Jag är en skrivande person. Journalist, kommunikatör och aspirerande författare. Jag ska försöka hålla mig till ämnet skrivande, men andra tankar kan säkert slinka in.
Äntingen kan jag bjuda in till releasepartyt för Shortzines, den lilla antologin där jag medverkar med en novell.
Här är inbjudan:
Kom och fira Shortzines med oss! Mingla och lyssna på textuppläsningar av författare som medverkar i den lilla läckra textantologin. Tegar Förlag startade i slutet av 2017 och har flera bokutgivningar på gång till hösten 2019. I september kom det första numret av Shortzines ut, nr två i december. Antologin kom till för att det fanns behov av ett forum där fler texter fick chans att bli publicerade och synas. I Shortzines kan du läsa flera olika noveller, såväl realistiska som rejält skruvade. Nu vill vi fira utgivningen med er! Passa på att köpa Shortzines nr 1 och 2 (swish eller kontant) på plats. Det går också fint att förhandsbeställa nr 3 (utkommer april) samt anmäla intresse till att medverka i Shortzines. Tid: Onsdag, 27 februari, 18.00-20.00 Plats: Galleri Hera, Hornsgatan 36, Stockholm. Vi bjuder på ett glas vin eller alkoholfri dryck. FRITT INTRÄDE MEN ANMÄLAN SENAST DEN 25:E FEBRUARI TILL: shortzines@tegarforlag.se Välkomna!
Samtidigt som är min och dotterns favorit just nu. Bild från Natur & Kultur.
31 böcker har jag läst under 2018, enligt min dokumentation (Listan innehåller 33 böcker, men två avslutade jag aldrig).
Sedan 2016 dokumenterar jag vad jag läser för att minnas bättre. Jag dokumenterar vuxenböcker och de flesta kapitelböcker för barn, men är inte helt konsekvent. Jag har dock valt att inte dokumentera alla bilderböcker, det blir så många att jag inte orkar hålla reda på alla.
Men när jag ändå är inne på bilderböcker måste jag rekommendera Samtidigt som av Emma Adbåge, en rimmad bok för yngre barn (cirka 3-6 år). Den är så himla fin, både jag och min dotter älskar den! Jag lånade den på biblioteket för att jag ska skriva en essä om barn- och ungdomsböcker som handlar om tiden. Så här har jag hittills skrivit i essäutkastet:
”Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt: ”samtidigt som Adjan tappar en tand / står en pappa och tröstar sin dotter / samtidigt som Pia matar en and / läser Hanuko ut Harry Potter”. Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär (bilden på den förälskade Alle Boman är helt oslagbar!) och någon matar sin hund. Det är en helt underbar bok faktiskt.
30 böcker på ett år är kanske mycket för vissa vanliga bokläsare, och det är mer än mina tidigare dokumenterade år då antalet lästa böcker har legat runt 20–25. Men jämfört med professionella bokbloggare och liknande är det förstås ingenting. Inte för att jag tävlar. Jag vill bara minnas.
Jag har skrivit om min läsning tidigare under året i inläggen ”Jag är i alla fall bra på att läsa böcker” och ”Skruvat matriarkat stack ut i sommarläsningen” . Favoritläsningen i slutet av året var Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Det slog mig hur viktig tonen i en bok är för mig. Gaiman har en ton som tilltalar mig väldigt mycket. Jag gillar Bergmark Elfgrens universum också. Mina bokcirkelvänner var inte lika förtjusta och påpekade att den kunde ha redigerats och varit lite kortare. Kanske hade de rätt, men det var inget jag tänkte på medan jag läste.
Jag håller som sagt på med tiden som tema just nu, det ingår i mitt kursarbete på Kreativt skrivande III, och det syns i min läslista. Troligen kommer det att synas även i kommande blogginlägg.
Jag drömmer om en känsla av ett flödande vattenfall, men just nu känns det mer som trögflytande olja.
