Duktiga fru ordförande

Tygkonstverk i min lokala parklek (syntolkning: Tygskylt där det står ”Du är snäll”).

Härom kvällen önskade jag hett att jag kunde resa bort, bo på hotell, bada bubbelpool. Eller åtminstone gå på ett konstmuseum. Men det går ju inte nu. 

Istället för att åka på semester bakade jag bröd, och påmindes om att brödbakning alltid har varit ett sätt för mig att varva ner. Att göra en deg och lägga den på jäsning är en handling som kräver tid.

En annan aktivitet med liknande effekt är odling. Snart ska jag också försöka hitta såjord så att jag kan sätta de första fröna inför sommaren. Och eftersom arbetslivet har snurrat på lite väl fort den senaste tiden, något som påverkat min läskoncentration, har jag de senaste kvällarna läst böcker om odling istället för skönlitteratur. 

Bakning är terapi för mig. (Syntolkning: Bröddeg med träslev i).

2017 tackade jag ja till att bli ledamot i Journalistförbundets sektion Mälardalens frilansklubb. Att vara förtroendevald har lärt mig mycket om att arbeta med olika sorters människor, att organisera, att leda olika former av projekt. Jag har nytta av yh-utbildningen på Nackademin (”Marknadskommunikatör inom sociala medier”, numera heter utbildningen Social media manager), främst för att mycket handlade om att vara disruptiv, vara beredd på omstörtande förändringar.

Denna coronakris har definitivt varit omstörtande. Det har blivit tydligt att många behöver sin fackförening, vilket har gjort att arbetet som förtroendevald har känts meningsfullt. Jag har särskilt uppskattat arbetet i ”moderorganisationen” Frilans Riks, där jag blev ledamot 2019. Där har vi kunnat påverka beslutsfattare, bland annat genom att påpeka hur fel coronastöden har blivit för egenföretagare.

För några veckor sedan valdes jag till ordförande för Mälardalens frilansklubb. Omständigheterna kunde ha varit roligare och jag har känt mig en smula traumatiserad mitt i allt som ska ordnas och fixas.

Jag har aldrig haft någon ambition att axla ansvaret som ordförande, men att bli föreslagen för den rollen är tydligen sådant som händer när man dras in i föreningslivet. Jag som inte ens gillar formalia. Det har jag bland annat skrivit om på Epales blogg.

Blev det såhär för att jag är en duktig flicka, en prestationsprinsessa? Kanske, lite grann. Jag är snäll, ställer ofta upp. För snäll, enligt somliga.

En kompis definierade begreppet ”duktig flicka” som någon som får saker gjorda. Och sådan är jag, men i förrgår kände jag att jag inte orkade vara den pålitliga som alltid fixade allt. Den som alla räknar med hela tiden. Så jag loggade ut från den mejladress som jag har skapat för det fackliga arbetet, både från datorn och mobilen, och tänker inte läsa den mejlen förrän på måndag. Om jag överhuvudtaget ska orka hålla ut och tycka att förtroendeuppdraget är kul, och hinna göra mina andra jobb, måste jag emellanåt stänga ner helt, sortera bort distraktioner. Det är också mitt tips till andra som befinner sig i liknande situationer, särskilt nu när jobb och fritid flyter ihop i en enda soppa.

Det är också något konstigt med universum: När jag har mycket att göra trillar fler jobbuppdrag in, som vore jag en magnet. När jag har ont om jobb kan det tvärtom kännas som om jag stöter bort jobben.

Och hur ska jag mitt i kaoset få plats för skrivandet och det kreativa? Jag vet inte, men jag räknar med att tempot lugnar sig om några veckor och att jag då slutar ångra att jag tog på mig för mycket.

Share

Berörande brev till en ung poet

ett seminarium för en tid sedan blev jag rekommenderad att läsa Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet. Efter seminariet pratade jag även med min bror Jerker om konstnärsskap. Jag skriver på en essä om konstnärsskap, identitet och ekonomi (bland annat) som en del av min kurs i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det visade sig att Jerker var så lyrisk över denna lilla skrift att han brukar bära den på sig överallt.

