Tillbaka till kreativiteten

Julia Camerons bok Öka din kreativitet
Julia Camerons bok kom 1992, vilket förklarar utseendet.

Nu ska jag hitta tillbaka till min kreativitet med hjälp av en ful självhjälpsbok!

Jag har haft en svacka. Trots att jag hela tiden har fortsatt att skriva har det under en period känts väldigt motigt och tungt. Frilanslivet har också känts motigt. Fastän jag älskar att själv kunna bestämma hur jag organiserar mitt arbete och var och när jag jobbar tär det att ständigt behöva söka nya uppdrag. Det värsta är när jag vet att jag egentligen hade kunnat göra ett bättre jobb, men gör missar på grund av trötthet, stress eller missförstånd. Då tenderar jag att bli arg på mig själv för att jag har varit slarvig. Som frilans är du ju aldrig bättre än ditt senaste jobb. Det är svårt att ha dåliga dagar.

Jag behövde en nytändning och googlade efter inspiration. Julia Camerons namn kom snart upp. Hennes bok ”Lusten att skriva” var (frivillig) kurslitteratur när jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet, men jag fick aldrig tag i den eftersom den är slut överallt. Däremot hittade jag ”Öka din kreativitet” i min bokhylla. Min sambo köpte den för tjugo år sedan och det var rena turen att han inte har lämnat den till Stadsmissionen i någon utrensning.

Snobbig som jag är har jag rynkat på näsan åt boken, så som jag har fått lära mig att man ska göra åt självhjälpsböcker. Jag har förknippat den sortens böcker med ytlig new age och en nyliberal anda i stil med ”bara du TÄNKER rätt så kan du lyckas”.

Men Camerons bok är inte ytlig. Kanske är det tajmingen. Den är precis vad jag behöver just nu. Jag bryr mig inte om vissa flummiga inslag.

kontrakt kreativitet ur Julia Camerons bok
Det här kontraktet har jag skrivit på. Det är bindande.

Själva boken är en kurs i att tänka mer kreativt, och det är inte så lätt som man kanske kan tro.  Du måste jobba med dig själv och hitta orsaken till dina blockeringar.

Cameron listar några typiska ursäkter för att inte använda sin kreativitet, till exempel ”det är för sent” eller ”jag ska vänta tills jag har tillräckligt med pengar”.

Själv träffades jag mest av de här punkterna:

  • Sluta tänka ”Det är bara egoism” när du längtar efter en mer kreativ tillvaro
  • Sluta intala dig själv att kreativitet är en lyx och att du borde vara tacksam för det du har.

Varför vågar jag inte ta plats som konstnär, vad är jag rädd för?

Camerons första uppmaning är morgonskrivande. Varje morgon ska jag skriva tre sidor, om vad som helst, helt ocensurerat och ingen annan än jag själv ska läsa det. Dessutom ska jag varje vecka ha en ”konstnärsträff” med mig själv.

Kursen börjar måndag morgon, 13 november 2017.

Okej, nu kör jag!

Share

Brukstexter och ”riktiga” böcker

Clementiner
Nej, ”Mandarinerna” är inte en bok om frukt!

Jag läser om ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir just nu. Jag läste den i 20-årsåldern senast och gillar den lika mycket idag. Det är en tjock pappersbok (776 sidor) som jag inte kan ta med mig på tunnelbanan, så jag läser andra böcker parallellt.

Att ta sig an tjocka böcker kräver både tid och tålamod, men ibland känns tajmingen rätt. Jag har bestämt mig för att inte stressa med boken, den får ta sin tid. Och den är så bra; jag har inga problem att komma in och ut ur texten trots långa kapitel (som jag ofta måste avbryta mitt i). Boken utspelar sig i Frankrike precis efter andra världskrigets slut. Det är något trösterikt i att läsa om en annan, men inte så avlägsen tid. Det är så lätt att fastna i allt elände som händer i nuet.

Den här sortens läsande ger mig perspektiv. Människor har i alla tider kämpat med livet, kärleken, ansvaret, vanmakten, politiken, sorgen.

