månadsarkiv: december 2017

Arbetsliv

2017 – året då jag lämnade min bekvämlighetszon

Lämna en kommentar
Notis om arbetslivet.
Denna ingress ur Dagens Nyheter var för mig en bekräftelse på att jag valt rätt som inte har en trygg anställning.

2017 var året då jag gick utanför min bekvämlighetszon flera gånger, och då jag bestämde mig för att satsa på att nätverka för att kliva upp ett steg som frilans och egenföretagare.

Året började med att jag tog examen från Nackademin. Det var en lättnad eftersom jag dubbelarbetade under hela studietiden.

Senare under våren arbetade jag med strategiskt kommunikationsarbete för att pröva nya affärsidéer på utbildningsföretaget Learnox. För dem har jag också skrivit målgruppsanpassade texter för hemsidor och sociala medier.

Mitt största steg utanför bekvämlighetszonen var i augusti när jag talade om sociala medier inför 60 företagare i Upplands-Bro – läskigt!

Jag fick ett stipendium från Journalistförbundet för att läsa intensivkursen Social video på Berghs. Jag blev också förtroendevald suppleant i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet. Det resulterade senare i att jag och min journalistkollega Leonarda Arcidiacono gjorde en rekryteringsfilm som ska locka frilansar till Journalistförbundet. Vi gjorde förarbetet (och massor av lärorika nybörjarmisstag) medan proffsiga Ronnit Hasson och hennes team skötte kamera och teknik. Leonarda ska klippa filmen i början av januari. Jag kommer att skymta förbi som statist.

Dessutom har jag arbetat med en sociala medie-kampanj för en konferens om integration och inklusion i Bergen.

Jag har också skrivit en rad lång vanliga artiklar. Jag har gjort jobbresor till Oslo, Lund, Mora, Karlstad och Helsingfors och jag har träffat människor från många olika delar av världen.

Det är bra med summeringar ibland, det ger perspektiv och en översikt. Jag tror inte att jag är den enda frilansen som ibland får en känsla av att jag inte jobbar ”på riktigt” eftersom jag inte går till samma kontor varje dag. Framför allt kan jag se att jag har testat nya saker och träffat många olika sorters människor.

Det har också funnits lite tid att fundera över vad jag verkligen vill och på min blogg har jag dokumenterat min process för att hitta närmare till min kreativitet (alla inlägg om Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” finns under taggen #Cameronkurs). Ett nytt inlägg om den processen kommer snart!

Gott nytt år till dess!

 

Share
Inspiration, Skrivande

Att unna sig lyx

Lämna en kommentar
Färska bär, blåbär, hallon, björnbär
Färska bär är en lyx jag unnar mig ganska ofta. Foto: Pixabay

Det är juletider och jag har träffat släktingar i tre dagar. Det har varit trevligt eftersom jag har turen att gilla min familj. Mina föräldrar skilde sig när jag var sexton men de skötte skilsmässan väldigt snyggt och har alltid hållit sams inför oss barn.

Visst har det funnits sorg, död och kriser även i vår familj men jag har alltid haft en känsla av att mina närmaste släktingar vill mig väl. En del av mina bekanta har berättat om konflikter i sina familjer som gör att jag tycker att jag har anledning att vara tacksam.

Försörjningen…

Kapitel 6 i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” har titeln ”Återerövra ditt överflöd”. Där har vi ett av mina dilemman: pengar och lyx. Jag har aldrig riktigt vågat satsa på skrivandet på heltid eftersom jag har varit väldigt stressad över hur jag ska försörja mig.

Jag kände en gång en tjej som hade en stor lägenhet i centrala Stockholm som hennes pappa betalade hyran till ”så länge hon pluggade” (hon läste en kvällskurs). Jag har hört att hon sedan dess har fått en hyfsat framgångsrik karriär. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att satsa på skapandet, med de förutsättningar i form av tid och lugn som pengar ger. Samtidigt har jag en annan röst som säger att jag inte ska klaga. Jämfört med tiggarna utanför tunnelbanan och mataffären har jag ju ett överflöd.

Julia Cameron skriver dock att vi är fördomsfulla när vi tänker att vi måste först måste tänka på pengar och sedan på kreativiteten. Hon skriver om att tillåta sig lyx, men syftar då på ganska enkla nöjen som att äta färska hallon eller att prenumera på en tidning. Hon uppmanar oss att fundera ut vad det är som skapar sann glädje.

Synkronitet eller synkronicitet?

