Det är ju Internationella kvinnodagen idag och jag funderar över både mitt förflutna och min framtid.
Jag är ganska säker på att det är på dagen tjugo eller tjugoett år sedan som jag och mina vänner ordnade ett av våra releasepartyn för vårt rockfanzine Akasha. Jag tror att det var den gången som Z-TV kom och intervjuade oss till programmet ”Hemma hos Kajsa”. Vi var iklädda specialtryckta tröjor i olika färger med våra namn under Akasha-logotypen. Jag har precis spelat över inslaget från vhs till dvd och tittat på det med viss bävan.
Jag, Annika Borg (f d Sundelönn) och Maria Axelsson (f d Eriksson) intervjuade i Z-TV, 1997 eller 1998.
Även om jag växte upp med föräldrar som ofta talade om jämställdhet var det inte förrän i kvinnokollektivet Akasha som mitt feministiska uppvaknande kom. Marit Bergman och Jennie K Larsson, som var mer pålästa än vi, sa förvånat ”är ni inte feminister?” och där började min bildningsresa. Jag skrev om Akasha i inlägget ”Min tid som cool rocktjej” i mars 2016 och publicerade några av mina gamla artiklar i efterföljande inlägg (under taggen ”Akasha”).
20 år senare…
Min utmaning idag är att hitta de där uppdragen som går att kombinera med livet som förälder. Jag har sökt en del jobb där jag kommit på ”andra plats”. Eftersom jag har uppdrag på deltid och trivs bra med dem vill jag ha fler liknade uppdrag där jag får styra över min tid, men det känns så sjukt svårt att hitta dem!
Stiltjen ger visserligen tid att paketera och skriva mina litterära drömprojekt – men det lär ta lång tid innan de går att dra in pengar på dessa, om det någonsin går.
Förra sommaren gjorde jag en SWOT-analys och positioneringskarta över min egen verksamhet. Tidigare hade jag skrivit om min personliga sociala medie-strategi (informationen i inlägget är lite inaktuell nu). Sedan hörde jag ett ”Sommar”-program där en kvinna sa att ”alla har strategier för sina sociala medier men de talar inte högt om det”. Jag blev förvånad och undrade om jag var naiv som var så öppen med mina strategier.
Fast å andra sidan: Vem bryr sig? Jag skrev detta för att få andra att bli mer medvetna om vad de publicerar.
Summa summarum: Jag söker fler uppdrag. Jag är toppen att jobba med, så hör av er!
Snart är det Roskildefestival i Danmark. Det fanns en tid, närmare bestämt fyra år på nittiotalet, då jag älskade denna festival. För att kunna gå gratis skrev jag om den i Akasha, se krönika nedan. Ta faktauppgifterna om Carlsberg med en nypa salt. Jag ringde och frågade hur många öl de sålde men jag har ingen aning om det räddade bryggeriets årsbudget. Det roligaste med den här krönikan är att Karolina Ramqvist citerade en rad ur den i sin bok ”När svenska pojkar började dansa” (Bokförlaget DN). När jag kollade festivalens hemsida nu såg jag förresten att de bytt sponsor till det andra danska ölmärket och festivalen har utökats till hela åtta dagar…
Det här var också före mobiltelefonernas och de sociala mediernas tid. Så länge sedan men ändå så nära…
Smickrande att bli citerad i Karolina Ramqvists bok När svenska pojkar började dansa (1997).
Roskildefestivalen 29 juni–2 juli 1995
VD:n för Carlsbergbryggerierna gnuggar troligen händerna och myser belåtet inför den sista helgen i juni varje år. De sponsrar Roskildefestivalen men går garanterat ändå med sådan brakvinst att budgeten är räddad för resten av året. Trots att ölpriserna mångdubblats jämfört med vad den vanligtvis kostar i Danmark (för oss dumma svenskar är den fortfarande hyfsat billig), säljer de över EN MILJON flaskor öl under de fyra festivaldagarna.
