Tänkvärt klotter som jag såg i en tunnel där jag bor för en tid sen.
Jag står vid en tröskel och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Framför allt undrar jag om mitt fria skrivande bär, om det är någon idé att fortsätta.
Många andra kreativa personer känner säkert igen sig i berg- och dalbanekänslan av euforisk kreativitet varvad med uppgivenhet, så fort något negativt inträffar (till exempel en refusering eller ett dåligt betyg).
För några veckor sedan lyssnade jag på Söndagsintervjun med Isabella Löwengrip, alias Blondinbella.
Jag ska ge en resumé till er som inte hängt med: I sitt Sommarprogram för något år sedan sa Isabella att hon skulle lämna Sverige för USA där hon skulle bli ”världens mäktigaste kvinna”. Då drev hon flera företag och bodde i en stor Lidingövilla med egen kock och make-up-artist i hemmet. Sedan kom smällen. Pengarna var slut och imperiet föll. Nu har hon ”bara” ett litet hus på Lidingö och ska leva ett vanligt Svenssonliv (nåja).
Efter diverse hyllningar på kultursidorna av hennes mod att lämna ut sig själv, skrev Anna Axfors en tänkvärd krönika i GP om att Löwengrip borde få ett pris för hur hon fått seriösa medier engagerade i hennes nya ”ärliga” persona trots den förutsägbara storylinen.
Ett avsnitt av Skrivarpodden från i höstas, där kommunikationschefen Karin Jihde intervjuas, fångade mitt intresse. Självklart måste man skapa en kommunikationsplan även för sin egen skrivarpersona.
Det borde jag veta, jag som har läst marknadskommunikation inom sociala medier. Men jag är 70-talist (uppvuxen i ett välfärdssamhälle där jantelagen säger att vi inte ska framhäva oss själva) och därtill ganska introvert och osugen på att synas.
Men även om jag inte vill synas måste jag bli tydligare med min kommunikation. Det lärde jag mig också av Isabella Löwengrip som på 90-talisters vis redan i tonåren fattade att hon måste skapa en persona som folk förstod.
Nu grubblar jag över hur jag ska komma över tröskeln. Jag funderar bland annat på att anlita en lektör, kanske rentav försöka mig på egenutgivning. Vi får väl se. Jag börjar med att bearbeta mina manus lite.
Jag är inte så förtjust i selfies, men den här från Tom Tits är tillräckligt surrealistisk och ”hemlig”.
15 maj 2020.
De senaste dagarna har jag läst många texter av mina kurskamrater inför opponeringen den 19 maj. För den som inte hänger med läser jag Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet.
Det är alltid lite nervöst att tala om sin egen text. Skönlitterär text blir så mycket mer personlig än artiklar, i artiklarna hämtar jag inte ur mina personliga känslor och tankar på samma sätt.
Syftet med det projekt jag skriver på nu var att hitta tillbaka till lusten, bara låta det komma. Och jag känner mycket lust i projektet. Det är lite spretigt, men det är sådan jag är.
Förmodligen kommer även detta projekt att bli refuserat. Även om jag kan skriva krävs så mycket mer. Framför allt ska manuset gå att sälja. Jag är uppenbarligen inte jättebra på att skriva sådant som förlagen är ute efter.
Mitt förra projekt, Syskonklockan, trodde jag på. Men det blev refuserat. En vän har läst och bland annat sagt att jag måste förenkla språket för att göra det mer inriktat till barn. Och hon har säkert rätt: jag skriver mer för mig själv än för barnen.
Jag ska försöka bearbeta manuset någon dag, men just nu vill jag helst vara i mitt lustprojekt, det jag skriver på nu. Jag tror att målgruppen är unga vuxna, vilket är döden när det gäller försäljning enligt var jag har hört. Men men. Jag skriver ändå. Kanske får jag göra en blogg-följetong av det.
Jag skrollar på Instagram och råkar hamna i sök-funktionen. Selfies, selfies, selfies. Kändisar som vill visa upp sina gulliga barn och få gillamarkeringar. Jag blir trött. Alla vill vi synas och höras. Varför ska jag också försöka?
Samtidigt tror jag att viljan att nå ut är en del av att vara kreativ. Man vill att ens uttryck ska tas emot av någon. Vem jag är som person och hur söta mina barn är, är helt irrelevant, tycker jag. Jag kan skriva under pseudonym. Jag vill bara få möjlighet att skriva böcker. Men det är uppenbarligen inte så det funkar.
Det var dagens tankar, vad vill jag säga med dem? Att jag är stolt över en del jag har gjort, men inte nöjd så länge jag inte lyckas ge ut en bok. Men jag har ingen aning om hur det ska gå till.
Ni minns kanske att Astrid Lindgren och hennes systrar ska ha inlett varje telefonsamtal med de orden. De hade på ålderns höst kommit fram till att det var lönlöst att älta alla ångestfulla tankar på döden. Därför ältades ämnet i dessa två ord, sedan pratade de om annat.
Just nu exponeras vi alla för döden. Vi som är yngre än 80 år och har vuxit upp i Sverige har väl aldrig förr blivit så varse om att coronadöden kan drabba vem som helst av oss, direkt eller indirekt. Indirekt genom att våra anhöriga i riskgrupper utsätts för faror.
Det är omöjligt att värja sig mot historier om människor som har dött ensamma i hemmet; som kanske har kvävts till döds, människor som bara några veckor tidigare var friska. Och om alla som inte fått träffa sina döende släktingar på sjukhus på grund av smittrisken. Hjärtat brister.
Jag håller mig igång på dagarna. Tack och lov har jag, till skillnad från många frilanskollegor, inte blivit av med några uppdrag än så länge. Jag har en hel hög med deadlines den kommande veckan.
Men hur hinner jag då skriva detta undrar ni kanske?
Jo, detta skrivs på natten. Jag vaknade till kort efter insomningen och då var det kört. Tankarna började mala. Rädslan för att drabbas själv slog till. Att inte kunna andas har länge varit min stora skräck. Jag har gjort utredningar för astma men vårdpersonalen som undersökte mig trodde snarare att jag var stressad när jag andades ytligt. Jag tror det är lätta panikångestsymptom som ibland slår till. Därtill har jag pollenallergi.
På nätterna har jag också drömt konstiga drömmar den senaste tiden. Några drömmar har varit så obehagliga att de väckt mig.
Jag tolkar det som att jag bearbetar världens ångest på natten.
Som den optimist jag trots allt är försöker jag ändå se fördelarna även i denna skräckladdade tristess. Här är mina önskningar om ”bra” konsekvenser av coronavåren 2020:
Kriser gör konst mer intressant. Det borde gå att ta tillvara alla känslor som krisen väcker och använda dem i kreativt arbete. Kanske inte nu när allt är kaos, men längre fram. Jag hoppas och tror att det kommer många intressanta verk utifrån detta!
Gemenskapen. Jag önskar att fler har fått förståelse för att vi alla sitter i samma båt på denna jord. Att vi är beroende av att jorden är frisk. Jag önskar i alla fall att detta inte är glömt om några år. Vi är alla i riskzonen för att vi är beroende av våra lungor. (Men för den skull påstår jag absolut inte att fattiga och rika har samma villkor. Uppenbarligen är du betydligt mer utsatt om du är trångbodd och inte har möjlighet att jobba hemma.)
Mindre stress. Visserligen är det psykiskt påfrestande att inte kunna sova, men jag läste nyligen en artikel om att antalet personer som söker vård för hjärtinfarkter i Stockholm har minskat med 40 procent. Förhoppningsvis beror minskningen inte bara på att en och annan låter bli att uppsöka sjukhus av rädsla för smitta. Det borde väl synas i statistiken så småningom om folk går hemma med obehandlade hjärtinfarkter. Nåväl, detta är bara en spaning och inga vetenskapliga fakta. Själv är jag i alla fall mindre stressad (om man bortser från den nattliga ångesten). Jag äter också nyttigare eftersom jag inte får i mig så många energirika uteluncher på stan.
Sist men inte minst: Att alla som jobbar med vård och omsorg får den respekt de förtjänar på alla sätt. Att det satsas på välfärden och att de får bästa möjliga arbetsvillkor.
