Etikettarkiv: Frilans

Jag är ju företagare för sjutton!

(bild från Giphy)

I går var jag på en bra kurs om att sälja journalistiska tjänster med frilansen Maja-Stina Skarstedt. Hon var så himla strukturerad och uppmanade oss att göra ekonomiska kalkyler (gärna i Excel) över hur mycket vi måste sälja varje månad för att få ut den månadslön vi vill ha. Jag kom fram till att jag, utöver mina löpande uppdrag, borde sälja för åtminstone 30-40 000 per månad. Jag är inte där än.

Maja-Stina var så duktig på att peppa oss att hitta nya sätt att tänka. Jag borde ha vetat det men ändå har jag mer utgått från vad jag vill skriva om istället för att sätta mig in i den potentiella kundens situation och behov.

Jag – en företagare

Och kanske har jag omedvetet dragit mig för att kalla mig företagare. Jag måste bestämma mig för att jag är en företagare. Jag drivs visserligen inte av att vilja tjäna mycket pengar, men pengar är ändå något du måste ha i det här samhället. Och jag måste tänka lite smartare. Jag märkte hos kollegorna som var på kursen att jag är långtifrån ensam om att ha svårt att tro på mig själv. Det är inte så lätt när du jobbar ensam.

Därför ser jag verkligen fram emot att flytta till mitt nya kontor den 1 juli, de som sitter där verkar faktiskt fungera som en riktig frilansgrupp som bollar idéer och hjälper varandra! 

Min tolkning av några av Maja-Stinas tips:

  • Räkna ut vad du behöver sälja varje månad för att få ut den lön du vill ha. En f-skattare kan ju ta ut ungefär hälften av vad vi fakturerar. Sedan måste du dra av för kostnader och hur mycket semester du vill ha. (Den som vill ha hela hennes kalkyl ska gå hennes ekonomikurs, men hon gav mig i alla fall verktyg för hur jag ska tänka). 
  • Även om du drivs av det du brinner för och verkligen vill skriva om, måste du också tänka på kundens perspektiv.
  • Ha som mål att göra en säljaktivitet per dag. Lägg minst en halvtimme på det. Det kan vara allt från att skriva en genomarbetad pitch till att bara höra av sig till någon som du vill jobba för. Det råder delade meningar huruvida man ska skriva ”hej, jag vill bara berätta att jag finns” eller inte, men ibland kan det vara bra att bara så ett frö. Maja-Stina fick till exempel ett uppdrag när hon såg på Facebook att en webbredaktör för en tidning skulle sluta för att skriva en bok. Det stod inget om att tidningen behövde en ny webbredaktör, och det gjorde de inte heller, men när hon skickat frågan fick hon en kontakt som så småningom ledde till jobb. (Mitt eget exempel på att skapa jobb utifrån behov var när jag föreslog för min uppdragsgivare DialogWeb att de skulle finnas på Twitter. Sedan dess har jag varit deras sociala medie-redaktör).

PS. Du som är frilansjournalist är förresten välkommen till Mälardalens frilansklubbs informella träff på Hjärtat på torget den 28 maj! Syftet är att vi ska känna oss mindre ensamma och diskutera sådant som är specifikt för vår bransch.

PS 2. Jag springer för tillfället på en del möten om olika halvtidsuppdrag. Hoppas något av dem blir av. Då kanske jag kan sova bättre på nätterna.

Share

Apropå fem tips från frilanscoachen

via GIPHY

Jag läste just några bra karriärtips till egenföretagare på fackförbundet DIK:s hemsida (tack för tipset, Maria Niemi!). 

Jag började reflektera över hur mycket jag följer karriärcoachen Johan Åkessons råd.

