Efter en intensiv jobbperiod håller jag just nu på att ställa om till skrivandet igen. Målet är att bli klar med mitt manus till den 3 maj då jag har deadline på Linnéuniversitetet (inlämning av skönlitterärt projekt). Den 17 maj ska vi ha opponering på våra projekt. Därefter är tanken att åter pröva vingarna hos förlag. Det är obehagligt, men nödvändigt.
Jag tror inte att någon kan förhålla sig helt neutral till refuseringar: denna den mörkaste delen av skrivandet. Jag har fått min beskärda del.
För fjorton år sedan skickade jag mina första manus till förlag. I mars 2005 fick jag ett mycket vänligt brev från Tiden förlag där de skrev att det fanns mycket i mitt skrivande som var riktigt bra och att de gärna ville läsa mer som jag skrivit. Men de undrade vem som skulle läsa och vad jag ville berätta.
Liknande brev har jag fått senare och jobbar fortfarande på detta allt medan åren går…
Senare har jag förstått att det är ovanligt att få den sortens personliga svar från förlag, att majoriteten får standardsvar av typen ”tack men nej tack”. Jag har fått sådana svar också. Just nu klamrar jag mig fast vid det halmstråt: att jag faktiskt har fått flera personliga och vänliga refuseringar.
Jag har höga krav på mig själv och vill inte riskera att falla på grund av någon miss som jag hade kunnat parera, meningar som kunde ha varit bättre och därmed kanske hade väckt intresse hos någon.
En tröst, när någon avvisar mig, är att smaken är som baken. Senaste boken i vår bokcirkel var den Augustprisbelönade De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Jag försökte läsa den men fattade absolut inte dess storhet. Jag gav upp efter första delen och läste bara slutet för att kunna prata om den på bokcirkeln. Jag frågade i en Facebookgrupp om litteratur och kunde snart konstatera att många höll med mig om att den var överskattad, medan andra älskade den.
Idag förstår jag varför mina tidigare manus blev refuserade. Förlagen hade helt rätt i att de inte höll hela vägen. Jag hoppas att jag hela tiden blir bättre på att skriva, och att jag en dag ska bli så nöjd att jag kan se framtida eventuella refuseringar som att mitt skrivande helt enkelt inte föll just dessa läsare i smaken. Däremot kommer någon annan att förstå mig och vilja ge ut det.
Bonusinformation:
Jag är invald i två styrelser inom Journalistförbundet nu: Mälardalens frilansklubb (vice ordförande) och Frilans riks (ledamot). Parallellt med det skönlitterära jobbar jag alltså för bättre frilansvillkor och inspiration för frilansjournalister.
Jag har på sistone varit rätt dålig på att skriva i den här bloggen och tror det beror på att jag har huvudet fullt av andra texter: Jag har ett pågående skrivprojekt på Linnéuniversitetet: En barnbok för 9-12-åringar om en pojkes förhållande till tid, och en essä som ingår i kursuppgifterna. Däremellan har jag journalistiska artiklar, sociala medie-inlägg och andra betalda texter att skriva.
Mitt manus får riktigt bra respons kurskamrater och vänner, vilket betyder oerhört mycket för mig och ger bränsle till min inre motor som ibland hackar lite. Mitt tips till andra skrivande människor är därför att skaffa er ett par väl utvalda, ärliga och välvilliga testläsare. Räkna med att läsa deras manus som kompensation. Att ge respons till andra är också bra för skrivandet.
Nu jobbar jag mot att det ska bli fler läsningar och mer fokus på mitt fria skrivande. För det man lägger energi på växer.
Vad händer om man går genom grinden? Är det början eller slutet på en berättelse?
Jag har gått så många skrivarkurser att jag har tappat räkningen. Den jag går nu, Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet, valde jag för att jag behövde deadlines, ett sammanhang och någon som väntar på min text. Det fungerade. Trots svåra våndor har jag nästan lyckats få ur mig ett manus. Bara slutet och en massa redigering återstår.
Igår var det workshop i Växjö och min frågeställning handlade om att avsluta. Jag är jättenöjd med samtalet som ledde till lösningar som jag inte hade kunnat komma fram till på egen hand. Jag som hade undrat om det var värt att betala tågbiljetten ner till Växjö. Men det finns ett stort värde i att bolla och dryfta tankar med andra, även om det är du själv som fattar besluten om vad du ska göra med din text.