PS. Jag somnade efter att jag skrivit detta. Skrivandet är en bra katalysator. Rekommenderas!
Jag har tyvärr inte så många bilder av katterna i digital form. Det här är Kajsas unge Kompis som vuxen.
Till kursen jag går, Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet, har jag nyligen lämnat in en essä om gränslandet mellan djur och människa. Och för er som undrar: Coronaviruset finns med i essän, men inte i detta kapitel som handlar om den enda gången då jag har haft husdjur.
När jag var tolv år skaffade vår familj husdjur för första och enda gången. De två kattungarna hade blivit övergivna och behövde akut ett hem. Vi döpte dem till Smulan och Kajsa. Smulan var smäcker och vild, medan Kajsa var lite kraftigare och hade ett lugnare temperament.
Smulan dog innan hon fyllde ett år. Hon hittades död i ett garage, utan skador på kroppen. Kanske hade hon fått i sig råttgift, kanske hade hon inre blödningar eller en dold sjukdom. Vi fick aldrig veta. Det var hur som helst en stor sorg och chock för oss.
Kort efter traumat började systern Kajsa löpa. Vi väcktes på nätterna av ylande katthannar som kände doften hon utsöndrade på långa avstånd. Det var svårt att värja sig mot deras intensiva kärleksyttringar, eller vad man nu ska kalla det. Brunst, hormoner? En hanne blev den utvalde, en stor och röd katt som hette Harry (jag minns inte hur vi visste det). Om det var honom Kajsa gillade bäst vet vi inte, kanske var han helt enkelt den som vunnit slagsmålet om att lägra den löpande honan. Alfahannen. Nu var det parning som gällde för de två katterna. De gjorde det överallt, till och med inne hos grannen till vår stora genans.
I romanen Kvinnan och apan av Peter Høeg (översatt till svenska av Ann-Mari Seeberg) finns ett samtal mellan huvudpersonen Madelene och hennes maktfullkomliga svägerska Andrea Burden. Andrea säger:
(…) Jaguaren lever ju ensam. En dag stöter den på ett doftspår som den följer, driften av ett inre, kemiskt tvång som den inte förstår. Den följer det, och står plötsligt inför ett annat rovdjur. Den känner inte igen det som sin spegelbild, för den har inget medvetande om sig själv. Den känner igen det som ett dödligt hot. Den vill springa – båda djuren vill springa – men de kan inte. En genetisk stupstock håller dem kvar. Hon vänder ryggen åt honom, trycker sig mot marken, han hoppar upp på henne och biter sig fast i hennes nacke. Och vet du varför? Skulle det vara ett uttryck för passion? Av kärlek? Jag ska tala om för dig varför. Det är av en anledning så självklar att inte ens zoologerna har kunnat undgå att se den. Det är därför att om han inte höll fast henne, skulle hon i sitt sinnessvaga tillstånd vända sig om och döda honom. Därefter parar han sig med henne. Och i samma ögonblick som han har dragit sig ur henne och släpper taget, då gör alla januarhonor, alla gepardhonor, alla tigerhonor, alla honkatter samma instinktiva rörelse över hela jorden. Och vet du vad det är? Vet hur de tackar för samlaget? De sträcker halsen bakåt och vrider på huvudet. Och sedan ser de efter om de kan slita av hans halspulsådror med hörntänderna.
Madelene har invändningar och menar att jaguaren kanske har det bra även om det ser ut som om den lider. Andrea svarar:
Alla kattdjurs penis är försedd med hullingar. I det ögonblick den dras ut, trasar hullingarna sönder katthonan. Denna smärta framkallar ägglossningen. Så – genom smärta – försäkrar sig naturen om största möjliga sannolikhet för befruktning och artens fortbestånd.
Betyder det att alla gulliga kattungar blir till genom våldtäkter?
När Kajsa inte längre löpte försvann Harry och så småningom märkte vi att hon var dräktig.
Naturligtvis kunde vi ha hindrat detta genom att sterilisera henne, men vi hade inte hjärta att göra det så kort efter Smulans död. Vi tänkte nog att hon behövde följa sina naturliga instinkter. Vi tänkte också att vi kunde behålla en av kattungarna så att hon fick nytt sällskap.
Ungarna föddes, fyra stycken. Vi behöll en och kallade henne Kompis. De andra fick nya familjer i grannskapet.
Vi var naiva som trodde att Kajsa skulle bli glad över sitt nya sällskap. Under resten av sitt liv betraktade Kajsa Kompis som den hopplösa ungen som aldrig flyttat hemifrån. Hon fräste ofta åt Kompis som var rädd och ängslig av sig.
Kanske skulle vi ha läst på mer om katter innan vi lät Kompis bo hos oss. Innan Kompis blev könsmogen steriliserade vi dem båda eftersom vi varken ville ha fler brunstiga hannar eller söta kattungar i hemmet. Det blev ytterligare en sorg för Kompis som började visa tecken på att hon ville para sig, men jag förmodar att hon inte kunde utsöndra den doft som lockar till sig hannar. Steriliserade katter behåller sin könsdrift.
Jag led med henne, den ofrivilliga och hunsade hemmadottern som dessutom var dömd att vara oskuld för resten av livet. Fast tänker en katt ens på livet i termerna av lyckligt och olyckligt? Jag vet förstås inte.
Kan djur älska?
Psykiatrikern Nils Uddenberg berättar i boken Gubbe och katt – En kärlekshistoria (2012) om hur en liten katt började söka skydd i deras trädgårdsförråd. Motvilligt greps författaren och hans hustru av medlidande med det lilla djuret och började ge det mat. Det slutade med att hon blev deras huskatt. Katten blir en oväntad förälskelse för både honom och hustrun. De är båda lite över sjuttio år gamla och hade inte tänkt ha några husdjur.
Nils Uddenberg reflekterar också en del över hur mycket vi förmänskligar våra husdjur. Är de ens kapabla att känna kärlek på samma sätt som vi människor?
Uddenberg citerar Jane Goodall som under många år levde bland schimpanser. Hon säger i ett radioprogram att hon älskar schimpanser, men de älskar inte henne tillbaka, inte ens de individer som hon har kommit närmast. De kan som mest lita på henne, och om de gör det är hon glad och nöjd och känner att hon har fått ett stort förtroende. Uddenberg menar att det är likadant med Kissen. Hon litar på dem men de litar inte fullt ut på henne.
Lite senare i boken skriver Uddenberg om 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne som bland annat har uttalat sig om att människan, med sin begränsade ”förståndskraft” inte kan veta vad som rör sig i huvudet på ett djur. Jag är inne på samma spår. Vi människor är så fixerade vid att vårt sätt att se på världen är det högsta, att vi är intelligentast på jorden, men det beror på hur man mäter.
Apropå kärlek så känns det ju alltid mysigt när katter kommer nära och gnider sig mot en. Men det har också en biologisk förklaring. Katter har doftkörtlar under hakan och i pannan och när de gnider sig mot oss markerar de helt enkelt revir inför andra katter.
Å andra sidan gör ju vi människor också det. Markerar revir alltså, fast inte genom dofter, åtminstone inte medvetet.
Uddenberg reflekterar, psykiatriker som han är, också över katters trauman och huruvida de kan ha påverkats av att till exempel ha tagits ifrån sin mamma som ungar. ”Även om en kattunges liv är betydligt mindre komplicerat än ett barns, är både kattungar och människoungar däggdjursungar, och alla däggdjursungar har behov av en viss grad av omvårdnad i början.”
Vi var övertygade om att katten Kajsas tvära humör hade sin grund i hennes traumatiska barndom: först blev hon och Smulan fråntagna sin mor och lämnade att dö. Sedan dog Smulan ifrån henne.
Inget är som vanligt just nu, med denna zombieapokalyps-känsla som genomströmmar världen. Igår åkte jag från Stockholm till Västerås för att göra en intervju, en alldeles vanlig handling som bara den kändes riskfylld (och jag blev rätt nervös när tvålen var slut på tågtoaletten…).
Jag försöker se det goda i det onda. Kanske, kanske får detta några fler människor att tänka till kring slentrianflygande och sin slenriankonsumtion.
På ett personligt plan hoppas jag att jag får möjlighet att dyka ner i mitt fria skrivande och få ordning på det här årets skrivprojekt. Denna hatälskade skrivarvärld.
