Idag har jag förberett en studiecirkel i Facebook för seniorer på ABF. Den börjar på tisdag och jag har ingen aning om vilka mina fem deltagare är och vilka förkunskaper de har, men det får jag ju veta snart! Jag gick en cirkelledarutbildning för ett par veckor sedan, det var jätteroligt – vilken bredd av expertiser och studiecirklar det finns! De andra kursdeltagarna skulle undervisa i bland annat språk, klimat och att spela trummor.
Jag kanske är lite tokig som hela tiden går utanför min bekvämlighetszon, men jag vill få erfarenhet av att lära ut till människor eftersom jag skriver mycket om utbildning och lärande. Jag gillar idén om folkbildning och hoppas förstås också att jag kan göra deltagarna mer säkra på sig själva i den digitala världen.
Anledningen till att jag inte sökt undervisningsjobb tidigare är att jag hela mitt liv har lidit av scenskräck. Min introverta sida har jag redan skrivit om här otaliga gånger. Tjejen som stammade och rodnade när det var redovisningar i skolan finns ju fortfarande inom mig. Jag tror dock att mitt största problem nu är att jag har en tendens att prata för fort (något som naturligtvis grundar sig i scenskräck, viljan att få det överstökat). Jag måste verkligen tänka på att tala långsamt och tydligt, inte minst när jag nu ska få äldre deltagare att lyssna.
I slutet av förra sommaren höll jag en föreläsning om sociala medier för företagare i Upplands-Bro, och den överlevde jag ju! Den här gången ska jag lära ut till en liten grupp på bara fem personer. Det är riktigt lyxigt. Förhoppningsvis får jag chansen att ge var och en tillräckligt med tid.
På den här bloggen har jag våndats mycket över svårigheterna att försörja sig som frilans. Men jag får inte glömma att jag nästan aldrig har tråkigt på jobbet.. Detta nya uppdrag är resultatet av att jag hela tiden tvingas tänka i nya banor och vara kreativ för att hitta nya försörjningsvägar.
Jag tror också att det gamla uttrycket ”man lär så länge man har elever” stämmer.
Jag såg SVT-dokumentären om Avicii och blev så berörd av honom trots att hans musik aldrig varit min grej. Jag vet inte hur han dog, men i filmen är det tydligt att han inte mådde bra av den enorma press som livet som världsstjärna innebar.
På ett ställe i filmen pratar han om Jungs teorier om olika personlighetstyper: Ni vet sådant som det står om i boken ”Omgiven av idioter” och som kan få sällskap att explodera eftersom det skapar två läger: de som älskar teorierna och de som avfärdar dem som ovetenskapligt mumbojumbo.
Hur som helst. Avicii/Tim pratade om att han var en introvert personlighet, och sättet han sa det på fick mig att känna igen mig så mycket. Han log lite blygt som om han ville ursäkta sig. Eftersom det extroverta är normen känns det som att komma ut ur garderoben när man erkänner att man är introvert.
Personligen har jag haft stor nytta av det så kallade Disc-test vi fick göra på Nackademin. Det hjälpte mig att bättre förstå hur jag fungerar i förhållande till andra. Jag vet nu att jag behöver tid att bearbeta intryck och att det är därför jag blir trött i huvudet av många möten med nya människor.
Tim/Avicii orkade inte med turnélivet, men andra övertalade honom att fortsätta, de var ju beroende av honom för sin egen försörjning. Samma sak hände Amy Winehouse, och fler därtill.
Tung vår
Jag har själv inte mått så bra den här våren. Att jaga uppdrag och ”bevisa mig” tar enormt mycket på krafterna, och den här våren har jag nog slagit rekord i möten och kontakter som inte lett till några uppdrag. Jag har full förståelse för att den ena efter den andra sjukskriver sig för stress. Arbetslivet lämnar ibland inga utrymmen för att vara människa, den som inte lever upp till kraven blir bara utkastad och ingen vågar säga ifrån av rädsla för att själv vara nästa som kastas ut.
