Inspiration, Skrivande

Att unna sig lyx

Lämna en kommentar
Färska bär, blåbär, hallon, björnbär
Färska bär är en lyx jag unnar mig ganska ofta. Foto: Pixabay

Det är juletider och jag har träffat släktingar i tre dagar. Det har varit trevligt eftersom jag har turen att gilla min familj. Mina föräldrar skilde sig när jag var sexton men de skötte skilsmässan väldigt snyggt och har alltid hållit sams inför oss barn.

Visst har det funnits sorg, död och kriser även i vår familj men jag har alltid haft en känsla av att mina närmaste släktingar vill mig väl. En del av mina bekanta har berättat om konflikter i sina familjer som gör att jag tycker att jag har anledning att vara tacksam.

Försörjningen…

Kapitel 6 i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” har titeln ”Återerövra ditt överflöd”. Där har vi ett av mina dilemman: pengar och lyx. Jag har aldrig riktigt vågat satsa på skrivandet på heltid eftersom jag har varit väldigt stressad över hur jag ska försörja mig.

Jag kände en gång en tjej som hade en stor lägenhet i centrala Stockholm som hennes pappa betalade hyran till ”så länge hon pluggade” (hon läste en kvällskurs). Jag har hört att hon sedan dess har fått en hyfsat framgångsrik karriär. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att satsa på skapandet, med de förutsättningar i form av tid och lugn som pengar ger. Samtidigt har jag en annan röst som säger att jag inte ska klaga. Jämfört med tiggarna utanför tunnelbanan och mataffären har jag ju ett överflöd.

Julia Cameron skriver dock att vi är fördomsfulla när vi tänker att vi måste först måste tänka på pengar och sedan på kreativiteten. Hon skriver om att tillåta sig lyx, men syftar då på ganska enkla nöjen som att äta färska hallon eller att prenumera på en tidning. Hon uppmanar oss att fundera ut vad det är som skapar sann glädje.

Synkronitet eller synkronicitet?

Synkronitet är ett ord som förekommer i Julia Camerons böcker. Jag blev ställd eftersom jag tidigare hört att det heter synkronicitet. Ordet myntades av Jung, och syftar förenklat på orelaterade händelser som verkar ha ett meningsfullt samband. Det verkar vara samma ord som används på olika sätt i olika översättningar. Min bror Jerker (som är ett levande uppslagsverk) kollade upp det och skrev så här: ”Vid vidare efterforskningar verkar Jungs Synkronicitet på danska och norska ha översatts till Synkronitet. Jungs originalord är Synchronizität, vilket ju är närmare den engelska och vanliga svenska stavningen. Vet inte vilket som är mest korrekt gentemot grekiskan, men å andra sidan så är ordet bildat av en tysktalande så det blir nog ett val vilket som får anses vara mest korrekt på svenska.”

Jag råkade på ett äkta fall av synkronicitet/synkronitet härom veckan då vi träffade en redaktör några minuter efter att vi talat om personen i fråga. Kanske drar vi till oss det vi lägger energi på.

Skrivsprånget

Sist men inte minst skrev jag kommentarer till Skrivsprångets julkalender ända till julafton! Här är veckans urval:

SKRIVLUCKA 18

Uppgift: Fortsätt att skriva på ”Det var en gång…” Skriv minst två meningar och högst fyra meningar.

Mitt bidrag (mycket inspirerat av mina barns fantasilekar): Det var en gång en pojke som blev föreståndare för ett hem med ninja-robotar. De små robotarna var mycket älskvärda men hans jobb var ofta krävande.

SKRIVLUCKA 19

Uppgift: Riktigt nära så ser man detaljer som man annars kanske inte skulle lägga märka till; halvmåneformade ärret på insidan av höger pekfingertopp, rimfrosten som liknar spetsbroderi. Skriv om detaljer och skriv nära. Minst två meningar och max fyra meningar.

Mitt bidrag: De unga är som moln och de gamla som kex. Tittar du nära ser du kristaller, stjärnor, kompass. Och så finns en som har en snabel.

SKRIVLUCKA 21

Uppgift: En fjärils vingslag, dansande fötter, ett framrusande tåg… Denna gång är temat rörelse. Skriv minst tre meningar och max fem meningar.

Mitt bidrag: På kvällarna åkte vi planlöst runt i hans bil som var illgrön och rostig och luktade gammalt läder. När vi lämnat tätbebyggelsen med identiska radhus och höghus och vi kom in på en mindre väg som sträckte sig över ett öde fält, kunde han trycka gasen i botten. Omvärlden susade förbi samtidigt som hårdrock dundrade ut ur högtalarna. Jag blundande och njöt av vinddraget från de öppna fönstren.