Förra året skrev jag ett manus där jag försökte tänka strategiskt. Innan jag började skriva skrev jag synopsis och dramaturgisk kurva. Jag ville berätta om ett barn med Aspergers syndrom och väva in fantasi och spänning.
Jag har skickat manuset till några förlag, men än så länge har ingen visat intresse. Jag känner mig missförstådd och lite sur. Jag kände inte så när tidigare manus blev refuserade, då höll jag med om kritiken, men nu får jag inte ens någon respons.
Det är mycket möjligt att bokbranschen har hårdnat de senaste åren. Kanske är det heller inte är så många som förstår den tankevärld jag försöker berätta om.
Men det är just därför jag vill berätta om den! Jag måste nog förbereda mig på att kämpa för att få ut boken.
Eftersom jag var antagen till Kreativt skrivande 4 påbörjade jag i höstas ett nytt projekt där min ambition var att hitta tillbaka till inspirationen och anledningen till att jag skriver. Inte nödvändigt tänka på vad förlagen eventuellt vill ha (chansen att bli utgiven är ju ändå minimal). Jag började skriva ner det som kom och det var väldigt spretigt, vilket kurskamrater och lärare också skrev i sin respons.
Jag inser att det bästa vore att skriva ett rå-utkast först och vänta tills det är bearbetat en gång innan man tar in testläsare, men den tiden hade jag inte. Mina testläsare på kursen har fått hålla till godo med rå-utkastet.
Jag går kursen för att överhuvudtaget få ner något på pränt. När jag vet att jag måste lämna in femton-tjugo sidor till ett visst datum så kämpar jag på för att få ihop de där sidorna. Det får bli så. Good enough, bla bla.
Jag försöker tänka att de flesta författare skriver dåliga utkast och behöver den där ”flödesperioden”. Kanske skulle fler våga dela med sig av sina sämsta textutkast? Lite mer transparens, liksom?
Jag åker skidor i en annan tid. Längtar till fjällen.
Min son, som har Aspergers syndrom, är fantastisk med sin snabba hjärna och sin absoluta intuition. Greta Thunbergs berömda citat är så talande: ”Om jag inte hade haft Asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i”.
Min son bryr sig inte om vad andra tycker. När han vet vad han känner finns det ingen som kan övertyga honom om motsatsen.
Som förälder är det ändå svårt att veta om jag gör tillräckligt för att till exempel få honom att prova nya maträtter. ”Mina barn har minsann fått äta vad som serveras” säger folk titt som tätt. Jag tänker att de inte förstår, att de inte har mött ett barn som mitt.
Min grundtanke är att det viktigaste är att han äter. Om han då vill varva samma två-tre rätter dag ut och dag in så får han väl göra det. Man måste välja sina strider.
Det tråkigaste – för mig – är att ju äldre han blir, desto mindre road blir han av av att resa. Han vill helst inte lämna stadsdelen där vi bor.
I julas vägrade han att följa med till den intressanta robotutställningen på Tekniska museet med motiveringen att han inte orkade åka genom stan och vara bland många människor. En gång i tiden älskade han Tekniska museet och han är intresserad av robotar, så jag blev lite besviken över att han inte följde med.
Samtidigt är det väl inte helt ovanligt att en tolv och ett halvt-åring inte vill följa med sin familj på utflykt när möjligheten finns att spela online med kompisar.
Men jag har ändå funderat på det han säger om att han tycker att det är jobbigt med mycket folk. Jag förstår det väldigt väl på vardagsmorgnarna när det känns som om alla intryck blixtrar emot en: Stressade tunnelbaneresenärer, skrikande vagnshjul, gatumusikanter, tiggare, reklambudskap… Det kan vara svårt att sortera, särskilt om morgonen hemma har varit stressig. Då vill jag bara sätta på skygglapparna och stänga av alltsammans. Och det sägs ju att autistiska hjärnor har svårt att sortera intrycken. För dem är omvärlden kanske alltid som min när jag är som mest stressad.
Nyligen lyssnade jag på ett utmärkt avsnitt av Kropp & själ i P1 som handlade om huruvida Asperger/högfungerande autism är en superkraft eller en funktionsnedsättning.
Paula Tilly sa bland annat i programmet att hon inte har något behov av att vara social.
När det gäller det sociala är jag nog ganska neurotypisk trots att jag är introvert. Jag blir rastlös när inget händer. Då bara måste jag ut bland folk. Däremot vill jag umgås med människor som jag litar på, människor som ger mig energi. Ytliga sociala tillställningar, eller tillställningar där jag inte vet om jag kommer att hitta någon att prata med, kan jag hitta ursäkter för att undvika.
Jag är också väldigt förtjust i att resa. När barnen var yngre reste vi en del, men det tycks bli svårare nu när sonen är äldre. Frågan blir om det är värt att tvinga med honom, eller om vi ska låta honom vara hemma med sin mormor som inte heller är så förtjust i att förflytta sig?
Det lär väl bli ännu en sommar då vi gör aktiviteter som är anpassade till hans intressen, typ något ställe där det finns ett nöjesfält (för där orkar han visst med alla intryck!).
Just nu, när det är sportlov, avundas jag alla som är i fjällen och åker skidor, men eftersom jag är den enda i familjen som längtar till fjällen har jag i princip gett upp mina försök att komma dit. Vi var där när sonen var yngre och han blev arg för att han inte kunde åka skidor direkt. Han har svårt att finna motivation när han upplever att något är svårt. Troligen har han också lite svårt med motoriken.
Det är enklare att vara hemma, ta lillasyster till museer och låta sonen sköta sitt. Få ut honom på någon promenad, kanske på bio.
Jag skriver journalistiska texter hela tiden, men drömmen om att publicera något skönlitterärt finns också. Denna novell fanns med i antologin Shortzines som gavs ut av Tegar förlag 2018–2019. Eftersom förlagets avtal om ensamrätt gick ut vid årsskiftet bestämde jag mig för att släppa den blå hästen fri på min blogg. Varsågoda!
Min dotters gosedjur föreställande Rainbow dash (som sjöjungfru) inspirerade mig delvis till novellen.
Den blå hästen på floden
Folket i fina kläder väntar vid kajen. Kvinnorna har långa klänningar och hattar med stora fjäderplymer, en del skyddar sig mot den starka solen med små parasoller. Männen bär rockar och höga hattar. Jag tror att de kommer från Europa och är kolonisatörer. Den varma luften är fuktig och laddad av förväntan.
När en ångbåt uppenbarar sig jublar folkmassan och höjer sina händer i glada vinkningar. En dam vid min sida viftar ivrigt med sin vita fjäderprydda hatt.
Båten tuffar trivsamt framåt och lägger till vid hamnen. En brygga läggs ut och de upptäcktsresande männen går i land. Männen vinkar stolt och folk applåderar. Vi har blivit lovade något alldeles särskilt. Enligt ryktet handlar det om en upptäckt som männen gjort djupt inne i de allra otillgängligaste delarna av djungeln. Männen är kända för sina spektakulära upptäckter. En gång om året har de med sig gulliga apor eller färgsprakande fåglar som de sedan säljer dyrt till cirkusar eller djurparker i hemlandet.
Männen baxar fram en bur på ungefär en gånger en meter och täckt av ett skynke. När de har kommit i land och står på en liten upphöjd scen vid kajen, drar de undan skynket med ett ryck. Ett sus går genom folkmassan.
Inne i buren står en liten blå häst! Hon är ungefär i samma storlek som en hund och hennes päls är som en molnfri himmel en sen eftermiddag.
”Åh, vad söt!”
”Är den verklig?”
Folk mumlar upphetsat i munnen på varandra, en flicka i sjuårsåldern vrålar att hon vill ta med den hem.
Stämningen är upprymd och vakter springer fram för att hålla folkmassan på avstånd. Det tycks bara vara jag som ser hur rädd hästen är, att hon inte förstår varför hon inte kan komma ur det trånga utrymmet. Ingen annan i den exalterade folkmassan verkar bry sig om vad hon känner.
Jag följer henne med blicken och hon ser tillbaka på mig, hennes panik överförs in i mig, in i hela min kropp. Det är så starkt att jag faller omkull och folk runtom måste backa undan.
