Apropå fem tips från frilanscoachen

via GIPHY

Jag läste just några bra karriärtips till egenföretagare på fackförbundet DIK:s hemsida (tack för tipset, Maria Niemi!). 

Jag började reflektera över hur mycket jag följer karriärcoachen Johan Åkessons råd.

  1. Jag avsätter en del tid till relationsbyggande, bland annat som styrelsemedlem i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet. Härom veckan anordnade vi en frilansträff på temat ”Frilansen och ensamheten” (här har min kollega Beata Hansson skrivit om träffen. Vi planerar minst en till!). Sedan jag läste marknadskommunikation inom sociala medier har jag också blivit mer aktiv i olika branschrelaterade Facebookgrupper, främst Frilansjournalisterna, Frilansskribenterna och Kreatörsgäris. Tidigare var jag lite för blyg för att skriva i dessa grupper inför en massa människor jag inte kände, men det har gått över.
    Jag hoppar ibland på tjänster som dyker upp. Look for skill lyfte fram min profil i sina sociala medier. Stöd dem gärna och gå in och registrera er!
  2. Jag ”går till jobbet” och jobbar oftast kontorstid, antingen hemma, på mitt frilanskontor (som snart byts ut) eller på kafé eller bibliotek.
  3. Gör en plan… gör jag inte riktigt. Planen fungerar i alla fall inte rent ekonomiskt. Den här våren har jag ägnat mycket tid att försöka bygga upp nya relationer med kunder men det har ännu inte synts i min ekonomi. Håll tummarna för att det lönar sig i ett längre perspektiv! Och jag kanske skulle göra ett tydligare schema för dagarna. Ofta har jag svårt att ge tid åt mina kreativa idéer eftersom jag är så stressad över pengar. Min högsta önskan just nu är att slippa den stressen.
  4. Belönar mig själv gör jag inte heller tillräckligt. Hm. Jag borde göra mer!
  5. Skaffa en hållbar ekonomi: Det tuffa med denna punkt är att mitt önskemål om minst 800 kr i timmen + moms (f-skatt) har lett till att ganska många valt bort mig och hittat billigare lösningar. Men det känns inte rätt att jobba för mindre så jag får väl hålla ut. Pensionssparar gör jag, men bara lägsta möjliga belopp eftersom jag inte har råd med mer. Detta är en punkt som kräver en enorm långsiktighet och tålamod.

Mitt jobb är jätteroligt, men jag önskar att frilansens villkor var lite bättre. Friheten kostar. De anställda kanske har tråkigare, men de har förmåner som de kanske inte tänker på.

Share

Jag är i alla fall bra på att läsa böcker

Böcker på hög
Några av böckerna jag hittills har läst under 2018.

Härom veckan sa min dotter (snart 6 år) att ”mamma är inte bra på att sy, hon är bara bra på att läsa böcker”. Hon kommer inte över mitt klumpiga försök att laga ett gosedjur. Sömmen gick upp efter ett par dagar och hennes noggranna far fick rycka in. Nu är det bara pappa som får förtroendet att operera de älskade gosedjuren.

Jag saknar motoriken och tålamodet för sömnad. Tur att jag inte levde för 150 år sen då det nog hade varit svårt att vara kvinna och dålig på handarbete.

Mina läskunskaper godkänner dottern alltså, så jag tänkte skriva några ord om de böcker jag läst under första kvartalet 2018. Listan  fylls på allteftersom (och hittas här).

Einsteins drömmar av Alan Lightman

En bok med korta berättelser om tiden. Jag läste den i researchsyfte och tycker att flera historier hade sina poänger, även om de inte lämnade några djupare spår.

Sankmark av Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiri skriver om indiska familjer och om att lämna sitt hemland och flytta till väst (USA). Jag tyckte bättre om hennes tidigare bok ”I väntan på ett namn”. Sankmark efterlämnar en känsla av att det är tungt och svårt att leva när livet inte blir som du tänkt dig. Men det är en helt okej roman.

Anton och Teitur av Angelica Öhrn

Min vän Angelicas debutroman är välförtjänt nominerad till Slangbellan, priset för bästa barn- och ungdomsdebut! Det är så häftigt! Anton och Teitur är en vemodig och fin berättelse som blandar familjerelationer och kärlek till hästar. Att det är en pojke i huvudrollen är ett extra plus.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir

Jag skrev om Mandarinerna när jag började läsa den (för andra gången). Den är tjock men fantastiskt bra. Personskildringarna är så engagerande och du får lite historiekunskap på köpet.

