En av anledningarna till att jag vill frilansa är möjligheten att resa och få omväxling.
Jag vill fortsätta att prata om att vara introvert och högkänslig i förhållande till andra människor, till exempel på arbetet.
Jag har länge velat fram och tillbaka: ska jag försöka få en anställning eller ska jag fortsätta som frilans?De senaste månaderna har jag gått på en och annan anställningsintervju för jobb jag borde kunna passa för. Vis av erfarenhet har jag varit absolut öppen med vilken sorts personlighet jag är (grön enligt DISC-testet). Jag har sagt att jag ibland mår bra av att jobba ensam. Jag umgås gärna med andra men behöver tid att ladda och koncentrera mig emellanåt.
Hittills har ärligheten inte lett till några anställningar – och sanningen är ju att jag helst vill frilansa. Det är bara den ekonomiska osäkerheten som gör frilanslivet en smula frustrerande. Annars älskar jag det!
Och så högkänsligheten…
Häromdagen var jag på ett möte med andra föräldrar som också har barn inom autismspektrat. En kvinna där berättade om sin tonårsdotter som nyligen fått en diagnos och sa att dottern tidigare mått så dåligt att de ”nästan förlorat henne”. När mamman berättade detta slog hennes sorg och oro emot mig som en flodvåg och en stund var det som om jag satt inne i denna våg och bara kände med henne. Det här lät ju flummigt, men jag har insett att det är så jag fungerar runt människor. Jag känner alltid av känslor och förstorar dem kanske med min egen fantasi. Jag kan bli helt utmattad av för mycket interaktion, särskilt med människor jag inte känner så bra (att sitta inuti den där vågen var inte på något sätt obehagligt, snarare nästan terapeutiskt, men det tog på krafterna).
Svårt dra nytta av känsligheten
En del skulle kanske säga att högkänslighet är en tillgång, men det är många som drar sig för att anställa en person som är helt ärlig med sådana egenskaper. Tror jag. Du ska helst vara anpassningsbar på en arbetsplats. Kunna sitta i ett stimmigt kontorslandskap. Inte ställa så många specialkrav. Iallafall om du är ny och inte har bevisat att dessa särskilda önskemål är nödvändiga för att du ska kunna leverera geniala resultat.
Nåväl. Det går sakta men säkert framåt för mig iallafall. Här och där gör jag genombrott. Hittar nya kunder och nya sätt att bevisa vad jag kan. Ibland handlar det om att bara fortsätta sträva och ha is i magen.
Att vara introvert och söka jobb/uppdrag är påfrestande. Att ständigt möta nya människor och försöka läsa av dem och försöka ge sitt bästa intryck… inte säga saker som kan uppfattas ”fel”. Det är så lätt att förminska sig själv.
Och om jag säger att jag ibland jobbar bäst ensam, utanför ett kontor, verkar en del uppfatta mig som asocial och besvärlig. Kännedomen om introvertas behov av att dra sig undan och reflektera är fortfarande häpnadsväckande liten.
För att återgå till det jag tidigare skrev om självförtroende så verkar det ofta vara lättare för extroverta att utstråla självförtroende och kompetens. De reflekterar och analyserar nog inte lika mycket som vi introverta. Det är iallafall intrycket jag har.
En gång för länge sedan intervjuade jag coachen Mia Törnblom. Hon talade om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Jag har nog bra självförtroende egentligen, tror på min kapacitet, men jag har svårt att tro att andra förstår mig, så självkänslan i förhållande till andra är svagare. De flesta ”prestationsprinsessor” och -prinsar känner nog igen sig i detta.
Det är inte så konstigt – vi människor är flockvarelser. I en jobbsökarsituation måste du helt enkelt göra ett gott intryck.
Men jag vill säga till alla rekryterare där ute: läs på mer om introverta. Ni kan börja med Susan Cains TED talk. Döm oss inte för vår försiktiga framtoning. Vi kan bli era mest lojala medarbetare om ni ser och försöker förstå oss. Om ni låter oss dra oss undan och ladda ibland kan vi skapa storverk.