Personerna i boken lever fria, resande liv och tänker, drömmer och diskuterar. Samtidigt som det finns så mycket livslust lever de i skuggan av fasansfulla minnen från kriget. Huvudpersonens dotter har till exempel haft en judisk pojkvän som har blivit mördad. Där jag läser just nu har USA just fällt bomben över Hiroshima.

Dessutom älskar jag de skarpa iakttagelserna av ytliga människor: ”Som barn tyckte jag att en lärarinna var en mycket mer framstående person än en hertiginna eller en miljonär och denna rangordning hade knappast förändrats. Allt medan Claudie föreställde sig att den största lycka som Einstein hade kunnat drömma om skulle ha varit mottagen i hennes salong. Vi kunde knappast förstå varandra.”

Boken är översatt till svenska av en annan favoritförfattare, Åsa Moberg (i samarbete med Adam Inczèdy-Gombos). Även Åsa Mobergs skrivande präglade mig när jag var i tjugoårsåldern. Jag hittade hennes bok ”Om sorg och kärlek” på biblioteket och visste inget om den, men fastnade för de första meningarna (det är underbart att gå runt och välja böcker på det sättet, använda sin magkänsla och ta hem de böcker man fastnar för utan att ha några förutfattade meningar). Jag minns att jag var alldeles tagen och grät jättemycket när jag läste den. Jag måste läsa om den så fort jag är klar med ”Mandarinerna”! Jag ska också läsa Åsa Mobergs senaste bok ”Livet” så snart jag hinner. Måste nog läsa allt jag missat av henne!

Men för att återgå till ”Mandarinerna”: Eftersom flera av personerna däri är författare och journalister handlar den en hel del om skrivande. Jag fastnade vid ett stycke där författaren och journalisten Henri lider av skrivkramp och säger att han visserligen skriver artiklar, men det är ”brukstexter”, medan böcker är ”på riktigt”.

Det träffade mig rakt i hjärtat. Tjugoåringen som läste ovan nämnda böcker hade samma drömmar som fyrtioplussaren har idag.

Jag kan inte släppa tanken på att skriva något ”riktigt”. Det vill säga något som som lever kvar, något som lämnar spår.

Men samtidigt; TVIVLET. Meningslösheten. Alla dessa människor som vill skriva, alla dessa människor som ger ut böcker som glöms bort.

Mitt problem är att jag har haft svårt att hitta en sammanhängande story. Nu har jag ett råmanus som jag skriver om (jag skrev om det här). Men ROLIGT är det sällan. Jag tänker på alla människor som hävdar att de ”älskar att skriva”. Jag vet inte jag. För mig är det fria skrivandet ofta ett tvång. En inre rastlöshet som pockar och tjatar. Jag prokrastinerar mycket. Hittar ursäkter, som att barnen tar mycket tid. Det gör de ju. Men lite tid har jag ju. Jag har inga ursäkter kvar längre.

Share

Får man vara känslig på jobbet?

Tågfönster
En av anledningarna till att jag vill frilansa är möjligheten att resa och få omväxling.

Jag vill fortsätta att prata om att vara introvert och högkänslig i förhållande till andra människor, till exempel på arbetet.

Jag har länge velat fram och tillbaka: ska jag försöka få en anställning eller ska jag fortsätta som frilans?  De senaste månaderna har jag gått på en och annan anställningsintervju för jobb jag borde kunna passa för. Vis av erfarenhet har jag varit absolut öppen med vilken sorts personlighet jag är (grön enligt DISC-testet). Jag har sagt att jag ibland mår bra av att jobba ensam. Jag umgås gärna med andra men behöver tid att ladda och koncentrera mig emellanåt. 

Hittills har ärligheten inte lett till några anställningar – och sanningen är ju att jag helst vill frilansa. Det är bara den ekonomiska osäkerheten som gör frilanslivet en smula frustrerande. Annars älskar jag det!

Och så högkänsligheten…

Häromdagen var jag på ett möte med andra föräldrar som också har barn inom autismspektrat. En kvinna där berättade om sin tonårsdotter som nyligen fått en diagnos och sa att dottern tidigare mått så dåligt att de ”nästan förlorat henne”. När mamman berättade detta slog hennes sorg och oro emot mig som en flodvåg och en stund var det som om jag satt inne i denna våg och bara kände med henne. Det här lät ju flummigt, men jag har insett att det är så jag fungerar runt människor. Jag känner alltid av känslor och förstorar dem kanske med min egen fantasi. Jag kan bli helt utmattad av för mycket interaktion, särskilt med människor jag inte känner så bra (att sitta inuti den där vågen var inte på något sätt obehagligt, snarare nästan terapeutiskt, men det tog på krafterna).