Januari är här och jag har en känsla av att jag rör mig i trögflytande olja efter flera lediga dagar med mycket mat och dryck. Vid den här tiden på året önskar jag (lite grann) att jag hade en chef som sa åt mig vad jag ska göra.
Men eftersom det är jag som är chefen ska jag istället använda mig av pomodoro-metoden. Den innebär 25 minuters koncentrerat arbete då du inte får kolla sociala medier eller mejl, inte hämta kaffe eller gå på toaletten. När de 25 minuterna är slut får du ta en paus och göra allt detta. Jag använde tidigare Kanbanflow för att klocka hur mycket tid jag lägger på olika jobb, men kom av mig. Jag ska försöka komma igång med det igen. Det kan bli ett sätt att jobba mer effektivt. Tack Svenska nomader för artikeln som påminde mig om detta!
Tips från coachen
För ett par år sedan träffade jag en coach som sa att jag blev mer avslappnad på rösten när jag pratade om mitt skönlitterära skrivande (jämfört med det journalistiska). Hon rådde mig också att använda en meditationsapp för att bli mer fokuserad.
Jag laddade ner en app som heter Mindfulness och har olika guidande meditationer, från 1 minut upp till 30 minuter långa. Periodvis har jag använt 3-minutersmeditationen på morgnarna innan jag har börjat arbeta, men tyvärr glömmer jag lätt att använda den.
Jag försöker också febrilt att följa coachens andra råd och fokusera på det skönlitterära, men det stressar mig att inte veta hur det ska gå med ekonomin, så jag lever i en stympad frihet.
Den lilla munken har tappat sin hand men ser glad ut ändå.
Detta leder osökt tankarna till en liten plastmunk (eller vad det är) som jag fick på en Kinarestaurang för flera år sedan (se bild). Kyparen sa att han symboliserade frihet, men hans ena hand var avhuggen. Jag tänker ofta på att mitt liv har blivit just så: Stympad frihet.
Nu siktar jag på att bli klar med ett barnboksmanus under våren. Manuset är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Trots min beslutsamhet att bli klar drabbas jag med jämna mellanrum av svåra existensiella tankar kring min egen betydelselöshet i den hårda konkurrensen. Det är så väldigt, väldigt trångt i bokvärlden. Jag får jante-tankar av typen ”vad kan lilla jag tillföra? Varför ska någon lyssna på mig?”.
Är vi skadedjur?
De existensiella frågorna har också med klimatkrisen att göra. Den senaste tiden har tankar på att vi människor är skadedjur på jorden jagat mig.
Jag gjorde ett test på www.klimatkontot.se som visade att mitt klimatavtryck ligger på 1,8 ton koldioxid per år. I jämförelse med andra i västvärlden är det lågt: Vi har ingen bil, vi flyger sällan och jag äter nästan bara vegetariskt. Jag sopsorterar så mycket jag kan. ÄNDÅ ligger jag en bit över det som enligt Klimatkontot kännetecknar hållbar utveckling. Känslan av att det är OMÖJLIGT att göra rätt kan lätt övermanna en och det värsta är paradoxen i att det enligt många är dåligt för miljön att skaffa barn.
Men de flesta som har barn vet att de ger livet en mening, även när de är skitjobbiga.Innan jag fick min son för elva och ett halvt år sedan grubblade jag mycket över varför jag ville ha barn. Jag har skrivit om mina tankar och känslor i den fiktiva novellen ”Den blå hästen på floden” som finns i magasinet Shortzines, utgiven av Tegar förlag (se mitt förra blogginägg).
Jag får inte ihop det: Varför är vi programmerade att vilja fortplanta oss om vi bara förstör jorden när vi gör det?
För den som känner igen sig kan jag också rekommendera Hanna Hellquists Vinterprogram. Hon avslutar med en strimma hopp: Att sätta ett frö i jorden kan vara ett sätt att ge tillbaka av det du tagit av jorden.
