De senaste veckorna har Statens medieråds rapport ”Unga och medier 2019” cirkulerat i mina flöden. En del vuxna har förfasat sig över att bokläsandet bland unga har minskat drastiskt. Att skärmarna har tagit över.
Med risk för att låta som en riktigt sur kulturtant, kan jag inte låta bli att tänka ”vad var det vi sa?”. Jag ser den minskade bokläsningen som en direkt konsekvens av bildningsföraktet som råder bland många politiker och andra beslutsfattare. Jag får respekt för folk, oavsett politisk färg, när jag tycker att de verkar vara tänkande människor. Men jag måste säga att det är oroväckande få politiker och makthavare som jag känner den respekten för. De är kanske smarta rent strategiskt och ekonomiskt, men de är inte tänkande och reflekterande människor.
Det känns inte heller som någon slump att vi i juni fick en rapport om att färre skolor har bemannade skolbibliotek. Jag skrev om detta i senaste numret av Dyslexiförbundets tidning Läs&skriv. Där valde jag att lyfta fram ett gott exempel, Bessemerskolan i Sandviken, som tilldelades priset Årets skolbibliotek 2018. Min artikel om skolbibliotekarierna på Bessemerskolan är upplåst och finns att läsa via denna länk.
Det är klart det är svårt att välja läsning när mer lättfångade nöjen finns inom räckhåll. Är man dessutom trött efter en lång och krävande skoldag är det väl inte så konstigt att man bara vill glo på en skärm. Mina barn är verkligen inget undantag.
Jag försöker tänka på att jag ska vara en god förebild förebild för mina barn. Jag läser en del, som ni kan se i min läslogg.
Fast det syns inte alltid att jag läser, eftersom jag har börjat läsa allt mer på mobilen, och då ser barnen inte att jag läser en bok. Jag skulle lika gärna kunna scrolla sociala medier eller spela tetris. Jag läser också tidningen i mobilen. Så jag ser väl inte ut att vara en bokläsare jag heller.
Jag hoppas ändå att våra nattningsritualer påverkar barnen i ett längre perspektiv. Vi läser fortfarande för 12-åringen, vi tar varsitt barn varannan kväll när båda är hemma, och vi väljer gärna böcker vi själva gillar. Då blir läsningen en mysig stund tillsammans.
Jag har två favoriter från den senaste tidens läshög:
• ”The curious incident of the dog in the night time” av Mark Haddon handlar om en 15-årig autistisk pojke och hans familj och grannar. Den är väldigt dramatisk och handlar också om hur det kan vara, både för barnet och för föräldrarna, när barnet har en dold funktionsnedsättning.
• ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff lånade jag helt på måfå som e-bok på bibblan och blev väldigt uppslukad. Den handlar om en kvinna som far hem till sin bror i Norrland, och den är skriven med ett drivet norrländskt språk. Även denna berättelse är dramatisk och trots extremt mycket elände kände jag mig på något sätt upplyft av den.
Några av böckerna jag hittills har läst under 2018.
Härom veckan sa min dotter (snart 6 år) att ”mamma är inte bra på att sy, hon är bara bra på att läsa böcker”. Hon kommer inte över mitt klumpiga försök att laga ett gosedjur. Sömmen gick upp efter ett par dagar och hennes noggranna far fick rycka in. Nu är det bara pappa som får förtroendet att operera de älskade gosedjuren.
Jag saknar motoriken och tålamodet för sömnad. Tur att jag inte levde för 150 år sen då det nog hade varit svårt att vara kvinna och dålig på handarbete.
Mina läskunskaper godkänner dottern alltså, så jag tänkte skriva några ord om de böcker jag läst under första kvartalet 2018. Listan fylls på allteftersom (och hittas här).
Einsteins drömmar av Alan Lightman
En bok med korta berättelser om tiden. Jag läste den i researchsyfte och tycker att flera historier hade sina poänger, även om de inte lämnade några djupare spår.
Sankmark av Jhumpa Lahiri
Jhumpa Lahiri skriver om indiska familjer och om att lämna sitt hemland och flytta till väst (USA). Jag tyckte bättre om hennes tidigare bok ”I väntan på ett namn”. Sankmark efterlämnar en känsla av att det är tungt och svårt att leva när livet inte blir som du tänkt dig. Men det är en helt okej roman.