”Hur gick det?” frågar någon och en behandskad hand sträcks emot mig, samtidigt som folk trycker på bakifrån så att jag har svårt att komma på benen.
”Hon kommer att dö! Ni måste släppa henne fri, hon kan inte kontrolleras!” ropar jag, men ingen tycks höra mig.
Jag tränger mig fram bland frasande klänningar och galanta rockar. Vakterna är upptagna med att hålla undan några bråkiga män och märker inte att jag kastar mig fram mot buren som välter. En kvinna skriker gällt. Vakterna kan inte längre hålla tillbaka alla människor. Jag kryper fram till buren där hästen ligger på sidan och jag försöker pilla med låsets hake på utsidan.
”Vad gör du?” ropar någon och jag får en hård knuff så att jag faller åt sidan. Medan jag i panik kippar efter andan ser jag som i en dröm hur luckan öppnas och hästen liksom glider ut. Hon reser sig blixtsnabbt och galopperar mot kajen. En man springer efter henne. I samma sekund som jag får luft landar hästen i floden med ett plask. Vattnet är strömt och hon åker snabbt iväg, det vackra blå huvudet guppar ovanför ytan.
Mannen gör en ansats att hoppa i men blir stoppad av två andra män. Jag reser mig mödosamt och går fram till kajkanten. Folkhopen följer mig, vi ser den blå hästen försvinna i vattenmassorna, huvudet fortfarande guppande upp och ner ovanför ytan.
”Ingen överlever i det vattnet!” ropar en man.
Jag tänker på drömmen om den blå hästen på floden när jag ligger i gynstolen. Barnmorskan gör ultraljud med en dildo som hon har trätt en kondom på. Där ligger jag och skrevar medan jag får höra det som jag redan vet. Det jag nyss bar på är nu bara blodiga klumpar i toaletten.
När jag lämnar kliniken slår jag på telefonen. I Mattias senaste sms finns ett foto från botten av hans kaffemugg. I sumpen har ett förvridet ansikte trätt fram.
”Kolla vilken läskig gubbe. Hur ska jag tolka detta?” skrev han.
Nu vet jag. Ett missfoster.
När jag ringer låter Mattias allvarlig men inte direkt ledsen. Jo, han tycker synd om mig, men innerst inne är han nog lättad. Det är jag som har drivit på frågan om barn, han bara hänger på.
Jag tar hissen ner tillsammans med en mörkhårig kvinna som är huvudet kortare än jag. Hennes kappa går inte att knäppa runt gravidmagen.
”Det här är kanske det närmaste vi kommer en skyskrapa i Stockholm”, säger hon. Jag nickar och vet att jag borde säga något lika käckt till svar men orkar inte. Färden tar en evighet.
”Gud vad lätt jag blir åksjuk nu för tiden”, stönar kvinnan och tar sig belåtet på magen.
”Hoppas du spyr”, säger jag. Inte.
Snön är borta i innerstan och gatorna täcks av brunt grus. Vinden blåser snålt och jag sluter jackan om mig.
Mobilen plingar till.
”Hur gick det?” frågar Carro, följt av ett hjärta. Jag kan se henne framför mig med bebisen på armen och treåringen snurrande runt fötterna. Carro, min bundsförvant genom alla år, till henne kan jag säga vad som helst. Hon blev gravid samma månad som hon slutade med p-piller. Båda gångerna.
”Åt helvete. Jag skriver sen”, svarar jag och sätter telefonen i flygplansläge.
På vägen till tunnelbanan ältar jag tankarna som har fastnat på repeat i min hjärna: Jag väntade för länge med att försöka få barn och nu får jag betala för min naivitet. Som ung hade jag bara drömt om ett speciellt och fritt liv. Det var väl klart att jag skulle få barn en dag när jag var vuxen. Först när jag fyllt trettiofem insåg jag att jag redan hade varit vuxen ett bra tag och att jag kanske skulle dö ensam om jag inte hade någon egen familj.
Nu känns det som om någon har lurat mig. Eller att jag gjort helt fel val hela livet. Men jag ville ju inte göra som Elin, min andra bästis i gymnasiet, och få barn vid 22 och skilja mig vid 32.
När Elin låg på BB sprang jag och Carro på krogen som allra mest. Vi skrattade åt Elin och hennes lilla, inskränkta värld. Medan vi tillbringade nätterna på konserter och krogar begränsade sig hennes musikaliska referenser till ”Imse vimse spindel” och ”Ketchup kan prutta.”
Vi hälsade på henne i förortslägenheten som hon fått av kommunen, det var på den tiden då det fortfarande gick att få förtur i kön för att man hade barn. Vi satt i en soffa som hon och José, pappan, köpt på avbetalning och Elin bar en grå t-shirt som fått fläckar av bröstmjölk. Bebisen Robin låg i hennes knä och José serverade kaffe. Hela rummet var lugnt och harmoniskt och all energi vändes mot bebisen med rufsig mörk kalufs och sprattlande armar. Elin påminde om ett trött djur. En del av mig var avundsjuk för att hon verkade ha funnit en mening och ett lugn som jag inte hade. Mitt inre djur vaknade inte förrän jag själv förvandlades till en löpande hona. Nu vill jag ju inget hellre än att sitta i en ring och sjunga ”Ketchup kan prutta”.
”Du måste börja se alla motgångar som välsignelser. De är en chans för dig att utvecklas”, säger en hes kvinnoröst.
Jag hajar till och sneglar på tjejen som sitter på andra sidan gången i den halvtomma tunnelbanevagnen. Hon pratar i telefon med någon. Hon har trassligt blont hår, ring i näsan och är lite för solbränd för någon som befinner sig i Sverige i februari. Hon ser ut att ha tillbringat flera månader på en strand i Indien eller på Ibiza. Förmodligen har hon tatuerat ”Carpe diem” eller nåt annat latinskt citat i svanken.
Jag har träffat sådana som hon förr. De utstrålar något oroligt och mörkt som gör mig nervös, de verkar ta sig själva på väldigt stort allvar och jag blir rädd att de ska bli rasande om jag säger fel saker till dem.
Nu hör jag att hon avbryts mitt i meningen och tystnar en lång stund. Hon försöker bryta in i den andra personens monolog men det verkar lönlöst. Hon säger ”hm”, ”nej, så menar jag inte” och blir hela tiden avbruten. Sedan reser hon sig och går av. Förmodligen landade det där med välsignelser inte så bra.
Jag kliver av några stationer senare. På trottoaren utanför kommer en pappa med barnvagn emot mig. Ungen skriker och försöker komma loss och pappan är hålögd och blek. Jag tar ett steg åt sidan för att barnvagnen ska kunna passera och ser inte lyktstolpen vid trottoarkanten. Jag krockar med en smäll, överraskad av smärtan. Barnet tystnar genast och stirrar häpet på mig.
”Hur gick det?” frågar pappan.
”Det är okej”, frustar jag och håller för pannan med ena handen. Jag skrattar och gråter på samma gång, tårarna rinner.
”Är du säker? Jag tror du ska lägga is på bulan”, säger pappan.
Jag skyndar hem, Mattias kommer inte än på ett par timmar. Pannan är öm och jag hämtar is i frysen och virar in den i en handduk, samtidigt som jag gråter högt. Det är skönt att tycka synd om sig själv. Kommer jag att bli en starkare människa nu? Får jag ett nytt lager av erfarenhet?
”En välsignelse”, fnyser jag rakt ut i lägenheten.
På kvällen öppnar jag vinflaskan som jag fick i 38-årspresent. Den, som jag sa att jag inte skulle få öppna på minst nio månader. Men vinet är strävt mot tungan. Jag dricker ändå, tills jag känner mig grumlig och sömnig.
Några dagar senare slår jag i en uppslagsbok om symboler. Det står att hästen symboliserar ”djurisk vitalitet, hastighet och skönhet.” I konsten, från grottmålningar till målningar från romantiken, har hästarna ”flutit över ytan som inkarnationer av själva livet”. De förknippades med naturens krafter – vind, storm, eld, vågor och rinnande vatten. I en av mina barndomsböcker finns en målning av guden Neptunus vars vagn dras av hästar som liknar böljande vågor vid en havsstrand.