Många olika människor
Det är också spännande att gå på skrivarkurs för att du möter människor i många olika åldrar och med olika ”dagjobb”. Ändå bär alla på samma starka längtan efter att skapa något, något som kommer ur de människor de egentligen är. Två personer jag pratade med på hemvägen hade antingen sagt upp sig från fasta jobb eller planerade att göra det. Längtan efter att vara fri och vara sig själv var alltför stark.
Den kreativa världen är så sjukt hård och svår att försörja sig på. Jag har för närvarande inget större flyt rent ekonomiskt, och är jättetrött på allt slit med pitchar och idéer som inte leder någonstans.
Ändå är kulturvärldens attraktionskraft oemotståndlig eftersom den ger tillvaron mening. Jag tycker att fler människor borde få möjligheten att jobba lite mindre så att de fick en chans att vara sig själva lite mer.
Lista på olika sorters slut
Sammanfattande kan man säga att jag är både desillusionerad och hoppfull. Jag avslutar med en lista över några olika sätt att avsluta historier på (texten kommer ursprungligen från frågan jag ställde till min skrivargrupp):
• Bekännelseslutet: I spänningshistorier, särskilt deckare och thrillers, är det vanligt att skurken avslöjar allt för huvudpersonen som någon sorts bekännelse innan huvudpersonen ska mördas av skurken, sedan lyckas förstås huvudpersonen göra sig fri. Det kan bli lite krystat.
• Överraskningslut av typen som sakta kryper på en: Ett av de rysligaste sluten jag har läst fanns i en skräcknovell i Kristoffer Leanoders bok ”Svarta speglar” (SPOILERVARNING!). Det var länge sedan jag läste den, men minns att den handlar om en kille som hör konstiga skrapanden under en bro eller dylikt, en lucka i ett berg. I allra sista scenen blir killen själv instängd i berget och man förstår att det var sitt eget skrapande han hörde. I HBO-serien ”Sharp objects” får vi i slutet veta en obehaglig detalj som vänder upp och ner på allt och får att förstå att mördaren är någon annan än den vi trodde. Sådana slut är riktiga rysare.
• Överraskningsslut av typen ”plötsligt”: ”En dag” av David Nicholls har ett sådant slut. På en sekund händer något som får berättelsen att vända (jag ska inte spoila den också men många vet säkert vad som händer. Jag gillar inte det slutet eftersom det kändes sökt och förstörde min annars positiva upplevelse av boken).
• ”Det hände sen”- slut. Ett sådant slut finns till exempel i epilogen till sista Harry Potter-boken där vi får veta hur deras liv blir när de blir vuxna (många ogillar det. Jag tycker det är ok ändå). Det finns också i sista avsnittet av serien ”Six feet under” som handlar om en familj som har en begravningsbyrå. Serien kretsar mycket kring döden av förklarliga skäl. I det allra sista avsnittet får vi veta hur alla huvudpersonerna kommer att dö, även de som inte kommer att dö förrän de är 100 år.
• Fortsättningsslut: Skräckfilmer slutar ofta med att boven/monstret vaknar upp i allra sista scenen eller epilogen. En annan variant är att något annat händer som öppnar för en fortsättning. Om allt blev frid och fröjd skulle det ju inte finnas någon berättelse.
• Öppna slut: Om jag inte minns fel slutar tv-serien Sopranos med att man tror att familjen Sopranos dör i en bombattack mot restaurangen där de äter. Men allt man ser är en svart ruta, och sedan spelas låten ”Don’t stop believing”. Det är upp till tittaren att tolka om Tony Soprano får sitt straff eller inte.
• Mer definitiva slut: En annan känd tv-serie, Seinfeld, slutar med en dråplig scen där alla de fräcka huvudpersonerna låses in i fängelse, som straff för allt de gjort mot andra människor.
Min kursare Birgitta Warodell bidrog med ytterligare två sorters slut:
• Sensmoralslut: Dessa finns i böcker med tydliga sociala budskap. Enligt Birgitta slutar en av Katarina Wennstams skönlitterära böcker om flickors utsatthet med orden ”det är nog nu”.
• Poetiska slut: Exempel: ”Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset Jag ser ljuset!”. Så slutar Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.
Äntingen kan jag bjuda in till releasepartyt för Shortzines, den lilla antologin där jag medverkar med en novell.