Anton och Teitur av Angelica Öhrn
Min vän Angelicas debutroman är välförtjänt nominerad till Slangbellan, priset för bästa barn- och ungdomsdebut! Det är så häftigt! Anton och Teitur är en vemodig och fin berättelse som blandar familjerelationer och kärlek till hästar. Att det är en pojke i huvudrollen är ett extra plus.
(Som jag skriver på sidan: ej avslutad, det var en bokcirkelbok som jag fann väldigt torr och oengagerande)
Harry Potter och Fenixorden av J K Rowling
(Läsning för min son, omläsning för mig). Jag tror detta är den segaste och omständligaste boken i Harry Potter-serien men jag slukar allt eftersom Rowlings värld är helt oemotståndlig.
Lev kreativt / Hitta din kreativitet av Julia Cameron
Den här boken har jag skrivit om sedan i november, så jag hänvisar till taggen #Cameronkurs.
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
Jag fick denna i julklapp av min man. En del var välbekant eftersom jag läst mycket om feminism, men de mer historiska/akademiska essäerna lärde mig nya saker.
Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead
Den brutalaste skildring av slaveriet i USA som jag läst. Vi pratade om den på bokcirkeln igår. Tydligen fanns det ingen riktig underjordisk järnväg för slavarna att fly genom, men ett nätverk som hjälpte slavar att fly kallade sig så. Colson Whitehead har fantiserat fram en riktig underjordisk järnväg, och det funkar bra. Historien är som sagt brutal och svår att värja sig mot, men också lärorik och viktig och med hopp i slutet. Det här är garanterat en av de böcker från 2018 som kommer att leva kvar i mig.
Julias superkrafter av Malin Roca Ahlgren och Carl-Magnus Ramstedt
En pedagogisk bok om att ha Aspergers syndrom, riktad till lärare och unga i skolan. Den tjänar sitt syfte mycket bra. Jag visste ju det mesta men fick ändå ökad förståelse för hur min son troligtvis har det. Jag hoppas han vill läsa den, även om den handlar om en tjej som är lite äldre än han.
Jag läser om ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir just nu. Jag läste den i 20-årsåldern senast och gillar den lika mycket idag. Det är en tjock pappersbok (776 sidor) som jag inte kan ta med mig på tunnelbanan, så jag läser andra böcker parallellt.
Att ta sig an tjocka böcker kräver både tid och tålamod, men ibland känns tajmingen rätt. Jag har bestämt mig för att inte stressa med boken, den får ta sin tid. Och den är så bra; jag har inga problem att komma in och ut ur texten trots långa kapitel (som jag ofta måste avbryta mitt i). Boken utspelar sig i Frankrike precis efter andra världskrigets slut. Det är något trösterikt i att läsa om en annan, men inte så avlägsen tid. Det är så lätt att fastna i allt elände som händer i nuet.
Den här sortens läsande ger mig perspektiv. Människor har i alla tider kämpat med livet, kärleken, ansvaret, vanmakten, politiken, sorgen.
Personerna i boken lever fria, resande liv och tänker, drömmer och diskuterar. Samtidigt som det finns så mycket livslust lever de i skuggan av fasansfulla minnen från kriget. Huvudpersonens dotter har till exempel haft en judisk pojkvän som har blivit mördad. Där jag läser just nu har USA just fällt bomben över Hiroshima.
Dessutom älskar jag de skarpa iakttagelserna av ytliga människor: ”Som barn tyckte jag att en lärarinna var en mycket mer framstående person än en hertiginna eller en miljonär och denna rangordning hade knappast förändrats. Allt medan Claudie föreställde sig att den största lycka som Einstein hade kunnat drömma om skulle ha varit mottagen i hennes salong. Vi kunde knappast förstå varandra.”
Boken är översatt till svenska av en annan favoritförfattare, Åsa Moberg (i samarbete med Adam Inczèdy-Gombos). Även Åsa Mobergs skrivande präglade mig när jag var i tjugoårsåldern. Jag hittade hennes bok ”Om sorg och kärlek” på biblioteket och visste inget om den, men fastnade för de första meningarna (det är underbart att gå runt och välja böcker på det sättet, använda sin magkänsla och ta hem de böcker man fastnar för utan att ha några förutfattade meningar). Jag minns att jag var alldeles tagen och grät jättemycket när jag läste den. Jag måste läsa om den så fort jag är klar med ”Mandarinerna”! Jag ska också läsa Åsa Mobergs senaste bok ”Livet” så snart jag hinner. Måste nog läsa allt jag missat av henne!