Romarna offrade en häst till Mars, guden för krig och jordbruk, och behöll svansen över vintern som en symbol för fertilitet. Enligt forntida tro kände hästarna till den undre världens mysterier, jorden och alla dess cykler. Senare förknippades hästar i stället med solen och himlens gudar, även om hästar fortsatte att finnas även vid begravningsriter och som guider till den andliga världen.
Men varför var den blå? Jag läser att färgen i forntida kulturer har förknippats med bland annat oändlighet, evighet, sanning, hängivenhet, tro, renhet, kyskhet, fred och ett andligt och intellektuellt liv. Färgen förknippas också med olika gudar, till exempel hinduiska Vishnu med sin blå hud.
Och så floden: ”en kraftfull naturlig symbol för tiden och livet”. För civilisationer som var beroende av floderna för bevattning och växtlighet betydde floden rening. Det känns inte så långsökt att förknippa floden med tidens gång.
En kväll vaknar jag efter att ha slumrat till i soffan. På teven har en långfilm börjat. Till tonerna av klassisk musik simmar en sorgsen Juliette Binoche i en blå simhall. Jag sätter mig upp, som förhäxad av de vackra filmbilderna. Juliette Binoche har förlorat sin man och dotter i en bilolycka. Det enda hon har sparat efter dottern är en lampkrona med blå glaskristaller. Hon är ledsen, men förlusten har gjort henne fri från ansvar. Jag prövar tanken på att vara som hon, fri och ensam, utan familj. Går det att leva så också?
Jag knackar försiktigt för att inte väcka Adrian, Carros sex månaders bebis. Jag skäms lite över att jag inte orkat åka dit på över tre veckor. Det dröjer ett tag, sedan hör jag svaga hasande ljud inifrån lägenheten. Hon öppnar dörren, hålögd och iklädd en säckig tröja och mysbyxor. Hon har gått upp mycket i vikt av de två graviditeterna.
”Ursäkta att det är så stökigt, jag hinner inte nånting”, säger hon.
”Hur är det?” frågar jag.
”Om man bortser från att jag väger tio kilo för mycket och har sovit tre timmar i natt och Erik är på sin tredje jobbresa sedan i januari… Men vi är ju inte döende eller så.”
Jag skrattar nervöst.
”Du skulle bara veta vad barn gör för jämställdheten. Tillbaka till stenåldern direkt! Och det blir sjukt mycket jobbigare med andra barnet.”
Medan vi hackar grönsaker berättar Carro att hon precis träffade någon som frågade om hon väntade sitt tredje barn.
”Jag ba, nej, jag är bara TJOCK!”
Hon gör en plågad grimas och stoppar en bit gurka i munnen.
”Äsch, nu överdriver du”, säger jag. Carro skakar på huvudet, tuggar och sväljer gurkan.
”I min mammagrupp finns en tjej med helt platt mage, jag är så avundsjuk. Jag går på mammaträning tre gånger i veckan, det är det enda jag gör förutom att lämna och hämta på förskolan och stå i parken och gunga. Men ingenting händer med magen. INGENTING! Om man ändå hade en kropp som gjorde som man ville!”
”Den har gett dig två barn”, säger jag.
Hon ser förvånad ut, men hinner inte säga något, för precis då hörs gråt inifrån sovrummet. Det är som om Carros ansikte faller ihop och hon börjar gråta hysteriskt.
”Fan också! Jag orkar inte! Han sover ALDRIG mer än en kvart!”
Hennes röst har en desperat ton som jag inte känner igen. Hon faller ihop på golvet, kryper ihop i fosterställning och hulkar. Något snörps åt kring mitt hjärta. Vad händer?
”Vad är det?” frågar jag och hukar mig framför henne.
”Jag orkar inte! Jag orkar inte med den där ungen! Jag är så trött. Jag har ont i ryggen. Jag tror Erik är kär i en tjej han jobbar med. Allt är bara skit.”
”Okej”, säger jag medan gråten från sovrummet blir högre. Carro gråter också, fast tystare, och hon rör sig inte från golvet.
”Carro?” säger jag, men får inget svar.
Till slut går jag till sovrummet, som är dunkelt och fyllt av en mättad doft av bebis. Adrian har satt sig upp och tystnar genast när han får syn på mig. Han stirrar nyfiket på mig med sina svullet rödgråtna ögon. Kinderna är våta och det fjuniga bruna håret på ända, ett leende sprids i det lilla ansiktet. Med ett gurglande sträcker han sig efter ett av sina gosedjur och räcker det till mig. Det är en ljusblå häst. Inte babyblå utan mer som himlen en sen eftermiddag. Jag skrattar överraskat, för den här häpnadsväckande lik hästen i drömmen.
Jag ger tillbaka hästen till Adrian, han skakar häftig på huvudet och pekar på mig.
Jag leker lite med den, låtsas att den galopperar på räcket till spjälsängen. Adrian skrattar förtjust. Jag tittar på hästen som har en regnbågsfärgad man och stora ögon med långa ögonfransar.
”Ska vi gå och äta lunch?” frågar jag Adrian som sträcker upp sina armar mot mig. I köket ligger Carro fortfarande hopkrupen och gråter så att hon skakar.
”Mamma är lite ledsen, så vi får fixa i ordning lunchen du och jag”. Han tittar på mig och verkar förstå. Jag sätter honom i hans barnstol och hittar en halvfull barnmatsburk i kylskåpet. Spagetti med köttfärssås. Jag ställer den i mikron. Sedan gör jag klart salladen och dukar. Carro hulkar fortfarande när hon sätter sig vid bordet.
”Jag kan gå ut med honom och hämta Alva på förskolan sedan, så får du sova. Jag har ju varit där och Alva känner mig”, säger jag och Carro nickar tacksamt och äter glupskt samtidigt som hon stirrar apatiskt framför sig.
Luften är nästan vårlik när jag efter viss möda har baxat ut barnvagnen ur förrådet och går på de grusiga gatorna. En blek vintersol tittar fram mellan molnen.
Alva blir uppspelt när hon ser att det är jag som hämtar. Hon gillar när det händer nya, oväntade saker. Att leta kläder och klä på henne tar en evighet och hela vägen hem pratar hon oavbrutet. Vi stannar i en park och gungar, det är mysigt men lite småtråkigt. De andra föräldrarna i parken ler mot oss och det roar mig att de tror att jag är barnens mamma. Samtidigt känner jag mig lite skyldig och tänker på historier jag hört om galna barnlösa kvinnor som stulit bebisar i köpcentrum. Tänk om jag bara skulle gå hem och ta barnen med mig?
Det är dunkelt och tyst i lägenheten. Jag hyssjar på Alva för att hennes mamma ska få sova. Hon springer till vardagsrummet och hämtar Ipaden. Jag sätter ner Adrian på golvet bland hans bebisleksaker och går själv och gör kaffe.
”Gör du lite till mig?” säger Carro som omärkbart har kommit in i köket, så tyst att jag hoppar till. Hon har kuddstreck på de rödrosiga kinderna och rösten är hes efter sömnen.
”Minns du vad vi sa om Elin? Att barn kan vem som helst skaffa, men att vi ville ha ut mer av livet?”
”Jo, det minns jag, det är vad jag tänker på dagarna i ända. Känner mig typ lurad”, säger jag.
”Jag vet. Men du får alltid komma hit. Ungarna älskar dig. Du kan vara vice mamma eller vad vi ska kalla det.”
”Så kan du gå och träna magen”, säger jag och vi skrattar.
”Eller så låter vi Erik ta dem så går vi ut och lyssnar på nåt annat än barnsånger”, säger jag.
”Jag höll på att skratta på mig när jag var på öppna förskolan första gången. De sjöng precis samma sånger som Elin trallade hela dagarna. Exakt!” säger Carro och vi brister ut i ett skratt som bara hon och jag fattar. Carro får tårar i ögonen, fräser ut snoret och säger:
”Det här kärnfamiljelivet… Vem passar det egentligen? Minns du att vi drömde om att vi alla skulle bo grannar och hjälpa varandra med barnen?”