Här är inbjudan:
Kom och fira Shortzines med oss! Mingla och lyssna på textuppläsningar av författare som medverkar i den lilla läckra textantologin. Tegar Förlag startade i slutet av 2017 och har flera bokutgivningar på gång till hösten 2019. I september kom det första numret av Shortzines ut, nr två i december. Antologin kom till för att det fanns behov av ett forum där fler texter fick chans att bli publicerade och synas. I Shortzines kan du läsa flera olika noveller, såväl realistiska som rejält skruvade. Nu vill vi fira utgivningen med er! Passa på att köpa Shortzines nr 1 och 2 (swish eller kontant) på plats. Det går också fint att förhandsbeställa nr 3 (utkommer april) samt anmäla intresse till att medverka i Shortzines. Tid: Onsdag, 27 februari, 18.00-20.00 Plats: Galleri Hera, Hornsgatan 36, Stockholm. Vi bjuder på ett glas vin eller alkoholfri dryck. FRITT INTRÄDE MEN ANMÄLAN SENAST DEN 25:E FEBRUARI TILL: shortzines@tegarforlag.se Välkomna!
Jag drömmer om en känsla av ett flödande vattenfall, men just nu känns det mer som trögflytande olja.
Januari är här och jag har en känsla av att jag rör mig i trögflytande olja efter flera lediga dagar med mycket mat och dryck. Vid den här tiden på året önskar jag (lite grann) att jag hade en chef som sa åt mig vad jag ska göra.
Men eftersom det är jag som är chefen ska jag istället använda mig av pomodoro-metoden. Den innebär 25 minuters koncentrerat arbete då du inte får kolla sociala medier eller mejl, inte hämta kaffe eller gå på toaletten. När de 25 minuterna är slut får du ta en paus och göra allt detta. Jag använde tidigare Kanbanflow för att klocka hur mycket tid jag lägger på olika jobb, men kom av mig. Jag ska försöka komma igång med det igen. Det kan bli ett sätt att jobba mer effektivt. Tack Svenska nomader för artikeln som påminde mig om detta!
Tips från coachen
För ett par år sedan träffade jag en coach som sa att jag blev mer avslappnad på rösten när jag pratade om mitt skönlitterära skrivande (jämfört med det journalistiska). Hon rådde mig också att använda en meditationsapp för att bli mer fokuserad.
Jag laddade ner en app som heter Mindfulness och har olika guidande meditationer, från 1 minut upp till 30 minuter långa. Periodvis har jag använt 3-minutersmeditationen på morgnarna innan jag har börjat arbeta, men tyvärr glömmer jag lätt att använda den.
Jag försöker också febrilt att följa coachens andra råd och fokusera på det skönlitterära, men det stressar mig att inte veta hur det ska gå med ekonomin, så jag lever i en stympad frihet.
Den lilla munken har tappat sin hand men ser glad ut ändå.
Detta leder osökt tankarna till en liten plastmunk (eller vad det är) som jag fick på en Kinarestaurang för flera år sedan (se bild). Kyparen sa att han symboliserade frihet, men hans ena hand var avhuggen. Jag tänker ofta på att mitt liv har blivit just så: Stympad frihet.
Nu siktar jag på att bli klar med ett barnboksmanus under våren. Manuset är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Trots min beslutsamhet att bli klar drabbas jag med jämna mellanrum av svåra existensiella tankar kring min egen betydelselöshet i den hårda konkurrensen. Det är så väldigt, väldigt trångt i bokvärlden. Jag får jante-tankar av typen ”vad kan lilla jag tillföra? Varför ska någon lyssna på mig?”.
Är vi skadedjur?
De existensiella frågorna har också med klimatkrisen att göra. Den senaste tiden har tankar på att vi människor är skadedjur på jorden jagat mig.
Jag gjorde ett test på www.klimatkontot.se som visade att mitt klimatavtryck ligger på 1,8 ton koldioxid per år. I jämförelse med andra i västvärlden är det lågt: Vi har ingen bil, vi flyger sällan och jag äter nästan bara vegetariskt. Jag sopsorterar så mycket jag kan. ÄNDÅ ligger jag en bit över det som enligt Klimatkontot kännetecknar hållbar utveckling. Känslan av att det är OMÖJLIGT att göra rätt kan lätt övermanna en och det värsta är paradoxen i att det enligt många är dåligt för miljön att skaffa barn.
Men de flesta som har barn vet att de ger livet en mening, även när de är skitjobbiga.Innan jag fick min son för elva och ett halvt år sedan grubblade jag mycket över varför jag ville ha barn. Jag har skrivit om mina tankar och känslor i den fiktiva novellen ”Den blå hästen på floden” som finns i magasinet Shortzines, utgiven av Tegar förlag (se mitt förra blogginägg).