Inte för att man bryr sig om vad det kostar. Danskt öl hör ihop med Roskildefestivalen lika mycket som musiken och de stinkande bajamajorna.
Festivaler är alltid kul, men om man, som jag, gjorde sin (sena) festivaldebut på Roskilde så ter sig de många svenska musikarrangemangen som mer än lovligt ynkliga. Roskildefestivalen är tilldragelsen jag alltid längtar efter – skulle jag bara få åka hem emellanåt för att duscha, tvätta tältet och vila upp mig skulle jag kunna upprepa den åtminstone två–tre gånger varje år.
Roskildefestivalen är en utmärkt ursäkt för att få vara fullständigt självupptagen, äcklig, ful och destruktiv i några dagar. Vardagen är långt borta, tillvaron är dimmig och man gör vad som faller en in.
– Men så är det ju på Hultsfred också! protesterar någon.
Visst, kanske det. Men Roskilde är ändå ett strå vassare. Det är större och anonymare, man ser nästan ingen dyngfylla och stämningen är mer fridfull (ingen skulle komma på tanken att GÅ IN i ett tält och stjäla saker, än mindre göra upplopp). Roskildefestivalen är Flowerpower på nittiotalet, peace love and understanding. Alla är i samma situation och alla älskar varandra.
En nackdel med det enorma området är att det är lätt att tappa bort kompisarna, och vill man inte göra det missar man hälften av de band man hade tänkt se, eftersom alla har olika viljor.
Jag tror inte jag såg en hel konsert på grund av hattande, trötthet och trängsel, men PJ Harvey, Boredoms (innan jag somnade), Tiamat och Nationalteatern bjöd i alla fall ypperlig underhållning.
Å andra sidan skulle jag åka till Roskildefestivalen även om huvudbanden hette Magnum, Black-Ingvars och Vanilla Ice. I detta unika fall är det faktiskt inte musiken, utan festivalstämningen, som är viktigast.
Intervju med Salt i Akasha nr 2 1995. Foton av min bror Joel Beckman.
1995 hörde jag ett nytt band som hette Salt. Deras dynamiska musik golvade mig totalt – de kombinerade hårda gitarrer med en fantastisk sångerska som kunde uttrycka känslor så att det brände i hjärtat. Då visste jag inte att denna sångerska skulle bli en folkkär artist och konstnär, och att han var född i fel kropp. Då hette hon Nina Ramsby, nu heter han Nino Ramsby. I artikeln stod det hon och får stå så eftersom den skrevs 1995. (Jag får i efterhand be om ursäkt för klyschan ”grädden på moset”!),
Bittert, begåvat, bra!
En av årets bästa svenska debutplattor gjordes av SALT från Stockholm.
Att Akashas reporter inte är ensam om den uppfattningen fick vi bevis för i våras, när Salt skrev kontrakt med PJ Harveys skivbolag Island Records.
Studion, Stockholm, en kväll i maj.
På scenen står en tjej med burrigt hår och blossande kinder. Hon stirrar intensivt ut i publiken, drar några riff och sjunger: ”I won’t leave until I’m done with you. Trust me, you will honour me…” Med en sådan utstrålning och en sådan röst är man värd all framgång man kan få.
Och det går bra för Salt. I våras skrev de kontrakt med prestigefyllda Island records (PJ Harvey, U2, Cranberries), vilket betyder att Nina Ramsby, trummisen Jim Tegby och basisten Ewerman kan ta ut en normal lön varje månad. De kan alltså leva på sin musik. Island kan känna sig utvalda – det var nämligen flera internationella bolag som ville signa bandet.
– Det var verkligen som att hamna på en annan planet, kommenterar Jim mötet med det engelska skivbolagsfolket.
– Allt var så förvirrande. Det kom folk, man visste inte vem som var vem. Alla hette Nick eller Mick eller Dave… De hällde i oss öl för att vi skulle tycka att de var världens bästa människor. Först tyckte man att det var kul, men sen blev man jävligt skeptisk. Totalt på sin vakt.