Boken är liten och nätt, 64 sidor, och består av brev från poeten Rilke till den aspirerande författaren Franz Kappus i början av 1900-talet.

Jag köpte den i Leo Hallerstams översättning från 2015 och håller med: Boken är en riktig pärla! Jag kommer att läsa om den hur många gånger som helst för att fånga upp de små guldkornen till citat. Vissa av dem måste jag läsa igen snart för att verkligen ta in dem.

Här är ett:

Om din vardag känns fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar; för det existerar ingen fattigdom för den som skapar, ingen plats är otillräcklig eller likgiltig.

Lite längre ner i samma stycke svarar Rilke på Kappus fråga om hans dikter är bra nog:

Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte. Därför, käre herrn, kan jag inte ge dig något annat råd än detta: gå in i dig själv och utforska de djup som ditt liv flödar från: vid källan kommer du att hitta svaret på om du måste skapa. Acceptera svaret, precis som du får det, utan att försöka tolka det. Kanske visar det sig att du är menad att vara konstnär. Ta då ditt öde och bär det, dess börda och storhet, utan att någonsin söka efter belöning utifrån. För den som skapar måste vara en värld i sig själv och måste finna allting inom sig och i naturen, som hen förenat sig med.

I slutet skriver Rilke om ensamhet på ett sätt som jag också måste läsa om innan jag riktigt kan ta det till mig. Det är något med hans högtidliga och vänliga röst som verkligen berör. En så fin bok!

Share

Mina bästa böcker 2020

Marjas favoritböcker 2020
Fyra böcker som gjorde intryck 2020 (jag tycks omedvetet vara ett fan av Natur & Kulturs utgivning…).

Mitt läsande är mycket känslostyrt. Jag köper inte så många nya böcker eftersom jag inte har plats, utan väntar ofta tills böckerna finns tillgängliga på biblioteket eller möjligen finns som pocket. Därför är 2020 års läslista brokig. Många bokval görs utifrån den aktuella dagens sinnesstämning och vad som råkar finnas i närheten. Eftersom jag har läst kreativt skrivande har flera av böckerna varit en del av min research. Jag har också läst en sommarkurs, Dystopier i vår tid, som innefattade en del obligatorisk läsning.

Vilka av böckerna har då lämnat starkast intryck?

Jag började 2020 med Den skarpa eggen av Philip Pullman, andra delen i hans trilogi Den mörka materian. Wow, vad jag älskar hans värld! Jag har ännu inte sett tv-serien på HBO, men det ser jag fram emot att göra.

Sedan kom det där viruset och vände världen upp och ner. Jag satt hemma och funderade hur jag skulle modifiera mina planerade inlägg till Epale-bloggen så att de kunde skrivas utan att utsätta mig eller andra för smitta. I den vevan läste jag den oerhört omskakande Allt jag har fått lära mig (Educated) av Tara Westover, och kom på att den handlade om varför utbildning behövs. En text om boken blev ett inlägg på Epale-bloggen.

Jag skrev ovan att jag sällan köper nya böcker, men jag gjorde ett undantag och beställde The testaments av Margaret Atwood från Hedengrens bokhandel i Stockholm. Både för att jag ville läsa och äga boken i det engelska originalet och för att jag ville stötta de självständiga bokhandlarna som krisade stort i pandemins spår. Jag rekommenderar er att göra detsamma, stötta era lokala bokhandlare! Jag rekommenderar också boken, som är en snyggt genomförd fortsättning på fantastiska The handmaid’s tale.

Andra böcker som lämnat bestående intryck är De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuro, Lucy och Min mors självbiografi av Jamaica Kincaid och Never let me go av Kazuo Ishuguro.

Jag är också intresserad av banbrytande vetenskap (bland annat för research till mitt egna skrivande) och gillade därför även Torill Kornfeldts Människan i provröret.

Det finns fler bra böcker på listan, men dessa gjorde starkast intryck.

Gott nytt år!