SKRIVLUCKA 22

Uppgift: För tidigt, försent, i tid, har inte tid, bortom tid och rum, all tid i världen eller kanske tidsaspekten sett ur ett mer filosofiskt perspektiv… Skriv om tid på det vis du vill. Minst två meningar och max fem meningar. Hoppas du kan ta dig tid 😉

Mitt bidrag: Varför lyckas flugan komma undan dina slag? Kan det vara så att dess tidsuppfattning är olik din? Du tycker att du slår blixtsnabbt men flugan ser din rörelse i slow motion. En elefant som i dina ögon rör sig i långsam takt kanske i själva verket rusar fram?

Share
Inspiration, Skrivande

Jag vill inte göra som Ingrid Bergman

Lämna en kommentar
Ingrid Bergman
Ingrid Bergman. Bild hämtad från Pixabay.com (CCO)

I Stig Björkmans film ”Jag är Ingrid”, som handlar om skådespelaren Ingrid Bergman, berättar hennes barn att hon lämnade bort dem under långa perioder. Ett av dem säger något i stil med ”vi var väl inte så roliga”.

Frånvarande geniföräldrar är ett återkommande tema i biografier. De vuxna barnen berättar att de inte har sett så mycket av sin berömda förälder under uppväxten eftersom föräldern i fråga  har varit upptagen av sin karriär. Det vanligaste är dock att dessa genier är män. Om geniet var en kvinna kan man ge sig den på att hon får skit för att hon var en värdelös mamma.

Det mest glädjande med ”Jag är Ingrid”  var att jag aldrig fick känslan av att Ingrid Bergmans barn var bittra över mammans frånvaro. De verkade snarare beundra henne.

Jag tänker på Ingrid Bergman när jag läser kapitlet som heter ”Vecka 5: Återerövra dina möjligheter” i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet”. Cameron skriver träffande: ”En konstnär måste ha nolltid, tid att göra ingenting. I försvaret för den tiden måste vi vara modiga, säkra och uthålliga. Ett sådant utrymme, tid, plats och lugn och ro, kommer för vänner och släktingar att tolkas som att vi drar oss undan från dem. Det gör vi också.”

Ofta är det väldigt, väldigt svårt att få till den där ensamtiden när du har barn som behöver dig. Mina barns far jobbar ofta helg så då ligger det på mig att underhålla de små liven så att de inte sitter framför skärmar en hel helg. Det är snarare på arbetstid som jag kan få min ensamtid.

Och jag håller inte med om att barnen inte är roliga. Förutom den överväldigande kärleken jag känner för dem, är de en stor inspirationskälla. De säger dagligen saker som jag försöker skriva ner och använda i mitt skrivande.

För att få utlopp för min kreativitet gör jag små saker. Jag har inte alltid lyckats skriva på morgnarna, men nästan alla dagar har jag försökt att skriva något. Jag har också envist skrivit i Skrivsprångets kommentarsfält på Facebook, även när inspirationen har varit obefintlig. Jag har bestämt att det är okej att skriva dåligt, ingen bryr sig i alla fall. Jag gör övningarna för min egen skull.

Här är några av veckans Skrivsprånget-inlägg:

SKRIVLUCKA 11

Uppgift: Mat och minnen. Skriv om en måltid som du minns, sant eller påhittat. Låt sinnena vara med i texten; smak, doft, färg. Minst två meningar och max fem meningar.

Jag skrev: Pulvermos med grillkorv! Det fick vi aldrig hemma, bara på fjället eftersom pappa inte orkade bära dit en påse potatisar. Efter den långa vandringen hade jag aldrig smakat något godare. Vi satt vid en sjö som var grön av alger och solen höll på att gå ner.

SKRIVLUCKA 13

Uppgift: Skriv med inspiration från bilden. Vem är berättaren? Är det husets ägare, en hyresgäst, en besökare eller kanske är det husets egen röst vi får lyssna till? Skriv minst två meningar och max fem meningar.

Jag skrev: De kallar mig hustomten ibland, på skoj, men jag kommer inte norrifrån. Jag kommer söderifrån där det var krig och nu bor jag i deras källare. Jag tvättar och stryker deras kläder och jag lagar saker för att ha något att göra. Jag bad om det, sa att jag blir tokig av att bara vara i källaren med mina tankar. Min värd låter mig städa huset ibland, men bara om jag drar för gardinerna först.