Men för att återgå till ”Mandarinerna”: Eftersom flera av personerna däri är författare och journalister handlar den en hel del om skrivande. Jag fastnade vid ett stycke där författaren och journalisten Henri lider av skrivkramp och säger att han visserligen skriver artiklar, men det är ”brukstexter”, medan böcker är ”på riktigt”.
Det träffade mig rakt i hjärtat. Tjugoåringen som läste ovan nämnda böcker hade samma drömmar som fyrtioplussaren har idag.
Jag kan inte släppa tanken på att skriva något ”riktigt”. Det vill säga något som som lever kvar, något som lämnar spår.
Men samtidigt; TVIVLET. Meningslösheten. Alla dessa människor som vill skriva, alla dessa människor som ger ut böcker som glöms bort.
Mitt problem är att jag har haft svårt att hitta en sammanhängande story. Nu har jag ett råmanus som jag skriver om (jag skrev om det här). Men ROLIGT är det sällan. Jag tänker på alla människor som hävdar att de ”älskar att skriva”. Jag vet inte jag. För mig är det fria skrivandet ofta ett tvång. En inre rastlöshet som pockar och tjatar. Jag prokrastinerar mycket. Hittar ursäkter, som att barnen tar mycket tid. Det gör de ju. Men lite tid har jag ju. Jag har inga ursäkter kvar längre.
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Hjalmar Söderbergs klassiska citat ur ”Doktor Glas” upphör aldrig att vara aktuellt. Men det där att bli avskydd och föraktad har fått en ny dimension idag när nätet svämmar över av hatiska kommentarer och folk på allvar får dödshot för att de syns i tv eller skriver sin åsikt.
När jag var 27 och vikarierade på Svenska Dagbladet skrev jag en text om en politisk teater och fick ett argt mejl av en manlig läsare som tyckte att jag var en idiot. Det var 2001 eller 2002, före de sociala mediernas tid. Jag försökte argumentera med honom men upptäckte att det var som att tala med en betongvägg.
Efter det har jag bara skrivit för små medier som hatarna inte läser eller bryr sig om, och det är skönt. Jag är för känslig för att vara en agitator, och jag skriver sällan något uttalat politiskt. Det kändes som om min naivitet försvann den gången.
En gång hade jag en chef som sa att det jag skrev var trevligt men att något saknades. Hens ord sitter kvar, som brännmärken. Sedan dess hatar jag ordet trevlig – för trevlig betyder motsatsen till det som Hjalmar Söderberg skrev. Trevliga ord väcker inga känslor, de lämnar dig oberörd.
Visst vill jag väl beröra, få människor att känna, tänka och agera? Frågan är om det är möjligt utan att också drabbas av folk som ogillar det jag gör, som rentav börjar hata mig?
När jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet under 2014 och 2015 fick vi i uppgift att diskutera författares roll i samhällsdebatten (avsnitt 1), samt att analysera en valfri dikt (avsnitt 2). Det resulterade i den här texten som jag nu dammar av eftersom en klasskamrat tyckte att jag skulle lägga den på min blogg (men jag hade ingen blogg då). Texten skrevs alltså innan Henning Mankell gick bort.
1.
Om en känd författare som Jonas Gardell twittrar om en samhällsfråga, eller om Henning Mankell åker med Ship to Gaza, ger det frågorna en skjuts uppåt i samhällsdebatten. Således har de författare som är offentliga personer ett starkt inflytande på samhället. Även debutanter kan lyfta frågor som sedan diskuteras i den allmänna debatten, till exempel Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”, om en ung kvinnas erfarenheter från äldrevården, och Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”, om arbetslivet på en restaurang. Särskilt Wrangborgs bok har en tydlig agenda och tar ställning för fackligt arbete. Jag upplever att boken är del av en relativt ny våg med politiska böcker. 60- och 70-talens ”plakatskrivande” har gjort att få har velat skriva litteratur som tar tydlig politisk ställning, inte förrän nu då ekonomiska klyftor, rasism och ojämlikhet börjar bli allt synligare i Sverige.