  1. Jag avsätter en del tid till relationsbyggande, bland annat som styrelsemedlem i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet. Härom veckan anordnade vi en frilansträff på temat ”Frilansen och ensamheten” (här har min kollega Beata Hansson skrivit om träffen. Vi planerar minst en till!). Sedan jag läste marknadskommunikation inom sociala medier har jag också blivit mer aktiv i olika branschrelaterade Facebookgrupper, främst Frilansjournalisterna, Frilansskribenterna och Kreatörsgäris. Tidigare var jag lite för blyg för att skriva i dessa grupper inför en massa människor jag inte kände, men det har gått över.
    Jag hoppar ibland på tjänster som dyker upp. Look for skill lyfte fram min profil i sina sociala medier. Stöd dem gärna och gå in och registrera er!
  2. Jag ”går till jobbet” och jobbar oftast kontorstid, antingen hemma, på mitt frilanskontor (som snart byts ut) eller på kafé eller bibliotek.
  3. Gör en plan… gör jag inte riktigt. Planen fungerar i alla fall inte rent ekonomiskt. Den här våren har jag ägnat mycket tid att försöka bygga upp nya relationer med kunder men det har ännu inte synts i min ekonomi. Håll tummarna för att det lönar sig i ett längre perspektiv! Och jag kanske skulle göra ett tydligare schema för dagarna. Ofta har jag svårt att ge tid åt mina kreativa idéer eftersom jag är så stressad över pengar. Min högsta önskan just nu är att slippa den stressen.
  4. Belönar mig själv gör jag inte heller tillräckligt. Hm. Jag borde göra mer!
  5. Skaffa en hållbar ekonomi: Det tuffa med denna punkt är att mitt önskemål om minst 800 kr i timmen + moms (f-skatt) har lett till att ganska många valt bort mig och hittat billigare lösningar. Men det känns inte rätt att jobba för mindre så jag får väl hålla ut. Pensionssparar gör jag, men bara lägsta möjliga belopp eftersom jag inte har råd med mer. Detta är en punkt som kräver en enorm långsiktighet och tålamod.

Mitt jobb är jätteroligt, men jag önskar att frilansens villkor var lite bättre. Friheten kostar. De anställda kanske har tråkigare, men de har förmåner som de kanske inte tänker på.

Share

Varför berättar inte fler om sin utbrändhet?

Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.

Jag tror att fyrtio procent av alla människor jag känner har varit sjukskrivna för stress, varit utbrända, gått in i väggen, haft utmattningssyndrom eller utmattningsdepression eller vad det nu kallas.

Det är ju helt galet! Jag hör nästan dagligen om folk som mår mer eller mindre dåligt av olika orsaker. Själv har jag varit hyfsat bra på att känna av signalerna och har därför inte behövt sjukskriva mig. Men det har varit nära, det är alltid nära.

Jag kände inte av någon nämnvärd stress förrän jag var 20 år och skulle ut i arbetslivet. Först då insåg jag att jag måste leverera och att det var hård konkurrens där ute. Jag fick magkatarr.

Sju år senare, när jag vikarierade på en stor dagstidning, sökte jag upp vårdcentralen för att jag trodde att jag hade astma, jag kunde inte djupandas. Läkarna hittade ingenting och någon frågade ”hur mår du egentligen?”. Mina andningsproblem berodde helt enkelt på stress.

Jag har aldrig kraschat helt. Jag har lärt mig att hantera stress genom att ha väldigt inrutade rutiner, yoga och styrketräning. Plus att jag har en hyfsat stabil familjesituation. När jag har studerat vänner och bekanta som kraschat har deras jobbstress ofta kombinerats med turbulens i privatlivet.

Inte längre ung – men fortfarande duktig

I ”Så ung och så duktig – 10 berättelser om att räcka till” av Katarina Pietrzak, en läsvärd bok från 2002, medverkade min vän Annika som gick in i väggen när vi var i 25-årsåldern. I efterhand har jag ofta tänkt att jag borde ha hjälpt henne mer, att jag borde ha varit mindre självupptagen. Men jag kämpade själv mot stressen att inte räcka till. Jag gör det fortfarande. Jag är inte ung längre men har svårt att skaka av mig duktigheten. Jag har fortfarande vänner som kraschar av olika skäl.

När jag googlade efter boken såg jag också att 90-talisten Isabella Löwengrip hade ”gråtit sig igenom den”. Den har alltså spritt sig till yngre generationer, men har den förändrat något? Varför händer så lite?

Det oroar mig också att stressen kryper ner i åldrarna. Vi var i 20-årsåldern och fick stressymptom på grund av arbetslivet. Idag påverkas unga av höga krav redan i mellanstadiet, om inte tidigare. I min sons tidning KP (Kamratposten) läser jag insändare som får mig att undra vad min generations höga krav på oss själva gör med barnen (se insändarna på bilderna ovan).