Stridens skönhet och sorg 1914 av Peter Englund

(Som jag skriver på sidan: ej avslutad, det var en bokcirkelbok som jag fann väldigt torr och oengagerande)

Harry Potter och Fenixorden av J K Rowling

(Läsning för min son, omläsning för mig). Jag tror detta är den segaste och omständligaste boken i Harry Potter-serien men jag slukar allt eftersom Rowlings värld är helt oemotståndlig.

Lev kreativt / Hitta din kreativitet av Julia Cameron

Den här boken har jag skrivit om sedan i november, så jag hänvisar till taggen #Cameronkurs.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Jag fick denna i julklapp av min man. En del var välbekant eftersom jag läst mycket om feminism, men de mer historiska/akademiska essäerna lärde mig nya saker.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Den brutalaste skildring av slaveriet i USA som jag läst. Vi pratade om den på bokcirkeln igår. Tydligen fanns det ingen riktig underjordisk järnväg för slavarna att fly genom, men ett nätverk som hjälpte slavar att fly kallade sig så. Colson Whitehead har fantiserat fram en riktig underjordisk järnväg, och det funkar bra. Historien är som sagt brutal och svår att värja sig mot, men också lärorik och viktig och med hopp i slutet. Det här är garanterat en av de böcker från 2018 som kommer att leva kvar i mig.

Julias superkrafter av Malin Roca Ahlgren och Carl-Magnus Ramstedt

En pedagogisk bok om att ha Aspergers syndrom, riktad till lärare och unga i skolan. Den tjänar sitt syfte mycket bra. Jag visste ju det mesta men fick ändå ökad förståelse för hur min son troligtvis har det. Jag hoppas han vill läsa den, även om den handlar om en tjej som är lite äldre än han.

Share

Dags att hoppa till nästa nivå i livet

Kontorsplats, Telefonplan
Min kontorsplats som snart kan bli din.

Har ni, som jag, drömmar som återkommer?

Jag drömmer ofta om hus. Stora hus med många våningar, rum och vindlande gångar.

När jag läser om drömtolkning står det ofta att huset är en symbol för mig själv och jag antar då att jag utforskar alla rum som finns inom mig.

En återkommande dröm har varit att jag är på vinden och ska ta mig till en annan del av huset, men för att göra det måste jag klättra genom en smal passage som påminner om något som kan finnas på ett lekland; vadderade väggar och nät. Klätterställningen, eller vad det nu ska kallas, är inte precis barnvänlig, för runt omkring mig stupar väggarna rakt ner, minst tjugo meter. Jag vet att jag kan dö om jag faller ner för stupen. Men så kommer jag till vägs ände. Framför mig finns bara ett stup, men nedanför stupet finns en del av huset som jag aldrig har besökt. Jag inser, att för att komma dit måste jag hoppa. Risken är att jag dör, men också att jag upptäcker något nytt som leder mig vidare.

Jag kommer på att jag har drömt detta tidigare och att jag då har gett upp. Jag har inte vågat hoppa, för jag har inte velat dö.

Men nu tänker jag att jag kanske inte alls kommer att dö, kanske är jag med i ett dataspel och kanske kommer hoppet att innebära att jag ”levlar upp” – stiger till nästa nivå. Någonstans förstår jag ju att allt är en dröm och att det bara handlar om att våga hoppa.

Häromnatten hoppade jag. Det var läskigt, men jag dog inte.  Jag vaknade med en känsla av styrka och undrade om detta betydde  att jag har levlat upp en nivå.

Nytt kontor

Soffa på kontor, Telefonplan
Soffan där vi fikar ihop.

Den här våren känner jag att det är dags för förnyelse. Jag har därför med visst vemod sagt upp min gamla kontorsplats vid Telefonplan och hoppas att ett nytt kontor har tid att vänta in min uppsägningstid.

Jag har varit på samma frilanskontor sedan 2010 och har trivts bra. Kollegorna är jättemysiga och det har varit bra att ha cykel- eller promenadavstånd hem. Men nu längtar jag efter fler kollegor i liknande branscher, så härom veckan bestämde jag mig för att flytta in till Söder.