Ja, det är så det känns när det är som mörkast. Ibland är det som om jag kopplar upp mig på olika frekvenser, och härom dagen hade jag råkat komma in på en väldigt dyster frekvens. När man är inne på den frekvensen går alla människors lidande rakt in, filtren som man vanligtvis har fungerar inte (jag skrev om utbrändhet här också).
När kommer förändringen?
Nu undrar jag om debatten som har följt efter Aviciis (och andras) tragiska dödsfall kommer att förändra något i vår syn på prestation på arbetsplatserna? Kan vi hoppas på att svallvågorna från Metoo kan nå så långt? Jag är tyvärr pessimistisk, men efter Metoo har jag blivit överraskad flera gånger så jag hoppas att jag har fel.
Härom dagen läste jag en klok artikel om att det är de ökade prestationskraven och inte mobiltelefoner och sociala medier som är orsaken till den ökade psykiska ohälsan bland unga. Det låter verkligen logiskt. Sociala medier får mycket skit från folk som gillar förenklade moralpanik-teorier, men de kan faktiskt vara ett enormt stöd. Förutsättningen är att de används för att ena människor och för att hjälpa dem att stötta varandra.
PS. Jag är på jobbresa till Gotland, har varit på en konferens som hade syftet att ta tillvara utrikesfödda kvinnors konferenser. Jag blev väldigt inspirerad av en peruanskfödd kvinna vid namn Gabriela Delpino-Kentala som berättade hur hon sökt hundratals jobb och aldrig kommit på intervju, men att hon till slut hittade rätt när hon började laga cateringmat åt en app som heter Gastronaut. Här nedan ser ni några av hennes tips:
Tips från Gabriela Delpino-Kentala på NVL-seminariet.
Och så havet!
Sist men inte minst vill jag dela med mig av min upplevelse från morgonpromenaden som jag tog i morse innan jag högg in på hotellfrukosten. Jag må vara halvpank för tillfället, men jag har också väldigt mycket att glädja mig åt.
Insändare ur KP, mars 2018.Insändare ur KP, mars 2018.
Jag tror att fyrtio procent av alla människor jag känner har varit sjukskrivna för stress, varit utbrända, gått in i väggen, haft utmattningssyndrom eller utmattningsdepression eller vad det nu kallas.
Det är ju helt galet! Jag hör nästan dagligen om folk som mår mer eller mindre dåligt av olika orsaker. Själv har jag varit hyfsat bra på att känna av signalerna och har därför inte behövt sjukskriva mig. Men det har varit nära, det är alltid nära.
Jag kände inte av någon nämnvärd stress förrän jag var 20 år och skulle ut i arbetslivet. Först då insåg jag att jag måste leverera och att det var hård konkurrens där ute. Jag fick magkatarr.
Sju år senare, när jag vikarierade på en stor dagstidning, sökte jag upp vårdcentralen för att jag trodde att jag hade astma, jag kunde inte djupandas. Läkarna hittade ingenting och någon frågade ”hur mår du egentligen?”. Mina andningsproblem berodde helt enkelt på stress.
Jag har aldrig kraschat helt. Jag har lärt mig att hantera stress genom att ha väldigt inrutade rutiner, yoga och styrketräning. Plus att jag har en hyfsat stabil familjesituation. När jag har studerat vänner och bekanta som kraschat har deras jobbstress ofta kombinerats med turbulens i privatlivet.
Inte längre ung – men fortfarande duktig
I ”Så ung och så duktig – 10 berättelser om att räcka till” av Katarina Pietrzak, en läsvärd bok från 2002, medverkade min vän Annika som gick in i väggen när vi var i 25-årsåldern. I efterhand har jag ofta tänkt att jag borde ha hjälpt henne mer, att jag borde ha varit mindre självupptagen. Men jag kämpade själv mot stressen att inte räcka till. Jag gör det fortfarande. Jag är inte ung längre men har svårt att skaka av mig duktigheten. Jag har fortfarande vänner som kraschar av olika skäl.