– Vi kände så här: Vilket skivbolag är det vi tycker har tagit fram sina artister på bästa sätt? Vi tyckte att Island hade gjort det, så vi valde dem, berättar Nina.
De bjöds till Islands kontor och fick träffa hela personalen från den ”lägst” anställda till högsta hönset.
– De var väldigt sympatiska, man märkte att det var seriöst, säger Jim.
Befriande oglamorösa
Det är två dagar innan den imponerande spelningen på Studion och jag träffar Nina och Jim på ett café på Söder. De är så befriande oglamourösa att jag har svårt att känna igen dem. Dessutom saknas basisten Daniel, och jag har fått höra från skivbolaget att de alltid är tillsammans när de träffar journalister.
Eftersom Daniel inte är närvarande kan Jim inte låta bli att fnissande berätta om dennes klavertramp när de befann sig där, på skivbolaget i England.
– Han skulle låna telefonen, och visste inte riktigt hur den fungerade. Så han sa ”how do you do?”, den brittiska hälsningsfrasen. Ha ha.
Salt träffades för några år sedan när de pluggade på Konstskolan i Stockholm. De bildade ett band, som först hette God Damn Carneval, men namnet ändrades så småningom till det betydligt enklare Salt. Debutalbumet ”Auscultate” släpptes i mars, på MVG Records. Den fick många bra recensioner, även om somliga hade svårt att hitta en benämning för musiken.
– Någon skrev att vi spelar långsam Led Zeppelinrock, berättar Jim. Antingen har de inte hört Led Zeppelin eller så har de inte hört oss.
Frustration
Gladpunk med folkmusikinfluenser stod det i en annan recension. Var denna skribent hittade det glada i Salts musik är svårt att tyda. Snarare ger den utlopp för frustration, bitter kärlek, längtan… Gitarrbaserad där Ninas röst är grädden på moset. Sedan plattan släpptes har Salt spelat på många ställen i landet. Jag frågar vad de gör på resorna till och från spelningarna?
– Jag försöker sova men lyckas aldrig, säger Jim.
– Jag sover. Och lyssnar på freestyle, säger Nina.
– Ja! Hela tiden, det är skittråkigt, tillägger Jim med ett skratt.
Det märks att de är goda vänner. Min fråga om Nina känner sig ”ensam” som enda tjej i bandet blir därför väldigt missanpassad i sammanhanget.
– Jag ser människor som individer, oavsett kön. Vi har aldrig tänkt på den grejen förutom att frågan alltid kommer upp. Det är synd att världen ser ut så, säger hon och skyndar sig att tillägga att det inte är någon pik mot mig personligen.
Hon tittar på klockan och inser att Systembolaget stänger om en kvart. De hade tänkt festa lite ikväll, nämligen. Vi följer med för att Joel, min fotograferande bror, ska hinna ta några bilder innan vi skiljs åt.
Det börjar duggregna medan Jim, Joel och jag står utanför Bolaget och väntar på att Nina ska handla. En trasig kille kommer kutande och knackar flämtande på glasdörren, men vakten skakar beklagande på huvudet. Tyvärr, det är stängt, klockan har slagit sex. Killen får försöka klara sig utan sitt livselixir ikväll.
Vi passerar Maria Polkliniken* och Joel tar några tokroliga bilder på Nina och Jim. Se hur det kan gå för de nytända och gröna popstjärnorna som inte aktar sig…
Bostadshotell
Det regnar bara mer och mer. Nina bjuder upp oss till sin lilla lägenhet. Den ligger i ett bostadshotell och består av ett rum på kanske 15 kvadratmeter, en kokvrå och ett badrum. Vid ena väggen sitter en alldeles för smal, obäddad säng fast i väggen. I övrigt är rummet ganska kalt, sånär som på en stereobänk, bokhylla och en fåtölj. På ena väggen hänger Bob Hunds rökande vovve. Ur stereon sjunger Björk, och Jim korkar upp en flaska billigt vin medan Joel plåtar.