Less på att prestationer är allt

Ärligt talat är jag rätt less på att hela tiden vara pigg och glad och visa vad jag kan. Senast häromdagen hörde jag hur viktigt det är att visa vad du kan på Linkedin (jag deltog på ett frukostseminarium anordnat av tidningen Resumé).

Jag är less på att hela tiden definiera mig själv utifrån mina prestationer. Less på att ha känslan av att mina prestationer ändå aldrig räcker till. Även om Isabella Löwengrip, Mia Skäringer och några andra kända kvinnor har lyckats stärka sina ”personliga varumärken” genom att visa sig svaga är det fortfarande få som vill berätta att de har varit utbrända när de söker ett nytt jobb.

Jag tror inte att min bekantskapskrets är unik. Jag tror att alla känner många som har gått in i väggen. Därför efterlyser jag fler som vågar tala om det, så att människor slipper gå omkring och känna att det är dem själva det är fel på. Borde vi inte istället fråga oss vad det är för fel på arbetslivet?

Människan vs. maskinen…

En sista tanke: Jag har hört flera forskare säga att de höga talen av utbrända kan ha göra med  digitaliseringen, att allt går så snabbt. Arbetslivet är turbulent eftersom företagen är rädda om sin överlevnad och därför pressar sina anställda. På samma seminarium där jag hörde det där om Linkedin hörde jag också att vi måste lyfta fram det som är unikt hos oss människor. Jag tänker då att våra känsliga hjärnor gör oss unika och att vi därför måste vara rädda om dem. Att vi måste sluta tävla med maskinerna. Det är ingen ny tanke, men den måste sjunka in hos företagen: Se till att era anställda och era frilansar inte behöver tävla med maskinerna utan värdesätt det som är unikt med dem, just för att de är människor!

Share

Kvinnokamp och oavbruten jakt på uppdrag

Kvinnokamp-symbol
Hittat på ett elskåp i Solberga, Stockholm.

Det är ju Internationella kvinnodagen idag och jag funderar över både mitt förflutna och min framtid.

Jag är ganska säker på att det är på dagen tjugo eller tjugoett år sedan som jag och mina vänner ordnade ett av våra releasepartyn för vårt rockfanzine Akasha. Jag tror att det var den gången som Z-TV kom och intervjuade oss till programmet ”Hemma hos Kajsa”. Vi var iklädda specialtryckta tröjor i olika färger med våra namn under Akasha-logotypen. Jag har precis spelat över inslaget från vhs till dvd och tittat på det med viss bävan.

Akasha på Z-TV
Jag, Annika Borg (f d Sundelönn) och Maria Axelsson (f d Eriksson) intervjuade i Z-TV, 1997 eller 1998.

Även om jag växte upp med föräldrar som ofta talade om jämställdhet var det inte förrän i kvinnokollektivet Akasha som mitt feministiska uppvaknande kom. Marit Bergman och Jennie K Larsson, som var mer pålästa än vi, sa förvånat ”är ni inte feminister?” och där började min bildningsresa. Jag skrev om Akasha i inlägget ”Min tid som cool rocktjej” i mars 2016 och publicerade några av mina gamla artiklar i efterföljande inlägg (under taggen ”Akasha”).

20 år senare…

Min utmaning idag är att hitta de där uppdragen som går att kombinera med livet som förälder. Jag har sökt en del jobb där jag kommit på ”andra plats”. Eftersom jag har uppdrag på deltid och trivs bra med dem vill jag ha fler liknade uppdrag där jag får styra över min tid, men det känns så sjukt svårt att hitta dem!

Stiltjen ger visserligen tid att paketera och skriva mina litterära drömprojekt – men det lär ta lång tid innan de går att dra in pengar på dessa, om det någonsin går.

Förra sommaren gjorde jag en SWOT-analys och positioneringskarta över min egen verksamhet. Tidigare hade jag skrivit om min personliga sociala medie-strategi (informationen i inlägget är lite inaktuell nu). Sedan hörde jag ett ”Sommar”-program där en kvinna sa att ”alla har strategier för sina sociala medier men de talar inte högt om det”. Jag blev förvånad och undrade om jag var naiv som var så öppen med mina strategier.

Fast å andra sidan: Vem bryr sig? Jag skrev detta för att få andra att bli mer medvetna om vad de publicerar.