Min sons Aspergerdiagnos har gjort mig angelägen om att ta reda på mer om autism. Jag vet inte om det är jag som har ”autismradarn” på eller om samhället faktiskt har blivit lite mer öppet kring diagnoser. Netflix-serien ”Atypical” som hade premiär i augusti, ser jag definitivt som ett tecken på att stigmat kring autism håller på att släppa. Atypical handlar om 18-årige Sam som är ganska högfungerande men vars diagnos är påfrestande för hans familj som består av mamma, pappa och en något yngre syster. Mamman spelas av den begåvade Jennifer Jason Leigh och pappan av Michael Rapaport. Jag kan definitivt rekommendera serien!
Flickors autism upptäcks inte alltid
Jag har också läst Lina Limans nyutkomna bok ”Konsten att fejka arabiska”. Lina Liman fick sin autismdiagnos först när hon var trettiotvå år. Det är vanligt att flickors autismdiagnos upptäcks sent eller inte alls eftersom de ofta är duktiga på att dölja sina svårigheter genom att vara duktiga och tysta flickor. Lina Limans känsla av utanförskap är så sorglig att det skär i hjärtat. Hon lärde sig strategier för att passa in men hade svårt att förstå alla underliggande koder som vi människor använder i vår kommunikation med varandra. I yngre tonåren drabbades hon av anorexi och sedan följde flera år i psykvården utan att någon tog beslutet att göra en neuropsykiatrisk utredning. Först när en släkting tipsade om ett radioprogram om autism trillade poletten ner.
Lina Limans tröst efter alla förlorade år är att hennes historia förhoppningsvis kan leda till att fler får rätt diagnos från början.
Överdos av empati
Schablonbilden av någon med Aspergers syndrom är att det är en person vars rationella tänkande dominerar fullständigt över det emotionella. Ibland får man rent av för sig att autister besläktade med psykopater, att de inte bryr sig om andra människor. Men Lina Liman beskriver det så här: ”Vi bryr oss och gläds och blir arga och sörjer och fruktar och älskar, precis som andra. Vad som däremot kan saknas är en fungerande kanal för känslorna, i båda riktningar: Vi kan ha svårt att läsa av andras känslor och tolka dem rätt – och vi kan ha svårt att förstå våra egna känslor och förmedla dem i en form som blir begriplig för omvärlden. Vi har inte samma uttryck, men vi har samma känslor.”
Ännu intressantare blir det när hon tar upp något som kallas Intense World Theory och som går ut på att den som har autism helt enkelt har en extrem känslighet och inte kan ta till sig lidande eftersom personen bryr sig för mycket. Därför vänder sig personen inåt i stället (något jag verkligen känner igen hos min son och även hos mig själv, även om jag inte har fått någon diagnos).
Jag ”skannade av” slutet av boken eftersom mitt bibliotekslån gick ut och någon annan hade reserverat den. Det ser jag som ett gott tecken på att det allmänna intresset för autism har ökat.
I dessa dagar svämmar mina sociala kanaler över av ord som ”sista” och ”slut” eftersom många vid den här tiden på året avslutar sin semester. Det är slut på sovmorgnar och lata dagar. Dags att stänga in sig på en arbetsplats igen och springa med i ekorrhjulet…
Jag hade endast två betalda semesterdagar i år eftersom jag bara hade varit anställd i fyra månader, men jag har tagit mig ungefär fem veckors obetald ledighet. Det finns liksom inga andra alternativ när du har barn. Inte för att jag klagar; jag jobbade lite från min pappas landställe i skärgården – satt på verandan och tittade på blommorna medan jag skrev en artikel. Gjorde en telefonintervju inifrån en liten bod där jag kunde vara i fred. Det var oerhört lyxigt och jag kände mig tacksam över att ha ett så fritt jobb. Jag har också bokat intervjuer och uppdaterat sociala kanaler medan barnen har varit hemma, men de flesta föräldrar vet att det är svårt att tänka färdigt tankar när man har barn hemma.
Min dotter börjar förskolan på tisdag (imorgon måndag är det planeringsdag) och min son börjar skolan på onsdag. Därefter börjar jag jobba PÅ RIKTIGT. Ett av mina mål för hösten är att utveckla mig som företagare. Mycket är oskrivet och jag vet ännu inte om det kommer att gå ihop ekonomiskt.