Med andra ord finns det en ypperlig chans att få en billig och trevlig kontorsplats i Hägersten, Stockholm, just nu! Kontakta Frippe Nilsson på frippe.nilsson@frixkultur.se för en titt!

Share

Varför berättar inte fler om sin utbrändhet?

Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.

Jag tror att fyrtio procent av alla människor jag känner har varit sjukskrivna för stress, varit utbrända, gått in i väggen, haft utmattningssyndrom eller utmattningsdepression eller vad det nu kallas.

Det är ju helt galet! Jag hör nästan dagligen om folk som mår mer eller mindre dåligt av olika orsaker. Själv har jag varit hyfsat bra på att känna av signalerna och har därför inte behövt sjukskriva mig. Men det har varit nära, det är alltid nära.

Jag kände inte av någon nämnvärd stress förrän jag var 20 år och skulle ut i arbetslivet. Först då insåg jag att jag måste leverera och att det var hård konkurrens där ute. Jag fick magkatarr.

Sju år senare, när jag vikarierade på en stor dagstidning, sökte jag upp vårdcentralen för att jag trodde att jag hade astma, jag kunde inte djupandas. Läkarna hittade ingenting och någon frågade ”hur mår du egentligen?”. Mina andningsproblem berodde helt enkelt på stress.

Jag har aldrig kraschat helt. Jag har lärt mig att hantera stress genom att ha väldigt inrutade rutiner, yoga och styrketräning. Plus att jag har en hyfsat stabil familjesituation. När jag har studerat vänner och bekanta som kraschat har deras jobbstress ofta kombinerats med turbulens i privatlivet.

Inte längre ung – men fortfarande duktig

I ”Så ung och så duktig – 10 berättelser om att räcka till” av Katarina Pietrzak, en läsvärd bok från 2002, medverkade min vän Annika som gick in i väggen när vi var i 25-årsåldern. I efterhand har jag ofta tänkt att jag borde ha hjälpt henne mer, att jag borde ha varit mindre självupptagen. Men jag kämpade själv mot stressen att inte räcka till. Jag gör det fortfarande. Jag är inte ung längre men har svårt att skaka av mig duktigheten. Jag har fortfarande vänner som kraschar av olika skäl.

När jag googlade efter boken såg jag också att 90-talisten Isabella Löwengrip hade ”gråtit sig igenom den”. Den har alltså spritt sig till yngre generationer, men har den förändrat något? Varför händer så lite?

Det oroar mig också att stressen kryper ner i åldrarna. Vi var i 20-årsåldern och fick stressymptom på grund av arbetslivet. Idag påverkas unga av höga krav redan i mellanstadiet, om inte tidigare. I min sons tidning KP (Kamratposten) läser jag insändare som får mig att undra vad min generations höga krav på oss själva gör med barnen (se insändarna på bilderna ovan).

Less på att prestationer är allt

Ärligt talat är jag rätt less på att hela tiden vara pigg och glad och visa vad jag kan. Senast häromdagen hörde jag hur viktigt det är att visa vad du kan på Linkedin (jag deltog på ett frukostseminarium anordnat av tidningen Resumé).

Jag är less på att hela tiden definiera mig själv utifrån mina prestationer. Less på att ha känslan av att mina prestationer ändå aldrig räcker till. Även om Isabella Löwengrip, Mia Skäringer och några andra kända kvinnor har lyckats stärka sina ”personliga varumärken” genom att visa sig svaga är det fortfarande få som vill berätta att de har varit utbrända när de söker ett nytt jobb.

Jag tror inte att min bekantskapskrets är unik. Jag tror att alla känner många som har gått in i väggen. Därför efterlyser jag fler som vågar tala om det, så att människor slipper gå omkring och känna att det är dem själva det är fel på. Borde vi inte istället fråga oss vad det är för fel på arbetslivet?

