Jag är en skrivande person. Journalist, kommunikatör och aspirerande författare. Jag ska försöka hålla mig till ämnet skrivande, men andra tankar kan säkert slinka in.
Sociala medier får mycket kritik, av förståeliga skäl. MEN – i snälla sammanhang är sociala medier verkligen en fantastisk källa till kunskap! Jag är med i ett par så kallade ”gäris”-grupper på Facebook, där jag upplever att samtalsklimatet alltid är vänligt och inkluderande. Gäris är slang för brud, tjej, kvinna och alla gärisgrupperna är undergrupper till Streetgäris som på sin Wikipedia-sida beskrivs som ”StreetGäris är en intersektionell rörelse för kvinnor och icke-binära som stöttar, lär ut och inspirerar varandra genom empowerment (egenmakt), solidaritet och gemenskap”.
En av mina absoluta favoritgrupper är Litteraturgäris där det går att skriva om vilken bok som helst, från högt till lågt. Inget snobberi, bara kärlek till böcker. Jag har inte närstuderat alla inlägg, det förekommer säkert konflikter, men jag har hur som helst stor glädje av gruppen. När jag frågar om boktips inom ett ämne kommer alltid en flodvåg av intressanta tips, ofta så många att jag blir alldeles överväldigad.
Härom dagen frågade jag om tips på böcker om sjöjungfrur, eftersom det på bibliotekets sida mest dyker upp olika varianter på Disneys Den lilla sjöjungfrun. Tipsen bara flödade in! Det stora problemet blir att välja vilka jag ska läsa.
En bok som jag upptäckte genom en DN-intervju med Kayo Mpoyi, och som genast väckte min nyfikenhet, är The Deep av Rivers Solomon. Den handlar om ättlingar till slavkvinnor som har kastats överbord och lärt sig att andas under vatten. Jag påbörjade den igår, så det är för tidigt att ge något omdöme. Här är förresten min 2020-läslista så här långt.
Varför undersöker jag ämnet sjöjungfrur, undrar ni. Jag kan avslöja så mycket som att det har med mitt projekt på Kreativt skrivande 5 att göra. Än så länge är allt för nytt, så jag vill inte skriva mer än så. Just nu.
Jag har börjat på masterkursen i Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och nu känns det att kraven skruvas upp! Ny handledare, ny grupp, och framför allt – väldigt specifika krav på vad vi ska arbeta med.
Vi får inte fortsätta på ett tidigare projekt, utan ska skriva något helt nytt på ungefär 50 sidor.
Vi kan inte skriva en del av en roman, utan ska skriva en avslutad berättelse, alltså en långnovell, en novellsamling eller en diktsvit.
Jag hade inte fattat det när jag sökte till kursen och blev villrådig först. Mitt problem är att jag har en ganska lång startsträcka inför ett skrivprojekt och att jag behöver skriva in mig i det. Det var precis vad jag gjorde under förra läsåret då jag gick magisterkursen. Kanske tog jag inte slutprodukten på tillräckligt stort allvar?
Nu försöker jag ändå hitta ett sätt att få fram embryot till en 50-sidig novell på det tema som jag har grävt ner mig i under det senaste året.
Så här skriver jag i projektbeskrivningen:
Först den 25 augusti, efter att jag hade skrivit ett tiotal sidor och kände att jag var på rätt väg, såg jag att jag denna kurs ska skriva ett ”helt nytt projekt på 50 sidor”. Aj aj, skulle jag inte kunna fortsätta med denna idé som jag kände för och hade laddat inför? Om jag börjar på ett helt nytt projekt kommer jag att sitta med samma dilemma som förra året, det vill säga att jag inte har hunnit processa berättelsen och därmed riskerar att skriva en massa dålig text för att komma in i berättelsen.
De nya sidorna är dock helt nyskrivna, det är bara scenen under vatten som är samma händelse som tidigare (den är dock bearbetad). Så jag tror att jag kan göra detta till en ny berättelse. Det är väl många författare som återkommer till samma teman och skulle man inte kunna se detta som en fortsättning på magisterkursens berättelse, som en del av en bokserie om man så vill.
Essän som ska lämnas in parallellt med det skönlitterära projektet ska också vara en smula vassare än tidigare: ”Under läsåret ska ni lägga fram en essä (ca 20-30 sidor), i vilken ni analyserar en konstnärlig process eller annan litterär och estetisk frågeställning. Ni kan diskutera ett författarskap, ett enskilt verk, ett genreproblem, göra en analys av bildspråk, utforska tolkningsfrågor eller något annat med anknytning till den kreativa processen eller i relation till konstnärliga forskningsperspektiv.”