När jag googlade efter boken såg jag också att 90-talisten Isabella Löwengrip hade ”gråtit sig igenom den”. Den har alltså spritt sig till yngre generationer, men har den förändrat något? Varför händer så lite?
Det oroar mig också att stressen kryper ner i åldrarna. Vi var i 20-årsåldern och fick stressymptom på grund av arbetslivet. Idag påverkas unga av höga krav redan i mellanstadiet, om inte tidigare. I min sons tidning KP (Kamratposten) läser jag insändare som får mig att undra vad min generations höga krav på oss själva gör med barnen (se insändarna på bilderna ovan).
Less på att prestationer är allt
Ärligt talat är jag rätt less på att hela tiden vara pigg och glad och visa vad jag kan. Senast häromdagen hörde jag hur viktigt det är att visa vad du kan på Linkedin (jag deltog på ett frukostseminarium anordnat av tidningen Resumé).
Jag är less på att hela tiden definiera mig själv utifrån mina prestationer. Less på att ha känslan av att mina prestationer ändå aldrig räcker till. Även om Isabella Löwengrip, Mia Skäringer och några andra kända kvinnor har lyckats stärka sina ”personliga varumärken” genom att visa sig svaga är det fortfarande få som vill berätta att de har varit utbrända när de söker ett nytt jobb.
Jag tror inte att min bekantskapskrets är unik. Jag tror att alla känner många som har gått in i väggen. Därför efterlyser jag fler som vågar tala om det, så att människor slipper gå omkring och känna att det är dem själva det är fel på. Borde vi inte istället fråga oss vad det är för fel på arbetslivet?
Människan vs. maskinen…
En sista tanke: Jag har hört flera forskare säga att de höga talen av utbrända kan ha göra med digitaliseringen, att allt går så snabbt. Arbetslivet är turbulent eftersom företagen är rädda om sin överlevnad och därför pressar sina anställda. På samma seminarium där jag hörde det där om Linkedin hörde jag också att vi måste lyfta fram det som är unikt hos oss människor. Jag tänker då att våra känsliga hjärnor gör oss unika och att vi därför måste vara rädda om dem. Att vi måste sluta tävla med maskinerna. Det är ingen ny tanke, men den måste sjunka in hos företagen: Se till att era anställda och era frilansar inte behöver tävla med maskinerna utan värdesätt det som är unikt med dem, just för att de är människor!
En av anledningarna till att jag vill frilansa är möjligheten att resa och få omväxling.
Jag vill fortsätta att prata om att vara introvert och högkänslig i förhållande till andra människor, till exempel på arbetet.
Jag har länge velat fram och tillbaka: ska jag försöka få en anställning eller ska jag fortsätta som frilans?De senaste månaderna har jag gått på en och annan anställningsintervju för jobb jag borde kunna passa för. Vis av erfarenhet har jag varit absolut öppen med vilken sorts personlighet jag är (grön enligt DISC-testet). Jag har sagt att jag ibland mår bra av att jobba ensam. Jag umgås gärna med andra men behöver tid att ladda och koncentrera mig emellanåt.
Hittills har ärligheten inte lett till några anställningar – och sanningen är ju att jag helst vill frilansa. Det är bara den ekonomiska osäkerheten som gör frilanslivet en smula frustrerande. Annars älskar jag det!
Och så högkänsligheten…
Häromdagen var jag på ett möte med andra föräldrar som också har barn inom autismspektrat. En kvinna där berättade om sin tonårsdotter som nyligen fått en diagnos och sa att dottern tidigare mått så dåligt att de ”nästan förlorat henne”. När mamman berättade detta slog hennes sorg och oro emot mig som en flodvåg och en stund var det som om jag satt inne i denna våg och bara kände med henne. Det här lät ju flummigt, men jag har insett att det är så jag fungerar runt människor. Jag känner alltid av känslor och förstorar dem kanske med min egen fantasi. Jag kan bli helt utmattad av för mycket interaktion, särskilt med människor jag inte känner så bra (att sitta inuti den där vågen var inte på något sätt obehagligt, snarare nästan terapeutiskt, men det tog på krafterna).