Men; den 31 augusti är jag bokad som föreläsare (jag?! Föreläsare!) på ett frukostmöte för småföretagare i Upplands-Bro. Jag ska tala om hur de kan marknadsföra sig i sociala medier. Jag har tidigare lidit av scenskräck så en viss oro finns förstås, men samtidigt fick jag träna en del på att tala inför folk när jag läste på Nackademin. Och jag känner mig hyfsat trygg i ämnet; jag tror det är viktigast – att känna att man vet vad man talar om.
OM detta går bra och inte är fruktansvärt och hemskt kanske jag börjar marknadsföra mig själv som utbildare inom ämnet. Vi får se hur slut jag är efter den trettioförsta.
En person jag arbetade med en gång antydde diskret att jag hade autistiska drag. Kanske menade hen inget illa, men det fick effekten att jag kände mig konstig och fel eftersom jag hade fördomar om autism. Jag trodde att någon med autism var en riktig kuf; asocial och störd. Jag var på den tiden en introvert som kämpade med att försöka bli extrovert, något jag bland annat skrivit om i inlägget ”Ut ur den introverta garderoben”.
Jag har känt mig annorlunda under hela min uppväxt, något som naturligtvis inte är ovanligt när man växer upp och skapar sin identitet.
Jag har senare identifierat mig som just introvert och kanske även en smula högkänslig, men någon diagnos har jag troligen inte.
Sedan kom ett barn…
Nu har jag en 9,5-årig son som nyligen fick diagnosen Aspergers syndrom. Det uttrycker sig bland annat i form av ett närmast besatt intresse av sådant som han tycker är roligt (tidigare var det tåg, numera är det dataspel), ett stort behov av rutiner och kontroll, exempelvis vilka tider han ska hämtas på fritids. Han är också känslig för lukter och har hans matrepertoar är minst sagt begränsad. När han är intresserad av något lär han sig extremt snabbt; han lärde sig läsa på egen hand vid 3,5 års ålder (det gjorde i och för sig jag också) och kan nu tala engelska nästan obehindrat, tack vare dataspel och Youtubefilmer.
Han har aldrig haft problem att få kompisar och det mesta med honom fungerar så pass bra att det tog lång tid innan vi förstod att han hade vissa svårigheter. Han var också första barnet, så vi hade ingenting att jämföra med. Det var först när hans fem år yngre lillasyster blev lite större som vi förstod att han var annorlunda. Bara det att hon följde med när vi sa att vi skulle gå hem, att vi inte behövde tjata en miljon gånger!
Det var skolan som tog initiativet till en utredning. Där upplevde de större problem med hans anpassning till gruppaktiviteter.
Nöjd med diagnosen
Nu är han nöjd med sin diagnos eftersom det får honom att känna sig speciell. Han pratar ibland om någon ovetenskaplig Youtubefilm han sett om tecken som visar att man är ett geni.
Jag hoppas att det fortsätter så.
Omslag hämtat från Studentlitteraturs hemsida.
Han ligger i skrivande stund och läser boken ”Aspergers syndrom, universum och allt annat”, skriven av tioårige irländaren Kenneth Hall som själv har diagnosen. Det var hans snälla bonusmormor som köpte den åt honom och han älskar att läsa om någon som liknar honom själv! Jag tror faktiskt att det är första gången han frivilligt läser en bok helt själv (däremot läser han flera serietidningar om dagen).
Att ångra en diagnos
Jag lyssnade nyligen på avsnittet ”Hur mår psykiatrin?” Kropp & själ i P1. Där talades det bland annat om alla diagnoser som sätts idag. I USA tycks psykiatrikerna vara totalt i händerna på läkemedelsbranschen.
Det berättas också om en tjej som fick diagnosen som vuxen. Då ville hon ha den eftersom hon ville ha bekräftelse på att hon var annorlunda. Hon hade blivit svårt mobbad i barndomen och det är möjligt att hennes problem snarare berodde på posttraumatiskt stressyndrom. Sedan ångrade hon att hon gjort utredningen, bland annat för att hon förlorade en praktikplats när hon berättade om sin diagnos.
Inte som Saga Norén
Av denna anledning har jag undrat om det är rätt att berätta om min sons diagnos, men samtidigt vill jag att kunskapen ska öka. Att fler ska förstå att man inte behöver vara så konstig som Saga Norén i ”Bron” (som jag i och för sig gillar, men alla är olika). Ingen ska bli av med ett jobb eller en praktikplats för att de berättar om sin diagnos. Själv har jag lärt mig massor den senaste tiden, kolla bara i inledningen av den här texten vilka fördomar jag hade förr.
