på ett kafé. Hon älskar sitt arbete och känner stark yrkesstolthet men bryts ner av hög arbetsbelastning och orimliga krav från dem som bestämmer. Wrangborg skriver om känslan av att vara utbytbar, av att jämföras med en maskin, att inte få gå på toaletten på hela dagen och höra att man är lat och otrevlig.
”Vi är här nu” är bokens sista dikt. Den är som skriven för att läsas högt, som ett brandtal.
”det är lätt för er att tro
att allting är bra
att allting rullar på
att lönen är rimlig och tempot schysst
att alla har det som ni
för vi åker inte samma buss
ni åker inte buss
lätt för er att tro att det rullar på nu,
när ni planerar för nästa utlandssemester och
en större bostadsrätt, medan vi tar en dag i taget,
för att vi inte vet hur pengarna ska räcka till i övermorgon,
hur orken ska räcka
lätt för er att tro…”
Och så vidare. Orden ”lätt för er att tro” upprepas retoriskt, för att förstärka budskapet. Här finns ett ”vi” och ett ”ni” och vi och ni lever i skilda världar. ”Ni” är de privilegierade vars största bekymmer tycks vara om vädret kommer att vara bra på Thailandsresan. Dessa ”ni” har dominerat mediebilden de senaste åren och jag törs påstå att ”ni” har skapat en sorts idealbild av vad vi alla ska sträva efter, men frågan är hur många ”ni” egentligen är?
Dikten slutar med en varning med stor laddning:
”ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över”
Wrangborg skriver om en polarisering mellan fattiga och rika, om att de fattiga rustar sig för revolution. Det sista stycket ökar pulsen, åtminstone hos mig, jag hör mullret som hon skriver om några rader tidigare:
”det är lätt för er att tro
att ni sitter säkert
att inget mullrar underifrån
att det var hit vi skulle”
Det är en effektiv dikt. Jag kan jämföra med vänsterrörelsen på 60- och 70-talet, som ofta kritiserades för att vara bortskämda medelklassungar som gjorde uppror mot sina rika föräldrar. Jag tänker på Lukas Moodysons film ”Tillsammans” där Olle Sarris överklasskille ser en ära i att göra en klassresa nedåt och vara arbetare. Jenny Wrangborgs kallskänka börjar från botten, hon har ingen möjlighet att säga upp sig och be pappa betala räkningarna om det blir tungt på jobbet. Det är därför dikten berör – den gestaltar en arbetsmarknad där individen får lära sig att hon är utbytbar och att hon ska vara tacksam för att hon får den stora äran att arbeta. Det ironiska är ju att kallskänkan verkligen gillar sitt jobb och verkligen vill arbeta som just kallskänka. En vanlig kommentar från ”ni” i dikten skulle kanske annars vara ”men leta efter ett nytt jobb då, människa”.
Jag undrar hur det kunde bli så här i samhället. Jag kan själv känna igen känslan av otillräcklighet och utbytbarhet från mina år som vikarierande journalist/redigerare på olika tidningar. I dag försöker jag överleva som egenföretagare, delvis av fri vilja eftersom jag känner mig bränd av arbetsmarknaden där pressen gör att arbetstagare tar till fulspel mot varandra för att behålla sina jobb eller positioner. Jenny Wrangborgs vision om organiserade fackförbund för tankarna hundra år tillbaka i tiden, då arbetarna kämpade på liv och död för att få rättigheter i stil med att få gå på toaletten på arbetstid. Är det dit vi är på väg?