Synkronitet är ett ord som förekommer i Julia Camerons böcker. Jag blev ställd eftersom jag tidigare hört att det heter synkronicitet. Ordet myntades av Jung, och syftar förenklat på orelaterade händelser som verkar ha ett meningsfullt samband. Det verkar vara samma ord som används på olika sätt i olika översättningar. Min bror Jerker (som är ett levande uppslagsverk) kollade upp det och skrev så här: ”Vid vidare efterforskningar verkar Jungs Synkronicitet på danska och norska ha översatts till Synkronitet. Jungs originalord är Synchronizität, vilket ju är närmare den engelska och vanliga svenska stavningen. Vet inte vilket som är mest korrekt gentemot grekiskan, men å andra sidan så är ordet bildat av en tysktalande så det blir nog ett val vilket som får anses vara mest korrekt på svenska.”

Jag råkade på ett äkta fall av synkronicitet/synkronitet härom veckan då vi träffade en redaktör några minuter efter att vi talat om personen i fråga. Kanske drar vi till oss det vi lägger energi på.

Skrivsprånget

Sist men inte minst skrev jag kommentarer till Skrivsprångets julkalender ända till julafton! Här är veckans urval:

SKRIVLUCKA 18

Uppgift: Fortsätt att skriva på ”Det var en gång…” Skriv minst två meningar och högst fyra meningar.

Mitt bidrag (mycket inspirerat av mina barns fantasilekar): Det var en gång en pojke som blev föreståndare för ett hem med ninja-robotar. De små robotarna var mycket älskvärda men hans jobb var ofta krävande.

SKRIVLUCKA 19

Uppgift: Riktigt nära så ser man detaljer som man annars kanske inte skulle lägga märka till; halvmåneformade ärret på insidan av höger pekfingertopp, rimfrosten som liknar spetsbroderi. Skriv om detaljer och skriv nära. Minst två meningar och max fyra meningar.

Mitt bidrag: De unga är som moln och de gamla som kex. Tittar du nära ser du kristaller, stjärnor, kompass. Och så finns en som har en snabel.

SKRIVLUCKA 21

Uppgift: En fjärils vingslag, dansande fötter, ett framrusande tåg… Denna gång är temat rörelse. Skriv minst tre meningar och max fem meningar.

Mitt bidrag: På kvällarna åkte vi planlöst runt i hans bil som var illgrön och rostig och luktade gammalt läder. När vi lämnat tätbebyggelsen med identiska radhus och höghus och vi kom in på en mindre väg som sträckte sig över ett öde fält, kunde han trycka gasen i botten. Omvärlden susade förbi samtidigt som hårdrock dundrade ut ur högtalarna. Jag blundande och njöt av vinddraget från de öppna fönstren.

SKRIVLUCKA 22

Uppgift: För tidigt, försent, i tid, har inte tid, bortom tid och rum, all tid i världen eller kanske tidsaspekten sett ur ett mer filosofiskt perspektiv… Skriv om tid på det vis du vill. Minst två meningar och max fem meningar. Hoppas du kan ta dig tid 😉

Mitt bidrag: Varför lyckas flugan komma undan dina slag? Kan det vara så att dess tidsuppfattning är olik din? Du tycker att du slår blixtsnabbt men flugan ser din rörelse i slow motion. En elefant som i dina ögon rör sig i långsam takt kanske i själva verket rusar fram?

Share
Inspiration, Skrivande

Jag vill inte göra som Ingrid Bergman

Lämna en kommentar
Ingrid Bergman
Ingrid Bergman. Bild hämtad från Pixabay.com (CCO)

I Stig Björkmans film ”Jag är Ingrid”, som handlar om skådespelaren Ingrid Bergman, berättar hennes barn att hon lämnade bort dem under långa perioder. Ett av dem säger något i stil med ”vi var väl inte så roliga”.

Frånvarande geniföräldrar är ett återkommande tema i biografier. De vuxna barnen berättar att de inte har sett så mycket av sin berömda förälder under uppväxten eftersom föräldern i fråga  har varit upptagen av sin karriär. Det vanligaste är dock att dessa genier är män. Om geniet var en kvinna kan man ge sig den på att hon får skit för att hon var en värdelös mamma.

Det mest glädjande med ”Jag är Ingrid”  var att jag aldrig fick känslan av att Ingrid Bergmans barn var bittra över mammans frånvaro. De verkade snarare beundra henne.