Svårt dra nytta av känsligheten
En del skulle kanske säga att högkänslighet är en tillgång, men det är många som drar sig för att anställa en person som är helt ärlig med sådana egenskaper. Tror jag. Du ska helst vara anpassningsbar på en arbetsplats. Kunna sitta i ett stimmigt kontorslandskap. Inte ställa så många specialkrav. Iallafall om du är ny och inte har bevisat att dessa särskilda önskemål är nödvändiga för att du ska kunna leverera geniala resultat.
Nåväl. Det går sakta men säkert framåt för mig iallafall. Här och där gör jag genombrott. Hittar nya kunder och nya sätt att bevisa vad jag kan. Ibland handlar det om att bara fortsätta sträva och ha is i magen.
Att vara introvert och söka jobb/uppdrag är påfrestande. Att ständigt möta nya människor och försöka läsa av dem och försöka ge sitt bästa intryck… inte säga saker som kan uppfattas ”fel”. Det är så lätt att förminska sig själv.
Och om jag säger att jag ibland jobbar bäst ensam, utanför ett kontor, verkar en del uppfatta mig som asocial och besvärlig. Kännedomen om introvertas behov av att dra sig undan och reflektera är fortfarande häpnadsväckande liten.
För att återgå till det jag tidigare skrev om självförtroende så verkar det ofta vara lättare för extroverta att utstråla självförtroende och kompetens. De reflekterar och analyserar nog inte lika mycket som vi introverta. Det är iallafall intrycket jag har.
En gång för länge sedan intervjuade jag coachen Mia Törnblom. Hon talade om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Jag har nog bra självförtroende egentligen, tror på min kapacitet, men jag har svårt att tro att andra förstår mig, så självkänslan i förhållande till andra är svagare. De flesta ”prestationsprinsessor” och -prinsar känner nog igen sig i detta.
Det är inte så konstigt – vi människor är flockvarelser. I en jobbsökarsituation måste du helt enkelt göra ett gott intryck.
Men jag vill säga till alla rekryterare där ute: läs på mer om introverta. Ni kan börja med Susan Cains TED talk. Döm oss inte för vår försiktiga framtoning. Vi kan bli era mest lojala medarbetare om ni ser och försöker förstå oss. Om ni låter oss dra oss undan och ladda ibland kan vi skapa storverk.
Min sons Aspergerdiagnos har gjort mig angelägen om att ta reda på mer om autism. Jag vet inte om det är jag som har ”autismradarn” på eller om samhället faktiskt har blivit lite mer öppet kring diagnoser. Netflix-serien ”Atypical” som hade premiär i augusti, ser jag definitivt som ett tecken på att stigmat kring autism håller på att släppa. Atypical handlar om 18-årige Sam som är ganska högfungerande men vars diagnos är påfrestande för hans familj som består av mamma, pappa och en något yngre syster. Mamman spelas av den begåvade Jennifer Jason Leigh och pappan av Michael Rapaport. Jag kan definitivt rekommendera serien!
Flickors autism upptäcks inte alltid
Jag har också läst Lina Limans nyutkomna bok ”Konsten att fejka arabiska”. Lina Liman fick sin autismdiagnos först när hon var trettiotvå år. Det är vanligt att flickors autismdiagnos upptäcks sent eller inte alls eftersom de ofta är duktiga på att dölja sina svårigheter genom att vara duktiga och tysta flickor. Lina Limans känsla av utanförskap är så sorglig att det skär i hjärtat. Hon lärde sig strategier för att passa in men hade svårt att förstå alla underliggande koder som vi människor använder i vår kommunikation med varandra. I yngre tonåren drabbades hon av anorexi och sedan följde flera år i psykvården utan att någon tog beslutet att göra en neuropsykiatrisk utredning. Först när en släkting tipsade om ett radioprogram om autism trillade poletten ner.
Lina Limans tröst efter alla förlorade år är att hennes historia förhoppningsvis kan leda till att fler får rätt diagnos från början.