Svårt dra nytta av känsligheten

En del skulle kanske säga att högkänslighet är en tillgång, men det är många som drar sig för att anställa en person som är helt ärlig med sådana egenskaper. Tror jag. Du ska helst vara anpassningsbar på en arbetsplats. Kunna sitta i ett stimmigt kontorslandskap. Inte ställa så många specialkrav. Iallafall om du är ny och inte har bevisat att dessa särskilda önskemål är nödvändiga för att du ska kunna leverera geniala resultat.

Nåväl. Det går sakta men säkert framåt för mig iallafall. Här och där gör jag genombrott. Hittar nya kunder och nya sätt att bevisa vad jag kan. Ibland handlar det om att bara fortsätta sträva och ha is i magen. 

Share

Att vara introvert och söka jobb

Klipp från Susan Cains TED Talk
Klipp från Susan Cains TED Talk.

Att vara introvert och söka jobb/uppdrag är påfrestande. Att ständigt möta nya människor och försöka läsa av dem och försöka ge sitt bästa intryck… inte säga saker som kan uppfattas ”fel”. Det är så lätt att förminska sig själv.

Och om jag säger att jag ibland jobbar bäst ensam, utanför ett kontor, verkar en del uppfatta mig som asocial och besvärlig. Kännedomen om introvertas behov av att dra sig undan och reflektera är fortfarande häpnadsväckande liten. 

För att återgå till det jag tidigare skrev om självförtroende så verkar det ofta vara lättare för extroverta att utstråla självförtroende och kompetens. De reflekterar och analyserar nog inte lika mycket som vi introverta. Det är iallafall intrycket jag har. 

En gång för länge sedan intervjuade jag coachen Mia Törnblom. Hon talade om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Jag har nog bra självförtroende egentligen, tror på min kapacitet, men jag har svårt att tro att andra förstår mig, så självkänslan i förhållande till andra är svagare. De flesta ”prestationsprinsessor” och -prinsar känner nog igen sig i detta. 

Det är inte så konstigt – vi människor är flockvarelser. I en jobbsökarsituation måste du helt enkelt göra ett gott intryck. 

Men jag vill säga till alla rekryterare där ute: läs på mer om introverta. Ni kan börja med Susan Cains TED talk. Döm oss inte för vår försiktiga framtoning. Vi kan bli era mest lojala medarbetare om ni ser och försöker förstå oss. Om ni låter oss dra oss undan och ladda ibland kan vi skapa storverk. 

Läs också: ”Ut ur den introverta garderoben”.

Share

Så blir du en bra chef

Nyligen fick jag frågan hur en chef ska vara för att jag ska trivas med ett jobb. Jag svarade något svamligt att jag önskade mig tillit och tydlighet. 

Väggklocka
Titta inte på klockan, titta på resultaten!

Det är lättare att säga vad jag INTE vill ha, så jag ska berätta en väns historia. Vännen hade en chef, som i sin tur arbetade på uppdrag av högre chefer vars syn på medarbetarna på ”golvet” i princip var att de bara ville fuska med arbetstider och göra så lite som möjligt. Cheferna såg aldrig att dessa anställda hade ett av de bästa ryktena i sin bransch för att de var så professionella och gästfria gentemot organisationens utländska gäster. Cheferna berömde aldrig och uppmuntrade aldrig. De lyssnade aldrig på medarbetarnas kunnande när det gällde till exempel rekryteringar av nya kollegor eller annat som de som dagligen var ute i verksamheten kunde bäst. 

Det blev en ond cirkel. Medarbetarna blev mindre lojala och många sökte sig därifrån. 

Men nu skulle alltså den här mellanchefen sluta. Sista dagen fikade de, men medarbetarna satt vid ett bord och ledningen vid ett annat. De sa inte ens hej då till chefen på dennes sista dag. 