Jag får inte ihop det: Varför är vi programmerade att vilja fortplanta oss om vi bara förstör jorden när vi gör det?
För den som känner igen sig kan jag också rekommendera Hanna Hellquists Vinterprogram. Hon avslutar med en strimma hopp: Att sätta ett frö i jorden kan vara ett sätt att ge tillbaka av det du tagit av jorden.
Mina nyårslöften blir därför att sätta några fler frön i jorden, att meditera mer och att jobba mer metodiskt, till exempel med ovan nämnda pomodoro-metod.
Jag hann med en lunchpromenad i Gävle. Solen sken, det kändes som en evighet sedan sist!
Ikväll är jag i Gävle. Äntligen har jag fått ro att jobba med mitt alltför försummade bokmanus. Både på tåget hit och nu ikväll, på det spartanska hotellrummet, har jag haft flitiga skrivpass. Jag skriver uppenbarligen bäst när jag inte har möjlighet att göra något annat.
En annan bra skrivstund är när min dotter är på gympa. Då sitter jag i en tråkig vänthall, ibland omgiven av barn och deras föräldrar. Men jag stänger av deras ljud och skriver på, ibland på datorn, ibland för hand.
Det är mycket svårare att skriva på vardagarna, på kontoret. På kontorstid känner jag ofta att plikterna med betalda jobb kallar. Denna pliktkänsla är ofta en källa till stor frustration, men just nu, när jag faktiskt har skrivit lite, känner jag mig rätt nöjd.
Jag måste erkänna att jag är mycket förtjust i att bli anlitad till jobb som innebär resor och nätter på hotellrum, då får jag en paus från de stressiga tjatmorgnarna. Efter dessa pauser blir jag en snällare och mer tålmodig mamma.
Men det är ovant att vara ensam med sig själv! Och skrivandet är inte precis lustfyllt, det är mer som ett inre tvång. Emellanåt läser jag om hur ensamt författaryrket är. Kanske behövs ensamheten om du ska få något gjort. Kanske är min brist på ensamhet en anledning till att jag får alldeles för lite skrivet.
Som jag har skrivit tidigare läser jag Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet just nu. Skrivarkurser är mitt sätt att få deadlines och ha någon som väntar på min text. Nästa deadline är 10 december och jag måste fortfarande få ur mig minst fem sidor till dess.
Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i.
Så börjar Den hemliga historien av Donna Tartt i Nille Lindgrens översättning. Det är en av de böcker som har präglat mig mest, och den förstameningen sätter stämningen direkt. Den är rent av en sammanfattning av bokens handling.
I torsdags var jag i Växjö på workshop, som en del av kursen jag läser nu, Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Vi fick i uppgift att ställa en fråga som rörde vårt skrivande. En av mina kurskamrater, Christine Bergkvist Björklund, frågade oss hur viktig början på en text är, i dessa tider då allt går snabbt och vi lätt blir distraherade. Vi har ibland bara några sekunder på oss att fånga människors intresse. Det har hänt flera gånger att jag på måfå har bläddrat i en bok jag inte känt till, och fått en känsla av de första meningarna som avgjort om jag ville köpa eller låna boken i fråga.
Min slutsats är att man inte ska få alltför stor prestationsångest för att skriva den perfekta förstameningen, i alla fall inte i början av skrivprocessen. Den meningen kanske inte kommer förrän resten av boken är klar.
Jag har ingen erfarenhet av att ge ut böcker, men när jag skrivit många texter. I första versionen blir första stycket inte alltid så bra utan är en transportsträcka fram till den ”rena” texten. Det händer ganska ofta att jag stryker det första stycket i en text.
Här är några litterära förstameningar för er att suga i er (jag har bortsett från eventuella prologer):
Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet!
(Milan Kundera: Varats olidliga lätthet. Översättning: Ulla Bruncrona)
Ljuset kommer krypande in över de plöjda åkrarna.
(Josefin Klougart: En av oss sover. Översättning: Johanne Lykke Holm)
”För att födas på nytt måste man först dö”, sjöng Gibril Farishta medan han tumlade ner från himlen.
(Salman Rushdie: Satansverserna. Översättning: Tomas Preis)
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.
(Françoise Sagan: Bonjour tristesse. Översättning: Lily Vallquist)
Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Francisco.
(Sara Stridsberg: Drömfakuliteten)
She had been watching him for three weeks.