Överdos av empati
Schablonbilden av någon med Aspergers syndrom är att det är en person vars rationella tänkande dominerar fullständigt över det emotionella. Ibland får man rent av för sig att autister besläktade med psykopater, att de inte bryr sig om andra människor. Men Lina Liman beskriver det så här: ”Vi bryr oss och gläds och blir arga och sörjer och fruktar och älskar, precis som andra. Vad som däremot kan saknas är en fungerande kanal för känslorna, i båda riktningar: Vi kan ha svårt att läsa av andras känslor och tolka dem rätt – och vi kan ha svårt att förstå våra egna känslor och förmedla dem i en form som blir begriplig för omvärlden. Vi har inte samma uttryck, men vi har samma känslor.”
Ännu intressantare blir det när hon tar upp något som kallas Intense World Theory och som går ut på att den som har autism helt enkelt har en extrem känslighet och inte kan ta till sig lidande eftersom personen bryr sig för mycket. Därför vänder sig personen inåt i stället (något jag verkligen känner igen hos min son och även hos mig själv, även om jag inte har fått någon diagnos).
Jag ”skannade av” slutet av boken eftersom mitt bibliotekslån gick ut och någon annan hade reserverat den. Det ser jag som ett gott tecken på att det allmänna intresset för autism har ökat.
Det finns människor som tycks vara födda med gott självförtroende. Som tycks vänta sig att världen är till för att tillfredsställa deras behov.
Jag tänker ofta så när jag är inne i Stockholm city och ser alla människor i ”powerdräkter” som så självklart tar plats på gatorna, gymmen, restaurangerna… Såg ett inslag på SVT:s Kobra om konstnären Linnéa Sjöberg som började klä sig i ljusblå skjortor, pennkjol och pärlörhängen och noterade hur annorlunda hon blev bemött jämfört med när hon klädde sig som hon brukade, i sådant som unga konstnärer brukar ha på sig.
Det handlar förstås inte enbart om kläderna, även om de är viktiga. Att bli uppmuntrad i rätt faser i livet är minst lika viktigt. Att komma från en funktionell familj som har det gott ställt ger bra förutsättningar för att bli en självsäker vuxen.
Själv har jag alltid varit den försiktiga typen. Jag har inte direkt saknat tro på mig själv, men jag har ofta önskat att jag var kaxigare och vågade ta mer plats.
Det känns som om jag är på väg in i en ny fas nu. Kanske vågar jag äntligen lita på min förmåga. Jag funderar på om stigande åldern i bästa fall gör dig mindre självupptagen. I mitt yrkesutövande handlar det inte så mycket om hur jag är som privatperson som om vad jag kan leverera, och jag har jobbat så länge att jag har slipat på mina kunskaper.
Jag är definitivt en ”late bloomer” – men hellre det än att bli en bitter kärring!
Den här veckan har jag bra flyt: En redaktör skrev i ett mejl som innehöll så många superlativ att jag rodnar: ”Att få arbeta med en så van, säker, självständig och insatt journalist som du är en lyx. Jag menar det verkligen!” Jag får spara det till mina sämre dagar!
Jag har också fått löfte om arvode för en annan artikel som låg långt över vad jag trodde att jag skulle få. Och så är jag klar med förberedelserna inför nästa veckas föredrag. Jag är fortfarande nervös inför det och kan inte bli riktigt lugn förrän det är ”överstökat”. Hur som helst – jag ska göra mitt bästa för att ”fake it ’til I make it”; verka självsäkrare än jag emellanåt känner mig.
En person jag arbetade med en gång antydde diskret att jag hade autistiska drag. Kanske menade hen inget illa, men det fick effekten att jag kände mig konstig och fel eftersom jag hade fördomar om autism. Jag trodde att någon med autism var en riktig kuf; asocial och störd. Jag var på den tiden en introvert som kämpade med att försöka bli extrovert, något jag bland annat skrivit om i inlägget ”Ut ur den introverta garderoben”.