”Ja, det drömmer jag fortfarande om. Synd bara att Stockholm är så dyrt…”
”Tänk om jag hade dig som granne istället för en sur klimakterietant som skriver på Facebook att vi är dåliga föräldrar.”
”Va? Har hon gjort det?”
”Ja, jag hörde det av en annan granne som är Facebookvän med henne. Det var en hemsk dag då Alva var jättetrotsig och jag skrek på henne. Jag skämdes jättemycket redan som det var.”
”Som om hon själv är så jävla perfekt”, säger jag.
”Tänk om hon anmäler oss till socialen”, säger Carro och torkar bort en tår.
”Äsch, släpp det nu, du är en toppenmamma, utan känslor vore du ju inte mänsklig”, säger jag och kramar henne.
”Mamma, mamma, batteriet tog slut!” ropar Alva från vardagsrummet.
Vi går dit. Carro sätter in sladden i Ipaden och Alva kryper genast upp i hennes famn och kramar henne. Carro blundar och gnuggar in ansiktet i Alvas hår. Jag sätter mig bredvid dem.
”Du vet det där man fick höra om att vi aldrig fick klappa ensamma djurungar om vi hittade dem i skogen, för om föräldrarna kom tillbaka skulle de känna lukten av människa och överge dem?” säger Carro.
”Det var så hemskt. Jag tänkte ofta på ungar som fick svälta ihjäl för att något barn klappat dem”, säger jag.
”Luktsinnet styr oss nog mycket mer än vi tror, undermedvetet. Det är jättetydligt när Leon, Alva och Adrians kusin, är här. Självklart bryr jag mig om honom och känner att han tillhör min familj, men det är väldigt tydligt att han inte är min. Han har någon annans lukt på sig.”
”Tur att du inte är ett vilt djur”, säger jag.
”Det handlar väl om att ses varje dag också. Kanske skulle han bli som min om han bodde här jämt.”
Carro tystnar och smuttar på kaffet.
Ipaden kommer igång och rummet fylls av de tecknade figurernas gälla röster.
Då känner jag en liten varm hand på mitt knä. Adrian har rest sig mot soffkanten och tagit stöd på mitt knä. I den fria handen håller han den blå hästen som han räcker till mig.
”Da”, säger han.
”Det är Rainbow Dash. Han vill att du ska ha den”, säger Alva med sin lillgamla röst.
”Rainbow vaddå?” säger jag.
”Rainbow Dash. Den är från My little pony. Han brukar aldrig lämna ifrån sig den till någon.”
Carro ler och nickar bekräftande.
”Rainbow Dash är hans favorit.”
”Tack”, säger jag och får en klump i halsen. Jag klappar den regnbågsfärgade manen och ler mot Adrian. På gatan utanför har det börjat skymma.
Häromdagen fick jag frågan vilket yrke jag skulle ha valt om jag fick välja om idag.
Min spontana reaktion var att jag borde ha valt något med tryggare förutsättningar, så att jag hade haft det bättre materiellt idag.
Jag svarade att jag kanske hade blivit kommunikatör från början, fast den branschen är å andra sidan nästan lika tufft som mediebranschen. Jag har ju varit där också, jag arbetade några månader på utbildningsföretaget Learnox – men deras pengar tog slut.
Sedan kom jag på att jag kunde tänka mig att bil psykolog eftersom jag tycker om att lyssna på människor. Men då hade jag fått läsa upp betygen en del.
Kanske hade det varit smart att välja ett tryggare yrke, men jag får stå mitt kast. När jag var tjugo år bestämde jag att jag ville skriva, kosta vad det kosta ville. Och det är fortfarande lika roligt att träffa människor och höra deras historier, samma arbetsuppgift som jag hade när jag började på Lidingö Tidning för 25 år sedan.
Utmaningen just nu är att få ett förlag att våga satsa på mitt manus, samt att dra in tillräckligt med pengar. Vi håller på att växa ur vår trerumslägenhet, barnen behöver egna rum, något som kanske bidrar till denna reflektion. Om jag hade tänkt mer praktiskt som ung hade jag kanske haft större ekonomiska förutsättningar för att välja på den hopplösa stockholmska bostadsmarknaden.
Men allt kan man inte förutse som tjugoåring, och jag är på sätt och vis glad över att jag har följt mitt hjärta. Mitt hjärta vill ha ett fritt och kreativt yrke som kan utövas var som helst.
Det är annandag jul och snart är 2019 slut. Även om världen utanför känns kaotisk, har året varit helt okej för mig, rent professionellt.
Nummer 4 2019 av tidningen Läs & skriv.
I juni började jag jobba på Dyslexiförbundet som redaktör för deras tidning Läs & skriv. Dyslexiförbundet har tyvärr en ganska svajig ekonomi, men jag försöker hänga kvar eftersom jag känner mig hemma på det jobbet. Jag får göra tidning och jag får prata med intressanta människor om viktiga saker. Och jag får skriva. Det är trots allt vad jag helst vill göra, hellre än att jobba med marknadskommunikation och mycket hellre än att leda kurser. Jag har sagt upp mig från cirkelledaruppdragen på ABF för att det tog för mycket energi från min introverta hjärna (och ärligt talat också för att det var för dåligt betalt).
Dessutom har jag arbetat fackligt, som ledamot i Mälardalens frilansklubb och Frilans Riks inom Journalistförbundet. De uppdragen har innehållit både ”ups and downs” men jag lärt mig mycket och vuxit en del rent professionellt. Framför allt har jag knutit många nya kontakter.
Och jag har skrivit klart ett bokmanus och skickat det till de största barnboksförlagen samt Bonnier Carlsens barnbokstävling! Häpp!
Jag har läst en del också. Min läslogg finns här. Jag tror att den kommer att kompletteras senare eftersom jag har slarvat en del med att dokumentera allt som slunkit ner. Jag lyssnade till exempel på några upplästa noveller som jag lånade på biblioteket, har tyvärr ingen aning om vad de heter…
Jag har blivit en väldigt kräsen läsare. Rätt många böcker har jag inte läst klart när jag inte känt att de gett mig vad jag vill ha just då. En del var inte dåliga, men de passade inte mitt humör för tillfället. Alla dessa påbörjade böcker är inte dokumenterade.
I september skrev jag om några av det tredje kvartalets favoriter. Bland de senare böckerna är nästan alla bra faktiskt! Nordisk fauna av Andrea Lundgren var till exempel imponerande snyggt skriven. Kvinnan och apan av Peter Høeg är en gammal skrönefavorit som jag läste om eftersom jag researchar om människans förhållande till djur. Detta görs inom ramen för kursen som jag läser på distans, Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet.
Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall är en underhållande ungdomsroman skriven enligt samma premiss som Egalias döttrar: Den utspelar sig i en parallell verklighet där vi lever i ett matriarkat istället för ett patrikarkat. Konståkningstjejerna får alla bra tider i ishallen medan hockeykillarna får ta tiderna som blir över och dessutom utsätts för övergrepp och sexism. Den är en sorts mörk skrattspegel över hur livet är för många unga tjejer. Sätt den i handen på era tonåringar, vet jag!
Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall.
Del 3 av 3 i min essä om tid handlar bland annat om fysik, om kapitelböcker om tid, och så återvänder jag till Momo och jag kanske lämnar ämnet lite där i slutet. Det berodde mest på att jag behövde skriva femton sidor…
Del 1 finns om du klickar här och del 2 finns här.
Tid ur fysikens perspektiv
Sedan jag började utforska ämnet tid kommer jag om och om igen in på fysik, ett ämne jag känner mig extremt osäker på, särskilt som så mycket är teorier, omöjliga att bevisa med dagens teknologi. I SVT-programmet Vetenskapens världs avsnitt Att bygga en tidsmaskin presenteras följande sammanfattning av Einsteins relativitetsteori: Ju fortare man rör sig, desto mindre åldras man, och desto långsammare går tiden och om man närmar sig ljusets hastighet börjar klockorna gå långsammare. Men allt är teoretiskt eftersom materia inte kan färdas fortare än ljusets hastighet.