Vi trodde inte att vår son hade Aspergers, utan att han ”bara” var särbegåvad. Jag skrev till hans lärare att han kanske hade lite ”Aspergers light”, något min sambo avfärdade som överdrivet. Sedan fick vi diagnosen och fick klart för oss att Aspergers kan se väldigt olika ut. Även om det räknas inom autismspektrat är vår son i sammanhanget väldigt fungerande. Men kanske har han också lidit en del i tysthet och försökt passa in. Det verkar också som om diagnosen blir mycket tydligare nu när han blir större – kanske beror det på att kraven på honom blir högre.
Jag flyger kors och tvärs i den här bloggen ibland.
Det här är ingen helgjuten blogg, det är jag medveten om. Ämnena spretar åt olika håll och syftet – ja, det är väl att berätta för världen vem jag är. Inte jag privat, utan vad jag kan erbjuda som skrivande yrkesmänniska.
Efter ett och ett halvt år på en utbildning i marknadskommunikation borde jag kanske fundera ett extra varv på vilka som ska läsa bloggen. Ser jag målgruppen framför mig?
Nja. Ofta skriver jag för arbetsgivare och uppdragsgivare av skilda slag. När jag skriver lite mer personligt, om särbegåvning, att vara introvert eller min farmor är en av mina önskningar att påverka såväl arbetsgivare som allmänhet att förstå värdet hos människor som inte passar in i normen. Dessa inlägg tillhörde mina mer lästa inlägg – det om särbegåvning för att jag är med i ett nätverk inom ämnet och det om farmor för att jag har släkt och vänner som känner min farmor.
Själv läser jag mest bloggar när jag googlar efter information, samt om de delas i sociala medier. När min son skulle ha Minecraft-kalas fick jag till exempel inspiration från en blogg som jag idag inte minns namnet på. Annars läser jag mest yrkestips som jag får via mitt nätverk.
Jag borde alltså ha en tydligare strategi för den här bloggen. Kanske tänka mer på vad läsaren kan ha nytta av.
Å andra sidan heter den Ordinsamling för att den ska kunna omfatta allt mitt skrivande – från ungdomsboksmanus till Facebookposter. Jag vill fortfarande ge ut böcker. Och jag vill jobba med kommunikation. Men jag ska försöka tänka på hur jag ska göra för att bloggen ska bli mer användbar för den som inte bryr sig om vem jag är (det vill säga de flesta).
I nästa inlägg ska jag berätta om min personliga sociala medie-strategi. Tänker ni på hur ni använder era personliga kanaler?
Jag har det senaste året läst till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin. Där har jag dagligen matats med budskap om hur viktigt det är att få spridning på sina inlägg i sociala medier. Gillamarkeringar i all ära, men det allra mest värdefulla är att folk kommenterar och delar ens inlägg. Då visar de ett verkligt engagemang. Naturligtvis måste man själv delta i de diskussioner som uppstår eftersom sociala medier handlar om att bygga relationer (förutsättningen är förstås att diskussionerna är konstruktiva).
Jag är kanske den enda i min klass som gillar Twitter, och det beror säkert på att jag är journalist och tycker att Twitter är en bra kanal för nyheter och samhällsdebatt.
Men på Twitter förekommer också illasinnade debatter, där vissa människor verkar finna nöje i att missförstå andra (läs gärna den här DN-artikeln som publicerades när Twitter fyllde tio i våras). Det är lätt att bli missförstådd när man ska sammanfatta sina tanketrådar på 140 tecken.
Min introverta personlighet ställer till det för mig. Å ena sidan har jag ofta starka åsikter och vill vara med och påverka. Å andra sidan känner jag ett visst obehag av att stå i centrum. Det kan bero på konflikträdsla, men också på att jag sällan är tvärsäker i de frågor som engagerar mig – till exempel det mänskliga psyket, jämställdhet och utbildning eller huruvida en bok är bra eller ej. Ofta kan jag svara folk med ”ja, när du säger det, det har jag inte tänkt på”. Eller dylikt. Jag skulle helt enkelt inte platsa i SVT:s program Debatt (som tack och lov har lagts ner – de gånger jag råkade se det mådde jag fysiskt dåligt av att folk inte fick tala till punkt).