Share

Mitt 2020 – både kris och kreativitet

Teckning från min dotter till gammelfarmor Margot
Teckning från min dotter till gammelfarmor Margot som dog den 3 december. (Hennes man hette Eyvind. Min son, dotterns storebror, är döpt efter honom).

2020 är snart slut. Ett märkligt år. Jag kommer att tänka på kursen i kriskommunikation som var en del av min utbildning i marknadskommunikation på Nackademin (den kursen leddes av suveräna Maria Niemi). Jag minns hur vi övade oss i att föreställa oss ”worst case scenario”. Jag tror inte vi ens tänkte på pandemier när vi funderade ut krisscenarion för olika företag och organisationer.

Jag tror att jag har hjälp av att jag är en sådan som ofta föreställer mig hur livet skulle vara om vi levde i en zombieapokalyps (tänk The walking dead). Jag fokuserar på lösningar.

Mitt liv har blivit mindre stressigt sedan Coronan kom eftersom min sambo är mer harmonisk och hemma mer. Han jobbar på Dansens hus som inte kan ha några föreställningar. I april skrev jag en krönika över fördelarna med pandemin. I min drömvärld kan denna påtvingade omställning också rädda klimatet, även om jag vet att det är önsketänkande.

Det första halvåret på 2020 vikarierade jag som redaktör på Dyslexiförbundet. Sedan hade de tyvärr inte råd att ha kvar mig. Det var ett trevligt jobb. Två minnesvärda jobb var porträttintervjuerna med skådespelaren Olof Wretling och barnboksförfattaren och illustratören Linnéa Krylén.

Jag har kvar mina redaktörsuppdrag för NVL, Nordiskt nätverk för vuxnas lärande. De flesta intervjuer fick göras via telefon eller videosamtal, men i augusti, när restriktionerna tillfälligt var mindre stränga, tog jag nattåget till Åre och gjorde ett reportage om deras arbete med integration. Det var väldigt givande. Och så underbart det var att komma upp i fjällen!

I samma veva reste jag till Sundsvall och intervjuade kvinnojouren för Kvinnotryck.

Jag har även jobbat mycket fackligt som förtroendevald för Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, och den lokala sektionen Mälardalens frilansklubb. Det har känts ovanligt angeläget detta år. Många av mina frilansande kollegor har förlorat nästan hela sin inkomst under året. Jag har varit lyckligt lottad som inte förlorat så mycket (men heller inte fått några nya jobb).

Parallellt med arbetet som journalist har jag studerat kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Jag är nu inne på sista året. I sommar har jag en konstnärlig masterexamen om allt går som det ska.

2020 var också året då jag insåg att jag redan hade en fil kand i litteraturvetenskap. Eftersom jag under lång tid har läst många små kurser hade jag inte förstått det. Nu tror jag inte att det är så många som bryr sig om examenstitlar, men det är likväl en milstolpe i mitt liv.

2020 var också året då jag anlitade en lektör för att komma vidare med mitt skrivande (efter att ha tröskat runt i bitterhetens och självtvivlets grumliga vatten). Det var väldigt bra och jag har fått ny energi att redigera om mitt barnboksmanus nu när jag är nästan ledig från andra jobb. Problemet är att jag har långa startsträckor och svårt att prioritera skrivandet när betalda jobb pockar på. Några dagar före jul gick jag till ett kafé i kvarteret och började redigeringsarbetet, och äntligen släppte det.

Jag kan konstatera att Virginia Woolf hade rätt. Min kreativitet behöver ett eget rum, både fysiskt och psykiskt.

Jag hoppas därför att 2021 blir ett kreativt år för mig personligen, med gott om plats för mitt egna rum. Ur ett världsperspektiv hoppas jag att mänskligheten vinner över viruset och att klimatfrågan får högsta prioritet i debatten och politiken.

PS. Detta inlägg tillägnas min fina vän Maria Chaitas som dog i cancer i september i år, bara 41 år gammal, och till min älskade farmor Margot, som fick leva tills hon var 99 år. Den 3 december lämnade hon oss, vår familjs matriark. (Detta skrev jag till farmor för fyra år sedan).