Jo, en av medarbetarna bestämde sig för att knacka på chefens dörr och vara lite trevlig. Säga hej och lycka till. 

Chefen reagerade genom att titta på väggklockan och säga: ”Du ska väl inte gå ännu? Klockan är bara tio i fem!”

Vad är det för sätt, undrar jag, när en människa anstränger sig för att vara schysst? Jag har alltid tyckt att det verkar otacksamt och ensamt att vara mellanchef, då du inte längre kan vara ”kompis” med dem du arbetsleder, men å andra sidan – handlar inte det om inställning? Som chef ska du naturligtvis se till att dina medarbetare uppfyller ledningens mål, men jag är övertygad om att de gör det bättre om de känner sig uppskattade och respekterade för sitt kunnande. Om de får känna att du litar på dem och inte tittar nitiskt på klockan utan på resultaten. Är det någon som uppenbarligen inte gör sitt jobb kan man ta det med den personen, inte vänta sig att alla har som högsta mål att smita undan så mycket de kan? Det är min bestämda övertygelse att de flesta vill göra ett bra så bra jobb som möjligt och att de blir lojala av att känna att deras insatser uppskattas. 

Sist men inte minst: den här sortens hierarkier känns otroligt omoderna. Ändå existerar de på många arbetsplatser. Så för att återgå till ursprungsfrågan om hur jag vill ha en chef: jag blir mest lojal av engagerade arbetsuppgifter, tydliga mål, frihet under ansvar, regelbundna uppföljningar, möjlighet att bolla och diskutera, och uppmuntran. 

Share

Att bry sig för mycket

Lina Limans Konsten att fejka arabiskaMin sons Aspergerdiagnos har gjort mig angelägen om att ta reda på mer om autism. Jag vet inte om det är jag som har ”autismradarn” på eller om samhället faktiskt har blivit lite mer öppet kring diagnoser. Netflix-serien ”Atypical” som hade premiär i augusti, ser jag definitivt som ett tecken på att stigmat kring autism håller på att släppa. Atypical handlar om 18-årige Sam som är ganska högfungerande men vars diagnos är påfrestande för hans familj som består av mamma, pappa och en något yngre syster. Mamman spelas av den begåvade Jennifer Jason Leigh och pappan av Michael Rapaport. Jag kan definitivt rekommendera serien!

Flickors autism upptäcks inte alltid

Jag har också läst Lina Limans nyutkomna bok ”Konsten att fejka arabiska”. Lina Liman fick sin autismdiagnos först när hon var trettiotvå år. Det är vanligt att flickors autismdiagnos upptäcks sent eller inte alls eftersom de ofta är duktiga på att dölja sina svårigheter genom att vara duktiga och tysta flickor. Lina Limans känsla av utanförskap är så sorglig att det skär i hjärtat. Hon lärde sig strategier för att passa in men hade svårt att förstå alla underliggande koder som vi människor använder i vår kommunikation med varandra. I yngre tonåren drabbades hon av anorexi och sedan följde flera år i psykvården utan att någon tog beslutet att göra en neuropsykiatrisk utredning. Först när en släkting tipsade om ett radioprogram om autism trillade poletten ner.

Lina Limans tröst efter alla förlorade år är att hennes historia förhoppningsvis kan leda till att fler får rätt diagnos från början.

Överdos av empati

Schablonbilden av någon med Aspergers syndrom är att det är en person vars rationella tänkande dominerar fullständigt över det emotionella. Ibland får man rent av för sig att autister besläktade med psykopater, att de inte bryr sig om andra människor. Men Lina Liman beskriver det så här: ”Vi bryr oss och gläds och blir arga och sörjer och fruktar och älskar, precis som andra. Vad som däremot kan saknas är en fungerande kanal för känslorna, i båda riktningar: Vi kan ha svårt att läsa av andras känslor och tolka dem rätt – och vi kan ha svårt att förstå våra egna känslor och förmedla dem i en form som blir begriplig för omvärlden. Vi har inte samma uttryck, men vi har samma känslor.”

Ännu intressantare blir det när hon tar upp något som kallas Intense World Theory och som går ut på att den som har autism helt enkelt har en extrem känslighet och inte kan ta till sig lidande eftersom personen bryr sig för mycket. Därför vänder sig personen inåt i stället (något jag verkligen känner igen hos min son och även hos mig själv, även om jag inte har fått någon diagnos).