(Siri Hustvedt: The enchantment of Lily Dahl)
En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades.
(Orhan Pamuk: Det nya livet. Översättning: Dilek Gür)
Försäkringsagenten vid North Carolina Mutual Life Insurance lovade att flyga från sjukhuset Barmhärtigheten till andra sidan av Lake Superior.
(Toni Morrison: Solomons sång. Översättning: Mårten Edlund)
Blev ni sugen på att läsa någon av böckerna? Det är kanske lite för lite att bara läsa en mening, men jag tyckte ändå att det här var ett roligt experiment. Jag kan rekommendera alla dessa böcker. Några av dem läste jag för många år sedan, men de lever fortfarande kvar som starka läsupplevelser, och de står kvar i min bokhylla för att jag har som ambition att läsa om dem.
Maslows behovstrappa. Bild lånad från https://lattattlara.com/psykologiska-perspektiv/humanistiskt-perspektiv/maslows-behovstrappa/
Det blir inte mycket bloggat på sommaren. Under hela juli har jag dock fört anteckningar och använt Litterära konsulters #skrivutmaningjuli som stöd och inspiration (läs mer i förra inlägget).
I höst ska jag skriva på halvtid: Jag ska fortsätta där jag slutade för tre år sedan på Linnéuniversitetet; Kreativt skrivande 3. Det ser jag väldigt mycket fram emot!
Ett av arbetsproverna till kursen var en essä på temat En plats: fiktiv eller verklig. Jag skrev om min uppväxtort Barkarby.
Här nedan publicerar jag essän. Jag hoppas inte mina gamla vänner tar illa upp över att jag dissar Barkarby. De som var mina vänner tycker jag om, men jag trivdes inte där.
Vilken är din plats på jorden? (Essä, arbetsprov till Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet):
I tyska Netflix-serien Dark sitter två tonåringar på en trist busshållplats i det lilla samhället Winden. Året är 1986 och tonåringarna säger till varandra att de önskar att Winden upphörde att existera. En återkommande formulering om Winden är att orten är en ”varböld”. Men det är en varböld som de som bor där inte förmår lämna – vi tittare vet att de båda kommer att vara kvar där 33 år senare.
Trista små bostadsorter är en arketypisk miljö i tv-serier, filmer och böcker. Det beror förmodligen på att det är lätt för många att känna igen sig. De flesta mindre orter är lika varandra. Ett tema är att hålorna bara är trista och instängda, som i filmen Fucking Åmål. Ett annat vanligt tema är att den sömniga lilla orten är centrum för onda krafter. Det sistnämnda temat förekommer till exempel i tv-serierna Twin Peaks och Buffy the vampire slayer, samt i boktrilogin om Engelsfors av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Inom ramen för en liten ort finns stora möjligheter att skapa ett begränsat, men dynamiskt persongalleri av människor som inte har valt varandra utan bara råkar bo på samma ställe.
Jag växte upp var ett radhus i Barkarby som ligger på pendeltågslinjen nordväst om Stockholm. En av mina barndomsvänner bor idag mittemot vårt gamla hem. Hon är inte den enda av mina gamla skolkamrater som har återvänt till området. Barkarby sägs vara ett bra och tryggt område för barn att växa upp i, och jag förmodar att priserna på hus och radhus där är överkomligare än i många anda förorter till Stockholm.
Själv håller jag mig därifrån. Barkarby väcker ingen nostalgi eller hemkänsla hos mig. Allt jag känner när jag tänker på Barkarby är leda.
Min pappa har antytt att flytten dit i slutet av 1970-talet var något av en slump. De bodde i ett 15-våningars hyreshus i Huddinge med två barn och behövde något mer barnvänligt. Ett 60-talsradhus i Barkarby var vad de hade råd med. Han har berättat att visningen ägde rum en solig vinterdag och de promenerade genom skogen till pendeltåget, något som fick omgivningen att framstå som idyllisk. Underförstått: Det var inte lika idylliskt när det regnade och var grått.
Vår bostad ingick i ett stort område med identiska radhus med gula och rostbruna plåtfasader. Enligt Wikipedia byggdes de 1963. Jag hittar en mäklarannons där det står att bostäderna omfattar 103 kvadratmeter och har fem rum och kök. Det finns en altan och gräsplätt på baksidan och en parkeringsplats och liten täppa på framsidan. Bostaden i annonsen är fräscht renoverad, med ljusa väggar, fondtapeter och turkost kakel i köket. Trots att färgvalen och materialen ligger långt ifrån mitt 80-talsmurriga barndomshem känner jag igen mig.