SKRIVLUCKA 15

Uppgift: ”Att se en värld i ett sandkorn/ och en himmel i en vild blomma/ hålla oändligheten i sin handflata/ och finna evigheten i en timme. ” av William Blake. Skriv om motsatser och gärna i diktform.

Jag skrev: De skriker, slåss, vägrar, är omöjliga att få kontakt med. Tar mig för given, låter mig vänta i all evighet för att de ska se klart en Youtubefilm och väntar sig sedan en lång godnattsaga.

Men de kramar, tröstar och älskar helt ovillkorligt också. De är livet.

Share
Inspiration, Skrivande

Skriv-julkalender på Facebook inspirerar

1 kommentar
Skrivsprångets Facebookinlägg den 10 december 2017.
Skrivsprångets Facebookinlägg den 10 december 2017.

Det fjärde kapitlet i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” heter ”Återerövra din integritet”. I detta kapitel blir jag förbjuden att läsa! Jag har inte riktigt möjlighet att följa förbudet; jag läser i jobbet och läser för mina barn på kvällarna, och jag är osäker på om ett läsförbud skulle ge mig något just nu.

Jag har skrivit morgonsidorna alla dagar utom i dag (men dagen är inte slut). Kanske är syftet med läsförbudet att frigöra tankar…

I viss mån har jag kommit längre i min kreativa process än Camerons typiska läsare. Jag skapar redan, men är otålig över att jag aldrig orkar bli klar och nå min fulla potential. Och övningsuppgifterna i detta kapitel, till exempel att beskriva sig själv som gammal respektive som barn, är tankar jag har jobbat med länge (jag skrev om det här).

Dessutom har veckan varit intensiv och jag har nu många intryck att bearbeta. Jag har varit i Helsingfors ett och ett halvt dygn, på möte med NVL (se mitt förra inlägg), och jag har varit på kurs för föräldrar på Aspergercenter. Kursen gav en hel del insikter och inspiration (jag uppskattade särskilt att höra två vuxna ”Aspergare” från Ågesta folkhögskola berätta om hur de fungerar).

Skrivarkalender sätter igång hjärnan

Därför har jag letat inspiration på andra håll än i Cameons bok. Jag fick ett strålande tips av min journalistkollega Inna Sevelius: Att följa Skrivsprångets julkalender på Facebook. Där får följarna en skrivuppgift per dag. Vi skriver i kommentarsfältet. Den som skriver alla 24 dagar får en julklapp. Jag kände inte till sidan förrän Inna tipsade mig den 7 december, så någon klapp kan jag inte hoppas på, men detta känns ändå som en lagom bra utmaning för att komma igång med tankarna. Jag gör en sport av att skriva något utifrån den första tanke jag får, och inte redigera texten alltför mycket.

Här är tre av mina bidrag hittills:

SKRIVLUCKA DAG 8

Uppgift: Apparaten. Hen hade inte kunnat motstå den. Att detta ens var möjligt. Men så stod det faktiskt i bruksanvisningen. Det var bara att vrida på rätt reglage och så… Skriv minst en mening och och max fyra meningar.

Jag skrev:

… skulle de aldrig mer behöva ha panikslagna morgnar för att hinna i tid till skolan. Det var bara att vrida ner alla reglage till 0 så saktade tiden av i tio minuter. Det var tillräckligt för att hinna hitta gömda vantar, nycklar och annat som gjorde att de alltid kom försent. Men professor Elva hade varnat dem: de fick absolut inte sakta in tiden mer än tio minuter. Det kunde störa balansen i universum.

SKRIVLUCKA DAG 9

Uppgift: En harkling i en mikrofon. Sorlet dämpas. En person tar till orda. Platsen bestämmer du själv. Det kan vara ett meddelande från tågpersonalen, ett tal, ett utrop i en högtalaranläggning… Skriv minst en mening och max fyra meningar.

Jag skrev:

”Tåg mot ingenting! Jag måste tyvärr meddela, att om ni inte varit uppmärksamma och observerat att det stod ’Ingen påstigning’ på detta tåg, och om ni inte heller lyssnat till de upprepade ropen i högtalaren där vi tydligt meddelat ’Ingen påstigning på detta tåg’, har ni inget annat val än att följa med till Ingenting. Slut på meddelandet.”

SKRIVLUCKA 10

Uppgift: En auktion, ett museum, en marknad, en loppis… På den plats du väljer ska det finnas många föremål men bara ett är speciellt intressant… Den här gången ska du skriva minst två meningar och max fem meningar. Det ska också finnas med ett frågetecken i din text.