Mina nyårslöften blir därför att sätta några fler frön i jorden, att meditera mer och att jobba mer metodiskt, till exempel med ovan nämnda pomodoro-metod.
Jag har gjort novelldebut! Förlaget är litet, skriften likaså, men det är ett steg i rätt riktning. Novellen heter Den blå hästen på floden och bygger på en dröm jag hade för 7-8 år sedan när jag längtade efter att få ett syskon till min son och var otålig över att inget hände. Kolla in Tegar förlags Facebooksida för mer information.
Förhoppningsvis ska vi ha releasefest för den lilla antologin efter jul. Mer information kommer!
Till dess får ni gärna läsa mitt nyhetsbrev med julhälsning. Jag har hittills bara fått iväg nyhetsbrev två gånger om året, men under 2019 siktar jag på att skicka ett i kvartalet. Jag frilansar för organisationer som inte är superbra på att nå ut med de texter jag skriver för dem så jag får jobba lite själv för att marknadsföra dem.
Jag hann med en lunchpromenad i Gävle. Solen sken, det kändes som en evighet sedan sist!
Ikväll är jag i Gävle. Äntligen har jag fått ro att jobba med mitt alltför försummade bokmanus. Både på tåget hit och nu ikväll, på det spartanska hotellrummet, har jag haft flitiga skrivpass. Jag skriver uppenbarligen bäst när jag inte har möjlighet att göra något annat.
En annan bra skrivstund är när min dotter är på gympa. Då sitter jag i en tråkig vänthall, ibland omgiven av barn och deras föräldrar. Men jag stänger av deras ljud och skriver på, ibland på datorn, ibland för hand.
Det är mycket svårare att skriva på vardagarna, på kontoret. På kontorstid känner jag ofta att plikterna med betalda jobb kallar. Denna pliktkänsla är ofta en källa till stor frustration, men just nu, när jag faktiskt har skrivit lite, känner jag mig rätt nöjd.
Jag måste erkänna att jag är mycket förtjust i att bli anlitad till jobb som innebär resor och nätter på hotellrum, då får jag en paus från de stressiga tjatmorgnarna. Efter dessa pauser blir jag en snällare och mer tålmodig mamma.
Men det är ovant att vara ensam med sig själv! Och skrivandet är inte precis lustfyllt, det är mer som ett inre tvång. Emellanåt läser jag om hur ensamt författaryrket är. Kanske behövs ensamheten om du ska få något gjort. Kanske är min brist på ensamhet en anledning till att jag får alldeles för lite skrivet.
Som jag har skrivit tidigare läser jag Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet just nu. Skrivarkurser är mitt sätt att få deadlines och ha någon som väntar på min text. Nästa deadline är 10 december och jag måste fortfarande få ur mig minst fem sidor till dess.
Bilden är lånad från Instagramkontot @closetoclassy.
Två ämnen snurrar i mitt huvud den här veckan: Min sons skolgång och klimatet.
Min son har Aspergers syndrom (ASD), och går i femman i en kommunal skola i Stockholm. I veckan skulle hade vi utvecklingssamtal med hans nya lärare. Jag var lite orolig att hon skulle säga att han måste anstränga sig mer för att komma i tid, för i veckan har han kommit fem minuter för sent varje dag eftersom han är superkänslig på morgnarna och ”låser” sig vid minsta motgång. Han kan fastna i olika ”tankeloopar” eller lägga sig raklång och säga att han måste ”ladda om systemet”. Då går det inte att tjata på honom, för honom står tiden still. Man skulle kunna likna honom vid Skalman som tycker att ”skynda” är ett fult ord.
I perioder går det ganska bra att komma i tid till skolan, men nu är han i stort behov av höstlov.
Jag har konstant dåligt samvete för att han kommer för sent så ofta. Jag är rädd att andra tycker att jag är en slapp förälder som inte uppfostrat honom ordentligt. Därför svider det extra mycket när någon publicerar debattartiklar som den här: ”Uppfostra ditt eget barn – skyll inte på lärarna”. Jag är glad att Mia Östlunds svarade på ovan nämnda artikel: ”När ska ni fatta att min son inte är ouppfostrad?”. I hennes text kände jag igen mig så mycket att jag nästan började gråta.