Summa summarum: Jag söker fler uppdrag. Jag är toppen att jobba med, så hör av er!

Share

Dockorna ska minska min oro

Worrydolls från Guatemala
Worrydolls är små, handgjorda dockor från Guatemala som du berättar on din oro för och lägger i burken. Efter en natt tar de bort oron.

Julia Cameron lyckas fånga upp mig just där jag är i min process. Jag har nu läst det sista kapitlet i ”Lev kreativt” (jag valde att läsa i den nya upplagan), och ser att jag skulle ha klarat kursen på 90 dagar, men nu är det dag 106. Jag sköt kanske medvetet fram tiden lite för att jag inte ville avsluta kursen.

I detta kapitel skriver hon att hon ofta säger åt sina elever att ägna sig åt en hobby, till exempel trädgårdsarbete. ”När en människa är panikslagen över att ha nått halvvägs över bron till ett nytt liv, då kan hon återfå fotfästet genom att plantera om växter i större och bättre krukor.”

Träffande nog står jag i kö till en kolonistuga på Södermalm, Eriksdalslunden. Jag ställde mig där 2012 när mitt yngsta barn var bebis och jag läste ett reportage om en kvinna som hade en stuga där. Eftersom kötiden är minst 10-15 år tänkte jag att det skulle bli perfekt för mig – vid det laget är mina barn tillräckligt stora för att jag ska ha tid att vara på lotten. Jag ser framför mig hur jag gräver i jorden och sedan går in i stugan, gör kaffe och skriver.

Panikkänslan som hon skriver om i första stycket känner jag alltför väl igen. Jag har haft en ganska mörk period av självtvivel och oro över framtiden och pengarna. Det brukar alltid ordna sig, men just nu lever jag med en känsla av att jag har lagt in väldigt mycket energi, först i att vidareutbilda mig och sedan i att  kontakta nya potentiella uppdragsgivare, men inte fått tillräckligt med utdelning. Kanske spelar vinterkylan in, men det känns som om jag kämpar mig uppför en isig backe.

I veckans uppgifter finns ”6. Välj en Gudburk. En vad? En burk, en låda, en vas, en behållare. Något som du kan stoppa ner din rädsla, dina förhoppningar, dina drömmar och dina ängsliga tankar i.”

Hon skriver också: ”När du blir ängslig ska du komma ihåg att din ängslan ligger i burken – ’Gud har den’. Gör sedan nästa sak.”

Det fick mig att associera till mina ”Worry dolls”. Det är en skojig pryl som jag köpte i en underbar butik i Vancouver för tretton år sedan. Worry dolls (orosdockor) är små, handgjorda dockor från Guatemala. Du berättar om din oro för dem och lägger dem sedan i en ask som du lägger under kudden. Efter en natts sömn ska dockorna ha tagit bort det du oroar dig för.

Nu berättade jag för dockorna om mina rädslor som hämmar min kreativitet. Jag hoppas att dockorna tar bort oron i natt.

Jag känner mig inte färdig med boken. Jag kommer att fortsätta med morgonsidorna och jag kommer att bläddra tillbaka och fortsätta med övningarna. Kanske skriver jag inte längre om Cameronkursen varje vecka i fortsättningen, men min process är långt ifrån slut. På återseende!

Share

2017 – året då jag lämnade min bekvämlighetszon

Notis om arbetslivet.
Denna ingress ur Dagens Nyheter var för mig en bekräftelse på att jag valt rätt som inte har en trygg anställning.

2017 var året då jag gick utanför min bekvämlighetszon flera gånger, och då jag bestämde mig för att satsa på att nätverka för att kliva upp ett steg som frilans och egenföretagare.

Året började med att jag tog examen från Nackademin. Det var en lättnad eftersom jag dubbelarbetade under hela studietiden.

Senare under våren arbetade jag med strategiskt kommunikationsarbete för att pröva nya affärsidéer på utbildningsföretaget Learnox. För dem har jag också skrivit målgruppsanpassade texter för hemsidor och sociala medier.

Mitt största steg utanför bekvämlighetszonen var i augusti när jag talade om sociala medier inför 60 företagare i Upplands-Bro – läskigt!