Jag känner viss hjärtklappning, en känsla av: ”Hjälp, vad gör jag här”? Samtidigt är det bra. När kraven ökar skärper jag mig. Det är rent av tur att jag inte har så vansinnigt mycket jobb just nu. Jag ska försöka genomföra uppgifterna detta läsår så bra jag kan.
Mitt idolfoto av Margaret Atwood från Kulturhuset i Stockholm den 3 juni 2015.
I början av sommaren berättade jag att jag anmält mig till två sommarkurser. Jag trodde att jag behövde fler högskolepoäng för att skramla ihop till en fil kand. Mitt i sommaren kontaktade jag LInnéuniversitetet och fick veta att jag har haft en fil kand sedan 2015! Jag hade glömt att räkna in kurserna i kreativt skrivande.
Detta besked sänkte min motivation att fullfölja mytologikursen som inte är så rolig som jag hade trott. Kursen innehåller alltför många historier om stridande män (Iliaden, Troja, Kung Arthur…). Jag har också svårt för att engagera mig i frågeställningarna. Kanske är det helt enkelt så att religionsvetenskap inte är något för mig. Jag har nu avbrutit kursen, och känner lättnad. Jag säger som organisationskonsulten Marie Kondo: does it spark joy? Nej, denna kurs gjorde inte det, så jag lägger ner. Jag måste tänka mer så i fortsättningen, åtminstone när det gäller sysselsättning som inte bringar in pengar.
Däremot är kursen Dystopier för vår tid på Lunds universitet riktigt rolig, med många Zoom-seminarier med en sympatisk och engagerad lärare (Anders Mortensen). Det är kul att nörda loss i ämnet dystopier. Men jag märker att jag är lite rädd att skriva något självklart. I akademiska sammanhang drabbas jag fortfarande av mindervärdeskomplex, trots min fil kand. Det är en av många anledningar till att jag idag valde att inte lägga fram mitt paper till ett seminarium för att få VG. Jag tar denna kurs för min egen skull, för inspiration, och är därför nöjd med ett G.
Jag är inte den enda som väljer att skriva ett paper om Kazuo Ishuguros Never let me go och Margaret Atwoods Oryx och Crake. Det är dessa två böcker på kurslistan som jag har läst i sin helhet. De andra har jag läst enligt anvisningar, mellan 40 och 60 sidor.
Här är några ord om det jag läst:
• Kazuo Ishuguros Never let me go är väldigt rörande. Jag tvivlar aldrig på att huvudpersonerna Kathy, Tommy, Ruth och de andra är lika mänskliga som jag, att de är kännande och tänkande individer. Men i själva verket är de kloner, skapade enbart för att vara organdonatorer till ”riktiga” människor. Deras sorgliga öde präglar hela boken.
• Juli Zehs Tomma hjärtan är en satir som påminner om nutiden, fast med en obehaglig skruv. Hennes värld är ganska trovärdig, men hård och deprimerande. Jag känner att jag besparar mig själv lite cynism när jag inte läser vidare.
• Hungerspelen av Suzanne Collins har jag läst tidigare, högt för min son. Jag är imponerad av Collins skickliga sätt att bygga upp en värld, och jag gillar verkligen huvudpersonen Katniss. Men som många kurskamrater påpekade, har ungdomsböcker ett annat tilltal än vuxenböcker, och det blir en viss kontrast efter att ha läst de andra böckerna. Collins text är lite mer svartvit, lite enklare. Inte sämre, bara en annan genre.
• I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin har en väldigt, väldigt cynisk berättare. Jag önskar att jag inte hade läst våldtäktsscenen i början, den hemsöker mig. Jag vill inte läsa vidare.
• Konspirationen mot Amerika av Philip Roth handlar om ett alternativt Amerika där Charles Lindbergh, piloten med nazistsympatier, vann presidentvalet. Jag har inte läst ut boken, men kan tänka mig att göra det eftersom det var den, tillsammans med Never let me go och Oryx och Crake, som jag gillade bäst.
• Underkastelse av Michel Houllebecq vill provocera, och det fungerar. Jag blev jätteprovocerad av huvudpersonens människo- och kvinnosyn. Men det var intressant att lyssna till diskussionerna som pågick på kursen om boken. Meningarna var väldigt delade. För egen del tror jag dock inte att det kommer att ge mitt liv något att läsa vidare i en så cynisk bok, så jag kommer inte att läsa ut den.