Vi går därifrån nöjda – det är ju inte alla som får göra hemma-hos-reportage hos Salt-Nina…
Efter den här intervjun har en hel sommar förflutit, varför jag slår en signal till Nina i slutet av juli. Sedan sist har bandet gjort en hel del festivalspelningar (bland annat Trästocksfestivalen i Skellefteå, Arvika, Lollipop och Hultsfred). Snart ska de åka till Paris och spela in en video till låten ”Blaster”, som även släpptes som EP i Europa i mitten av september. När denna tidning kommer ut har Salt dessutom gjort ett par spelningar i Tyskland, Belgien, Holland och England. I november beger de sig till USA. ”Auscultate” släpps utomlands först i början av ’96. Jag säger bara: Ace of base, släng er i väggen!
Jag intervjuades i Expressens IT-bilaga 1999 om att man kan hitta andra med samma obskyra intressen på Internet.
Jag fick ett meddelande av en ung tjej i min klass. Hon hade sett i en presentation att jag en gång i tiden gjorde ett feministiskt rockfanzine och frågade om det fanns att läsa någonstans. Jag kände mig som en dinosaurie när jag svarade att jag har alla nummer i pappersversion, men att inget material finns digitalt. I slutet av Akashatiden gjorde min bror visserligen en hemsida som jag var redaktör för, men inget från den finns bevarat (så vitt jag vet). På bilden ovan ser ni en intervju med mig som gjordes i Expressens IT-bilaga 1999. Bilagan i sig är förresten en fascinerande tidsmarkör.
Jag har nu bestämt mig för att publicera ett par av mina Akasha-artiklar här på bloggen i sommar.
Jag inleder med en intervju med Marit Bergman. Den gjordes flera år innan hon slog igenom som soloartist. Innan jag träffade henne kallade jag mig inte feminist, vilket är förklaringen till att några av mina frågor är ganska naiva. Hon och Akashamedarbetaren Jennie K Larsson fick mig att fatta att jag alltid hade varit feminist (Marit började också skriva i tidningen en tid). Jag har skrivit av det precis som artikeln var skriven eftersom pladdret var en del av vår ton.
Akasha Magazine, intervju med Marit Bergman i Candysuck, 1995.
”Kill your boyfriend!” – intervju med Marit Bergman, sommaren 1995
De militanta feministerna i CANDYSUCK sjunger om kvinnomisshandel och att de inte tänder på självupptagna killar.
Vi föll direkt – klart de ska vara med i den kvinnodominerade blaskan Akasha!
Det är inte svårt att känna igen henne. Candysucks sångerska Marit Bergman har knallrosa hår, uppsatt i två söta råttsvansar, och hennes uppenbarelse sprakar i regnbågens alla färger. Själv är jag min vana trogen klädd i svart, och ser väl rätt färglös ut vid hennes sida. Det är för högljutt på Café Mutterns uteservering där vi hade tänkt sitta och prata denna midsommardag, så vi förflyttar oss till Cityhallen hundra meter bort. Marit berättar att hon en gång, i sina vilda tonår, somnade under ett bord på denna krog. Nu har hon fyllt 20, hon är äldst i sitt band och måste tänka på att vara vuxen och ansvarsfull (NOT!).
För den oinvigde kan jag berätta att vi befinner oss i de centrala delarna av vår kungliga huvudstad. Marit är i skrivande stund på väg att flytta hit, efter en tids pendlande från och tillbandets hemstad Västerås. Hon lär dock få fortsätta med pendlandet varje gång de ska repa, eftersom resten av bandet bor kvar i gurkstaden.
Faked Edge
Hon beställer apelsinjuice, jag tar en Coca cola, trots att jag vet att det är politiskt inkorrekt… Men när Marit köper ett paket Marlboro (världens elakaste cigarettmärke) förstår jag att hon inte är fullt så trogen ideal som hon ser ut att förespråka. Av rökandet att döma kan den någorlunda snabbtänkte lista ut att Candysuck inte heller är Straight Edge (snarare Faked Edge som Marit säger). Nikotin och alkohol slinker gärna ner. Men Marit är i alla fall vegan.
