Mina akademiska år och människor jag förlorat

I augusti 2002 påbörjade jag en kurs i litteraturvetenskap med dramatikinriktning på Södertörns högskola. Jag var 29 år och hade jobbat på olika tidningar sedan jag var 19, senast som redigerare på Dagens Nyheter. En redigerare är ungefär detsamma som layoutare, med lite mer redaktionellt ansvar. Man sätter rubriker ansvarar för textens paketering. Jag var rastlös och uttråkad och ville inte sitta dagarna i ända vid datorn och redigera, jag ville skriva och resa runt och ställa frågor till människor. Men jag vågade inte ta plats så som jag såg andra göra, främst unga män som verkade se det som självklart att de skulle få spaltutrymme. 

I hopp om mer frihet bestämde jag mig för att ta en paus från tidningsvikariaten och studera på heltid. 

Den akademiska världen var inte heller självklar för mig. Jag har alltid läst mycket skönlitteratur, men är lite för otålig för att bli riktigt bra på att plugga. Dessutom hade jag svårt för det akademiska språket. De satt inte rätt på min tunga, kanske för att jag var skolad i att skriva journalistiskt och begripligt. 

Däremot är jag i efterhand glad att jag tack vare utbildningen har läst en stor del av den tongivande dramatiken från antiken och framåt. 

Men det viktigaste jag har med mig från Södertörn är alla vänner jag fick. Faktum är att jag har de åren att tacka för en stor del av min bekantskapskrets.

Under andra året på Södertörn hamnade jag i samma studiegrupp som Erika, Maria och Kajsa, som kallade sig Ekis. Vi hade många spännande diskussioner om feminism och litteratur. Medan Erika och Ekis var utåtriktade och argumenterande var jag och Maria lite mer lågmälda.

Så här efteråt är jag inte det minsta förvånad att Ekis så småningom blev en känd debattör och författare, hon hade redan då en imponerande skärpa och fick mig alltid att tänka ett extra varv.

Guido i september 2020. Han bad mig köpa parmaskinka.

I mitt försök att lämna redigerarfacket kom jag i kontakt med Guido Zeccola, då kulturredaktör på Stockholms Fria Tidning, som Ekis också skrev för. 

Guido var en märklig man. Han var född i i Italien och var drygt tjugo år äldre än jag. Det tog lång tid innan jag förstod mig på honom, men sedan blev vi vänner.

Nu är Guido död, och det är svårt att beskriva honom. Som Ekis skriver i en träffsäker krönika i Dagens ETC: ”Han var antimoralist men när det blev inne blev han moralist istället, anarkist, religiöst intresserad, konservativ, men på det där radikala sättet som levnadsglada människor ofta blir när de blir äldre.”

Han var ganska melodramatisk av sig och beklagade sig ofta över sin sviktande hälsa. En dag var det inte längre små krämpor: Han hade obotlig cancer. Han sa att han inte var rädd för döden, men jag upplevde att han var besviken över att livet skulle ta slut.

Det här är jobbigt att skriva: Ibland orkade jag inte med honom, även när han var döende. Jag tyckte att han krävde för mycket av mig. Jag hade ju jobb och familj som tog energi av mig. En gång skällde han på mig för att jag inte gillade hans Facebookinlägg tillräckligt ofta. 

Ekis skriver också att han uttryckte sig klumpigt mot henne, att han hade en ”enfant terrible-sida”. Det var delvis därför jag höll honom på avstånd. Han ville egentligen väl, men hade inte alltid den rätta tonträffen.

Under sjukdomstiden sågs vi några gånger på hans gård, han insisterade att jag skulle ha munskyddet på. Sista gången, i början av sommaren, åt vi lunch på pizzerian utanför hans lägenhet i Stureby. 

Efter sommaren skrev jag bara ett tråkigt, korthugget mejl till honom. Jag glömde att gratulera honom på 70-årsdagen i augusti. Och kanske hade han sagt så många gånger att han skulle dö att det blev som i sagan om Peter och vargen, jag trodde det nästan inte. 

Men jag förstod det direkt när hans dagliga Facebookinlägg upphörde efter den 30 september. Han hade sagt att han skulle lägga ut något så länge han levde.

Guido är inte den enda från åren på Södertörn jag förlorat. Maria i vår studiegrupp dog av en hjärntumör för ett år sedan, i september 2020. Hon blev bara 41 år. Maria var en väldigt omtänksam person, glad och känslig. Det är fortfarande overkligt att jag inte kommer att höra hennes gotländska röst igen.

Share

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.