De massproducerade radhusen som så uppenbart var en del av folkhemmet och vars pris passade mina unga och ganska lågavlönade föräldrar, har ”pimpats upp” så mycket det bara går. Idag är allt som ligger på pendlingsavstånd från Stockholm attraktivt. Men för mig spelar det ingen roll. Barkarby är fortfarande mitt Winden, eller mitt ”fucking jävla kuk-Åmål” för att referera till ett välkänt citat ur Fucking Åmål.
Barkarby ligger längs E18, 2,5 mil från Stockholm central. Det tar femton minuter att ta sig dit med pendeln från Stockholm central (om pendeln går i tid, alltså). Det ska snart byggas en tunnelbana dit, så framtidens Barkarby kommer förmodligen ha en helt annan attraktionsnivå. Det finns inga särskilt märkvärdiga naturområden i närheten och det är ganska långt till närmaste sjö eller badplats. Numera ligger Ikea och Barkarbystaden i närheten. När jag var liten fanns bara en flygplats som knappt användes där Ikea ligger nu, det var ett öde fält som sträckte sig mot horisonten. Motorvägen låg mellan oss och flygplatsen som en bullrande och skrämmande pulsåder, och det gick inga bussar dit, så vi höll oss borta därifrån.
I riktning mot Jakobsberg låg ett industriområde med fula sockerlådelika plåtbyggnader som inrymde olika arbetsplatser, fabriker och stormarknader. Dit förvisades vi när vi skulle gå på prao eller sommarjobba.
Mitt största problem med Barkarby var att min familj inte riktigt passade in där. Mina föräldrar ogillade materiella ting, medan de flesta klasskamraters föräldrar mätte status i materiella ting. Det tog flera år innan vi skaffade en ytterst skruttig bil och jag var den enda som hade en förälder med ett intellektuellt kulturyrke (han var journalist). Pappa pratade ofta om att vräkiga mexitegelvillor var det fulaste han visste, och i Barkarby fanns det många vita mexitegelvillor.
Som ung vuxen avundades jag dem som växte upp i trånga lägenheter på Söder, där det fanns fler personer som delade mina föräldrars värderingar. När jag läser Karolina Ramqvists roman Alltings början undrar jag om jag hade varit en annan person om jag gått i skolan i stan och haft hennes självförtroende.
Ändå känns det som att jag gnäller över ett icke-existerande problem när jag skriver det här. Jag har ju gott och väl fått det en människa behöver enligt de två understa stegen i Maslows behovstrappa (bild nedan). Jag fick både mat, värme och trygghet. Nästa steg – gemenskap – var det aningen mer svajigt med. Några vänner hade jag, men den övergripande känslan var att jag inte passade in. Det fanns säkert andra i Barkarby som hade en familjebakgrund som liknade min, men dem kände jag inte. De två översta stegen i behovstrappan fick inte så mycket näring: Självkänsla och självförverkligande.
Om jag ändå ska vara snäll mot Barkarby så var det en trygg plats där jag fick en trygg barndom. För tänk om jag hade tvingats fly från mitt hem på grund av krig eller förföljelse! Om mitt barndomshem skulle ha blivit sönderbombat och inte längre existerade. Skulle jag då ge hemmet en särskild laddning, tänka med vemod på syrenernas doft om våren eller hur det kändes när jag gungade fram och tillbaka på trägungan som min pappa snickrat ihop och hängt upp på en träbjälke utanför vår lilla uteplats på baksidan?
Och vad hade hänt om vi hade behövt bo i ett utsatt miljonprogramsområde i stället, till exempel Söderhöjden i Jakobsberg som inte ligger långt ifrån Barkarby? I tonåren umgicks jag med personer som bodde på Söderhöjden, men jag kunde nog aldrig riktigt förstå hur de hade det. Riktig fattigdom är inte romantisk, trots att jag ibland inbillar mig att jag kanske hade haft mer ”jävlar anamma” om jag hade haft det riktigt dåligt (läs: jag hade kanske skrivit texter ur ett underdog-perspektiv á là Latin Kings. Eller, mer sannolikt; jag kanske hade haft ett underbetalt jobb eller varit frånskild och sjukskriven för kronisk värk, och hade kanske knappt ens passerat första steget i Maslows behovstrappa).