Jag ”skannade av” slutet av boken eftersom mitt bibliotekslån gick ut och någon annan hade reserverat den. Det ser jag som ett gott tecken på att det allmänna intresset för autism har ökat.

Share

Den fördömda skrivardrömmen

Udrag ur novell
Utdrag ur min prydligt maskinskrivna barndomsnovell ”Skolklassen”.

Jag har hela mitt liv närt en dröm om att ge ut skönlitterära böcker, men mitt eget liv är inte tillräckligt spännande att skriva om. Den största inspirationen får jag av böckerna jag läste när jag var ungefär elva år – två av husgudarna heter Maria Gripe och Michael Ende. 

Länge har jag trott att mitt största problem var att få ihop en sammanhängande berättelse eftersom mina idéer föds i starka bilder, som målningar eller korta konstfilmer utan struktur. Så jag har nu kämpat för att få en berättelse att hänga ihop. 

Min vän Johanna Strömqvist som är författare och förlagsredaktör (och alltså vet vad som funkar) läste och sa att jag måste välja vilken ålder jag skriver för. Idag är mitt manus som en blandning av Momo eller kampen om tiden och Hungerspelen. Vissa inslag är drömska – för 9-12-åringarna – och vissa är mer dystopiska  och kanske svåra för de yngre. Jag måste förmodligen döda några darlings på vägen.

Även om det är jobbigt att mötas av ”sanningen” när man kämpat så mycket med en text, är det väldigt värdefullt att ha skrivande vänner att byta texter med. Jag har också haft regelbundna och givande skrivarträffar med Angelica Öhrn som jag läste Att skriva barnlitteratur med.

Men jag  längtar tillbaka till tiden då jag bara skrev på utan att ha ett kritiskt alter ego på min axel. För skoj skull publicerar jag därför en  novell skriven av mig själv som 12-åring, komplett med kommateringar och upprepningar. Tonläget och känslan har jag faktiskt kvar fortfarande…

Skolklassen av Marja Beckman, 12 år (skriven 1985 eller 1986)

En kväll när jag var på väg hem från en kompis, tog jag vägen förbi skolan.

Det var i början av augusti, och sommarlovet var snart slut, skolan skulle börja om en vecka.

När jag nu gick där, såg jag hur det lyste i vårt klassrum.

– Vem kan det vara, tänkte jag. Nyfiket smög jag mig närmare för att försöka se vad det var. Men det gick inte. Då tassade jag bort och kände på ytterdörren. Den var öppen! Jag smög in i korridoren. Dörren till klassrummet var stängd, men en ljusstrimma sipprade ut och det tydde på att det var någon där inne!

Av gammal vana tog jag av mig jackan för att hänga den på kroken, men där hängde istället en röd kappa. Jag kände på den. Den var av tunt tyg, precis lagom varm för augustikvällar som den här. På alla krokar hängde rockar och kappor. Inte en enda jacka. Nedanför stod skor i prydliga rader, och allt såg väldigt gammaldags ut.

Från klassrummet hördes små ljud, som om någon rabblade upp en läxa.

– Jag undrar egentligen vilka som är där inne, tänkte jag. Kanske någon grupp av något slag, som lär sig språk eller liknande. Och så har de fått låna vårt klassrum under sommarkvällarna?

Men då måste det ju vara några i min egen ålder, kapporna och rockarna passade ju perfekt på mig och mina klasskamrater.

Inifrån klassrummet hörde jag en sträng röst, och då och då den där rabblande tonen.

Då tog jag mod till mig, och knackade på dörren.

– Kom in! hördes en bestämd röst från klassrummet.

Jag gläntade på dörren. När jag kikade in blev jag väldigt förvånad. Där satt, i prydliga, raka rader, arn i min egen ålder och tittade på mig. Flickorna hade långa klänningar eller kjolar, de flesta hade långt hår som var uppsatt i flätor eller prydliga rosetter. Pojkarna var likadana, tysta och ordentliga.

– Det var väldigt vilken sträng lärare de måste ha, tänkte jag. Det var en ”lärarinna” förresten. Framme vid katedern stod en fräknig pojke. Han stirrade på mig.