Jag skrev:

Emily stirrade på dockan på loppisbordet och darrade.

”Mår du inte bra?” frågade Wilma.

”Hur kom den hit? Det är ju dockan som gjorde att farbror Elmer föll ner för trappan och bröt nacken”, sa Emily och tog stöd mot systerns axel för att inte falla omkull.

Share
Arbetsliv, Journalistik, Kommunikation

Att tänka självständigt – svårare än jag trodde

Lämna en kommentar

Jag var nyligen i Helsingfors på möte med redaktionen för DialogWeb, en nättidskrift om vuxnas lärande som jag har jobbat med i sju (!) år.

DialogWeb har en redaktör i varje nordiskt land och möts IRL två gånger om året. Övrig tid jobbar alla på sitt håll och rapporterar från sina länder. Vi får ofta i uppdrag att berätta om en ny rapport eller en konferens som NVL anordnar. Det är en utmaning att få forskningsresultat och diskussioner att bli intressant kommunikation.

Turligt nog är jag inte ensam om att ofta fastna i fällan att jag rapporterar rakt av, citerar den ena föreläsaren efter den andra och lämnar in en rapporterande artikel som är korrekt skriven men kanske bara läses av dem som själva var där.

Jag har gått i fällan att tänka mer på att göra uppdragsgivaren nöjd än att fundera över vad läsaren kan tänkas vara intresserad av och behöva i sitt arbete.

Vem skriver vi för?

Vi har ofta brottats med frågan om vem vi skriver för. Jag tror vi har börjat bena ut att läsarna ofta är experter inom sina områden – utbildning, arbetsliv, studie- och yrkesvägledning, forskning. Samtidigt är vår ambition att även icke-experter ska förstå vad vi skriver om.

Discolampa framför skärm, Helsingfors
Vi hade möte i en restauranglokal med discolampor!

På första mötesdagen gav vi varandra respons på texter. Det var väldigt nyttigt. Jag inser att jag som frilans ofta sitter ensam i min lilla bubbla och glömmer att tänka på att det finns en mottagare där ute. Jag bara levererar.

Ibland har jag vetat från början att jag borde göra en extra ansträngning, ringa ett extra samtal, men blivit lat eftersom ingen krävt det av mig. Om jag hade suttit på en redaktion hade jag kanske fått en knuff i baken att ringa upp Bahar som är huvudperson i den här artikeln. Jag blev besviken över att han inte var på plats när jag besökte Morakniv, men kom mig aldrig för att fråga om jag kunde få hans nummer.

Människor sparar energi när vi kan

Ibland behöver du någon annan som säger saker som du redan visste för att du ska vakna ur din egen dvala och bli bättre. Vi människor sparar energi när vi har möjlighet, det ser vi ju när stigar trampas upp på genvägar.

Och jag måste se det positiva i att inte lyckas fullt ut. Hur roligt vore arbetet om jag inte lärde mig något nytt? Jag kan språket nu, men jag måste jobba med att bli mer journalistiskt självständig. Tänka utanför boxen, för att använda ett slitet uttryck. Jag inser att det krävs mod och självförtroende för att göra detta ibland, i synnerhet när du jobbar ensam. Och jag inser hur viktigt det är att träffa andra människor och bolla och diskutera.

Följ gärna vår tidskrift på Facebook, Twitter och Instagram – så får ni se hur vi jobbar med att utveckla vår kommunikation!

Share
Inspiration, Skrivande

”Vreden är en mycket lojal vän”

2 kommentarer

Graffiti i FittjaVecka 3 på min #Cameronkurs började inte så bra. Jag brottades med frustration över min oförmåga att bli klar med något vettigt, följt av den mest skamfyllda känslan av alla: avundsjuka gentemot dem som har lyckats. Ja, ni är säkert många som har varit där (hoppas jag).

I kapitel 3 i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” står det att jag kommer att känna VREDE den här veckan. Sedan förklarar hon att ”vreden är ett verktyg, inte en herre. Vreden ska man dra kraft ur och använda. En väl använd vrede är användbar.
Fienden heter slöhet, likgiltighet och uppgivenhet. Inte vrede. Vreden är vår vän. Ingen trevlig vän. Ingen finkänslig vän. Men en mycket, mycket lojal vän (…). Vreden är inte en handling, utan en inbjudan till handling.”