Flera filmmakare har fantiserat kring maskhål, tunnlar som skapar genvägar genom rum och tid. I Christopher Nolans film Interstellar (2014) spelar Matthew McConaughey rollen som Joseph Cooper, en pappa som reser ut i rymden för att rädda mänskligheten från undergången. Joseph Cooper var tidigare testpilot inom NASA, men nu är han bonde. Jorden är döende, ett tjockt dammlager ligger över allt. Skördar dör och det blir missväxt, snart är majs det enda som går att odla. Något händer i dotterns Murphys bokhylla, de kallar det Spöket. Så blir Joseph utvald att ge sig ut i rymden för att hitta platser där människorna kan bygga kolonier. Murphy säger att hon har hittat ett meddelande från Spöket som säger ”STANNA”, men Joseph lyssnar inte utan ger sig iväg.
Uppdraget är att undersöka tre planeter som kan tänkas bli beboeliga för mänskligheten. På en planet är gravitationen så stark att en timme där motsvarar sju år på jorden. Joseph Cooper ser tiden med barnen rinna bort.
Nu får den som inte vill veta hur filmen slutar hoppa över ett stycke. Det som händer är att Joseph Cooper beger sig in i det svarta hålet och finner sig själv i en dimension utanför rumstiden där han tycks sväva bakom Murphys bokhylla. Det är han som är Spöket som har skickat meddelandena till Murphy. 23 år har gått och den vuxna Murphy, som är framstående fysiker, lyckas koda av hans meddelanden och hitta ett sätt att evakuera jorden och rädda mänskligheten. Ytterligare många år senare vaknar Joseph på en rymdstation och hinner träffa sin dotter innan hon dör av ålder, medan han själv ser likadan ut som han gjorde när han for ut i rymden.
I Vetenskapens värld sägs bland annat att ingen har sett ett maskhål. De kan tas för svarta hål. Det är osäkert om maskhål verkligen finns och det finns ingen garanti för var skulle man hamna om man reste genom ett. Skulle man vara hos dinosaurierna, under andra världskriget eller på medeltiden? Eller hamnar man i en tom rymd där jorden inte finns? Dessutom kan maskhålen kollapsa och då omintetgörs det som är i dem.
Om man ökar intensiteten kan man vrida tiden, enligt programmet: ”ungefär som när man rör om i en kaffekopp”. Istället för att tiden är en linje – det förflutna, nuet och framtiden – kan den bli en cirkel, om intensiteten är kraftfull nog. Det som behövs är enorma mängder energi.
Kvantteori grundar sig på sannolikheter och forskarna har kommit fram till att sambandet mellan orsak och verkan inte är så möjlig att beräkna som man tidigare trott. En österrikisk forskare talar om fotoner som fortsätter att vara sammanflätade även när de befinner sig långt ifrån varandra. Mellan dem finns en ögonblicklig kommunikation, snabbare än ljusets hastighet. Det kallas spöklik avståndsverkan, ett uttryck som låter både poetiskt och fantasieggande.
Fysik är svårt för mig som aldrig har varit bra på naturvetenskap och jag är osäker på om jag uppfattar saker och ting rätt. Förmodligen gör jag det inte. Men uttryck som spöklik avståndsverkan, kosmisk port och ”vi lever i ett flöde av ögonblick” låter väldigt poetiska och triggar igång min fantasi.
Tidväktare och mystiska speglar
Jag har också läst några böcker som vänder sig till äldre barn och tonåringar och där man lekt med fysikteori.
Jeanette Wintersons Tidväktaren (Tanglewreck) handlar om 11-åriga Silver, vars familj har försvunnit sedan tiden har rubbats. De har troligen försvunnit i en Tidstornado, tillsammans med en röd Londonbuss lastad med en skolklass. För att hitta sin familj måste Silver hitta Tidväktaren, ett ur som ger kontroll över tiden. Hon är inte den enda som letar efter Tidväktaren. Även en elak man vid namn Abel Darkwater är ute efter den. Så småningom hamnar Silver i ett parallellt universum där hon möter personer i olika tidsepoker.
Wintersons bok har en målgrupp i åldrarna 12–15 år och blir på sina håll komplicerad i sin skildring av fysik och tid. Det finns en fristående uppföljare till Tidväktaren, Solstriden, som enligt förlagets hemsida är ”mer bearbetad redaktionellt” (vilket låter lovande, jag hade lite svårt att hänga med i Tidväktaren).
En besläktad boktrilogi är Erika Vallins Speglarnas hemlighet, som också var förlaga till 2017 års julkalender, även om julkalendern har förenklat historien avsevärt. Böckerna handlar om 12-åriga Asrin som bor hos sin farmor sedan föräldrarna har försvunnit och förmodas vara döda. Det visar sig att de har stigit in i en av de magiska speglar som fungerar som portaler till en parallell, tidlös värld, Eunomia. I Eunomia finns ett eget universum med tunnelbana, skog och hus, en variant på Narnia skulle man kanske kunna säga. Dessvärre styrs folket i Eunomia av en elak drottning som tömmer dem på minnen och gör dem till känslolösa undersåtar. Några blir utsatta för experiment på ett sjukhus.
En annan bok där huvudpersonerna svävar runt i en parallell tid, ett tidlöst vakuum, är Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle, från 1962, nyutgiven på svenska 2016. Där är det en far som har försvunnit bort i ett annat universum för att han är vetenskapsman och behöver göra något viktigt.
Dessa tre böcker har flera gemensamma beröringspunkter: Det finns föräldrar som har försvunnit till parallella världar där tidens och fysikens lagar inte gäller. Wintersons och Vallins böcker gick att läsa främst som äventyrsböcker. L’Engles bok tyckte jag blev lite för teoretisk för att riktigt engagera. Med alla färgglada, fantasifulla miljöer tänkte jag att den skulle göra sig bra som film, och 2018 gjorde Disney en storfilm med skådespelare som Oprah Winfrey och Reese Witherspoon. Den föll dock inte kritikerna i smaken. Fredrik Sahlin skrev till exempel på SVT Nyheter att han ser ”ettfärggrant new age-artat spektakel, tryfferat med logiska luckor av svarta hål-storlek och fulfilosofiska sentenser av carpe diem-karaktär”.
Mina egna insikter om tid
Jag gav mig in på ämnet tid med några olika intentioner: Att berätta om ett barn som tänker annorlunda, att ifrågasätta vår stressade samtid där allt ska vara mätbart så att utrymmet för kreativitet minskar, samt att själv lära mig mer om fysik. De fysiska teorierna är fortfarande svåra att greppa för mig, men de är också fascinerande. Om fysikerna har räknat ut att tiden är relativ måste det väl vara sant? Jag har drömt om platser och människor som dykt upp i mitt liv först flera år senare. Det år jag träffade mannen i mitt liv bodde han på en folkhögskola. När jag hälsade på honom kände jag igen platsen trots att jag aldrig hade varit där, och jag visste att jag hade sett den i en dröm. Jag drömde också om en baby med dunmjukt huvud innan jag visste att jag var gravid. Dessa föraningar har gjort mig till något av en agnostiker; jag utesluter inte att det finns dimensioner som inte ryms i våra ”tankenormer”.
Jag strävar efter vardagsmagi i mitt skrivande. Jag gillar vardagliga miljöer som får en magisk skruv. I skrivande stund försöker jag avsluta min berättelse om Valter och ”maktklockan” och har ett dilemma: Om min huvudperson Valter verkligen rubbar tiden bör det ju påverka hela världen. Vad skulle hända om någon uppfann en sådan klocka som den Valter hittade hos sin mormor och morfar? Det mest sannolika, tror jag, är att personen i fråga skulle tystas av militären eller någon dold makthavare. Men vill jag skriva om världskonspirationer? Njae. Jag vill bara skriva om vardagsmagi som förhöjer livet och som, i detta manus fall, hyllar ett barn som är som min son.
I skrivande stund är det läggdags. Som vanligt tar det lång tid att slita sonen från mobilen, och som vanligt måste han fantisera en lång stund innan han kan börja genomföra alla kvällsritualer som också ska följa ett mönster som han har bestämt.