Överraskningen
Så vi satt alltså på utvecklingssamtalet och jag väntade mig att läraren skulle säga, vänligt men bestämt, att min son måste anstränga sig mer för att komma i tid. Men istället sa hon att hon tycker att det går bra på morgnarna. Även om han är fem minuter sen smyger han in, tyst och försiktigt.
Hon berättade också om matteuppgifter som han inte gjort, men när hon frågade visade det sig att han snabbt visste hur han skulle lösa dem. Hon såg helt enkelt att han kunde, men han visar det inte alltid så tydligt.
Jag har full förståelse för de lärare som inte känner att de räcker till för alla barns behov, men min sons lärare visar att det går, tack vare kunskap om hur barn med diagnoser fungerar. (Medan vi pratade låg ett annat barn på en soffa utanför och var ledset över något).
Jag skulle inte ha förstått mig på diagnosbarn lika bra om jag bara hade haft min dotter, som är betydligt mer neurotypisk. Därför blir jag trött och ledsen när folk tror att vi npf-föräldrar gnäller och försöker stjäla uppmärksamhet från de ”normala” duktiga barnen eller, som sagt, bara har varit dåliga på att uppfostra våra npf-barn.
***
Om jordens undergång
Min andra tanke den här veckan handlar om klimatångest. Jag hörde intervjun med Mats Strandberg i Lundströms bokradio. Han pratade om sin nya bok ”Slutet” som handlar om tiden innan en fiktiv komet förintar jorden. Jag är mycket förtjust i Mats Strandbergs böcker, men den kommer jag förmodligen inte att läsa eftersom tankar på jordens undergång framkallar en enorm ångest hos mig. Jag vill ju att mina barn ska få en bra framtid. Men jag tror att jag hade gillat boken när jag var ung och barnlös och inte var lika medveten om min egen dödlighet.
Enda vägen framåt för denna blödiga mamma är att försöka hitta postiva initiativ. Jag blev peppad av den nystartade @klimatklubben, som finns på Instagram och i en Facebookgrupp. Den visar att jag är långtifrån ensam. Jag gillar fokuseringen på lösningar i stället för att drunkna i deppiga fakta.
Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i.
Så börjar Den hemliga historien av Donna Tartt i Nille Lindgrens översättning. Det är en av de böcker som har präglat mig mest, och den förstameningen sätter stämningen direkt. Den är rent av en sammanfattning av bokens handling.
I torsdags var jag i Växjö på workshop, som en del av kursen jag läser nu, Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Vi fick i uppgift att ställa en fråga som rörde vårt skrivande. En av mina kurskamrater, Christine Bergkvist Björklund, frågade oss hur viktig början på en text är, i dessa tider då allt går snabbt och vi lätt blir distraherade. Vi har ibland bara några sekunder på oss att fånga människors intresse. Det har hänt flera gånger att jag på måfå har bläddrat i en bok jag inte känt till, och fått en känsla av de första meningarna som avgjort om jag ville köpa eller låna boken i fråga.
Min slutsats är att man inte ska få alltför stor prestationsångest för att skriva den perfekta förstameningen, i alla fall inte i början av skrivprocessen. Den meningen kanske inte kommer förrän resten av boken är klar.
Jag har ingen erfarenhet av att ge ut böcker, men när jag skrivit många texter. I första versionen blir första stycket inte alltid så bra utan är en transportsträcka fram till den ”rena” texten. Det händer ganska ofta att jag stryker det första stycket i en text.
Här är några litterära förstameningar för er att suga i er (jag har bortsett från eventuella prologer):
Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet!
(Milan Kundera: Varats olidliga lätthet. Översättning: Ulla Bruncrona)
Ljuset kommer krypande in över de plöjda åkrarna.