– Man vet ju vad som är dumt och vad som är bra, sedan får man försöka göra vad man kan så långt man orkar, säger hon. Det blir fel om det blir en hets, att man inte kan acceptera varandra för att den andra äter kött. Det spelar ingen roll om jag aldrig druckit Coca cola i hela mitt liv eller är vegetarian, om jag är oschysst mot mina polare. Jag tycker att man borde jobba mer med att analysera sin egen tillvaro, hur beter jag mig mot mina polare? Många Straight Edgare tänker inte, de är det bara för att det är tufft.
Marit tänker desto mer. På feminism och kvinnors rättigheter till exempel. Det märks inte minst i bandets lyrik.
– Vi är feminister, säger hon. Och när vi ändå får chansen att komma ut såhär, när folk lyssnar på en, är det lika bra att få det man vill säga sagt. Så våra texter är väldigt fokuserade kring feminism och sådant.
Tro det ja. Candysucks debut-EP, som släpptes i våras på Birdnest, har den provocerande titeln ”Kill your boyfriend”.
– Den kom till på en spelning, under introt till en annan låt. Jag skulle skriva någonting, och då var det så tråkigt med det vanliga ”onetwothreefour”, men det måste vara något med fyra stavelser, så då blev det ”Kill your boyfriend”. Och så tänkte vi, att det är en rätt slående slogan, så vi gör en låt på det – och så jammade vi ihop den.
Kärnfamiljshetsen
Marit fortsätter med att berätta om en ”intressant, inte så fulländad” teori hon har som också ligger till grund för denna låt.
– Den handlar om kärnfamiljshetsen. Om vi säger såhär: av tio människor kanske fem vill leva i en kärnfamilj med mamma, pappa, barn och sådär, medan de andra fem mer eller mindre tvingas in i en kärnfamilj. Just nu är jag 20 år och jag har mitt sociala kontaktnät, jag behöver inte ha en pojkvän. Men när jag är 25–30 kommer alla mina kompisar sitta isolerade i varsin kärnfamilj, och om jag vill och om jag vill ha något umgänge får jag också köra på det. Att inte ha någon pojkvän, inte skaffa man och barn, anses som ett misslyckande. Sedan kommer den aldrig fram, all den skit som händer bakom de stängda dörrarna. 70 procent av all kvinnomisshandel sker i sovrummet, var tjugonde minut blir en kvinna misshandlad, och en gång i veckan blir en kvinna misshandlad till döds av en man som hon har ett kärleksförhållande med.
– När Lorena Wayne Bobbitt skar kuken av sin make blev det rubriker världen över, medan det pågår rituell slakt mot kvinnor som på sin höjd får en liten notis i tidningen.
Men vissa feminister går nästan för långt – tycke du inte att de är lite väl aggressiva mot grabbarna ibland?
– ”Kill your boyfriend” handlar inte om alla killar, jag sjunger om en enskild person, men ändå tar alla grabbar åt sig. Det behöver de inte göra om de inte slår sina flickvänner, säger Marit.
En annan låt, som för övrigt har fastnat i min skalle likt ett skruvstäd, är ”Turn me on”: ”… a chance that I might give you/what you want, that’s true/but I’ve got better things to do/than screwing you and…/You don’t turn me on”. En text som de flesta tjejer kan relatera till, den handlar om grabbar som tror lite för mycket om sin egen attraktionskraft.
Bisexuell
Är det sant att delar av gruppen är lesbiska?
– Jag betraktar mig som bisexuell, säger Marit. Jag tror inte på den här heterohetsen. Jag är bara sexuell.
Är det så i hela gruppen?
– Nja… Nettis (Wislén, gitarrist, reds anm) har ju pojkvän som hon bor med, men det är så stelt att bara dela in folk i hetero och homo och sådär… Man träffar människor, blir kär eller så blir man det inte, sedan det ingen roll vilket kön de har.