Människan vs. maskinen…

En sista tanke: Jag har hört flera forskare säga att de höga talen av utbrända kan ha göra med  digitaliseringen, att allt går så snabbt. Arbetslivet är turbulent eftersom företagen är rädda om sin överlevnad och därför pressar sina anställda. På samma seminarium där jag hörde det där om Linkedin hörde jag också att vi måste lyfta fram det som är unikt hos oss människor. Jag tänker då att våra känsliga hjärnor gör oss unika och att vi därför måste vara rädda om dem. Att vi måste sluta tävla med maskinerna. Det är ingen ny tanke, men den måste sjunka in hos företagen: Se till att era anställda och era frilansar inte behöver tävla med maskinerna utan värdesätt det som är unikt med dem, just för att de är människor!

Share

När märkte du att du är speciell?

Yolanda Aurora Bohm Ramirez
Yolanda Aurora Bohm Ramirez utanför Tellus.

I helgen har jag följt Julia Camerons råd och gjort något fantastiskt för mig själv: jag har deltagit i en skriv-workshop arrangerad av Brombergs bokförlag. Den ägde rum på biografen Tellus i Midsommarkransen, en plats som betyder oerhört mycket för mig. I början av 2000-talet läste jag litteraturvetenskap på Södertörns högskola, och en av mina kurskamrater hette Pierre ”Chimo” Andersson. Han är en eldsjäl som redan då anordnade kulturkvällar på Tellus. Kvällarna heter kort och gott ”Chimos vänkvällar”. Vänkvällarna startades som ett forum för hans kreativa vänner att visa upp sina arbeten för varandra, och har blivit ett fenomen. Många välkända artister, författare och filmare har framträtt där. De blandas med amatörer, men det finns ingen rangordning. Alla bemöts med samma värme och kärlek.

Jag kan tacka Chimo och vänkvällarna för att jag har fått flera nya vänner efter trettio. Idag går jag inte så ofta på vänkvällarna eftersom de krockar med familjens fredagsmys, men jag tar ofta med barnen på bio på Tellus på söndagarna då de visar barnfilm.

Skriv-workshopen började med inspiration och skrivövningar med Bob Hansson och följdes av samtal mellan Casia Bromberg, Martina Montelius och Marianne Lindberg De Geer. Därefter pratade Casia Bromberg från Brombergs och Elnaz Baghlanian från Atlas om livet som förläggare.

När evenemanget skulle avslutas med ett framträdande med Yolanda Aurora Bohm Ramirez, behövde jag åka hem eftersom ungarna väntade på Mello-mys. Till min förvåning frågade Yolanda om hon skulle läsa en dikt för mig innan jag gick! Jag fick höra en jättefin dikt i snön utanför Tellus. Bildbevis här ovan.

Denna vänliga och generösa handling gjorde mig alldeles varm i hjärtat!

Yolanda är aktuell med diktsamlingen ”Ikon”.

Jag ska nu fundera över Bob Hanssons övningsfrågor, som kanske låter banala men väcker tankar: ”När känner du dig mest levande?” och ”När märkte du första gången att du var speciell?”

Share

Kvinnokamp och oavbruten jakt på uppdrag

Kvinnokamp-symbol
Hittat på ett elskåp i Solberga, Stockholm.

Det är ju Internationella kvinnodagen idag och jag funderar över både mitt förflutna och min framtid.

Jag är ganska säker på att det är på dagen tjugo eller tjugoett år sedan som jag och mina vänner ordnade ett av våra releasepartyn för vårt rockfanzine Akasha. Jag tror att det var den gången som Z-TV kom och intervjuade oss till programmet ”Hemma hos Kajsa”. Vi var iklädda specialtryckta tröjor i olika färger med våra namn under Akasha-logotypen. Jag har precis spelat över inslaget från vhs till dvd och tittat på det med viss bävan.

Akasha på Z-TV
Jag, Annika Borg (f d Sundelönn) och Maria Axelsson (f d Eriksson) intervjuade i Z-TV, 1997 eller 1998.

Även om jag växte upp med föräldrar som ofta talade om jämställdhet var det inte förrän i kvinnokollektivet Akasha som mitt feministiska uppvaknande kom. Marit Bergman och Jennie K Larsson, som var mer pålästa än vi, sa förvånat ”är ni inte feminister?” och där började min bildningsresa. Jag skrev om Akasha i inlägget ”Min tid som cool rocktjej” i mars 2016 och publicerade några av mina gamla artiklar i efterföljande inlägg (under taggen ”Akasha”).