Jag tänker på Ingrid Bergman när jag läser kapitlet som heter ”Vecka 5: Återerövra dina möjligheter” i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet”. Cameron skriver träffande: ”En konstnär måste ha nolltid, tid att göra ingenting. I försvaret för den tiden måste vi vara modiga, säkra och uthålliga. Ett sådant utrymme, tid, plats och lugn och ro, kommer för vänner och släktingar att tolkas som att vi drar oss undan från dem. Det gör vi också.”

Ofta är det väldigt, väldigt svårt att få till den där ensamtiden när du har barn som behöver dig. Mina barns far jobbar ofta helg så då ligger det på mig att underhålla de små liven så att de inte sitter framför skärmar en hel helg. Det är snarare på arbetstid som jag kan få min ensamtid.

Och jag håller inte med om att barnen inte är roliga. Förutom den överväldigande kärleken jag känner för dem, är de en stor inspirationskälla. De säger dagligen saker som jag försöker skriva ner och använda i mitt skrivande.

För att få utlopp för min kreativitet gör jag små saker. Jag har inte alltid lyckats skriva på morgnarna, men nästan alla dagar har jag försökt att skriva något. Jag har också envist skrivit i Skrivsprångets kommentarsfält på Facebook, även när inspirationen har varit obefintlig. Jag har bestämt att det är okej att skriva dåligt, ingen bryr sig i alla fall. Jag gör övningarna för min egen skull.

Här är några av veckans Skrivsprånget-inlägg:

SKRIVLUCKA 11

Uppgift: Mat och minnen. Skriv om en måltid som du minns, sant eller påhittat. Låt sinnena vara med i texten; smak, doft, färg. Minst två meningar och max fem meningar.

Jag skrev: Pulvermos med grillkorv! Det fick vi aldrig hemma, bara på fjället eftersom pappa inte orkade bära dit en påse potatisar. Efter den långa vandringen hade jag aldrig smakat något godare. Vi satt vid en sjö som var grön av alger och solen höll på att gå ner.

SKRIVLUCKA 13

Uppgift: Skriv med inspiration från bilden. Vem är berättaren? Är det husets ägare, en hyresgäst, en besökare eller kanske är det husets egen röst vi får lyssna till? Skriv minst två meningar och max fem meningar.

Jag skrev: De kallar mig hustomten ibland, på skoj, men jag kommer inte norrifrån. Jag kommer söderifrån där det var krig och nu bor jag i deras källare. Jag tvättar och stryker deras kläder och jag lagar saker för att ha något att göra. Jag bad om det, sa att jag blir tokig av att bara vara i källaren med mina tankar. Min värd låter mig städa huset ibland, men bara om jag drar för gardinerna först.

SKRIVLUCKA 15

Uppgift: ”Att se en värld i ett sandkorn/ och en himmel i en vild blomma/ hålla oändligheten i sin handflata/ och finna evigheten i en timme. ” av William Blake. Skriv om motsatser och gärna i diktform.

Jag skrev: De skriker, slåss, vägrar, är omöjliga att få kontakt med. Tar mig för given, låter mig vänta i all evighet för att de ska se klart en Youtubefilm och väntar sig sedan en lång godnattsaga.

Men de kramar, tröstar och älskar helt ovillkorligt också. De är livet.

Share
Inspiration, Skrivande

Skriv-julkalender på Facebook inspirerar

1 kommentar
Skrivsprångets Facebookinlägg den 10 december 2017.
Skrivsprångets Facebookinlägg den 10 december 2017.

Det fjärde kapitlet i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” heter ”Återerövra din integritet”. I detta kapitel blir jag förbjuden att läsa! Jag har inte riktigt möjlighet att följa förbudet; jag läser i jobbet och läser för mina barn på kvällarna, och jag är osäker på om ett läsförbud skulle ge mig något just nu.

Jag har skrivit morgonsidorna alla dagar utom i dag (men dagen är inte slut). Kanske är syftet med läsförbudet att frigöra tankar…

I viss mån har jag kommit längre i min kreativa process än Camerons typiska läsare. Jag skapar redan, men är otålig över att jag aldrig orkar bli klar och nå min fulla potential. Och övningsuppgifterna i detta kapitel, till exempel att beskriva sig själv som gammal respektive som barn, är tankar jag har jobbat med länge (jag skrev om det här).

Dessutom har veckan varit intensiv och jag har nu många intryck att bearbeta. Jag har varit i Helsingfors ett och ett halvt dygn, på möte med NVL (se mitt förra inlägg), och jag har varit på kurs för föräldrar på Aspergercenter. Kursen gav en hel del insikter och inspiration (jag uppskattade särskilt att höra två vuxna ”Aspergare” från Ågesta folkhögskola berätta om hur de fungerar).