Jag fick ett stipendium från Journalistförbundet för att läsa intensivkursen Social video på Berghs. Jag blev också förtroendevald suppleant i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet. Det resulterade senare i att jag och min journalistkollega Leonarda Arcidiacono gjorde en rekryteringsfilm som ska locka frilansar till Journalistförbundet. Vi gjorde förarbetet (och massor av lärorika nybörjarmisstag) medan proffsiga Ronnit Hasson och hennes team skötte kamera och teknik. Leonarda ska klippa filmen i början av januari. Jag kommer att skymta förbi som statist.

Dessutom har jag arbetat med en sociala medie-kampanj för en konferens om integration och inklusion i Bergen.

Jag har också skrivit en rad lång vanliga artiklar. Jag har gjort jobbresor till Oslo, Lund, Mora, Karlstad och Helsingfors och jag har träffat människor från många olika delar av världen.

Det är bra med summeringar ibland, det ger perspektiv och en översikt. Jag tror inte att jag är den enda frilansen som ibland får en känsla av att jag inte jobbar ”på riktigt” eftersom jag inte går till samma kontor varje dag. Framför allt kan jag se att jag har testat nya saker och träffat många olika sorters människor.

Det har också funnits lite tid att fundera över vad jag verkligen vill och på min blogg har jag dokumenterat min process för att hitta närmare till min kreativitet (alla inlägg om Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” finns under taggen #Cameronkurs). Ett nytt inlägg om den processen kommer snart!

Gott nytt år till dess!

 

Share

Att tänka självständigt – svårare än jag trodde

Jag var nyligen i Helsingfors på möte med redaktionen för DialogWeb, en nättidskrift om vuxnas lärande som jag har jobbat med i sju (!) år.

DialogWeb har en redaktör i varje nordiskt land och möts IRL två gånger om året. Övrig tid jobbar alla på sitt håll och rapporterar från sina länder. Vi får ofta i uppdrag att berätta om en ny rapport eller en konferens som NVL anordnar. Det är en utmaning att få forskningsresultat och diskussioner att bli intressant kommunikation.

Turligt nog är jag inte ensam om att ofta fastna i fällan att jag rapporterar rakt av, citerar den ena föreläsaren efter den andra och lämnar in en rapporterande artikel som är korrekt skriven men kanske bara läses av dem som själva var där.

Jag har gått i fällan att tänka mer på att göra uppdragsgivaren nöjd än att fundera över vad läsaren kan tänkas vara intresserad av och behöva i sitt arbete.

Vem skriver vi för?

Vi har ofta brottats med frågan om vem vi skriver för. Jag tror vi har börjat bena ut att läsarna ofta är experter inom sina områden – utbildning, arbetsliv, studie- och yrkesvägledning, forskning. Samtidigt är vår ambition att även icke-experter ska förstå vad vi skriver om.

Discolampa framför skärm, Helsingfors
Vi hade möte i en restauranglokal med discolampor!

På första mötesdagen gav vi varandra respons på texter. Det var väldigt nyttigt. Jag inser att jag som frilans ofta sitter ensam i min lilla bubbla och glömmer att tänka på att det finns en mottagare där ute. Jag bara levererar.

Ibland har jag vetat från början att jag borde göra en extra ansträngning, ringa ett extra samtal, men blivit lat eftersom ingen krävt det av mig. Om jag hade suttit på en redaktion hade jag kanske fått en knuff i baken att ringa upp Bahar som är huvudperson i den här artikeln. Jag blev besviken över att han inte var på plats när jag besökte Morakniv, men kom mig aldrig för att fråga om jag kunde få hans nummer.

Människor sparar energi när vi kan

Ibland behöver du någon annan som säger saker som du redan visste för att du ska vakna ur din egen dvala och bli bättre. Vi människor sparar energi när vi har möjlighet, det ser vi ju när stigar trampas upp på genvägar.

Och jag måste se det positiva i att inte lyckas fullt ut. Hur roligt vore arbetet om jag inte lärde mig något nytt? Jag kan språket nu, men jag måste jobba med att bli mer journalistiskt självständig. Tänka utanför boxen, för att använda ett slitet uttryck. Jag inser att det krävs mod och självförtroende för att göra detta ibland, i synnerhet när du jobbar ensam. Och jag inser hur viktigt det är att träffa andra människor och bolla och diskutera.