Men de författare som blir offentliga personer tar förstås en risk att också bli hatade av dem som inte delar deras åsikter. Maria Sveland är ett av de tydligaste exemplen på vilka konsekvenser ett starkt ställningstagande kan ha idag (hon har ju skrivit om hur hon blivit mordhotad åtskilliga gånger). Athena Farrokzhad är ett annat exempel på en poet som tagit ställning och retat gallfeber på politiska motståndare. För att få sådan uppmärksamhet tror jag att det krävs att en författare når ut ”i de breda folklagren” – Jenny Wrangborg har såvitt jag vet inte retat upp lika många.
När det gäller gestaltning av ett samhällsproblem tror jag att gråzonerna har blivit fler idag. På 70-talet gick det att skriva om den fete direktören som bara tänkte på pengar, men idag kräver de flesta läsare mer mångfacetterade romanpersoner. Vill vi inte veta varför direktören är ond? Inte för att hans tragiska barndom ursäktar hans beteende. Att som Beischer och Wrangborg gestalta en situation och (åtminstone i Wrangborgs fall) ett system som är uppbyggt bortom enskilda människors kontroll, är kanske effektivast.
Jag tror gestaltning är grejen. Jag sliter som ett djur med att få bort alla förklaringar som slinker in i mina texter. Jenny Wrangborgs bok har en agenda, men jag gissar att hon i första hand ville skriva sig bort från smärtan och frustrationen över sin ohållbara arbetssituation. Poesin var hennes sätt att ta makten över en situation där hon själv hade mycket lite makt. Att hon sedan skriver om facklig organisering beror på att det är hennes analys av hur hon och alla andra i hennes situation ska gå vidare, hennes sätt att ge boken ett lyckligt slut.
Kan en författare förbli intressant om hen inte tar politisk ställning? Jag är faktiskt benägen att svara nej, eller nja, på den frågan. Åsikterna, som inte behöver vara partipolitiska, men kanske tar ställning för miljön, feminism eller mänskliga rättigheter, blir en del av författarens ”cred” eller ”varumärke” som de säger i affärsvärlden. Jag försökte komma på någon bok som inte handlade så mycket om samhället och fick gå till barnboksvärlden. Kom att tänka på Katerina Janousch barnbok ”Ingrid badar”. Den handlar om lilla Ingrid som ska bada och leker i vattnet, klipper naglarna och tvättar håret. Eftersom Ingrid inte agerar med någon annan handlar boken mest om henne och inte något omgivande samhälle. Men det går säkert att tolka in samhällsaspekter även i denna bok, till exempel att man måste hålla sig ren för att samspela med andra människor?
2.
Eftersom Jenny Wrangborg dök upp i mitt huvud när jag fick dessa frågor, har jag valt en dikt ur ”Kallskänken”: ”Vi är här nu” (sidan 92–93).
Wrangborg skriver rakt och enkelt, prosalyriskt, och symboliken är lätt att tolka. Boken handlar om en ung kvinna som är kallskänka på ett kafé. Hon älskar sitt arbete och känner stark yrkesstolthet men bryts ner av hög arbetsbelastning och orimliga krav från dem som bestämmer. Wrangborg skriver om känslan av att vara utbytbar, av att jämföras med en maskin, att inte få gå på toaletten på hela dagen och höra att man är lat och otrevlig.
”Vi är här nu” är bokens sista dikt. Den är som skriven för att läsas högt, som ett brandtal.
”det är lätt för er att tro
att allting är bra
att allting rullar på
att lönen är rimlig och tempot schysst
att alla har det som ni
för vi åker inte samma buss
ni åker inte buss
lätt för er att tro att det rullar på nu,
när ni planerar för nästa utlandssemester och
en större bostadsrätt, medan vi tar en dag i taget,
för att vi inte vet hur pengarna ska räcka till i övermorgon,
hur orken ska räcka
lätt för er att tro…”
Och så vidare. Orden ”lätt för er att tro” upprepas retoriskt, för att förstärka budskapet. Här finns ett ”vi” och ett ”ni” och vi och ni lever i skilda världar. ”Ni” är de privilegierade vars största bekymmer tycks vara om vädret kommer att vara bra på Thailandsresan. Dessa ”ni” har dominerat mediebilden de senaste åren och jag törs påstå att ”ni” har skapat en sorts idealbild av vad vi alla ska sträva efter, men frågan är hur många ”ni” egentligen är?