• Oryx och Crake av Margaret Atwood har jag läst en gång tidigare. Jag är ett stort Atwood-fan eftersom hon är så smart och bygger upp sådana genomtänkta världar. Boken, som kom 2003, är djupt oroande eftersom Atwood har gjort sin research när det gäller biologisk forskning och vetenskap, men den är också väldigt rolig.
Detta är inte Mister Solros utan ersättaren från blomsteraffären.
När vi kom hem efter en vecka i sommarstugan hade min 8-åriga dotters solros dött. Jag hade gjort en vattningsanordning med ett snöre i ett plaströr som ledde ner i en kruka med vatten, men jag hade missat att lägga ett lock över vattenkrukan. Vattnet hade tagit slut, kanske dunstat eller druckits upp av ekorren som brukar springa upp på vår balkong.
Dottern grät så hjärtskärande över ”Mister Solros” som hon sått i skolan och som inte ens fick blomma. Mitt och sambons hjärtan gick nästan sönder. Hon vill inte sätta ett nytt frö, inte utsätta sig för smärtan en gång till. Sambon köpte en solros i blomsteraffären som tröst. Den står i alla fall ett par dagar. Kanske är det bra för ett barn att träna på tankar kring liv och död på detta sätt.
För en tid sedan försökte jag läsa Jättehemligt av Barbro Lindgren för dottern. Hon gillade början jättemycket, men efter några kapitel blev det för mycket sorg och död. Vi bytte till Madicken och Junibackens Pims av Astrid Lindgren. Den funkar bättre, även om den också innehåller väldigt mörka historier om fattiga människor och en farbror vars fru har dränkt sig och deras barn. Jag älskade Madicken som barn och förstår varför nu. Jag känner igen mig i Madickens stora medkänsla med alla som lider. Samtidigt är Madicken själv inbäddad i trygghet bland spetsgardiner och köttbullar, och det är skönt. Då blir inte smärtan för stor.
Och angående Mister Solros: Vi kanske begraver honom på gården, det kan bli en fin ritual.
En blå portal som finns på pappas och bonusmammas sommarställe i Stockholms skärgård. Nästan som ett maskhål?
Jag försöker redigera mitt barnboksmanus Syskonklockan. Den version jag skickade till de stora förlagen väckte inget intresse. Jag bad en skrivarvän, Helena Isaksson Baeck, att titta på det och se om hon hade flera bra ändringsförslag. Nu är inledningen mer ”pang på”. Tack Helena, Angelica Öhrn och kurskamrater och lärare på Linnéuniversitetet, Kreativt skrivande 3 som har läst och peppat mig!
Nu försöker jag gå igenom den övriga texten men är ärligt talat ganska nöjd med den som den är och har svårt att göra några större ändringar. Eftersom jag tidigare har fått flera uppmuntrande refuseringar svider ointresset lite extra. Hängde allt på att inledningen inte fångade dem? Eller var det bara dålig tajming för att bokbranschen befinner sig i kris? Hamnade manuset i en ”slaskhög”? Tänkte de att jag bara var ännu en morsa som ville skriva om sitt barn?
Jag ska nog skicka det till en lektör och sedan ta en förlagsrunda till. Men varje redigeringsrunda gör ont, kanske för att jag har tappat lite av det naiva hoppet jag hade innan jag skickade iväg manuset. Vad kan jag göra för att väcka intresse för denna berättelse? Vill något barn läsa?
Så här börjar Syskonklockan nu:
Syskonklockan, Kapitel 1
Någon har satt upp ett papper på väggen i vår grotta. Det är gulnat och i hörnen sitter fläckar av gammal häftmassa. Texten är skriven med orange tuschpenna.
”Maskhål i rymden gör att man kan flytta sig i tiden. Om du åker genom ett maskhål kan du resa framåt och bakåt i tiden. Det är farligt att åka in i ett maskhål för om du inte hinner igenom det dör du. Du förintas, går upp i atomer.
En dag kanske någon kommer på hur man ska ta sig igenom ett maskhål. Jag hoppas det, så att jag får veta hur världen blir i framtiden. Om du som läser den här lappen och vet hur man gör – kom till 2007 och hälsa på mig!”
Längst ner har det stått något mer, men texten är utsuddad.