Följ gärna vår tidskrift på Facebook, Twitter och Instagram – så får ni se hur vi jobbar med att utveckla vår kommunikation!

Share

Får man vara känslig på jobbet?

Tågfönster
En av anledningarna till att jag vill frilansa är möjligheten att resa och få omväxling.

Jag vill fortsätta att prata om att vara introvert och högkänslig i förhållande till andra människor, till exempel på arbetet.

Jag har länge velat fram och tillbaka: ska jag försöka få en anställning eller ska jag fortsätta som frilans?  De senaste månaderna har jag gått på en och annan anställningsintervju för jobb jag borde kunna passa för. Vis av erfarenhet har jag varit absolut öppen med vilken sorts personlighet jag är (grön enligt DISC-testet). Jag har sagt att jag ibland mår bra av att jobba ensam. Jag umgås gärna med andra men behöver tid att ladda och koncentrera mig emellanåt. 

Hittills har ärligheten inte lett till några anställningar – och sanningen är ju att jag helst vill frilansa. Det är bara den ekonomiska osäkerheten som gör frilanslivet en smula frustrerande. Annars älskar jag det!

Och så högkänsligheten…

Häromdagen var jag på ett möte med andra föräldrar som också har barn inom autismspektrat. En kvinna där berättade om sin tonårsdotter som nyligen fått en diagnos och sa att dottern tidigare mått så dåligt att de ”nästan förlorat henne”. När mamman berättade detta slog hennes sorg och oro emot mig som en flodvåg och en stund var det som om jag satt inne i denna våg och bara kände med henne. Det här lät ju flummigt, men jag har insett att det är så jag fungerar runt människor. Jag känner alltid av känslor och förstorar dem kanske med min egen fantasi. Jag kan bli helt utmattad av för mycket interaktion, särskilt med människor jag inte känner så bra (att sitta inuti den där vågen var inte på något sätt obehagligt, snarare nästan terapeutiskt, men det tog på krafterna).

Svårt dra nytta av känsligheten

En del skulle kanske säga att högkänslighet är en tillgång, men det är många som drar sig för att anställa en person som är helt ärlig med sådana egenskaper. Tror jag. Du ska helst vara anpassningsbar på en arbetsplats. Kunna sitta i ett stimmigt kontorslandskap. Inte ställa så många specialkrav. Iallafall om du är ny och inte har bevisat att dessa särskilda önskemål är nödvändiga för att du ska kunna leverera geniala resultat.

Nåväl. Det går sakta men säkert framåt för mig iallafall. Här och där gör jag genombrott. Hittar nya kunder och nya sätt att bevisa vad jag kan. Ibland handlar det om att bara fortsätta sträva och ha is i magen. 

Share

Jag – en föreläsare?

Dator på veranda. Blommor.
Sommarjobb för en frilansskribent.

I dessa dagar svämmar mina sociala kanaler över av ord som ”sista” och ”slut” eftersom många vid den här tiden på året avslutar sin semester. Det är slut på sovmorgnar och lata dagar. Dags att stänga in sig på en arbetsplats igen och springa med i ekorrhjulet…

Jag hade endast två betalda semesterdagar i år eftersom jag bara hade varit anställd i fyra månader, men jag har tagit mig ungefär fem veckors obetald ledighet.  Det finns liksom inga andra alternativ när du har barn. Inte för att jag klagar; jag jobbade lite från min pappas landställe i skärgården – satt på verandan och tittade på blommorna medan jag skrev en artikel. Gjorde en telefonintervju inifrån en liten bod där jag kunde vara i fred. Det var oerhört lyxigt och jag kände mig tacksam över att ha ett så fritt jobb. Jag har också bokat intervjuer och uppdaterat sociala kanaler medan barnen har varit hemma, men de flesta föräldrar vet att det är svårt att tänka färdigt tankar när man har barn hemma.

Min dotter börjar förskolan på tisdag (imorgon måndag är det planeringsdag) och min son börjar skolan på onsdag. Därefter börjar jag jobba PÅ RIKTIGT. Ett av mina mål för hösten är att utveckla mig som företagare. Mycket är oskrivet och jag vet ännu inte om det kommer att gå ihop ekonomiskt.