Jag har känt mig annorlunda under hela min uppväxt, något som naturligtvis inte är ovanligt när man växer upp och skapar sin identitet.
Jag har senare identifierat mig som just introvert och kanske även en smula högkänslig, men någon diagnos har jag troligen inte.
Sedan kom ett barn…
Nu har jag en 9,5-årig son som nyligen fick diagnosen Aspergers syndrom. Det uttrycker sig bland annat i form av ett närmast besatt intresse av sådant som han tycker är roligt (tidigare var det tåg, numera är det dataspel), ett stort behov av rutiner och kontroll, exempelvis vilka tider han ska hämtas på fritids. Han är också känslig för lukter och har hans matrepertoar är minst sagt begränsad. När han är intresserad av något lär han sig extremt snabbt; han lärde sig läsa på egen hand vid 3,5 års ålder (det gjorde i och för sig jag också) och kan nu tala engelska nästan obehindrat, tack vare dataspel och Youtubefilmer.
Han har aldrig haft problem att få kompisar och det mesta med honom fungerar så pass bra att det tog lång tid innan vi förstod att han hade vissa svårigheter. Han var också första barnet, så vi hade ingenting att jämföra med. Det var först när hans fem år yngre lillasyster blev lite större som vi förstod att han var annorlunda. Bara det att hon följde med när vi sa att vi skulle gå hem, att vi inte behövde tjata en miljon gånger!
Det var skolan som tog initiativet till en utredning. Där upplevde de större problem med hans anpassning till gruppaktiviteter.
Nöjd med diagnosen
Nu är han nöjd med sin diagnos eftersom det får honom att känna sig speciell. Han pratar ibland om någon ovetenskaplig Youtubefilm han sett om tecken som visar att man är ett geni.
Jag hoppas att det fortsätter så.
Omslag hämtat från Studentlitteraturs hemsida.
Han ligger i skrivande stund och läser boken ”Aspergers syndrom, universum och allt annat”, skriven av tioårige irländaren Kenneth Hall som själv har diagnosen. Det var hans snälla bonusmormor som köpte den åt honom och han älskar att läsa om någon som liknar honom själv! Jag tror faktiskt att det är första gången han frivilligt läser en bok helt själv (däremot läser han flera serietidningar om dagen).
Att ångra en diagnos
Jag lyssnade nyligen på avsnittet ”Hur mår psykiatrin?” Kropp & själ i P1. Där talades det bland annat om alla diagnoser som sätts idag. I USA tycks psykiatrikerna vara totalt i händerna på läkemedelsbranschen.
Det berättas också om en tjej som fick diagnosen som vuxen. Då ville hon ha den eftersom hon ville ha bekräftelse på att hon var annorlunda. Hon hade blivit svårt mobbad i barndomen och det är möjligt att hennes problem snarare berodde på posttraumatiskt stressyndrom. Sedan ångrade hon att hon gjort utredningen, bland annat för att hon förlorade en praktikplats när hon berättade om sin diagnos.
Inte som Saga Norén
Av denna anledning har jag undrat om det är rätt att berätta om min sons diagnos, men samtidigt vill jag att kunskapen ska öka. Att fler ska förstå att man inte behöver vara så konstig som Saga Norén i ”Bron” (som jag i och för sig gillar, men alla är olika). Ingen ska bli av med ett jobb eller en praktikplats för att de berättar om sin diagnos. Själv har jag lärt mig massor den senaste tiden, kolla bara i inledningen av den här texten vilka fördomar jag hade förr.
Vi trodde inte att vår son hade Aspergers, utan att han ”bara” var särbegåvad. Jag skrev till hans lärare att han kanske hade lite ”Aspergers light”, något min sambo avfärdade som överdrivet. Sedan fick vi diagnosen och fick klart för oss att Aspergers kan se väldigt olika ut. Även om det räknas inom autismspektrat är vår son i sammanhanget väldigt fungerande. Men kanske har han också lidit en del i tysthet och försökt passa in. Det verkar också som om diagnosen blir mycket tydligare nu när han blir större – kanske beror det på att kraven på honom blir högre.