20 år senare…

Min utmaning idag är att hitta de där uppdragen som går att kombinera med livet som förälder. Jag har sökt en del jobb där jag kommit på ”andra plats”. Eftersom jag har uppdrag på deltid och trivs bra med dem vill jag ha fler liknade uppdrag där jag får styra över min tid, men det känns så sjukt svårt att hitta dem!

Stiltjen ger visserligen tid att paketera och skriva mina litterära drömprojekt – men det lär ta lång tid innan de går att dra in pengar på dessa, om det någonsin går.

Förra sommaren gjorde jag en SWOT-analys och positioneringskarta över min egen verksamhet. Tidigare hade jag skrivit om min personliga sociala medie-strategi (informationen i inlägget är lite inaktuell nu). Sedan hörde jag ett ”Sommar”-program där en kvinna sa att ”alla har strategier för sina sociala medier men de talar inte högt om det”. Jag blev förvånad och undrade om jag var naiv som var så öppen med mina strategier.

Fast å andra sidan: Vem bryr sig? Jag skrev detta för att få andra att bli mer medvetna om vad de publicerar.

Summa summarum: Jag söker fler uppdrag. Jag är toppen att jobba med, så hör av er!

Share

Dockorna ska minska min oro

Worrydolls från Guatemala
Worrydolls är små, handgjorda dockor från Guatemala som du berättar on din oro för och lägger i burken. Efter en natt tar de bort oron.

Julia Cameron lyckas fånga upp mig just där jag är i min process. Jag har nu läst det sista kapitlet i ”Lev kreativt” (jag valde att läsa i den nya upplagan), och ser att jag skulle ha klarat kursen på 90 dagar, men nu är det dag 106. Jag sköt kanske medvetet fram tiden lite för att jag inte ville avsluta kursen.

I detta kapitel skriver hon att hon ofta säger åt sina elever att ägna sig åt en hobby, till exempel trädgårdsarbete. ”När en människa är panikslagen över att ha nått halvvägs över bron till ett nytt liv, då kan hon återfå fotfästet genom att plantera om växter i större och bättre krukor.”

Träffande nog står jag i kö till en kolonistuga på Södermalm, Eriksdalslunden. Jag ställde mig där 2012 när mitt yngsta barn var bebis och jag läste ett reportage om en kvinna som hade en stuga där. Eftersom kötiden är minst 10-15 år tänkte jag att det skulle bli perfekt för mig – vid det laget är mina barn tillräckligt stora för att jag ska ha tid att vara på lotten. Jag ser framför mig hur jag gräver i jorden och sedan går in i stugan, gör kaffe och skriver.

Panikkänslan som hon skriver om i första stycket känner jag alltför väl igen. Jag har haft en ganska mörk period av självtvivel och oro över framtiden och pengarna. Det brukar alltid ordna sig, men just nu lever jag med en känsla av att jag har lagt in väldigt mycket energi, först i att vidareutbilda mig och sedan i att  kontakta nya potentiella uppdragsgivare, men inte fått tillräckligt med utdelning. Kanske spelar vinterkylan in, men det känns som om jag kämpar mig uppför en isig backe.

I veckans uppgifter finns ”6. Välj en Gudburk. En vad? En burk, en låda, en vas, en behållare. Något som du kan stoppa ner din rädsla, dina förhoppningar, dina drömmar och dina ängsliga tankar i.”

Hon skriver också: ”När du blir ängslig ska du komma ihåg att din ängslan ligger i burken – ’Gud har den’. Gör sedan nästa sak.”

Det fick mig att associera till mina ”Worry dolls”. Det är en skojig pryl som jag köpte i en underbar butik i Vancouver för tretton år sedan. Worry dolls (orosdockor) är små, handgjorda dockor från Guatemala. Du berättar om din oro för dem och lägger dem sedan i en ask som du lägger under kudden. Efter en natts sömn ska dockorna ha tagit bort det du oroar dig för.

Nu berättade jag för dockorna om mina rädslor som hämmar min kreativitet. Jag hoppas att dockorna tar bort oron i natt.

Jag känner mig inte färdig med boken. Jag kommer att fortsätta med morgonsidorna och jag kommer att bläddra tillbaka och fortsätta med övningarna. Kanske skriver jag inte längre om Cameronkursen varje vecka i fortsättningen, men min process är långt ifrån slut. På återseende!