– Nå? sa lärarinnan.

– Va? Jo, jag, jag gick där ute… Jag svalde. Jag kände mig nervös när alla stirrade på mig så där, inte minst lärarinnan.

– Och.., fortsatte jag, och då såg jag att det lyste där i fönstret, och då undrade jag vem det var, som var där på kvällen liksom, och på sommarlovet, då brukar man ju liksom inte vara här liksom… Jag tystnade. Lärarinnan glodde på mig. Hela klassen glodde på mig. Då sa lärarinnan:

– Om du hade tänkt börja i den här klassen, så tillhör det reglerna att man klipper håret, unge man. Hon tittade hånfullt på mig, över sina små glasögon. Ja, Rikard, du kan gå och sätta dig, sa hon till den fräknige pojken.

Hon kallade mig ”unge man”! Hon trodde visst att jag var en pojke. Det var nog bara för att jag hade långbyxor.

Jag sa inget. Barnen tittade på mig och fnissade. Lärarinnan satt och skrev något.

– Ehum, ska jag gå… Det kanske är bäst, sa jag och ryggade ut i korridoren. Lärarinnan sa inget. Hon lät mig gå, hon tyckte nog att jag var helknäpp. Men jag förstod ingenting. Vad var det här? en klass, som trodde de var bosatta här i vårt klassrum, med gammalmodiga kläder. Spöken? Äh, vad dum jag var. Men jag fick en obehaglig känsla inom mig. Jag stängde tyst dörren och gick genom den mörka korridoren.

Jag kände på den röda kappan en gång till, och så tassade jag ut.

När jag var på väg hem var mitt huvud fullt av tankar. Vad var det för några som var i vårt klassrum egentligen? Om en vecka började skolan och då behövde vi faktiskt vårt klassrum. Den kvällen kunde jag inte somna. Tanken på spöken gick inte att släppa. Men till slut somnade jag i alla fall.

Dagarna som var kvar av sommarlovet gick fort.

Jag hade så roligt att jag inte hann tänka så mycket på den där kvällen. Men när skolan började, då hände något konstigt. Vi skulle ha fest, för det här året fyllde skolan 80 år.

Sen dess hade den byggts om många gånger, men det hus som vi gick i var det äldsta huset, den s.k. grundbyggnaden. När jag kom in i klassrummet upptäckte jag en sak, som jag inte tänkt på den kvällen. Då fanns det inte någon diskbänk eller bandspelare, det gjorde det nu.

Festen var jätterolig. Alla var klädda i något som liknade kläder från början av 1900-talet, mer eller mindre lyckade. Den som ville kunde komma på kvällen, då var det disco.

Jag var med och städade efter oss på kvällen. När jag sedan var på väg hem med några kompisar, tittade jag upp mot vårt fönster. Det lyste! Jag släckte ju själv! Ett tecken?

Sedan måste jag gå ikapp mina kompisar. De pratade om annat, så jag hann inte tänka mer på det. Dagarna gick, men ingenting hände. Till slut måste jag ge upp i alla fall. Det gick bara inte att gå där och vänta på att något skulle hända. Nu var det förresten fem veckor sedan jag sett den konstiga klassen. Jag slutade att tänka så mycket på det. Men då och då kom jag att tänka på det, och varje gång jag gick förbi skolan på kvällen, tittade jag automatiskt upp mot vårt klassrum, men det var och förblev mörkt.

Ännu har jag inte märkt något som tyder på att någon har varit i vårt klassrum, men någon dag kanske………

Slut!

Share

Nyckeln till gott självförtroende

Det finns människor som tycks vara födda med gott självförtroende. Som tycks vänta sig att världen är till för att tillfredsställa deras behov.

Jag tänker ofta så när jag är inne i Stockholm city och ser alla människor i ”powerdräkter” som så  självklart tar plats på gatorna, gymmen, restaurangerna… Såg ett inslag på SVT:s Kobra om konstnären Linnéa Sjöberg som började klä sig i ljusblå skjortor, pennkjol och pärlörhängen och noterade hur annorlunda hon blev bemött jämfört med när hon klädde sig som hon brukade, i sådant som unga konstnärer brukar ha på sig.