Dikten slutar med en varning med stor laddning:
”ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över”
Wrangborg skriver om en polarisering mellan fattiga och rika, om att de fattiga rustar sig för revolution. Det sista stycket ökar pulsen, åtminstone hos mig, jag hör mullret som hon skriver om några rader tidigare:
”det är lätt för er att tro
att ni sitter säkert
att inget mullrar underifrån
att det var hit vi skulle”
Det är en effektiv dikt. Jag kan jämföra med vänsterrörelsen på 60- och 70-talet, som ofta kritiserades för att vara bortskämda medelklassungar som gjorde uppror mot sina rika föräldrar. Jag tänker på Lukas Moodysons film ”Tillsammans” där Olle Sarris överklasskille ser en ära i att göra en klassresa nedåt och vara arbetare. Jenny Wrangborgs kallskänka börjar från botten, hon har ingen möjlighet att säga upp sig och be pappa betala räkningarna om det blir tungt på jobbet. Det är därför dikten berör – den gestaltar en arbetsmarknad där individen får lära sig att hon är utbytbar och att hon ska vara tacksam för att hon får den stora äran att arbeta. Det ironiska är ju att kallskänkan verkligen gillar sitt jobb och verkligen vill arbeta som just kallskänka. En vanlig kommentar från ”ni” i dikten skulle kanske annars vara ”men leta efter ett nytt jobb då, människa”.
Jag undrar hur det kunde bli så här i samhället. Jag kan själv känna igen känslan av otillräcklighet och utbytbarhet från mina år som vikarierande journalist/redigerare på olika tidningar. I dag försöker jag överleva som egenföretagare, delvis av fri vilja eftersom jag känner mig bränd av arbetsmarknaden där pressen gör att arbetstagare tar till fulspel mot varandra för att behålla sina jobb eller positioner. Jenny Wrangborgs vision om organiserade fackförbund för tankarna hundra år tillbaka i tiden, då arbetarna kämpade på liv och död för att få rättigheter i stil med att få gå på toaletten på arbetstid. Är det dit vi är på väg?
Nej, jag läste den inte på 2 veckor. Jag lämnade in den och lånade den igen fem minuter senare. 🙂
Jullov, jullov! Nu är vår årliga turné till släkten slut och trots att barnen måste aktiveras varje dag för att inte fastna framför skärmarna har jag hunnit läsa en del. Romanläsning är avkoppling för mig.
Just nu läser jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. För er som inte vet handlar den om en ung romsk kvinna som skickas till koncentrationsläger och får ta över en död judinnas klänning. Hon blir Miriam och efter fasansfulla plågor kommer hon till Sverige och får stanna, tack vare sin falska identitet. Om någon hade vetat att hon var rom skulle hon ha skickats ut. Först 60 år senare, när hon är 85 år, berättar hon sanningen för sin sondotter. Boken skulle kunna vara outhärdlig att läsa, men Majgull Axelsson är en så utomordentlig författare att den snarare blir totalt uppslukande. Många har säkert redan läst den – men om inte – gör’t!
Mitt nyårslöfte inför 2016 blir att dokumentera de flesta böcker jag läser (även här på bloggen). Jag blev inspirerad av Angelica Öhrn, min peppande kurskamrat från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet, som har skrivit ner allt hon läst 2015. Med tanke på att jag har så mycket med jobb, studier och barn känns det ibland som att jag aldrig hinner läsa, men när jag tittar tillbaka har jag ändå läst en del. Det kan jag bland annat tacka min eminenta bokcirkel ”Bokknuttarna” för. Nästan varje månad i fem års tid har vi träffats. Vi har genomlevt pilgrimsresor, barnafödslar (fem nya människor har kommit till under denna tid) och mycket annat. Bokcirkeln har varit ett utmärkt sätt att hålla läsandet vid liv. Jag glömde det tipset i min tidigare krönika om hur man får tid för läsande, så det får ni nu! Inte sällan har jag fått gå utanför min ”comfort zone” när det gäller läsande eftersom vi brukar turas om att välja böcker. Tack vare bokcirkeln vet jag till exempel en del om Thomas Quick – själv skulle jag aldrig ha valt att läsa en bok om honom.