(Josefin Klougart: En av oss sover. Översättning: Johanne Lykke Holm)
”För att födas på nytt måste man först dö”, sjöng Gibril Farishta medan han tumlade ner från himlen.
(Salman Rushdie: Satansverserna. Översättning: Tomas Preis)
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.
(Françoise Sagan: Bonjour tristesse. Översättning: Lily Vallquist)
Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Francisco.
(Sara Stridsberg: Drömfakuliteten)
She had been watching him for three weeks.
(Siri Hustvedt: The enchantment of Lily Dahl)
En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades.
(Orhan Pamuk: Det nya livet. Översättning: Dilek Gür)
Försäkringsagenten vid North Carolina Mutual Life Insurance lovade att flyga från sjukhuset Barmhärtigheten till andra sidan av Lake Superior.
(Toni Morrison: Solomons sång. Översättning: Mårten Edlund)
Blev ni sugen på att läsa någon av böckerna? Det är kanske lite för lite att bara läsa en mening, men jag tyckte ändå att det här var ett roligt experiment. Jag kan rekommendera alla dessa böcker. Några av dem läste jag för många år sedan, men de lever fortfarande kvar som starka läsupplevelser, och de står kvar i min bokhylla för att jag har som ambition att läsa om dem.
Så här glad brev jag av att moderera ett samtal med Fatima Bremmer! Foto: Susanna Kumlien
Jag hörde sägas att en del människor är mer rädda för att tala inför folk än för att dö. Därför vill jag berätta hur jag har botat mig själv från den värsta scenskräcken.
Härom dagen var jag moderator/intervjuare vid ett författarsamtal med Fatima Bremmer på JMK, Stockholms universitet. Jag var där i egenskap av styrelseledamot i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet, och det var jag som hade drivit igång författarsamtalet med Fatima eftersom jag tyckte mycket om hennes bok ”Ett jävla solsken” och hade träffat henne när jag jobbade på Svenska Dagbladet för tio år sedan.
Det är nog svårt för dem som inte lider av scenskräck att förstå vilken utveckling jag har gått igenom. I många år var jag en person som noga undvek att tala inför folk eftersom framträdanden var så traumatiska när jag gick i skolan. På EPALE-bloggen beskrev jag känslan så här: ”Allas blickar riktas mot mig. Hjärtat skenar och strupen snörs åt. Som i ett töcken hör jag mig själv svamla fram något som bara vagt påminner om det jag hade planerat att säga. Det enda jag vill göra är att lämna scenen så fort som möjligt.”
Biologisk förklaring
Det här har jag skrivit förr, men alla kanske inte har läst: När jag läste Susan Cains bok ”Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” (2013) fick jag en aha-upplevelse och kände stor lättnad: Det fanns en biologisk förklaring till att det var så svårt för mig att tala inför folk! Enligt Cains efterforskningar har introverta personer vidöppna informationskanaler som lätt blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler och tar inte in allt i rummet på samma sätt.
Att vara introvert och blyg är inte samma sak, men när jag var liten var jag båda. Jag mötte ofta vuxna som inte kunde dölja sin irritation över att jag var så tyst och tillbakadragen. Förmodligen hade dessa vuxna aldrig varit blyga själva, eller så hade de glömt hur det var.
Det är lätt att tänka att ett barn är tyst av ointresse. När jag själv möter ett blygt barn måste jag backa bakåt och minnas den förlamande känslan av att inte våga prata.
Vad var jag rädd för? Att säga något fel, tror jag. Att vara fel, inte duga. Att inte förstå koderna och bli utdömd. Det kan låta dumt nu, men det har faktiskt tagit över 40 år för mig att sluta bry mig om vad andra tycker.