Det är troligen lättare att lämna en förort som Barkarby och ta del av storstadens utbud, än om du bor i Åmål eller Winden. Så fort jag blev gammal nog att själv resa iväg med pendeltåget lämnade jag också Barkarby så ofta jag kunde. Högstadiet är den värsta tiden, då du är bunden till en skola och ett grannskap, och utsatt för människor som du själv inte har valt men samtidigt lite för ung för att bestämma själv. När du börjar gymnasiet kan du sticka iväg längre och bli friare.
Idag bor jag i en trång lägenhet i Hägersten, som kanske kan räknas som en motsvarighet till 80-talets Söder (med tanke på att Söder har gentrifierats och inte längre har så många låg- och medelinkomsttagare). Jag känner mig betydligt mer hemma i Hägersten än jag gjorde i Barkarby och jag upplever att det bor fler likasinnade här. Skillnaden mellan norra och södra Stockholm är kanske inte lika uppenbar som skillnaden mellan stad och landsort, men den är ändå tydlig.
Men vad mina barn kommer att säga om Hägersten när de växter upp är en helt annan historia.
Verk jag refererar till i texten:
• Dark (tysk tv-serie skapad av Baranbo Odar och Jantje Friese, 2017)
• Fucking Åmål (film regisserad av Lukas Moodyson, 1998)
• Alltings början (roman av Karolina Ramqvist, Norstedts, 2012)
• Buffy the vampire slayer (amerikansk tv-serie skapad av Joss Whedon, 1997–2001)
• Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (böcker, Rabén & Sjögren, 2011-)
• Twin Peaks (amerikansk tv-serie regisserad av David Lynch 1990 + 2017)
det är sommar och min huvuduppgift de senaste veckorna har varit att utfodra och roa barn, så att de inte fastnar orimligt lång tid vid skärmarna. Någon som känner igen sig?
I ett försök att använda en liten del av dagarna till så kallad egentid anmälde jag mig till en av Litterära konsulters självstudiekurser som så generöst erbjuds gratis under sommaren. Efter mycket vånda valde jag kursen ”Coacha dig själv” eftersom jag har så svårt att hålla motivationen uppe när jag inte har någon som väntar på texten.
Acceptera röran omkring mig
Hittills påminner råden i kursen lite om Julia Camerons bok ”Lev kreativt” som jag skrivit flera inlägg om tidigare (läs mer under taggen #Cameronkurs). Mantran som ”Jag har tillit till min förmåga” och ”Jag accepterar och hanterar röra omkring mig” har sina poänger. Det handlar om att inte fastna i negativa tankar.
Det sistnämnda om röran träffade mitt i prick. Så fort jag försöker tänka klart en tanke ropar ett barn att det vill ha hjälp med något. Men jag tror att mitt allra största problem är att jag prokrastrinerar sådant som tar emot, och det gör skrivandet just nu. Idéerna formas sakta i huvudet men när jag ska skriva ner dem sitter Otto på min axel och viskar att det inte är någon idé att anstränga sig.
Veckans lektioner handlar om att titta på sin egen text med coachögon. Jag ska peka ut en mening i texten och fråga ”varför behövs detta?” och ”hur menar du här?”. Sedan ska jag göra detsamma med hela stycket där meningen finns. Dessa frågor ska testas på minst 20 olika meningar och tillhörande stycken.
Det låter tufft, men bra. Jag har inte skrivit så mycket på det manus som för tillfället känns mest aktuellt, så jag kanske ska spara den här delen av kursen tills jag kommit lite längre.
#skrivutmaningjuli
Jag ha också – mest i tysthet eftersom jag inte har något offentligt Instagramkonto – antagit utmaningen #skrivutmaningjuli där du får en skrivuppgift varje dag. Jag försöker få alla utmaningar att passa in i min berättelse.
Dagens uppgift (8 juli) är ”något rött”. Mitt utkast blev såhär:
****
”Ge mig klockan!” säger Oscar.
”Jag vill inte”, säger Valter.
”Valter! Fattar du inte? Din mormor dör om du inte slutar använda den!” skriker Oscar men Valter vill inte lämna ifrån sig klockan, han håller den hårt i sin famn och pressar kroppen mot kojans kalla golv med den i ett hårt grepp under magen.
Oscar ligger ovanpå honom, hans armar är överallt men lyckas inte rubba Valter.
”Du har blivit galen! Jag berättar för dina föräldrar vad du gjort”, säger Oscar.