Marit berättar vidare att Candysucks första inofficiella spelning gjordes på ett föräldramöte för några år sedan, när hon och basisten Maria ”Pez” Sahlin gick musiklinjen på gymnasiet. De hade tänkt göra ett Carolamedley, men kom på att de inte kunde spela så svåra ackord – då. Istället blev det ”Staten och kapitalet” på halvfart inför de stolta föräldrarna.
Marits föräldrar är för övrigt, till skillnad från sin dotter, vanliga Svenssons. Hennes mor är aktiv folkpartist och de har, om inte radhus, Volvo och hund, så i alla fall villa, Citroen och fiskar. Det är ungefär samma sak för de övriga bandmedlemmarna. Men föräldrarna har inget emot sina döttrars livsföring, tvärtom. Förutom Marit, Nettis och Pez består Candysuck av Anna-Lena Carlsson (trummor) och Nathalie Stern (sång). En gång i tiden medverkade även en tjej som spelade tvärflöjt (!) men hon var inte särskilt seriös. Idag tror Candysuck att hon var med bara för att komma in gratis på Dalarocken, där bandet spelade för två år sedan.
Coolt med tjejer
Jag påpekar att många anser att det är lättare för ett så kallat ”tjejband” att få spelningar just för att de är tjejer.
– Det stämmer faktiskt, säger Marit. Vissa tillfällen vet man att folk tänker ”åh, tjejer, coolt”. Men jag skulle ha hållit på med musik vad jag än tyckte och tänkte och vilket kön jag än hade, för det har jag alltid gjort. Det är jobbigt ibland att man aldrig kommer att bli bedömd enbart för musiken.
– Man kan få ett visst mått av uppmärksamhet, fortsätter hon. Men intresset försvinner efter ett tag om musiken inte är bra.
Nu låter Candysuck faktiskt riktigt schysst, men skulle allt gå åt fanders har Marit stora planer på att bli historielärare. (Den traditionella undervisningen är för mycket ”korvstoppning” påpekar hon vid ett annat tillfälle under intervjun).
– Jag tycker att det är så mycket skit man lär sig i skolan nu, så mycket oviktiga saker, menar hon. Historien är inte svart eller vit. Det enda som står om kvinnors historia i min gamla historiebok är att kvinnor fick rösträtt 1921. Det står inget om bakgrunden till detta.
Hur som helst, historielärarkarriären lär få vänta om allt går bra. Strax innan deadline fick vi veta att Candysuck har skrivit kontrakt med heavybolaget Soundfront Records. Senare i år spelar de in en singel, ”Schratch the surface” och i början av ’96 kan vi se fram emot en fullängdare.
Dessutom har Soundfront ett intimt samarbete med internationella Roadrunner, så kan vet ju aldrig vad som kan hända. Återstår att se vad mansfolket ute i Europa tycker om uppmaningen ”Kill your boyfriend”…
Några nummer av Akasha. Längst fram syns nyligen bortgångne Lemmy Kilmister på omslaget. Akasha gjorde två intervjuer med honom – den andra gången tog jag fotona. Han bjöd på Jack Daniel’s och stal pussar av oss.
Igår läste jag ett fanzine och blev nostalgisk. Ni som är födda efter 1985 ser förmodligen ut som stora frågetecken nu, så jag ska förklara. Fanzine är förkortning av fan magazine och är i grunden något som privatpersoner har skapat av hängivenhet, som hyllning till något de älskar. På 70-talet och framåt gjordes många punkfanzines som kännetecknades av klipp- och klistraesteteik och en anarkistisk inställning till vad man kan publicera. Gränsen mellan genialitet och trams var ibland hårfin. Fanzinen gjordes ideellt och hade inga ambitioner att gå med ekonomisk vinst, men för en del ledde fanzinemakande i ungdomen en karriär som musikjournalist (journalisterna Jan Gradvall och Martin Gelin började som fanzinemakare, och även Karolina Ramqvist gjorde en egen tidning i tonåren, även om den var lite lyxigare än de traditionella fanzinen).