Å ena sidan vill sonen ha rutinerna likadana varje kväll. Å andra sidan ska tiden vara på hans villkor och han kan stretcha ut den hur långt som helst om han behöver tänka klart en av sina tankar. ”Vänta”, ”en sekund”, ”jag ska bara” är fraser vi hör flera gånger dagligen. Att sitta och vänta på honom är påfrestande och ibland känner jag att jag måste använda detta väntans limbo mer effektivt, så som jag gör just nu, genom att skriva på essän medan jag väntar. Multitasking har länge ansetts vara en dygd och jag kan till exempel känna mig oerhört effektiv när jag handlar mat via en app på mobilen medan jag sitter på tunnelbanan eller ställer in matlådan i mikron och går på toa medan maten värms.
Det är så de flesta av oss lever, särskilt när vi har yngre barn och försöker få alla delar i livet att fungera. På sätt och vis är det skönt att kunna utnyttja luckorna som uppstår i vardagen.
Men jag vet också ju att det är nyttigt och vilsamt för hjärnan att ibland ”göra ingenting”. Att barn som har lite tråkigt blir mer kreativa. Fraser av den sorten används flitigt av diverse förståsigpåare.
Kreativitetens väsen är i sig tidskrävande. Den kräver ofta utrymme i form av tid och kan inte klämmas in medan maten värms i mikron. Idéer kommer sällan direkt, utan man får göra en beställning till sitt undermedvetna och sedan vänta. För mig dyker idéer ofta upp när jag duschar på morgonen eller när jag promenerar. Många vittnar om att de blir mer kreativa på semestern när hjärnan har vilat och ställt om.
Det är vanligt att författare avsätter tid för att skriva, även när de inte är inspirerade. Stephen King går upp klockan fyra varje morgon och sätter sig och skriver ett par timmar. De flesta av oss måste försörja oss på annat än det skönlitterära skrivandet, och när det är mycket annat att tänka trillar jag lätt ur skrivarbubblan. När jag försöker återvända går det enormt trögt, varje mening är en plåga. Det är först när jag har en någorlunda stor rymd av fri tid och en känsla av att jag inte kommer att bli störd som jag kommer igång på riktigt.
En del har skrivardagar då de är lediga från sina vanliga jobb och då skrivandet är heligt. Jag läste till exempel nyligen ett inlägg på Debutantbloggen av min före detta kurskamrat på Linnéuniversitetet, Ina Lagerwall, där hon berättar att hon skriver varje onsdag mellan 8 och 12, då hon är ledig från sitt jobb som bibliotekarie. Kanske måste jag också bli bättre på att vakta min egen skrivtid. Kanske behöver jag avsätta en förmiddag i veckan åt enbart skrivandet, och under de timmarna stänga av alla distraktioner.
Jag tänker att en person som min son där har en fördel: När han är riktigt fokuserad på något betyder störningar ingenting. Jag kanske borde härma honom mer.
Tillbaka till Momo
De perioder i livet när jag har arbetat på heltid på en plats där jag egentligen inte har velat vara har jag lidit och grubblat över livets mening. När jag har alltför lite kontroll över min tid uppstår känslan av att tiden rinner bort på något meningslöst. Det är ofta insikten om vår begränsade tillgång till tid som leder till livskriser.
När frisören Fusi i Momo får besök av den grå herren står han och ser ut på regnet som plaskar mot gatan:
… dagen var grå, och det rådde gråväder också i herr Fusis själ. ”Så där flyter hela mitt liv bort”, tänkte han, ”i ett evigt klippande och struntpratande och tvållöddrande. Vad får jag egentligen ut av tillvaron? Och när jag en gång är död, kommer det att vara som om jag aldrig hade levat.” Det var ingalunda så att herr Fusi hade något emot en liten pratstund under arbetet. Tvärtom var han mycket förtjust i att lägga fram sina åsikter för kunderna och höra vad de tyckte och tänkte om saker och ting. Och han tyckte inte illa om klippningar och tvållödder heller. Tvärtom beredde arbetet honom normalt enbart glädje och förnöjelse, och han visste att han var en bra barberare.
(…)
”Hela mitt [liv] är förfelat”, tänkte herr Fusi. ”Vem är jag egentligen? En enkel liten frisör, det är vad det blev av mig. Men om jag bara hade fått chansen att utvecklas och leva ett riktigt liv, då kunde det ha blivit en helt annan människa av mig!” Men hur det där riktiga livet skulle ha varit beskaffat, det hade herr Fusi ingen aning om. Han föreställde sig bra något rent allmänt stort och betydande, något lyxbetonat, sådant som man ser i kändistidskrifterna. (s. 70–71)
De sista meningarna om kändistidskrifterna sätter fingret på något som har förstärkts under de 46 år som har gått sedan Momo kom ut. Den kommersiella världen bygger på att vi inte ska vara nöjda med det vi har, att vi ständigt ska önska oss mer.
Herr Fusi är egentligen en bifigur i berättelsen. Två andra personer har viktigare roller, nämligen Momos bästa vänner – Beppo Gatsopare och Gigi Guiden. Beppo Gatsopare är en eftertänksam åldring som arbetar som gatsopare.
Det var många som menade att Beppo Gatsopare inte var riktigt riktig i skallen. Det berodde på att han aldrig svarade på frågor, utan bara log vänligt mot den frågande. Under tiden funderade han.
Och om han kom fram till att det inte behövdes något svar, då teg han hellre. Men om han tyckte att det behövdes ett, funderade han sedan på hur detta svar skulle lyda. Det kunde ofta dröja ett par timmar, ibland rentav en hel dag, innan han till slut svarade något. Och under tiden hade den frågande naturligtvis glömt bort vad han hade frågat. och tyckte att Beppo talade i nattmössan. (s. 44)
Beppo Gatsopare kan symbolisera de människor som inte får plats i vårt effektiva samhälle. Michael Ende beskriver också hans långsamma och metodiska sopande av gatorna, då han följer sina andetag och hinner tänka klart tankar. Efter de grå herrarnas intåg ställs nya krav på sopandet. Det ska gå snabbt och effektivt. Någon tid att följa andningen och tänka långsamma tankar finns inte längre.
Gigi Guiden är en karismatisk ung man som beskrivs som ”i alla avseenden raka motsatsen till Beppo Gatsopare”. Han är en snygg pojke med drömmande ögon men nästan otroligt munväder. Han jobbar som guide och underhåller turisterna med de mest fantastiska historier som sällan överensstämmer med sanningen. När han är Momos vän är han fattig och drömmer om framgång och berömmelse. De grå herrarna ser till att han får både framgång och rikedom, men det gör honom så upptagen att han totalt tappar bort det som var källan till hans livliga fantasi och kreativitet.
Anledningen till att jag gillar Momo så mycket är att den i grunden har en så positiv och hoppfull syn på livet. I sin jakt på den stulna tiden möter Momo en herre som förvaltar människornas tid. Han heter Mäster Hora. Hora betyder timme på spanska och råkar bara bli en olycklig översättning till svenskan.
(…) För precis som människan har ögon för att kunna se ljuset, och öron för att kunna höra tonerna, har hon också ett hjärta för att kunna förnimma och ta till vara tiden. Och all sådan tid som inte tas till vara med hjärtat, den är lika hopplöst förlorad som regnbågens färger för en blind och en fågels sång för en döv. Men tyvärr finns det också blinda och döva hjärtan som inte tar någonting alls till vara, fast de klappar och slår. (s 187)
Lite senare i samma kapitel frågar Momo vad som händer när hennes tid upphör, när hon dör.
Om människorna visste vad döden är för något, skulle de aldrig mer vara rädda för den. Och om de inte längre var rädda för döden, skulle ingen längre kunna stjäla deras liv från dem.” ”Men då behöver man ju bara tala om det för dem”, föreslog Momo. ”Tror du verkligen det?” undrade mäster Hora. ”Själv försöker jag säga det med varenda timme jag ger dem. Men tyvärr tycks de inte vilja lyssna. De tror hellre på sådana dom gör dem rädda. Det är en gåta det också. (s. 188)
Det är en fin illustration av att vi måste använda den tid vi har.
Jag har sett Momo sättas upp på teaterscenen minst tre gånger. En av gångerna insåg jag, mitt under föreställningen, att jag var gravid med min son. Inte konstigt att Momo har blivit min följeslagare genom livet.
Nu vill jag se en reviderad och moderniserad version av den som tv-serie. Få historier är så starkt visuella samtidigt som de har ett så angeläget budskap.