Share

Nu råder anarki i mitt liv

Har ni sett Netflix-serien Kärlek & anarki? Om inte kan jag rekommendera den, den är väldigt rolig!

Jag håller som en del vet på att undersöka ämnet kreativitet och skriver på en essä om att skapa en kreativ identitet. Kärlek & anarki passar väl in i min tankevärld. Huvudpersonen Sofie är utbildad på Handels och kommer till ett bokförlag som konsult med uppdraget  att effektivisera och digitalisera deras verksamhet. På förlaget råder ett kreativt kaos som skiljer sig tvärt från de miljöer Sofie är van vid. Hon har bara arbetat på företag där allt ska mätas och räknas. På förlaget går man på känsla. Som någon skrev kommer Sofie till förlaget för att förändra dem, men det är hon själv som genomgår den största förändringen. Hon hittar tillbaka till den kreativitet och lekfullhet som fanns innan hon anpassade sig till samhällets normer. 

Jag kan relatera. Jag är en känslomänniska, men valde för några år sedan att gå en utbildning i marknadskommunikation för att förstå reklamvärldens hemligheter. Jag har användning av kunskaperna jag fick på Nackademin, men nu söker jag mig tillbaka till min kaotiska/kreativa (eller ska vi säga anarkistiska?) sida. 

Att Kärlek & anarki har gått så bra kan ha att göra med att många av oss är trötta på att allt i vårt samhälle är mätbart. Det finns ingen magi längre, ett uttryck som många använder är att världen är avförtrollad.

Parallellt med universitetskursen Kreativt skrivande 5 följer jag Skrivplanetens onlinekurs Så hittar du din kreativitet. Här är ett bra citat från kursmaterialet:

”Kreativitet är motsatsen till prestation – och mycket i vårt samhälle idag bygger på att du ska prestera i olika former. Att röra sig planlöst, utan mål anses vara slöseri med tid. Kreativitet tar tid, sker inte på givna signaler och går inte att förpassa till vissa klockslag.

Vi behöver twista den tanken en smula. Börja se planlösheten som en investering i dig själv, inte en förlust. Se pausen och leken som det värdefulla, inte tvärtom som något vi gör mellan det viktiga.”

Barnrum med rosa stol, skrivbord, dator, loftsäng.
Min dotters skrivbord är nu min arbetsplats på dagarna.

Igår fick jag en påtvingad paus. Jag lyckades nämligen med konststycket att välta ett glas vatten över min laptop, med konsekvensen att den inte går att starta. Jag tvingades lämna in den på lagning. Jag har nu fått besked att den måste skrotas eftersom det skulle kosta mer än en ny dator att laga den. Don’t try this at home, folks!

Detta är skrivet i mobilen och publicerat från min gamla dator som min son hade i ett par år och som nu står i dotterns rum. Barnrummet har således blivit min arbetsplats (se bild).

Så nu råder anarki i mitt liv!

Share

12 veckors kreativ fördjupning har börjat

Silhuett av en staty av Lena Cronqvist från Waldemarsudde.

Veckans insikt: 

Kreativa tillstånd är färskvaror. Det är väldigt, väldigt lätt att trilla ur den kreativa bubblan och hänge sig åt måsten. Måsten är ofta lättare att genomföra än att ta sin innersta längtan på allvar. Måsten ger oftast tydliga resultat, medan det är ytterst osäkert var dina kreativa uttryck kommer att landa.

För två år sedan försökte jag följa Julia Camerons bok om kreativitet, The artist’s way. I början använde jag min sambos gamla upplaga som då hette Hitta din kreativitet på svenska. När jag upptäckte att förlaget MiMa hade kommit ut med en ny upplaga, nu under titeln Lev kreativt, tipsade jag dem om min bloggserie, varpå de skickade ett exemplar av den nya boken till mig. Alla de inläggen finns under taggen #Cameronkurs.