Den fanzineliknande skrift som väckte min nostalgi är egentligen en kulturtidskrift som produceras med stöd av Statens Kulturråd. Men den har sina rötter i fanzinemyllan och har en tydlig fanzineestetik. Tidskriften heter Det grymma svärdet och har getts ut i flera år av förlaget Lystring. I Det grymma svärdet publiceras serier och noveller och jag tror att den fungerar som plantskola för många talanger.
Jag träffade gänget bakom Lystring på 1990-talet när vi alla hängde på Lava i Kulturhuset i Stockholm, där några av mina vänner till och med var anställda för att stödja fanzinetillverkning. Själv var jag en av medredaktörerna bakom det feministiska hårdrocksfanzinet Akasha som under en kort tid existerade i gränslandet mellan rampljus och undergroundkultur. Medier som Arbetaren, Expressen och Z-TV intervjuade oss eftersom vi var unga tjejer som skrev om tung musik.
Mitt feministiska uppvaknande kom under Akashatiden. Akasha började som en rolig grej som jag och mina bästa kompisar Annika ”Anki” och Pauline började göra när vi var 19 år och arbetslösa. Vi skrev om hårdrock för att vi tyckte om det. Vi kallade den först ”Muddle” (strul) och tryckte upp den i något tiotal exemplar. Vi intervjuade kompisar som spelade i band och skrev vad som föll oss in. Ett tag innehöll den en bilaga med skvaller om våra kompisar på en krog vi gick på, och i en liten krets blev den en snackis. Vi var hemskt elaka ibland.
Sedan höjde vi ambitionerna och blev seriösare. Vi fick veta av andra att det vi gjorde var ett fanzine. Alla sa: ”vad coolt att ni är tjejer”. Vi hade inte tänkt på att vårt perspektiv var annorlunda och att vi klampade in i en grabbvärld. När vi bytte namn valde vi Akasha efter den starka kvinnliga vampyren i Anne Rices bokserie. Vi bestämde oss för att enbart ha kvinnliga medarbetare, eftersom vi insåg att vi annars skulle förlora vårt unika perspektiv, eller vår ”usp” som en marknadsförare skulle kalla det (unique selling point). En del killar blev sura för att de inte vi fick vara med, men vi fick också många beundrarbrev (jag minns att jag blev lite smickrad när någon skrev: ”du är så yeah yeah wow wow” efter landsplågan som hördes överallt då).
Tidskriftens upplaga utökades (vi tryckte den som mest i 1000 exemplar och gick runt och sålde den på kommission till de olika skivhandlare som fanns i stan på den tiden). Vi kontaktades av skivbolag och fick mängder med gratisskivor (kan inte vara lika roligt att skriva om musik idag: Varsågod, här får du en länk helt gratis) och vi fick gå på fester och träffa rockstjärnor. Vi hann inte skriva om allt själva, så vi tog in nya medarbetare. Vi blev ett kvinnokollektiv och det var på många sätt en helt fantastisk tid. Men efter ett tag var vi så många kockar att jag tyckte att den första naiviteten och energin hade gått förlorad. Samtidigt var produktionen av tidningen oerhört slitsam och kostsam. Gratis cd-skivor och ackrediteringar till Hultsfredsfestivalen betalar ingen hyra. Min vän Annika drog det största lasset och jag är verkligen ledsen över att jag inte hjälpte henne mer.
När vi la ner Akasha 1999 kände jag mest lättnad. Några år senare blev vi intervjuade i Lystrings bok Fanzinerad som fortfarande går att få tag i.
Här kan ni läsa inte helt uppdaterad information om Det grymma svärdet.
Jag tror att jag kommer att återkomma till Akashatiden här på bloggen. Jag vill gärna hitta tillbaka till den där känslan av total kreativitet och naivitet.