Var påläst och ha självdistans
Vad har då förändrats? Varför vågar jag ta mer plats nu, i mogen ålder? Jag prövar att lista några svar:
Jag ärpåläst. Det är viktigast av allt. Enligt Susan Cain är extroverta ofta bättre på att improvisera och tydliggöra sina kunskaper medan vi introverta behöver förbereda oss mer, trots att vi egentligen kan minst lika mycket om ämnet. Därför ser jag alltid till att kunna mitt ämne så pass bra att jag kan prata obehindrat om det.
Jag har tränat. Ett tips är träna på att tala inför inför välvilliga vänner eller arbetskamrater, eller att gå en kurs. Själv fick jag mycket träning under min yh-utbildning på Nackademin (marknadskommunikatör inom sociala medier) där vi var tvungna att tala inför de andra efter varje grupparbete. Det var inte alltid roligt, men det gav rutin.
Jag försöker ha självdistans. Jag är över 40 och bryr mig inte lika mycket om vad folk tycker om mig. Jag behöver inte vara snyggast och bäst på allt, jag duger ändå. Så försöker jag tänka (men misslyckas ibland).
Jag tänker: vad vill publiken ha? Detta har också med självdistans att göra. Jag tänker att 99 procent av personerna i publiken struntar fullständigt i vem jag är. De är alldeles för upptagna av sig själva och är där för att lära sig något för sin egen utvecklings skull.
Jag kan inte allt, och det är ok. Jag har just nu några uppdrag som cirkelledare på ABF, som en del i min ”självterapi” mot scenskräcken. Där kommer ständigt nya utmaningar eftersom publiken består av vuxna människor som kan mycket, ibland mer än mig. Då måste jag försöka hitta saker jag kan lära dem. Jag får skärpa mig och vara ödmjuk. Kan jag inte svara på en fråga får jag helt enkelt säga ”jag vet inte, men jag ska ta reda på det till nästa gång”. Då kan det svida lite i ”duktig flicka”-reflexen och jag kan tänka att jag inte var kunnig nog. Men jag försöker tränga undan den sortens känslor.
Återhämtning. Jag måste också se mina begränsningar. Jag är en känsligoch introvert person och behöver därför vila upp mig efter den här sortens framträdanden. Det måste jag tillåta mig själv.
Jag hoppas att dessa tips kan hjälpa någon! Sist men inte minst har jag lovat mig själv att aldrig bli irriterad på ett blygt barn. Jag får aldrig glömma vem jag var.
Det känns trots allt som om livet rör sig uppåt just nu…
Så kom den, rivstarten av höstterminen. Det innebär bland annat känslomässiga berg- och dalbanor som styrs av hur sonen (som har Aspergers syndrom) mår. Jag är stolt över att ha ett barn vars ”utanför boxen-tänknande” kan vara nästa steg i den mänskliga evolutionen (enligt den australiensiska forskaren Tony Attwood, se denna Youtubefilm). Men jag hade gärna sluppit de tjatiga stressmorgnarna. Jag menar: andra 11-åringar går till skolan själva, men inte min. Hans lillasyster, som precis har börjat sexårs och än så länge tycker att skolan är ny och spännande, måste alltid gå omvägen förbi storebrorsans skolbyggnad och vinka av honom.
Nya kontoret!
När barnen är lämnade ska jag ställa om och försöka jobba så effektivt som möjligt. Det går också upp och ner, men jag är glad över min nya kontorsplats hos frilanskollektivet Fantoma vid Mariatorget (Stockholm). Jag hade inte klarat att sitta ensam hemma varje dag, men det är en välsignelse att jag har möjlighet att jobba hemma när jag behöver.
Nya manuset!
Den här hösten satsar jag på att skriva ett manus till en barnbok där huvudpersonen har många likheter med min son. Boken är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Jag vill inte avslöja mer om historien nu, men jag har bollat synopsis med sonen och han är mycket förväntansfull. För hans skull måste jag helt enkelt ro projektet i land!
Förlagskontraktet då?