Skrivarkalender sätter igång hjärnan

Därför har jag letat inspiration på andra håll än i Cameons bok. Jag fick ett strålande tips av min journalistkollega Inna Sevelius: Att följa Skrivsprångets julkalender på Facebook. Där får följarna en skrivuppgift per dag. Vi skriver i kommentarsfältet. Den som skriver alla 24 dagar får en julklapp. Jag kände inte till sidan förrän Inna tipsade mig den 7 december, så någon klapp kan jag inte hoppas på, men detta känns ändå som en lagom bra utmaning för att komma igång med tankarna. Jag gör en sport av att skriva något utifrån den första tanke jag får, och inte redigera texten alltför mycket.

Här är tre av mina bidrag hittills:

SKRIVLUCKA DAG 8

Uppgift: Apparaten. Hen hade inte kunnat motstå den. Att detta ens var möjligt. Men så stod det faktiskt i bruksanvisningen. Det var bara att vrida på rätt reglage och så… Skriv minst en mening och och max fyra meningar.

Jag skrev:

… skulle de aldrig mer behöva ha panikslagna morgnar för att hinna i tid till skolan. Det var bara att vrida ner alla reglage till 0 så saktade tiden av i tio minuter. Det var tillräckligt för att hinna hitta gömda vantar, nycklar och annat som gjorde att de alltid kom försent. Men professor Elva hade varnat dem: de fick absolut inte sakta in tiden mer än tio minuter. Det kunde störa balansen i universum.

SKRIVLUCKA DAG 9

Uppgift: En harkling i en mikrofon. Sorlet dämpas. En person tar till orda. Platsen bestämmer du själv. Det kan vara ett meddelande från tågpersonalen, ett tal, ett utrop i en högtalaranläggning… Skriv minst en mening och max fyra meningar.

Jag skrev:

”Tåg mot ingenting! Jag måste tyvärr meddela, att om ni inte varit uppmärksamma och observerat att det stod ’Ingen påstigning’ på detta tåg, och om ni inte heller lyssnat till de upprepade ropen i högtalaren där vi tydligt meddelat ’Ingen påstigning på detta tåg’, har ni inget annat val än att följa med till Ingenting. Slut på meddelandet.”

SKRIVLUCKA 10

Uppgift: En auktion, ett museum, en marknad, en loppis… På den plats du väljer ska det finnas många föremål men bara ett är speciellt intressant… Den här gången ska du skriva minst två meningar och max fem meningar. Det ska också finnas med ett frågetecken i din text.

Jag skrev:

Emily stirrade på dockan på loppisbordet och darrade.

”Mår du inte bra?” frågade Wilma.

”Hur kom den hit? Det är ju dockan som gjorde att farbror Elmer föll ner för trappan och bröt nacken”, sa Emily och tog stöd mot systerns axel för att inte falla omkull.

Share
Arbetsliv, Journalistik, Kommunikation

Att tänka självständigt – svårare än jag trodde

Lämna en kommentar

Jag var nyligen i Helsingfors på möte med redaktionen för DialogWeb, en nättidskrift om vuxnas lärande som jag har jobbat med i sju (!) år.

DialogWeb har en redaktör i varje nordiskt land och möts IRL två gånger om året. Övrig tid jobbar alla på sitt håll och rapporterar från sina länder. Vi får ofta i uppdrag att berätta om en ny rapport eller en konferens som NVL anordnar. Det är en utmaning att få forskningsresultat och diskussioner att bli intressant kommunikation.

Turligt nog är jag inte ensam om att ofta fastna i fällan att jag rapporterar rakt av, citerar den ena föreläsaren efter den andra och lämnar in en rapporterande artikel som är korrekt skriven men kanske bara läses av dem som själva var där.

Jag har gått i fällan att tänka mer på att göra uppdragsgivaren nöjd än att fundera över vad läsaren kan tänkas vara intresserad av och behöva i sitt arbete.

Vem skriver vi för?

Vi har ofta brottats med frågan om vem vi skriver för. Jag tror vi har börjat bena ut att läsarna ofta är experter inom sina områden – utbildning, arbetsliv, studie- och yrkesvägledning, forskning. Samtidigt är vår ambition att även icke-experter ska förstå vad vi skriver om.

Discolampa framför skärm, Helsingfors
Vi hade möte i en restauranglokal med discolampor!