Under de två år som gått sedan dess har jag fortsatt att försöka ge kreativiteten mer utrymme i mitt liv. Jag har fortsatt med kurserna på Linnéuniversitetet. Nu är jag inne på femte och sista året och längtar efter känslan av att ”levla upp”.

Ett sätt har varit att skicka mitt manus Syskonklockan till en lektör. Det finns många lektörer som verkar bra, men jag valde till slut Ylva Carlsdotter Wallin på rekommendation av Ingrid Jönsson, före detta kurskamrat på Att skriva barnlitteratur. Ylva Carlsdotter Wallin har genuin erfarenhet av att skriva, undervisa och ge respons på manus för barn. Jag fick en hel del bra tips. Det mest utmärkande var att jag borde byta perspektiv från ”jag” till ”han”. Det föreslog hon för att min huvudperson kan framstå som något osympatisk, på grund av sin diagnos Aspergers syndrom (jag har väl berättat att min son är förebilden?). 

Min sambo Daniel (och far till sonen i fråga) läste manuset samtidigt och håller absolut inte med om perspektivbytet, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

I början av november ska jag ha ett uppföljande samtal med Ylva, samtalet ingår i lektörsutlåtandet. Efter det kanske jag vet mer.

Jag tycker att det var bra att göra denna satsning, inte minst för att den visade mig själv att jag tar mitt skrivande på allvar.

För att skärpa till mig ytterligare har jag även hoppat på en digital kurs i kreativitet, skapad av Frida Spikdotter Nilsson som är en kontakt på Linkedin. Kursen har många likheter med Julia Cameron-kursen, jag ska bland annat skriva morgonsidor och ha kreativa möten med mig själv. Men den är befriad från ordet ”Gud” och annat som stör (Julia Camerons kurs bygger på 12-stegsprogrammet för alkoholister, vilka av någon anledning är fixerad vid ordet Gud, även om ordet ska vara öppet för tolkning. Jag tolkar det som något typiskt amerikanskt). 

Läs mer om kreativitetskursen här.

Mitt mål med de 12 veckorna är att gräva djupt, att hitta till ett kreativt tillstånd och få förmågan att behålla tron på att mitt skapande är värt något även om det bara är jag som tycker det. Jag ska också använda mina insikter i essän som jag ska skriva inom ramen för kursen på Linnéuniversitetet.

I tisdags genomförde jag mitt första kreativa möte med mig själv. Jag åkte till Waldemarsudde och avnjöt konsten och de vackra miljöerna. Det var väldigt inspirerande. Jag kände mig lite helare när jag tog spårvagnen därifrån.

Share

Tips på hur du slutar tvivla på ditt skrivande

Graffiti med arga figurer och texten DIsobey.
Jag har en faibless för snygg streetart, kanske för att det är ”oskolad” konst. Detta verk satt ganska länge på en vägg i närheten av mitt frilanskontor i Stockholm.

I onsdags deltog jag på det första seminariet på Kreativt skrivande 5. I år äger seminarierna rum på Zoom, så jag behövde inte stiga upp i ottan för att ta tåget till Växjö.

Det hade varit roligt att resa förstås, eftersom jag blir inspirerad av att komma ut och röra på mig. Zoom var dock ett bra substitut. Efter seminariet fick jag ändå ny energi.

Min grupp och min handledare Helga Krook är nya för mig, och jag för dem. Jag lämnade inte in någon text till seminariet utan ville bara diskutera en fråga som kanske låter fånig, men som många nog ändå känner igen sig i: Jag undrar hur ni gör för att mota bort tvivel och negativa tankar på att det ni skriver inte är intressant för någon?

De flesta som skriver pendlar mellan storhetsvansinne och tvivel. Jag tycker att det vore skönt att vara en sådan person som Björn Ranelid verkar vara: övertygad om sin egen förträfflighet.

Jag tvivlar ofta. Jo, jag vet att jag kan skriva, men kan jag skriva en text som har konstnärlig verkshöjd? Och framför allt: Även om jag skriver något som är ganska bra, är chansen ändå mikroskopisk att jag ska lyckas ta mig igenom nålsögat hos ett förlag.