Ni undrar säkert över rubriken. Ja, jag har faktiskt fått ett förlagskontrakt! Det gäller inte manuset ovan, men en novell som ingår i antologin Shortzines, utgiven av Tegar förlag. Så här presenterar jag min novell: ”Den blå hästen på floden handlar om en fas i livet som var väldigt livsavgörande för mig: Ville jag ha barn? Kunde jag få barn? Jag har sett många i min omgivning brottas med liknande frågor, och ville utforska hur det känns när du inte kan styra över naturen.”
Shortzines nummer 2 ges ut lagom till jul, den 14 december. Mer information kommer!
Jag läst Naomi Aldermans bok The Power när jag åkte för att intervjua en kvinnojour. Kändes passande.
En roman om ett skruvat matriarkat, en om att vara halvfinne, en uppslukande ungdomsbok och en antologi. Här kommer några anteckningar om min läslogg sedan i maj.
Kvartal 2 började med Den tredje hustrun av Lisa Jewell som inte var något vidare. En bladvändare med nästan provocerande krystad intrig och unken slutkläm. Den kunde jag ha klarat mig utan (det var en bokcirkelbok så jag valde den inte själv).
Momo eller kampen om tiden av Michael Ende lästes för min 11-årige son i utbildande syfte. Mina barn kommer inte undan min barndoms favoritböcker. Jag kunde konstatera att huvudhistorien fortfarande är lika briljant och magisk men att vissa scener har åldrats och blivit en smula långrandiga.
Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne av Victoria Rixer gillade jag. Ni kan läsa mer om mina tankar i Tidningen Kulturen.
Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om journalistpionjären Ester Blenda Nordström som jag varmt kan rekommendera. Den var värd sitt Augustpris! (Den 12 september intervjuar jag Fatima i JMK:s lokaler, ett samarbete mellan Mälardalens frilansklubb och JMK, ifall ni missat).
Vegetarianen av Han Kan är en märklig, obehaglig och i mina ögon överskattad bok. En del gillar den, men bered er på att den framför allt är obehaglig och lite av en kulturkrock.
The Power av Naomi Alderman är en av årets mest minnesvärda böcker (den finns nu på svenska, med titeln Makten, utgiven av Modernista). Boken handlar om att världens kvinnor upptäcker en ”muskel” i höjd med nyckelbenet (?) som innebär att de kan ge andra kraftiga, smärtsamma och dödliga elektriska stötar. Ungefär som elektriska ålar. Maktbalansen förändras och boken blir till en skruvad spegelbild av nutiden, till exempel när Alderman beskriver hur en våldtagen man känner sig. Det sorgliga är att Aldermans matriarkala universum inte blir bättre än det patriarkat vi lever idag. Boken är fruktansvärt våldsam och känns som gjord för att bli tv-serie vilket den mycket riktigt också ska bli. Det ironiska är att den person jag sympatiserade mest med var en man, journalisten Tunde. Det är säkert ingen slump och jag läste i en intervju (som jag tyvärr tappat bort) att han också är Aldermans favoritperson i boken. Alderman hade självaste Margaret Atwood som mentor när hon skrev boken, vilket ger respekt. Jag föll inte för boken till fullo, mest för att jag ofta blev mer äcklad än berörd, men jag tror som sagt att den kommer att göra sig bra som tv-serie.
Ordbrodösen av Anna Arvidsson är en underhållande och mys-rysig ungdomsbok som jag slukade på några dagar. Dialogen kändes lite konstruerad ibland, men annars gillade jag boken. Hade jag varit tonåring (och inte lika kräsen) hade jag förmodligen blivit golvad.
Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (44 författare, redaktörer är Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson) är en antologi av Föreningen Arbetarskrivare. Den handlar om arbete och klass och väcker minnen från sommarjobb och extrajobb. Jag är väldigt tacksam över att jag idag inte sitter fast i ekorrhjulet på en arbetsplats där livet går ut på att längta efter fyra veckors semester om året. Som de flesta antologier fastnar jag mer för vissa texter (och tecknade serier) än för andra, men det är en viktig bok. Fler borde skriva skönlitterärt om arbetslivet.