Jag läser lappen flera gånger.
”2007”, säger jag. ”Det var ju året innan vi föddes. Har den suttit här i tio år?”
”Va? Coolt! Undrar vem som skrev den,” säger Oscar.
Oscar är min bästa vän. Han är också min granne och den jag är med mest. Ibland är jag med de andra killarna, men Oscar är den som förstår mig bäst.
Han och jag går nästan alltid hem från skolan tillsammans. En del dagar orkar jag inte prata med någon efter skolan. Då är det som om hjärnan ska explodera inifrån. Vi brukar gå till Grottan. Det är vår hemliga plats. Den ligger i vår källare. Vi bor i ett hus där det finns gångar som inte används som källarförråd, de bara är där under huset.
Det finns ett rum där, bakom en dörr, och Oscar är den enda som har nyckel dit.
I Grottan finns en fåtölj, en hylla med serietidningar och lådor och en trasmatta på golvet. Där finns också en gammal hoprullad madrass. Jag gillar att krypa in i den och känna mig inbäddad i det mjuka.
Oscar sätter sig i fåtöljen och jag kryper in i madrassrullen. Oscar verkar ha glömt maskhålen. Han läser serietidningar. Jag blundar och tänker på rymden. Jag har läst om maskhål på nätet. Forskarna TROR att maskhål finns på riktigt. Det skulle vara svårt att hålla dem öppna tillräckligt länge för att något ska kunna passera genom dem.
Jag surfar runt lite, men avbryts när det kommer en uppdatering om ett spel. Då spelar jag istället.
Oscar petar på mitt huvud med sin fot. Klockan är halv sex. Skit också. Jag har legat i madrassrullen i två timmar. Det kändes som fem minuter. Jag hatar tiden. I skolan går den jättelångsamt, men när man får vara ifred och tänka så går den supersnabbt.
Jag gillar inte att komma hem när alla redan är hemma. Jag vill vara ifred en stund… men både pappa och Wilma har kommit hem. Pappa ställer fram en tallrik till mig. Jag sitter ensam i köket och tittar på maten. Korven är skrynklig och makaronerna luktar annorlunda. Pappa och Wilma har gått från bordet. Pappa diskar. Mamma jobbar sent idag.
Från vardagsrummet hör jag att Wilma tittar på My little pony. Jag har hört den melodin så många gånger att det gör ont i öronen.
”Hallå där, Valter, glöm inte att äta”, ropar pappa när jag reser mig från stolen.
”Maten luktar konstigt”, säger jag.
Pappa suckar.
”Valter. Det här är inte okej. Du borde förstå att mat kallnar när man inte kommer hem i tid. Jag har varit snäll och värmt den åt dig”, säger han.
”Jag gillar inte uppvärmd mat”, säger jag.
”Du har ju inte ens smakat”, säger pappa. ”Du kan inte säga att du inte gillar något som du inte har smakat.”
”Okej, okej. Jag ska smaka”, mumlar jag och stoppar en makaron i munnen. Den är seg och äcklig och jag spottar genast ut den.
”Jag har smakat. Jag är mätt. Får jag gå nu?” säger jag.
”Skyll dig själv om du blir hungrig sen”, mumlar pappa och sköljer av en tallrik.
Jag går till soffan och fortsätter att läsa om maskhål. Det är aldrig någon som har rest genom ett maskhål, och om det skulle gå, om du inte blev förintad, skulle du inte veta var i tiden du hamnade . Kanske hos dinosaurierna, kanske mitt i andra världskriget eller bara i en tom rymd där jorden inte finns.
I framtiden kanske de finns. Jag läser sammanfattningen av en film som handlar om en man som reser genom ett maskhål för att rädda världen från undergång. När han kommer tillbaka har ingen tid gått för honom, men på jorden har det gått över åttio år och hans dotter är gammal och ska snart dö.
Mamma kommer hem. Hon ger mig en kram. Jag tittar ner i min mobil. Hon luktar kall luft.
”Valter, du kommer väl ihåg att ni ska till mormor på lördag?” säger hon.
”Ska mormor komma hit?”
”Nej, ni ska till henne. Pappa och jag ska på middag. Det har vi ju pratat om.”
”Måste vi åka dit? Mormor har ingen wi-fi”, säger jag.
”Ja, vi måste åka dit. Det handlar om jobbet jag söker på universitetet.”