Share

Ett dygn dedikerat till mitt skrivande

Skrivretreat
Rummet.

Jag har varit på skrivretreat! Eller ”reträtt” kanske jag ska skriva för att undvika anglicismer. Jag har lämnat familjen i ett dygn och bott på en konferensanläggning i Nynäshamn där jag nästan uteslutande har skrivit. Syftet var att slippa alla distraktioner och dyka in i mina egna tankar.
Det fungerade bra. Hemma blir jag inte bara distraherad av familjen. Jag tenderar också att prioritera bort det kreativa skrivandet till förmån för sådant som jag kan fakturera.

Det hjälpte lite att jag åkte på en lördag. Men även om det hade varit vardag hade det säkert hjälpt att åka bort och lämna sina vanliga miljöer. Även om rummet var billigt gav det också en press: Jag måste producera nu när jag har gjort den här investeringen.

Jag hade inte kommit iväg utan sällskap. Min kompis Evelyn Dahlberg tog initiativet och bodde i rummet bredvid tillsammans med sin hund. Vi åt alla måltider ihop. Det är bra med den sortens överenskommelse; lagom med sällskap.

2005 fick jag ett stipendium från Journalistförbundet för att bo i Ariane Wahlgrens hus. Även om det var härligt på många sätt kände mig ensam efter några kvällar.

Att vara ensam tillsammans var  optimalt, och jag vill göra om det. Det var en riktig boost! Nästa gång kanske jag/vi kan vara borta några dagar i stället för bara en.

Poesibok

PS: Precis innan jag skulle åka märkte jag att skrivboken där jag skrev mina morgonsidor var slut. Jag hade glömt att köpa en ny bok, men hittade en gammal poesibok som jag fick när jag var nio år gammal. Då, på åttiotalet, var det populärt att skriva saker till varandra i böcker och jag hade bett kompisar skriva i den. De första fem sidorna var därför fyllda med mycket traditionella verser av typen:

”Jag vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne
Om pinnen blir för kort trillar jag ur minnet bort”

och

”Du är rosen
Jag är törnen
Glöm ej vännen som skrev i hörnen”

Jag har inte glömt någon av er som skrev! Jag är väldigt glad att jag har hittat så många vänner, både nya och gamla.

Nu fyller jag de återstående sidorna med mina morgonsidor. Det är inte poesi men det känns ändå bra att återvinna den gamla boken.

Share

”En konstnärs ekonomi är mestadels instabil”

via GIPHY

Vecka 11 i ”Öka din kreativitet” (eller ”Lev kreativt” som den heter i nyutgåvan) börjar med min smärtpunkt, nämligen ekonomin. Jag lever i ständig rädsla för att bli utblottad. Julia Cameron skriver:

”Som konstnär kan jag behöva en varierande grad av stabilitet och stimulans från andra. Jag kanske upptäcker att ett nio till fem-jobb skänker ett lugn som ger mig frihet att skapa. Eller också märker jag att det suger musten ur mig så att jag inte alls kan skapa. Jag måste experimentera mig fram till det som är bäst för mig.

En konstnärs ekonomi är mestadels instabil. Det finns ingen lag som säger att vi alltid måste vara luspanka, men oddsen talar för att vi är panka en del av tiden. Ibland säljer inte ett bra arbete. Folk kanske köper, men inte med detsamma.” 

Jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt denna fråga. Jag är en blandning av de båda kategorierna som beskrivs ovan: Jag vill gärna ha återkommande uppdrag men jag vet att ett heltidsjobb suger musten ur mig och inte lämnar energi kvar till något annat. Jag skulle inte ha något emot ett 9-13-jobb eller tre dagar i veckan-jobb istället för oregelbundna frilansuppdrag, men nu ser det ut som det gör.

Och så har vi uppgifterna i boken.

För det första: jag tycker inte att morgonsidorna är så jobbiga men jag har svårt att skriva så långt som Julia Cameron vill att jag ska göra (tre A4-sidor). Som jag skrev tidigare klarar jag inte att sätta klockan på halv sex för att skriva dem. Jag försöker i stället antingen skriva dem när barnen är lämnade på förskola och skola, eller på sämre dagar, på kvällen. Men jag är inne på dag 94 nu och jag har endast missat en handfull dagar då det har varit väldigt intensivt med arbete, familj eller möten.