Tänk om alla arga och frustrerade människor på vår jord kunde analysera sin vrede bättre och använda den till något positivt istället för att hata, tänker jag då. Men det är inte det jag ska tala om nu.

gatukonst i Fittja
Bland uppgifterna i tredje kapitel finns exempelvis:

– Beskriv ditt barndomsrum

– Fem egenskaper du tyckte om hos dig själv som barn

– Titta närmare på dina vanor.

– Gör en lista på vänner som ger dig näring.

– Skriv upp fem personer du beundrar.

– Skriv upp fem personer som du hade velat träffa, men som är döda.

– Jämför de två sista listorna. Titta efter – vad är det du egentligen tycker om och beundrar?

Jag kände mig inte helt träffad av uppgifterna och gjorde några av dem lite halvhjärtat, men en sak noterade jag: De personer jag vill träffa är inte alltid samma som jag beundrar. Jag beundrar många författare, till exempel Margaret Atwood och Åsa Moberg, men det vete fan om det är så viktigt att träffa dem. Jag nöjer mig med att läsa det de skriver. Jag skulle hellre träffa döda släktingar igen, exempelvis min farfars svägerska Kaj Beckman, eftersom jag tror att hon skulle ha större intresse av mig med tanke på att hon var min släkting. Jag är inte så mycket för den där idolgrejen egentligen utan föredrar samtal på en jämlik nivå.

Jag har skrivit morgonsidorna varje dag – fast vissa dagar har det blivit kvällssidor. Jag har inte alltid skrivit tre sidor, men något har det blivit, och nu är min första anteckningsbok full.

Jag har också gjort en konstnärsträff! Eftersom mitt manus delvis utspelar sig i en miljonprogramsförort gjorde jag ett studiebesök till Fittja och Hallunda. Jag åt lunch på Mångkulturellt center i Fittja, det var jättegott och fint. Där var jag i sällskap av en mängd andra kulturtanter i olika åldrar, och det är ju vi som ska rädda världen.

Jag fick inspiration. Bilderna är från gatukonsten i området.

Share
Inspiration, Skrivande

Kreativitetskurs del 3 – om Cameron, Gud och pengar

Lämna en kommentar
Väckarklocka och mynt
Tid är pengar. Kan man köpa sig skrivtid? Foto: Pixabay

Ännu en vecka som deltagare på Julia Camerons kreativitetskurs (jag läser boken ”Öka din kreativitet” från 1992 kapitel för kapitel) har passerat. Jag har märkt att några av mina bloggläsare finner intresse i mina insikter från denna kurs, kanske för egen inspiration. Därför har jag lagt till en tagg längst ner under det här inlägget som heter #Cameronkurs – det ger möjlighet att läsa alla inlägg om kursen i efterhand.

Jag skriver personligt utifrån mina egna erfarenheter och har inte alltid varit jätteduktig på att se bloggläsaren framför mig, men jag hoppas att ni kan överföra mina erfarenheter till era egna.

Jag plockar råd och uppgifter från lite olika håll i boken och följer inte kursen slaviskt.

Vecka 2 har jag uppmanats att morgon och kväll läsa de grundprinciper som hon skrivit i början av boken. Jag har inte gjort det, men jag skrev ner dem i min skrivbok för hand, liksom för att pränta in orden, likt en skolelev som har kvarsittning och tvingas skriva samma mening om och om igen.

Några exempel:

”Kreativiteten är naturens ordning. Liv är energi: ren, kreativ energi.”

”När vi öppnar oss själva för vår kreativitet öppnar vi oss för skaparens kreativitet inom oss och våra liv.”

”Våra kreativa drömmar och vår kreativa längtan springer  ur en gudomlig källa. När vi rör oss mot våra drömmar närmar vi oss vår gudomlighet.”

Jag förstår att en del har kräkts och har slutat läsa vid det här laget. Om jag inte var i sådant behov av att hitta min kreativitet hade jag kanske också gjort det. Men Cameron förklarar att hon med ordet ”Gud” menar en ordnad rörelse, ett flöde, eller kreativ energi.

För mig handlar det om att lita på att idéerna kommer till mig. Jag är inte troende i klassisk mening men kallar mig agnostiker – jag är öppen för allt och tror i någon mån att det mesta har en mening och att vi lär oss något av våra motgångar. Detta gör det inte mindre svårt att förstå varför en del människor utsätts för ofattbart lidande. Men kanske just för dessa människors skull har vi som är mer lyckligt lottade en skyldighet att försöka forma våra liv så att vi mår bra.

Och är du en kreativ person mår du bäst av att skapa. Detta räcker för att jag ska köpa Camerons ordval.