Det handlar förstås inte enbart om kläderna, även om de är viktiga. Att bli uppmuntrad i rätt faser i livet är minst lika viktigt. Att komma från en funktionell familj som har det gott ställt ger bra förutsättningar för att bli en självsäker vuxen.

Själv har jag alltid varit den försiktiga typen. Jag har inte direkt saknat tro på mig själv, men jag har ofta önskat att jag var kaxigare och vågade ta mer plats.

Det känns som om jag är på väg in i en ny fas nu. Kanske vågar jag äntligen lita på min förmåga. Jag funderar på om stigande åldern i bästa fall gör dig mindre självupptagen. I mitt yrkesutövande handlar det inte så mycket om hur jag är som privatperson som om vad jag kan leverera, och jag har jobbat så länge att jag har slipat på mina kunskaper.

Jag är definitivt en ”late bloomer”  – men hellre det än att bli en bitter kärring!

Den här veckan har jag bra flyt: En redaktör skrev i ett mejl som innehöll så många superlativ att jag rodnar: ”Att få arbeta med en så van, säker, självständig och insatt journalist som du är en lyx. Jag menar det verkligen!” Jag får spara det till mina sämre dagar!

Jag har också fått löfte om arvode för en annan artikel som låg långt över vad jag trodde att jag skulle få. Och så är jag klar med förberedelserna inför nästa veckas föredrag. Jag är fortfarande nervös inför det och kan inte bli riktigt lugn förrän det är ”överstökat”. Hur som helst – jag ska göra mitt bästa för att ”fake it ’til I make it”; verka självsäkrare än jag emellanåt känner mig.

Share

Jag – en föreläsare?

Dator på veranda. Blommor.
Sommarjobb för en frilansskribent.

I dessa dagar svämmar mina sociala kanaler över av ord som ”sista” och ”slut” eftersom många vid den här tiden på året avslutar sin semester. Det är slut på sovmorgnar och lata dagar. Dags att stänga in sig på en arbetsplats igen och springa med i ekorrhjulet…

Jag hade endast två betalda semesterdagar i år eftersom jag bara hade varit anställd i fyra månader, men jag har tagit mig ungefär fem veckors obetald ledighet.  Det finns liksom inga andra alternativ när du har barn. Inte för att jag klagar; jag jobbade lite från min pappas landställe i skärgården – satt på verandan och tittade på blommorna medan jag skrev en artikel. Gjorde en telefonintervju inifrån en liten bod där jag kunde vara i fred. Det var oerhört lyxigt och jag kände mig tacksam över att ha ett så fritt jobb. Jag har också bokat intervjuer och uppdaterat sociala kanaler medan barnen har varit hemma, men de flesta föräldrar vet att det är svårt att tänka färdigt tankar när man har barn hemma.

Min dotter börjar förskolan på tisdag (imorgon måndag är det planeringsdag) och min son börjar skolan på onsdag. Därefter börjar jag jobba PÅ RIKTIGT. Ett av mina mål för hösten är att utveckla mig som företagare. Mycket är oskrivet och jag vet ännu inte om det kommer att gå ihop ekonomiskt.

Men; den 31 augusti är jag bokad som föreläsare (jag?! Föreläsare!) på ett frukostmöte för småföretagare i Upplands-Bro. Jag ska tala om hur de kan marknadsföra sig i sociala medier. Jag har tidigare lidit av scenskräck så en viss oro finns förstås, men samtidigt fick jag träna en del på att tala inför folk när jag läste på Nackademin. Och jag känner mig hyfsat trygg i ämnet; jag tror det är viktigast – att känna att man vet vad man talar om.

OM detta går bra och inte är fruktansvärt och hemskt kanske jag börjar marknadsföra mig själv som utbildare inom ämnet. Vi får se hur slut jag är efter den trettioförsta.

Share

Så tänker jag om hashtags

utsikt från kontorsfönster olika årstider
Här är ett exempel på hur jag använder hashtags: Jag samlade bilder på samma kontorsutsikt i våras. Det var roligt att se hur årstiderna växlade.