Kanhända är det en medelålderskris som har gjort mig mer svartsynt. En känsla av att inte komma vidare, att stå och stampa. Kanske tänker jag bara för mycket. 

Tipsen från kurskamraterna

Mina kurskamrater och vår handledare hade flera bra förslag på hur jag ska ta mig bort från tvivlet. Här har jag listat några av förslagen:

• Ha en daglig rutin för skrivandet. Du kan hitta en styrka i rutinerna och hantverket. 

• Om du tycker det är intressant tycker förmodligen någon annan också att det är intressant. Det är lätt att fastna i ”duktig flicka”-fällan. 

Detta är kanske det svåraste, tycker jag! Att behålla tron på att det jag är intresserad av även ska intressera andra, även om det bara rör sig om fem eller hundra personer.

• Som journalist är jag skolad i att leverera, att komma med snabba resultat. Att få utdelning. När det gäller det skönlitterära, fria skrivandet behöver jag tänka annorlunda.

• För skrivdagbok. Ha en daglig dagboksskrivarrutin där du skriver hur det känns för dagen, där motsträviga känslor och tvivel får komma ut. Det blir en loggbok som du sedan kan gå tillbaka till och se att en utveckling har ägt rum trots att känslan har varit att inte komma någon vart.

• Helga citerade också Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet, som lyder ungefär: ”Gå in i ditt hjärtas kammare och fråga dig själv: Måste jag skriva?”. Och ja, jag måste det, men jag misströstar. ”Du måste själv komma fram till det, och då ge dig själv arbetsro.” Se skrivandet som din frizon. En plats där pengar, publicering och prestation inte existerar, där du är fri.

• I marginalen på anteckningarna från seminariet har jag skrivit: ”Ta det på allvar” och ”min rätt att vara i rummet”.

Outsiderkonst

Jag vet inte om det var algoritmer eller synkronisitet, men samma kväll bestämde jag mig för att lyssna på Sveriges Radio-appen som jag ofta gör medan jag lagar mat. Som förslag fick jag ett av de senaste avsnitten av Stil i P1. Det handlar om Outsider art: människor utan konstnärlig utbildning som skapar fantastiska verk, till exempel märkliga byggnader eller skulpturer i sina trädgårdar. Ofta upptäcks inte verken förrän personen i fråga dör. Jag fann det mycket befriande och inspirerande att höra om dessa människor som verkligen skapar för skapandets skull, inte för att få bekräftelse.

Länk till Stil i P1 om Outsider art finns här.

Share

Fördelen med sociala medier kan också vara överväldigande

Foto: sergeitokmakov/Pixabay

Sociala medier får mycket kritik, av förståeliga skäl. MEN – i snälla sammanhang är sociala medier verkligen en fantastisk källa till kunskap! Jag är med i ett par så kallade ”gäris”-grupper på Facebook, där jag upplever att samtalsklimatet alltid är vänligt och inkluderande. Gäris är slang för brud, tjej, kvinna och alla gärisgrupperna är undergrupper till Streetgäris som på sin Wikipedia-sida beskrivs som ”StreetGäris är en intersektionell rörelse för kvinnor och icke-binära som stöttar, lär ut och inspirerar varandra genom empowerment (egenmakt), solidaritet och gemenskap”. 

En av mina absoluta favoritgrupper är Litteraturgäris där det går att skriva om vilken bok som helst, från högt till lågt. Inget snobberi, bara kärlek till böcker. Jag har inte närstuderat alla inlägg, det förekommer säkert konflikter, men jag har hur som helst stor glädje av gruppen. När jag frågar om boktips inom ett ämne kommer alltid en flodvåg av intressanta tips, ofta så många att jag blir alldeles överväldigad.

Härom dagen frågade jag om tips på böcker om sjöjungfrur, eftersom det på bibliotekets sida mest dyker upp olika varianter på Disneys Den lilla sjöjungfrun. Tipsen bara flödade in! Det stora problemet blir att välja vilka jag ska läsa. 