Nu närmar sig slutet på kursen, och jag frågar mig vad jag har lärt mig. Jag är fortfarande inte uppfylld av någon känsla av att jag är utvald av ”Gud” till att skapa, men jag försöker åtminstone låta kreativiteten ta mer plats i mitt liv än den har gjort tidigare.

Och jag har ju  skrivit ett nytt utkast till ett manus och jag har en ny idé på gång, en idé som kanske inte kommit om jag inte hade öppnat dörrarna för att bli mer kreativ.

Jag måste acceptera att livet som förälder till två yngre barn kräver mycket. Jag kan inte sväva ut helt och gå på långa konstnärsträffar. Jag har inte gjort så många kärleksfulla handlingar för mig själv mer än kanske fem minuters bastusittning efter träningen. Det är i och för sig alltid något.

Den näst sista uppgiften i detta kapitel  är också värd att ta med sig till nästa vecka, för där har jag inte riktigt något uttalat svar: ”Titta närmare på ditt gudsbegrepp igen. Begränsas du av din tro eller är den ett stöd för din kreativa utveckling? Är du öppen för att förändra din tro på Gud?”

Jag som har vuxit upp i ett mycket sekulärt sammanhang skruvar lite på mig men planerar nu att ta vidare tankarna som jag formulerade den 25 november.

Share

Julia Camerons bok i nyutgåva!

Julia Camerons bok anno 1992 och 2018.
Julia Camerons bok anno 1992 och 2018.

Jag känner mig just nu som en byrå med alla lådor utdragna.

En chef jag hade gav mig den bilden en gång när jag var stressad över att jag hade så många olika saker att göra. ”Tänk dig att du ha en byrå. Lägg ner allt du ska göra i varsin låda och stäng lådorna”, sa hon.

Det var en stark och tydlig bild som hjälpte då, och jag minns den ju fortfarande.

Idag är jag inte redo att skriva om ett nytt kapitel i Julia Cameron-boken. Däremot kan jag rapportera lite om vad alla de utdragna lådorna i min byrå innehåller.

  • På måndag är det årsmöte för Frilans Riks där jag deltar som representant för Mälardalens frilansklubb, vilket innebär en hel del förarbete. Jag har varit med i Journalistförbundet sedan 1990-talet men aldrig jobbat fackligt förr. Det är en ny värld och mycket att lära.
  • Jag har jobbat hårt för att sälja in en artikelidé som jag tycker är bra, och jag har även jobbat för att bygga upp kontakter med nya redaktörer. Förr har säljbiten varit förknippad med stor ångest och rädsla hos mig, men nu känns det faktiskt inte lika hemskt längre! Hittills har jag fått ett ja och två trevliga och välmotiverade nej, och alla har tyckt att idén är bra. Jag tänker fortsätta lite till eftersom jag tror idén går att vinkla om och passa fler medier.
  • Jag har försökt skriva en novell men kört fast och nu kommit på hur jag ska skriva om den, men jag har svårt att börja så länge byrålådorna är utdragna. Kanske blir det bättre efter årsmötet.

Den största nackdelen med frilanslivet är att det är svårt att slappna av när du vet att du måste sälja in mer för att klara ekonomin framöver, i alla fall om du vill resa någonstans på semestern. Min dröm är att ha hela året insålt och därmed kunna fokusera på en sak i taget. Det är jättesvårt.

Apropå Julia Cameron så fick jag förra veckan veta att hennes kreativitetsbok har kommit i nyutgåva. Eftersom jag numera har släppt min blyghet skickade jag helt sonika ett mejl till förlaget och berättade att jag bloggade om boken. Jag tänkte att det kanske skulle ge mig en skjuts på något vis, om de delade mina bloggposter eller så. Förlaget svarade genom att glatt skicka mig den nya boken. Den heter inte längre ”Öka din kreativitet” utan ”Lev kreativt”. Den har ett fint förord av Tove Folkesson. Och omslaget är inte längre kitchigt utan vitt och stilrent, som ett blankt blad. Mer information om nyutgåvan hittar du på Mima förlags hemsida.

Och: nästa helg ska jag ju på skrivretreat. Då ska alla byrålådor utom den skönlitterära lådan vara stängda!

Share