Innan jag började läsa marknadskommunikation inom sociala medier på Nackademin hade jag svårt för hashtags, i alla fall när de kändes överdrivet kommersiella och ytliga och folk strösslade med dem. Jag känner delvis på samma sätt idag, men på Nackademin fick jag lära mig att den som vill nå ut på Instagram bör använda minst åtta relevanta hashtags för att nå ut till en bredare skara. Jag fick också lära mig att det sällan lönar sig att använda alltför använda taggar, typ #love, eftersom man då har en väldigt liten chans att hamna i den så kallade inläggstoppen. Det är heller inte särskilt effektfullt att använda en tagg som ingen annan har använt. Det mest effektfulla är oftast att välja något lagom populärt.

På Twitter får du bara skriva 140 tecken, vilket innebär att det inte går att strössla med taggar. Där gäller det att spara på orden och välja en tagg inom just det man vill sprida.

(De flesta vet väl vad en hashtag är? Läs annars Wikipedias artikel eller den här pedagogiska texten som Dagens Nyheter publicerade 2010. Fyrkantstaggen före ett ord eller en mening gör det lätt att samla och kategorisera inlägg. Hashtags används mest på Twitter och Instagram. I de andra kanalerna verkar de inte ha samma effekt.)

Jag använder mest hashtags i jobbet men många av mina bekanta gillar att använda dem privat. Därför slängde ut följande fråga på Facebook och Twitter:

Hej gott folk! Skriv från hjärtat: när och varför använder ni #hashtags?

Hej gott folk, skriv från hjärtat: när och varför använder ni hashtags?

Jag fick ganska många roliga svar, till exempel:

Jag har nedan försökt dela in hashtaggar i olika kategorier.

Hashtaggarnas vanligaste användningsområden

1. För att sprida inlägg och bli synlig för fler

Se mer information i den här textens inledning. Om du har ett privat Instagramkonto, som inte har som syfte att spridas till den stora massan, men ändå använder vanliga taggar (typ #semester2017) kommer dina följare som klickar på taggen se de alla offentliga inlägg där taggen använts, men de som inte följer dig kan inte se din bild.

2. För att samla information på samma ställe eller delta i en konversation

När min uppdragsgivare NVL.org har konferenser skapar vi alltid en hashtag som vi uppmuntrar deltagarna att använda om de vill twittra eller instagramma från konferensen. Då går det lätt att läsa alla inlägg i efterhand eller följa konferensen i realtid.

Samma sak gäller för dem som vill starta en trend, sprida ett budskap eller starta en debatt. Eftersom det inte går att äga en hashtag är det smartast att hitta en formulering som inte redan används, men man kan inte skydda sig mot att någon annan använder samma tagg inom något annat ämnesområde.

Många som exempelvis gifter sig eller har en stor fest skapar en tagg för att alla bilder ska kunna ses i efterhand.

3. För att förklara och förtydliga

En lärare skrev på Twitter att hon använder taggar på Instagram för att märka upp vad inläggen handlar om åt sina elever.

Jag har vid ett tillfälle använt taggen #fidgetspinner för att det skulle vara lätt för mina följare/vänner/föräldrar att fatta vad det var jag skrev om. Inte för att jag ville positionera mig inom kategorin dagslände-leksaker.

4. Taggar som blivit begrepp

Inom denna kategori kan man till exempel räkna #tbt som betyder Throwback thursday och syftar till att återpublicera ett äldre inlägg eller visa ett foto från förr. Och det ska helst göras på en torsdag förstås.

5. För att skämta, poängtera eller vara ironisk

Ovan nämnda #faanvadvarmt #dörsnart är ett exempel på den sortens taggar, eller #långameningarsombaragörinläggetlitemerhumoristiskt men inte har någon spridningseffekt alls eftersom det är osannolikt att någon annan skrivit exakt samma mening.

Sociala medier är ingen vetenskap och det finns inget ”rätt” eller ”fel”, förutom att man naturligtvis inte bör kränka och hota folk och så vidare. Och som så ofta inom sociala medier kommer en del att tycka att det jag just skrivit är självklart och övertydligt och en del kanske inte håller med mig alls.

Efter den här redogörelsen känner jag dock att jag #inteorkarskrivaettordtillomhashtags – det var mer utmattande än jag hade kunnat ana. God natt!

Share