Grundprinciperna går sammanfattningsvis ut på att få tillgång till kreativitetens källa. Att kasta sig ut och våga lita på att det kommer att gå vägen. Det är supersvårt! Det är ju där jag har gått och trampat hela mitt liv!

Några andra exempel på uppgifter under vecka 2 är att skriva upp tjugo saker som jag tycker om att göra och fundera över hur många av dessa saker jag gör idag. Jag kan konstatera att mitt problem på det området inte är så stort, jag hinner träna, träffa vänner emellanåt, och jag vill ju vara med mina barn mycket även om det innebär att jag får offra annat. Men visst skulle jag vilja åka skidor mer och bada mer i havet.

Framför allt skulle jag vilja ha mer stålar, en buffert som gav mig skrivro, men jag spelar inte ens på lotto. Så jag fortsätter att kämpa på i motvind.

Apropå det lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1 där författaren Colson Whitehead berättade att han byter arbete mot skrivtid: En såld frilansartikel ger tre skrivdagar, en termins undervisande ger tre månaders skrivtid. Det kanske vore något att ta till sig av?

Jag har i alla fall varit en duktig elev när det gäller att skriva mina morgonsidor (även om de i dag blev eftermiddagssidor). Jag har gjort research för att fördjupa barnboken som jag påbörjade. Snigelstegen fortsätter framåt.

Share
Inspiration, Skrivande

Ett annat liv som lyxhustru eller biologiforskare

Lämna en kommentar
Snigel som gör spår på asfalt
Snigelsteg framåt mot en mer kreativ tillvaro.

En veckas kreativitetskurs har passerat. (Här är en länk till förra inlägget).

Julia Cameron uppmanar mig att sätta klockan tidigt varje morgon och skriva tre sidor. Men i novembemörkret klarar jag inte att gå upp halv sex på morgnarna, jag behöver min sömn för att klara de tuffa morgnarna. Istället har jag skrivit när jag lämnat barnen, oftast på mitt frilanskontor. Först då känner jag ro. Vardagsmorgnar är förknippade med en enorm press eftersom min son inte förstår eller inte bryr sig om tid (en del av hans Aspergerdiagnos). Därtill är hans lillasyster enormt morgontrött. När sambon jobbar dag måste jag få dem båda till skolan klockan åtta. Jag kan avslöja att vi ganska ofta kommer fem-tio över…

Alla dagar den här veckan har jag ändå skrivit mellan tre och fem A5-sidor i min dagbok med lila plyschomslag.

Morgonskrivandet har gett resultat i att jag har skrivit några sidor på en barnbok som handlar om våra morgnar. Jag söker fortfarande efter källan till mitt självtvivel. Jag har försökt svara på några av bokens frågor och uppaningar. En sådan är till exempel att upprätta ett ”monstermuseum” över personer i mitt förflutna som har försökt hämma min kreativitet. En annan uppgift är att hylla dem som har uppmuntrat mig.

Faktum är att uppmuntrarna har varit många fler. Mitt största monster är min bittra gymnasielärare i svenska som sa att det inte var någon idé att skriva skönlitterära uppsatser eftersom de ändå aldrig blev bra. Kanske dog något i mig när han sa det.

En annan uppgift i boken att lista drömyrken. Yrken jag skulle kunna tänka mig att ha i en parallell verklighet.

Först kom jag bara på konstnärliga yrken som författare (förstås), illustratör och skådespelare (ger möjligheten att leva många liv), men sedan skrev jag också ”lyxhustru/lottovinnare som inte behöver oroa mig för försörjningen” (HAHA) och ”biologiforskare som undersöker exotiska växter i regnskogen och lever nära naturen”. Idag kom jag också på att jag gärna skulle vara psykolog.

Och vad vill jag säga med detta? Att allt man lägger energi på växer. Jag måste fortsätta att ge mig själv skrivtid och jag måste fortsätta att gräva djupare.

Vi ses om några dagar igen!

Share
Skrivande

Tillbaka till kreativiteten

6 kommentarer
Julia Camerons bok Öka din kreativitet
Julia Camerons bok kom 1992, vilket förklarar utseendet.

Nu ska jag hitta tillbaka till min kreativitet med hjälp av en ful självhjälpsbok!

Jag har haft en svacka. Trots att jag hela tiden har fortsatt att skriva har det under en period känts väldigt motigt och tungt. Frilanslivet har också känts motigt. Fastän jag älskar att själv kunna bestämma hur jag organiserar mitt arbete och var och när jag jobbar tär det att ständigt behöva söka nya uppdrag. Det värsta är när jag vet att jag egentligen hade kunnat göra ett bättre jobb, men gör missar på grund av trötthet, stress eller missförstånd. Då tenderar jag att bli arg på mig själv för att jag har varit slarvig. Som frilans är du ju aldrig bättre än ditt senaste jobb. Det är svårt att ha dåliga dagar.