Men; den 31 augusti är jag bokad som föreläsare (jag?! Föreläsare!) på ett frukostmöte för småföretagare i Upplands-Bro. Jag ska tala om hur de kan marknadsföra sig i sociala medier. Jag har tidigare lidit av scenskräck så en viss oro finns förstås, men samtidigt fick jag träna en del på att tala inför folk när jag läste på Nackademin. Och jag känner mig hyfsat trygg i ämnet; jag tror det är viktigast – att känna att man vet vad man talar om.

OM detta går bra och inte är fruktansvärt och hemskt kanske jag börjar marknadsföra mig själv som utbildare inom ämnet. Vi får se hur slut jag är efter den trettioförsta.

Share

SWOT-analys över mig själv

Positioneringskarta för personer som arbetar med skrivande.
Förslag på positioneringskarta över yrket professionell skribent (om jag ligger rätt vet jag inte, allt är relativt).

Idag har jag gjort en SWOT-analys och en positioneringskarta över mig själv. Nja, inte MIG som privatperson, utan om mig som småföretagare.

Vad är då en SWOT?

SWOT står för Strengths, Weaknesses, Opportunities och Threats, alltså Styrkor, Svagheter, Möjligheter och Hot.

Jag fick idén när jag höll en kurs i marknadsföring för några andra småföretagare. Att lista och kategorisera kan vara ett sätt att få syn på sina styrkor och svagheter som yrkesmänniska och småföretagare, och förhoppningsvis kan det också öppna för just möjligheter samt göra dig lite mer förberedd på dåliga händelser. Om du har identifierat vilka hot som finns mot din verksamhet har du förhoppningsvis också tänkt ut en back-up-plan.

Här kommer mitt första försök till SWOT, som kommer att kunna modifieras med tiden.

Styrkor

Jag är… 

… en god stilist, jag kan skriva

… en god lyssnare och lätt att arbeta med enligt arbetsgivare

… samarbetsvillig

… lojal (när organisationen/personen förtjänar det)

… som allra bäst när jag är engagerad i ämnet

Jag har…

… lång erfarenhet och rutin

… känsla för form och bild

… mycket kunskap om vissa ämnen (skola, utbildning, jämställdhet, sociala frågor)

… livserfarenheter som jag kan använda i arbetet (till exempel min sons Aspergerdiagnos och min egen erfarenhet av att vara introvert)

… utbildning och kunskap om kommunikation i digitala kanaler och sociala medier

Svagheter

Jag är inte förtjust i att sälja och vara påstridig. Det gör att jag inte är någon riktig skjutjärnsjournalist, och även att jag har svårt att hålla ut i säljprocesser.

Mitt behov av att dra mig undan för bästa möjliga resultat kan ibland uppfattas som ointresse/dåligt engagemang om man inte känner mig.

Jag är tydligen ”äldre” enligt vissa (över 40), fast det är ju inget att göra åt. Däremot kanske jag måste övertyga någon trångsynt person om att jag har koll fastän jag är så gammal.

Möjligheter

Jag hoppas kunna fördjupa mig i de ämnen jag specialiserat mig på (skola, utbildning, jämställdhet, sociala frågor, samt diagnoser och att vara annorlunda)

Jag skulle kunna utveckla mina kunskaper i sociala medier också, och utbilda andra småföretagare som inte har så stora grundkunskaper. (Läs mer i förra inlägget ”Ta det goda med det onda”)

Generellt ska jag fortsätta att arbeta med min förmåga att kommunicera så att folk förstår mig!

Och så vill jag förstås alltid bli en bättre skribent och skriva skönlitterära böcker, men det är liksom ett sidospår!

Hot

Konkurrensen är och har alltid varit stor, både bland journalister, skribenter, författare och kommunikatörer.

Ur ett längre perspektiv kanske min yrkesroll, åtminstone den som sociala medie-redaktör, är hotad av robotar och automatiska publiceringsprogram.

Vad är en positioneringskarta?

Ett annat verktyg som företag kan använda är en positioneringskarta. Jag testade att göra en på skoj, för min egen verksamhet (se bilden ovan). Det tog en stund; positionerna kan flyttas runt åt olika håll hur länge som helst.

Om du analyserar vilken konkurrens din verksamhet har, kan du både inspireras av andra och förstå vilka sidor du vill utveckla. Du kan också få syn på dina styrkor.

Testa, vet jag!

Share