Ibland tweetar jag något som får spridning, men istället för att bli glad över att nå ut blir jag orolig att någon ska bli arg på mig. Samma sak om jag har en åsikt i en sluten grupp på Facebook. Ändå kan jag inte låta bli ibland.
Så kanske mår jag oftast bäst av att dölja mig bakom en organisation eller en redaktion. Men jag förstår ju också att det finns ett värde i att mitt eget ”personliga varumärke” är synligt (här skrev jag om vad jag tycker om det begreppet).
Jag i 7-årsåldern. En glad person har jag alltid varit.
Särbegåvning är något som diskuteras mycket just nu, senast i en artikelserie på Dagens Nyheters Insida. Särbegåvning är ingen diagnos, men kan göra skoltiden till ett helvete för den som inte blir förstådd. Jag lärde mig begreppet särbegåvning när mitt äldsta barn började i första klass. Jag vill inte skriva för mycket om honom utan hans tillåtelse, men jag kan kort säga att han visar många tecken på särbegåvning. När jag berättade för en av mina kurskamrater på Nackademin att han behöver vara motiverad för att göra skolarbete, svarade hon snabbt: ”Precis som du då?”. Ja, haha, precis som jag! Förmodligen har jag också en liten släng av särbegåvning. Jag känner igen mig mycket i min sons dagdrömmeri och ifrågasättande av auktoriteter. Jag lärde mig läsa på egen hand innan jag fyllde fyra, genom att titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Jag hade svårt att engagera mig i gruppaktiviteter – det har jag fortfarande om jag inte känner mig trygg. Och jag måste vara motiverad för att prestera på topp. Jag är långt ifrån en högpresterande elev – det är skillnad på särbegåvade och högpresterande barn; se den här tabellen som är förenklad men ändå ger en överblick:
Jag menar verkligen inte att jag och min son är bättre än några andra. Att nämna särbegåvning för folk som inte känner till begreppet leder ofta till skeptiska blickar och en misstanke om att jag skryter. Jag känner mig dessutom ofta ganska dum när jag är med belästa och högutbildade personer (här kommer självkritiken in).
Oftast känner jag mig också missförstådd och upplever att mina talanger är osynliga för omgivningen (eller att de inte anses ha något värde). I en av DN-artiklarna talar några ungdomar om att folk tycker att de borde vara mer framgångsrika nu när de är så smarta, men jag tror att en särbegåvad person måste ha stor tur om hen ska nå det som folk i allmänhet definierar som framgång. Anledningen är att de (vi) är individualister och tänker och reflekterar för mycket för att exempelvis nå chefspositioner. Det finns förstås undantag överallt och ibland tänker jag att människan om femtio år kommer att skratta åt alla diagnoser och definitioner på 2010-talet. Det viktiga är ju egentligen att alla ska ha rätt att nå sin fulla potential. Jag hoppas att dessa nya debatter leder till ökade möjligheter för min son och andra barn i hans situation.
”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch”, sa en frilansjournalistkollega till mig i veckan. Jag var på en kurs i muntligt berättande, arrangerad av Journalistförbundet med Ida Junker från Fabula Storytelling. Riktigt intressant och nyttigt för mig som behöver öva mer på att tala inför folk och lita på att människor lyssnar. Vi hade gjort några skissartade teckningar för att illustrera minnen som vi skulle berätta om för varandra, och jag fick beröm för att jag var bra på att rita. Jag förklarade att jag ritade jämt som barn och var den som fick speciella uppdrag i skolan att rita omslag och liknande – tills jag började på gymnasiet och lärde känna Pauline som också var bra på att rita. Pauline, som blev och fortfarande är en av mina bästa vänner, var väldigt skicklig på att avbilda, och det var inte min starka sida. Det ledde till att jag skrinlade mina vaga ambitioner om att utveckla mitt tecknande.
När jag berättade detta för min journalistkollega sa hen det där: ”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Kollegan syftade på illustratörsbranschen som förmodligen är ännu tuffare och hårdare än journalistbranschen.
Orden fick mig att tänka: Hur känslig är jag egentligen? Och hur mycket har jag låtit rädslor och ogina kommentarer hindra mig från att göra det jag egentligen vill göra?
