Den perfekta releasepresenten kom så klart från Johanna Strömqvist som läst boken i manusform och hjälpt mig att förbättra den! Den kan jag ta med mig om jag får göra skolbesök.
Ja, kära vänner, då är min bokbebis utsläppt i världen! Här går den att beställa (den finns också på Adlibris och Bokus).
I tisdags hade jag släppfest med ett begränsat antal vänner och släktingar (på grund av liten lokal). Det var väldigt mysigt och kaotiskt.
Redan innan boken släpptes, den 2–3 december, genomförde jag min första ”miniturné”, bestående av ett framträdande på bästa kulturevemenanget Chimos vänkväll på Tellus Bio i Midsommarkransen, följt av ett författarsamtal i Uppsala. På lördagen stod jag även några timmar på en julmarknad utanför Litteraturens hus i Uppsala, där författarsamtalet ägde rum. Det var en spännande erfarenhet att möta potentiella läsare och att prata med andra, mer rutinerade författare. Kvinnan vid bordet bredvid sålde lokalt ankrade deckare som gick åt som smör. Själv blev jag glad över att min okända bok köptes av två barn. Det ena barnet övertalade sin mamma att köpa boken för att den verkade så spännande, det gjorde min dag!
Den som vill ha mer frekventa uppdateringar om vad som händer bör följa mitt öppna instagramkonto @ordinsamling (se skärmbild nedan).
Såhär ser mitt officiella Instagramkonto @ordinsamling ut.
Manusredigering pågår! Jag skickade just in en ny version av Klockan som ägde tiden till redaktören. Massor av detaljer och ändringar gjordes för att förhoppningsvis reda ut alla logiska luckor.
Jag har kommit fram till att jag är mest förtjust i att skapa stämningar när jag skriver. Att få historien att hänga ihop är den stora utmaningen för mig. Troligen är det därför jag inte har blivit klar med något förrän nu.
En annan del av författarrollen är marknadsföringen. Visst har den här bloggen och Facebooksidan funnits ett tag, men i övrigt har jag hittills varit relativt hemlig i sociala medier (trots att jag är utbildad marknadskommunikatör i sociala medier). Det beror på att jag är en ganska introvert person som hellre låter andra stå i centrum. Men nu, kände jag att okej, nu vill jag marknadsföra min bok, så nu får jag lov att kliva fram.
Den 30 augusti skapade jag ett offentligt författarkonto på Instagram. Det fick såklart heta @ordinsamling som den här bloggen.
Jag märkte snart att författarcommunityt på Instagram är vänligt och enormt. Jag började följa några författarkonton lite på måfå och insåg att det verkar finnas hur många som helst. De flesta följer tillbaka när man har ett öppet konto. Jag gör samma sak, följer de konton som är öppna tillbaka. Jag tror inte på det där med att man ”måste” ha fler följare än dem man följer och sådant tramsigt statustänk. Jag tror snarare på vänlighet. Det behövs i dessa dagar då mycket i omvärlden känns ganska nattsvart (läs: valresultatet).
På författarkontot vill jag försöka vara någorlunda underhållande och personlig men inte privat, som det heter. Det privata, bilder på mina barn och sådant, har jag på mitt stängda konto.
Jag medger att jag har varit lite orolig över att jag skulle orka underhålla ett offentligt konto, men just nu känns det mest roligt, med tanke på att boken är på väg (jag kan inte riktigt tro det förrän jag har den i min hand).
Och det är onekligen lite lättare att få till ett Instagraminlägg än att skriva en bloggpost.
Om du har ett öppet Instagramkonto, följ mig gärna så följer jag tillbaka!
Tänkvärt klotter som jag såg i en tunnel där jag bor för en tid sen.
Jag står vid en tröskel och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Framför allt undrar jag om mitt fria skrivande bär, om det är någon idé att fortsätta.
Många andra kreativa personer känner säkert igen sig i berg- och dalbanekänslan av euforisk kreativitet varvad med uppgivenhet, så fort något negativt inträffar (till exempel en refusering eller ett dåligt betyg).
För några veckor sedan lyssnade jag på Söndagsintervjun med Isabella Löwengrip, alias Blondinbella.
Jag ska ge en resumé till er som inte hängt med: I sitt Sommarprogram för något år sedan sa Isabella att hon skulle lämna Sverige för USA där hon skulle bli ”världens mäktigaste kvinna”. Då drev hon flera företag och bodde i en stor Lidingövilla med egen kock och make-up-artist i hemmet. Sedan kom smällen. Pengarna var slut och imperiet föll. Nu har hon ”bara” ett litet hus på Lidingö och ska leva ett vanligt Svenssonliv (nåja).
Efter diverse hyllningar på kultursidorna av hennes mod att lämna ut sig själv, skrev Anna Axfors en tänkvärd krönika i GP om att Löwengrip borde få ett pris för hur hon fått seriösa medier engagerade i hennes nya ”ärliga” persona trots den förutsägbara storylinen.
Ett avsnitt av Skrivarpodden från i höstas, där kommunikationschefen Karin Jihde intervjuas, fångade mitt intresse. Självklart måste man skapa en kommunikationsplan även för sin egen skrivarpersona.