Jag behövde en nytändning och googlade efter inspiration. Julia Camerons namn kom snart upp. Hennes bok ”Lusten att skriva” var (frivillig) kurslitteratur när jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet, men jag fick aldrig tag i den eftersom den är slut överallt. Däremot hittade jag ”Öka din kreativitet” i min bokhylla. Min sambo köpte den för tjugo år sedan och det var rena turen att han inte har lämnat den till Stadsmissionen i någon utrensning.

Snobbig som jag är har jag rynkat på näsan åt boken, så som jag har fått lära mig att man ska göra åt självhjälpsböcker. Jag har förknippat den sortens böcker med ytlig new age och en nyliberal anda i stil med ”bara du TÄNKER rätt så kan du lyckas”.

Men Camerons bok är inte ytlig. Kanske är det tajmingen. Den är precis vad jag behöver just nu. Jag bryr mig inte om vissa flummiga inslag.

kontrakt kreativitet ur Julia Camerons bok
Det här kontraktet har jag skrivit på. Det är bindande.

Själva boken är en kurs i att tänka mer kreativt, och det är inte så lätt som man kanske kan tro.  Du måste jobba med dig själv och hitta orsaken till dina blockeringar.

Cameron listar några typiska ursäkter för att inte använda sin kreativitet, till exempel ”det är för sent” eller ”jag ska vänta tills jag har tillräckligt med pengar”.

Själv träffades jag mest av de här punkterna:

  • Sluta tänka ”Det är bara egoism” när du längtar efter en mer kreativ tillvaro
  • Sluta intala dig själv att kreativitet är en lyx och att du borde vara tacksam för det du har.

Varför vågar jag inte ta plats som konstnär, vad är jag rädd för?

Camerons första uppmaning är morgonskrivande. Varje morgon ska jag skriva tre sidor, om vad som helst, helt ocensurerat och ingen annan än jag själv ska läsa det. Dessutom ska jag varje vecka ha en ”konstnärsträff” med mig själv.

Kursen börjar måndag morgon, 13 november 2017.

Okej, nu kör jag!

Share
Läsning, Skrivande

Brukstexter och ”riktiga” böcker

Lämna en kommentar
Clementiner
Nej, ”Mandarinerna” är inte en bok om frukt!

Jag läser om ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir just nu. Jag läste den i 20-årsåldern senast och gillar den lika mycket idag. Det är en tjock pappersbok (776 sidor) som jag inte kan ta med mig på tunnelbanan, så jag läser andra böcker parallellt.

Att ta sig an tjocka böcker kräver både tid och tålamod, men ibland känns tajmingen rätt. Jag har bestämt mig för att inte stressa med boken, den får ta sin tid. Och den är så bra; jag har inga problem att komma in och ut ur texten trots långa kapitel (som jag ofta måste avbryta mitt i). Boken utspelar sig i Frankrike precis efter andra världskrigets slut. Det är något trösterikt i att läsa om en annan, men inte så avlägsen tid. Det är så lätt att fastna i allt elände som händer i nuet.

Den här sortens läsande ger mig perspektiv. Människor har i alla tider kämpat med livet, kärleken, ansvaret, vanmakten, politiken, sorgen.

Personerna i boken lever fria, resande liv och tänker, drömmer och diskuterar. Samtidigt som det finns så mycket livslust lever de i skuggan av fasansfulla minnen från kriget. Huvudpersonens dotter har till exempel haft en judisk pojkvän som har blivit mördad. Där jag läser just nu har USA just fällt bomben över Hiroshima.

Dessutom älskar jag de skarpa iakttagelserna av ytliga människor: ”Som barn tyckte jag att en lärarinna var en mycket mer framstående person än en hertiginna eller en miljonär och denna rangordning hade knappast förändrats. Allt medan Claudie föreställde sig att den största lycka som Einstein hade kunnat drömma om skulle ha varit mottagen i hennes salong. Vi kunde knappast förstå varandra.”