En bok som jag upptäckte genom en DN-intervju med Kayo Mpoyi, och som genast väckte min nyfikenhet, är The Deep av Rivers Solomon. Den handlar om ättlingar till slavkvinnor som har kastats överbord och lärt sig att andas under vatten. Jag påbörjade den igår, så det är för tidigt att ge något omdöme. Här är förresten min 2020-läslista så här långt.

Varför undersöker jag ämnet sjöjungfrur, undrar ni. Jag kan avslöja så mycket som att det har med mitt projekt på Kreativt skrivande 5 att göra. Än så länge är allt för nytt, så jag vill inte skriva mer än så. Just nu.

Share

Högre krav – mer skärpa

Utropstecken
Nu gäller det att vara alert!

Jag har börjat på masterkursen i Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och nu känns det att kraven skruvas upp! Ny handledare, ny grupp, och framför allt – väldigt specifika krav på vad vi ska arbeta med.

Vi får inte fortsätta på ett tidigare projekt, utan ska skriva något helt nytt på ungefär 50 sidor.

Vi kan inte skriva en del av en roman, utan ska skriva en avslutad berättelse, alltså en långnovell, en novellsamling eller en diktsvit.

Jag hade inte fattat det när jag sökte till kursen och blev villrådig först. Mitt problem är att jag har en ganska lång startsträcka inför ett skrivprojekt och att jag behöver skriva in mig i det. Det var precis vad jag gjorde under förra läsåret då jag gick magisterkursen. Kanske tog jag inte slutprodukten på tillräckligt stort allvar? 

Nu försöker jag ändå hitta ett sätt att få fram embryot till en 50-sidig novell på det tema som jag har grävt ner mig i under det senaste året.

Så här skriver jag i projektbeskrivningen:

Först den 25 augusti, efter att jag hade skrivit ett tiotal sidor och kände att jag var på rätt väg, såg jag att jag denna kurs ska skriva ett ”helt nytt projekt på 50 sidor”. Aj aj, skulle jag inte kunna fortsätta med denna idé som jag kände för och hade laddat inför? Om jag börjar på ett helt nytt projekt kommer jag att sitta med samma dilemma som förra året, det vill säga att jag inte har hunnit processa berättelsen och därmed riskerar att skriva en massa dålig text för att komma in i berättelsen.

De nya sidorna är dock helt nyskrivna, det är bara scenen under vatten som är samma händelse som tidigare (den är dock bearbetad). Så jag tror att jag kan göra detta till en ny berättelse. Det är väl många författare som återkommer till samma teman och skulle man inte kunna se detta som en fortsättning på magisterkursens berättelse, som en del av en bokserie om man så vill.

Essän som ska lämnas in parallellt med det skönlitterära projektet ska också vara en smula vassare än tidigare: ”Under läsåret ska ni lägga fram en essä (ca 20-30 sidor), i vilken ni analyserar en konstnärlig process eller annan litterär och estetisk frågeställning. Ni kan diskutera ett författarskap, ett enskilt verk, ett genreproblem, göra en analys av bildspråk, utforska tolkningsfrågor eller något annat med anknytning till den kreativa processen eller i relation till konstnärliga forskningsperspektiv.”

Jag känner viss hjärtklappning, en känsla av: ”Hjälp, vad gör jag här”? Samtidigt är det bra. När kraven ökar skärper jag mig. Det är rent av tur att jag inte har så vansinnigt mycket jobb just nu. Jag ska försöka genomföra uppgifterna detta läsår så bra jag kan.

Share

Kursutvärdering efter den dystopiska sommaren

Margaret Atwood, Kulturhuset Stockholm 2015
Mitt idolfoto av Margaret Atwood från Kulturhuset i Stockholm den 3 juni 2015.

I början av sommaren berättade jag att jag anmält mig till två sommarkurser. Jag trodde att jag behövde fler högskolepoäng för att skramla ihop till en fil kand. Mitt i sommaren kontaktade jag LInnéuniversitetet och fick veta att jag har haft en fil kand sedan 2015! Jag hade glömt att räkna in kurserna i kreativt skrivande. 