Jag inser att åren flyter ihop (det måste vara åldern), så jag vet inte vilket år jag har läst böckerna, men här är ett par relativt nylästa böcker som jag fortfarande tänker på:
Maddaddam av Margaret Atwood: Tredje delen av Atwoods genomarbetade dystopitrilogi som ska bli HBO-serie. Vad jag längtar!
Steglitsan av Donna Tartt: Den första delen fick mitt modershjärta att värka något förfärligt. Den kunde ha varit kortare (över 700 sidor), men trovärdigheten består hela boken igenom.
Hungerspelen av Suzanne Collins: Min son hade en period när han ständigt talade om Hunger Games eftersom det fanns med i någon Minecraft-värld som han gillade i våras. Jag beslutade att läsa boken för honom för att han skulle veta att det fanns en litterär förlaga. Den är kanske lite väl brutal för en 8-åring, men han tycks inte ha tagit någon skada… Trots att språket är träigt och lite väl redovisande är jag inspirerad av Collins förmåga att bygga upp en så stark dystopisk värld (som ni märker har jag en dragning till dystopier).
Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi: En biografi om den romska författaren och människorättskämpen Katarina Taikon som bidrog med både samtidshistoria och perspektiv. Jag skrev kort om den här också.
Gittan gömmer bort sej av Pija Lindenbaum: När jag läste den här för min 3-åriga dotter levde hon sig in så starkt i Gittans skuldkänslor över att ta tappat det lilla barnet, så att barnet fick en bula. Den gestaltar känslor på ett alldeles klockrent sätt, och jag älskar illustrationerna.
I början av min utbildning fick vi göra ett personlighetstest på 16personalities.com. Det är inte vetenskapligt vederlagt, men gav mig bekräftelse på att jag är ganska ovanlig. Mindre än en procent av befolkningen delar enligt testet min personlighetstyp ”The Advocate” som bland annat innebär att jag är introvert, känslig och har en stark övertygelse om rätt och fel. Enligt testet har jag samma sorts personlighet som Martin Luther King, Nelson Mandela och Nicole Kidman. Lättsamt, javisst, men gör gärna testet, det är roligt!
För er som vill veta mer om hur det är att vara introvert återpublicerar jag en en recension som jag skrev till Tidningen Kulturen om Susan Cains bok Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs när den kom på svenska 2013.
Susan Cain. Foto från Natur & Kultur
Facklitteratur
Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs
Författare: Susan Cain
Översättning: Bitte Wallin
Bokförlag: Natur & Kultur
Hon hade aldrig sett någon ta på sig strumporna så långsamt. Det berättade hon för mig många år senare. Hon var min bästa vän under skoltiden, men jag fick sällan ha henne för mig själv eftersom hon tyckte om grupplekar medan jag helst ville leka lugna lekar två och två.
När min kompis sprang iväg med de andra lekte jag ensam och trivdes bra med det. En gång var jag så uppslukad av mina fantasilekar att jag missade att det ringde in. Jag fick gå till klassrummet när alla redan var där och fröken frågade var jag hade gjort. ”Lekt”, sa jag. ”Ensam?” sa fröken. ”Ja”, sa jag och förstod utifrån frökens medlidande och frågande blick att jag borde skämmas över mitt avvikande beteende.
Att skriva om dessa barndomsminnen är lite som att komma ut ur garderoben. Jag får för mig att ni läsare tittar på mig med samma blick som min fröken den där dagen när jag kom för sent.
Men nu väntar visst nya tider för oss introverta. Hör och häpna: Introversion är i ropet! Mest bidragande till detta är den amerikanska juristen Susan Cains bok ”Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” som nyligen kom ut på svenska. En annan nyutkommen bok i ämnet är svenska Linus Jonkmans ”Introvert: Den tysta revolutionen”. Sensommaren 2012 gjorde Svenska Dagbladet också en intressant artikelserie om introvert personlighet.
Den här texten ska handla om Susan Cains bok. En bok som har skakat om mig en smula. I nästan 40 år har jag levt på jorden med känslan av att jag borde vara mer extrovert. Att vara pseudo-extrovert har i viss mån varit nyttigt eftersom jag numera har hyfsad social talang och kan småprata med i princip vem som helst. I vissa sammanhang har det dock tagit på krafterna, krafter som jag kunde ha använt till att utveckla min fantasi och förmåga att koncentrera mig på ämnen som verkligen intresserar mig.