Boken är översatt till svenska av en annan favoritförfattare, Åsa Moberg (i samarbete med Adam Inczèdy-Gombos). Även Åsa Mobergs skrivande präglade mig när jag var i tjugoårsåldern. Jag hittade hennes bok ”Om sorg och kärlek” på biblioteket och visste inget om den, men fastnade för de första meningarna (det är underbart att gå runt och välja böcker på det sättet, använda sin magkänsla och ta hem de böcker man fastnar för utan att ha några förutfattade meningar). Jag minns att jag var alldeles tagen och grät jättemycket när jag läste den. Jag måste läsa om den så fort jag är klar med ”Mandarinerna”! Jag ska också läsa Åsa Mobergs senaste bok ”Livet” så snart jag hinner. Måste nog läsa allt jag missat av henne!

Men för att återgå till ”Mandarinerna”: Eftersom flera av personerna däri är författare och journalister handlar den en hel del om skrivande. Jag fastnade vid ett stycke där författaren och journalisten Henri lider av skrivkramp och säger att han visserligen skriver artiklar, men det är ”brukstexter”, medan böcker är ”på riktigt”.

Det träffade mig rakt i hjärtat. Tjugoåringen som läste ovan nämnda böcker hade samma drömmar som fyrtioplussaren har idag.

Jag kan inte släppa tanken på att skriva något ”riktigt”. Det vill säga något som som lever kvar, något som lämnar spår.

Men samtidigt; TVIVLET. Meningslösheten. Alla dessa människor som vill skriva, alla dessa människor som ger ut böcker som glöms bort.

Mitt problem är att jag har haft svårt att hitta en sammanhängande story. Nu har jag ett råmanus som jag skriver om (jag skrev om det här). Men ROLIGT är det sällan. Jag tänker på alla människor som hävdar att de ”älskar att skriva”. Jag vet inte jag. För mig är det fria skrivandet ofta ett tvång. En inre rastlöshet som pockar och tjatar. Jag prokrastinerar mycket. Hittar ursäkter, som att barnen tar mycket tid. Det gör de ju. Men lite tid har jag ju. Jag har inga ursäkter kvar längre.

Share
Arbetsliv

Får man vara känslig på jobbet?

Lämna en kommentar
Tågfönster
En av anledningarna till att jag vill frilansa är möjligheten att resa och få omväxling.

Jag vill fortsätta att prata om att vara introvert och högkänslig i förhållande till andra människor, till exempel på arbetet.

Jag har länge velat fram och tillbaka: ska jag försöka få en anställning eller ska jag fortsätta som frilans?  De senaste månaderna har jag gått på en och annan anställningsintervju för jobb jag borde kunna passa för. Vis av erfarenhet har jag varit absolut öppen med vilken sorts personlighet jag är (grön enligt DISC-testet). Jag har sagt att jag ibland mår bra av att jobba ensam. Jag umgås gärna med andra men behöver tid att ladda och koncentrera mig emellanåt. 

Hittills har ärligheten inte lett till några anställningar – och sanningen är ju att jag helst vill frilansa. Det är bara den ekonomiska osäkerheten som gör frilanslivet en smula frustrerande. Annars älskar jag det!

Och så högkänsligheten…

Häromdagen var jag på ett möte med andra föräldrar som också har barn inom autismspektrat. En kvinna där berättade om sin tonårsdotter som nyligen fått en diagnos och sa att dottern tidigare mått så dåligt att de ”nästan förlorat henne”. När mamman berättade detta slog hennes sorg och oro emot mig som en flodvåg och en stund var det som om jag satt inne i denna våg och bara kände med henne. Det här lät ju flummigt, men jag har insett att det är så jag fungerar runt människor. Jag känner alltid av känslor och förstorar dem kanske med min egen fantasi. Jag kan bli helt utmattad av för mycket interaktion, särskilt med människor jag inte känner så bra (att sitta inuti den där vågen var inte på något sätt obehagligt, snarare nästan terapeutiskt, men det tog på krafterna).

Svårt dra nytta av känsligheten

En del skulle kanske säga att högkänslighet är en tillgång, men det är många som drar sig för att anställa en person som är helt ärlig med sådana egenskaper. Tror jag. Du ska helst vara anpassningsbar på en arbetsplats. Kunna sitta i ett stimmigt kontorslandskap. Inte ställa så många specialkrav. Iallafall om du är ny och inte har bevisat att dessa särskilda önskemål är nödvändiga för att du ska kunna leverera geniala resultat.

Nåväl. Det går sakta men säkert framåt för mig iallafall. Här och där gör jag genombrott. Hittar nya kunder och nya sätt att bevisa vad jag kan. Ibland handlar det om att bara fortsätta sträva och ha is i magen. 

Share

Krönikor om att arbeta med skrivande.