Jag vet att jag är väldigt känslig för människors energi. Vissa människor klickar jag med direkt, medan andra gör mig avvaktande. En del växer när jag lär känna dem, medan andra fortsätter att göra mig avvaktande. Kanske är det någon sorts urtidsmänniska i mig som sätter upp ett skydd. Om jag tycker att en människa som jag måste samarbeta med är svår att förstå ägnar jag orimligt mycket tid åt att försöka förstå honom eller henne. Förmodligen ägnar denna person inte en bråkdel av den tiden på att förstå mig, utan tycker bara att jag är en försynt typ. Det är oftast väldigt extroverta människor som liksom slukar min kraft. I de flesta fall gör de inte alls detta av illvilja, utan för att de bara är helt andra personlighetstyper.
”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Hm. Jag har ändå en viss distans till refuseringar och annan arbetsrelaterad kritik, så länge kritiken är relevant och konstruktiv. Jag vet att jag kan mitt yrke, men jag kan bli frustrerad när jag inte lyckas leva upp till min potential. Varför blir jag sur på mig själv när jag inte är duktig nog?
Det värsta är att jag ser att min lilla dotter, snart 4 år, är likadan. Hon är otroligt driven och självständig och vill fixa det mesta själv. När hon gör något fel, som att spilla, som man lätt gör när man inte fyllt fyra och försöker hälla upp juice från en tung kanna, kan hon bli helt knäckt och liksom krypa ihop av undertryckt ledsnad. Det får mitt hjärta att svida. Min son är inte alls lika ”duktighetsdriven”, trots att vi har försökt uppfostra dem likadant. Är hon bara mer känslig för våra reaktioner?
I början av min utbildning fick vi göra ett personlighetstest på 16personalities.com. Det är inte vetenskapligt vederlagt, men gav mig bekräftelse på att jag är ganska ovanlig. Mindre än en procent av befolkningen delar enligt testet min personlighetstyp ”The Advocate” som bland annat innebär att jag är introvert, känslig och har en stark övertygelse om rätt och fel. Enligt testet har jag samma sorts personlighet som Martin Luther King, Nelson Mandela och Nicole Kidman. Lättsamt, javisst, men gör gärna testet, det är roligt!
För er som vill veta mer om hur det är att vara introvert återpublicerar jag en en recension som jag skrev till Tidningen Kulturen om Susan Cains bok Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs när den kom på svenska 2013.
Susan Cain. Foto från Natur & Kultur
Facklitteratur
Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs
Författare: Susan Cain
Översättning: Bitte Wallin
Bokförlag: Natur & Kultur
Hon hade aldrig sett någon ta på sig strumporna så långsamt. Det berättade hon för mig många år senare. Hon var min bästa vän under skoltiden, men jag fick sällan ha henne för mig själv eftersom hon tyckte om grupplekar medan jag helst ville leka lugna lekar två och två.
När min kompis sprang iväg med de andra lekte jag ensam och trivdes bra med det. En gång var jag så uppslukad av mina fantasilekar att jag missade att det ringde in. Jag fick gå till klassrummet när alla redan var där och fröken frågade var jag hade gjort. ”Lekt”, sa jag. ”Ensam?” sa fröken. ”Ja”, sa jag och förstod utifrån frökens medlidande och frågande blick att jag borde skämmas över mitt avvikande beteende.
Att skriva om dessa barndomsminnen är lite som att komma ut ur garderoben. Jag får för mig att ni läsare tittar på mig med samma blick som min fröken den där dagen när jag kom för sent.
Men nu väntar visst nya tider för oss introverta. Hör och häpna: Introversion är i ropet! Mest bidragande till detta är den amerikanska juristen Susan Cains bok ”Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” som nyligen kom ut på svenska. En annan nyutkommen bok i ämnet är svenska Linus Jonkmans ”Introvert: Den tysta revolutionen”. Sensommaren 2012 gjorde Svenska Dagbladet också en intressant artikelserie om introvert personlighet.
Den här texten ska handla om Susan Cains bok. En bok som har skakat om mig en smula. I nästan 40 år har jag levt på jorden med känslan av att jag borde vara mer extrovert. Att vara pseudo-extrovert har i viss mån varit nyttigt eftersom jag numera har hyfsad social talang och kan småprata med i princip vem som helst. I vissa sammanhang har det dock tagit på krafterna, krafter som jag kunde ha använt till att utveckla min fantasi och förmåga att koncentrera mig på ämnen som verkligen intresserar mig.