Egentligen hade jag bara tänkt att jag skulle läsa en kurs, och det borde vara en kurs som inte var litteraturvetenskap eftersom jag har några få poäng kvar till en fil kand och måste läsa ett annat ämne än litteraturvetenskap som är mitt huvudämne. Därför hade jag valt mytologin i första hand.
Men så blev jag antagen på dystopikursen (som är litteraturvetenskap) och kunde inte motstå den. Jag tänker också att den är bra research till mitt eget skrivande eftersom jag dras till genren.
Det är typiskt mig att ta på mig lite mer än jag borde. Jag tycker så mycket är intressant, men kan bli splittrad när jag har för mycket att göra.
Men jag tror jag fixar det. Jag behöver bara försöka sänka ambitionerna och intala mig själv att det är ok bara jag får godkänt på kurserna (har tyvärr blivit en VG-knarkare).
Never let me go av Kazuo Ishuguro.
Några ord om dystopikursen: vi ska läsa början på sju moderna dystopiromaner och två av dem i sin helhet. De två vi läser ut ska vi skriva ett så kallat paper om. Detta är romanerna:
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Tomma hjärtan av Juli Zeh
Hungerspelen av Suzanne Colllns
I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin
Konspirationen mot Amerika av Philip Roth
Underkastelse av Michel Houllebecq
Oryx och Crake av Margaret Atwood
Jag är tämligen säker på att jag kommer att skriva mitt paper om Never let me go och Oryx och Crake. Jag vill nämligen utforska ämnen som kloning och konstgjord befruktning på olika sätt.
Att läsa inledningar på romaner med syftet att undersöka hur deras världar presenteras är väldigt lärorikt för skrivandet. Jag hoppas jag kan ha nytta av det.
Tänkvärt klotter som jag såg i en tunnel där jag bor för en tid sen.
Jag står vid en tröskel och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Framför allt undrar jag om mitt fria skrivande bär, om det är någon idé att fortsätta.
Många andra kreativa personer känner säkert igen sig i berg- och dalbanekänslan av euforisk kreativitet varvad med uppgivenhet, så fort något negativt inträffar (till exempel en refusering eller ett dåligt betyg).
För några veckor sedan lyssnade jag på Söndagsintervjun med Isabella Löwengrip, alias Blondinbella.
Jag ska ge en resumé till er som inte hängt med: I sitt Sommarprogram för något år sedan sa Isabella att hon skulle lämna Sverige för USA där hon skulle bli ”världens mäktigaste kvinna”. Då drev hon flera företag och bodde i en stor Lidingövilla med egen kock och make-up-artist i hemmet. Sedan kom smällen. Pengarna var slut och imperiet föll. Nu har hon ”bara” ett litet hus på Lidingö och ska leva ett vanligt Svenssonliv (nåja).
Efter diverse hyllningar på kultursidorna av hennes mod att lämna ut sig själv, skrev Anna Axfors en tänkvärd krönika i GP om att Löwengrip borde få ett pris för hur hon fått seriösa medier engagerade i hennes nya ”ärliga” persona trots den förutsägbara storylinen.
Ett avsnitt av Skrivarpodden från i höstas, där kommunikationschefen Karin Jihde intervjuas, fångade mitt intresse. Självklart måste man skapa en kommunikationsplan även för sin egen skrivarpersona.
Det borde jag veta, jag som har läst marknadskommunikation inom sociala medier. Men jag är 70-talist (uppvuxen i ett välfärdssamhälle där jantelagen säger att vi inte ska framhäva oss själva) och därtill ganska introvert och osugen på att synas.
Men även om jag inte vill synas måste jag bli tydligare med min kommunikation. Det lärde jag mig också av Isabella Löwengrip som på 90-talisters vis redan i tonåren fattade att hon måste skapa en persona som folk förstod.
Nu grubblar jag över hur jag ska komma över tröskeln. Jag funderar bland annat på att anlita en lektör, kanske rentav försöka mig på egenutgivning. Vi får väl se. Jag börjar med att bearbeta mina manus lite.
Jag är inte så förtjust i selfies, men den här från Tom Tits är tillräckligt surrealistisk och ”hemlig”.
15 maj 2020.
De senaste dagarna har jag läst många texter av mina kurskamrater inför opponeringen den 19 maj. För den som inte hänger med läser jag Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet.
Det är alltid lite nervöst att tala om sin egen text. Skönlitterär text blir så mycket mer personlig än artiklar, i artiklarna hämtar jag inte ur mina personliga känslor och tankar på samma sätt.