Har du också mindre bra dagar då du tvivlar på dina livsval?
När jag var tjugo år sommarjobbade jag i en butik där jantelagen var allenarådande och personer som var jämnåriga med mig betedde sig som om de var dubbelt så gamla och enbart pratade om extrapris på toalettpapper. Jag visste att jag inte kunde stanna där och jag fortsatte att kämpa för att kunna kalla mig journalist.
Journalist är ett jobb som nästan alltid är roligt och meningsfullt. Ett jobb där jag aldrig tittar på klockan och undrar varför det är så många timmar kvar på arbetsdagen. Det är därför så många är kallade till yrket. Det finns med andra ord konkurrens.
När jag har en av mina mindre bra dagar känner jag mig utled på att ständigt försöka överträffa mig själv när jag så många gånger faller vid mållinjen. Då kan jag undra varför jag anstränger mig så mycket. När någon annan ändå alltid blir vald framför mig…
Känner du igen dig? Eller tillhör du dem som tycker att jag inte borde fortsätta att plåga mig själv i den här branschen om jag nu är så känslig?
Fast – vad skulle jag göra istället? Jag kan ju inte sitta på ett ”vanligt” jobb och lyssna till förbittrade kommentarer om att litteraturen jag läser är för ”fin” eller något annat som hände i butiken som nämns i inledningen. Jag kan bara fortsätta framåt. Eller som en annan frilansjournalist skrev i en Facebookgrupp för mitt skrå: ”När de tankarna smyger sig på mig tänker jag som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma, fortsätt simma.”
Själv tänker jag ofta på The Walking Dead, tv-serien om några överlevare efter zombieapokalypsen. Där kan man snacka om att fortsätta kämpa mot alla odds!
Att frilansa är att leva för dagen och hoppas att det fortsätter att gå bra i framtiden. Som en dagslända…
Det bästa med att frilansa är att kunna plocka russinen ur kakan och göra roliga och engagerande jobb samtidigt som du slipper energikrävande tjafs och intriger på en arbetsplats. Jag har nu börjat frilansa på heltid igen efter ett och ett halvt års studier, och hittills går det bra; jag har precis lagom mycket att göra och alla artiklar jag ska skriva handlar om ämnen som känns angelägna och viktiga, hurra!
Men det är klart att jag funderar mycket på om det är hållbart och om det är värt den osäkra ekonomiska situationen – för det finns ju en stor nackdel i att inte veta om du har tillräckligt med jobb ett par månader framåt i tiden. Jag läser många annonser för jobb som verkar intressanta – men de är ju på heltid! Om jag skulle få ett sådant jobb skulle jag tvingas släppa mitt fasta uppdrag för DialogWeb, som jag känner mycket för eftersom jag har lärt mig så mycket om ämnet och känner att det är viktigt. Dessutom känner jag mig lojal mot mina medarbetare på NVL/DialogWeb eftersom de har visat lojalitet och uppskattning för det jag gör.
Jag gillar också att bestämma mina egna tider och mår inte jättebra av att jobba 9–5. Jag presterar bättre om jag får jobba ensam emellanåt och själv lägga upp mitt arbete. Det betyder inte att jag alltid vill vara ensam, men när jag sitter på en arbetsplats går alldeles för mycket energi åt att läsa av stämningen och folks humör.
I den digitala världen talas det om att vara digital nomad – att med teknikens hjälp kunna arbeta var som helst i världen. Emelie Fågelstedt skriver bra om den så kallade gig-ekonomin i denna artikel.
Skillnaden för mig som skolbarnsförälder är förstås att jag inte bara kan dra iväg närhelst det passar. Men i övrigt är det väldigt fördelaktigt att frilansa när man har barn – ingen klagar för att du kommer sent på grund av en strulig morgon eller lyfter på ögonbrynen när du går tidigt.
(Men… jag jobbar gärna deltid. Finns det några sådana jobb där ute?)