Det borde jag veta, jag som har läst marknadskommunikation inom sociala medier. Men jag är 70-talist (uppvuxen i ett välfärdssamhälle där jantelagen säger att vi inte ska framhäva oss själva) och därtill ganska introvert och osugen på att synas.
Men även om jag inte vill synas måste jag bli tydligare med min kommunikation. Det lärde jag mig också av Isabella Löwengrip som på 90-talisters vis redan i tonåren fattade att hon måste skapa en persona som folk förstod.
Nu grubblar jag över hur jag ska komma över tröskeln. Jag funderar bland annat på att anlita en lektör, kanske rentav försöka mig på egenutgivning. Vi får väl se. Jag börjar med att bearbeta mina manus lite.
Förslag på positioneringskarta över yrket professionell skribent (om jag ligger rätt vet jag inte, allt är relativt).
Idag har jag gjort en SWOT-analys och en positioneringskarta över mig själv. Nja, inte MIG som privatperson, utan om mig som småföretagare.
Vad är då en SWOT?
SWOT står för Strengths, Weaknesses, Opportunities och Threats, alltså Styrkor, Svagheter, Möjligheter och Hot.
Jag fick idén när jag höll en kurs i marknadsföring för några andra småföretagare. Att lista och kategorisera kan vara ett sätt att få syn på sina styrkor och svagheter som yrkesmänniska och småföretagare, och förhoppningsvis kan det också öppna för just möjligheter samt göra dig lite mer förberedd på dåliga händelser. Om du har identifierat vilka hot som finns mot din verksamhet har du förhoppningsvis också tänkt ut en back-up-plan.
Här kommer mitt första försök till SWOT, som kommer att kunna modifieras med tiden.
Styrkor
Jag är…
… en god stilist, jag kan skriva
… en god lyssnare och lätt att arbeta med enligt arbetsgivare
… mycket kunskap om vissa ämnen (skola, utbildning, jämställdhet, sociala frågor)
… livserfarenheter som jag kan använda i arbetet (till exempel min sons Aspergerdiagnos och min egen erfarenhet av att vara introvert)
… utbildning och kunskap om kommunikation i digitala kanaler och sociala medier
Svagheter
Jag är inte förtjust i att sälja och vara påstridig. Det gör att jag inte är någon riktig skjutjärnsjournalist, och även att jag har svårt att hålla ut i säljprocesser.
Mitt behov av att dra mig undan för bästa möjliga resultat kan ibland uppfattas som ointresse/dåligt engagemang om man inte känner mig.
Jag är tydligen ”äldre” enligt vissa (över 40), fast det är ju inget att göra åt. Däremot kanske jag måste övertyga någon trångsynt person om att jag har koll fastän jag är så gammal.
Möjligheter
Jag hoppas kunna fördjupa mig i de ämnen jag specialiserat mig på (skola, utbildning, jämställdhet, sociala frågor, samt diagnoser och att vara annorlunda)
Jag skulle kunna utveckla mina kunskaper i sociala medier också, och utbilda andra småföretagare som inte har så stora grundkunskaper. (Läs mer i förra inlägget ”Ta det goda med det onda”)
Generellt ska jag fortsätta att arbeta med min förmåga att kommunicera så att folk förstår mig!
Och så vill jag förstås alltid bli en bättre skribent och skriva skönlitterära böcker, men det är liksom ett sidospår!
Hot
Konkurrensen är och har alltid varit stor, både bland journalister, skribenter, författare och kommunikatörer.
Ur ett längre perspektiv kanske min yrkesroll, åtminstone den som sociala medie-redaktör, är hotad av robotar och automatiska publiceringsprogram.
Vad är en positioneringskarta?
Ett annat verktyg som företag kan använda är en positioneringskarta. Jag testade att göra en på skoj, för min egen verksamhet (se bilden ovan). Det tog en stund; positionerna kan flyttas runt åt olika håll hur länge som helst.
Om du analyserar vilken konkurrens din verksamhet har, kan du både inspireras av andra och förstå vilka sidor du vill utveckla. Du kan också få syn på dina styrkor.
Jag har det senaste året läst till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin. Där har jag dagligen matats med budskap om hur viktigt det är att få spridning på sina inlägg i sociala medier. Gillamarkeringar i all ära, men det allra mest värdefulla är att folk kommenterar och delar ens inlägg. Då visar de ett verkligt engagemang. Naturligtvis måste man själv delta i de diskussioner som uppstår eftersom sociala medier handlar om att bygga relationer (förutsättningen är förstås att diskussionerna är konstruktiva).
Jag är kanske den enda i min klass som gillar Twitter, och det beror säkert på att jag är journalist och tycker att Twitter är en bra kanal för nyheter och samhällsdebatt.
Men på Twitter förekommer också illasinnade debatter, där vissa människor verkar finna nöje i att missförstå andra (läs gärna den här DN-artikeln som publicerades när Twitter fyllde tio i våras). Det är lätt att bli missförstådd när man ska sammanfatta sina tanketrådar på 140 tecken.