Syftet med det projekt jag skriver på nu var att hitta tillbaka till lusten, bara låta det komma. Och jag känner mycket lust i projektet. Det är lite spretigt, men det är sådan jag är.
Förmodligen kommer även detta projekt att bli refuserat. Även om jag kan skriva krävs så mycket mer. Framför allt ska manuset gå att sälja. Jag är uppenbarligen inte jättebra på att skriva sådant som förlagen är ute efter.
Mitt förra projekt, Syskonklockan, trodde jag på. Men det blev refuserat. En vän har läst och bland annat sagt att jag måste förenkla språket för att göra det mer inriktat till barn. Och hon har säkert rätt: jag skriver mer för mig själv än för barnen.
Jag ska försöka bearbeta manuset någon dag, men just nu vill jag helst vara i mitt lustprojekt, det jag skriver på nu. Jag tror att målgruppen är unga vuxna, vilket är döden när det gäller försäljning enligt var jag har hört. Men men. Jag skriver ändå. Kanske får jag göra en blogg-följetong av det.
Jag skrollar på Instagram och råkar hamna i sök-funktionen. Selfies, selfies, selfies. Kändisar som vill visa upp sina gulliga barn och få gillamarkeringar. Jag blir trött. Alla vill vi synas och höras. Varför ska jag också försöka?
Samtidigt tror jag att viljan att nå ut är en del av att vara kreativ. Man vill att ens uttryck ska tas emot av någon. Vem jag är som person och hur söta mina barn är, är helt irrelevant, tycker jag. Jag kan skriva under pseudonym. Jag vill bara få möjlighet att skriva böcker. Men det är uppenbarligen inte så det funkar.
Det var dagens tankar, vad vill jag säga med dem? Att jag är stolt över en del jag har gjort, men inte nöjd så länge jag inte lyckas ge ut en bok. Men jag har ingen aning om hur det ska gå till.
Ni minns kanske att Astrid Lindgren och hennes systrar ska ha inlett varje telefonsamtal med de orden. De hade på ålderns höst kommit fram till att det var lönlöst att älta alla ångestfulla tankar på döden. Därför ältades ämnet i dessa två ord, sedan pratade de om annat.
Just nu exponeras vi alla för döden. Vi som är yngre än 80 år och har vuxit upp i Sverige har väl aldrig förr blivit så varse om att coronadöden kan drabba vem som helst av oss, direkt eller indirekt. Indirekt genom att våra anhöriga i riskgrupper utsätts för faror.
Det är omöjligt att värja sig mot historier om människor som har dött ensamma i hemmet; som kanske har kvävts till döds, människor som bara några veckor tidigare var friska. Och om alla som inte fått träffa sina döende släktingar på sjukhus på grund av smittrisken. Hjärtat brister.
Jag håller mig igång på dagarna. Tack och lov har jag, till skillnad från många frilanskollegor, inte blivit av med några uppdrag än så länge. Jag har en hel hög med deadlines den kommande veckan.
Men hur hinner jag då skriva detta undrar ni kanske?
Jo, detta skrivs på natten. Jag vaknade till kort efter insomningen och då var det kört. Tankarna började mala. Rädslan för att drabbas själv slog till. Att inte kunna andas har länge varit min stora skräck. Jag har gjort utredningar för astma men vårdpersonalen som undersökte mig trodde snarare att jag var stressad när jag andades ytligt. Jag tror det är lätta panikångestsymptom som ibland slår till. Därtill har jag pollenallergi.
På nätterna har jag också drömt konstiga drömmar den senaste tiden. Några drömmar har varit så obehagliga att de väckt mig.
Jag tolkar det som att jag bearbetar världens ångest på natten.
Som den optimist jag trots allt är försöker jag ändå se fördelarna även i denna skräckladdade tristess. Här är mina önskningar om ”bra” konsekvenser av coronavåren 2020:
Kriser gör konst mer intressant. Det borde gå att ta tillvara alla känslor som krisen väcker och använda dem i kreativt arbete. Kanske inte nu när allt är kaos, men längre fram. Jag hoppas och tror att det kommer många intressanta verk utifrån detta!
Gemenskapen. Jag önskar att fler har fått förståelse för att vi alla sitter i samma båt på denna jord. Att vi är beroende av att jorden är frisk. Jag önskar i alla fall att detta inte är glömt om några år. Vi är alla i riskzonen för att vi är beroende av våra lungor. (Men för den skull påstår jag absolut inte att fattiga och rika har samma villkor. Uppenbarligen är du betydligt mer utsatt om du är trångbodd och inte har möjlighet att jobba hemma.)