”Nej, nej! Du får inte!” ropar Valter och sveper ut med armen. Det råkar vara den arm han håller klockan i och med ett ”klonk” träffar den Oscars näsa.
”Aj!” kvider Oscar och tar sig för näsan. Blod rinner ner för hans händer. Hans blick på Valter är så besviken när han backar ut ur kojan att Valter blir kall i magen.
”Förlåt”, viskar Valter, fortfarande med klockan i ett hårt grepp.
Oscar klättrar ner med en hand för näsan. Det klarröda blodet droppar ner i den vita snön och flyter ut.”
****
Tack Ann Ljungberg och Litterära konsulter! Jag hoppas att ni får flera nya kunder efter detta generösa erbjudande. Det är inte omöjligt att ni får mig som betalande kund en dag.
På den här bilden är jag 12 år och ännu inte bränd av de vuxnas bitterhet…
Min inre kritiker tycker inte att jag ska hålla på med skönlitterärt skrivande. Det är en ekonomisk förlustaffär och blir förmodligen ändå aldrig tillräckligt bra.
Idag lyckades jag avslöja hans identitet. Den inre kritikern visade sig vara en han, förvillande lik min gymnasielärare i svenska. Vi kan kalla honom Otto.
När jag gick i grundskolan fick jag höga betyg i svenska och bild. Jag fick rita omslag till skolkataloger och mina uppsatser lästes ibland upp högt på lektionerna. Det kreativa var min grej, det enda jag var riktigt bra på. I övriga ämnen var jag en medelmåtta, både på grund av bristande intresse och en blyghet som gjorde att jag inte tog så mycket plats i klassrummet. Det roligaste jag visste var att skriva påhittade historier, och varje gång vi fick en skrivuppgift skrev jag sida upp och sida ner utan minsta prestationsångest. Det var bara ren lust. Lärarna uppmuntrade mig och sa att jag var begåvad.
Inte tillräckligt bra?
Sedan började jag gymnasiet, och Otto blev min klassföreståndare och svensklärare. På första lektionen sa han att det inte var någon idé att vi skrev skönlitterära uppsatser eftersom de ändå inte blev tillräckligt bra. Jag minns bokstavligen hur mitt hjärta sjönk där och då. Jag var en försiktig flicka som ville vara till lags och ifrågasatte inte dessa ord.
För oss var Otto en vuxen i obestämd ålder, men jag gissar att han var mellan fyrtio och femtio år då, när vi var i övre tonåren. Jag misstänker också att han föddes som farbror men att han aldrig hade förlorat pojkens dåliga självkänsla. När jag och min kompis fnissade och skojade om killar vi träffat och videor vi sett på MTV, trodde Otto att vi skrattade åt honom.
Tonåringar lever i sin egen värld
En sak som jag måste påminna mig själv om idag, när jag själv är mellan fyrtio och femtio, är att vi levde i vår egen värld på den tiden. Vår tonårsvärld var skild från de vuxnas värld, som kändes väldigt avlägsen. Jag förstår idag att det var frustrerande för Otto när vi inte lyssnade eftersom vi, utifrån vår begränsade erfarenhet, inte förstod varför vi behövde lära oss det han försökte lära ut. Men vi skrattade aldrig åt honom. Det enda vi i så fall skrattade åt var att han trodde att vi skrattade åt honom.
Otto saknade inte empati. Jag var ledsen för att mina föräldrar skilde sig när jag var sexton, men jag kapslade in känslorna så mycket att jag inte ens såg dem själv. En gång frågade Otto, på sitt tafatta vis, om jag var ledsen över något. Då skrattade jag bort det, men har i efterhand känt mig lite rörd över att han såg att något var på tok och tog sig tid att fråga mig. Han ville väl, men var lite fyrkantig i sitt sätt att tänka.
Ottos drömmar?
Flera år efter att jag hade tagit studenten hittade jag en bok på ett antikvariat. Ett fult layoutat litet häfte med Ottos namn på. Det var troligen en doktorsavhandling eller möjligen en uppsats. Jag föreställde mig att Otto hade drömt om en mer framstående akademisk karriär än att undervisa ointresserade gymnasister. Otto hade gärna velat drilla toppstudenter som gjorde som han sa istället för vår omogna flum-klass.
Nu måste jag stryka Ottos ord om att det ändå inte är någon idé ur mitt medvetande. Jag måste hitta tillbaka till den okritiska tiden då jag skrev av ren lust, sida upp och sida ner.