På första mötesdagen gav vi varandra respons på texter. Det var väldigt nyttigt. Jag inser att jag som frilans ofta sitter ensam i min lilla bubbla och glömmer att tänka på att det finns en mottagare där ute. Jag bara levererar.

Ibland har jag vetat från början att jag borde göra en extra ansträngning, ringa ett extra samtal, men blivit lat eftersom ingen krävt det av mig. Om jag hade suttit på en redaktion hade jag kanske fått en knuff i baken att ringa upp Bahar som är huvudperson i den här artikeln. Jag blev besviken över att han inte var på plats när jag besökte Morakniv, men kom mig aldrig för att fråga om jag kunde få hans nummer.

Människor sparar energi när vi kan

Ibland behöver du någon annan som säger saker som du redan visste för att du ska vakna ur din egen dvala och bli bättre. Vi människor sparar energi när vi har möjlighet, det ser vi ju när stigar trampas upp på genvägar.

Och jag måste se det positiva i att inte lyckas fullt ut. Hur roligt vore arbetet om jag inte lärde mig något nytt? Jag kan språket nu, men jag måste jobba med att bli mer journalistiskt självständig. Tänka utanför boxen, för att använda ett slitet uttryck. Jag inser att det krävs mod och självförtroende för att göra detta ibland, i synnerhet när du jobbar ensam. Och jag inser hur viktigt det är att träffa andra människor och bolla och diskutera.

Följ gärna vår tidskrift på Facebook, Twitter och Instagram – så får ni se hur vi jobbar med att utveckla vår kommunikation!

Share
Inspiration, Skrivande

”Vreden är en mycket lojal vän”

2 kommentarer

Graffiti i FittjaVecka 3 på min #Cameronkurs började inte så bra. Jag brottades med frustration över min oförmåga att bli klar med något vettigt, följt av den mest skamfyllda känslan av alla: avundsjuka gentemot dem som har lyckats. Ja, ni är säkert många som har varit där (hoppas jag).

I kapitel 3 i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” står det att jag kommer att känna VREDE den här veckan. Sedan förklarar hon att ”vreden är ett verktyg, inte en herre. Vreden ska man dra kraft ur och använda. En väl använd vrede är användbar.
Fienden heter slöhet, likgiltighet och uppgivenhet. Inte vrede. Vreden är vår vän. Ingen trevlig vän. Ingen finkänslig vän. Men en mycket, mycket lojal vän (…). Vreden är inte en handling, utan en inbjudan till handling.”

Tänk om alla arga och frustrerade människor på vår jord kunde analysera sin vrede bättre och använda den till något positivt istället för att hata, tänker jag då. Men det är inte det jag ska tala om nu.

gatukonst i Fittja
Bland uppgifterna i tredje kapitel finns exempelvis:

– Beskriv ditt barndomsrum

– Fem egenskaper du tyckte om hos dig själv som barn

– Titta närmare på dina vanor.

– Gör en lista på vänner som ger dig näring.

– Skriv upp fem personer du beundrar.

– Skriv upp fem personer som du hade velat träffa, men som är döda.

– Jämför de två sista listorna. Titta efter – vad är det du egentligen tycker om och beundrar?

Jag kände mig inte helt träffad av uppgifterna och gjorde några av dem lite halvhjärtat, men en sak noterade jag: De personer jag vill träffa är inte alltid samma som jag beundrar. Jag beundrar många författare, till exempel Margaret Atwood och Åsa Moberg, men det vete fan om det är så viktigt att träffa dem. Jag nöjer mig med att läsa det de skriver. Jag skulle hellre träffa döda släktingar igen, exempelvis min farfars svägerska Kaj Beckman, eftersom jag tror att hon skulle ha större intresse av mig med tanke på att hon var min släkting. Jag är inte så mycket för den där idolgrejen egentligen utan föredrar samtal på en jämlik nivå.

Jag har skrivit morgonsidorna varje dag – fast vissa dagar har det blivit kvällssidor. Jag har inte alltid skrivit tre sidor, men något har det blivit, och nu är min första anteckningsbok full.

Jag har också gjort en konstnärsträff! Eftersom mitt manus delvis utspelar sig i en miljonprogramsförort gjorde jag ett studiebesök till Fittja och Hallunda. Jag åt lunch på Mångkulturellt center i Fittja, det var jättegott och fint. Där var jag i sällskap av en mängd andra kulturtanter i olika åldrar, och det är ju vi som ska rädda världen.

Jag fick inspiration. Bilderna är från gatukonsten i området.

Share