Mindre stress. Visserligen är det psykiskt påfrestande att inte kunna sova, men jag läste nyligen en artikel om att antalet personer som söker vård för hjärtinfarkter i Stockholm har minskat med 40 procent. Förhoppningsvis beror minskningen inte bara på att en och annan låter bli att uppsöka sjukhus av rädsla för smitta. Det borde väl synas i statistiken så småningom om folk går hemma med obehandlade hjärtinfarkter. Nåväl, detta är bara en spaning och inga vetenskapliga fakta. Själv är jag i alla fall mindre stressad (om man bortser från den nattliga ångesten). Jag äter också nyttigare eftersom jag inte får i mig så många energirika uteluncher på stan.
Sist men inte minst: Att alla som jobbar med vård och omsorg får den respekt de förtjänar på alla sätt. Att det satsas på välfärden och att de får bästa möjliga arbetsvillkor.
PS. Jag somnade efter att jag skrivit detta. Skrivandet är en bra katalysator. Rekommenderas!
Jag har tyvärr inte så många bilder av katterna i digital form. Det här är Kajsas unge Kompis som vuxen.
Till kursen jag går, Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet, har jag nyligen lämnat in en essä om gränslandet mellan djur och människa. Och för er som undrar: Coronaviruset finns med i essän, men inte i detta kapitel som handlar om den enda gången då jag har haft husdjur.
När jag var tolv år skaffade vår familj husdjur för första och enda gången. De två kattungarna hade blivit övergivna och behövde akut ett hem. Vi döpte dem till Smulan och Kajsa. Smulan var smäcker och vild, medan Kajsa var lite kraftigare och hade ett lugnare temperament.
Smulan dog innan hon fyllde ett år. Hon hittades död i ett garage, utan skador på kroppen. Kanske hade hon fått i sig råttgift, kanske hade hon inre blödningar eller en dold sjukdom. Vi fick aldrig veta. Det var hur som helst en stor sorg och chock för oss.
Kort efter traumat började systern Kajsa löpa. Vi väcktes på nätterna av ylande katthannar som kände doften hon utsöndrade på långa avstånd. Det var svårt att värja sig mot deras intensiva kärleksyttringar, eller vad man nu ska kalla det. Brunst, hormoner? En hanne blev den utvalde, en stor och röd katt som hette Harry (jag minns inte hur vi visste det). Om det var honom Kajsa gillade bäst vet vi inte, kanske var han helt enkelt den som vunnit slagsmålet om att lägra den löpande honan. Alfahannen. Nu var det parning som gällde för de två katterna. De gjorde det överallt, till och med inne hos grannen till vår stora genans.
I romanen Kvinnan och apan av Peter Høeg (översatt till svenska av Ann-Mari Seeberg) finns ett samtal mellan huvudpersonen Madelene och hennes maktfullkomliga svägerska Andrea Burden. Andrea säger:
(…) Jaguaren lever ju ensam. En dag stöter den på ett doftspår som den följer, driften av ett inre, kemiskt tvång som den inte förstår. Den följer det, och står plötsligt inför ett annat rovdjur. Den känner inte igen det som sin spegelbild, för den har inget medvetande om sig själv. Den känner igen det som ett dödligt hot. Den vill springa – båda djuren vill springa – men de kan inte. En genetisk stupstock håller dem kvar. Hon vänder ryggen åt honom, trycker sig mot marken, han hoppar upp på henne och biter sig fast i hennes nacke. Och vet du varför? Skulle det vara ett uttryck för passion? Av kärlek? Jag ska tala om för dig varför. Det är av en anledning så självklar att inte ens zoologerna har kunnat undgå att se den. Det är därför att om han inte höll fast henne, skulle hon i sitt sinnessvaga tillstånd vända sig om och döda honom. Därefter parar han sig med henne. Och i samma ögonblick som han har dragit sig ur henne och släpper taget, då gör alla januarhonor, alla gepardhonor, alla tigerhonor, alla honkatter samma instinktiva rörelse över hela jorden. Och vet du vad det är? Vet hur de tackar för samlaget? De sträcker halsen bakåt och vrider på huvudet. Och sedan ser de efter om de kan slita av hans halspulsådror med hörntänderna.