Om vi tar en sådan sak som att tala inför publik. De flesta introverta minns redovisningarna i skolan med fasa. Susan Cain skriver om den introverta skattejuristen Esther som behöver förbereda sig noga för att kunna hålla presentationer på jobbet. När en presentation behöver göras med kort varsel klarar hon det inte alls och tror att de extroverta kollegorna, som kan prata helt oförberett, har bättre koll på arbetsuppgifterna. Så är det inte alls, Esther är lika kunnig om skattelagstiftningen som sina kollegor. Däremot blir Esthers hjärna överstimulerad av att tala inför folk. Flera forskare visar liknande resultat: hjärnan stimuleras olika mycket hos introverta och extroverta. Introverta har vidöppna informationskanaler, vilket betyder att de blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler vilket gör dem mer benägna att bli underaktiverade, rent av rastlösa. Det är därför de är mer benägna att mingla och delta i gruppaktiviteter.
Många kända föreläsare och skådespelare är uttalat introverta. Introversion är alltså ingenting som hindrar att man har ett utåtriktat arbete. Skillnaden är att många introverta behöver längre tid för att ”ladda om”. Cain berättar till exempel om en populär föreläsare som tillbringar alla pauser mellan föredragen i ett toalettbås.
Klichébilden av extroverta kontra introverta personer passar väl in i en klassisk amerikansk high school-film – ”de populära” är extroverta sportfånar som kan tala för sig, medan ”nördarna” är introverta bokmalar som stryker längs skolans väggar och önskar att de vore osynliga. Klichéer eller inte; det finns ett extrovert ideal i USA, och Sverige är i hög grad präglat av amerikansk kultur. Har någon till exempel sett en platsannons på sistone där man söker en introvert medarbetare? En av Susan Cains viktigaste poänger är att hon vill lyfta fram de egenskaper som introverta kan bidra med när deras sanna jag får utrymme: Innovationer, kreativitet, nya idéer och arbetsuppgifter som kräver stor koncentration. ”Det finns många områden där det är omöjligt att bli riktigt duktig om man inte vet vad det innebär att jobba självständigt”, skriver Cain. Det är ingen slump att världens mest framgångsrika nörd, Bill Gates, har Susan Cain på sin lista över favorittal på TED Talks.
När Cain beskriver miljön på ett av USA:s mest prestigefyllda universitet, Harvard Business school, låter det som om man har kommit till en science fiction-värld där alla är extremt lyckade och extroverta. Här läser jag in Susan Cains egen alienation mellan raderna. Hon arbetade som skattejurist och var extremt pseudoextrovert innan hon slutligen bestämde sig för att skriva den här boken.
I många sammanhang kan extroverta och introverta komplettera varandra. Ofta dras de också till varandra, inte minst i relationer. Det gäller bara att de förstår varandras olikheter och behov, och ibland lär sig att kompromissa, skriver Cain.
Boken innehåller också råd om hur föräldrar och lärare ska bemöta introverta barn så att de får utvecklas på bästa möjliga sätt. Jag hoppas att de tipsen läses av extroverta föräldrar och lärare som har svårt att själva förstå oss introverta.
Det där med att introverta skulle vara i ropet har jag hämtat från Linus Jonkman, han med boken ”Introvert – den tysta revolutionen”. Ett tecken på detta är att Kina och andra asiatiska länder får allt mer inflytande över även västerländsk kultur. Susan Cain ägnar ett kapitel i boken åt kulturella skillnader i synen på extroverta och introverta personligheter. Det är tydligt att asiatiska länder premierar en mer lågmäld och eftertänksam framtoning.
Jag hoppas förstås att Jonkman har rätt, att vi introverta får möjlighet att kliva fram trots vår oförmåga att mingla och skapa stora nätverk (här har vi dock hjälp av sociala medier där vi kan skriva i stället för att prata).
Jag kommer med all säkerhet att återvända till Susan Cains bok. Den bekräftar att det är okej att vara lite annorlunda och tråkig, att hellre lyssna och reflektera än att kliva fram och ställa sig i det bländande strålkastarljuset.