Om vi tar en sådan sak som att tala inför publik. De flesta introverta minns redovisningarna i skolan med fasa. Susan Cain skriver om den introverta skattejuristen Esther som behöver förbereda sig noga för att kunna hålla presentationer på jobbet. När en presentation behöver göras med kort varsel klarar hon det inte alls och tror att de extroverta kollegorna, som kan prata helt oförberett, har bättre koll på arbetsuppgifterna. Så är det inte alls, Esther är lika kunnig om skattelagstiftningen som sina kollegor. Däremot blir Esthers hjärna överstimulerad av att tala inför folk. Flera forskare visar liknande resultat: hjärnan stimuleras olika mycket hos introverta och extroverta. Introverta har vidöppna informationskanaler, vilket betyder att de blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler vilket gör dem mer benägna att bli underaktiverade, rent av rastlösa. Det är därför de är mer benägna att mingla och delta i gruppaktiviteter.
Många kända föreläsare och skådespelare är uttalat introverta. Introversion är alltså ingenting som hindrar att man har ett utåtriktat arbete. Skillnaden är att många introverta behöver längre tid för att ”ladda om”. Cain berättar till exempel om en populär föreläsare som tillbringar alla pauser mellan föredragen i ett toalettbås.
Klichébilden av extroverta kontra introverta personer passar väl in i en klassisk amerikansk high school-film – ”de populära” är extroverta sportfånar som kan tala för sig, medan ”nördarna” är introverta bokmalar som stryker längs skolans väggar och önskar att de vore osynliga. Klichéer eller inte; det finns ett extrovert ideal i USA, och Sverige är i hög grad präglat av amerikansk kultur. Har någon till exempel sett en platsannons på sistone där man söker en introvert medarbetare? En av Susan Cains viktigaste poänger är att hon vill lyfta fram de egenskaper som introverta kan bidra med när deras sanna jag får utrymme: Innovationer, kreativitet, nya idéer och arbetsuppgifter som kräver stor koncentration. ”Det finns många områden där det är omöjligt att bli riktigt duktig om man inte vet vad det innebär att jobba självständigt”, skriver Cain. Det är ingen slump att världens mest framgångsrika nörd, Bill Gates, har Susan Cain på sin lista över favorittal på TED Talks.
När Cain beskriver miljön på ett av USA:s mest prestigefyllda universitet, Harvard Business school, låter det som om man har kommit till en science fiction-värld där alla är extremt lyckade och extroverta. Här läser jag in Susan Cains egen alienation mellan raderna. Hon arbetade som skattejurist och var extremt pseudoextrovert innan hon slutligen bestämde sig för att skriva den här boken.
I många sammanhang kan extroverta och introverta komplettera varandra. Ofta dras de också till varandra, inte minst i relationer. Det gäller bara att de förstår varandras olikheter och behov, och ibland lär sig att kompromissa, skriver Cain.
Boken innehåller också råd om hur föräldrar och lärare ska bemöta introverta barn så att de får utvecklas på bästa möjliga sätt. Jag hoppas att de tipsen läses av extroverta föräldrar och lärare som har svårt att själva förstå oss introverta.
Det där med att introverta skulle vara i ropet har jag hämtat från Linus Jonkman, han med boken ”Introvert – den tysta revolutionen”. Ett tecken på detta är att Kina och andra asiatiska länder får allt mer inflytande över även västerländsk kultur. Susan Cain ägnar ett kapitel i boken åt kulturella skillnader i synen på extroverta och introverta personligheter. Det är tydligt att asiatiska länder premierar en mer lågmäld och eftertänksam framtoning.
Jag hoppas förstås att Jonkman har rätt, att vi introverta får möjlighet att kliva fram trots vår oförmåga att mingla och skapa stora nätverk (här har vi dock hjälp av sociala medier där vi kan skriva i stället för att prata).
Jag kommer med all säkerhet att återvända till Susan Cains bok. Den bekräftar att det är okej att vara lite annorlunda och tråkig, att hellre lyssna och reflektera än att kliva fram och ställa sig i det bländande strålkastarljuset.