Detta besked sänkte min motivation att fullfölja mytologikursen som inte är så rolig som jag hade trott. Kursen innehåller alltför många historier om stridande män (Iliaden, Troja, Kung Arthur…). Jag har också svårt för att engagera mig i frågeställningarna. Kanske är det helt enkelt så att religionsvetenskap inte är något för mig. Jag har nu avbrutit kursen, och känner lättnad. Jag säger som organisationskonsulten Marie Kondo: does it spark joy? Nej, denna kurs gjorde inte det, så jag lägger ner. Jag måste tänka mer så i fortsättningen, åtminstone när det gäller sysselsättning som inte bringar in pengar.

Däremot är kursen Dystopier för vår tid på Lunds universitet riktigt rolig, med många Zoom-seminarier med en sympatisk och engagerad lärare (Anders Mortensen). Det är kul att nörda loss i ämnet dystopier. Men jag märker att jag är lite rädd att skriva något självklart. I akademiska sammanhang drabbas jag fortfarande av mindervärdeskomplex, trots min fil kand. Det är en av många anledningar till att jag idag valde att inte lägga fram mitt paper till ett seminarium för att få VG. Jag tar denna kurs för min egen skull, för inspiration, och är därför nöjd med ett G. 

Jag är inte den enda som väljer att skriva ett paper om Kazuo Ishuguros Never let me go och Margaret Atwoods Oryx och Crake. Det är dessa två böcker på kurslistan som jag har läst i sin helhet. De andra har jag läst enligt anvisningar, mellan 40 och 60 sidor.

Här är några ord om det jag läst:

• Kazuo Ishuguros Never let me go är väldigt rörande. Jag tvivlar aldrig på att huvudpersonerna Kathy, Tommy, Ruth och de andra är lika mänskliga som jag, att de är kännande och tänkande individer. Men i själva verket är de kloner, skapade enbart för att vara organdonatorer till ”riktiga” människor. Deras sorgliga öde präglar hela boken.

• Juli Zehs Tomma hjärtan är en satir som påminner om nutiden, fast med en obehaglig skruv. Hennes värld är ganska trovärdig, men hård och deprimerande. Jag känner att jag besparar mig själv lite cynism när jag inte läser vidare.

Hungerspelen av Suzanne Collins har jag läst tidigare, högt för min son. Jag är imponerad av Collins skickliga sätt att bygga upp en värld, och jag gillar verkligen huvudpersonen Katniss. Men som många kurskamrater påpekade, har ungdomsböcker ett annat tilltal än vuxenböcker, och det blir en viss kontrast efter att ha läst de andra böckerna. Collins text är lite mer svartvit, lite enklare. Inte sämre, bara en annan genre.

I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin har en väldigt, väldigt cynisk berättare. Jag önskar att jag inte hade läst våldtäktsscenen i början, den hemsöker mig. Jag vill inte läsa vidare.

Konspirationen mot Amerika av Philip Roth handlar om ett alternativt Amerika där Charles Lindbergh, piloten med nazistsympatier, vann presidentvalet. Jag har inte läst ut boken, men kan tänka mig att göra det eftersom det var den, tillsammans med Never let me go och Oryx och Crake, som jag gillade bäst. 

Underkastelse av Michel Houllebecq vill provocera, och det fungerar. Jag blev jätteprovocerad av huvudpersonens människo- och kvinnosyn. Men det var intressant att lyssna till diskussionerna som pågick på kursen om boken. Meningarna var väldigt delade. För egen del tror jag dock inte att det kommer att ge mitt liv något att läsa vidare i en så cynisk bok, så jag kommer inte att läsa ut den.

Oryx och Crake av Margaret Atwood har jag läst en gång tidigare. Jag är ett stort Atwood-fan eftersom hon är så smart och bygger upp sådana genomtänkta världar. Boken, som kom 2003, är djupt oroande eftersom Atwood har gjort sin research när det gäller biologisk forskning och vetenskap, men den är också väldigt rolig.

Share

Krönikor om att arbeta med skrivande.