Min introverta personlighet ställer till det för mig. Å ena sidan har jag ofta starka åsikter och vill vara med och påverka. Å andra sidan känner jag ett visst obehag av att stå i centrum. Det kan bero på konflikträdsla, men också på att jag sällan är tvärsäker i de frågor som engagerar mig – till exempel det mänskliga psyket, jämställdhet och utbildning eller huruvida en bok är bra eller ej. Ofta kan jag svara folk med ”ja, när du säger det, det har jag inte tänkt på”. Eller dylikt. Jag skulle helt enkelt inte platsa i SVT:s program Debatt (som tack och lov har lagts ner – de gånger jag råkade se det mådde jag fysiskt dåligt av att folk inte fick tala till punkt).
Ibland tweetar jag något som får spridning, men istället för att bli glad över att nå ut blir jag orolig att någon ska bli arg på mig. Samma sak om jag har en åsikt i en sluten grupp på Facebook. Ändå kan jag inte låta bli ibland.
Så kanske mår jag oftast bäst av att dölja mig bakom en organisation eller en redaktion. Men jag förstår ju också att det finns ett värde i att mitt eget ”personliga varumärke” är synligt (här skrev jag om vad jag tycker om det begreppet).
Mitt blogginlägg om uttrycket ”personligt varumärke” fick några intressanta kommentarer. Jag är inte ensam om att tycka att uttrycket skaver.
Min journalist- och skrivarkollega Helena Isaksson Baeck skrev till exempel: ”Varumärke och människa är varandras motpoler i min värld. Mitt professionella varumärke skulle jag däremot kunna tala om. Då kan man kanske beskriva sig själv som den journalist man vill vara.”
Ordet personlig säger ganska mycket i sammanhanget: Gränsen mellan en privat och professionell människa har förflyttats. I sociala medier blandar vi lätt in delar av vilka vi är. När vi söker jobb uppmuntras vi att fundera om vi kan använda våra privata nätverk för att kolla om det där finns tänkbara arbetsgivare. På Nackademin har vi uppmuntrats att söka oss till arbetsgivare vars ämnesområden vi brinner för. I våras kom nyheten att SAOL ska ändra betydelsen för ordet ”nörd” från ”enkelspårig och löjeväckande person, tönt” till ”person med specialintresse”. Fler gör i dag karriär på att de är passionerade nördar inom något område.
Men det är förstås inte alla förunnat att kunna ägna hela dagarna åt det de älskar allra mest. Det finns också en liten risk att man tröttnar på sitt favoritämne. Men den risken är kanske värd att ta?
Här är förslagen jag har fått på alternativ till uttrycket Personligt varumärke:
Uttrycket ”personligt varumärke” är rätt opersonligt om du frågar mig. Finns det inga andra uttryck som är mer mänskliga? Hjälp mig med tips!
Denna blogg startades när jag läste en kurs på min utbildning som heter Digitala verktyg. I slutet av kursen skulle vi lämna in en innehållsplan för vår digitala närvaro, med syftet att stärka våra personliga varumärken.
Jag läste just lärarens kommentarer på min innehållsplan (som jag för övrigt måste följa upp, ser jag). Hon skriver: ”Marja använder begrepp men inte så strukturerat och metodiskt”. Sant! Jag har svårt att ta till mig många av pr-världens begrepp. Uttrycket ”personligt varumärke” är inte helt bekvämt på mitt tangentbord eftersom jag associerar det med en ytlig värld där alla människor är lika utbytbara som mjölkpaket. Uttrycket ligger inom samma kategori som entreprenöriell – något som förväntas av alla människor idag: Vi ska vara smarta och strategiska i varje livsval, och målet är att nå största möjliga personliga framgång. Det är upp till dig själv om du lyckas, oavsett vilka förutsättningar du har. Och så vidare. Ni fattar säkert.
Samtidigt förstår jag att uttrycket har en viss poäng som ett sorts paraplybegrepp för att beskriva en professionell persons trovärdighet. Din kunskap och det du står för vill du ju gärna framhäva så att andra människor får möjlighet att se din fulla potential (ett uttryck jag för övrigt förknippar med mina barns ”Ninjago”-filmer).
För att nå dit kan det vara betydelsefullt att fundera över vilka du vänder dig till, alltså vilka som är målgruppen. Min lärare tyckte för övrigt att jag hade en alltför bred målgrupp. Det måste jag onekligen fundera över!
Men tillbaka till detta med uttrycket personligt varumärke. Jag prövar härmed att göra min allra första Call To Action (något läraren också uppmuntrade mig att göra): Kan det inte gå att hitta något annat som betyder samma sak? Något som känns mer mänskligt? Har ni några tips? Skriv här eller nämn @marjaandrea på Twitter. Hashtag: #mänskligtvarumärke
PS. En Call To Action är en uppmaning till läsarna/följarna/fansen att själva agera, till exempel genom att börja prenumerera på nyhetsbrev, delta i en tävling eller, som här, komma med tips och idéer.
PS2. Läraren som jag nämner var Linn Lindström som jag uppskattade mycket – hon var pedagogisk och mån om att vi skulle förstå. Responsen som jag beskriver ovan är en av mina viktigaste lärdomar hittills.