Madelene har invändningar och menar att jaguaren kanske har det bra även om det ser ut som om den lider. Andrea svarar:
Alla kattdjurs penis är försedd med hullingar. I det ögonblick den dras ut, trasar hullingarna sönder katthonan. Denna smärta framkallar ägglossningen. Så – genom smärta – försäkrar sig naturen om största möjliga sannolikhet för befruktning och artens fortbestånd.
Betyder det att alla gulliga kattungar blir till genom våldtäkter?
När Kajsa inte längre löpte försvann Harry och så småningom märkte vi att hon var dräktig.
Naturligtvis kunde vi ha hindrat detta genom att sterilisera henne, men vi hade inte hjärta att göra det så kort efter Smulans död. Vi tänkte nog att hon behövde följa sina naturliga instinkter. Vi tänkte också att vi kunde behålla en av kattungarna så att hon fick nytt sällskap.
Ungarna föddes, fyra stycken. Vi behöll en och kallade henne Kompis. De andra fick nya familjer i grannskapet.
Vi var naiva som trodde att Kajsa skulle bli glad över sitt nya sällskap. Under resten av sitt liv betraktade Kajsa Kompis som den hopplösa ungen som aldrig flyttat hemifrån. Hon fräste ofta åt Kompis som var rädd och ängslig av sig.
Kanske skulle vi ha läst på mer om katter innan vi lät Kompis bo hos oss. Innan Kompis blev könsmogen steriliserade vi dem båda eftersom vi varken ville ha fler brunstiga hannar eller söta kattungar i hemmet. Det blev ytterligare en sorg för Kompis som började visa tecken på att hon ville para sig, men jag förmodar att hon inte kunde utsöndra den doft som lockar till sig hannar. Steriliserade katter behåller sin könsdrift.
Jag led med henne, den ofrivilliga och hunsade hemmadottern som dessutom var dömd att vara oskuld för resten av livet. Fast tänker en katt ens på livet i termerna av lyckligt och olyckligt? Jag vet förstås inte.
Kan djur älska?
Psykiatrikern Nils Uddenberg berättar i boken Gubbe och katt – En kärlekshistoria (2012) om hur en liten katt började söka skydd i deras trädgårdsförråd. Motvilligt greps författaren och hans hustru av medlidande med det lilla djuret och började ge det mat. Det slutade med att hon blev deras huskatt. Katten blir en oväntad förälskelse för både honom och hustrun. De är båda lite över sjuttio år gamla och hade inte tänkt ha några husdjur.
Nils Uddenberg reflekterar också en del över hur mycket vi förmänskligar våra husdjur. Är de ens kapabla att känna kärlek på samma sätt som vi människor?
Uddenberg citerar Jane Goodall som under många år levde bland schimpanser. Hon säger i ett radioprogram att hon älskar schimpanser, men de älskar inte henne tillbaka, inte ens de individer som hon har kommit närmast. De kan som mest lita på henne, och om de gör det är hon glad och nöjd och känner att hon har fått ett stort förtroende. Uddenberg menar att det är likadant med Kissen. Hon litar på dem men de litar inte fullt ut på henne.
Lite senare i boken skriver Uddenberg om 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne som bland annat har uttalat sig om att människan, med sin begränsade ”förståndskraft” inte kan veta vad som rör sig i huvudet på ett djur. Jag är inne på samma spår. Vi människor är så fixerade vid att vårt sätt att se på världen är det högsta, att vi är intelligentast på jorden, men det beror på hur man mäter.
Apropå kärlek så känns det ju alltid mysigt när katter kommer nära och gnider sig mot en. Men det har också en biologisk förklaring. Katter har doftkörtlar under hakan och i pannan och när de gnider sig mot oss markerar de helt enkelt revir inför andra katter.
Å andra sidan gör ju vi människor också det. Markerar revir alltså, fast inte genom dofter, åtminstone inte medvetet.
Uddenberg reflekterar, psykiatriker som han är, också över katters trauman och huruvida de kan ha påverkats av att till exempel ha tagits ifrån sin mamma som ungar. ”Även om en kattunges liv är betydligt mindre komplicerat än ett barns, är både kattungar och människoungar däggdjursungar, och alla däggdjursungar har behov av en viss grad av omvårdnad i början.”
Vi var övertygade om att katten Kajsas tvära humör hade sin grund i hennes traumatiska barndom: först blev hon och Smulan fråntagna sin mor och lämnade att dö. Sedan dog Smulan ifrån henne.
